Jämförelse e127a4d2bc8aedd3fef1ddfd
Underlagets kontrollsumma: 9f8c7967cec6c3665f6531708684119ea34b537c377d8347e9acd331bf97a7d9

Bedöm om motionerna framför samma sakliga förslag. Läs båda fulltexterna, inklusive villkor och motiveringar. Redovisa matchande, ändrade och saknade yrkanden med citat och dokument-ID. Skilj samma förslag, delvis samma, olika och oklart. Textlikhet bevisar inte saklig likvärdighet. Om hela underlaget inte ryms ska det anges; trunkera inte tyst.

=== HA022393: med anledning av prop. 2022/23:109 Utökade polisiära befogenheter i gränsnära områden ===
Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/ha022393

Motion till riksdagen
2022/23:2393
av Gudrun Nordborg m.fl. (V)
med anledning av prop. 2022/23:109 Utökade polisiära befogenheter i gränsnära områden
1
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen avslår proposition 2022/23:109.
2
Inledning
Vänsterpartiet röstade emot Sveriges anslutning till Schengenkonventionen när frågan avgjordes av riksdagen våren 1998 (mot. 1997/98:Ju14). De tyngsta invändningarna vi hade då var att Schengensamarbetet hotade den personliga integriteten och också riskerade att inskränka flyktingars möjligheter att söka asyl samt att det viktiga samarbetet mot gränsöverskridande brottslighet borde ha organiserats i former som inte hotade den enskildes rättssäkerhet och asylrätten. Dessvärre har vi fått rätt i våra farhågor. Trots de försäkringar om motsatsen som regeringen då lämnade har Sverige steg för steg genomfört förändringar av migrationslagstiftningen och transportörs
­
ansvaret som inneburit stora försämringar när det gäller flyktingars rättigheter och rätten att söka asyl.
Schengens informationssystem (SIS) är ett gemensamt datasystem för medlems
­
staterna i Schengenområdet. Syftet är att ha ett gemensamt informationssystem för gränskontroll, dels för att hindra utvisade eller avvisade tredjelandsmedborgare från att komma in i Schengenområdet, dels för att koordinera spanandet efter vissa föremål eller personer i syfte att bekämpa brott. SIS
II är en ny teknisk version av SIS som utveck
­
lades under Europeiska kommissionens ansvar och togs i bruk 2013.
SIS har under den tid det varit verksamt snabbt vuxit till ett gigantiskt person
­
register. I dag har Schengenländerna flera operativa system med uppgifter om tredje
­
landsmedborgare. I databaserna lagras känslig information, bl.a. biometriska data, om miljontals individer från tredjeländer. Vänsterpartiet har tidigare motionerat om att biometriska data inte ensamma ska godtas som grund för identifiering i SIS
II (mot. 2006/07:Ju217, se även mot. 2020/21:452). Att använda biometriska data som ensam identifikationsgrund innebär en alltför hög risk för felaktig identifiering eller icke-identifiering. Om bara en halv procent blir felidentifierade är detta alldeles för många med tanke på de miljoner människor som registrerats i dessa databaser. Den centrala lagringen av biometriska data ökar även risken för otillåten användning av dessa databaser, manipulering av biometriska data av kriminella organisationer och möjliga identitetsstölder.
Minst 500
000 människor med inreseförbud i Schengen finns listade i systemet. Antalet växer hela tiden. Rättslösheten för de miljoner människor som registrerats i SIS är nästan total. Många av dem vet inte att de är registrerade och vet inte av vem eller varför. Vänsterpartiet har redan sedan tillkomsten av informationssystemet ifrågasatt att SIS inte bara handlar om personer som begått eller är misstänkta för brott. SIS används för en omfattande registrering av s.k. förebyggande natur, dvs. registrering av personer som inte är brottsmisstänkta. En stor del av de miljontals personer som i dag finns registrerade i SIS är personer från länder utanför Schengenområdet som av olika skäl fått avslag på sina asylansökningar. Betydelsen av en sådan registrering är att personen i fråga kan avvisas direkt vid Schengens yttre gräns. Antalet sådana avvisningar har också ökat markant. Möjligheten för en avvisad asylsökande att få rättelse måste dessutom anses som minimal då hen efter avvisning inte har tillgång till rättsapparaten som har till uppgift att rätta eventuella felaktigheter. Detta innebär att personer med helt legitima asylskäl nekas prövning i enlighet med Genèvekonventionen, vilket är en mycket otillfredsställande effekt av registreringen. En asylansökan ska alltid prövas i enlighet med tillämpliga konventioner oavsett tidigare beslut. En registrering i SIS ska enligt Vänsterpartiet inte få innebära att den sökande fråntas sin rätt till sådan prövning. Vi har av denna anledning yrkat avslag på tidigare förslag om grund för återkallande av uppehållstillstånd, dvs. att ett annat Schengenland uppfört personen i fråga på en nationell spärrlista (se mot.
1999/2000:Ju18 och mot. 2021/22:409).
Sverige är ett av de länder som trots passfrihet inom Schengenområdet har infört inre gränskontroller. Riksdagen beslutade 2015 att införa en lag som bemyndigade regeringen att fatta beslut om inre gränskontroller, lag (2015:1073). Första gången regeringen beslutade om inre gränskontroll var i november 2015. Sedan dess har beslutet förlängts flera gånger. Den i skrivande stund gällande förlängningen gäller fram till den 11 maj 2023. Eftersom lagen (2015:1073) om särskilda åtgärder vid allvarlig fara för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i landet upphörde att gälla den 21 december 2018 har regeringen grundat sina senare beslut om att inrätta tillfälliga inre gränskontroller på en bestämmelse i utlänningsförordningen (6
kap.
5
§). Den aktuella bestämmelsen bygger på kodexen om Schengengränserna. Enligt kodexen är det möjligt att tillfälligt återinföra kontroll vid de inre gränserna i en medlemsstat om det föreligger ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i landet.
Vänsterpartiet var starkt emot införandet av gränskontroller och har i riksdagen röstat nej till förslaget om att införa lag (2015:1073). Vi har även varit kritiska till förlängningarna av gränskontrollerna.
3
Regeringens förslag
Regeringen föreslår lagändringar som ger främst polisen utökade befogenheter vid vissa flygplatser, hamnar och järnvägsstationer, vid broar för vägtrafik till eller från utlandet och vid gränsövergångsställen på allmänna vägar. Befogenheterna ger utökade möjlig
­
heter att ingripa för att göra inre utlänningskontroller och för att förebygga brott. Dess
­
utom ger befogenheterna större möjligheter att bedriva kamerabevakning. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2023. Som Lagrådet påpekar i sitt yttrande har förslagen en koppling till Schengensamarbetet och kodexen om Schengengränserna.
4
Vänsterpartiets ställningstagande
Vänsterpartiet är för förslag som syftar till att förstärka polisens och tullens möjligheter att hitta narkotika och vapen vid gränserna och därigenom förhindra att dessa kommer in i landet. Vi har även tidigare uttalat att vi anser att polisen och tullen bör ha befogen
­
heter att stoppa den utsmuggling av stöldgods som internationella nätverk ägnar sig åt. Men problemet med regeringens nu aktuella förslag är att huvudsyftet är att stoppa ”olovlig vistelse” i landet. Regeringen skriver i sin proposition (s.
20) att Sverige har ett växande problem med olovlig vistelse. Regeringen konstaterar därför att det är av grundläggande betydelse att myndigheterna har tillräckligt effektiva verktyg för att kunna kontrollera att personer som vistas i Sverige också har rätt att göra det. Om sådana verktyg saknas hotas, enligt regeringen, i förlängningen principen om en reglerad invandring, som är grunden för svensk utlänningslagstiftning. Vidare ökar behovet av att använda den exceptionella åtgärden att tillfälligt återinföra gränskontroll vid de inre gränserna. Regeringen bedömer att inre utlänningskontroller enligt dagens regelverk, på grund av det krav på särskild anledning som gäller för att en kontroll ska få utföras, inte är ett tillräckligt effektivt verktyg för att motverka olovlig vistelse här i landet. Det finns därför ett påtagligt behov av att utöka möjligheterna att göra inre utlänningskontroller. Behovet är, enligt regeringen, särskilt starkt i gränsnära områden.
Vänsterpartiet anser att i stället för att lägga stora resurser på att kontrollera männi
­
skor som drivits på flykt från sina hemländer bör polisens och tullens befogenheter och resurser riktas mot att stoppa insmuggling av vapen och narkotika, utsmuggling av stöldgods samt att stoppa trafficking av kvinnor och barn för sexuell exploatering. Vi har tidigare i våra budgetmotioner satsat mer pengar än regeringen för att polisen och tullen ska få ytterligare resurser att stoppa vapen och narkotika vid landets gränser (mot. 2022/23:1242, mot.
2022/23:1211).
Regeringen föreslår att
polis och kustbevakningstjänstemän
ska få utökade möjlig
­
heter att göra inre utlänningskontroller i gränsnära områden. Kontrollerna ska enligt regeringen vara selektiva och får inte utformas eller utföras på ett sådant sätt att de innebär en systematisk kontroll av personer. De särskilda befogenheterna innebär bl.a. att polis eller kustbevakningstjänsteman ska få kroppsvisitera en utlänning som inte överlämnar pass eller andra identitetshandlingar, om det kan antas att utlänningen bär handlingarna på sig. Vidare ska ett transportmedel få genomsökas, om det kan antas att handlingarna förvaras där. Dessutom ska myndigheterna få omhänderta en utlännings pass eller andra identitetshandlingar, om det inte kan klarläggas att utlänningen har rätt att uppehålla sig i Sverige. Handlingarna ska lämnas tillbaka om det framkommer att utlänningen har rätt att uppehålla sig i Sverige, eller om utlänningen får rätt att uppehålla sig i eller lämnar landet. Vidare föreslås att polis eller kustbevaknings
­
tjänsteman ska få stoppa ett transportmedel om det behövs för att genomföra en kontroll.
Flera remissinstanser, bl.a. Civil Rights Defenders (CRD) och Diskriminerings
­
ombudsmannen (DO), avstyrker förslaget med hänvisning till att riskerna för diskriminering och etnisk profilering är påtagliga. Justitiekanslern (JK) anser att förslaget är oproportionerligt och att kravet för när inre utlänningskontroller ska få utföras är för lågt ställt. Enligt JK finns det en uppenbar risk att kontrollerna kommer att utföras på godtyckliga grunder och en betydande risk att de kommer att tillämpas på ett diskriminerande sätt. Enligt JK finns det en risk att utlänningar blir tvungna att bära med sig identitetshandlingar för att undvika att bli utsatta för kroppsvisitation, vilket myndigheten anser inte är godtagbart. Även JO menar att kraven för att befogenheterna ska få användas är mycket lågt ställda och att det finns en risk för att var och en i gränsnära områden kan bli föremål för tvångsåtgärder utan den urskillning som lag
­
stiftaren avsett. Enligt JO kan befogenheterna, i frånvaro av andra rättssäkerhets
­
garantier, komma att tillämpas t.ex. på ett diskriminerande sätt.
Vänsterpartiet vänder sig bestämt mot att identitetskontroller av personer som kan antas vara utlänningar ska få göras utan misstanke om brottslighet. Dagens gräns
­
kontroller medför redan stora problem för människor som pendlar t.ex. mellan Sverige och Danmark. Det är helt orimligt, diskriminerande och oproportionerligt att alla personer som på grund av sitt utseende eller klädsel antas vara utlänningar ska riskera att stoppas och kontrolleras varje dag. Dessutom tar det enorma resurser från polisen och tullen som kan användas till bättre verksamhet, t.ex. att söka efter narkotika och vapen som smugglas över gränserna.
Regeringen skriver att selektiva kontroller inte ska få göras utifrån allmänna spekulationer eller antaganden, utan ska göras på grundval av gjorda iakttagelser, underrättelser, riskprofiler, tips och liknande. Kontrollerna ska vara motiverade i det enskilda fallet men underlaget för dem behöver inte vara så individspecifikt eller konkret att det t.ex. kan sägas finnas särskild anledning till kontroll. Samtidigt skriver regeringen att ”den som ska kontrolleras väljs ut utifrån t.ex. riskprofiler eller den enskilde tjänstemannens kunskap och erfarenhet” (prop. 2022/23:109 s.
20). Enligt vår mening innebär detta snarare en risk för allmänna spekulationer och godtyckliga antaganden. Att regeringens förslag innehåller ett förbud mot systematiska kontroller och att kontrollerna enbart får vara selektiva minskar därför inte risken för etnisk profilering och diskriminering. Redan i dag finns det dessutom stora möjligheter för polisen att kontrollera om utlänningar har rätt att vara i landet. Reglerna om inre utlänningskontroller (9
kap. 9
§ utlänningslagen) innebär bl.a. att en utlänning på begäran av en polis är skyldig att överlämna pass eller andra handlingar som visar att hen har rätt att uppehålla sig i Sverige. Vid kontrollerna finns även vissa befogenheter att fotografera personen och ta fingeravtryck. En inre utlänningskontroll får göras om det finns grundad anledning att anta att utlänningen saknar rätt att uppehålla sig här i landet eller om det annars finns särskild anledning till kontroll. Detta innebär att regeringens förslag om utökade befogenheter inte är nödvändigt.
Regeringen föreslår också att polis i ett gränsnära område ska få kroppsvisitera en person som reser in till eller ut ur landet samt genomsöka ett transportmedel som används vid en inresa till eller utresa från landet. Åtgärderna ska få vidtas i direkt samband med in- eller utresan och endast i den uträckning det behövs för att förebygga eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket är föreskrivet mer än ett års fängelse. Flera remissinstanser, bl.a. CRD och DO, avstyrker förslaget eller har invändningar mot det av samma orsaker som när det gäller förslaget om inre utlännings
­
kontroller. JK anser att kraven för när tvångsmedlen ska få användas är för låga och måste höjas. Enligt JK finns det en inte obetydlig risk för att åtgärderna kommer att överutnyttjas och tillämpas godtyckligt. JK anser också att det kan bli svårt att granska utförda åtgärder.
Vi bedömer att förslaget, förutom att det riskerar att leda till ytterligare etnisk profilering och diskriminering, är onödigt. Det finns redan i dag regler som tillåter att tvångsmedel används i skedet före en förundersökning, dvs. utan att det finns någon konkret brottsmisstanke. En polis får t.ex. kroppsvisitera en person i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat (19
§ andra stycket 1 polislagen). En motsvarande befogenhet finns att genomsöka ett fordon eller en båt (20
a
§ polislagen). Dessutom får en polis eller kustbevakningstjänsteman om det finns anledning, i samband med inresekontroll enligt EU:s gränskodex, undersöka bagageutrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att förhindra att en person reser in i Sverige i strid med bestämmelserna i kodexen (9
kap. 2
§ utlänningslagen). En tulltjänsteman eller kustbevakningstjänsteman får även bl.a. kroppsvisitera en person som i omedelbart samband med inresa till eller utresa från landet uppehåller sig i vissa områden, om det finns anledning att anta att han eller hon har med sig egendom som kan tas i beslag på grund av vissa brott (27
§ andra stycket lagen om straff för smuggling). Bestämmelsen har i praxis tolkats så att en tjänstemans subjektiva bedömning att en resande ser nervös ut utgör tillräcklig grund för en tillämpning av befogenheten (se JO 1996/97 s.
245). Regeringen konstaterar i samman
­
hanget att eftersom det redan har ansetts godtagbart att låta myndigheterna använda tvångsmedel i förebyggande syfte bl.a. vid gränsen kan befogenheterna utökas så att polisen i gränsnära områden får göra kroppsvisitation och genomsöka transportmedel i förebyggande syfte (s.
28). Vi menar att det finns stor risk att regeringens resonemang banar väg för ännu mer ingripande tvångsåtgärder.
Regeringen föreslår även att kamerabevakning som Polismyndigheten, Kust
­
bevakningen, Säkerhetspolisen och Tullverket bedriver i gränsnära områden ska undantas från det krav på intresseavvägning som annars som huvudregel gäller i samband med kamerabevakning. Samma sak föreslås gälla kamerabevakning som myndigheterna bedriver av tillfartsvägar till vissa gränsnära områden, under förutsättning att bevakningen bedrivs inom 20 kilometer från området.
I januari 2020 trädde lagändringar i kraft som innebär att Kustbevakningen, Polismyndigheten, Tullverket och Säkerhetspolisen får bedriva kamerabevakning utan tillstånd. Vänsterpartiet yrkade avslag på förslaget eftersom vi anser att tillstånd ska vara huvudregel vid kamerabevakning (mot. 2019/20:108). Nu vill alltså regeringen gå ännu längre och även ta bort den intresseavvägning som myndigheterna själva ska göra samtidigt som området för själva bevakningen utökas. Innebörden av intresse
­
avvägningen är att myndigheterna själva, i stället för Integritetsskyddsmyndigheten, innan bevakningen påbörjas ska göra dokumenterade bedömningar av om intresset av den väger tyngre än enskildas intresse av att inte bli bevakade. Regeringen motiverar sitt förslag med att det redan finns ett undantag från intresseavvägning som kan tillämpas vid kamerabevakning av vissa järnvägsstationer och hamnar samt av flygplatser (prop. 2022/23:109 s.
35). Enligt vår mening är intresseavvägningen ett absolut minimikrav som behöver finnas kvar. När det gäller bevakning av tillfartsvägar har Integritetsskyddsmyndigheten invänt att den föreslagna sträckan är för lång. Reger
­
ingens förslag är enligt Vänsterpartiet orimligt i sin helhet och riskerar att leda till en oproportionell ökning av kamerabevakningen.
4.1
Lagrådets yttrande
Lagrådet påpekar i sitt yttrande att enligt artikel 22 i kodexen om Schengengränserna gäller att de inre gränserna i unionen får passeras överallt utan att någon in- eller utresekontroll genomförs, oavsett personens nationalitet. Däremot ska enligt artikel 23 avsaknad av gränskontroll vid de inre gränserna inte påverka utövandet av polisiära befogenheter av de berörda myndigheterna i enlighet med nationell rätt, i den mån som utövandet av dessa befogenheter inte har samma verkan som in- och utresekontroller. Detta gäller också i gränsområden. Sådana åtgärder som bygger på allmän polis
­
information och poliserfarenhet när det gäller eventuella hot mot den allmänna säker
­
heten och som särskilt syftar till att bekämpa gränsöverskridande brottslighet är tillåtna. Detta förutsätter emellertid att de inte syftar till gränskontroll och att de utformas och utförs på ett sätt som klart skiljer sig från systematiska personkontroller vid de yttre gränserna, t.ex. genom att de utförs i form av stickprovskontroller. Lagrådet skriver i sitt yttrande att vissa formuleringar i lagrådsremissen är sådana att de riskerar att leda tankarna fel. Ett exempel på detta är att det sägs att inre utlänningskontroller i gränsnära områden ska få göras även om det inte finns någon särskild anledning till kontroll (se lagrådsremissen s.
17 och 20 men även den föreslagna lagtexten i 3
§). Vad som åsyftas är att de krav som ställs upp i 9
kap. 9
§ tredje stycket utlänningslagen (2005:716) för att kontroll ska få ske inte ska gälla i gränsnära områden. Förslaget innebär emellertid
inte
att det ska få göras kontroller helt utan skäl. Kontrollerna i gränsnära områden ska få göras bara om de är motiverade på grundval av gjorda iakttagelser, underrättelser, riskprofiler, tips och liknande. De får inte heller vara oproportionerliga med hänsyn till deras ändamål. Lagrådet ser, liksom flera remissinstanser, att det finns risker med förslagen från både rättssäkerhets- och diskrimineringssynpunkt. Med justeringar i linje med de som föreslås i yttrandet anser sig Lagrådet dock kunna tillstyrka förslaget.
Såvitt Vänsterpartiet kan se följer regeringen vissa av Lagrådets rekommendationer om justeringar i propositionen och lagtexten. Regeringen har t.ex. tagit bort skrivningen om att polis och kustbevakningstjänstemän ska få göra inre utlänningskontroller i gränsnära områden även om det
inte
finns någon särskild anledning till kontroll (se lagrådsremissen avsnitt 5.1 s.
17, prop. 2022/23:109 s.
17). Vi anser dock inte att detta är tillräckligt för att garantera att regeringens förslag inte leder till ökad etnisk profilering och diskriminering.
Riksdagen bör avslå proposition 2022/23:109. Detta bör riksdagen besluta.
Gudrun Nordborg (V)
Nadja Awad (V)
Lotta Johnsson Fornarve (V)
Frida Tånghag (V)
Jessica Wetterling (V)

=== HC023291: med anledning av prop. 2024/25:65 Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen ===
Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/hc023291

Motion till riksdagen
2024/25:3291
av Gudrun Nordborg m.fl. (V)
med anledning av prop. 2024/25:65 Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen
1
Innehållsförteckning
2 Förslag till riksdagsbeslut
3 Inledning
4 Regeringens förslag
5 Vänsterpartiets ställningstagande
5.1 En ny lag om uppgiftsskyldighet
5.2 Informationsdelning på begäran
5.3 Informationsdelning på eget initiativ (ex officio)
5.4 Skolans uppgiftsskyldighet
5.5 Lagrådets yttrande
5.6 Utökat uppgiftslämnande från socialtjänsten och hälso- och sjukvården
2
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen avslår proposition 2024/25:65.
3
Inledning
Vänsterpartiet värnar demokratiska grundvärden som rättssäkerhet och skyddet för den personliga integriteten. Den tekniska utvecklingen och den allt större möjligheten till datainsamling av privata uppgifter innebär en stor utmaning. I
dag är det möjligt att samla in en stor mängd uppgifter av känslig karaktär som visar var människor befinner sig och vilka rutiner de har. Det är därför av yttersta vikt att skyddet för den personliga integriteten hela tiden bevakas i takt med den ökande digitaliseringen. Vi vill samtidigt inte försvåra de brottsbekämpande myndigheternas arbete med att utreda och beivra brott. Därför är vi även angelägna om att det finns ett regelverk som ger ett gott skydd för Sveriges och landets invånares säkerhet. Det måste kunna ställas höga krav på att grov brottslighet bekämpas på ett effektivt sätt med hjälp av lagstiftning som bygger på de grundläggande rättsliga principerna i en rättsstat. Förslag som innebär nykriminali
­
sering eller straffskärpningar ska alltid vara väl underbyggda och ha analyserats utifrån nödvändighet, effektivitet och proportionalitet. Detta gäller även förslag om ny lagstift
­
ning om tvångsmedel och utökad användning av befintliga tvångsmedel, särskilt de hemliga tvångsmedlen, såväl som ökad informationsdelning mellan myndigheter i syfte att beivra brott. En ökad övervakning av människor innebär dock inte automatiskt en minskad kriminalitet eller att fler brott klaras upp.
Vi ser med stor oro på den utveckling som skett sedan början av 2000-talet och som
i
dag lett till att vi allt starkare närmar oss ett övervakningssamhälle. Frågor om personlig
integritet och mänskliga rättigheter får gång på gång stå tillbaka. Varje inskränkning som godtas tenderar att bereda väg för ännu fler och mer ingripande åtgärder. Argument i stil med att den som har rent samvete inte har något att frukta riskerar att bli urvattnade
floskler ju fler inskränkningar av den personliga integriteten som accepteras. Konsekven
­
serna
för samhällsklimatet och demokratin på lång sikt är svåra att överblicka.
4
Regeringens förslag
Regeringen föreslår i sin proposition att det ska införas en ny lag som ger ett antal statliga myndigheter samt kommuner, regioner och skolor en skyldighet att både på begäran och på eget initiativ lämna uppgifter till Polismyndigheten och övriga brotts
­
bekämpande myndigheter. Regeringen föreslår också ändringar i bl.a. offentlighets- och sekretesslagen som innebär en utökad möjlighet för socialtjänsten och hälso- och sjuk
­
vården att lämna uppgifter till brottsbekämpningen. Syftet med förslagen är att myndig
­
heter och andra aktörer ska kunna lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndig
­
heterna på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Detta är, enligt regeringen, inte möjligt med dagens sekretesslagstiftning. Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2025.
5
Vänsterpartiets ställningstagande
Propositionen innehåller ett antal mer eller mindre långtgående förslag till informa
­
tions
­
delning i brottsbekämpande syfte. Det är anmärkningsvärt att en ensamutredare fått i tilläggsdirektiv att ta fram en ny huvudregel i sekretesslagstiftningen utan att göra en bedömning i sakfrågan (dir. 2022:37, dir. 2023:11). Att utredningen haft sakkunniga och experter till sin hjälp förändrar inte det faktum att utredningen är ett rent beställnings
­
verk från regeringen. De förslag som lämnas är den särskilde utredarens förslag. En utredning av en så pass stor ändring i sekretesslagstiftningen borde enligt Vänster
­
partiets mening ha bedrivits på ett helt förutsättningslöst sätt genom en parlamentarisk utredning.
Flera av förslagen är mycket långtgående och därmed oproportionella. Det finns stora möjligheter redan i
dag för de brottsbekämpande myndigheterna att få del av såväl
sekretessbelagda uppgifter som annan information inom ramen för t.ex. förundersökning
och även i brottsförebyggande syfte. Ökad informationsdelning kan dock enligt vår mening möjligen vara motiverad vid vissa grova brott. Men regeringens förslag innebär
att ospecificerad information kan komma att lämnas genom en ny huvudregel i sekretess
­
lagstiftningen.
Det är helt i strid med Vänsterpartiets syn på integritet och även helt i strid med den hittills rådande uppfattningen om skydd för sekretessbelagda uppgifter och människors integritet. Regeringens förslag gör att sekretesslagstiftningen, som redan är tämligen komplicerad, blir ännu mer komplex och därigenom ännu mer svår
­
tillämpad för de berörda. Det kan i sin tur innebära att fler felaktigheter begås när enskilda tjänstemän och skolanställda ska göra komplicerade sekretessbedömningar på helt nya grunder. Detta behöver även ställas i relation till att regeringen överväger att utvidga ansvaret för tjänstefel (dir. 2024:14). Här nedan redogör vi närmare för de viktigaste delarna av regeringens förslag.
5.1
En ny lag om uppgiftsskyldighet
Regeringen föreslår i sin proposition att det ska införas en ny lag med skyldighet för statliga myndigheter, kommuner, regioner och skolor att lämna uppgifter till de brotts
­
bekämpande myndigheterna (Ekobrottsmyndigheten, Kustbevakningen, Polismyndig
­
heten, Skatteverket, Säkerhetspolisen, Tullverket och Åklagarmyndigheten) som behövs i deras arbete med att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet samt för att utreda eller lagföra brott. Uppgifterna ska i vissa fall lämnas endast på begäran av de rättsvårdande myndigheterna och i andra fall lämnas på eget initiativ (ex officio). Utgångspunkten är att uppgifter som behövs i brottsbekämpningen, och som finns hos vissa myndigheter och andra aktörer, ska lämnas till de brottsbekämpande myndig
­
heterna, oavsett om uppgifterna skulle kunna omfattas av sekretess.
Flera remissinstanser invänder mot förslaget. Riksdagens ombudsmän (JO) pekar på att lagen kommer att medföra en betydande förändring av myndigheternas uppdrag och ifrågasätter om en så genomgripande och långtgående förändring verkligen är önskvärd. Institutet för mänskliga rättigheter anser att det inte går att skatta de integritetsrisker som den föreslagna lagen innebär och förordar att ett arbete med att öka informations
­
flödet i
stället sker med stöd av befintlig lagstiftning. Kammarrätten i Göteborg anser att
oklarheterna beträffande nyttan av förslaget och konsekvenserna av ingreppen i enskildas
personliga integritet är sådana att en proportionalitetsavvägning inte kan göras. Kammarrätten anser vidare att systematiken med en ny lag som ska tillämpas parallellt med offentlighets- och sekretesslagen riskerar att leda till tillämpningssvårigheter. Sveriges advokatsamfund anser att förslaget går alltför långt i förhållande till de syften som ska uppfyllas och att det inte är klarlagt att samhällets intressen står i rimlig proportion till de omfattande inskränkningar i den enskildes rätt som förslaget innebär. Rädda Barnen och Stockholms kommun saknar en tydlig barnkonsekvensanalys. Fri
­
skolornas riksförbund och Svenskt Näringsliv anser att det bör övervägas att göra lagstiftningen tidsbegränsad.
Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) reglerar bl.a. vilka sekretessregler som gäller mellan myndigheter till skydd för enskilda. Reglerna syftar i första hand till att värna den enskildes personliga integritet, och en utgångspunkt är att uppgifter som omfattas av sekretess inte ska vidarebefordras utanför den verksamhet i vilken de hämtats in. När sekretessgenombrott, dvs. utlämnande av uppgifter, övervägs måste det göras en bedömning av vilken grad av intrång i den personliga integriteten sekretess
­
genombrottet innebär. I den bedömningen är det särskilt viktigt att beakta bl.a. om utbytet av information sker mellan myndigheter eller om även enskilda deltar, arten av uppgifter, för vilka ändamål som uppgifterna behandlas, mängden av uppgifter, hur uppgifterna används, hur uppgifterna sprids och möjligheten att lagra uppgifterna. Hänsyn måste också tas till hur ett sekretessgenombrott skulle påverka förtroendet för berörda myndigheter.
Dagens sekretessregler är komplicerade men, enligt Vänsterpartiets mening, väl av
­
vägda. Att som regeringen nu föreslår, införa en uppgiftsskyldighet i en särskild lag som
åsidosätter sekretessen, är vanskligt på många sätt. Konsekvenserna är, som några remiss
­
instanser
och även Lagrådet påpekar, svåra att överblicka. Eventuella ändringar i syfte att bekämpa grova brott bör i
stället göras i OSL så att systematiken i lagstift
­
ningen inte går förlorad. Vi vill betona att sådana ändringar alltid måste vara både nödvändiga och noga övervägda inom ramen för en seriös utredning för att vi ska acceptera dem.
Regeringen skriver själva i sin proposition att det finns en risk för att förslaget kan innebära ett försämrat skydd för den personliga integriteten. Vidare menar regeringen att det inte kan uteslutas att det finns en risk för att förtroendet för de myndigheter som blir skyldiga att lämna ut uppgifter minskar och detta skulle kunna medföra andra konsekvenser, t.ex. en minskad benägenhet att vända sig till dessa myndigheter (prop. 2024/25:65 s. 70). Vänsterpartiet anser att det är oroväckande att regeringen, trots denna vetskap, lägger fram förslaget till riksdagen.
5.2
Informationsdelning på begäran
Regeringen föreslår i sin proposition att i den nya lagen ska det införas en skyldighet att på begäran lämna en fysisk persons kontaktuppgifter till en brottsbekämpande myndig
­
het om uppgiften behövs i den brottsbekämpande verksamheten. Med kontaktuppgift avses uppgift om bostadsadress, telefonnummer, e-postadress, arbetsplats, ombud eller företrädare, användarnamn, ip-adress och annan jämförbar uppgift. Uppgiftsskyldig
­
heten ska omfatta alla statliga myndigheter, kommuner, regioner och yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet på socialtjänstens område, enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården och skola. Uppgiftsskyldigheten ska dock inte gälla Försvarets radio
­
anstalt. En kontaktuppgift ska dock inte lämnas om det finns en bestämmelse om sekretess eller tystnadsplikt som är tillämplig på uppgiften och synnerliga skäl talar för att det intresse som sekretessen eller tystnadsplikten ska skydda har företräde framför brottsbekämpningens intresse av uppgiften.
Flera remissinstanser, bl.a. Friskolornas riksförbund, Integritetsskyddsmyndigheten och Luleå kommun, invänder mot förslaget att uppgiftsskyldigheten ska omfatta ip
‑
adresser. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och Sveriges Lärare anser att uppgiftsskyldigheten inte heller ska omfatta uppgifter om var en person vistas och användarnamn på sociala medier. Kammarrätten i Göteborg och Svea hovrätt anser att det mot bakgrund av domstolarnas oberoende finns principiella betänkligheter mot en ordning som innebär att de har en uppgiftsskyldighet gentemot brottsbekämpande myndigheter. Enligt Svea hovrätt finns också en risk att den föreslagna ordningen kan komma att innebära en försämring av det sekretesskydd som i
dag är tillämpligt inom domstolarnas verksamhet. Statens haverikommission bedömer att uppgiftsskyldigheten kan komma i konflikt med den egna verksamheten. Den riskerar enligt myndigheten att minska förutsättningarna för att få personer att prata fritt och även benägenheten hos utländska myndigheter att dela med sig av uppgifter. Akademikerförbundet SSR avstyrker förslaget att skyldigheten ska omfatta socialtjänsten. Även Örnsköldsviks kommun anser att det bör övervägas att undanta socialtjänsten samt hälso- och sjuk
­
vården från uppgiftsskyldigheten. Vårdförbundet delar inte utredningens uppfattning att kontaktuppgifter till patienter och andra enskilda som har varit i kontakt med vården är mindre integritetskänsliga. Om en uppgiftsskyldighet ändå införs anser Vårdförbundet att den bör vara begränsad till uppgifter om en enskild individ och till misstankar om allvarliga brott.
Det finns redan i
dag vissa uppgiftsskyldigheter i förhållande till brottsbekämpningen som tar sikte på kontaktuppgifter, även sekretessbelagda sådana. Vidare framgår vissa av de uppräknade uppgifterna av folkbokföringen. Regeringen hävdar i sin proposition att dessa möjligheter att få fram kontaktuppgifter inte är tillräckliga. Vänsterpartiet kan förvisso hålla med om att vissa av uppgifterna i förslaget inte är speciellt
integritets
­
känsliga och därför borde kunna få efterfrågas för brottsbekämpande ändamål, i synnerhet
vid allvarlig brottslighet. Men dessa ändringar bör i så fall genomföras i befintlig lag
­
stiftning och inte genom uppgiftsskyldighet i en helt ny lag. Vidare krävs att ändamålet med utlämningen av kontaktuppgifter prövas i förhållande till varje verksam
­
het som omfattas. Socialtjänsten och hälso- och sjukvården är t.ex. verksamheter som bygger på ett förtroende till klienter och patienter som särskilt kan skadas av att känsliga uppgifter lämnas ut.
5.3
Informationsdelning på eget initiativ (ex officio)
Regeringen föreslår att det i den nya lagen ska införas en skyldighet för statliga myndigheter och kommuner och regioner att även på eget initiativ lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna. De statliga myndigheter som omfattas av skyldig
­
heten att lämna uppgifter till brottsbekämpande myndigheter enligt den nya lagen ska vara: Arbetsförmedlingen, Arbetsmiljöverket, Bolagsverket, Centrala studie
­
stöds
­
nämnden, Finansinspektionen, Fondtorgsnämnden, Försäkringskassan, Inspektionen för vård och omsorg, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Lantmäteriet, samtliga länsstyrelser, Migrationsverket, Naturvårdsverket, Pensions
­
myndigheten, Skatteverket, Statens skolinspektion, Tillväxtverket, Transportstyrelsen, Utbetalningsmyndigheten och samtliga utlandsmyndigheter. En uppgift ska inte lämnas om det finns en sekretess
­
bestämmelse som är tillämplig på uppgiften och det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut. Uppgiftsskyldigheterna för statliga myndigheter, kommuner, regioner och skolan gäller inte uppgifter som omfattas av statistiksekretess, viss hälso- och sjukvårdssekretess, socialtjänstsekretess, sekretess i notarius publicus verksamhet samt sekretess i verksamhet för enbart teknisk bearbetning och lagring för någon annans räkning. Detsamma ska gälla för uppgift som omfattas av tystnadsplikt inom hälso- och sjukvården.
Sveriges advokatsamfund, som avstyrker förslaget i sin helhet, menar att uppgifts
­
skyldigheten går längre än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet. Advokat
­
samfundet anser att förslaget innebär en risk för ändamålsglidning när uppgifter ska börja behandlas för andra ändamål än vad som har varit avsett initialt. Reglerna kommer även att medföra att ytterligare myndigheter, och därmed fler personer, får tillgång till dem, vilket i sig innebär ökade risker. Advokatsamfundet vill särskilt uppmärksamma frågan om sekretess för olika uppgifter som ingår i informationen och tystnadsplikt såvitt avser de privata aktörerna som åläggs att lämna information till de brotts
­
bekämpande myndigheterna. Vissa slags uppgifter har högre skyddsvärde än andra och omfattas därför av olika bestämmelser OSL med särskilda högre sekretesskrav och mot
­
svarande gäller för de privata aktörerna med deras regelverk om tystnadsplikt. Advokat
­
samfundet lyfter därför fram behovet av särskild försiktighet när det blir fråga om informationsutbyte där uppgifter ingår som omfattas av ett särskilt starkt sekretesskydd och där kravet på tydlighet och förutsebarhet måste anses extra angeläget.
Även JO avstyrker förslaget om den nya lagen om uppgiftsskyldighet. Enligt JO är förslaget problematiskt ur flera aspekter. Uppgiftsskyldigheten kan i princip omfatta vilken uppgift som helst. Det finns inget krav på att brottsligheten ska vara av ett visst allvar eller ens att uppgiften ska röra brottslighet. Skyldigheten omfattar vidare alla uppgifter hos en myndighet, och inte endast sådana som omfattas av sekretess. Enligt utredningen kan uppgiftsskyldigheten vara värdefull för att uppmärksamma nya mönster
eller trender som kan vara en indikation på ett brottsligt syfte eller upplägg. JO instämmer
i behovet av att sådan information kommer till de brottsutredande myndigheternas kännedom. Detta kan dock åstadkommas på ett mindre ingripande sätt, exempelvis genom att en berörd myndighet på ett generellt plan beskriver sina iakttagelser, utan att uppgifter om enskilda lämnas ut. Förslaget innebär ett mycket lågt ställt krav för att uppgiftsskyldigheten ska inträda. Utöver sådant som rör konkreta misstankar om brott torde det enligt JO vara mycket svårt för en tjänsteman att avgöra om en uppgift kan antas behövas i den brottsutredande verksamheten.
Tjänstemännens centralorganisation (TCO) ställer sig frågande till om de integritets
­
inskränkningar som förslagen innebär är proportionerliga i förhållande till sitt syfte. Naturvårdsverket anser att uppgiftsskyldigheten bör begränsas om behovet av uppgifter inte går att precisera närmare, t.ex. genom att det ska vara fråga om uppgifter som tar sikte på en viss typ av brottslighet eller brottslighet av visst allvarligt slag. Ett flertal remissinstanser har synpunkter på förslaget att uppgifter ska lämnas på eget initiativ. Akavia menar att behovet av ökad information bör kunna mötas inom ramen för det befintliga systemet, med en fortsatt tillämpning av generalklausulen i OSL, sänkta trösklar för utlämnande på begäran och ökad samverkan.
Vänsterpartiet instämmer i remissinstansernas synpunkter. Regeringens förslag om en skyldighet för de ovanstående verksamheterna att på eget initiativ lämna information till de brottsbekämpande myndigheterna riskerar inte bara människors integritet, vilket i sig är illa nog. Polisen riskerar att helt översvämmas av mängder av uppgifter av mer eller mindre väsentlig karaktär. Enligt vår mening är detta inte ett effektivt sätt att arbeta brottsförebyggande på.
5.4
Skolans uppgiftsskyldighet
Regeringen föreslår även att det i den nya lagen införs en skyldighet för skolan att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna. En bestämmelse om detta ska införas i skollagen. Uppgiftsskyldigheten ska omfatta alla delar av skolans verksamhet och gälla för skolväsendet, internationella skolor och öppen fritidsverksamhet. Skyldig
­
heten ska gälla oavsett om verksamheten bedrivs av en offentlig eller en enskild huvud
­
man. Uppgiftsskyldigheten ska fullgöras av rektor eller, beträffande öppen fritids
­
verk
­
samhet och fritidshem som inte är integrerade med en skolenhet eller förskoleenhet, den personal som huvudmannen utser. Skolan ska utan föregående begäran lämna en uppgift som finns i verksamheten till Polismyndigheten, om rektorn bedömer att uppgiften behövs i den myndighetens brottsbekämpande verksamhet. En uppgift ska inte lämnas om det finns en bestämmelse om sekretess eller tystnadsplikt som är tillämplig på uppgiften och övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen eller tystnads
­
plikten ska skydda har företräde framför brottsbekämpningens intresse av uppgiften.
Flera remissinstanser, däribland Barnombudsmannen (BO), JO och Advokat
­
samfundet avstyrker förslaget helt eller delvis. BO anser att riskerna när det gäller förtroendet för verksamheterna och frågetecknen kring behovet av utökade rättsliga möjligheter för utlämnande är för stora. Liknande synpunkter framförs av Huddinge kommun, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Jämtlands län och Stockholms kommun. Stockholms universitet (kriminologiska institutionen), SKR och Sveriges Lärare anser att utredningen inte har visat att en ökad informationsskyldighet från skolan kan förväntas ge sådana brottsförebyggande effekter att de uppväger riskerna med en minskad tillit. SKR och Sveriges Lärare anser vidare att utredningen inte tillräckligt har analyserat de konsekvenser förslagen skulle få när det gäller lärare och studie- och yrkesvägledares arbetsmiljö och arbetsbelastning. Göteborgs kommun anser att en skyldighet att lämna uppgifter till brottsbekämpningen inte ligger inom ramen för skolans uppdrag och att den riskerar att ta tid från annan verksamhet. Sundsvalls kommun efterfrågar ett förtydligande av hur uppgiftsskyldigheten förhåller sig till anmälningsplikten enligt socialtjänstlagen. TCO anser att liknande begränsningsregler som föreslås avseende hälso- och sjukvård och socialtjänst (se nedan) bör utredas ytterligare och övervägas också på skolans område.
Rädda Barnen avstyrker förslaget. De rättigheter som riskerar att kränkas med detta förslag är framför allt barnets rätt till utbildning samt barnets rätt till stöd och skydd. Förslaget innebär att skolans rektor både på begäran och eget initiativ ska lämna uppgifter till t.ex. polisen. Rädda Barnen ser att barn och familjer utan papper riskerar att inte komma till skolan eller dela information med skolans personal på grund av oro eller rädsla. En annan grupp som riskerar uteblivet stöd och skydd är barn med norm
­
brytande beteende eller barn i riskzon för kriminalitet. Dessa barn och deras föräldrar kan avstå att söka tidig hjälp från exempelvis elevhälsan, utifrån oro att det man berättar delas vidare till polisen. Lagförslaget kan alltså bli kontraproduktivt; barn i riskzon söker inte stöd alls eller söker stöd för sent, när problematiken är förvärrad. Rädda Barnen anser att den skyldighet skolan redan har att anmäla misstanke om att barn far illa till socialtjänsten, vilket går helt i linje med elevhälsans och skolans stödjande upp
­
drag och att tidigt signalera oro för en elev, är tillräcklig. En uppgiftsplikt till brotts
­
bekämp
­
ande myndigheter ger dessutom vid handen något annat. Rädda Barnen ser inte att sådana uppgifter bidrar till stöd och insatser för barnet. Utifrån barns rättigheter anser Rädda Barnen att samma undantag som görs för socialtjänst samt hälso- och sjukvård bör göras för skolan. Rädda Barnen understryker vikten av att freda skolans grunduppdrag, som rätt utfört är brottsförebyggande i sig, och att inte äventyra barns rättighet till utbildning, stöd och skydd.
Sveriges Skolledare har i en artikel till Altinget
[1]
uttryckt att kravet på rektorerna i själva verket är ett sätt att ”smyginföra” anmälningsplikt eftersom lagändringen kan få samma negativa konsekvenser som anmälningsplikten och äventyra skolans grund
­
läggande uppdrag. Misstankar om att ett barn är papperslöst kan ha betydelse för brotts
­
bekämpningen. Förslaget blir därmed ett sätt att tvinga skolledare att agera informatörer
åt de brottsbekämpande myndigheterna. Det är skadligt för tilliten mellan elever, föräldrar
och skolan. Sveriges Skolledare ser även en risk att elever slutar öppna upp sig för skol
­
personal och att vissa elever helt slutar komma till skolan. Samtidigt riskerar förslaget att öka hot och våld mot rektorer.
Vänsterpartiet instämmer i synpunkterna ovan. Det är en sak att skolan anmäler konkreta brott som begåtts till polisen. Att oro för ett enskilt barn resulterar i en oros
­
anmälan till socialtjänsten bör vara en självklarhet. Vidare är det både bra och önskvärt att den lokala polisen har ett samarbete med skolorna i området för att t.ex. hämta in upplysningar på en mer generell nivå och bygga förtroende hos barn och ungdomar genom t.ex. skolbesök. Men att skolpersonal på det sätt som regeringen nu föreslår, ska utföra uppgifter som ligger så långt ifrån skolans huvudsakliga uppdrag är både orimligt och kontraproduktivt. I
stället för att lägga dessa uppgifter på skolan bör regeringen satsa mer resurser på både skola och socialtjänst så att verksamheterna får bättre möjlig
­
heter att arbeta brottsförebyggande genom att använda de verktyg som redan finns.
5.5
Lagrådets yttrande
Lagrådet skriver i sitt yttrande att förslaget innebär en stor principiell nyhet i svensk förvaltningstradition, vars konsekvenser är svåra att överblicka. Lagrådet har i sak inga invändningar mot förslaget att vissa myndigheter, kommuner och regioner samt rektorer inom skolväsendet ska vara skyldiga att på begäran av de brottsbekämpande myndig
­
heter som anges i lagen lämna uppgifter till dessa myndigheter. Lagrådet avstyrker däremot förslaget att vissa myndigheter, kommuner och regioner samt rektorer inom skolväsendet ska vara skyldiga att på eget initiativ lämna uppgifter till de brotts
­
bekämp
­
ande myndigheterna. Det är Lagrådets uppfattning att den föreslagna skyldig
­
heten att lämna uppgifter ex officio kommer att bli mycket svårtillämpad och i en del fall rentav omöjlig att tillämpa. Därmed finns en risk för att uppgifter lämnas ut i en inte avsedd omfattning. Skyldigheten riskerar dessutom att leda till att de myndigheter som har brottsbekämpande uppgifter belastas med uppgifter som de inte begärt eller behöver. De nu angivna problemen framstår, enligt Lagrådet, som särskilt allvarliga mot bakgrund av den omfattning som uppgiftslämnandet är avsett att få.
Vänsterpartiet anser att det är anmärkningsvärt att regeringen, trots Lagrådets avrådan, går vidare med förslaget i denna del.
5.6
Utökat uppgiftslämnande från socialtjänsten och hälso- och sjukvården
Regeringen föreslår i sin proposition att socialtjänsten och hälso- och sjukvården ska få utökade möjligheter att lämna ut uppgifter till brottsbekämpande myndigheter genom ändringar i befintlig lagstiftning. De sekretessbrytande reglerna för socialtjänsten och hälso- och sjukvården i OSL ska utvidgas. Det ska inte längre krävas en bedömning av om en uppgift kan antas bidra till att förhindra brott för att den ska få lämnas ut. Det ska förtydligas att sekretessen får brytas inte bara för att förebygga brott utan även för att förhindra och upptäcka brott. Kravet på brottets allvar för att bryta bl.a. socialtjänst
­
sekretess och hälso- och sjukvårdssekretess ska, när det gäller fullbordade brott, ändras från misstanke om brott där straffskalan börjar på ett års fängelse till brott där straff
­
skalan börjar på sex månaders fängelse. Uppgifter ska inte endast kunna lämnas ut vid försök till brott utan även vid förberedelse eller stämpling till brott. I de fallen ska det krävas att misstankarna avser brott där straffskalan för det fullbordade brottet börjar på ett års fängelse eller mer.
Flera remissinstanser, bl.a. Akademikerförbundet SSR, Aleris, Rädda Barnen, Sveriges advokatsamfund, Vårdförbundet och ett antal kommuner, anser att förslagen riskerar att påverka förtroendet för socialtjänsten och hälso- och sjukvården negativt. BO kan inte tillstyrka förslagen mot bakgrund av riskerna när det gäller förtroendet för verksamheterna och frågetecknen kring behovet av utökade rättsliga möjligheter.
När det gäller socialtjänsten och hälso- och sjukvården föreslår regeringen alltså en uppgiftsskyldighet som inte är lika långtgående som för ovan nämnda verksamheter, vilket Vänsterpartiet anser är positivt. Förutom när det gäller uppgiftsskyldighet för kontaktuppgifter (se ovan) görs ändringarna i den befintliga lagstiftningen.
Dock finns det redan i
dag möjligheter för polisen att få information om brott från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Socialtjänstsekretess och hälso- och sjukvårdssekretess är förvisso undantagna från tillämpningsområdet för den s.k. general
­
klausulen i OSL. Det finns dock ett antal andra sekretessbrytande bestämmelser och uppgiftsskyldigheter som kan bryta sådan sekretess. Om en sekretessbrytande bestämmelse är tillämplig är socialtjänsten och hälso- och sjukvården skyldig att efter begäran lämna ut uppgifterna, om det inte hindrar arbetets behöriga gång. Med stöd av OSL kan t.ex. socialtjänsten, men inte hälso- och sjukvården, utan hinder av sekretess, i vissa situationer lämna ut uppgifter som rör en enskild under 21 år till Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen om det finns en risk för att den unge kommer att utöva brottslig verksamhet och att uppgiften kan antas bidra till att förhindra det. Vidare har social
­
tjänsten en möjlighet att lämna ut uppgifter som rör en enskild till Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att denne kommer att begå terroristbrottslighet och uppgiften kan antas bidra till att förhindra det. Det finns även en bestämmelse i OSL som bryter både
socialtjänst
­
sekretess och hälso- och sjukvårdssekretess om det på grund av särskilda omständigheter
finns risk för att en person kommer att begå brott som avses i 3, 4 eller 6
kap. brotts
­
balken mot en närstående, dvs. brott mot liv och hälsa, brott mot frihet och frid och sexualbrott. Det krävs dock att det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år för brottet och att uppgiften kan antas bidra till att förhindra detsamma. Socialtjänst
­
sekretess och hälso- och sjukvårdssekretess kan även, under vissa förutsättningar, brytas vid misstankar om begångna brott. Varken socialtjänstsekretess och hälso- och sjuk
­
vårdssekretess hindrar att en uppgift lämnas till en åklagare eller polis, om uppgiften angår misstanke om brott som riktats mot någon som inte har fyllt 18 år och det är fråga om brott som avses i 3, 4 eller 6
kap. brottsbalken, eller könsstympningsbrott. Syftet med paragrafen är att anställda inom bl.a. socialtjänsten och hälso- och sjukvården inte ska hamna i en situation där de tvingas medverka till att dölja allvarlig brottslighet som riktats mot barn.
Vänsterpartiet anser att dessa möjligheter för polisen att få tillgång till nödvändiga uppgifter är tillräckliga. Som vi påpekat ovan är både socialtjänsten och hälso- och sjukvården verksamheter som bygger på ett förtroende till klienter och patienter. Därför måste sekretessbrytande regler utformas med särskild respekt för denna situation för att inte riskera negativa konsekvenser.
Sammanfattningsvis bör riksdagen avslå proposition 2024/25:65. Detta bör riksdagen besluta.
Gudrun Nordborg (V)
Samuel Gonzalez Westling (V)
Tony Haddou (V)
Lotta Johnsson Fornarve (V)
Andreas Lennkvist Manriquez (V)
Jessica Wetterling (V)
[1]
Altinget, artikel 2024-11-29 ”Nytt lagförslag tvingar rektorer att ange elever”.