Jämför sakliga förslag

Motion till riksdagen 2024/25:1974 av Ann-Sofie Alm (M) Lex Rebecka – en psykiatrivård som räddar liv Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att svensk sjukvård bör stärka den psykiska hälsan och minska antalet suicidfall genom att anta ett mer salutogent synsätt och tillkännager detta för regeringen. Motivering Sedan den här motionen skrevs har Rebeckas familj fått rätt till ersättning för felmedici ­ nering och utebliven/bristande vård . Rebecka hade inte behövt ta sitt liv. Den vård hon lade sitt liv i händerna på, den vård som vi alla betalar till för att den ska vara trygg och säker, misslyckades. Ersättningsbeskedet kom hem till familjen i ett oansenligt brev på posten. En ersätt ­ ning som aldrig kan ersätta Rebecka. Brevet blev ett slag i ansiktet på en redan av sorg lamslagen familj. Det är inte tillräckligt med en ekonomisk ersättning, det bör även följa ett löfte om att samhället har tagit lex Rebecka till sig och nu ska göra allt i sin makt för att det inte ska hända igen. En förbättrad psykiatri Den svenska vården har mycket att vinna på ett mer salutogent förhållningssätt till psy ­ kisk ohälsa. Detta är ett samlingsbegrepp som innefattar alltifrån sorg och utmattning till trauma och allvarlig sjukdom. Att inte minst unga människor med riskbeteende för att skada sig själva får hjälp i tid och effekterna avseende medicinering följs upp är en sär ­ skilt viktig del. Läkemedel bör inte alltid vara förstahandsvalet vid psykisk ohälsa vid den första kon ­ takten med vårdcentralen; exempelvis samtalsstöd, fysisk aktivitet, yoga och meditation, kultur på recept, friluftsliv och sociala aktiviteter, en översyn brett – både avseende läke ­ medelstillskrivning och bemötande av unga människor med suicidal problematik – bör övervägas. I Sverige ökar utskrivningen av läkemedel för nedstämdhet; denna ökning bör man ta på allvar. Precis som sjukvården gjorde när den tog ansvar för den ökning som skedde av antibiotikaförskrivning bör denna ökning undersökas för att se om det verkligen är nödvändigt för patientens hälsa med läkemedlet och även vem som får förskriva psyko ­ farmaka såsom antidepressiva, antipsykotiska, adhd-läkemedel, benzodiazepiner och liknande sedativa läkemedel och demensläkemedel vid psykisk ohälsa; ibland kan det kanske vara nödvändigt med specialistsjukvård som utskrivare. Vi behöver kontinuerligt se över förskrivningen av dessa läkemedel. De hjälper många människor men givet den stora ökning vi just nu ser bör vi vara så säkra som möjligt på att det inte förekommer överförskrivning som riskerar att skada människor på sikt. Vårdgarantin bör ses över Vårdgarantin inom den psykiatriska vården behöver ses över. Det borde fungera så som det gör inom den somatiska vården, att om patienten inte får vård i tid ska man bli hän ­ visad dit det finns vård att få och vårdvalet att välja även en privat vårdgivare ska finnas. Det är 1 200 personer som konstaterat tar livet av sig varje år. Och det finns ca 300 döds ­ fall därutöver som inte helt kan säkerställas är suicid. Och köerna till psykiatrin är långa. När det otänkbara inträffar bör man som anhörig ha rätt att ta ett anständigt farväl av sin älskade. Denna värdighetsrättighet, en värdighetsgaranti, bör bli en självklar del av vården. Rebecka Rebecka var ung, hade framtidsplaner och studerade bara några timmars bilväg från sin familj som hon älskade och som älskade henne högt. Rebecka hade god kontakt med sin familj. Det står i alla journaler, det syns i alla sms, det syns i varje vrå och det hörs i varje mening. Men när man fyller 18 upphör vårdens ansvar att informera familjen. Rebecka hade vänner och pojkvän, hade planer för sommaren med dem och med familjen, men sökte vård på sin vårdcentral för att hon trots det åter började må dåligt. Hon skulle få en samtalstid med en psykiatriker, men den tiden låg ett år fram i tiden. Under tiden fick hon en ny medicin som skulle hjälpa henne. Rebeckas familj fick inte reda på att medicineringen ändrats, visste inte att den nya medicinen hade biverkningar som innebar att patienten kunde fastna i ett stadie av melankoli, apati och suicidtankar. Hennes mamma är sjuksköterska och väl förtrogen med mediciners inverkan och påverkan . Ingen inom vården runt Rebecka tog ansvar för att följa upp den nya medicinens effekter på Rebecka. Familjen talade och sms:ade med Rebecka i telefon varje dag. När hon en dag inte svarade kastade sig familjen i bilen för att åka till henne. Men innan de hann fram fick de ett samtal som ingen någonsin vill få. Rebecka hade tagit sitt liv. Familjen fick inte se Rebecka förrän långt efteråt, de fick inte krama om hennes kropp , kyssa hennes panna, inte ta avsked av sin älskade dotter och syster på ett värdigt sätt. Det är en chock, det är en kamp, det är svårt att fortsätta leva. Men familjen gör det ändå, för varandra. Våga leva När en människa tar sitt liv bör det upprättas en haverikommission. Det har regeringen slagit fast och en välkommen utredning kommer att presenteras i oktober 2024. Händelsen , förloppet och insatserna bör dokumenteras och utredas utan att de anhöriga ska behöva be om det. Och det bör finnas lättillgänglig information om hur efterlevande kan få juridisk och ekonomisk hjälp när och om de behöver det. Varje människa som tar sitt liv har en berättelse att berätta, varje familj runt personen har en berättelse och varje journal har lärdomar som kan ge kunskap om vad som behövs för att fler ska kunna stå starkare och välja att inte ta sitt liv. Det finns en uttalad vision om en nollvision för suicid, och regeringens utredning om haverikommission vid suicid kan ge visionen de verktyg som behövs. Den här motionen är framtagen i djup sorg men av medmänsklighet för att antalet självmord ska bli noll. Familjen har i Grebbestad tillsammans med Tanums kommun skapat en minnesplats vid havet, en plats som utsmyckats med ett konstverk, en plats där vågorna evigt och alltid slår mot klipporna, en plats som har givits namnet Våga leva. Det är en plats för alla att söka finna ro, mening och hopp. Många är vi som behöver hjälp att orka våga leva. Där kan familj och vänner sitta och minnas alla vackra minnen av Rebecka. Det är en plats för familjen att återvända till för att sakta våga leva igen. Ingenting kan ge familjen deras älskade Rebecka tillbaka. Men vi kan hjälpas åt att förändra och göra skillnad för andra familjer; vi kan rädda liv genom vårdens salutogena synsätt för att kunna skapa psykisk hälsa, välmående och en ökad livskvalité. Ann-Sofie Alm (M)

Motion till riksdagen 2025/26:2471 av Ann-Sofie Alm (M) Lex Rebecka – uppsökande och förebyggande stöd för efterlevande vid suicid Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att ge regeringen i uppdrag att utreda hur ett nationellt likvärdigt, uppsökande och förebyggande stöd för efterlevande vid suicid kan utformas, i lex Rebeckas anda, och tillkännager detta för regeringen. Motivering Efter att denna motionen väcktes har Rebeckas familj fått rätt till ersättning på grund av att sjukvården erkänt felmedicinering och utebliven/bristande vård. Rebecka hade inte behövt ta sitt liv. Denna vetskap har inte gjort det lättare att leva vidare för Rebeckas familj. Den vård hon lade sitt liv i händerna på, den vård som vi alla betalar till för att den ska vara trygg och säker, den vården misslyckades. Så ska det inte behöva vara. Ersättningsbeskedet kom hem till familjen i ett oansenligt brev på posten. En ersättning som oavsett storlek aldrig kan ersätta Rebecka. Brevet blev ett slag i ansiktet på en redan av sorg lamslagen familj. Med brevet bör även följa ett löfte om att samhället har tagit lex Rebecka till sig och nu tar ansvar genom att göra allt i sin makt för att ingen människa ska behöva bli fel ­ medicinerad, felbehandlad och lämnad utan uppföljning utan att anhöriga har vetskap om ändringar i medicineringen. Därför önskar jag att lex Rebecka ska bli vägledande för framtidens psykiatrivård. Stöd för anhöriga i chock Fyra människor tar sitt liv varje dag i Sverige; fyra människors familjer får varje dag ett chockerande, förlamande dödsbesked. När beskedet kommer är chocken så stark att det känns som att man blivit överkörd av ett tåg och hamnat i koma. När ett barn tar sitt eget liv blir man som förälder och familj satt ur spel, oförmögen att tänka klart och rationellt, dagar försvinner, närminnet är ett kaos. Det är svårt att sköta sitt arbete, än mindre anmälningar och ansökningar till myndigheter och instanser för att sjukskriva sig och se till att räkningar blir betalda. Därför bör det utredas hur ett anhörigstöd med detta i beaktande skulle kunna se ut där Försäkringskassan säkerställer att de anhöriga har förmågan att söka hjälp och ersättning och per automatik tillser att det mest akuta tillgodoses. Exempelvis att deadline för ansökan om sjukskrivning inte är absolut; alla individers sorg och chock ser olika ut. Uppföljande stöd Utredningen skulle också kunna se hur uppföljningen av vård för de anhöriga skulle kunna utformas. I hälso- och sjukvårdslagen finns ett särskilt ansvar för att stödja ett barn som förlorat en närstående i självmord, men det saknas liknande skrivningar för att stödja vuxna anhöriga. Det bör utredas hur ett sådant stöd även för anhöriga skulle kunna se ut. När man opererar ryggen får man kanske ett telefonsamtal från läkaren om hur allt går, man får enkäter att svara på och man får återbesök och rehab. Som anhörig i chock får man ingen uppföljning eller återbesök. Många överlevande anhöriga har en lång väg tillbaka till ett arbetsliv på heltid och ett väl fungerande socialt liv och därmed en hög risk för försämrad livskvalité och suicid. Här skulle uppsökande vård, grön rehab, fysisk aktivitet på recept för individen och kultur på recept för familjen göra stor skillnad för livskvalitén för de drabbade och göra deras väg tillbaka till ett fungerande liv kortare. Nationellt likvärdigt stöd Det stöd som ändå finns varierar väldigt mycket från kommun till kommun. Vissa kommuner har utarbetade rutiner för akut krisomhändertagande av efterlevande efter suicid, men i de allra flesta kommuner saknas kompetensen eller så saknas en sam ­ ordning mellan olika organisationer såsom region, kommun, polis och ideella organisa ­ tioner som kan ge sitt professionella och medmänskliga stöd. Det behöver ses över hur ett nationellt likvärdigt stöd skulle kunna utformas så att vård av och hjälp till efter ­ levande inte är beroende av var de bor någonstans. Uppsökande förebyggande stöd Det är stora resurser som ställs till förfogande direkt efter att en anhörig tagit sitt liv. Där efterlevandestödet fungerar väl liknar tiden närmast dödsfallet som om bostaden blir till ett getingbo där det alltid är någon på plats för att hjälpa de efterlevande i vardagen, åtminstone de första dagarna efter självmordet när krisen är akut och sorgen är som mest chockerande. Men det är tomt på resurser och svar före dödsfallet. Att som efterlevande uppleva att alla dessa resurser finns men först efter att deras älskade tagit sitt liv kan upplevas som upprörande då många av dem förgäves kämpade för att få hjälp medan deras nära fortfarande var vid liv. Det bör utredas hur dessa efterlevanderesurser kan bli likvärdiga över landet och hur dessa resurser skulle kunna omvandlas till att bli förebyggande, salutogena resurser för att förhindra att fler självmord sker. Det bör därför utredas hur varje kommun skulle kunna åläggas att upprätta ett förebyggande POSOM-team med uppsökande uppdrag att förebygga suicid och stärka psykisk hälsa. Motionen har rubriken lex Rebecka Rebecka var en kärleksfull och kreativ ung kvinna. Hon älskade sin familj och hon var en älskad dotter och syster. Hon sökte hjälp av vården för att hon inte ville må dåligt, hon ville må bra, hon ville att alla runt henne skulle må bra. Rebecka flyttade på grund av studier till en annan ort, ungefär 2,5 timmes resa ifrån sin familj. Rebecka stod sin familj, sin mamma och pappa och sin syster och sin bror, väldigt nära. Rebecka hade vänner och pojkvän men började ändå må sämre och sökte hjälp på studieorten för depression, ångest och suicidtankar på vårdcentralen. Där fick hon medicinering direkt, en annan medicin än den hon haft insatt tidigare, och erbjudande om samtalsstöd. Men tiden för samtal hon fick låg ett år framåt i tiden. I journalen upprepas det att mamman är sjuksköterska och att mor och dotter har en god relation. I journalen beskrivs det att hon är ensamstående i en studentbostad och att hon bor 2,5 timme från sin familj. Rebecka bedöms av läkare som en person med ”måttlig risk för suicid”. Läkemedlet hade en biverkning som kunde få en patient att hamna i ett tillstånd av apati, depression och suicidtankar. Rebecka fick ingen uppföljning eller kontroll av det nyinsatta läkemedlet. Då hon var 23 år fyllda har sjukvården inget ansvar att meddela anhöriga om nya mediciner. Rebecka avslutade sitt liv. I en anmälan till Ivo om läkemedlet och den bristande kontrollen av läkemedlet, skriver hennes mamma som svar på blankettens fråga om anledningen till att hon skriver klagomålet: ”Avliden, Min dotter tog sitt liv 2022-06-21.” Det är svårt att förstå hur man som förälder eller syskon orkar fortsätta att leva. Men att försöka förändra vården för att öka den psykiska hälsan är ett sätt och det är därför denna motion har kommit till, ur outsäglig sorg men med viljan att hjälpa andra. Våga leva Familjen har, tillsammans med Tanums kommun, skapat en minnesplats som har utsmyckats med en staty. Platsen är noga vald vid havet där vågorna oändligt slår mot klipporna. En minnenas plats där Rebecka levde, njöt och skrattade och där familjen försiktigt åter ska våga leva. Statyn heter Våga leva. Det är en plats där alla är välkomna att finna ro, finna glädje, våga drömma och våga leva. Jag skulle vilja att riksdagen ger regeringen i uppdrag se över möjligheten att tillsätta en utredning i syfte att införa ett förbättrat och strukturellt stöd vid suicid, enligt följande riktlinjer: Se över möjligheten att införa ett särskilt anhörigstöd vid suicid, som tar hänsyn till chockreaktioner och den initiala oförmågan att hantera myndighetskontakter, sjuk ­ skrivningar och ekonomiska åtaganden. Detta inkluderar att Försäkringskassan får ett utökat ansvar att initiera stöd till efterlevande vid misstänkt suicid. Se över hur vuxna anhöriga till personer som tagit sitt liv kan få uppföljande psykosocialt stöd, liknande det stöd barn enligt lag redan har rätt till. Stödformen bör innefatta exempelvis samtalsstöd, uppsökande vård, grön rehabilitering, fysisk aktivitet på recept och kultur på recept. Se över säkerställandet ett nationellt likvärdigt efterlevandestöd, oavsett bostadsort, genom tydlig ansvarsfördelning och samordning mellan region, kommun, polis och ideella organisationer. Stödet ska inte vara beroende av lokal initiativkraft eller geografisk tillgång. Se över hur resurser som i dag riktas till efterlevande efter självmord även skulle kunna användas i förebyggande syfte, särskilt i samverkan med kommunala POSOM-team eller genom inrättandet av särskilda suicidpreventiva insatser med uppsökande karaktär. Se över införandet av ett lagstadgat ansvar att meddela närstående vid ändrad eller ny psykofarmakologisk behandling för unga vuxna, särskilt om patienten uttryckt suicidala tankar, under förutsättning att det kan ske med hänsyn till patientens integritet och rättssäkerhet. Låt lex Rebecka bli vägledande för framtidens psykiatrivård, genom att sjukvården förpliktas att införa strukturerad uppföljning vid nyinsatt psykofarmaka samt säkerställa att samtalsstöd inte skjuts upp på obestämd framtid. Ann-Sofie Alm (M)