Jämförelse dc144b847de4265901580911 Underlagets kontrollsumma: baa920498b06b76dab51c8a957c4476e70eaa3b6c5d9749393fa4363c7460210 Bedöm om motionerna framför samma sakliga förslag. Läs båda fulltexterna, inklusive villkor och motiveringar. Redovisa matchande, ändrade och saknade yrkanden med citat och dokument-ID. Skilj samma förslag, delvis samma, olika och oklart. Textlikhet bevisar inte saklig likvärdighet. Om hela underlaget inte ryms ska det anges; trunkera inte tyst. === HA021230: Svensk flyktingpolitik === Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/ha021230 Motion till riksdagen 2022/23:1230 av Tony Haddou m.fl. (V) Svensk flyktingpolitik 1 Innehållsförteckning 1 Innehållsförteckning 2 Förslag till riksdagsbeslut 3 Inledning 3.1 Varför drivs människor på flykt? 3.2 Flyktingkonventionen 4 Ändringar i utlänningslagen 4.1 En förändrad syn på rättigheter 4.2 Felaktiga utgångspunkter 5 En återgång till den tidigare utlänningslagstiftningen 6 Översyn och övergångsbestämmelser 6.1 Regularisering 6.2 Övergången från barn till vuxen 6.3 Stärk barnrättsperspektivet i utlänningslagen 6.4 Stärk barnrättsperspektivet i asylutredningen 6.5 Feministisk migrationspolitik 6.6 Hbtqi-personers rättigheter i asylprocessen 7 En rättssäker asylprövning 8 Utvidga rätten till familjeåterförening 8.1 Familjeåterförening i praktiken 8.2 Ta bort 18-årsgränsen för familjeåterförening 8.3 Återinför sista länken-bestämmelsen 9 Öka antalet kvotflyktingar 10 Återvändande 10.1 LMA 11 Verkställighetshinder 12 Villkoren för ukrainska flyktingar och asylsökande 12.1 Dagersättning 12.2 Meningsfull sysselsättning 2 Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om att återgå till utlänningslagen som den såg ut innan begränsningslagen trädde i kraft och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen vid en återgång till utlänningslagens lydelse före den 20 juli 2016 bör återkomma med förslag på översyn av lagen och nödvändiga övergångsbestämmelser och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att de ensamkommande barn och unga som varit i Sverige i över ett år ska beviljas permanenta uppehållstillstånd och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda möjligheten att införa en form av regularisering för den som levt i Sverige under en längre tid, oavsett tidigare uppehållsrättslig status, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör genomföra en översyn av utlänningslagens åldersgränser och vilka konsekvenser de har i syfte att stärka skyddet för dem mellan 18 och 21 år och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om att tydliggöra barnspecifika former av förföljelse som flyktinggrund i utlänningslagen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om att i utlänningslagen stärka barnets rätt att komma till tals och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om att utvisningar av tvångsomhändertagna barn förutsätter godkännande av socialnämnden och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om inrättande av barnanpassade utredningsenheter på Migrationsverket och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om en tidsgräns för start av asylutredningar som rör barn och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om inrättande av en särskild inspektion för att säkerställa att Migrationsverkets rutiner och riktlinjer tillämpas rättssäkert och enhetligt och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda behoven av ökad kunskap om ensamkommande flickor och specifika asylskäl för gruppen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om att stärka skyddet för hbtqi-personer i asylprocess och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör säkerställa att Migrationsverket kan erbjuda tolkar med hbtqi-kompetens och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning för att se över rättssäkerheten inom asylprocesser och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag på hur rätten till familjeåterförening kan stärkas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ett borttagande av 18-årsregeln i utlänningslagen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ett återinförande av sista länken-bestämmelsen i utlänningslagen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om att öka antalet som vidarebosätts till Sverige till 5 000 per år och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med en strategi för återvändandepolitiken som bygger på erfarenheter av vad som fungerar och där migrationspolitikens mål samverkar, enligt beskrivningen i motionen, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att 2016 års ändringar i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. ska rivas upp och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska återkomma med förslag utifrån Uppehållstillstånd på grund av praktiska verkställighetshinder och preskription (SOU 2017:84) och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om att höja dagersättningen till nivån på riksnormen i försörjningsstödet och sedan räkna upp den enligt riksnormen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om att ge asylsökande och de som omfattas av massflyktsdirektivet rätt att läsa sfi och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om att ge de som får tillfälligt skydd enligt massflyktsdirektivet rätt att delta i etableringsprogrammet och tillkännager detta för regeringen. 3 Inledning Vänsterpartiet vill att Sverige och Europa ska ha en mänsklig, värdig och välkomnande flyktingpolitik. I en tid då asylrätten är under attack i såväl Sverige som Europa står Vänsterpartiet fast vid försvaret av rätten till skydd och trygghet. Alla ska ha möjlighet att söka skydd undan förföljelse och förtryck. Alla ska kunna få sina asylskäl prövade på ett rättssäkert sätt. För att det ska bli verklighet måste EU släppa in dem som söker skydd så att de kan få sina asylskäl prövade. Så ser det inte ut i dag. I stället byggs murarna runt EU ständigt högre och nästan alla legala möjligheter att ta sig till EU har täppts till. De som ändå lyckas ta sig till Europa har få möjligheter att påverka var de ska få leva sina liv. Sverige och övriga EU-länder kränker i dag systematiskt asylsökandes mänskliga rättigheter. För att ändra på det vill vi riva murarna runt EU, vi vill att fler länder ska ta sitt ansvar för mottagandet av människor på flykt och att de asylsökande ska få större inflytande över var de söker asyl. Vänsterpartiets syn på EU:s migrations ­ politik utvecklas i motionen EU:s migrationspolitik (2022/23:248). Dessutom krävs en rad ändringar i utlänningslagen för att säkerställa att skydds ­ behövande och migranter får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda och att de ges en rättvis och rättssäker prövning av skyddsskäl eller andra skäl för uppehållstillstånd. I Vänsterpartiets Sverige är migration naturligt och självklart. Här kan människor på flykt hitta en fristad och andra kan återförenas med sin släkt, studera eller påbörja ett liv med den de älskar. Vårt Sverige sätter mänskliga rättigheter i främsta rummet. 3.1 Varför drivs människor på flykt? I slutet av 2021 befann sig över 100 miljoner människor på flykt runtom i världen, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. De flesta, drygt 53 miljoner människor, är internflyktingar. Drygt 21 miljoner är flyktingar under UNHCR:s mandat och strax under sex miljoner under UNRWA:s mandat. Drygt fyra miljoner är asylsökande och ytterligare drygt fyra miljoner är venezolaner som flytt sitt hemland, vilka särredovisas av UNHCR eftersom de utgör en speciell kategori. 83 procent av världens flyktingar och venezolanerna på flykt befinner sig i ett utvecklingsland, 72 procent i ett grannland till det land de är medborgare i. Barn är överrepresenterade bland de som befinner sig på flykt. 41 procent av de som befinner sig på flykt är barn, trots att barn utgör 30 procent av världens samlade befolkning. Dessutom lever omkring 10 miljoner människor som statslösa och nekas därmed tillgång till grundläggande rättigheter som utbildning, vård, sysselsättning och fri rörlighet. Människor flyr framför allt från politiskt förtryck, krig och våld. De bakomliggande orsakerna är en ojämlik och orättvis värld samt klimatförändringarna. Samtidigt som vi arbetar för ett mänskligt och välkomnande mottagande av människor på flykt måste vi bekämpa de orättvisor, den ojämlikhet samt de krig, konflikter och klimatförändringar som ligger bakom flykten. Världens konflikter utkämpas till största delen med vapen som tillverkats i den rika delen av världen. Vapenhandeln genererar stora vinster för vapenindustrin samtidigt som den orsakar död, förstörelse och massflykt. Även Sverige bidrar aktivt till att människor tvingas fly genom att exportera vapen till länder som kränker grundläggande mänskliga rättigheter och till länder som för krig. Samtidigt växer gruppen klimatflyktingar till följd av att klimatet förändras och slår sönder människors möjligheter att leva i sin hembygd. Ökad konkurrens om minskande naturresurser skapar och förstärker väpnade konflikter. Även när det kommer till klimat ­ flyktingar har vi i Sverige ett stort medansvar genom våra utsläpp av växthusgaser. När behoven av hjälp är stora måste vi i den rika delen av världen ta vårt ansvar och hjälpa dem som är mest utsatta. Vi får aldrig använda de drygt 90 miljoner människorna på flykt som ett argument för att stänga gränser och förvägra människor skydd. Ändå är det precis så Sverige och Europa agerat de senaste åren. Denna politik måste förändras till en human och värdig behandling av människor på flykt. 3.2 Flyktingkonventionen FN:s flyktingkonvention, som utgör grunden för asylrätten och människors möjligheter att få skydd undan krig och förtryck, kom till 1951. Delvis som en konsekvens av lärdomarna från andra världskrigets grymheter och för att möta de uppenbara behoven av en politik som värnar dem som utsätts för förföljelse, krig och förtryck, men också för att praktiskt hantera det faktum att stora folkgrupper hade tvångsförflyttats p.g.a. kriget och nu levde i ett annat land än det de var medborgare i. De behövde få en fristad, asyl i det nya landet och därmed möjligheter att bli en del av sina nya sammanhang med de rättigheter, skyldigheter och möjligheter som följer av erkännandet av flyktingskapet. Flyktingkonventionen har uppdaterats med tilläggsprotokoll för att anpassas efter nya verkligheter. Den har varit och är viktig för att garantera skyddet för människor på flykt, men både ursprungskonventionen och tilläggen innehåller flera begränsningar som i grunden beror på när de tillkommit. Den mest påtagliga utifrån dagens situation är att den förutsätter att den människa som flyr befinner sig i landet där hen ska söka asyl, eftersom det var så situationen såg ut efter andra världskriget. Det finns inga bestäm ­ melser i konventionerna som reglerar rättigheterna under själva flykten. I dag är situationen en annan än när konventionen och tilläggen skrevs. Människor flyr från förtryck eller förföljelse eller hotas av pågående krig, ibland inom landets gränser och ibland till ett grannland där det också råder svåra och osäkra förhållanden. Välbevakade gränser och visumkrav hindrar människor från att röra sig över nations ­ gränser och begränsar deras möjligheter att få skydd. Resorna, särskilt i de fall då smugglare krävs för att ta sig fram, är ofta dyra, vilket innebär att många människor inte har möjligheten att fly. Flyktingkonventionen utgör också grunden för vilka som har rätt till asyl. Många länder, däribland Sverige och EU-staterna, har mer långtgående bestämmelser. Utgångs ­ punkten är dock densamma: att förföljelse, förtryck och krig utgör anledningar till att kunna få asyl. I svensk lagstiftning finns en bestämmelse om att särskilda och synner ­ ligen ömmande omständigheter kan ge rätt till uppehållstillstånd. Det kan handla om svåra sjukdomstillstånd eller levnadsvillkor som gör det direkt stötande att avvisa eller utvisa de människor som är drabbade. Bestämmelsen har tillkommit efter starka folk ­ opinioner som inte accepterat en lagstiftning som behandlar utsatta människor så inhumant, men också för att Sverige ska leva upp till de åtaganden vi är bundna av genom flera andra internationella konventioner. Att vara utsatt p.g.a. fattigdom, svält eller sjukdom ger enligt flyktingkonventionen inte rätt till asyl, trots att behoven av skydd inte nödvändigtvis är mindre för de drabbade. Den ekonomiska eller sociala situation som människor på flykt befinner sig i är ofta en nära följd av diskriminerande och förtryckande politiska beslut. I debatten har begreppet ekonomiska migranter kommit att användas, ofta godtyckligt, för att beskriva människor på flykt som inte har rätt till skydd enligt flyktingkonventionen. Den rika delen av världen har under senare år också blivit allt mer stängd för dessa grupper. På så vis används flyktingkonventionen för att begränsa möjligheterna att komma till den rikare delen av världen, snarare än att ses som en garanterad miniminivå för skydd. Flykting ­ konventionen behöver stärkas för att bättre motsvara dagens förhållanden. I dagens politiska klimat, då starka nationalistiska och högerextrema vindar blåser, måste fokus dock främst ligga på att försvara och hävda den flyktingkonvention som ligger fast. 4 Ändringar i utlänningslagen Sommaren 2021 trädde ändringar i utlänningslagen i kraft, efter fem år med begräns ­ ningslagen (lagen [2016:752] om tillfälliga begränsningar av möjligheten att få uppe ­ hållstillstånd i Sverige). Dessa ändringar, som baseras på betänkandet från den parla ­ mentariska migrationskommittén, innebar att huvuddragen i begränsningslagen blev permanenta. Regeringen motiverade ändringarna med formuleringen: ”Det finns behov av ändrade regler för att regelverket om möjlighet att beviljas uppehållstillstånd i Sverige ska vara långsiktigt hållbart och inte väsentligen avvika från regelverken i andra EU-länder. Regelverket ska vara humant, rättssäkert och effektivt och värna asylrätten.” Vänsterpartiet instämmer i att det behövs en ny migrationspolitik. Vi anser att den svenska asyllagstiftningen behöver förbättras och utvecklas. Efter flera års tvära kast och otillräckligt beredd lagstiftning är det hög tid att skapa en genomtänkt och solidarisk flyktingpolitik som tar avstamp i internationella konventioner och deras andemening. Tyvärr lever de nu genomförda förändringarna varken upp till regeringens ambitioner eller Vänsterpartiets förhoppningar. Förändringarna innebar att den kraftigaste omsvängningen av svensk migrations ­ lagstiftning någonsin (begränsningslagen), med undantag av några mindre ändringar, blev permanent. Sverige har därmed en lagstiftning som är näst intill så sträng den kan vara utan att bryta mot de konventioner och den EU-rätt Sverige är bundet att följa. Denna förändring leder till dramatiska försämringar av förutsättningarna för de som söker skydd i Sverige, för integrationen och för samhället i stort. I propositionen bakom lagändringen konstaterar regeringen själv att förslagen kommer att leda till försämringar ur ett barnrättsperspektiv, försämrad jämställdhet, försämrad integration samt vissa försämringar avseende nyanländas hälsa. Förklaringen till att regeringen ändå ville genomföra alla dessa försämringar är att den anser det sannolikt att de ska få färre människor att söka skydd i Sverige, och att de ska leda till att andra länder tar ett större ansvar. Vänsterpartiet står inte bakom ambitionen att färre ska söka skydd i Sverige. Det finns inte heller stöd för föreställningen att de strängare reglerna skulle leda till att färre söker sig hit eller att andra länder tar ett större ansvar. Det har fem år med begränsnings ­ lagen visat. Förändringarna är i stället uttryck för den sämsta formen av symbolpolitik, som syftar till att skyla över denna regerings oförmåga att bygga upp en robust välfärd och utjämna klyftorna i samhället genom att skylla på de som sökt skydd från krig och förtryck. Som resultat blir Sverige ett sämre land att leva i, både för den som söker skydd och för alla andra som lever här. 4.1 En förändrad syn på rättigheter Begränsningslagen innebar ett skifte när det gäller synen på rättigheter och integration. Från att se rättigheter som en väg till integration valde en majoritet i riksdagen – under ledning av Socialdemokraterna – att använda undandragande av rättigheter som ett sätt att försöka skrämma bort människor på flykt. De tydligaste exemplen på detta skifte är de införda försörjningskraven för rätten att leva med sin familj och att få permanent uppehållstillstånd. Regelverket ger arbetsgivarna ett styrkeövertag eftersom de i praktiken kan avgöra om arbetstagarna ska få stanna permanent i trygghet och få leva med sina familjer. Löntagare i sådan utsatthet är lätta att utnyttja, att underbetala, att kränka, att byta ut och att tysta. Det får allvarliga konsekvenser för den som utsätts direkt, men även för kollegan som arbetar bredvid. Löntagarkollektivet är aldrig starkare än de otryggaste på arbetsmarknaden. Genom den nya lagstiftningen blir denna maktobalans en permanent del av svensk arbetsmarknad. Den S-ledda regeringen förde oss därmed från den syn på rättigheter som arbetarrörelsen sedan begynnelsen stridit för, där rättigheter ses som verktyg för att ta bort hinder för jämlikhet och inkludering. I stället infördes en högerutopi, där rättig ­ heter är en belöning för den som trots alla svårigheter lyckas ta sig genom låsta dörrar och integrera sig på det sätt som för tillfället behagar de styrande. Ett sådant skifte får inte bara konsekvenser för dem som påverkas direkt utan för oss alla i samhället. S-MP-regeringen skapade därmed samma maktobalanser inom asyllagstiftningen som redan finns inom arbetskraftsinvandringen, och som Socialdemokraterna åter ­ kommande kritiserat, dock utan att åtgärda. Det är svårt att tolka på annat sätt än att viljan att hindra människor från andra länder att komma till Sverige har blivit Social ­ demokraternas överordnade mål, till och med överordnat arbetarrörelsens historiska kamp för lika rättigheter och större makt till arbetstagaren på arbetsmarknaden. Detta är inte bara oanständigt – det är en nederlagsstrategi. Högern har i alla tider ansett att arbetarklassen sporras att arbeta hårdare och anstränga sig mer om den är hungrig, otrygg och livegen. Historiskt har arbetarrörelsen mött detta förtryck med kamp för allas lika rätt till frihet, trygghet och en lön att leva på. Nu använder Social ­ demokraterna samma argument som högern alltid gjort. ”Integration” ska sporras fram med utsatthet och otrygghet. Utan solidaritet krackelerar de värn och välfärdssystem som arbetarrörelsen har byggt upp för den som lever och verkar i Sverige. Som en del av denna rörelse kommer Vänsterpartiet aldrig att acceptera ett sådant paradigmskifte kring synen på rättigheter i samhället, inte heller att löntagares position försvagas på ett sådant sätt. Frågan är varför Socialdemokraterna i regeringsställning aktivt valt att göra just det. Högerpartiernas projekt går ut på att attackera välfärden och bryta ned våra trygghets ­ system. Till sin hjälp tar de ett parti som baserar sin politik på rasistiska idéer. Det syns tydligt i deras förslag på hur nyanländas rätt till ersättningar och bidrag ska begränsas. Genom att utmåla de som söker skydd här som hot och belastning blir de lättare att angripa och det blir lättare att neka dem deras rättigheter. I grunden vill högern skära ned på trygghetssystemen för alla; det är klassisk högerpolitik. Det är lättast att göra det för just dessa grupper, och därför börjar de där. Migrationskommitténs sekretariat konstaterade i ett underlag till kommittén att EU-rätten inte tillåter den typen av åtskillnad mellan nyanlända och medborgare. Den väg högerpartierna föreslår kommer att drabba oss alla, om den blir verklighet. Det är därför obegripligt att regeringen driver migrationspolitiken i samma riktning. 4.2 Felaktiga utgångspunkter Vänsterpartiet anser att arbetet med att ta fram en ny lagstiftning som skulle vara lång ­ siktigt hållbar, human, rättssäker och effektiv borde tagit hänsyn till att begränsnings ­ lagen var en tillfällig parantes som infördes hastigt och utan tillräcklig beredning, med den uttalade ursäkten att den endast skulle vara tillfällig. Och att den, trots förlängning, ännu inte utvärderats eller granskats i förhållande till de syften regeringen motiverade den med. Av Migrationskommitténs betänkande framgår att det inte kan ledas i bevis att det är den stramare asyllagstiftningen som gjort att färre människor söker asyl i Sverige, och inte heller att en sådan lagstiftning har förmått andra medlemsländer att ta ett större ansvar, eller att Sverige under tiden har rustat sitt mottagande. Det kommitténs betänk ­ ande däremot med all tydlighet visar är att det finns mycket omfattande och allvarliga negativa konsekvenser av begränsningslagen, för såväl individer som samhället. Regeringen och kommittén borde ha tagit sin utgångspunkt i den ordinarie utlännings ­ lagen (2005:716) i stället för i begränsningslagen. Det finns flera delar i utlänningslagen som behöver ses över och som kan utvecklas för att skapa en humanare, mer rättssäker, långsiktigt hållbar och effektiv asyllagstiftning. Vänsterpartiet har lyft flera sådana förslag i riksdagsmotioner (se En mänsklig och rättssäker flyktingpolitik [2018/19:297]). Om kommittén hade tagit utgångspunkt i utlänningslagen och adresserat de brister som finns i den genom konstruktiva samtal hade den kunnat ta fram ett mycket bättre lagförslag. I kommittébetänkandets konsekvensanalys påpekas att en återgång till utlännings ­ lagen skulle göra migrationslagstiftningen mindre komplex, dvs. mer överblickbar och rättssäker. Det är anmärkningsvärt att man trots detta konstaterande ignorerar följderna av att föreslå motsatsen. Vänsterpartiet försökte förhandla med regeringen och partierna som ingår i januarisamarbetet, men de var inte intresserade av att diskutera förslag som skulle kunna förbättra migrationslagstiftningen. 5 En återgång till den tidigare utlänningslagstiftningen Vänsterpartiet kan med stor sorg konstatera att det finns en majoritet i Sveriges riksdag som vill stoppa människorna som flyr från krig och förtryck, i stället för att bekämpa anledningarna till flykten och vapenexporten till de krigande förtryckarna. Som låter världens rikaste kontinent anlita turkisk militär och libyska miliser till att beskjuta män ­ niskor på flykt och trycka bort dem från EU:s gränser, i stället för att samarbeta för ett humant mottagande av de som tvingas fly. Som använder bistånd för att tvinga fattiga länder att stoppa människor på flykt, samtidigt som den inte agerar för att stoppa skatte ­ flykten från samma länder. I en tid då nöden är enorm, när rekordmånga människor befinner sig på flykt och de humanitära behoven är stora behövs Sveriges röst som humanitär stormakt. Majoriteten i Sveriges riksdag vill i stället göra Sverige till en humanitär lilleputtstat. Vänsterpartiet anser att problemet är det faktum att människor runtom i världen tvingas fly för sina liv, inte att några få av dem vill söka skydd i Sverige. Tvärtom är det något vi är, och ska vara, stolta över. Att Sverige är känt som ett land där människors rättigheter respekteras, där även kvinnor och barn har rättigheter och goda förutsättningar att förverkliga sina livsambitioner är en bild vi vill värna och stärka. För att det ska vara annat än en bild i framtiden krävs dock aktiv handling. Ambitionen bakom den nya lagstiftningen tycks vara att Sverige ska bli ett sämre land, som människor inte vill bo och leva i. Det är en politisk vision som Vänsterpartiet är mycket främmande för. Insikten att undandragande av rättigheter aldrig stannar vid att omfatta specifika grupper förpliktigar. Asylrätten skapades inte för dagar av fred och frihet utan för svåra tider då mänskligheten visar upp sina allra värsta sidor. I ruinerna av andra världskrigets förintelse och fasor, som då drivit många miljoner människor på flykt, kom insikten att det krävs ett löfte mellan stater för att i framtiden garantera människor en fristad undan krig, förföljelser och grymhet. Historiskt ser vi, från misslyckade internationella försök att enas om att rädda judar undan den förestående Förintelsen 1938, till skärpt migrations ­ lagstiftning i Sverige under Balkankriget och nutidens misslyckade försök att hitta gemensamma ansvarstaganden i EU, att det är lättare för stater att enas om att stänga gränser och skärpa lagstiftning än att besluta om system för att rädda människor på flykt. Därför är asylrätten en grundläggande rättighet som måste försvaras, i vårt sam ­ hälle och internationellt. Kvotflyktingsystemet måste alltid kompletteras av andra vägar till skydd. Här behöver Sverige visa vägen genom att delta i fördelning av kvotflyktingar och omfördel ­ ning av flyktingar inom EU och samtidigt försvara rätten att söka asyl via fler lagliga vägar och en utlänningslag som rättvist och rättssäkert lever upp till innehållet och andemeningen i de konventioner Sverige är bundet av. Mot denna bakgrund stod Vänsterpartiet inte bakom begränsningslagen eller förändringarna i utlänningslagen. Dessa lagändringar gör inte asyllagstiftningen mer långsiktigt hållbar, human, effektiv och rättssäker, snarare tvärtom. Därför vill Vänster ­ partiet se en återgång till utlänningslagen som den såg ut innan begränsningslagen trädde i kraft. Regeringen bör återkomma med förslag om att återgå till utlänningslagen som den såg ut innan begränsningslagen trädde i kraft. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 6 Översyn och övergångsbestämmelser Vid en återgång till utlänningslagen som den såg ut innan begränsningslagen trädde i kraft bör situationen för dem som drabbats av de senaste årens migrationspolitik åtgärdas. Vänsterpartiet anser även att regeringen borde ha adresserat problematiken med att utlänningslagen står över LVU, som i flera fall inneburit att beslut fattats om att utvisa barn som tvångsomhändertagits tillsammans med de föräldrar som förvaltnings ­ rätten konstaterat saknar förmåga att tillgodose barnets behov. Det finns flera andra brister i den ordinarie utlänningslagen som borde ses över vid en återgång till den. En återgång till utlänningslagen kräver också särskilda övergångs ­ bestämmelser för att exempelvis hantera återgången till permanenta uppehållstillstånd som huvudregel. Vid en återgång till utlänningslagens lydelse före den 20 juli 2016 bör regeringen återkomma med förslag på översyn av lagen och nödvändiga övergångsbestämmelser. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 6.1 Regularisering Vänsterpartiet anser att det behövs en tydligare reglering i lagstiftningen för dem som levt i Sverige under lång tid utan tillstånd, en form av regularisering. Behoven av en lösning för dessa grupper aktualiserades under coronapandemin, som ledde till ytter ­ ligare ökad utsatthet och osäkerhet för berörda grupper. Begränsningslagen har, tillsammans med flera andra ändringar av migrations ­ politiken de senaste åren, lett till ett ökat antal papperslösa och till större utsatthet och osäkerhet inom gruppen. Bland annat behövs en långsiktigt hållbar lösning för dem som omfattas av den s.k. gymnasielagen, men också för andra som drabbats av lång väntan, ovisshet och rättsosäkra asylprocesser. De som omfattas av den s.k. gymnasielagen kom till Sverige som barn och sökte skydd här undan krig och förtryck. De flesta kom innan migrationspolitiken svängde, innan högerpolitiker och borgerliga ledarsidor började skrika om systemkollaps och innan riksdagen bestämde att vi skulle ha så sträng asyllagstiftning som möjligt. Genom gymnasielagen skulle de få en ny chans, men lagen var så dåligt konstruerad att den ovisshet och oro som drabbat gruppen kvarstod. Vänsterpartiet såg bristerna och försökte åtgärda dem, men regeringen var inte intresserad och nu lever många ensam ­ kommande med konsekvenserna. I debatten kallas de för ”vuxna män utan asylskäl”. Sanningen är att det handlar om barn som sökte och behövde skydd i Sverige. De har behandlats fruktansvärt illa till följd av politiska beslut och har hunnit bli vuxna under tiden. När vi ser att ensamkommande far illa, att det psykiska lidandet växer, med en kraftig överrepresentation av självmord inom gruppen som följd, att de utnyttjas i brottslighet och är en del av ett växande skuggsamhälle så måste vi agera. Det är politiska beslut som skapat problemen och politiska beslut som kan åtgärda dem. En stor del av de ensamkommande som lever i Sverige har stadgat sig här. De har skaffat vänner och familjer, de har lärt sig språket, engagerar sig i föreningslivet och kämpar med studierna – som alla andra unga människor. Det svenska samhället har dessutom investerat i dem och de är nu en del av Sverige. De är redo att bidra till samhället och de behövs i ett Sverige med en åldrande befolkning. Utan politiska beslut som löser situationen kommer en stor del av gruppen att tvingas leva som papperslösa i Sverige. Vänsterpartiet anser normalt inte att amnesti är rätt väg att gå för att skapa en human och rättssäker asylprocess, men i vissa akuta lägen är det nödvändigt för att rätta till orimliga effekter av tidigare beslut. Vi vill i första hand se en långsiktig förändring av migrationspolitiken i en mer human, välkomnande och ansvarstagande riktning. Därför vill vi se en återgång till utlänningslagen som den såg ut innan begränsningslagen trädde i kraft, med vissa justeringar. Att bevilja permanent uppehållstillstånd till de ensamkommande som har varit i Sverige i över ett år skulle kosta staten omkring 350 miljoner kronor. De ensamkommande barn och unga som varit i Sverige i över ett år ska beviljas permanenta uppehållstillstånd. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. En lösning behövs också för alla andra som drabbats av bristerna i den lagstiftning som gällt under senare år. De senaste årens utveckling i Afghanistan har blixtbelyst den utsatta situation som bl.a. barnfamiljer med utvisningsbeslut till Afghanistan befinner sig i. Hur en sådan lösning ska utformas, vilka avgränsningar som behöver göras och vilka som bör omfattas är komplexa frågor som kräver närmare granskningar. Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör tillsätta en utredning som undersöker möjligheterna att införa en form av regularisering. Det finns olika liknande regleringar i andra länder som en utredning bör undersöka. Regeringen bör utreda möjligheten att införa en form av regularisering för den som levt i Sverige under en längre tid, oavsett tidigare uppehållsrättslig status. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 6.2 Övergången från barn till vuxen 18-årsgränsen är viktig för att värna barns rättigheter och stärka deras skydd. I dag har gränsen blivit allt för absolut. Det finns inget stöd för att påstå att den som är 18 år lättare klarar av att återvända till det land hen flytt från än den som är 17 år. Våldet och förtrycket gör inga åldersbedömningar. I flera delar av den svenska lagstiftningen, exempelvis delar av asyllagstiftningen och lagstiftningen kring vård av barn, finns särskilda bestämmelser för ungdomar upp till 21 år. Möjligheterna att i utlänningslagen ta större hänsyn till denna åldersgrupp bör utredas, dock utan att försämra rättigheterna och skyddet för dem som är under 18 år. Utöver det bör asylsökande bedömas enligt den ålder de har när de ansöker om asyl, något som slagits fast i domar från Europadomstolen. Regeringen bör genomföra en översyn av utlänningslagens åldersgränser och vilka konsekvenser de har i syfte att stärka skyddet för dem mellan 18 och 21 år. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 6.3 Stärk barnrättsperspektivet i utlänningslagen Skyddet för barn är för svagt i utlänningslagen. Vänsterpartiet anser att lagen bör ses över för att säkerställa att den överensstämmer med barnkonventionen. De rekommen ­ dationer som FN:s barnrättskommitté gett till Sverige om förföljelse som barn utsätts för måste återspeglas i utlänningslagen. Barns rätt till individuell prövning av sina asylskäl måste stärkas. Regeringen bör återkomma med förslag om att tydliggöra barnspecifika former av förföljelse som flyktinggrund i utlänningslagen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Vidare utgör det s.k. olämplighetsrekvisitet i paragrafen om barnets rätt att komma till tals i utlänningslagen i dag ett hinder för att barnets rättigheter ska tillgodoses. Det måste därför tas bort. Barnets rätt till information måste stärkas. Barnets bästa ska utredas och särskilt beaktas i alla fall som rör ett barn, och vid bedömningen av barnets bästa måste hänsyn tas till barnets åsikter. Handläggningen av asylärenden som rör barn måste ha ett tydligt barnrättsperspektiv. Regeringen bör återkomma med förslag om att stärka barnets rätt att komma till tals i utlänningslagen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Genom propositionen Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv (prop. 1996/97:25) genomfördes en förändring i lagen om vård av unga som innebar att utlänningslagen alltid går före vid en lagkollision. I flera fall har detta inneburit att beslut fattats om att utvisa barn som tvångsomhändertagits tillsammans med de föräldrar som förvaltnings ­ rätten konstaterat saknar förmåga att tillgodose barnets behov. Vänsterpartiet anser att denna ordning bör ses över så att utvisningar av tvångsomhändertagna barn förutsätter godkännande av socialnämnden, för att Sverige ska leva upp till skyldigheterna i förhållande till barnets bästa. Regeringen bör återkomma med förslag om att utvisningar av tvångsomhändertagna barn förutsätter godkännande av socialnämnden. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 6.4 Stärk barnrättsperspektivet i asylutredningen För att asylprocessen ska bli korrekt, för att alla uppgifter ska komma fram på ett rättvisande sätt och för att den asylsökande ska känna förtroende för processen och Migrationsverket måste utredningarna ske på ett sätt som skapar förtroende hos de asylsökande. När Migrationsverket intervjuar barn använder de ett protokoll som får samtalen att likna förhör. En sådan ingång i en asylutredning där den asylsökande känner sig som en misstänkt brottsling från början kommer aldrig att kunna skapa det förtroende som behövs. De ofta svåra och traumatiska upplevelser som asylsökande barn varit med om är krävande att prata om och riskerar att utelämnas med de nuvarande utrednings ­ metod ­ erna. Under den period av hög belastning på Migrationsverket som rått till följd av det stora antalet asylsökande 2015 har barnrättsgruppen på Migrationsverket tagits bort. Kunskaperna om barns specifika behov blir därmed bristande och prövningen av deras skyddsskäl ofrånkomligen lidande. Barnrättsperspektivet måste stärkas i asylutredningarna. Det är delvis en kunskaps ­ fråga. Därför anser Vänsterpartiet, precis som Barnombudsmannen, att barnanpassade utredningsenheter bör inrättas på Migrationsverket. Migrationsverkets metoder behöver utvecklas för att säkerställa att barn kommer till tals på ett bra och meningsfullt sätt, i synnerhet yngre barn och barn med funktionsnedsättning. Ambitionen bör vara att barn alltid ska höras av särskilt utbildade utredare som har tillgång till aktuell landinforma ­ tion om barns livsvillkor. Även tolkar ska ha särskild kunskap om barn i asylprocessen och barns grundläggande rättigheter. Regeringen bör återkomma med förslag om inrättande av barnanpassade utrednings ­ enheter på Migrationsverket. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Det är särskilt viktigt att barns asylutredningar prioriteras eftersom barn är extra utsatta. Minnen kan både blekna och påverkas under tiden. Tiden mellan asylansökan och asylutredning måste därför kortas. En gräns på maximalt två månader från registrering till asylutredning, som Barnombudsmannen föreslår, vore att föredra. Regeringen bör återkomma med förslag om en tidsgräns för start av asylutredningar som rör barn. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. I dag finns stora brister i hur handläggningen av ärenden där barn söker asyl går till. Varken lagar, förordningar eller Migrationsverkets egna rättsliga ställningstaganden och andra föreskrifter följs på ett tillfredsställande sätt, enligt Barnombudsmannen. Det bör därför inrättas en inspektion med uppdrag att granska om Migrationsverkets regelverk och rutiner tillämpas som det är tänkt. Regeringen bör återkomma med förslag om inrättande av en särskild inspektion för att säkerställa att Migrationsverkets rutiner och riktlinjer tillämpas rättssäkert och enhetligt. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 6.5 Feministisk migrationspolitik Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. För oss innebär det att all vår politik präglas av en feministisk analys och ger samma möjligheter och rättigheter till alla människor oavsett kön. Vi för en feministisk migrationspolitik. Dagens svenska migrationspolitik präglas av patriarkala strukturer. Möjligheterna att ta sig till Europa, att få asyl, mottagandet och vägarna till etablering i Sverige är anpassade för män. Flyktvägen till Europa och Sverige är farlig och kantad av stor utsatthet. Resan över Medelhavet sker med livet som insats. Livet på flykt medför stora hot mot den egna säkerheten för alla. Kvinnor är särskilt utsatta. Rapporterna är många om sexuella trakasserier, övergrepp och hur kvinnor erbjuds tjänster från lägervakter, poliser och smugglare i utbyte mot sex. Inskränkning ­ arna av rätten till familjeåterförening gör det svårare för kvinnor att ta sig till Sverige. Kvinnor och barn tvingas därmed ut i osäkra båtar på Medelhavet. Den enda vägen till permanent uppehållstillstånd blir att få ett fast arbete, samtidigt som vi vet att nyanlända kvinnor har svårare att få jobb än män. Vänsterpartiet tar patriarkala strukturer och brist ­ ande jämställdhet på allvar. När de används som slagträ i debatten för att misstänklig ­ göra flyktingar skadar det arbetet för jämställdheten och spär på rasistiska strömningar. Med en feministisk migrationspolitik kan vi säkerställa ett värdigt och inkluderande mottagande där alla människor har samma möjligheter att ta sig till Sverige och samma möjligheter att etablera sig i samhället. Det är så vi har byggt ett av världens mest jäm ­ ställda länder och det är så vi fortsätter att bygga ett mer rättvist och jämlikt Sverige. Vänsterpartiets politik kring flyktingmottagande ur ett feministiskt perspektiv presenteras i vår motion Rättighetsbaserat flyktingmottagande byggt på välfärd (2019/20:220). Flickor utgör en relativt sett liten del av de ensamkommande barn och unga som söker asyl i Sverige. De flickor som har flytt kan vara extra utsatta om de skulle av- eller utvisas. Flykten i sig, och ett liv på egen hand i Sverige, kan utgöra så pass allvar ­ liga hot mot dem om de skulle återvända att det bör kunna räknas som skyddsskäl i sig i vissa fall. Migrationsverket bedriver ett utvecklingsarbete när det gäller genusmedveten asylprövning genom den jämställdhetsintegrering som verket tillsammans med en rad andra myndigheter genomför. En del av det arbetet är det rättsliga ställningstagande om förföljelse p.g.a. kön avseende kvinnor som tagits fram. Mycket pekar dock på att kunskapen om specifika asylskäl för ensamkommande flickor behöver stärkas. Regeringen bör utreda behoven av ökad kunskap om ensamkommande flickor och specifika asylskäl för gruppen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 6.6 Hbtqi-personers rättigheter i asylprocessen Under 2020 publicerade RFSL en omfattande rättsutredning om migrationsmyndig ­ heternas utredning, prövning och bedömning av hbtqi-personers asylskäl. Utredningen, som granskade över 2 000 enskilda beslut och domar i hbtqi-asylärenden, visade att Migrationsverket och migrationsdomstolarna systematiskt gör felaktiga bedömningar och tillämpar otillåtna avslagsmotiveringar i strid med svensk och internationell rätt, i hbtqi-asylärenden. Rättsosäkerheten är utbredd i hbtqi-asylärenden och skyddsbehövande hbtqi-asylsökande nekas systematiskt skydd och utvisas därmed till länder där de riskerar förföljelse. Enligt RFSL:s utredning ställer migrationsmyndigheterna ett antal krav för att sökande ska göra sina hbtqi-asylskäl trovärdiga och tillförlitliga. Bland annat ska hen ha genomgått en inre process fram till insikt om sin sexuella läggning, könsidentitet eller sitt könsuttryck. Hen ska ha känt eller åtminstone kunna reflektera kring känslor av olikhet, stigma och skam. Ju mer tabu hbtqi är i hemlandet, desto mer krävs att sökande kan prata om det. Kravet är ologiskt och strider mot utlänningslagen. Den som tagit ”för stora risker” anses inte trovärdig och får avslag. Detta baserar sig på fördomen att hbtqi-personer inte tar risker. Kraven som myndigheterna ställer utgår från den felaktiga och stereotypa före ­ ställningen att hbtqi-personer har universellt gemensamma erfarenheter som kan utredas och bedömas. Skyddsberättigade hbtqi-personer som inte har eller kan beskriva dessa erfarenheter anses inte trovärdiga, får avslag och utvisas. Kraven strider mot UNHCR:s riktlinjer, EU-rätten, EU-domstolens praxis, utlänningslagens förarbeten och Migrations ­ verkets eget rättsliga ställningstagande, enligt RFSL:s utredning. Trots att det sedan 15 år är förbjudet i svensk rätt och sedan 10 år i internationell rätt att kräva att asylsökande ska dölja sin hbtqi-identitet, används diskretionskrav i 53 procent av ärenden från länder som Irak, Kenya, Etiopien, Jordanien, Libanon och Ryssland – länder där hbtqi-personer straffas med böter, tortyrklassade ”tester” och avrättning. Transpersoners asylskäl prövas felaktigt eller inte alls. Könsidentitet prövas som homo- eller ”transsexuell” läggning. Könsuttryck feltolkas som sexuell läggning eller ”ett personlighetsdrag”. Det leder till felaktiga avslag och utvisningar av trans ­ personer till länder där de kan straffas med döden. RFSL menar också att rättsosäkerheten är utbredd i hbtqi-asylärenden. Grundlägg ­ ande förvaltningsrättsliga principer om enhetlighet och förutsebarhet uppfylls inte. Identiska berättelser, omständigheter och landrapporter bedöms olika. Vissa beviljas asyl medan andra lika skyddsbehövande får avslag och utvisas till förföljelse. Sent framförda hbtqi-asylskäl bedöms ofta vara icke trovärdiga och tillförlitliga, och 91 procent avslås vid ny prövning. Utifrån sin rättsutredning riktar RFSL 17 rekommendationer till de asylprövande myndigheterna. De rekommenderar bl.a. att den asylsökandes självidentifikation ska vara utgångspunkt vid utredning, prövning och bedömning i hbtqi-asylärenden samt att migrationsmyndigheterna ska upphöra med och helt överge idén om att det är möjligt att objektivt fastställa någons sexuella läggning eller könsidentitet. Vidare anser de att migrationsmyndigheterna ska upphöra med krav och förväntningar på att vissa erfaren ­ heter ska ha ägt rum och kravet att den sökande ska redogöra för och beskriva dessa. Migrationsmyndigheterna ska också vid bedömningen ta hänsyn till den sökandes personliga förutsättningar, situation och omständigheter vilka påverkar dennes indivi ­ duella förmåga att ge en sammanhängande muntlig redogörelse och upphöra med kravet på att den asylsökande har känt eller åtminstone måste reflektera kring olikhet, stigma och skam. RFSL rekommenderar också migrationsmyndigheterna att upphöra med otillåtna diskretionskrav och samtliga stereotypa antaganden om hbtqi-personer som läggs till grund för avslagsmotiveringar. Vänsterpartiet instämmer i RFSL:s analys av situationen för hbtqi-personer i asylprocessen och i de rekommendationer som förs fram. Regeringen bör återkomma med förslag om att stärka skyddet för hbtqi-personer i asylprocess utifrån beskrivningen ovan. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Tolkar och tolkning är ett viktigt inslag i asylprocessen och det är därför viktigt att den tolk som anlitas av Migrationsverket i förekommande fall har sådan kompetens om hbtqi-frågor att tolken kan bemöta den asylsökande på ett respektfullt sätt samt behärskar hbtqi-relevanta ord. Regeringen bör säkerställa att Migrationsverket kan erbjuda tolkar med hbtqi-kompetens. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 7 En rättssäker asylprövning Vänsterpartiet anser att rättssäkerheten inom asylprocessen behöver utredas närmare än vad som varit möjligt inom ramen för Migrationskommitténs arbete. Därför bör en separat utredning tillsättas med syftet att lämna förslag på hur rättssäkerheten inom asylprocessen kan förstärkas. Migrationskommittén gör i sitt betänkande bedömningen att rättssäkerheten är god. Vänsterpartiet delar inte den bedömningen och anser dessutom inte att kommittén visar att det finns täckning för det påståendet. Att kommittén dessutom påstår att de förslag till förändringar i utlänningslagen som den föreslog i sig skulle leda till ökad rätts ­ säkerhet är inte heller belagt. Tvärtom cementeras med förslagen flera källor till rätts ­ osäkerhet såsom olika rättigheter vid olika skyddsgrunder. De senaste åren har visat att rättssäkerheten är allt annat än god. Det handlar om allt från svåröversiktlig materiell rätt till process och bedömningar som inneburit rätts ­ förluster och i många fall reella hinder för skyddsbehövande människor att få asyl. En del strukturella problem finns också, t.ex. bristande kvinno-, barn- och hbtq-perspektiv (som beskrivs närmare ovan), bristande anpassningar för personer med funktions ­ nedsättningar, tolkproblem och inkonsekventa och felaktiga förvarsbeslut. Det finns omfattande kritik mot hur asylprocessen fungerar i dag, inte minst från asylrättsjurister, människorättsorganisationer och civilsamhällesorganisationer. Detta gäller t.ex. kvalitet och metoder för trovärdighetsbedömningar, medicinska ålders ­ bedömningar och landinformation. Om rättssäkerheten inte utreds noggrant finns det risk för att förtroendet för asylprocessen försämras ytterligare. Förtroendet för processen är en förutsättning för acceptans av de beslut som fattas. En process med högre förtroende blir därmed mer effektiv. En utredning av rättssäkerheten bör granska asylprocessens alla delar och ta hänsyn till det som skiljer asylärenden från andra förvaltningsrättsliga processer och beslut. Utredningen bör särskilt studera hur förutsättningarna för extra utsatta och marginalise ­ rade grupper kan förbättras och likställas med övriga grupper och den bör inte utgöras av parlamentariker. Regeringen bör tillsätta en utredning för att se över rättssäkerheten inom asyl ­ processer, utifrån beskrivningen ovan. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 8 Utvidga rätten till familjeåterförening En av få lagliga vägar till Sverige går genom familjeåterförening. Rätten till familje ­ återförening är i dag inskränkt genom både lagstiftning och praktiska hinder. Om fler familjer på flykt skulle tillåtas att återförenas, skulle det innebära att många människor slapp ta den livsfarliga vägen över Medelhavet. Att få bo ihop med sin familj är en mänsklig rättighet som har starkt skydd i internationella konventioner. Vänsterpartiet vill se en utvidgning av rätten till familjeåterförening. 8.1 Familjeåterförening i praktiken Principen om familjens enhet fastslogs första gången 1948 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter. Att familjen har rätt till samhällets och statens skydd har sedan dess fastslagits i flera konventioner om mänskliga rättigheter. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter ska ett barns ansökan om familjeåterförening be ­ handlas på ett positivt, humant och snabbt sätt; dessutom ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Detta har införlivats i EU:s familje ­ återföreningsdirektiv (2003/86/EG) som Sverige har implementerat i sin lagstiftning. Inskränkningarna i rätten till familjeåterförening i den nya lagstiftningen får mycket stora konsekvenser för människor på flykt, asylsökande och nyanlända. Sedan tidigare finns stora brister i hur denna rättighet efterlevs. För att få rätt att återförenas med en familjemedlem som har fått uppehållstillstånd i Sverige måste den som är kvar i sitt hemland intervjuas vid en svensk ambassad. Flera ambassader, exempelvis de i Damaskus, Bagdad och Kabul, har inte hanterat ansökningar om familjeåterförening sedan en tid tillbaka. Medborgare i dessa länder tvingas därmed vända sig till beskick ­ ningar i andra länder, ofta med långa väntetider och begränsade möjligheter till inresa. På så vis begränsas möjligheterna till familjeåterförening även för de som uppfyller de högt ställda lagkraven. Att utöver en mycket sträng lagstiftning också införa andra hinder för familjer att leva tillsammans är oanständigt. Regeringen bör återkomma med förslag på hur rätten till familjeåterförening kan stärkas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 8.2 Ta bort 18-årsgränsen för familjeåterförening Utlänningslagen innehåller en 18-årsregel som innebär att uppehållstillstånd p.g.a. familjeanknytning mellan föräldrar och barn endast beviljas om barnet är under 18 år. Vänsterpartiet anser att denna bestämmelse är onödigt snäv. Om en person i familjen (begreppet familj avser i gällande lagstiftning en kärnfamilj bestående av föräldrar och barn [biologiska eller adopterade]) har skyddsbehov är det sannolikt att samma sak gäller även för övriga familjen. För de flesta av oss är relationen mellan föräldrar och barn livslång, och det är orimligt att kräva att den ska avslutas just för att barnet hunnit fylla 18 år. I en situation där det som nu finns mycket få lagliga vägar för att få skydd i EU ger en vidgning av denna bestämmelse dessutom möjlighet att ge fler människor skydd utan att de ska behöva riskera livet. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ett borttagande av 18 ‑ årsregeln i utlänningslagen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 8.3 Återinför sista länken-bestämmelsen Tidigare fanns en s.k. sista länken-bestämmelse i utlänningslagen som innebar att om en enda familjemedlem var kvar i hemlandet kunde denne beviljas uppehållstillstånd för att komma till Sverige och leva med den övriga familjen här. När bestämmelsen togs bort stängdes dörren för många av dessa människor. Det finns åtskilliga exempel på kvar ­ varande, åldriga föräldrar som har separerats från sina vuxna barn p.g.a. att den typen av familjeåterförening har omöjliggjorts. Vänsterpartiet anser att sista länken-bestämmelsen måste återinföras. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ett återinförande av sista länken-bestämmelsen i utlänningslagen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 9 Öka antalet kvotflyktingar Kvotflyktingar är flyktingar som via FN:s flyktingorgan UNHCR får vidarebosätta sig i något av de 25 länder i världen som har vidarebosättningsprogram, varav Sverige är ett. Flyktingarna väljs ut av UNHCR och varje land väljer självt hur många det vill ta emot. Kvotflyktingar bedöms vara särskilt utsatta för förföljelse p.g.a. ras, nationalitet eller annan utsatt samhällsgrupp och flygs ofta direkt från krisområdenas närhet till vidare ­ bosättningslandet. Kvotflyktingar är den enda grupp som får permanent uppehålls ­ tillstånd direkt enligt den nuvarande asyllagstiftningen, och att komma till Sverige som kvotflykting är en av få lagliga vägar för människor på flykt att ta sig hit. UNHCR bedömer att över 1,4 miljoner människor är i behov av vidarebosättning under 2022. De mottagande ländernas åtagande för januari–augusti 2022 uppgår till drygt 64 000 flyktingar. Det faktiska antalet vidarebosatta flyktingar under samma period uppgick till drygt 32 000. Tidigare tog Sverige emot mellan 1 700 och 1 900 kvotflyktingar varje år. Under den förra mandatperioden ökade regeringen antalet kvotflyktingar som Sverige tog emot i flera steg. Under 2017 ökade antalet till 3 400 per år, och 2018 till 5 000 per år. Den nytillträdda högernationalistiska regeringen har aviserat att den vill minska antalet till 900 per år och att de som vidarebosätts i Sverige ska väljas ut för att kunna integreras väl i samhället. Mot bakgrund av det stora behovet, den oroliga situationen på flera håll i världen och att asylmottagandet i Sverige ligger på historiskt låga nivåer är detta beslut ett oerhört svek mot människor på flykt världen över. Vänsterpartiet anser att Sverige ska ta emot fler kvotflyktingar, till att börja med bör vi återgå till att ta emot 5 000 per år. I vår budgetmotion för 2023 (2022/23:1299) avsätter vi resurser för att mottagandet av vidarebosatta ska öka till 5 000 per år. Regeringen bör återkomma med förslag om att öka antalet som vidarebosätts till Sverige till 5 000 per år. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 10 Återvändande Vänsterpartiet är mycket kritiskt till de prioriteringar regeringen gjort i arbetet för att öka återvändandet av de som fått avslag på asylansökningar. Vi menar att fokus bör ligga på ett effektivt återvändande med bibehållen rättssäkerhet och mänsklig värdighet och inte på repressiva åtgärder. I Svenska Röda Korsets mångåriga arbete med dessa frågor har det tydligt fram ­ kommit att positiva incitament är det bästa sättet att öka viljan till frivilligt åter ­ vändande. Det handlar om att utöka återetableringsstödet så att det omfattar fler nationaliteter, att ge behovsanpassad rådgivning efter avslag på asylansökan och inför återvändandet samt riktade stödinsatser till särskilt utsatta grupper såsom våldsutsatta kvinnor och personer med funktionsnedsättning. Att förbereda för de som ska återvända både materiellt och psykosocialt underlättar återvändandet. Dessa insikter bör vara vägledande i samarbeten och avtal med andra länder i stället för hot om indraget utvecklingsbistånd. De främsta utmaningarna i återvändandearbetet är antalet som ska ut- och avvisas, att en betydande del av de som ska av- och utvisas är svåra att hitta och att en del inte går att av- eller utvisa eftersom deras hemländer inte tar emot dem. Det framgår bl.a. av Delegationen för migrationsstudiers (Delmi) rapport De som inte får stanna: Att imple ­ mentera återvändandepolitik (2020:1) och av Riksrevisionens granskning Återvändande ­ verksamheten – resultat, kostnader och effektivitet (RiR 2020:7). Rapporterna, som granskar återvändandepolitiken från ganska snäva perspektiv, lyfter behoven av ökad samordning mellan myndigheter och tydligare styrning. Delmis rapport lyfter målkonflikter och att de måste adresseras. Den säger inte att återvänd ­ andet ska gå före andra mål, vilket ibland hävdats i debatten. En svaghet i rapporten är att den ställer dessa mål i konflikt med varandra i stället för att lyfta fram hur de alla kan uppnås samtidigt och samspela genom en annan politik än den som nu förs. En politik som karaktäriseras av effektiva och rättssäkra asylprocesser med korta handläggnings ­ tider skulle leda till beslut som accepteras i högre grad och minskar risken för en stark anknytning till Sverige, vilket därmed underlättar återvändandearbetet. På så vis kan målen som i Delmis rapport ställs emot varandra i stället samverka för en bättre fungerande process. Vänsterpartiet menar att återvändandepolitiken bör vägledas av ambitionen att dessa mål ska samverka med varandra för att åstadkomma en process som är så bra som möjligt för alla inblandade. I en senare publicerad rapport inom samma projekt har Delmi undersökt vad som påverkar viljan att återvända till ursprungslandet samt hur man lyckas med åter ­ integrationen. Rapporten bygger på en studie baserad på 100 intervjuer med personer som har återvänt, såväl självmant som ofrivilligt, till Afghanistan respektive Irak. Under 2020 besvarade informanterna frågor om hur deras liv såg ut innan och under resan till Sverige, perioden under asylprövningen och efter själva återvändandet. Rapporten konstaterar att kombinationen av att inte vara tillräckligt informerad om den svenska asyl- och återvändandeprocessen och traumatiska upplevelser innan och under flykten har en inverkan på förmågan att förstå ett återvändandebeslut. I rapporten konstateras ett glapp mellan det frivilliga och hållbara återvändandet och den återintegration som är eftersträvade mål i Sverige och i EU och återvändarnas verklighet, som är en helt annan. Rapportförfattarna slår fast att en kontext med politisk, social och ekonomisk instabilitet inte kan anses vara hållbar om push-faktorerna kvarstår efter återvändande. Det bekräftas av att över hälften av respondenterna planerar att försöka fly på nytt. I rapporten anförs att en bättre kommunikationsstrategi mellan myndigheter och migranter bör utformas och att en professionalisering av tolktjänster och de offentliga ombuden behövs, vilket också skulle stärka rättssäkerheten i asylprocessen. Författarna slår också fast att ett bra mottagande i ursprungslandet börjar redan i Sverige. Mottagar ­ ländernas myndigheter borde spela en mer aktiv roll i denna del. Om erfarenheten från t.ex. ambassadernas arbete resulterar i mindre förtroende motverkar detta viljan att återvända frivilligt. Återintegrationsprogram bör anpassas efter individernas behov, och uppföljning och utvärdering av de svenskfinansierade stödprogrammen bör göras för att identifiera brister och kunna förbättra rutiner. Lagliga vägar för arbete och studier ökar incitamenten för att återvända frivilligt, vilket i sin tur minskar en riskfylld återmigra ­ tion och skapar bättre förutsättningar för en säker och reguljär migration. Slutsatserna från Delmis rapport stämmer väl överens med de från Röda Korsets mångåriga arbete på området och de förslag Vänsterpartiet länge förespråkat. Regeringen bör återkomma med en strategi för återvändandepolitiken som bygger på erfarenheter av vad som fungerar och där migrationspolitikens mål samverkar, enligt beskrivningen ovan. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 10.1 LMA Våren 2016 genomfördes förändringar i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA). Förändringarna byggde på migrationsöverenskommelsen mellan den då ­ varande regeringen och Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna från 2015 och innebar att den som får avslag på sin asylansökan, undantaget barn och barnfamiljer, mister rätten till bistånd och boende. Denna förändring har fått förödande effekter. I stället för att öka antalet som åter ­ vänder efter beslut om av- eller utvisning, vilket var syftet, har den lett till att fler lever som papperslösa i Sverige och under ännu större utsatthet. Vänsterpartiet var ensamt parti att rösta emot lagändringen. Vi ifrågasatte att den skulle få de effekter som regeringen eftersträvade. Valet mellan att följa ett av- eller utvisningsbeslut är valet mellan att åter ­ vända till den plats man flytt ifrån eller stanna kvar på den plats man flytt till. Även i de fall det bedöms saknas asylskäl flyr människor från hemska och osäkra förhållanden. Att tro att ett indraget bistånd skulle vara nog för att få dessa människor att vilja återvända är naivt. Det finns en hel del dokumenterad erfarenhet om vilken typ av återvändandearbete som fungerar, inte minst från Svenska Röda Korsets verksamhet. Dessa erfarenheter har regeringen konsekvent ignorerat. Vår bedömning var, när förslaget lades fram, att förändringen i lagen skulle resultera i att allt fler skulle leva som papperslösa i Sverige och att situationen för människor som redan var väldigt utsatta skulle bli ännu svårare. Vissa kostnader minskar till följd av lagändringen, i och med att rätten till bistånd och boende försvinner för den aktuella gruppen, men andra kostnader ökar eller uppstår till följd av deras utsatta levnadssituation. Kostnader som belastar kommuner, ideella organisationer och lokalsamhället. Vi kan nu konstatera att vi hade rätt i vår bedömning. Svenska Röda Korset gjorde en nulägesanalys av konsekvenserna av ändringen i LMA i början av 2017 och uppmärk ­ sammade då en ökad oro och utsatthet bland de personer som berörs av lagändringen och konstaterade att allt fler asylsökande med avslag har kontaktat dem för att få stöd och hjälp. Omkring 90 procent av de berörda som Röda Korset har haft kontakt med har efterfrågat mat. Drygt 30 procent har uppgivit gravt försämrad hälsa. Det handlar fram ­ för allt om personer som inte längre har tillgång till för dem nödvändiga mediciner för att behandla t.ex. cancer, diabetes eller tarmsjukdomar. Över 80 procent av de som Röda Korset mött beskriver att de mår psykiskt dåligt till följd av den situation de befinner sig i. Asylrättscentrum har lyft flera fall där personer avhysts från sitt boende trots att de gjort allt de kunnat för att medverka vid avvisning eller utvisning. Röda Korsets erfarenheter stärker den bilden. Mer än 50 procent av de personer Röda Korset mött uppger att de inte förstår varför rätten till bistånd har upphört och att något skriftligt beslut om att biståndet upphört inte överlämnats. De har inte heller fått information om möjligheten att överklaga. I Röda Korsets rapport går också att läsa om gravida kvinnor som kastas ut på gatan till följd av lagändringen. Röda Korset beskriver också en ökning av antalet personer som lever utanför samhällets skyddsnät till följd av lagändringen och en ökad risk för att denna grupp exploateras genom utnyttjande på arbetsmarknaden, prostitution och droghandel. Det innebär en ökad utsatthet för individen och även stora konsekvenser för samhället i stort. Erfarenheter från Norge visar på samma problem som Röda Korset beskrivit i sina rapporter, och när Nederländerna infört liknande begränsningar fälldes staten av Europarådets granskningskommitté för den sociala stadgan. Utredningen om uppehålls ­ tillstånd p.g.a. praktiskt verkställighetshinder gjorde en internationell utblick och studie av tidigare forskning bl.a. avseende inskränkningar av rättigheter för personer med lagakraftvunna avvisnings- eller utvisningsbeslut. Utredningen fann inga belägg för att fler personer självmant lämnar ett land efter avvisnings- eller utvisningsbeslut när inskränkningar i rättigheter har genomförts. Från att lagändringen trädde i kraft i juli 2016 till den 30 augusti 2020 hade, enligt uppgifter från Migrationsverket, 30 471 personer fått besked om att deras rätt till bistånd enligt LMA hade upphört. Av dem hade 9 174 lämnat landet. Över 7 000 hade gått under jorden. Regeringens ambition att öka återvändandet har därmed knappast uppfyllts. Vänsterpartiet välkomnar att regeringen tillsatt en utredning av ändringarna i LMA, vilket vi krävt under flera år. Vi anser dock att ändringarna i lagen bör rivas upp omedelbart. 2016 års förändringar i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. ska rivas upp. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 11 Verkställighetshinder En del av de personer som fått avslag på sin ansökan om asyl kan inte återvända. I stället för att hantera detta faktum genom att föreslå möjligheter till uppehållstillstånd för dessa människor, har både Sverige och EU kommit med flera förslag på hur åter ­ vändandet ska öka genom hårdare tag och svårare levnadsvillkor för dessa människor. Den uppenbara konsekvensen är en större grupp papperslösa som lever i mycket utsatta situationer. Varför människor hamnar i denna situation varierar. Dels kan det röra sig om statslösa som saknar anvisat mottagarland som ser sig vara folkrättsligt förpliktigat att bevilja inresetillstånd, dels kan en stat av politiska skäl vara ovillig att låta en medborgare återvända. En persons medborgarskap kan också ha dragits tillbaka eller så kan det vara omöjligt att ta sig till det anvisade mottagarlandet eller mycket svårt att få inresetillstånd. I november 2016 tillsatte regeringen en utredning för att kartlägga förekomsten av och rättstillämpningen i ärenden om uppehållstillstånd där ett beslut om avvisning eller utvisning inte kan verkställas av praktiska skäl utanför den enskildes kontroll. Utred ­ ningens betänkande Uppehållstillstånd på grund av praktiska verkställighetshinder och preskription (SOU 2017:84) presenterades i november 2017 och visar att kraven på individen att bevisa att det finns praktiska hinder för återvändande är orimligt höga. Så är det även i fall där det i stort sett är omöjligt att få fram godtagbar dokumentation gällande praktiska hinder. Vidare godtar Migrationsverket sällan den dokumentation som lämnas. Möjligheterna att få stanna i Sverige p.g.a. praktiska hinder efter ett beslut om av- eller utvisning är mycket små; det handlar om drygt 10 personer per år. Utredningen föreslår bl.a. ett förtydligande av lagstiftningen så att den vars avvisnings- eller utvisningsbeslut inte kan verkställas av skäl som ligger utanför individens kontroll beviljas uppehållstillstånd. Den föreslår också att frågan om statslösas rättsliga ställning utreds vidare. Tyvärr har regeringen inte tagit något av utredningens förslag vidare. Vänsterpartiet menar att det borde ligga i alla länders intresse att motverka en lagstiftning, vare sig den är svensk eller EU-rättslig, som för med sig att fler människor tvingas leva som papperslösa. Trots det får både Sveriges och EU:s politik just de konsekvenserna. Vi menar också att det är olyckligt att regeringen inte agerat utifrån de konstruktiva förslag som utredningen presenterat utan i stället fortsätter på den inslagna och repressiva vägen. Vi beklagar också att Migrationskommittén inte ville diskutera frågan. Regeringen ska återkomma med förslag utifrån Uppehållstillstånd på grund av praktiska verkställighetshinder och preskription (SOU 2017:84). Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 12 Villkoren för ukrainska flyktingar och asylsökande Till följd av Rysslands invasion av Ukraina har över 7 miljoner människor flytt landet. Av dem har närmare 4 miljoner människor fått tillfälligt uppehållstillstånd enligt EU:s massflyktsdirektiv. Drygt 42 000 av dem har beviljats ett sådant uppehållstillstånd i Sverige. De ukrainska medborgare som har fått skydd i Sverige enligt massflyktsdirektivet ges i stort sett samma rättigheter och förutsättningar som asylsökande. Därmed tvingas de leva på samma låga dagersättning som asylsökande, har ingen rätt att läsa sfi och får inte delta i etableringsprogrammet. Vänsterpartiet anser att såväl asylsökande som de ukrainska medborgare som fått tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige enligt massflyktsdirektivet bör ges bättre levnads ­ villkor och förutsättningar till en meningsfull sysselsättning. Beslutet att aktivera massflyktsdirektivet gällde till en början under ett år. EU ‑ kommissionen förlängde nyligen giltigheten med ytterligare ett år. Direktivet kan gälla under maximalt tre års tid. Efter det kan insatser för återvändande eller reguljära asylprocesser ta vid. Det kan innebära att de människor som får uppehållstillstånd enligt direktivet behöver leva under de förutsättningar som direktivet ger i längre än tre års tid. Sannolikt kommer en betydande del av de som har fått skydd här att stanna en längre tid, kanske permanent. 12.1 Dagersättning Dagersättningen för asylsökande har inte höjts sedan 1994. Redan då låg den under nivån för försörjningsstöd. Vuxna ensamstående får 71 kronor per dag, om de inte bor på en anläggning där måltider ingår. En vuxen som delar hushåll med någon annan vuxen får 61 kronor per dag. För barn betalas mellan 37 och 50 kronor per dag, beroende på ålder. En ensamstående vuxen som bor på anläggning där måltider ingår får 24 kronor per dag. Sverige betalar ut 2 100 kronor i månaden som mest till en ensamstående. Därmed är dagersättningen lägre än exempelvis i Tyskland, Österrike, Spanien, Danmark, Finland och Norge. Dagersättningen för ensamstående uppgår i Österrike och Tyskland till ca 3 600 kronor per månad och ca 3 334 kronor per månad i Finland och 3 685 kronor per månad i Danmark. En ensamstående boende i anläggningsboende där mat ingår får omkring 720 kronor per månad i Sverige och omkring 1 397 kronor per månad i Tyskland. Den undermåliga materiella standard som präglar tiden som asylsökande beskrivs som den främsta orsaken till bristande hälsotillstånd hos asylsökande i bl.a. Delmis rapport Asylsökandes möte med Sverige (2018:8). Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik varnade i Ekots lördagsintervju (2022-03-26) för att den låga ersättningen leder till ökad social utsatthet. Precis som Stockholmspolisen, SKR och en rad människorättsorganisationer menar generaldirektören att denna utsatthet ökar risken för trafficking, annat sexuellt utnyttjande och annan exploatering. Flyktingarna från Ukraina, som omfattas av samma regelverk som asylsökande, utgörs till mycket stor del av kvinnor och barn och hör nu till de särskilt utsatta. Vänsterpartiet anser att dagersättningen bör höjas till nivån för riksnormen i försörjningsstödet. Det skulle innebära att dagersättningen för en ensamstående skulle höjas till 3 160 med dagens nivå på riksnormen. Dagersättningen bör sedan följa riks ­ normens utveckling. Föreslaget skulle innebära att de statliga utgifterna ökar med omkring 440 miljoner kronor 2023. Regeringen bör återkomma med förslag om att höja dagersättningen till nivån på riksnormen i försörjningsstödet och sedan räkna upp den enligt riksnormen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 12.2 Meningsfull sysselsättning En meningsfull sysselsättning i väntan på besked om ens framtid, i form av asylbeslut eller hur massflyktsdirektivet utvecklas, är efter de materiella villkoren den viktigaste faktorn för hälsan för den berörda gruppen. Vänsterpartiet anser att de som lever i en oviss väntan till följd av sin flykt bör ges goda förutsättningar till en meningsfull syssel ­ sättning. Det handlar framför allt om att lära sig språket och delta i andra utbildnings ­ insatser. Att kunna det svenska språket är viktigt för att komma in i samhället. Vänsterpartiet vill förbättra förutsättningarna för asylsökande och de som flytt kriget i Ukraina att lära sig svenska. Vi anser att asylsökande och de som fått uppehållstillstånd enligt massflykts ­ direktivet bör få rätt att läsa sfi. När högerpartierna vill införa språkkrav vill vi stärka möjligheterna att lära sig språket. Regeringen bör återkomma med förslag om att ge asylsökande och de som omfattas av massflyktsdirektivet rätt att läsa sfi. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. De som har fått uppehållstillstånd enligt massflyktsdirektivet har också arbets ­ tillstånd. På den punkten skiljer sig gruppen från asylsökande som måste ansöka om undantag för att få möjlighet att arbeta. När massflyktsdirektivet aktiverades fanns det hos regeringen en föreställning om att de som flytt kriget i Ukraina snabbt skulle komma in på arbetsmarknaden. Vi kan nu se att den föreställningen var något optimistisk. Vänsterpartiet anser att de som får uppehållstillstånd enligt massflyktsdirektivet bör få delta i etableringsprogrammet så att de får bättre möjligheter att komma i arbete, samt en meningsfull sysselsättning. Regeringen bör återkomma med förslag om att ge de som får tillfälligt skydd enligt massflyktsdirektivet rätt att delta i etableringsprogrammet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Tony Haddou (V) Nadja Awad (V) Gudrun Nordborg (V) Jessica Wetterling (V) === HD02198: EU:s migrationspolitik === Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/hd02198 Motion till riksdagen 2025/26:198 av Tony Haddou m.fl. (V) EU:s migrationspolitik Innehållsförteckning Innehållsförteckning Förslag till riksdagsbeslut 1 Inledning 1.1 Hösten 2015 2 EU:s nya migrationspakt 3 En ny flyktingpolitik 3.1 Vidarebosättningsförordningen 3.2 Avtal för att stoppa människor på flykt 3.3 Afghanistan 3.4 Ytterligare samarbeten 3.5 Lesbos 3.6 EU:s gränsbevakning 3.7 Lagliga vägar till Europa 3.7.1 Avskaffa visumkrav 3.7.2 Inför asylvisum 3.7.3 Avskaffa flygbolagens transportörsansvar Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att förändra EU:s migrationspakt i syfte att skapa ett regelverk som värnar asylrätten och grundläggande mänskliga rättigheter samt fördelar ansvaret jämnare mellan EU:s medlemsländer, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige inom EU bör söka samarbete med de stater som vill ha en mer välkomnande och human migrationspolitik, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige inom EU bör verka för att vidarebosättningsförordningen inte används för att sluta avtal liknande det mellan EU och Turkiet eller s.k. humanitarian admission programmes och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att avtal med utomeuropeiska länder om att stoppa flyktingar från att ta sig in i EU ska sägas upp och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att avtalet mellan EU och Turkiet sägs upp och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att EU upphör med alla former av stöd till den libyska kustbevakningen och att relationer med Libyen bör bygga på full respekt för asylrätten och mänskliga rättigheter och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige genom EU och FN:s flyktingorgan (UNHCR) bör agera för en snabb evakuering och vidarebosättning av flyktingar och asylsökande från Libyen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör agera inom EU för att underlätta för människor som flyr från Afghanistan att få skydd i Europa och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som enskilt land, såväl som inom EU och FN, bör motverka alla beslut som innebär att asylrätten och flyktingars mänskliga rättigheter kränks, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att de skyddssökande på de grekiska öarna vidarebosätts inom EU och att förhållandena i lägren förbättras kraftigt under tiden och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att den europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån avvecklas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen skyndsamt bör verka för att inriktningen av Frontex verksamhet ändras på ett genomgripande sätt så att både asylrätten och skyldigheten att bistå skeppsbrutna respekteras, fram till att Frontex är avvecklat, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör motsätta sig en fortsatt militarisering av EU:s yttre gränser och att de uppgifter som framkommit kring s.k. pushbacks begångna av Frontex bör utredas skyndsamt och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att EU slutar hindra räddningsinsatser på Medelhavet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen inom EU bör verka för att korta ned listan över visumpliktiga länder och för att visumkrav inte ska användas för att stänga ute flyktingar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att EU möjliggör införande av asylvisum, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen inom EU bör verka för att transportörsansvaret avskaffas och tillkännager detta för regeringen. 1 Inledning EU:s flyktingpolitik påverkar och styr i stor utsträckning den svenska flyktingpolitiken, eftersom EU-lagstiftning i vissa fall är tvingande och i andra fall normerande eller vägledande. Genomförandet av det gemensamma europeiska asylsystemet har skett i etapper sedan 1999. Den växande nationalismen och ”kriget mot terrorismen” efter 9/11 har drivit på unionens politik i en riktning mot ökad militarisering av EU:s yttre gränser. Vänsterpartiet är mycket kritiskt mot denna utveckling. I dag kan vi tydligt se resultatet av anpassningen till EU:s flyktingpolitik. EU har byggt murarna runt ”Fästning Europa” allt högre i stället för att genom mellanstatligt samarbete ta ansvar för de flyktingar som söker skydd undan förföljelse, krig och humanitära katastrofer. Det verkar lättare att komma överens om att stänga gränser och bygga stängslen allt högre än att komma överens om att samtliga medlemsländer ska ta ansvar för att ge människor på flykt en rättvis och värdig prövning av deras asylskäl. Sverige har medverkat till att sätta Genèvekonventionen ur spel, t.ex. genom transportörsansvaret och genom att acceptera att asylansökningar från EU-medborgare ska anses uppenbart ogrundade. Systemet med minimiregler har inneburit en anpassning nedåt i riktning mot den sämsta tillåtna nivån av rättssäkerhet och behandling, vilket blev extremt tydligt när den svenska asyllagstiftningen stramades åt 2016. Dublinförordningen, som fastställer kriterier och tillvägagångssätt för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en asylansökan, har bidragit till att de EU-länder som flyktingar först kommer till har tvingats att ta ett mycket stort ansvar för människor på flykt. Omfördelningen av asylsökande från dessa länder har inte fungerat. Många flyktingar har fastnat i Grekland och Italien. Dublinförordningen försvårar således för såväl solidaritet mellan länder som för de enskilda människor som tvingats att fly och vars rätt till asyl måste säkerställas. I en redan utsatt position hamnar människor på flykt i ett ännu svårare läge där rutten in till Europa kan avgöra deras framtid beroende på vilket ”förstaland” de kommit in via. Så fungerar inte en rättvis och human migrationspolitik. 1.1 Hösten 2015 Som svar på att ett stort antal människor sökte sig till Europa under 2015 producerade EU-kommissionen flera lagförslag under våren och sommaren 2016, med det huvud ­ sakliga syftet att försämra möjligheterna för flyktingar att ta sig till Europa och försvåra situationen för de som trots allt lyckades ta sig hit. Under en kort period lades en uppdatering av Dublinförordningen, en omarbetning av förordningen om Eurodac, en ny förordning om Europeiska unionens byrå för asylfrågor samt förordningar om vidarebosättning, asylförfarande och normer för internationellt skydd och ett direktiv om mottagande fram. I lagförslagen uttrycks ambitionen att motverka s.k. asylshopping och sekundära förflyttningar. Att kommis ­ sionen använder ett sådant språk för att beskriva situationen för människor på flykt är en tydlig del av avhumaniseringen av asylsökande som i sin tur är en del av normalise ­ ringen av rasismen i Europa. Försöken med att faktiskt reformera lagstiftning på området har dock gått långsamt och på flera områden kört fast, mycket p.g.a. att länder som Ungern och Polen vill se en ännu mer restriktiv migrationspolitik. Sverige har sedan 2015 gått från att vara en konstruktiv röst som värnar asylrätten till att driva på för en ännu mer restriktiv migrationspolitik med tydligt rasistiska undertoner. I takt med att lagstiftningsvägen ser alltmer stängd ut har EU fokuserat mer och mer på att göra det svårare att ta sig till Europa. Resan över Medelhavet har gjorts ännu svårare och farligare. EU:s och medlemsstaternas egna gränsbevakningsmyndigheter har själva bidragit till det genom att ägna sig åt pushbacks, vilket dokumenterats i åtskilliga fall. Räddningsbåtar har tvingats bort från internationella vatten och flyktingar förs nu tillbaka till krigets och kaosets Libyen. EU har slutit avtal med en rad länder för att de ska hindra människor från att fly. Bland länderna finns diktaturer och länder som kränker mänskliga rättigheter. Löften om bistånd och handelsavtal har använts för att få dem att samarbeta. 2 EU:s nya migrationspakt I september 2020 presenterade EU-kommissionen ett nytt förslag på asyl- och migrationspolitik för unionen, den s.k. asyl- och migrationspakten. Pakten presenterades som ett försök att ge arbetet med ett reformerat europeiskt asylsystem en nystart. Förslaget innehöll både rättsakter som bygger på de förslag som lämnades 2016 och förslag till nya rättsakter. Den 10 april 2024 röstade Europaparlamentet för de nya migrationsreglerna. Reglerna antogs formellt av Europeiska unionens råd den 14 maj 2024 och trädde i kraft i juni 2024. Medlemsstaterna kommer efter att reglerna kommit att börja gälla ha två år på sig att implementera pakten i sin helhet. EU:s nya migrationspakt innehåller bl.a. en s.k. solidaritetsmekanism som innebär att enskilda medlemsstater ska kunna köpa sig fria från ansvaret att ta emot sin proport ­ ionerliga andel av EU:s asylsökande. Migrationspakten innehåller också nya regler för hur asylansökningar prövas i vissa situationer. Exempelvis kommer många av de asylsökande som kommer från ett land där färre än 20 procent beviljas asyl att hänvisas till ett påskyndat och rättsosäkert ”gränsförfarande”. Medan gränsförfarandet processas har den asylsökande ingen rätt att resa in i EU:s territorium, vilket riskerar att leda till en kraftigt ökad användning av förvar vid EU:s yttre gränser, även för ensamkommande barn och barnfamiljer (Civil Rights Defenders 2024: En rättighetsbaserad granskning av EU:s asyl- och migrationspakt). Vänsterpartiet är starkt kritiskt till EU:s nya migrationspakt. För det första ser vi en risk att pakten kommer att leda till en ökad användning av förvar för både vuxna och barn, snabba asylprocesser som inskränker rätten till en individuell asylprövning samt rättsosäkra förfaranden som begränsar rätten till en rättvis rättegång. Pakten undergräver därmed den grundläggande mänskliga rättigheten till asyl och flera andra mänskliga rättigheter. För det andra ser vi en risk för att pakten leder till ett ökat beroende av diktaturer i EU:s närhet. För det tredje riskerar EU:s asyl- och migrationspakt att misslyckas med sitt syfte: att skapa en obligatorisk och solidarisk migrationspolitik mellan EU:s medlemsstater. Ansvaret kommer därmed fortsatt att vila tungt på medelhavsländerna, eftersom det inte blir någon omfördelning mellan medlems ­ länderna. Sammantaget bidrar inte migrationspakten till att lösa de problem som den är satt att lösa. I stället skapas en mängd nya problem. 3 En ny flyktingpolitik Vänsterpartiet står inte bakom EU:s nya migrationspakt, med undantag för det s.k. krisdirektivet. Genom de övriga förslagen tar man det sämsta av dagens flyktingpolitik och institutionaliserar det genom att göra det till EU-lag. Det handlar bl.a. om rätts ­ osäkra snabbkontroller vid gränserna och en utökad möjlighet att placera människor i förvar. Vi kommer att få se fler fängelseliknande läger som de som redan finns i Grekland. Vi kommer också att få se fler skamliga avtal med länder som Turkiet och Libyen. Pakten åtgärdar inte heller ett av huvudproblemen med tidigare system, att det ligger ett alldeles för stort ansvar på de länder som är människors första ankomstland. Det kommer även fortsättningsvis att vara länder som Spanien, Italien och Grekland som kommer att få ta det största ansvaret. EU-parlamentets reviderade förslag till krisdirektiv är ett steg i rätt riktning. Direktivet kan aktiveras i situationer som liknar inbördeskriget i Syrien eller kriget i Ukraina och innebär att människor från vissa konfliktdrabbade länder automatiskt kan få flyktingstatus och bli en del av en snabbare mottagningsprocess. EU:s flyktingpolitik är i stort behov av reformer, men i en helt annan riktning än den som pakten pekar mot. Vi anser att målsättningen för EU-samarbetet på migrations ­ området bör vara att EU ska ge ett humant och rättssäkert skydd till människor som tvingas att fly från krig, förföljelse och förtryck samt att människor på flykt ska ha rimliga chanser att söka och få skydd i Europa och goda förutsättningar att etablera sig i samhället. Vänsterpartiet vill se ett ökat fokus på lagliga och säkra vägar samt insatser för att säkerställa att asylrätten och dess andemening respekteras och efterlevs. Det inbegriper bl.a. att upphöra med alla insatser som syftar till att hindra människor från att söka asyl i Europa och i stället underlätta för människor att söka skydd här. En sådan politik skulle göra resan både mycket säkrare och billigare för de människor som tvingas att fly, samtidigt som migrationen skulle bli mycket mer ordnad. Vi vill även se ett regelverk som fördelar ansvaret jämnare mellan EU:s medlemsstater. Det kräver en förändring av EU:s nya migrationspakt. Regeringen bör verka för att förändra EU:s migrationspakt i syfte att skapa ett regelverk som värnar asylrätten och grundläggande mänskliga rättigheter samt fördelar ansvaret jämnare mellan EU:s medlemsländer. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Tills vi har fått till stånd en förändring av EU:s migrationspakt i en mer human och solidarisk riktning bör Sverige, inom EU, söka samarbete med de stater som vill ha en mer välkomnande och human migrationspolitik och driva detta samarbete kraftfullt. Ett sådant samarbete kan innebära att vissa stater går vidare med lagstiftning som möjliggör en mer human politik på egen hand. Sverige bör inom EU söka samarbete med de stater som vill ha en mer välkomnande och human migrationspolitik och driva detta samarbete kraftfullt. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 3.1 Vidarebosättningsförordningen En av de rättsakter som ingår i EU:s nya migrationspakt är förordningen om unionsram för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl (vidarebosättningsförordningen). Förordningen syftar, enligt EU-kommissionen, till att skapa en gemensam och harmoniserad ram för vidarebosättning inom EU. Förordningen innebär bl.a. ett enhetligt förfarande för vidarebosättning och inresor av humanitära skäl samt att en tvåårsplan ska förberedas i syfte att bestämma det totala antalet personer i behov av skydd som ska tillåtas inträde inom EU. Vänsterpartiet kan konstatera att det finns en oro för att förordningen riskerar att underminera UNHCR:s arbete med vidarebosättning genom att göra det till ett verktyg för att uppnå andra policymål och utrikespolitiska intressen. EU-kommissionen har också velat använda systemet för att få till stånd liknande avtal som det mellan EU och Turkiet. Vänsterpartiet anser att förordningen bör säkerställa att EU täcker minst 25 procent av UNHCR:s globala vidarebosättningsbehov per år och att förordningen aldrig får användas för att förhandla fram avtal med syftet att stoppa människor på flykt från att komma till Europa, inklusive genom s.k. humanitarian admission programmes. Sverige bör inom EU verka för att vidarebosättningsförordningen inte används för att sluta avtal liknande det mellan EU och Turkiet eller s.k. humanitarian admission programmes. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 3.2 Avtal för att stoppa människor på flykt Vänsterpartiet har länge kritiserat EU:s försök att genom handels- och investeringsavtal, löften om bistånd och andra politiska påtryckningar sluta avtal med länder längs de afrikanska migrationsrutterna – som Niger, Sudan, Egypten och Libyen – för att de ska bevaka gränsen mot Europa och ta tillbaka medborgare som nekats asyl i EU. Under sommaren 2023 tecknade EU ett avtal med Tunisien som innebär att EU investerar i landet, bl.a. genom att avsätta över 100 miljoner euro till den tunisiska gränsbevakningen, för att landet ska stoppa människor på flykt från att komma till Europa. Avtalet har mött kraftig kritik från människorättsorganisationer eftersom Tunisien anklagats för inhuman behandling av migranter. Bland annat har nyhetsbyrån AFP rapporterat om att omkring 80 migranter lämnats i öknen av tunisiska myndig ­ heter, utan mat och vatten. Förra året slöts nya avtal, denna gång med Egypten och Mauretanien, som tog emot runt 2 miljarder kronor var från EU till sin migrations ­ hantering. Anna Roxvall och Johan Persson skildrar i boken Till varje pris de mänskliga konsekvenserna av detta fokus inom EU:s migrationspolitik. De beskriver bl.a. hur EU-insatsen Operation Sophia, som bevakat vattnen utanför Libyens kust, agerat för att undvika direktkontakt med migranter i nöd och därmed ansvaret för att rädda liv. I stället har insatsen samarbetat med den libyska kustbevakningen så att den kunnat gripa människor på flykt och föra tillbaka dem till Libyen. Författarna lägger också fram bevis för att EU:s operationer från luften på ett konkret sätt har lett till att flyktingar hamnat i tvångsarbete och rent slaveri. Regeringen bör verka för att avtal med utomeuropeiska länder om att stoppa flyktingar från att ta sig in i EU ska sägas upp. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Redan i mars 2016 ingick EU ett avtal med Turkiet om hur de människor som flyr via Turkiet och tar sig till Grekland ska hanteras. Från den 20 mars 2016 skulle de få möjlighet att söka asyl, men endast i Grekland. De som inte söker asyl skickas tillbaka till Turkiet, och så även de som får avslag på sin ansökan eller saknar id-handlingar. För varje syrier som sänds tillbaka till Turkiet ska en annan syrier föras vidare till ett EU-land. Flyktingar av övriga nationaliteter förs inte vidare till EU, enligt avtalet. Upp ­ görelsen skulle även innebära att turkiska medborgare skulle undantas från EU:s visumkrav samt en nystart för Turkiets ansökan om EU-medlemskap. Dessutom skulle EU bidra ekonomiskt till mottagandet av flyktingar i Turkiet. Turkiet är inget säkert tredjeland. Man ger inte flyktingstatus åt icke-europeiska flyktingar, och flera rapporter vittnar om undermåliga asylprocesser samt att man skickat tillbaka flyktingar till krigets Syrien och andra länder. Det har även kommit rapporter om att turkiska gränsvakter beskjutit syrier och andra människor på flykt. Vänsterpartiet är starkt kritiskt till uppgörelsen mellan EU och Turkiet. Vi menar att den innebär ett avsteg från asylrätten och legitimerar president Erdoğans kamp mot grundläggande fri- och rättigheter och övergrepp på den kurdiska befolkningen. Regeringen bör verka för att avtalet mellan EU och Turkiet sägs upp. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. När vägen mellan Turkiet och Grekland nu är stängd har Libyen blivit det främsta avreselandet för människor på flykt från Afrika och delar av Mellanöstern till Europa. Det beror till stor del på det rådande kaoset och bristen på kontroll över landets gränser. EU har fokuserat sitt engagemang i Libyen på att stoppa flyktingar från att ta sig in i Europa, trots att det innebär att de fastnar i det krigshärjade landet. Situationen för de flyktingar som befinner sig i Libyen är fruktansvärd. Flera rapporter, bl.a. från FN och Human Rights Watch, vittnar om flyktingar som säljs som slavar och om andra former av människohandel, sexuella övergrepp och tortyr. Samtidigt stöder EU den libyska kustbevakningen för att stoppa båtar med flyktingar trots att FN-rapporter beskriver hur denna vid upprepade tillfällen har skjutit mot, skjutit sönder och sänkt flyktingbåtar. Flyktingar som omhändertas av den libyska kustbevakningen förs tillbaka till Libyens migrationshäkten. I juni 2018 införde FN individuella sanktioner mot sex libyska smugglare. Bland dem finns minst en tidigare milisledare som nu leder en regional kustbevakningsenhet i det krigshärjade landet. Samma kustbevakning som alltså får stöd av EU. Två av dem har varit direkt inblandade i de avtal som slutits med Italien om att stoppa människor från att ta sig över Medelhavet. Trots situationen i Libyen och vetskapen om de övergrepp som sker fortsätter EU:s stöd till landets s.k. kustbevakning. Det är uppenbart att mänskliga rättigheter väger lätt mot ambitionerna att stoppa flyktingar från att komma till Europa. Det är dessutom uppenbart att den förda politiken leder till att landet destabiliseras ytterligare. Regeringen bör verka för att EU upphör med alla former av stöd till den libyska kustbevakningen och att relationer med Libyen bygger på full respekt för asylrätten och mänskliga rättigheter. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Vänsterpartiet menar att de flyktingar som är fast i Libyen måste evakueras därifrån. Sverige bör genom EU och FN:s flyktingorgan (UNHCR) agera för en snabb evakuering och vidarebosättning av flyktingar och asylsökande från Libyen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 3.3 Afghanistan När EU hösten 2016 tecknade återtagandeavtal med Afghanistan var det med hot om att dra tillbaka biståndet på motsvarande 10 miljarder kronor årligen under en fyraårs ­ period. Afghanistan är ett av världens fattigaste länder och väldigt beroende av utländskt bistånd. Den afghanska regeringen hade därför svårt att stå emot pressen från EU. Situationen i Afghanistan har länge varit sådan att flera människorättsorganisa ­ tioner ansett att människor inte bör utvisas dit, och utvecklingsutmaningarna är enorma. Den afghanska flyktingministern har vid flera tillfällen vädjat till EU att inte deportera människor till landet. Att Sverige genom EU:s avtal har tecknat ett bilateralt åter ­ tagandeavtal med Afghanistan är direkt skamligt. Sedan USA:s tillbakadragande och talibanernas maktövertagande har situationen i Afghanistan förvärrats ytterligare. Den humanitära situationen är extremt ansträngd, och behoven är enorma. Förtrycket från den nya regimen är hård, samtidigt som strider fortsatt utkämpas mellan olika grupper. Sverige måste i detta läge värna asylrätten och dess andemening. Fler afghanska medborgare behöver vidarebosättas och deras möjligheter att söka skydd i andra länder måste stärkas. Alla försök att stänga gränser måste stoppas. Regeringen bör agera inom EU för att göra det lättare för människor som flyr från Afghanistan att få skydd i Europa. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 3.4 Ytterligare samarbeten EU-kommissionen har också föreslagit en blandning av främjande och tvingande åtgärder för att få andra stater, framför allt i Afrika, att hindra migranter från att ta sig till Europa. Det är uppenbart att EU använder sin politiska och ekonomiska makt för att begränsa asylrätten och människors rätt att röra sig. Genom sitt samarbete med stater där människorättskränkningar är vanligt förekommande, t.ex. Sudan, Egypten och Libyen, för att stoppa människor på flykt finns det uppenbara risker för att EU bidrar till grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Sverige bör som enskilt land, såväl som inom EU och FN, motverka alla beslut som innebär att asylrätten och flyktingars mänskliga rättigheter kränks. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 3.5 Lesbos EU:s migrationspolitik har också skapat vad flera hjälporganisationer kallar för en humanitär katastrof på europeisk mark – misären i de överfyllda lägren på de grekiska öarna där asylsökande tvingas att vänta i åratal på att få sina skyddsskäl prövade. Förhållandena i lägren är mycket svåra; bristen på sanitet och vatten är omfattande. Regeringen bör verka för att de skyddssökande på de grekiska öarna vidarebosätts inom EU och att förhållandena i lägren förbättras kraftigt under tiden. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 3.6 EU:s gränsbevakning EU:s byrå för yttre gränskontroll (Frontex) organiserar patrullering och övervakning av den afrikanska västkusten och centrala Medelhavet. Frontex mandat och styrka har ökat genom åren och den allt hårdare bevakningen av gränserna har lett till att fler väljer längre och farligare vägar. Tusentals människor har omkommit under flykten till Europa. Frontex mandat har i allt väsentligt varit inriktat på att skydda EU:s gränser och saknat en explicit mekanism för att tillförsäkra skydd för asylsökande eller andra utsatta grupper. Frontex har därför haft ödesdigra effekter för EU:s politik för mottagande av flyktingar och andra skyddsbehövande. 2016 antogs en ny förordning om ett europeiskt gräns- och kustbevakningssystem. Förordningen innebär delvis att Frontex får långt större befogenheter, mer resurser samt tre gånger större personalstyrka. Vänsterpartiet är mycket kritiskt till Frontex utformning och hur myndigheten agerar. Regeringen bör verka för att den europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån avvecklas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Fram till att den europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån är avvecklad bör regeringen skyndsamt verka för att inriktningen av dess verksamhet ändras på ett genomgripande sätt så att både asylrätten och skyldigheten att bistå skeppsbrutna respekteras. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Under den senaste tiden har det kommit åtskilliga rapporter om hur EU-länder förhindrat människor från att söka asyl i unionen genom s.k. pushbacks där asylsökande förs ut ur landets och EU:s territorium. Människor har förts från Italien via Slovenien och Kroatien ut ur EU. Den italienska regeringen har öppet erkänt att den på detta sätt nekat människor rätten att söka asyl. Greklands kustbevakning har på liknande sätt fört tillbaka människor till Turkiet, och Ungern har fört människor till Serbien. Frontex har också anklagats för att ägna sig åt pushbacks. Boken The Black Book of Pushbacks samlar 900 vittnesmål om illegala och våldsamma direktavvisningar vid EU:s gränser. I de två volymerna om 1 500 sidor berättar människor på flykt som nått EU:s gränser i Italien, Ungern, Balkan, Grekland och Kroatien de senaste tre åren om sina upplevelser. Regeringen bör motsätta sig en fortsatt militarisering av EU:s yttre gränser och de uppgifter som framkommit kring pushbacks begångna av Frontex bör utredas skynd ­ samt. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. EU har också arbetat aktivt för att tvinga bort civilsamhällets räddningsbåtar från Medelhavet och säkerställt att den libyska kustbevakningen ska kunna arbeta ostört för att se till att inga flyktingar når europeisk mark. Räddningsbåten Aquarius, som drivs av Läkare Utan Gränser och SOS Méditerranée, fick sin flagg indragen av Panama efter ekonomiska påtryckningar från Italien. Flera skepp har också bärgats och både i Italien och på Malta har det drivits rättsfall mot frivilliga som jobbat ombord på båtar för att de fört migranter som de har räddat till Europa i stället för att överlämna dem till den libyska kustbevakningen. Aquarius räddade 29 523 liv under de tre år som den fanns på Medelhavet. Sedan dess har EU och Italien genomfört en rad åtgärder som försvårat och blockerat hjälporganisationers arbete. I takt med att antalet hjälporganisationer på Medelhavet sinat har rutten blivit allt farligare. Vänsterpartiet är starkt kritiskt till hur EU agerar för att stoppa räddnings ­ insatserna på Medelhavet och anser att Sverige bör motarbeta utvecklingen. Regeringen bör verka för att EU slutar att hindra räddningsinsatser på Medelhavet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 3.7 Lagliga vägar till Europa Konflikter, förtryck och oroshärdar i Europas närområde resulterar i att människor söker sig till Europa för ett liv i säkerhet och trygghet. I stället för att välkomna de människor som söker vårt skydd har Sverige och EU tagit flera steg för att göra det svårare för människor på flykt att komma till kontinenten. Resultaten av EU:s politik syns på Medelhavets botten, i de överfulla grekiska lägren, på gränsen mellan Turkiet och Syrien där turkiska gränsvakter skjuter mot syriska flyktingbarn samt genom de över ­ grepp som sker i flyktingförvaren i Libyen. Det är så flykten slutar i alltför många fall när alternativen står mellan att stanna kvar i kriget och förtrycket eller att ta sig förbi EU:s hinder och murar. Därför behövs lagliga vägar in i Europa, för att människor på flykt ska kunna få en trygg och säker resa till ett nytt liv i trygghet på världens rikaste och mest välmående kontinent. I januari 2016 tillsatte regeringen en utredning om lagliga asylvägar (dir. 2016:8). Vänsterpartiet välkomnade att utredningen tillsattes; behovet av fler lagliga vägar är uppenbart. När utredningens förslag presenterades i december 2017 (Lagliga vägar för att söka asyl i EU, SOU 2017:103) var de dock inte så långtgående som vi hade hoppats. Utredningens viktigaste slutsats är att det finns stöd i EU-fördragen för en EU-rättsakt om inresetillstånd för asyländamål, det som brukar kallas asylvisum. Utredningen föreslår därför att EU-kommissionen undersöker om det är möjligt att presentera ett förslag på en sådan rättsakt. Att den dåvarande regeringen inte tog några tydliga initiativ utifrån utredningens förslag är beklagligt men inte oväntat. Våra förslag för att skapa fler lagliga vägar till Sverige och Europa presenteras nedan. 3.7.1 Avskaffa visumkrav Visumkrav riktade mot länder där det pågår krig eller omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter är en viktig del av EU:s politik för att stänga flyktingar och andra skyddsbehövande ute. Detta är ett allvarligt hot mot asylrätten. Det slopade visumkravet för ukrainska medborgare har haft stor betydelse för dem som tvingats att fly från landet efter den ryska invasionen. Regeringen bör inom EU verka för att korta ner listan över visumpliktiga länder och för att visumkrav inte ska användas för att stänga ute flyktingar. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 3.7.2 Inför asylvisum I dag går det inte att söka asyl i Sverige från utlandet. För att ta sig till Sverige och Europa för att söka asyl tvingas de flesta betala betydande summor till människo ­ smugglare och utsätta sig för stora faror. Ett förslag på en laglig väg till Sverige och Europa som Vänsterpartiet länge drivit är asylvisum. Tanken är att beskickningar i hemlandet eller i ett tredjeland ska kunna utfärda visum för den som vill komma till Sverige eller ett annat EU-land i syfte att söka asyl. Det finns dock flera praktiska problem med asylvisum. Avsaknad av en svensk beskickning i vissa länder är ett problem som delvis skulle kunna åtgärdas genom ett samarbete med andra länders ambassader, exempelvis våra nordiska grann ­ länders. Ett sådant samarbete skulle också kunna omfatta möjligheterna att ansöka om familjeåterförening. Frågan har utretts i utredningen om lagliga asylvägar, som också föreslår att EU-kommissionen lägger fram ett förslag som möjliggör asylvisum. Vänsterpartiet menar att utfärdande av asylvisum, som komplement till det traditionella sättet att söka asyl, bör ses som en viktig möjlighet att skapa lagliga vägar för att söka skydd undan förföljelse. Regeringen bör verka för att EU möjliggör införande av asylvisum. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 3.7.3 Avskaffa flygbolagens transportörsansvar Transportörsansvaret innebär att exempelvis flygbolag är skyldiga att betala återresan och eventuellt uppehälle för en person som saknar pass eller tillstånd, och som kommit till destinationslandet med hjälp av flygbolaget. Brott mot den lagstiftningen kan dessutom straffas med böter för flygbolaget. Artikel 26 i Schengenkonventionen och direktiv 2001/51/EG innebär ett transportörsansvar vid alla resor till Schengenområdet. Genom transportörsansvaret tvingas flygbolagen att vägra transportera varje person som saknar giltiga identitetshandlingar och/eller visum, i de fall det krävs för inresa, eftersom de får stå för alla kostnader i de fall då deras passagerare ansöker om asyl och får avslag. I praktiken hindrar transportörsansvaret således asylsökande från att ta sig in till Schengenområdet med t.ex. flyg. Konsekvensen av transportörsansvaret är att flyktingar tvingas att vända sig till smugglare med sjöovärdiga båtar för att resa över Medelhavet, med livet som insats. Regeringen bör inom EU verka för att transportörsansvaret avskaffas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Tony Haddou (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Hanna Gunnarsson (V) Maj Karlsson (V) Gudrun Nordborg (V) Karin Rågsjö (V) Håkan Svenneling (V) Jessica Wetterling (V)