Jämför sakliga förslag
A · Kulturarvspolitik
2023/24 · HB02351 · Runar Filper (SD); Alexander Christiansson (SD); Jonas Andersson (SD); Anna-Lena Hedberg (SD); Angelika Bengtsson (SD)
Original hos RiksdagenB · Kulturmiljöer
2024/25 · HC021337 · Runar Filper (SD); Alexander Christiansson (SD); Jonas Andersson (SD); Anna-Lena Hedberg (SD)
Original hos RiksdagenVarför paret visas: Semantisk dokumentlikhet.
Ordlikhet 0.007 · ämneslikhet 0.773. Poängen är stöd för granskning, inte ett beslut om samma sakliga förslag.
Vad föreslår motionerna?
0 möjliga matchningar · 17 yrkanden i A · 10 i B.
Yrkanden har avgränsats automatiskt och parats ihop efter textlikhet, en motsvarighet per yrkande. Matchningen behöver granskas mot fulltexternas villkor och motiveringar. Utfallet avser kammarens beslut; ett saknat beslut betyder inte avslag.
- Yrkanden saknar motsvarighet
17 yrkanden i A utan säker motsvarighet
A1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheterna att stärka Institutet för språk och folkminnens arbete med Unescos konvention om skydd för det immateriella kulturarvet och tillkännager detta för regeringen.
A2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör se över hur insamlande och levandegörande av de estlandssvenska, finlandssvenska, tornedalsfinska och samiska immateriella kulturarven kan stärkas och tillkännager detta för regeringen.
A3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att uppmärksamma svenskbefolkningen i historiska utvandrarbygder och tillkännager detta för regeringen.
A4. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bevara, levandegöra och samla kunskap om utlandssvenskarnas dialekter och kulturer och tillkännager detta för regeringen.
A5. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utvärdera behovsomfattningen av åtgärder för att bevara och synliggöra synskadades och dövas immateriella och materiella kulturarv och tillkännager detta för regeringen.
A6. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillsätta en utredning för att utreda möjligheterna att göra Folkmusikens hus i Dalarna till ett nationellt folkmusikcentrum och tillkännager detta för regeringen.
A7. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om kulturmärkning av svenska matprodukter och tillkännager detta för regeringen.
A8. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheterna att stärka Institutet för språk och folkminnens arbete med att nedteckna och bevara berättelserna kring den skogsfinska folktron och tillkännager detta för regeringen.
A9. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda möjligheten att genomföra ett svenskt kulturarvsår och tillkännager detta för regeringen.
A10. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en nationell handlingsplan för skydd av kyrkor som tas ur bruk, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A11. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att genom berörda myndigheter och i samverkan med Svenska kyrkan utföra en nationell översyn av kyrkor med risk för att tas ur bruk, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A12. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att ta fram en nationell handlingsplan för hur det kyrkliga kulturarvet ska säkras för framtiden och tillkännager detta för regeringen.
A13. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för en nationell handlingsplan och organisation avseende skydd av kulturarvet vid händelse av kris eller konflikt och tillkännager detta för regeringen.
A14. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga en utredning av magasin och förvaringsutrymmen och tillkännager detta för regeringen.
A15. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att 3D-skanna statliga byggnadsminnen och tillkännager detta för regeringen.
A16. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att se över resursbehoven för vården av världsarven och tillkännager detta för regeringen.
A17. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör beakta ansvarsfördelningen i tillförandet av resurser till världsarven och tillkännager detta för regeringen.
10 yrkanden i B utan säker motsvarighet
B1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om kulturell planering och tillkännager detta för regeringen.
B2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om samordning mellan myndigheter och tillkännager detta för regeringen.
B3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om nationell översyn av lagstiftning och kommunal kompetens och tillkännager detta för regeringen.
B4. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning om kulturmiljöstimulans och sanktionsmöjligheter vid kommersiella aktörers överträdelser gentemot känsliga kulturmiljöer och tillkännager detta för regeringen.
B5. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för åtgärdskrav och vite för de aktörer som inte respekterar kulturhistoriska och allmännyttiga skönhetsvärden, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B6. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda möjligheten att rädda folkparkerna genom ett statligt bidrag och tillkännager detta för regeringen.
B7. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att länsstyrelser och kommuner med skogsfinska kulturmiljöer bör uppmuntras att se över bildande av kulturreservat där och tillkännager detta för regeringen.
B8. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att finnskogen i Värmlands län bör presenteras som Sveriges förslag till Unescos världsarvslista och tillkännager detta för regeringen.
B9. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillföra ytterligare incitament och resurser för att stärka arbetet med restaurering av natur- och kulturmiljöer i odlingslandskapet och tillkännager detta för regeringen.
B10. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att staten bör visa större intresse kring Uppåkra Arkeologiska Center och tillkännager detta för regeringen.
Hela texten jämförs: A 3388 ord · B 2752 ord. Borttaget i A / Tillagt i B.
Motion A
Motion till riksdagen
2023/24:351
av Runar Filper m.fl. (SD)
Kulturarvspolitik
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheterna att stärka Institutet för språk och folkminnens arbete med Unescos konvention om skydd för det immateriella kulturarvet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör se över hur insamlande och levandegörande av de estlandssvenska, finlandssvenska, tornedalsfinska och samiska immateriella kulturarven kan stärkas och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att uppmärksamma svenskbefolkningen i historiska utvandrarbygder och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bevara, levandegöra och samla kunskap om utlandssvenskarnas dialekter och kulturer och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utvärdera behovsomfattningen av åtgärder för att bevara och synliggöra synskadades och dövas immateriella och materiella kulturarv och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillsätta en utredning för att utreda möjligheterna att göra Folkmusikens hus i Dalarna till ett nationellt folkmusikcentrum och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om kulturmärkning av svenska matprodukter och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheterna att stärka Institutet för språk och folkminnens arbete med att nedteckna och bevara berättelserna kring den skogsfinska folktron och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda möjligheten att genomföra ett svenskt kulturarvsår och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en nationell handlingsplan för skydd av kyrkor som tas ur bruk, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att genom berörda myndigheter och i samverkan med Svenska kyrkan utföra en nationell översyn av kyrkor med risk för att tas ur bruk, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att ta fram en nationell handlingsplan för hur det kyrkliga kulturarvet ska säkras för framtiden och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för en nationell handlingsplan och organisation avseende skydd av kulturarvet vid händelse av kris eller konflikt och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga en utredning av magasin och förvaringsutrymmen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att 3D-skanna statliga byggnadsminnen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att se över resursbehoven för vården av världsarven och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör beakta ansvarsfördelningen i tillförandet av resurser till världsarven och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Det svenska kulturarvet är ovärderligt. Det omfattar både materiella och immateriella aspekter av Sveriges historia, vilket ger insikter om tidigare generationer och förklarar utformningen av vårt samhälle idag.
En välfungerande samhällsstruktur bygger på sammanhållning, och kulturarvet är centralt för att upprätthålla detta. Kulturarvet agerar som en samlingspunkt, bestående av gemensamma symboler, språk och värderingar, vilka förenar människor. Utan detta kulturarv som en gemensam grund skulle vi förlora den bindande historien som förenar oss. Dessutom, i en bredare kontext, är det svenska kulturarvet en integrerad del av det bredare västerländska kulturarvet, som knyter oss samman med våra nordiska grann
länder och övriga delar av den västliga världen.
Historiskt sett har Sverige på ett framgångsrikt sätt förvaltat olika delar av kultur
arvet, men det innebär inte att det inte finns utmaningar. Ett påtagligt exempel är den kyrkoantikvariska ersättningen som har varit eftersatt under en lång tid, vilket har resulterat i omfattande renoveringsbehov för kyrkor över hela landet. Dessutom har Rysslands anfallskrig i Ukraina väckt frågor kring hur vi skyddar kulturarvet vid kris eller konflikt.
Sammanfattningsvis är kulturarvet en central komponent i den gemensamma historien om Sverige. För att detta värdefulla arv ska fortsätta att vara meningsfullt krävs en långsiktig politik som aktivt tar itu med de aktuella utmaningarna för det svenska kulturarvet.
Institutet för språk och folkminnen
Det värdefulla arbete som aktörer som Institutet för språk- och folkminnen bedriver utgör en del av den samlade ansträngningen att trygga vårt gemensamma minne, till
sammans med civilsamhället och andra aktörer. Ambitionsnivån från det offentliga hållet när det gäller det immateriella kulturarvet bör därför höjas, särskilt med avseende på arbetet kring Unescos konvention om skydd av det immateriella kulturarvet.
Regeringen bör undersöka möjligheterna att tilldela ytterligare resurser för att
säker
ställa arbetet med den nationella förteckningen och nomineringarna till de internationella listorna. Samtidigt bör man inte försumma en allmän höjning av ambitionen
och ett om
fattande arbete för att garantera nödvändigt skydd och bevarande av vårt immateriella kulturarv för kommande generationer.
Sverigedemokraterna främjar en förstärkning av insamlingen och synliggörandet av de estlandssvenska, samiska, torndedalsfinska och finlandssvenska kulturarven, särskilt när det kommer till dessa minoriteters språk och dialekter. Regeringen bör ges i uppdrag att utvärdera möjligheterna att främja levandegörandet och bevarandet av språk och traditioner inom dessa nämnda grupper.
Erkännande av historisk svenskbefolkning i utlandet
För över hundra år sedan, främst under utvandringsvågorna mellan 1890 och 1910, emi
grerade flera tusen svenskar till Sydamerika, särskilt till Brasilien. På grund av svåra förhållanden och svårigheter drabbades många av sjukdomar, epidemier och fattigdom, medan några hundra återvände till Sverige. Dock valde några tusen att resa söderut till Argentina, där de fann bördigare jord och bättre levnadsvillkor.
Denna grupp av utvandrare är nästan helt okänd för den genomsnittliga personen i Sverige. Faktum är dock att det fortfarande idag finns en svensktalande befolkning i provinsen Misiones, där de etablerade kolonin Villa Svea, nu känd som staden Oberá. Här grundade de en församling med en egen kyrkogård. Både kyrkan ”Olaus Petri” och
skolan ”Instituto Carlos Linneo” vittnar om deras arv, tillsammans med svenskklingande
namn, firande av svenska högtider, traditioner och maträtter. Detta saknas helt inom den svenska skolundervisningen. Prins Wilhelm av Sverige skrev 1948 boken ”Röda jordens svenskar”, vilket är i stort sett den enda texten om våra argentinska svenskättlingar inom den svenska litteraturen.
Andra historiska områden med svensktalande befolkning, som är mer eller mindre kända, inkluderar den estländska västkusten och de närliggande öarna i Östersjön, där det fram till andra världskriget fanns en svensktalande befolkning. På ön Dagö i den estniska skärgården tvingades en stor del av svenskbefolkningen att utvandra till ny
vunna områden i Ukraina under 1700-talet, och därmed grundades Gammelsvenskby.
I Förenta Staterna i Nordamerika finns över tusen svenska ort- och platsnamn som påminner om den svenska invandringens historia. Minnesota är den delstat som har flest platser med svenskklingande namn och förknippas inte minst med svenskamerikaner, inte minst genom Vilhelm Mobergs utvandrarepos.
I Finland talar över fem procent svenska som modersmål, främst bland den finlands
svenska minoriteten som huvudsakligen är bosatt längs delar av den finska väst- och sydkusten. Finland är den enda historiska svenska bosättningen utanför Sverige där svenska fortfarande är huvudspråket.
På samma sätt som dagens invandrargrupper i dagens Sverige, har självklart rötter och traditioner stor betydelse för dessa svenskättlingar. Därför bör regeringen ge en lämplig aktör, exempelvis Institutet för språk och folkminnen, ett tydligt uppdrag att bevara, levandegöra och samla kunskap om svenskbygdernas dialekter och kulturer.
Regeringen bör åtminstone på något sätt uppmärksamma den stora gruppen av svenskättlingar som bosatte sig i dessa historiska svenskbygder. Samtidigt bör man undersöka hur man kan informera allmänheten om deras historia och kanske på något sätt fira våra förfäder.
Synskadades och dövas immateriella och materiella kulturarv
Institutet för språk och folkminnens närvaro bör stärkas och synliggöras i norra Sverige, särskilt sedan DAUM i Umeå har avvecklats. Även om det fortfarande finns arkiv och stödfunktioner kvar, skulle en mer påtaglig närvaro och en ökad ambitionsnivå underlättas genom att återetablera sig i norra Sverige. Sverigedemokraterna vill därför utvärdera omfattningen av behoven som krävs för att bevara det immateriella och materiella kulturarvet för personer med syn- och hörselnedsättning.
Nationellt folkmusikcentrum
Vår folkmusiktradition utgör en viktig och levande del av vårt immateriella kulturarv. Runt om i Sverige förs folkmusikarvet vidare och utvecklas genom musik- och kultur
skolor, spelmanslag samt vid spelmansstämmor, för att nämna några exempel. Dalarnas folkmusikcentrum, Folkmusikens hus i Rättvik, spelar en central roll. Genom olika projekt på Folkmusikens hus kan både den historiska och samtida aspekten av folk
musikens toner upplevas. Målet är att sprida kunskap och intresse kring folkmusik och -dans, som både en fascinerande historia och en kreativ del av dagens musikliv.
Finansieringen av Folkmusikens hus sker för närvarande genom bidrag från regioner och kommuner samt genom tillfälliga statliga projektbidrag och egna intäkter, där båda källorna bidrar med hälften vardera.
För att trygga folkmusikens överlevnad och utveckling föreslår Sverigedemokraterna att en utredning inrättas för att granska möjligheter och
förutsättningar för att göra Folkmusikens hus till ett nationellt folkmusikcenter. Målet är att säkerställa att verksamheten får en stabil och långsiktig finansiering framöver.
Kulturmärkt mat
Maten spelar ofta en central roll i våra liv. Utöver att vara en grundläggande energikälla bär den på traditioner, kultur och upplevelser. Under semestern är det vanligt att prova lokala specialiteter, och vissa av dessa rätter har integrerats i den moderna svenska matkulturen. Samtidigt har vi i Sverige många traditionella matprodukter som är starkt förknippade med vårt land, vår miljö och vår kulturhistoria, och som förtjänar att uppmärksammas.
År 2007 grundade det norska Landbruks- og matdepartementet stiftelsen KSL Matmerk, som fick i uppdrag att främja den norska matproduktionen. Genom särskilda märkningar lyfter stiftelsen fram exempel på närproducerade och högkvalitativa matvaror, vilket stärker produkternas varumärken. År 2008 fick stiftelsen även ansvar för att märka och marknadsföra ekologisk mat.
Utöver den ekologiska märkningen använder stiftelsen tre andra märkningar med olika kriterier. Märket ”Nyt Norge” garanterar att produkten är tillverkad helt av norska råvaror. Märket ”Spesialitet” används för att markera en lokal specialitet som ger
konsu
menten en genuin matupplevelse. Dessutom finns märket ”Beskyttede Betegnelser”,
som ger en produkt officiell status som unik, kulturhistoriskt betydelsefull och varumärkes
skyddad.
Denna märkning kan baseras på tre olika kvaliteter: ursprung, koppling till en geografisk plats eller en traditionell och unik karaktär. Märkningen regleras nationellt.
Vi anser att Sverige också har många värdefulla matkulturskatter som bör lyftas fram. För närvarande finns dock inga nationella regleringar för att skydda eller mark
nadsföra svensk högkvalitativ mat. Privata företag märker visserligen livsmedel med svenskt ursprung, men ingen märkning för kulturhistoriskt värdefulla och unika pro
dukter existerar, vare sig bland privata aktörer eller andra. Dessutom skulle eventuell privat, organiserad märkning av kulturellt värdefulla livsmedel sakna lagligt skydd och pålitlighet eftersom privata aktörers huvudmotiv oftast är vinstintresse.
Mot bakgrund av detta anser vi att det är hög tid att, likt Norge, utveckla nationella regler för märkning av kulturhistoriskt värdefulla svenska matprodukter. Vi tror att detta skulle ha positiva effekter på både besöksnäringen och landsbygdsutvecklingen.
Skogsfinsk folktro
Mot slutet av 1500-talet började en våg av folkomflyttning inom det dåvarande Sverige, som även inkluderade Finland på den tiden. Hertig Karl erbjöd sex skattefria år för de som bosatte sig i de ödsliga mellansvenska skogarna och hade möjlighet att ta eget markområde i anspråk.
Från dessa områden har tidigare saknade pusselbitar för att komplettera det finska nationaleposet Kalevala hittats genom intervjuer. Språkforskare har också studerat den ålderdomliga Savolaxdialekten som sedan länge var utdöd i Finland men levde kvar i Värmlands isolerade finska skogar.
Berättelserna från de finska skogarna är fascinerande att ta del av. Skogsfinnarna hade en helt okänd folktro för den svenska befolkningen, med naturväsen och prakti
serande av besvärjelser. De ansågs ha magiska krafter och vara trollkunniga av den
svenska befolkningen, vilket ledde till att de höll sig på avstånd från finska befolkningen.
Det finns mycket att säga om detta mytiska område och de människor som bebodde den vida skogen. Här önskar vi se ett förstärkt arbete för att dokumentera, bevara och vidareutveckla samlingarna av detta unika immateriella kulturarv.
Svenskt kulturarvsår
År 2006 utlyste den dåvarande socialdemokratiska regeringen Mångkulturåret med huvudsyftet att lyfta fram och hylla närvaron av utländska kulturer och identiteter i Sverige. Många aktörer inom kulturområdet, såsom myndigheter, institutioner, stiftelser, kulturbolag, samt vissa universitet, högskolor och svenska ambassader utomlands, deltog på uppdrag. Ett brett tvärsnitt av samhället, inklusive Sveriges samtliga kommuner, regioner, länsstyrelser, vissa myndigheter, andra universitet och högskolor, scenkonstinstitutioner, regionala museer, bibliotek, arkivinstitutioner, festivaler och andra aktörer, bjöds in att delta i arrangemanget.
Vi anser att det kunde vara passande att på ett liknande sätt rikta uppmärksamheten mot kulturområdet igen och vitalisera den kulturpolitiska diskussionen genom att på nytt samla det offentliga Sverige kring ett temaår med en kulturpolitisk inriktning. Mot den bakgrunden bör riksdagen ge regeringen i uppdrag att planera och genomföra ett svenskt Kulturarvsår, med det primära målet att synliggöra, levandegöra och göra det samlade svenska kulturarvet mer tillgängligt. Målet skulle också vara att stärka den gemensamma nationella identiteten genom att uppmärksamma och hylla olika aspekter av den traditionella och folkliga svenska kulturen.
Nationell handlingsplan för kyrkor som tas ur bruk
Få andra idéer och institutioner har haft en så betydande påverkan på den svenska kulturen som kristendomen och den svenska kyrkan. Genom åren har den svenska kulturen och den svenska kyrkan ömsesidigt påverkat varandra. Svensk arkitektur är ett område som starkt präglats av vårt kristna arv, särskilt genom våra cirka 3400 svenska kyrkor, många med en unik svensk design som skiljer sig från kyrkor i andra länder.
Svenska kyrkan är förvaltare av dessa historiska byggnader och ansvarar för att bevara dem så att kommande generationer också kan ta del av dem. Under det senaste århundradet har sekulariseringen och förändringarna inom kyrkan resulterat i att många har valt att lämna Svenska kyrkan och därigenom avstå från att betala kyrkoavgift. Detta har lett till en betydande minskning av kyrkans resurser. Svenska kyrkan oroar sig för att de i framtiden inte kommer ha tillräckliga resurser för att underhålla alla kyrkor och att kyrkor som inte längre används kanske inte kan bevaras. Detta innebär en hotbild mot Sveriges största samlade fysiska kulturarv som fortfarande används i sitt ursprungliga syfte.
En utredning från Riksantikvarieämbetet 2015 lyfter fram att kyrkor som har sålts av Svenska kyrkan inte har samma skydd och skyldigheter när det gäller underhåll som innan försäljningen. Detta innebär att kyrkor som har sålts kan förändras på sätt som minskar deras kulturhistoriska värde. Ett exempel som nämns är Caroli kyrka i Malmö, som omvandlades till en modevisningsanläggning. För att undvika sådana situationer i framtiden föreslår Riksantikvarieämbetet en skärpning av kulturmiljölagen som kräver tillstånd från länsstyrelsen för att ändra kyrkor och kyrkotomter på sätt som minskar deras kulturhistoriska värde.
Trots en skärpning av kulturmiljölagen ligger fortfarande ansvaret för underhåll av dessa kulturhistoriska byggnader på en organisation som kanske inte kommer att ha tillräckliga resurser i framtiden om Svenska kyrkans medlemsantal fortsätter minska. Sverigedemokraterna föreslår därför en nationell handlingsplan för skydd av kyrkor som inte längre används, en översyn av kyrkor som riskerar att tas ur bruk och en nationell handlingsplan för att säkerställa skyddet av det kyrkliga kulturarvet framöver. Detta arbete måste genomföras i samverkan med Svenska kyrkan så snart som möjligt.
Handlingsplan för skydd av kulturarv vid händelse av kris eller konflikt
Vid kris eller konflikt finns flera olika aktörer som har ansvar för att skydda och bevara kulturarvsföremål. Regler och ansvar för skyddet av kulturarvet i händelse av kris eller krig fastställs i flera olika lagar. Kulturmiljölagen reglerar aspekter som utförsel och militär användning av materiellt kulturarv, samt fastställer svenska kyrkans ansvar för att vidta beredskapsåtgärder som krävs under höjd beredskap för vård och underhåll av kyrkliga kulturminnen. Arkivlagen identifierar arkiven som en del av kulturarvet som ska vårdas och skyddas, även under kriser eller konflikter. Museilagen betonar att museer aktivt ska förvalta sina samlingar och skydda dem från stöld, skadegörelse, förstörelse och katastrofer. De statliga museimyndigheterna omfattas också av kris
beredskapsförordningen, som kräver att myndigheter analyserar risker och sårbarheter samt utbildar sin personal om agerande vid kris.
För att effektivt tillämpa lagstiftningen är en samordnad organisation och handlings
plan nödvändig. Detta syftar till att aktörerna som hanterar kulturarvet ska veta vilka föremål som ska prioriteras. Med detta i åtanke bör regeringen arbeta för att etablera en samordnad handlingsplan och organisation för de olika aktörerna som ansvarar för det svenska kulturarvet.
Översyn av utrymmen
Vid händelse av en kris eller konflikt är det väsentligt att det finns magasin och utrymmen som utgör ett fullgott skydd. Exempelvis, utrymmen som är bomb- och brandsäkra för att garantera kulturarvsföremålens säkerhet vid en pågående kris eller konflikt. I dagsläget magasineras kulturarvsföremål i museer, eller i magasin ovanför mark och på ställen i tät bebyggelse. Det finns inga bomb- och brandsäkra magasin utpekade för samlingar förutom Riksarkivets bergrum i Marieberg, Kungliga Biblio
tekets underjordiska magasin i Stockholm och Stockholms stadsarkivs bergrum. Detta innebär att flera statliga museer inte har magasin som är ändamålsenliga för en eventuell kris eller konflikt. Således riskerar ovärderliga samlingar vara utan skydd vid händelse av kris eller konflikt. Därför bör regeringen verka för tillsättandet av en utredning som ser över behovet, och vilka platser som är bäst lämpade för att bygga nya magasin för skydd av kulturarv vid händelse av kris eller konflikt.
Digitalisering och 3D-scanning av statliga byggnadsminnen
Frågan om digitalisering av kulturarvet är central för dess levandegörande. Om Sverige i framtiden ska ha ett levande och tillgängligt kulturarv är frågan om digitalisering avgörande. I första hand handlar det om att säkerställa att arkiv och museer får de resurser som krävs för att kunna genomföra digitaliseringsarbetet. Ett arbete vi hoppas kunna anslå ytterligare medel för, i samarbete med regeringen, för att påskynda digitaliseringsprocessen av kulturarvet.
I Sverige finns det cirka 280 statliga byggnadsminnen som sträcker sig från medel
tiden fram till mitten av 1900-talet. En stor del av den svenska historien levandegörs tack vare att dessa byggnader finns bevarade. Däremot är dessa byggnader fragila objekt vid händelse av kris eller konflikt. Vid brand eller annan förstörelse kan det vara svårt och ibland nästintill omöjligt att restaurera en byggnad efter att den skadats eller förstörts. Modern teknik erbjuder oss däremot möjligheten att både skydda och bevara våra kulturhistoriska byggnader genom så kallad 3D-scanning. En väl genomförd 3D-scanning bevarar en kulturhistorisk byggnad digitalt, och om den skulle gå förlorad är det möjligt för framtida generationer att ändå uppleva byggnaden digitalt. Dessutom kan en 3D-scanning vara nyckeln till att antingen restaurera eller återbygga en byggnad som skadats eller förstörts. År 2019 brann det i Notre Dame i Paris, vilket resulterade i skador på katedralens fasad och spira. Tack vare den 3D-scanning som gjordes av katedralen går det att öka precisionen i restaureringsarbetet av Notre Dame. För att säkra svenska statliga byggnadsminnen bör regeringen därför verka för att 3D-scanna dessa byggnader.
Ansvar för världsarven
Världsarvskonventionen syftar till att identifiera och skydda kultur- och naturobjekt av
global betydelse och att säkerställa deras bevarande för kommande generationer. Sverige
undertecknade världsarvskonventionen 1984 och ratificerade den året efter. Världsarv har en central roll i att bevara viktiga kultur- och naturvärden. Som en civiliserad nation har Sverige en moralisk plikt att vårda hela vårt kulturarv och naturarv på bästa möjliga sätt. Genom att ratificera världsarvskonventionen har Sverige åtagit sig att skydda, bevara och vårda världsarv inom landet för framtida generationer.
Det har dock inträffat situationer där förståelsen för detta ansvar har brustit inom det offentliga. Ett exempel är 2011 när diskussioner kring förbifart Stockholms anslutning till väg 261 väckte frågan om huruvida Drottningholms världsarvsstatus skulle påverkas.
Först efter omfattande protester garanterade Trafikverket att vägplanerna skulle anpassas
för att skydda Drottningholms världsarv. Under sommaren 2019 framkom det att vård
andet av världsarvet Birka var bristfälligt, med kritik riktad mot otillräcklig tillsyn och plundring.
Det är nödvändigt att tydliggöra resursbehoven för vård av världsarv och även klargöra hur medel fördelas och ansvarsfördelning sker när det gäller finansiering av vårdåtgärder. Alla offentliga aktörer, från kommuner till staten, bör vara medvetna om sina åtaganden. Regeringen bör därför verka för att skapa klarhet kring dessa frågor så att Sverige kan uppfylla sitt åtagande att vårda och skydda Sveriges världsarv på ett effektivt sätt.
Runar Filper (SD)
Alexander Christiansson (SD)
Jonas Andersson (SD)
Anna-Lena Blomkvist (SD)
Angelika Bengtsson (SD)
Motion B
Motion till riksdagen
2024/25:1337
av Runar Filper m.fl. (SD)
Kulturmiljöer
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om kulturell planering och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om samordning mellan myndigheter och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om nationell översyn av lagstiftning och kommunal kompetens och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning om kulturmiljöstimulans och sanktionsmöjligheter vid kommersiella aktörers överträdelser gentemot känsliga kulturmiljöer och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för åtgärdskrav och vite för de aktörer som inte respekterar kulturhistoriska och allmännyttiga skönhetsvärden, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda möjligheten att rädda folkparkerna genom ett statligt bidrag och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att länsstyrelser och kommuner med skogsfinska kulturmiljöer bör uppmuntras att se över bildande av kulturreservat där och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att finnskogen i Värmlands län bör presenteras som Sveriges förslag till Unescos världsarvslista och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillföra ytterligare incitament och resurser för att stärka arbetet med restaurering av natur- och kulturmiljöer i odlingslandskapet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att staten bör visa större intresse kring Uppåkra Arkeologiska Center och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Sveriges kulturmiljöer är i dess vidaste bemärkelse hela vår omgivning. Den fysiska miljö vars rum påverkar vår livskvalitet och harmoni. Kulturmiljön är viktig. Sveriges kulturmiljöer gestaltar vårt lands historia och utveckling, förmedlar kollektiva minnen och bildar referenspunkter som ger varje ort och ställe dess unika karaktär och fascination. Samhällsbyggnad av högt kulturhistoriskt värde – stationshus, skolor, kyrkor, äldre landskapsmiljöer eller vad det nu kan röra sig om – uppbådar lokalt ideellt engagemang, skapar sammanhållning och förmedlar vårt lands historiska utveckling. Samtidigt åskådliggör de varje år för turister från när och fjärran vad Sverige har att visa. Ett sammanhållet samhälle vårdar de fysiska rum som förmedlar vår historia genom byggnads- eller landskapsvård, trygg lagstiftning och varsam hantering vid nybyggnation runt omkring. Samtidigt är stödet och den politiska viljan för kulturmiljö
vården eftersatt, såväl i ekonomiska anslag nationellt som i kommunal kompetens lokalt. I en undersökning av Sveriges Radio 2014 visade det sig att endast en tredjedel av Sveriges kommuner hade en antikvarietjänst, och närmare 40 procent av landets kommuner saknade helt kulturarvskompetens. I Riksantikvarieämbetets rapport ”Kulturhistoriska värden i plan- och bygglovsprocessen” från 2020 framkommer att många kommuner saknar tillgång till antikvarisk kompetens i plan- och bygglovs
processer. Hälften av landets kommuner saknar därtill kulturmiljöprogram och av rapporten framgår också att skyddet av kulturvärden i detaljplaner och områdes
bestäm
melser är svagt. Allt detta trots att man har till uppgift att hantera kulturmiljö
frågor inom ramen för både plan- och bygglagen och kulturmiljölagen. Det är allvarligt då kommuner hanterar kulturmiljöers framtid i samhällsbyggnadsprocesser där kunskap om hur kulturmiljövärden kan värnas, vårdas och visas är centralt. Ibland ligger bristen på kompetens på tjänstemannasidan och ibland beror den på bristande lyhördhet från politiska församlingar i de fall tjänstemän påtalar ett identifierat behov av omsorg om kulturmiljön. Adekvat kompetens är centralt för att bebyggelsemiljöer inte förvanskas, förringas, skadas eller till och med rivs och historiska kapitel därmed går förlorade.
Adekvat kompetens kan göra att ny och äldre bebyggelse kan bidra till en harmoni
sering
och stärka den lokala identiteten och det demokratiska engagemanget genom till exem
pel kulturell planering. Bristen på ekonomiska och kunskapsmässiga resurser inom kulturmiljövården kan vara direkt förödande, och runt om i landet rapporteras det ständigt om att kulturmiljöer av värde hotas av oaktsam exploatering eller rivning. Inte sällan riktas kritik mot statliga myndigheter, vilka man menar tonar ned kulturarvets roll. På Svenska Byggnadsvårdsföreningens ”gula lista” återfinns ett stort antal kulturmiljöer av värde som är satta under hot om förvanskning eller rivning, och ett antal av de miljöer som listas är numera rivna och historia förlorad för framtiden.
Riksantikvarieämbetet har länge varnat för konsekvenserna av Vattenverksamhets
utredningens förslag, då hundratals kvarnar, dammar och andra kulturmiljöer vid vattendrag skulle hotas om utredningens förslag blev verklighet. Frågan är under beredning. Det är i alla avseenden tydligt att den svenska regeringen kan och måste ta till de verktyg som finns, men inte nyttjats, för att freda kulturhistoriskt viktiga miljöer vid vattendrag. Klart är sammanfattningsvis att otaliga kulturmiljöer i stad och land allvarligt hotas av brist på ekonomiskt och kompetensmässigt stöd. Mot bakgrund av
ovanstående bör regeringen verka för nationella mål och riktlinjer för att främja kulturell
planering, genom myndighetsdirektiv förstärka samordningen för att trygga helhets
synen på kulturmiljöerna samt verka för tillsättandet av en nationell översyn av hur tillämplighet av gällande lagstiftning kan säkerställas och den kommunala kompetensen förstärkas.
Stöd för bevarande av överloppsbyggnader i det svenska kulturlandskapet
Det Sverige som många förknippar med de rödmålade stugornas och ladugårdarnas landskap, det Sverige som så många målande beskriver när de med stolthet berättar om hur hembygden och dess bebyggelse ser ut, den landskapsbilden är kanske borta inom några decennier, när alla dessa landsbygdens ladugårdar och lador förfallit, rivits eller ändrat utseende och färg. Den faluröda färgen och rödmyllan gjorde sitt intåg på svensk landsbygd och i finsk kustbygd under 1800-talets början, då husen på landsbygden började panelas och rödfärgas. Alltsedan dess har det svenska kulturlandskapet alltmer präglats av rödmålade gårdar, som blivit en del av det svenska kulturarvet. Det ligger
något värdefullt i byarnas utseende och färg genom de gamla ladugårdarnas och ladornas
närvaro. Utan dem vore nyanserna och skönheten inte lika bländande i det svenska kultur- och odlingslandskapet. Byggnaderna utgör en del av den svenska historien och traditionen och medverkar till en helhetlig kulturmiljö på landsbygden och i odlings
landskapet. Husens gestaltning och färgsättning utgör en del av kulturarvet. Det skulle inte vara fullt så upplevelserikt att beskåda ett vackert landskap som förfulas genom nyare plåt- och industriliknande ladugårdar och uthus. Genom ”utvald miljö” i lands
bygds
programmet kunde den som äger en överloppsbyggnad få bidrag av länsstyrelsen för restaurering av överloppsbyggnader och kultur- och landskapsvård av alléer, gärds
gårdar, stenmurar med mera. Med ovanstående i beaktande bör regeringen se över och utreda möjligheten att ta fram ett mer riktat stöd till just restaureringen av gamla ladu
gårdar och uthus, så kallade överloppsbyggnader, som inte längre brukas eller behövs för gårdens drift.
Kulturmiljöstimulans och översyn av enprocentsregeln
Vi menar att det krävs ett samlat grepp för att komma tillrätta med ovan nämnda problematik. En del av det är att stärka det allmänna skyddet av kulturmiljöer i anslagshöjningar till berörda myndigheter och civilsamhället, det andra att stimulera kompetensförstärkning i den kommunala förvaltningen. I tillägg till det här bör regeringen utreda hur exploatörer och byggherrar på den kommersiella sidan kan stimuleras att visa kulturmiljöhänsyn och åläggas ett ansvar för densamma. Dels menar vi att det finns fog för att se över möjligheterna att utveckla enprocentsregeln med en kulturmiljöklausul där såväl offentliga som kommersiella aktörer omgärdas av ett tydligare riktmärke för kulturhistorisk hänsyn. I vår motion rörande arkitekturfrågor yrkar vi på att en helhetsutredning om enprocentsregeln ska tillsättas där denna del ingår.
I miljöer där särskild kulturhistorisk hänsyn och estetiskt hållbar gestaltning måste tas för att exploatering och nybyggnation i anslutning till kulturhistoriska miljöer gör påtaglig inverkan, bör en utredning om en kulturmiljöstimulans tillsättas. Det bör utredas huruvida stat, kommun och kommersiella aktörer kan samverka och exploatören söka delfinansiering för att mildra påtaglig inverkan i landskaps- och stadsbild. Det kan handla om att resurser behövs för att rekrytera kulturmiljökompetens, anpassa bebyggelse utifrån platsens historia och stilbild eller använda alternativa och ibland mer kostsamma materialval. Hantverk, harmonisk utsmyckning och/eller informationstavlor och markeringar av platsens kulturhistoriska värde för att synliggöra platsens historia för boende och besökare bör stimuleras så långt det är möjligt.
Sanktioner vid överträdelser
Byggherrar och exploatörer bör liksom kommuner, vilka är de som har mandat över planmonopolet, vara trygga i att det finns proaktiva möjligheter, incitament och ålägganden som möjliggör ansvarstagande för kulturmiljön i ett tidigt skede i processen.
Samtidigt är det centralt att överträdelser kan rendera i böter, eller vite, för de exploatörer
som undviker eller bortser från att ta hänsyn till känsliga kulturmiljöer eller riks
intressen,
trots medvetenhet om det ansvar som åligger dem. Regeringen bör därför i en utredning om kompletterad eller förändrad enprocentsregel enligt ovan, också utreda hur en lagstiftning kan utformas som möjliggör sanktionsmöjligheter vid överträdelser.
Åtgärdskrav vid förstörelse av kulturmiljö
Om en kulturmiljö förstörts bör miljön i vissa fall kunna återställas eller byggas om. Utformningen av våra gemensamma miljöer påverkar hälsa och välmående bland de som rör sig i miljöerna, och det är inte rimligt att kommersiella intressen helt ignorerar allmännyttan för generationer framöver. Om en betydande folklig opinion markerar mot en ny miljös brist på kulturhistorisk hänsyn eller brist på skönhetsvärden bör frågan om återställande eller försköning av miljön kunna väckas. Olika aktörer som verkat för att förstöra eller förfula en miljö bör kunna åläggas att återställa eller försköna den miljö de haft negativ åverkan på. Under vilka omständigheter och övriga former för när detta ska kunna krävas, bör utredas. Det viktiga är att olika aktörer som inte respekterar skönhetsvärden och kulturhistoriska värden ska vara medvetna om att de kan bli ålagda att återställa eller försköna den miljö de förstört.
Folkparken som kulturarv
Folkparkerna är en viktig del av det Sverige som fanns en gång i tiden och har varit en central del av människors helgnöje i över hundra år. Det är en viktig del av berättelsen om Sverige, som handlar om folkhemmet och om kulturarvet och som är väl värd att bevara till eftervärlden. När folkrörelserna växte fram och började engagera sig i medlemmarnas fritidssysselsättning tillkom Folkets Hus, nykterhetsloger och senare folkparker. Att träffas på folkets park och dansa, äta, dricka och umgås blev en mycket viktig mötesplats över generationerna, för familjer, vänner, nöjeslystna och framför allt
dansanta. Många av den tidens artister har fortfarande mer eller mindre oslagbara besöks
rekord
i folkparkerna. Underhållningsbranschen och folkparkerna fick successivt konkurrens av förströelser som radio, biografer, television och senare av discon, nattklubbar, datorer och mobiltelefoner.
Vikande besökarantal och dansbandens allt högre gager, blev så småningom slutet för många folkparker. I dag har många scenbyggnader och tak till dansbanor förfallit, raserats eller rivits eftersom det inte funnits ekonomiska möjligheter eller incitament att renovera anläggningarna. Underhållet är oftast eftersatt och trävirket inte sällan murket. För att rädda det som räddas kan krävs riktade insatser utöver det som ägarföreningarna har möjlighet till. De folkparker som ännu idag bedriver verksamhet gör det dock inte med samma intensitet vad gäller festkvällar och spelande orkestrar, utan det handlar alltmer om nostalgiska tillställningar några gånger om året, då människors vanor har förändrats över generationernas lopp. Därigenom är det också svårt att få ekonomisk vinning i verksamheten. Vi vill relaterat till ovanstående att regeringen utreder möjlig
heten att införa ett statligt bidrag, förslagsvis i form av en fond som organisationer, föreningar, privatpersoner och i särskilda fall även kommuner ska kunna vända sig till för att äska medel för verksamheter som bevarar och levandegör det traditionella svenska kulturarvet. Folkparkerna är djupt rotade i den svenska folksjälen. Det vore en viktig kulturgärning att rädda dem från att förfalla.
Skydd för det skogsfinska kultur- och odlingslandskapet
Okänt för många svenskar idag, är gångna tiders finländska arv och dess påverkan på vårt kultur- och odlingslandskap. I ett flertal av våra svenska landskap finns samman
hängande skogsbygder som starkt präglats av den gamla finska kulturen, vilket gårds
namn, byggnadsstil och lägesnamn vittnar om och inte minst de få kvarvarande odlings
marker som bröts på 1600-talet genom att skog höggs ned och svedjebruk förvandlade markerna till odlings- och betesmark. Dessa miljöer är unika, och inte ens i Finland finns bevarade rökstugor på ursprunglig byggplats, likt det finns på båda sidor gränsen av Sverige i Värmlands län och Norge i Innlandet fylke. Ett flertal områden är redan naturreservat och kulturreservat som förvaltas för att bevara byggnadsbestånd, slåtter
ängar samt växt- och djurliv och för att bruka deras inägomark med årlig hävd. Men här bör regeringen uppmuntra länsstyrelser och kommuner till att skydda de samman
hängande skogsfinska bosättnings- och odlingsmiljöerna ute i landet som har svagt eller inget skydd genom att bilda fler kulturreservat.
Finnskogen som världsarv
Vi ser också att regeringen bör ta initiativ till att föra fram ett nytt världsarv, enligt Unescos världsarvskonvention. Finnskogen, med dess finngårdar och rökstugor i Värmlands län, är det allra största sammanhängande området i landet med gamla finnbosättningar och lägesnamn. Hela kyrksocknar har grundats av finnbosättarna. Ett projekt för att förverkliga detta är i startgroparna och initierat av ett antal länsaktörer, men vi vädjar till regeringen. Det är ur regionalt perspektiv angeläget att regeringen bidrar till en utveckling som skulle främja besöksnäring och lokalt näringsliv. Unesco har meddelat att de kommer vara mycket restriktiva med att nominera nya objekt till sina världsarvslistor. Regeringen har därför anfört att Sverige bör vara återhållsamt med att föra fram förslag på nya världsarv. Vi åberopar bestämt det unika kulturvärdet och att regeringen tar detta i beaktande genom att upplysa Unesco om kulturvärdet, som utgörs av det unika sammanhängande området med de på ursprunglig plats kvarvarande rökstugorna. Det här är ett kulturarv både materiellt och immateriellt. Sverige har idag femton världsarv. Det senaste införlivades 2012. Det är alltså elva år sedan och det är hög tid nu att ta tillvara denna unika kulturmiljö och ge den det starkaste skyddet mot förstörelse och förfall.
Restaureringsstöd för insatser i odlingslandskapet
Marker som växer igen och byggnader som förfaller kan restaureras och vårdas långsiktigt. Betesdjur kan släppas på marker där de gör mest natur- och kulturvårds
nytta. Artrika vägkanter och slåtterängar gynnas av slåtter och skörd. I ett öppet och aktivt brukat landskap med välbevarade lador, betande djur och synliga vattenspeglar trivs såväl vilda djur och växter som människor och deras boskap. Ersättningar till jordbrukare för skötsel av natur- och kulturmiljöer ger kostnadseffektiv miljönytta.
Från både Jordbruksverket, Skogsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet finns olika stödformer att söka för att restaurera och underhålla diverse kulturmiljöer. Genom landsbygdsprogrammet finns möjlighet att ansöka om ersättning för restaurering av kultur- och landskapsvårdande objekt i odlingslandskapet – miljöersättningar såsom restaurering av betesmarker och slåtterängar. Samtliga stödformer är positiva insatser
för ett bevarat odlingslandskap, men inte tillräckliga. Möjligheterna att tillföra ytterligare
incitament och resurser för att stärka arbetet med restaurering av natur- och kulturmiljöer
i odlingslandskapet behöver ses över.
Uppåkra Arkeologiska Center
Många skåningar tog värvning i de romerska provinsarméerna och återkom hem med föremål, men framförallt med kunskap. Man har exempelvis funnit kirurgiinstrument direkt efter romersk efterbild. Läkartraditionen var stark här långt efter romarrikets fall. Det viktigaste av allt: Uppåkra visar på en unikt lång bosättningstid. Från första århundradet före Kristus till vikingatidens slut omkring år 1000. Ingen annan järnålders
plats kan visa upp det samma. Tiden mellan 200
e
Kr och 800
e
Kr var Uppåkras storhetstid. Då fanns här ett politiskt och religiöst maktcentrum och en blomstrande handelsplats. I Uppåkra har man möjlighet att studera en stads födelse, blomstringstid och död. Förflyttar man sig bara fyra kilometer längre norrut kan man också se dess återuppståndelse i form av den nutida staden Lund. Det gör platsen unik i Nordeuropa. Uppåkra är betydelsefullt som skånskt kulturarv och – i ett vidare geografiskt perspektiv – för både Öresundsregionen och Nordeuropa. År 2009 beslutade regionfullmäktige i Region Skåne att bilda en stiftelse, Uppåkra Arkeologiska Center, tillsammans med bland andra Staffanstorps kommun, Lunds kommun och Svenska kyrkan i syfte att
vidareutveckla det arkeologiska området. Till verksamheten har man knutit andra aktörer som Lunds universitet och länsstyrelsen. Universitetet bedriver idag utgrävningar
och forskning på området. Idag har man byggt ett besökscentrum, som man vidare
utvecklar, och det bedrivs allmänna visningar med särskilt fokus i verksamheten på barn. Man behöver dock utökade resurser för att tillgodose den efterfrågan och de önskemål som
finns kring verksamheten. Uppåkra är Nordens bäst bevarade maktbo
plats från järnåldern
och bör betraktas som ett riksintresse. Staten bör därför öka sitt intresse för området och tillskjuta olika former av resurser för att vidareutveckla området och uppmärksamma den rika historiska och kulturella skatt som vilar i den bördiga myllan kring Uppåkra kyrka.
Runar Filper (SD)
Alexander Christiansson (SD)
Jonas Andersson (SD)
Anna-Lena Hedberg (SD)