Jämför sakliga förslag

Motion till riksdagen 2022/23:2356 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) med anledning av prop. 2022/23:73 En särskild straffbestämmelse för deltagande i en terroristorganisation 1 Innehållsförteckning 1 Innehållsförteckning 2 Förslag till riksdagsbeslut 3 Inledning 4 Regeringens förslag 5 Vänsterpartiets ställningstagande 5.1 Kriminaliseringen av terroristbrott är redan omfattande 5.2 Föreningsfriheten bör inte inskränkas 5.3 En otydlig definition av begreppen terrorism och terroristorganisation 5.4 Ett brett förslag till kriminalisering 5.5 Särskilt om journalistisk och humanitär verksamhet 5.6 Undantag för vissa ringa och försvarliga gärningar 2 Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2022/23:73. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag till lagändring om att en gärning som kan bedömas som samröre med terroristorganisation inte ska utgöra brott om den är ringa eller om den med hänsyn till omständigheterna är försvarlig och tillkännager detta för regeringen. 3 Inledning Vänsterpartiet värnar demokratiska grundvärden som rättssäkerhet och skyddet för den personliga integriteten. Vi vill samtidigt inte försvåra de brottsbekämpande myndigheternas arbete med att utreda och beivra brott. Därför är vi även angelägna om att det finns ett regelverk som ger ett gott skydd för Sveriges och landets invånares säkerhet. Det måste kunna ställas höga krav på att terrorism och grov brottslighet bekämpas på ett effektivt sätt med hjälp av lagstiftning som bygger på de grund ­ läggande rättsliga principerna i en rättsstat. I stället för att regeringen fortsätter på den redan inslagna vägen med att pressa fram ny straffrättslig lagstiftning som under tidigare mandatperioder bör det brottsförebyggande arbetet förbättras. Förutsättningarna för att tillämpa befintlig lagstiftning ska vara goda, och lagstiftningen måste förstärkas där behov finns så att brottsbekämpningen blir effektiv. Samtidigt måste de som har till uppgift att motverka, förhindra och lagföra grov brottslighet få rätt resurser för att fullgöra sin uppgift. Varje samhälle måste ha möjlighet att använda tvångsmedel för att kunna utreda och beivra brott. Sådana tvångsmedel innebär en inskränkning i våra grundläggande fri- och rättigheter, rättigheter som i sin tur är grundläggande för demokratin i vårt samhälle. Därför måste lagstiftningen och de tvångsmedel som lagstiftningen tillhandahåller omgärdas av så stränga restriktioner som möjligt. De viktigaste restriktionerna har vi i våra egna grundlagar och Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. När det gäller frågor om utvidgning av det straffbara området uppkommer frågor om behov, effektivitet och proportionalitet. Dessa överväganden gör sig särskilt gällande när det är fråga om centrala skyddsintressen som Sveriges säkerhet och grundlagsskyddade rättigheter såsom yttrande- och tryckfrihet och skyddet för den personliga integriteten. Det handlar alltså om att skydda den demokratiska rättsstaten i flera bemärkelser. Ett av fundamenten i en rättsstat är rättssäkerheten. Medborgarna ska ha ett effektivt skydd mot statens maktutövning, och den enskilda medborgaren ska vara tryggad mot statens missbruk av rättsordningen. För att kravet på rättssäkerhet ska upprätthållas krävs bl.a. att lagstiftningen är av god kvalitet vad gäller både straffprocessuella regler och det materiella innehållet samt att rättstillämpningen är god. Den andra bärande principen i vår rättsordning är proportionalitetsprincipen. Principen innebär att de åtgärder som det allmänna använder sig av för att uppnå ett visst syfte inte får vara mer betungande eller mer långtgående än vad som kan anses nödvändigt för att uppnå det eftersträvade syftet. Det ska alltså råda en balans mellan mål och medel samt vara sannolikt att det syftet uppnås genom vidtagna medel. Finns det möjlighet att välja mellan flera verksamma åtgärder ska det minst tyngande alternativet väljas. Vi ser med stor oro på den utveckling som skett sedan början av 2000-talet och som i dag lett till att vi börjar närma oss ett övervakningssamhälle. Frågor om personlig integritet och mänskliga rättigheter får gång på gång stå tillbaka. Varje inskränkning har motiverats utifrån skenbart goda syften som effektivare brottsbekämpning och ett generellt ökat skydd för invånarna. Sammantaget framstår dock helheten av drygt två decenniers skärpta lagar när det gäller t.ex. kamerabevakning, hemliga tvångsmedel, signalspaning, utlänningskontroll och åtgärder i syfte att hindra terrorism som illavarslande. Varje inskränkning som godtas tenderar att bereda väg för ännu fler och mer ingripande skärpningar. Argument i stil med att den som har rent samvete inte har något att frukta riskerar att bli urvattnade floskler ju fler inskränkningar av den personliga integriteten som accepteras. Konsekvenserna för samhällsklimatet och demokratin på lång sikt är därför mycket oroande och svåra att överblicka. 4 Regeringens förslag Regeringen föreslår i sin proposition att det införs ett nytt brott i terroristbrottslagen, deltagande i en terroristorganisation. Brottet innebär ett särskilt straffansvar för den som deltar i verksamheten i en terroristorganisation på ett sätt som är ägnat att främja, stärka eller understödja terroristorganisationen. Straffskalan ska vara fängelse i högst fyra år. Om brottet är grovt ska straffskalan vara fängelse i lägst 2 och högst 8 år. Har gärningspersonen lett terroristorganisationen ska straffskalan i stället vara fängelse på viss tid, lägst 2 och högst 18 år, eller på livstid. Det föreslås också att försök till det nya brottet ska kriminaliseras. Regeringen föreslår vidare att det ska vara straffbart att finansiera deltagande i en terroristorganisation, att offentligt uppmana och rekrytera till brottet samt att resa utomlands i avsikt att begå brottet. Regeringen föreslår att straffbestämmelsen om deltagande i en terroristorganisation ska innehålla en reglering om att en gärning inte utgör brott om den är ringa eller om den med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Ett nytt undantag föreslås också när det gäller brottet samröre med terroristorganisation . En sådan gärning ska inte utgöra brott, om den är ringa eller om den med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Regeringens förslag innebär att hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig dataavläsning ska få användas vid en förundersökning om deltagandebrott. Även undantaget från skyldigheten att underrätta den som är eller har varit misstänkt om att ett hemligt tvångsmedel använts ska gälla. Lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott, den s.k. preventivlagen, ska vara tillämplig på grovt deltagandebrott. Det innebär att hemliga tvångsmedel ska få användas om det finns påtaglig risk för att en person ska begå ett deltagandebrott. Vidare kommer det nya deltagandebrottet, i likhet med övriga brott enligt terroristbrottslagen, att kunna ligga till grund för utvisning. 5 Vänsterpartiets ställningstagande Vänsterpartiet anser att terroristbrottslighet är av mycket allvarlig och systemhotande natur och ett av de största hoten mot demokratin, det fria utövandet av mänskliga rättigheter och den ekonomiska och sociala utvecklingen. Det är därför, och ska vara, straffbart att planera och utföra terrordåd. Vi är dock, tillsammans med Lagrådet och flera remissinstanser, starkt kritiska till regeringens förslag om att kriminalisera deltagande i terroristorganisationer. Lagrådet ifrågasätter i sitt yttrande om det är nödvändigt att införa bestämmelsen för att terroristbrottslighet ska kunna motverkas i enlighet med vad regeringen har tänkt sig. Detta eftersom det i terroristbrottslagen, inte minst genom samröresbrottet och genom olika former av medverkan till terroristbrottslighet, redan finns en omfattande straffrättslig reglering av sådant som kan falla under det föreslagna deltagandebrottet. Lagrådet noterar även att regeringen inte motiverar sitt förslag med att deltagandebrottet skulle krävas för att uppfylla EU:s terrorismdirektiv. Lagrådets sammanfattande bedömning av förslaget är att det finns en tydlig risk för att det kommer att innebära en alltför långtgående kriminalisering sett till det behov som kan finnas. Det är också tveksamt om det uppfyller de krav på tydlighet som måste ställas på strafflagstiftning. Slutsatsen blir att förslaget inte bör läggas till grund för lagstiftning. Både Sveriges advokatsamfund och Civil Rights Defenders (CRD) avstyrker förslaget i sina remissvar. Enligt Advokatsamfundet saknas underlag för slutsatsen att det finns ett behov av den föreslagna kriminaliseringen. Advokatsamfundet skriver bl.a. att det straffbara området när det gäller gärningar med koppling till terrorism redan är vidsträckt. Advokatsamfundet ifrågasätter även det stora antalet ändringar av terrorist ­ lagstiftningen som skett under de senaste åren och anser att effekterna av samröres ­ brottet bör utredas innan eventuell ny lagstiftning införs. Advokatsamfundet framför vidare att det inte är motiverat med en inskränkning av föreningsfriheten och pekar på att det finns andra åtgärder som kan tillgodose behovet av att bekämpa terroristverk ­ samhet. CRD har svårt att se att en ytterligare utvidgning av det straffbara området är nödvändig eftersom många av de handlingar som skulle omfattas av deltagarbrottet redan i dag är straffbelagda. Vänsterpartiet har i flera sammanhang återkommande problematiserat och kritiserat de lagstiftningsåtgärder som vidtagits på terroristbrottsområdet, främst när det gäller bristande rättssäkerhet, proportionalitet, effektivitet och nödvändighet. Vår kritik har även tidigare delats av flera tunga remissinstanser (se t.ex. mot. 2021/22:4277, mot. 2019/20:3427, mot. 2017/18:4083 och mot. 2015/16:3301). Så sent som 2022 röstade riksdagens majoritet igenom den nya terroristbrottslagen (prop. 2021/22:133). Förutom att samla de många och spretiga terroristbrottslagarna, så utvidgades även det straffbara området rejält eftersom alla uppsåtliga brott och försök till brott nu kan vara terroristbrott förutsatt att de allvarligt kan skada ett land eller en mellanstatlig organisation och begås med terroristsyfte. Vidare skärptes straffen för flera av terroristbrotten och en generell straffskärpningsgrund infördes. Rimligtvis borde denna omfattande reform hinna vara i kraft så pass länge att den noga kan utvärderas innan nya förslag för att bekämpa terrorism tas fram. Den nya lagen trädde i kraft den 1 juli 2022 och har alltså i skrivande stund inte ens varit i kraft i ett år. Vänsterpartiet yrkade avslag på regeringens proposition om en ny terroristbrottslag (mot. 2021/22:4445). De bärande skälen var att definitionen av begreppen terrorism och terroristorganisation är otydliga, vilket byggt in en grundläggande brist i terroristbrotts ­ lagstiftningen. Vi lyfte även upp utvidgningen av det straffbara området, straffskärp ­ ningarna och den generella straffskärpningsgrunden som oproportionella i likhet med flera remissinstanser. Vidare kritiserade vi att utvidgningen av brottskatalogen skulle komma att få konsekvenser för den personliga integriteten då brottsutredande myndigheter skulle få kraftigt utökad tillgång till hemliga tvångsmedel. 5.1 Kriminaliseringen av terroristbrott är redan omfattande I dag är i princip alla handlingar som kan utgöra terroristbrott kriminaliserade i Sverige. A lla uppsåtliga brott och försök till brott kan vara terroristbrott förutsatt att de allvarligt kan skada ett land eller en mellanstatlig organisation och begås med terroristsyfte. Vidare är samröre med en terroristorganisation, finansiering av, offentlig uppmaning eller rekrytering till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet brottsligt straffbart. Även utbildning för terrorism eller resa för terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet är kriminaliserat. Regeringens förslag om att straffbelägga deltagande i terrorist ­ organisationer kommer därmed att leda till en betydande överkriminalisering. Regeringen skriver i sin proposition att Sverige har en omfattande och i många avseenden väl täckande straffrättslig lagstiftning på terrorismområdet. Detta utesluter dock inte, enligt regeringen, ”att det kan finnas anledning att ytterligare förstärka det straffrättsliga regelverket för att motverka hotet från terrorismen” (s. 15 prop. 2022/23:73). Med den logiken kan regeringen fortsätta att lägga fram repressiva lagförslag om nykriminalisering, straffskärpningar, inskränkningar av grundlags ­ skyddade rättigheter och mer hemliga tvångsmedel i det oändliga. Samma resonemang kan tillämpas på t.ex. gängbrottslighet och annan grov kriminalitet. Men att det inte går att utesluta att det kan finnas anledning att ytterligare förstärka det straffrättsliga skyddet mot någon viss företeelse som ter sig hotfull, är inte en godtagbar anledning till nykriminalisering i ett demokratiskt samhälle. 5.2 Föreningsfriheten bör inte inskränkas Vänsterpartiet yrkade avslag på den förra regeringens förslag om en ändring i regerings ­ formen som innebär utökade möjligheter att genom lag begränsa föreningsfriheten när det gäller sammanslutningar som ägnar sig åt eller understöder terrorism. Ändringen syftade till att möjliggöra för lagstiftaren att exempelvis införa en bredare kriminaliser ­ ing av deltagande i en terroristorganisation eller ett förbud mot terroristorganisationer. Syftet var även, enligt regeringen, att terrorism ska kunna bekämpas på fler och nya sätt (prop. 2021/22:42, mot. 2021/22:4277). Förslaget förklarades vilande av riksdagen och antogs slutligen av riksdagens majoritet efter valet hösten 2022. I den nu aktuella propositionen föreslår regeringen en sådan begränsning av föreningsfriheten som den tidigare ändringen i regeringsformen syftade till. Eftersom terroristbrottslighet är så pass allvarligt och systemhotande kan det vid en första anblick tyckas självklart att det även borde vara förbjudet att vara med i en terroristorganisation. Den svenska lagstiftningen tar dock sikte på vad någon gör, inte tillhörighet eller vad hen tänker. Det är en principiellt viktig ordning som Vänsterpartiet fortsatt står bakom. Att bekämpa terrorism genom att förbjuda vissa organisationer och därmed inskränka den grundlagsskyddade föreningsfriheten och bryta med grundläggande rättstraditioner och principer är fel väg att gå. Vi behöver i stället bekämpa grogrunden för terrorism med progressiv politik. Vi vill inte kriminalisera människor för deras tankar eller vilka organisationer de tillhör, utan fokus måste ligga på att förebygga, förhindra och bestraffa de brottsliga handlingar som enskilda, själva eller tillsammans med andra, begår. Av samma anledning har Vänsterpartiet tidigare även ifrågasatt straffansvaret för samröre med en terroristorganisation (mot. 2019/20:3427) och lämnat en reservation i utredningen om att införa ett förbud mot rasistiska organisationer (SOU 2021:27 s. 297). Den grundlagsskyddade föreningsfriheten tillhör de s.k. åsiktsfriheterna, som är grundläggande för ett demokratiskt samhälle. Vänsterpartiets inställning är, och kommer att förbli, att de mänskliga rättigheterna och friheterna är odelbara. Dessvärre blir de mänskliga rättigheterna ofta ifrågasatta och varje inskränkning riskerar att bana väg för ytterligare begränsningar. Vi är övertygade om att demokrati inte kan försvaras genom att fler begränsningar i de demokratiska rättigheterna införs. De rättigheter som generationer före oss slagits för att få till stånd måste i stället bevaras och utvecklas för att demokratin ska bestå. 5.3 En otydlig definition av begreppen terrorism och terroristorganisation Det finns ingen helt entydig definition av begreppen terrorism eller terroristorganisa ­ tion. Den svenska terroristbrottslagstiftningen baseras på Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av terrorism (terrorismdirektivet). Med terroristorganisation avses i terroristbrottslagen en sammanslutning av personer som begår eller på annat sätt medverkar till terroristbrott eller gör sig skyldiga till försök, förberedelse eller stämp ­ ling till terroristbrott. Någon fullständig enighet om en definition av terrorism har heller inte nåtts inom FN-samarbetet, bl.a. till följd av bristande samsyn när det gäller hur befrielserörelser ska betraktas i sammanhanget (prop. 2021/22:42 s. 22). Vänsterpartiet har i tidigare motioner lyft frågan om definitionen av begreppen terrorism och terroristorganisation. Våra farhågor att alltför vaga och otydliga definitioner gör att lagstiftningen varken blir effektiv, användbar eller rättssäker kvarstår fortfarande. CRD skriver i sitt remissvar att definitionerna av begreppen terroristbrott, terrorist ­ organisation och deltagande innebär att lagstiftningen riskerar att träffa alltför brett och också omfatta organisationer vars verksamhet inte är straffvärd. CRD ser internationellt hur motsvarande lagstiftning mot terrorism används för att tysta dissidenter och människorättsförsvarare och försvaga civilsamhället. När internationell kritik riktas mot denna praktik blir svaret från dessa regimer att de på ett legitimt sätt bekämpar terrorism. Även om Sverige som ett demokratiskt land enligt CRD inte kan jämföras med dessa länder är utvecklingen med en alltmer vidsträckt lagstiftning som utvidgar det straffbara området, ökar möjligheterna till hemliga tvångsmedel och inskränker mänskliga rättigheter i syfte att bekämpa terrorism oroande. Det föreslagna deltagande ­ brottet är enligt CRD ytterligare ett steg i den riktningen. Krav har också höjts från Säkerhetspolisen om att ytterligare vidga det straffbara området genom att förbjuda åsiktsyttringar till stöd för terroristorganisationer, vilket skulle innebära långtgående inskränkningar i åsiktsfriheten, yttrandefriheten och demonstrationsfriheten. CRD anser att riskerna med den utvecklingen inte ska underskattas. Lagrådet menar att det finns en risk att befrielse ‑ , motstånds- eller demokratirörelser som ANC som kämpade mot apartheidsystemet i Sydafrika och FNL-rörelsen som stred mot regimen i dåvarande Sydvietnam skulle omfattas av deltagandebrottet. Lagrådet betonar att det i Sverige finns många politiska flyktingar som stöder sådana organisationer i sina tidigare hemländer. Regeringen skriver att olika handlingar som begås t.ex. av motståndsrörelser som i totalitära stater arbetar för införandet av ett demokratiskt samhällsskick i vissa fall inte ska betraktas som terroristbrott. Regleringen har, enligt regeringen, inte tillkommit i syfte att tillämpas på gärningar liknande exempelvis sådan frihetskamp som förekom under andra världskriget. Regleringen ger dock utrymme för att i det enskilda fallet kunna betrakta allvarligt våld mot individer och samhällen som terroristbrott oberoende av våldets bakomliggande drivkrafter. En omständighet av betydelse för bedömningen kan, enligt regeringen, vara vilka konsekvenser brottsligheten fått för t.ex. civilbefolkningen (s. 28 prop. 2022/23:73). Vänsterpartiet menar att regeringens skrivningar snarare än att utgöra ett skydd för frihetsrörelser öppnar upp för att klassificera dessa som terroristorganisationer. Enligt Advokatsamfundet är kriminaliseringen alltför vidsträckt och skulle, i händelse av ett auktoritärt styre, kunna användas för att förhindra delaktighet i legitima verksamheter och organisationer på ett sätt som i dag är svårt att fullt ut överblicka. Advokatsamfundet anser att ett tillämpningsområde som innebär att i stort sett allt aktivt deltagande i en terroristorganisation ska anses vara ägnat att främja, stärka eller understödja organisationen dels inte kan anses vara motiverat för att förhindra terroristbrott, dels riskerar att kunna utnyttjas av en auktoritär regim för att hindra fri åsiktsbildning på ett sätt som inte är förenligt med grundläggande demokratiska principer. Vänsterpartiet anser att det är djupt oroande att Säpo i sitt remissvar menar att enbart närvaro vid ett evenemang, t.ex. en demonstration, skulle kunna ske på ett sådant sätt att det är aktivt och därmed främjar den terroristklassade organisationen. Vår oro blir inte mindre när regeringen skriver i sin proposition att ”huruvida den situation som Säkerhetspolisen tar upp angående den som uttrycker sin tillhörighet genom att gå med i en av terroristorganisationen anordnad demonstration kan utgöra deltagande får avgöras i rättstillämpningen utifrån omständigheterna i det enskilda fallet” (s. 30 prop. 2022/23:73). Att enbart uttrycka en åsikt eller sympatier till förmån för en terrorist ­ organisation eller dess ideologi ska inte falla inom det straffbara området om det inte utgör propaganda, enligt regeringen. För att det ska vara fråga om straffbar propaganda torde det, enligt regeringen, ”normalt krävas att det är fråga om i någon mån organiserad verksamhet inom ramen för terroristorganisationen som syftar till att påverka människors åsikter, värderingar eller handlingar i en bestämd riktning” (s. 31 prop. 2022/23:73). Detta är enligt vår mening en mycket problematisk ståndpunkt eftersom de flesta organisationers verksamhet syftar till att påverka människors åsikter. Den otydliga definitionen av terrorism och terroristorganisation och en allmän begreppsglidning riskerar därmed att leda till att även medlemmar i helt fredliga organisationer drabbas. Vi har t.ex. sett tidigare uttalanden av riksdagsledamöter som menar att terrorist ­ lagstiftningen bör användas mot klimataktivisters aktioner. Justitieministern har även vid flera tillfällen kallat gängbrottslighet för inhemsk terrorism och uttalat att de verktyg som används för att bekämpa terrorism ska kunna användas för att bekämpa de kriminella gängen. Vi befarar därför att regeringen inte låter sig nöja med den nu aktuella kriminaliseringen utan kommer att ta fram förslag på ytterligare inskränkningar i de grundlagsskyddade rättigheterna. Detta är inte värdigt ett demokratiskt samhälle som Sverige. Vi kan även konstatera att regeringens förslag om deltagandebrottet omnämns i avtalet som Sverige undertecknat med Turkiet och att det kan vara ett skäl till att regeringen ignorerar Lagrådet och andra kritiska remissinstanser. 5.4 Ett brett förslag till kriminalisering Ett ytterligare problem är att gränserna för vad som föreslås vara straffbart i form av deltagandebrott är mycket vida. Förutom att ansluta sig till en terroristorganisation genom att t.ex. ställa sig under dess ledning och utföra de uppgifter som tilldelas ska det även vara straffbart att delta i logistiken kring en terroristorganisation genom att exempelvis administrera bostäder och tillhandahålla utrustning och tjänster inom organisationen, sätta upp läger, ordna möteslokaler, anordna aktiviteter, laga mat eller ansvara för transporter . Även humanitärt arbete som organisationen bedriver kan komma att omfattas av kriminaliseringen. Regeringen skriver också att det inte är nödvändigt att deltagandet tar sikte på organisationens brottsliga verksamhet för att det ska omfattas av bestämmelsen. Straffansvaret kan träffa alla former av aktivt deltagande i verksamheten, oavsett inom vilken del av verksamheten det sker (s. 72 prop. 2022/23:73). Regeringen konstaterar att utförandet av mer vardagliga handlingar som att laga mat eller passa barn kan ha betydelse för möjligheten för andra personer att ägna sig åt krigshandlingar för en terroristorganisation. Mot den bakgrunden menar därför regeringen att omhändertagande av andra organisationsmedlemmars barn på ett sätt som är att likna vid daglig barnomsorg eller skötsel av uppgifter i deras hushåll bör kunna omfattas av bestämmelsen. Detsamma gäller att bedriva undervisning för barngrupper. Däremot anser regeringen att enbart omhändertagande av barn inom den egna familjen och skötsel av det egna hushållet inte bör vara straffbart (s. 31 prop. 2022/23:73). Vi menar i likhet med t.ex. CRD att den föreslagna kriminaliseringen av helt vardagliga handlingar inte är acceptabel. 5.5 Särskilt om journalistisk och humanitär verksamhet Lagrådet lyfter i sitt yttrande att redan risken för att en journalist som har verkat genom wallraffande i en terroristorganisation i efterhand kan ställas till ansvar för deltagande ­ brott kan inverka menligt på yttrande- och tryckfriheten. Denna farhåga har regeringen bemött i propositionen där de konstaterar att ordinärt journalistiskt arbete som rapportering och dokumentation faller utanför det straffbara området. Regeringen skriver även att det finns journalistiskt arbete som inte kan betraktas som ordinärt och som rent objektivt faller inom bestämmelsens tillämpningsområde, men som ändå bör undantas från straffansvar eftersom det kan anses vara försvarligt. Ett sådant exempel är en journalist som inom ramen för ett uppdrag wallraffar i en terroristorganisation och som behöver genomföra vissa stödjande gärningar som att laga mat och utföra transporter för att kunna genomföra sitt uppdrag. Samma resonemang kan, enligt regeringen, tillämpas på en journalist som infiltrerar en terroristorganisation via nätforum, som kan behöva visa lojalitet genom att utföra vissa handlingar för att kunna kvalificera sig som medlem och därigenom kunna få del av information. Sådana deltagandegärningar är objektivt ägnade att främja organisationen, men kan vara godtagbara för att kunna genomföra uppdraget. Detta bör enligt regeringen även gälla sådan regim- eller institutionsgranskande verksamhet som bedrivs av människorätts ­ organisationer såsom Amnesty International och Human Rights Watch (s. 35 prop. 2022/23:73). Vänsterpartiet anser att detta är positivt men långt ifrån tillräckligt för att vi ska kunna stå bakom regeringens förslag. Regeringen skriver även att det är angeläget att straffansvaret inte kommer att omfatta humanitär verksamhet som bedrivs i överensstämmelse med de humanitära principerna om humanitet, neutralitet, opartiskhet och oberoende. Samtidigt konstaterar regeringen att den internationella humanitära rättens skydd är tillämpligt när det råder väpnad konflikt och därför inte hindrar en tillämpning av en straffbestämmelse om deltagande i en terroristorganisation i fredstid. Utredningen (Ds 2022:6) gjorde bedömningen att om det inte råder en väpnad konflikt så kan straffansvar för deltagande i en terroristorganisation aktualiseras t.ex. för en läkare som anslutit sig till en terrorist ­ organisation och utövar vård. Svenska Röda Korset har kritiserat denna slutsats och anser att sjukvårdsuppdraget behöver skyddas även i fredstid (s. 35–36 prop. 2022/23:73). Regeringen instämmer i utredningens bedömning och menar att en läkare genom att enbart vårda människor som räknas som medlemmar i en terrorist ­ organisation under fredstid kan göra sig skyldig till deltagandebrott (se s. 73 prop. 2022/23:73). Vänsterpartiet anser att det är helt orimligt. Vidare är vi oroliga för att förslaget om ett nytt deltagandebrott kommer att göra det ännu svårare för regeringen att agera då svenska medborgare fängslats för påstådda terroristbrott utomlands av auktoritära regimer. 5.6 Undantag för vissa ringa och försvarliga gärningar Regeringen föreslår att straffbestämmelsen om deltagande i en terroristorganisation ska innehålla en reglering om att en gärning inte utgör brott om den är ringa eller om den med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Vi yrkar dock avslag på förslaget om det nya deltagandebrottet i sin helhet. I likhet med bl.a. Svenska Journalistförbundet står Vänsterpartiet bakom regeringens förslag om att införa ett motsvarande undantag från det redan befintliga brottet samröre med terroristorganisation för gärningar som är ringa eller med hänsyn till omständigheterna försvarliga. Det nya försvarlighetsrekvisitet kan, på ett bättre sätt än i dag, vara en ventil för journalistisk verksamhet som annars skulle kunna bedömas som ett kriminaliserat samröre med en organisation som klassas som terroristorganisation. Regeringen konstaterar att Lagrådet avråder från att förslaget, som det utformats i lagrådsremissen, blir lag (s. 13 prop. 2022/23:73). Vänsterpartiet anser att det är anmärkningsvärt att regeringen inte hörsammat Lagrådets invändningar i den nu aktuella propositionen. Trots att regeringen har gjort vissa förtydliganden av de föreslagna bestämmelsernas innebörd kvarstår fortfarande Lagrådets grundläggande kritik mot förslaget. Riksdagen bör avslå regeringens proposition 2022/23:73. Detta bör riksdagen besluta. Regeringen bör återkomma med förslag till lagändring om att en gärning som kan bedömas som samröre med terroristorganisation inte ska utgöra brott, om den är ringa eller om den med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Gudrun Nordborg (V) Nadja Awad (V) Frida Tånghag (V) Jessica Wetterling (V)

Motion till riksdagen 2025/26:4142 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:246 Skärpta regler för unga lagöverträdare Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:246. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska återkomma med en ny proposition med förslag om att påföljden ungdomsövervakning skärps, att regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård och ungdomstjänst skärps samt att gränsen för när bevistalan ska väckas sänks, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Regeringens förslag Regeringen föreslår i sin proposition att straffbarhetsåldern sänks till 13 år för allvarliga brott under en period om fem år. Vidare föreslås förändringar av ungdomsreduktionen som avskaffas helt för unga myndiga och minskas för barn under 18 år. Vidare föreslås straffmaximum höjas till fängelse i 18 år för lagöverträdare under 18 år. Påföljden ungdomsövervakning skärps och regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ung ­ domsvård och ungdomstjänst skärps. Syftet med regeringens förslag är att säkerställa att lagstiftningen möter det behov som föranleds av barns och ungas brottsutveckling samt för att upprätthålla det straffrättsliga systemets trovärdighet och legitimitet. Lag ­ ändringarna föreslås, i allt väsentligt, träda i kraft den 2 augusti 2026. Vänsterpartiets ställningstagande Regeringen bortser från forskningen Vänsterpartiet står bakom regeringens förslag om att påföljden ungdomsövervakning skärps, att regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård och ungdoms ­ tjänst skärps och att gränsen för när bevistalan ska väckas sänks. Däremot avslår vi bl.a. förslagen om sänkt straffbarhetsålder och förändrad ungdomsreduktion. Samtliga dessa förslag ökar repressionsnivån mot barn och unga, vilket saknar stöd i forskningen. Vi redogör närmare för våra invändningar nedan. Påföljdssystemets åldersgränser och den särreglering som följer av ålder avseende straffmätning och påföljdsval ser ut som de gör av mycket goda skäl. Vänsterpartiet vill särskilt understryka vikten av att den särställning barn har inom påföljdssystemet inte får urvattnas. Vi ser däremot behov av nya ungdomspåföljder och är inte främmande för att det införs fler sådana som kan komplettera de redan befintliga. Vi har inte heller något emot ökad kontroll av barn och unga som begått allvarliga brott. Förutsättningen är givetvis att de metoder och påföljder som införs är rättssäkra, särskilt anpassade för barn och unga och har ett tydligt behandlingsinriktat innehåll. Vi anser även att det återfallsförebyggande arbetet gentemot unga lagöverträdare bör förstärkas. Vidare måste nyrekryteringen av barn och unga in i kriminalitet stoppas. Att barn lockas in i kriminalitet är ett bevis för att samhället misslyckats med att skydda och stödja dessa barn. Unga personer under 18 år som begår brott är i första hand barn med behov av stöd, skydd och långsiktiga sociala insatser. Forskning visar att ungdomars hjärnor inte är färdigutvecklade, särskilt när det gäller impulskontroll och konsekvenstänkande. Redan utredaren i den statliga utredningen (SOU 2018:85) som såg över frågan om avskaf ­ fandet av straffrabatten för unga myndiga vid vissa brott, drog slutsatsen att det inte finns något empiriskt, eller erfarenhetsbaserat, stöd för skärpta påföljder för unga lagöverträdare. Utredningen hänvisar till att resultat från den mest aktuella hjärn ­ forskningen, utvecklingspsykologin och kriminologin bara går att tolka som ett stöd för att behålla ett hänsynstagande till gärningspersoners unga ålder. Straffsystemet för unga har därför traditionellt vilat på vård och rehabilitering framför repression. Att införa barnfängelse riskerar att frångå denna grundläggande princip. En omfattande interna ­ tionell och nationell forskning visar att frihetsberövande för unga inte per automatik leder till minskad återfallsrisk. Tvärtom finns det belägg för att institutionsmiljöer kan förstärka kriminella identiteter och fördjupa psykisk ohälsa och marginalisering. Tidöregeringens politik riskerar därför att bli kontraproduktiv. Forskningen visar också att faktorer som en fungerande skolgång, trygga vuxenrelationer, stöd i vardagslivet och tidiga insatser för barn i riskmiljöer hänger ihop med minskad risk för att barn hamnar i kriminalitet. Regeringen bortser från Lagrådet Lagrådet avstyrker förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för vissa brott. Lagrådet skriver i sitt yttrande att beredningen av förslaget inte uppfyller grundlagens krav, eftersom viktiga delar som påverkar förslagets innebörd har lagts fram separat och därför inte kunnat bedömas samlat av remissinstanserna. Lagrådet anser också att förslaget inte uppnår sina syften, såsom att motverka ungdomsbrottslighet, stärka samhällsskyddet eller ge upprättelse till brottsoffer. I stället finns en risk att brottslig ­ heten flyttas ned till ännu yngre barn. Förslaget kan dessutom strida mot regerings ­ formen och barnkonventionen, bl.a. eftersom frihetsberövande av barn ska vara en sista utväg och ske under särskilda barnanpassade former. Lagrådet pekar även på praktiska problem, såsom ökad risk för felaktiga frihetsberövanden av barn. De avstyrker även förslaget om minskad ungdomsreduktion eftersom det hänger ihop med andra straff ­ skärpningsförslag som inte ingått i beredningsunderlaget, vilket innebär att grundlagens beredningskrav inte är uppfyllt. Regeringen bortser från remissinstanserna Sänkt straffbarhetsålder Remissinstansernas kritik mot förslaget om sänkt straffmyndighetsålder är omfattande. Det är både anmärkningsvärt och oroväckande att regeringen går vidare med förslaget om sänkt straffmyndighetsålder när det kritiseras så kraftfullt. Regeringen går dessutom ännu längre än utredningen SOU 2025:11 som föreslår en straffbarhetsålder på 14 år. En övervägande majoritet av remissinstanserna avstyrker eller har invändningar mot utredningens förslag. Bland dessa finns Barnombudsmannen, Barnrättsbyrån, Borås tingsrätt, Barnens rätt i samhället (Bris), Brottsförebyggande rådet (Brå), Brottsoffer ­ jouren, Civil Rights Defenders, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Ecpat Sverige, Ekobrottsmyndigheten, Fackförbundet ST, Förvaltningsrätten i Stockholm, Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Institutet för mänskliga rättigheter, Integritetsskyddsmyndigheten, Karlstads universitet, Linköpings universitet (Barnafrid), länsstyrelserna i Dalarnas, Kalmars, Skånes och Östergötlands län, Malmö kommun, Malmö tingsrätt, Malmö universitet, Myndigheten för delaktighet, Myndig ­ heten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Polismyndigheten, Riksdagens ombuds ­ män (JO), Rädda Barnen, Saco genom Akademikerförbundet SSR, Statens institutions ­ styrelse (Sis), Statens skolverk, Socialstyrelsen, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Sveriges Domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Södertörns tingsrätt, Tullverket, Umeå kommun, Unicef Sverige, Åklagarmyndigheten och Östersunds tingsrätt. [1] Remissinstansernas kritik bygger främst på forskning som visar att barn har sämre impulskontroll och svårare att överblicka konsekvenser än äldre ungdomar och vuxna. Många menar att det saknas belägg för att en sänkning skulle minska den grova brottsligheten och att risken för återfall i stället kan öka. Flera varnar också för att kriminella nätverk kan börja utnyttja ännu yngre barn. Remissinstanserna lyfter dessutom att den föreslagna modellen kan göra rättssystemet mindre förutsebart och svårare att förstå. Vidare bör barn som begår grova brott i första hand mötas med sociala, rehabiliterande och förebyggande insatser snarare än straff. Flera remiss ­ instanser tar upp den sänkning av straffbarhetsåldern från 15 till 14 år som under en period prövades i Danmark. Eftersom sänkningen ökade risken för återfall ändrade Danmark sedan tillbaka till en straffbarhetsålder på 15 år. Redan i dag är det möjligt att döma barn i åldern 15–17 år till fängelse om det föreligger synnerliga skäl som att brottet är mycket allvarligt. Om riksdagens majoritet, i strid med en mängd tunga remissinstanser och forskningen, väljer att sänka straff ­ barhetsåldern kommer fler väldigt unga barn att fängslas. Detta strider mot FN:s barnkonvention, som sedan 2020 är svensk lag. Enligt konventionen ska frihets ­ berövande av barn vara en sista utväg och användas under så kort tid som möjligt. Dessutom riskerar det nu aktuella förslaget tillsammans med regeringens barnfängelser att bana väg för en grupp mycket unga barn som tidigt blir livsstilskriminella. Vidare kommer sannolikt ännu fler och ännu yngre barn att groomas in i kriminalitet när de kriminella gängen söker vidare efter nya utförare. Detta för in samhället på ett sluttande plan och ytterligare sänkningar av straffbarhetsåldern ligger nära till hands om Tidöregeringen får fortsätta att styra Sverige. Vänsterpartiet vill att gängledarna ska få kännbara fängelsestraff, inte de barn som utnyttjas för att utföra sprängningar och skjutningar. Barnen är både offer och förövare samtidigt, vilket måste tydliggöras både i lagstiftningen och vid hanteringen av dem. I motion 2025/25:132 har vi i stället för barnfängelse föreslagit att maxtiden för den slutna ungdomsvården förlängs. Förändringar av ungdomsreduktionen m.m. Strafftiderna för barn och unga har ökat kraftigt och fortsätter att öka. Medelstrafftiden, exklusive livstidsdömda utan angiven strafftid, för påbörjade fängelseverkställigheter av unga under 2024 var 887 dagar. Det är en ökning med nästan 140 dagar jämfört med 2023. Under 2024 hade 33 procent av unga som påbörjade en fängelseverkställighet en strafftid på ett år eller kortare, jämfört med 28 procent 2023. När det gäller jämförelse ­ vis längre strafftider, två år eller längre, har andelen ökat från 49 till 51 procent under samma period. I det översta intervallet, tio år eller längre, inklusive livstidsdömda, har antalet ökat från 12 till 33 personer (Kriminalvård och statistik, 2024). Ökningen av strafftider bland unga bedöms till stor del kunna förklaras av lag ­ ändringen om slopad ungdomsrabatt för myndiga vid allvarlig brottslighet, som trädde i kraft den 2 januari 2022. Ändringen innebar att unga lagöverträdare i åldern 18–20 inte längre får reducerat straff på grund av sin ålder vid brott med fängelse i lägst ett år eller mer. I likhet med flera remissinstanser såg Vänsterpartiet risken för att ändringen skulle leda till ökad nyrekrytering av ännu yngre barn in i kriminalitet, vilket nu visar sig ha blivit konsekvensen. Vi lyfte också remissinstansers oro för att förslaget skulle medföra en indirekt höjning av repressionsnivån även för barn i åldern 15–17 år genom att praxis för omyndiga lagöverträdares påföljder skulle förskjutas i mer repressiv riktning för att parera tröskeleffekter vid 18-årsdagen (prop. 2021/22:17, mot. 2021/22:3657). Vår oro har tyvärr besannats och lagändringen har efter en HD-dom fått till följd att det i dag sitter barn under 18 år dömda till långa fängelsestraff på klass 1-anstalter tillsammans med livstidsdömda män. [2] Denna utveckling gör att det är ytterst ansvarslöst av regeringen att nu föreslå ökad repression mot barn och unga. Att ta bort ungdomsreduktionen helt för unga myndiga kommer att leda till att även mindre allvarlig brottslighet, utan samband med gängkriminalitet, ska bestraffas fullt ut. Effekterna av det nu aktuella förslaget måste också ses sammantaget med regeringens förslag om skärpning av ett femtiotal straffskalor (prop. 2025/26:218), vilka omfattar brott som inte alltid har samband med kriminella gäng. Justitiekanslern (JK) påminner i sitt remissvar om att den dåvarande regeringen i propositionen om slopad ungdoms ­ rabatt för myndiga vid allvarlig brottslighet, bedömde att skälen för särbehandling vid straffmätningen fortfarande vägde över när det gäller brottslighet av mindre allvarligt slag och att man då ville undvika onödiga repressionsökningar. JK anser att det inte har anförts några övertygande skäl för varför denna bedömning inte längre gör sig gällande. Att minska ungdomsreduktionen för barn under 18 år kommer också att leda till en ökad repressionsnivå även för mindre allvarliga brott utan samband med gängkriminalitet. Även här måste regeringens övriga förslag om höjda straff beaktas. Även regeringens förslag om att höja straffmaximum för brott som någon har begått innan hen fyllt 18 år till fängelse i 18 år framstår som en förskjutning i den straffrättsliga synen på barn som inte är motiverad. Flera remissinstanser ifrågasätter förslagets förenlighet med barn ­ konventionen. Vi kan, i likhet med flera remissinstanser, inte se behovet av att öka repressionen mot unga personer, i synnerhet inte för brott som saknar samband med gängkriminalitet, vilket är den typ av brottslighet som regeringen säger sig vilja bekämpa. Sammanfattningsvis bör riksdagen avslå proposition 2025/26:246. Detta bör riksdagen besluta. Riksdagen bör ställa sig bakom att regeringen ska återkomma med förslag som innebär att påföljden ungdomsövervakning skärps, att regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård och ungdomstjänst skärps och att gränsen för när bevistalan ska väckas sänks. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Människohandel med barn i kriminella nätverk Människohandel med barn innebär att någon rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person under 18 år i syfte att hen ska exploateras i en situation som innebär nödläge för den utsatte. Sverige har enligt barnkonventionen en skyldighet att genomföra omfattande åtgärder för att förhindra handel med barn och att skydda barn från alla former av våld och utnyttjande. Vänsterpartiet föreslog i samband med regeringens förslag om att göra det straffbart att involvera personer under 18 år i brott eller brottslig verksamhet, att i stället utvidga straffbestämmelsen om människoexploatering i 4 kap. 1 b § BrB så att den även omfattar exploatering i brottslig verksamhet. Detta för att tydliggöra att barn ofta är både brottsoffer och misstänkta för brott samtidigt (mot. 2022/23:2333). Den nationella samordningen mot prostitution och människohandel (NSPM) som är placerad vid Jämställdhetsmyndigheten har publicerat en årsrapport där det bl.a. framgår att rättsväsendets arbete mot människohandel generellt brister. Få fall av misstänkt människohandel anmäls och ännu färre ärenden leder till utredningar och domar. Trots att barn groomas till att begå brott kopplas involveringen i kriminella nätverk sällan ihop med människohandel. Många gånger saknas även ett barnrättsperspektiv i arbetet. NSPM konstaterar att människohandels- och barnrättsperspektivet bör stärkas i de uppdrag som rör barn och unga i kriminella nätverk. Kunskapen behöver även fördjupas gällande kopplingen mellan rekrytering till kriminella nätverk och barn och ungas egen utsatthet för våld i nära relation, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck. Med anledning av detta rekommenderar NSPM att Brottsförebyggande rådet bl.a. bör få i uppdrag att öka kunskapen om människohandel av barn i kriminella nätverk. [3] Gudrun Nordborg (V) Samuel Gonzalez Westling (V) Hanna Gunnarsson (V) Tony Haddou (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Håkan Svenneling (V) Jessica Wetterling (V) [1] För en utförlig redovisning av remissinstansernas kritik hänvisas till s. 76–82 prop. 2025/26:246. [2] Högsta domstolens dom mål: B 6596–24 2025-03-25. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/hd-fastslar-mangarig-fangelsedom-mot-16-aring. [3] Den nationella samordningen mot prostitution och människohandel (NSPM), Jämställdhetsmyndigheten, Arbete mot prostitution och människohandel i Sverige 2024. Rapport 2025:11.