Jämför sakliga förslag

Motion till riksdagen 2022/23:1224 av Vasiliki Tsouplaki m.fl. (V) Idrottspolitiska frågor 1 Innehållsförteckning 1 Innehållsförteckning 2 Förslag till riksdagsbeslut 3 Inledning 4 Skapa plats för idrott och rörelse 5 Idrottsskola för alla barn 6 Parasportens finansiering 7 Färdtjänst ska möjliggöra för idrott och motion 8 Friluftslivet 2 Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att begreppet idrott bör läggas till i uppräkningen i 2 kap. 7 § 4 plan- och bygglagen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ge regeringen i uppdrag att se över möjligheterna att permanenta en utvecklingsfunktion och tillföra resurser, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om att införa avgiftsfri idrottsskola och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda konsekvenser av och förutsättningar för att i den statliga anslagstilldelningen fastställa bidragsnivån till parasporten och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning om hur personer med funktionsnedsättning ska kunna kompenseras för dyrare utrustning än genomsnittsidrottaren och att regelverket för förskrivning av hjälpmedel även inkluderar rätten till hjälpmedel för fritidsaktiviteter och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska säkerställa att färdtjänsten inte får neka medtagande av idrottsutrustning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att den som är beviljad färdtjänst även ska ha rätt till riksresor för tävlingar, läger och träningar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en ändring i socialavgiftslagen bör utredas med syftet att jämställa de olika ledaruppdragen inom föreningslivet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att kunskap om allemansrätten ska återinföras i skolans styrdokument och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Skolverket bör få ett tydligt ansvar för det nationella målet ”Ett rikt friluftsliv i skolan” och tillkännager detta för regeringen. 3 Inledning Idrottande, i förening, spontant med vänner eller på egen hand, har stor potential att ge människor glädje, välmående och ett socialt sammanhang. De positiva effekterna stannar inte vid den som idrottar utan ger också ringar på vattnet genom att aktivera andra i föreningslivet och som publik. Forskningen visar att motion, idrott och friluftsliv är aktiviteter som stärker hälsan och det bör vara fokusområden för politiken på alla nivåer att skapa goda förutsättningar för detta. Med 3 miljoner medlemmar i idrottsföreningar och 1,6 miljoner medlemmar inom friluftslivet har vi ett mycket starkt utgångsläge. Samtidigt signalerar många föreningar att man tappat ledare och många ungdomar under pandemin och att det är osäkert om de kommer tillbaka. Dessa nya utmaningar måste hanteras samtidigt som många av de tidigare utmaningarna för en god folkhälsa kvarstår. Ett aktivt folkhälso ­ arbete är en investering i framtida generationers hälsa och välmående. Det aktiva, systematiska och långsiktiga folkhälsoarbetet syftar till att befolkningen ska kunna leva längre och friskare liv oavsett klass, kön eller härkomst. Denna vision om ett folkhälsoarbete som tar sin utgångspunkt i alla människors rätt till en god hälsa delar Vänsterpartiet fullt ut. Inom en rad olika politikområden arbetar vi för att bryta de skillnader i hälsa och livslängd som hänger tätt ihop med klasstillhörighet och kön. 4 Skapa plats för idrott och rörelse Riksidrottsförbundets kommunundersökning från 2022 visar att endast två av fem av Sveriges kommuner har arbetat fram en aktuell analys av tillgången på idrotts ­ anlägg ­ ningar och idrottsmiljöer och ungefär hälften har gjort en analys eller tagit fram en plan för större renoveringsbehov som sträcker sig tre år framåt eller längre. Samtidigt i Riks ­ idrottsförbundets undersökning från 2019 svarade två av tre kommuner att bristen på idrottsanläggningar begränsar möjligheterna för barn och ungdomar att idrotta. Detta är mycket olyckligt när vi ser att stillasittandet ökar bland barn. Barn och unga spenderar i snitt 70 procent av den vakna tiden inaktiva. Den inaktiva tiden ökar med åldern, från 67 procent för 11 ‑ åringar till upp emot 75 procent för 15-åringar. De som känner hög skolstress har mer inaktiv tid än de som känner mindre skolstress. Riksidrottsförbundets undersökning visar också att 43 procent av idrottsföreningarna i storstäder och storstadsnära kommuner uppger att de har stort behov av fler tider och fler ytor att idrotta på. Bristen på tid och plats leder till att föreningar tvingas säga nej till nya medlemmar, och värst är det inom ungdomsidrotten. För att komma till rätta med den här situationen och få fler att motionera behövs en tydlig plan från kommunen och ett tydligt stöd från nationell nivå. Kommuner har i dagsläget stora investeringsbehov i nya förskolor, skolor och äldreboenden. När verk ­ samheter som är lagstyrda har stora behov är det stor risk att kultur, idrott och fritids ­ lokaler får stå tillbaka. I samhällsplaneringen är det viktigt att det säkerställs att det ska finnas utrymme och möjlighet till lek, fysisk rörelse och spontanidrott. En viktig utgångspunkt för idrott och motion är att den inte enbart avgränsas till den verksamhet som bedrivs av den organi ­ serade idrottsrörelsen. Spontanidrotten, dvs. det som inte utgör en del i den organiserade idrottsrörelsen, är betydelsefull varmed det är viktigt att det finns lättillgängliga platser att idrotta på även för dessa ändamål. Dessa platser är naturligtvis viktiga för alla, men kanske särskilt för de barn och ungdomar som inte är med i någon idrottsförening. Spontanidrottsplatser skapar förutsättningar för fler att röra på sig och ha roligt. Frågan om omfattningen av och hur prioriteringen av spontanidrottsplatser ska se ut är dock i första hand en kommunal angelägenhet. När det gäller tillgänglighet till idrottsanläggningar är vi långt ifrån målet. Att upp ­ rusta och göra idrottsanläggningar tillgängliga runtom i landet borde vara en mycket prioriterad uppgift. Det är självklart att alla ska ha samma möjlighet att använda alla gemensamhetsanläggningar. Idrott för personer med olika typer av funktionsned ­ sätt ­ ningar är ett eftersatt område och här finns mycket att göra. Även detta är dock en kommunal angelägenhet. Ett sätt att påverka byggandet av idrottsanläggningar i positiv riktning är att införa tydliga skrivningar om att idrott ska prioriteras vid kommunernas planläggning i plan- och bygglagen. Enligt 2 kap. 7 § 4 PBL ska vid planläggning hänsyn tas till behovet av att det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse finns lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse. I Boverkets vägledningar till kommunerna fokuseras dock ofta på lek och utevistelse kopplat till förskolor och skolor. Begreppet motion kopplas ofta ihop med gång- och cykelvägar, inte med idrott. Begreppet idrott bör därför läggas till i uppräkningen i 2 kap. 7 § 4 plan- och bygg ­ lagen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Ett brett utbud av olika typer av aktivitetsytor är en förutsättning för såväl idrott som fysiska aktiviteter. De allt mer täta städerna behöver utvecklas med hållbarhet i fokus och idrottsytor bidrar i allra högsta grad till att göra staden mer hållbar. I våra lands ­ bygder finns ofta idrottsanläggningar, men många är byggda på 1960- och 1970-talen och behöver rustas upp och moderniseras. Idrottsanläggningarna fungerar ofta som en mötesplats och en samlingspunkt i samhället. I den växande och täta staden ökar behovet av mötesplatser och i mindre orter behövs samlingspunkter för social gemenskap, tillhörighet och glädje. Här fyller idrottsanläggningar och idrottsytor viktiga funktioner. Sveriges Kommuner och Regioner och Riksidrottsförbundet har tillsammans identi ­ fierat utvecklingsbehov inom området idrotts ‑ , fritids- och även kulturanläggningar. Många kommuner och idrottsföreningar behöver och vill tänka nytt. Men det finns för närvarande ingen samlad funktion i Sverige för att stödja kommuner och föreningar som ska utveckla anläggningar. Bristen på en samlad kompetens och kunskapsutveckling bidrar till ineffektivitet vid skapandet av nya anläggningar för idrott, fysiska aktiviteter samt kultur och fritid. Riksidrottsförbundets kommunundersökning visar att en majoritet av Sveriges kommuner efterfrågar kunskapsstöd och inspiration för att skapa mer innova ­ tiva anläggningar och idrottsytor. Sverige behöver en utvecklingsfunktion med förebild i den danska Lokale og Anlægs ­ fonden, som både delar ut ekonomiskt stöd och kan erbjuda inspiration, kunskaps ­ utveckling, kunskapsspridning och rådgivning till kommuner, ideella föreningar, myndigheter och andra samhällsfunktioner avseende anläggningar. Centrum för idrotts ­ forskning har under 2022 fått ett uppdrag att se över möjligheten till en sådan funktion. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att se över möjligheterna att permanenta en utvecklingsfunktion och tillföra resurser i enlighet med det som anförs i motionen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 5 Idrottsskola för alla barn Idrottsrörelsen är Sveriges största folkrörelse med sina ca 3 miljoner medlemmar och nästan 900 000 ideella ledare. Mer än 6 procent av barn och unga i Sverige idrottar i en förening eller klubb. Idrotten är en viktig del av samhället som ger människor en känsla av sammanhang och kamratskap. Samtidigt stimulerar idrotten till fysisk aktivitet, vilket främjar folkhälsan. Vänsterpartiet har länge lyft problemen med ojämlikhet när det gäller barns och ungdomars tillgänglighet till idrottsutövande. Vi har motionerat om allt ifrån möjlighet till lek, fysisk rörelse och spontanidrott på skolor och i våra bostads ­ områden till åtgärder för att alla elever i grundskolan ska klara kraven för simkunnighet. Vi har även lyft att det inom den svenska skolan på flera håll förekommer problem med kvaliteten på idrottsundervisningen. Det handlar om dålig eller ingen tillgång till idrottshallar, många obehöriga lärare och bortprioritering av kursdelen som handlar om hälsa. På fritiden styrs barns och ungdomars idrottsutövande av föräldrarnas ekonomiska förutsättningar. Tidigare studier visar att det som driver kostnader för barn/föräldrar är deltagaravgifter, utrustning och resor i samband med t.ex. tävlingar. Av Centrum för idrottsforsknings årliga uppföljning av statens idrottsstöd framgår att barn med högskole ­ utbildade föräldrar idrottar i större utsträckning än barn till föräldrar med endast gymnasieutbildning. Barn till ensamstående idrottar i mindre utsträckning än barn till sammanboende föräldrar. Unga med utländsk bakgrund idrottar mindre. Alltför många lämnar även idrotten alltför tidigt. Vid 11 års ålder deltar som flest barn i idrotts ­ föreningar, därefter sjunker medlemskurvan kraftigt. Kostnaderna är ett av skälen till att barn och ungdomar lämnar idrotten. Riksidrottsförbundet har också flaggat för att 9 av 10 idrotts ­ föreningar som äger och/eller driftar anläggningar är oroliga för föreningens ekonomi på grund av elpriserna. Det riskerar att leda till högre avgifter för att föreningarna ska klara sin ekonomi. Detta i en tid då många barnfamiljer redan är starkt pressade ekonomiskt. Barns och ungdomars deltagande i idrott har blivit en klassfråga. Det gäller både rätten till en meningsfull fritid och rätten till fysisk och psykisk hälsa. Den psykiska ohälsan liksom andelen överviktiga bland barn och ungdomar har ökat avsevärt de senaste decennierna. Det finns en tydlig koppling mellan låg socioekonomisk status och ohälsa. Samtidigt är sambanden mellan fysisk aktivitetsnivå och ett stort antal hälso ­ aspekter starka. Man kan t.ex. se att fysisk aktivitetsnivå minskar den psykiska ohälsan. För Vänsterpartiet framstår det som mycket angeläget att utjämna de växande klyftorna bland barn och ungdomar när det gäller meningsfull fritid och hälsa. Vänsterpartiet föreslår att en idrottsskola för barn i åldersgruppen 6–12 år införs. Förslagsvis kan idrottsskolor där minst tre idrottsföreningar (alternativt minst tre sektioner i en fleridrottsförening) tillsammans organiserar en till två träningar i veckan under minst en termin ge barn möjlighet att prova flera idrotter. Särskilda lösningar kan krävas för mindre kommuner. Idrottsskolan ska vara avgiftsfri och medlemskap i en förening ska inte krävas för deltagande. Att prova många idrotter ger barn möjlighet att utveckla rörelseförståelse och en större chans att hitta sina favoritidrotter. Så småningom kan idrottsskolan lotsa in barnen i ordinarie verksamhet i de idrottsgrenar som barnen är mest intresserade av. Barn utan resursstarka föräldrar får genom idrottsskolan chans att möta många idrotter och ett brett föreningsliv. Barn får möjlighet att prova på flera idrotter utan att behöva köpa kostsam utrustning. Vidare kan idrottsföreningar börja samverka i stället för att konkurrera om barnens tid och föräldrarnas engagemang. Idrottsskolan blir även ett bra komplement till det barnen möter i idrottsundervisningen i skolan. De föreningar som erbjuder avgiftsfri idrottsskola bör med stöd av processledning från Sisu Idrottsutbildarna arbeta fram policys och riktlinjer för hela föreningens verksamhet för att minska risken för att barn, ungdomar och vuxna lämnar föreningen på grund av ekonomiska skäl. För att kunna organisera idrottsskolorna kan det behövas stöd från distriktskonsulenter som inledningsvis blir en länk och katalysator för intresserade föreningar. Stödet till idrottsskolorna kan förslagsvis fördelas av Riksidrottsförbundets distrikts ­ idrottsförbund. Stödet bör täcka kostnader för planering, hyra av idrottsyta/lokal, utrustning, marknadsföring och eventuellt ledararvode. Processledning för framtagande av policys och riktlinjer för att säkerställa att deltagaravgifter och andra omkostnader som betalas av föräldrarna hålls på en låg nivå kan tillhandahållas av Studieförbundet Sisu Idrottsutbildarna. Regeringen bör därför återkomma med förslag om att införa avgiftsfri idrottsskola i enlighet med motionen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 6 Parasportens finansiering Parasporten kan delas in i tre kategorier: sport för personer med rörelsehinder, för dem med synnedsättning och för personer med intellektuell funktionsnedsättning. I dag är det Riksidrottsförbundet som ansvarar för att fördela de statliga medlen till de olika specialidrottsförbunden. Traditionellt har parasporterna och därmed idrottare med funktionsnedsättning varit organiserade i ett eget förbund, men sedan några år tillbaka finns en målsättning och ett arbete med att föra ut alla idrotter till respektive special ­ idrottsförbund. Den här utvecklingen leder förhoppningsvis till att parasporten tar mer plats och att fler föreningar engagerar sig kring tillgänglighetsfrågor och gör plats för alla idrotts ­ intresserade. Vi tycker att det skulle vara av intresse att utreda huruvida riktade bidrag till parasporten kan vara en väg för att stärka ställningen och öka incitamenten för fler föreningar att satsa. Detta för att i förlängningen få fler idrottsutövare inom parasporten. Det är i dag Riksidrottsförbundet som beslutar över hur pengarna till idrottsrörelsen ska fördelas. Det är bra och garanterar idrottens oberoende mot politiken. Det är inte statens roll att detaljstyra idrotten; det är i grund och botten föreningarnas egna medlem ­ mar som ska göra det. Men vi menar att det kan finnas anledning att skruva på bidrags ­ systemet när personer med funktionsnedsättning uppenbart har hamnat på efterkälken när det handlar om möjligheter till motionerande. Att kunna garantera allas rätt till idrott måste vara centralt i bidragsgivningen. Vänsterpartiet föreslår därför en utredning för att se över om och hur en bidragsnivå skulle kunna fastställas till parasporten. Detta för att se över vilka konsekvenser en sådan förordning skulle få för idrottsrörelsen och para ­ sporten. Regeringen bör utreda konsekvenser av och förutsättningar för att i den statliga anslagstilldelningen fastställa bidragsnivån till parasporten. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Att ägna sig åt idrott när man har en funktionsnedsättning kan i många fall vara kostnadskrävande. Exempelvis kostar en rullstol för rugby runt 75 000 kronor och för den som är blind och behöver en guide/ledsagare för t.ex. skidåkning eller löpning är det kostsamt. Ofta är grundregeln att kommun och region inte ansvarar för sport- och fritidshjälpmedel. Det krävs oftast medicinska argument för att få tillgång till hjälp ­ medel. En speciell benprotes för att kunna springa eller en cykel för tävlande omfattas därför ofta inte och är något som det är upp till var och en att anskaffa. Detta gör att idrottande riskerar att bli en klassfråga och att många utestängs från många sporter de annars skulle kunna utöva. Att idrottsutrustning kostar pengar är inget nytt och det gäller förstås för hela idrotts ­ livet. Parasportens utrustning är däremot mycket dyrare och det gör privatekonomin mer avgörande. Samtidigt har personer med funktionsnedsättning en svag ställning på arbetsmarknaden och låga ersättningar, och familjer med barn med funktionsnedsättning har svagare ekonomi. Vänsterpartiet menar att det är viktigt att samhället erbjuder den hjälp som behövs för att alla ska ha rätt till idrott och motion. Vi vill därför se en utredning för att stänga det ekonomiska gap som uppkommer mellan idrottare med funktionsnedsättning och dem utan. Regeringen bör tillsätta en utredning om hur personer med funktionsnedsättning ska kunna kompenseras för dyrare utrustning än genomsnittsidrottaren och att regelverket för förskrivning av hjälpmedel även inkluderar rätten till hjälpmedel för fritids ­ aktivi ­ teter. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 7 Färdtjänst ska möjliggöra för idrott och motion Det finns i dag många brister inom färdtjänsten som gör att kvaliteten varierar från plats till plats och från gång till gång. Till exempel lyfter utövare av parasport att färdtjänsten ofta är sen, vilket gör det svårare att delta i aktiviteter. Ett annat problem är att större idrottsutrustning inte alltid tillåts i färdtjänsten och riksfärdtjänst eftersom inte möjlig ­ heten att medta hjälpmedel på resan regleras i lagen. Det blir upp till den lokala nämnden eller styrelsen att sätta upp regelverket. Rätten att ta med hjälpmedel gäller i dag bara för det som behövs på själva resan, inte det som bara ska användas vid ankomsten. Denna osäkerhet gör att tröskeln till att börja med idrott och motionera blir högre. Vänsterpartiet menar att det är viktigt att det ska gå att lita på att färdtjänsten fungerar i hela landet. Den här frågan har tagits upp i betänkandet Särskilda persontransporter – moderniserad lagstiftning för ökad samordning (SOU 2018:58) men har ännu inte lett till någon proposition från regeringens sida och vi väljer därför att lyfta den frågan nu. Regeringen ska säkerställa att färdtjänsten inte får neka medtagande av idrotts ­ utrustning. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Att delta i träningsläger, tävlingar och andra större arrangemang är viktigt för att kunna utvecklas i sin idrott. Med en osäker tillgång till färdtjänst händer det att man blir nekad längre resor för detta då det inte alltid anses som nödvändigt. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) gällande från 1994 var ett stort framsteg för att personer med funktionsnedsättningar skulle ges stärkta rättigheter och öka jämlikheten i förhållandet till andra. Tanken var att ge människor möjligheten att forma sitt eget liv med hjälp av stöd och service. Att kunna delta i idrottslivet är grundläggande för att kunna uppnå den likvärdigheten. Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att alla idrotts ­ utövare ska kunna delta i sin idrott fullt ut och att detta inte får falla på enskilda hand ­ läggares bedömning. Den som är beviljad färdtjänst ska därför även ha rätt till riksresor för tävlingar, läger och träningar. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 8 Friluftslivet Målet för friluftslivspolitiken är att stödja människors möjligheter att vistas ute i naturen och utöva friluftsliv; allemansrätten är en grund för detta. Alla människor ska ha möjlighet till naturupplevelser, välbefinnande, social gemenskap och ökad kunskap om natur och miljö. För att människor ska ha en god tillgång till naturen på ett hållbart sätt behövs planering, skydd och långsiktighet i brukande av natur. Tillgänglighet skapas genom kontinuerlig skötsel och fysisk tillgänglighet. Det kan handla om anlagda leder, vindskydd, parkering, transporter, skyltning m.m. Det behövs också information före, under och efter ett besök och kunskap om natur. 2020 lade Vänsterpartiet förslag om stärkta resurser för att ta hand om naturreservat, naturum, vandringsleder, motionsspår och de stadsnära skogarna. Vi såg också det ökade behovet av upprustning av toaletter, förbättrad skyltning och andra tillgänglighetsfrågor när pandemin ökade antalet besökare i friluftsområden. Friluftsliv har stor potential att förbättra folkhälsan. Det är lättillgängligt och kräver inte nödvändigtvis en god ekonomi. I städer är det viktigt att bevara de stadsdelsnära skogarna så att även den som saknar bil kan ta sig ut på ett enkelt sätt. Tyvärr saknas ofta kollektivtrafik till friluftsområden och naturreservat. Det är något Vänsterpartiet uppmärksammat i tidigare budgetförslag med en riktad satsning för att möjliggöra för ökad kollektivtrafik till naturområden. Ytterligare en viktig pusselbit för att fler ska kunna vistas i naturen är möjligheten till vaccinering mot TBE. Smittan som sprids med fästingar har fått en allt större utbredning och många riskerar att smittas framöver om de inte är vaccinerade. För en hel familj är dock kostnaderna mycket höga och kunskapen om riskerna är fortfarande låg i stora delar av samhället. Vi har därför föreslagit att TBE-vaccin ska subventioneras i hela landet och har i vår höstbudget skjutit till pengar för att detta ska kunna genomföras Begreppet friluftsliv kan göras väldigt brett och handla om alltifrån trädgårdsskötsel till bergsklättring och brukshundsaktiviteter. Det omfattar både de egna oorganiserade aktiviteterna utomhus, i skog och mark, och de organiserade i grupp genom föreningar. Enkätundersökningar av svenskarnas friluftsvanor som Naturvårdsverket gjort visar att nästan alla ägnar sig åt friluftsliv i någon form. Paraplyorganisationen Svenskt Frilufts ­ liv samlar runt 1,5 miljoner medlemmar, men det finns föreningar som inte är anslutna. Många av ledarna inom friluftslivets organisationer är äldre och tvingades avstå från att delta i aktiviteter under en lång tid under pandemin. Det visade på en sårbarhet och behov av att fylla på med nya ledare. I den senaste utvärderingen av friluftspolitiken 2019 konstaterade Naturvårdsverket att en ändring i socialavgiftslagen skulle hjälpa friluftslivets föreningar att organisera fler. Det råder i dag oklarhet kring huruvida föreningar anslutna till Svenskt Friluftsliv ska omfattas av det undantag som Riksidrotts ­ förbundet har kring sociala avgifter. Idrottsföreningar kan arvodera sina ledare med upp till ett halvt prisbasbelopp innan man behöver betala sociala avgifter, medan Skatte ­ verket gjort olika bedömningar i olika delar av landet för friluftslivets organisationer. Föreningar inom friluftslivet bedriver verksamhet som ligger mycket nära det som görs av organisationer anslutna till Riksidrottsförbundet och en del är dubbelanslutna, dvs. medlemmar både i Riksidrottsförbundet och i Svenskt Friluftsliv. Överklaganden har gett olika resultat för olika typer av föreningar och den här osäkerheten är olycklig för både myndigheter och föreningar. En ändring i socialavgiftslagen bör utredas med syftet att jämställa de olika ledar ­ uppdragen inom föreningslivet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Skolan är en viktig arena både för att dagens unga ska kunna ta steget till det organi ­ serade friluftslivet och för att de ska bli bekväma med att vistas ute i naturen på egen hand. Många av friluftslivsföreningarna erbjuder fortbildning för pedagoger och sedan 2012 är ett av de 10 nationella målen för friluftslivspolitiken Ett rikt friluftsliv i skolan. Trots detta visar utvärderingarna att det är det enda målet som haft en försämrad utveck ­ ling sedan målen antogs. En bidragande orsak är förändringar i skolans styrdokument. Friluftslivsdagarna har minskat över tid sedan obligatoriet togs bort ur skollagen på 1990-talet. Den nya kursplanen innehåller inte längre att eleverna ska lära sig om alle ­ mansrätten. Vi anser att det är en olycklig utveckling och att det är en grundläggande kunskap som barn behöver få med sig under sin skoltid. Kunskap om allemansrätten ska återinföras i skolans styrdokument. Detta bör riks ­ dagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Vänsterpartiet menar också att Skolverket, som är den myndighet som skulle kunna initiera förslag till förbättringar, fortbildning och förtydligade uppdrag till skolverk ­ samma, behöver pekas ut som en av de ansvariga myndigheterna för att det nationella målet ska uppnås. I dag är Naturvårdsverket ensamt ansvarig myndighet. Skolverket bör få ett tydligt ansvar för det nationella målet ”Ett rikt friluftsliv i skolan”. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Vasiliki Tsouplaki (V) Ida Gabrielsson (V) Malcolm Momodou Jallow (V) Maj Karlsson (V) Isabell Mixter (V) Daniel Riazat (V) Karin Rågsjö (V)

Motion till riksdagen 2024/25:1933 av Vasiliki Tsouplaki m.fl. (V) Idrott och friluftsliv 1 Innehållsförteckning 2 Förslag till riksdagsbeslut 3 Inledning 4 Idrottens roll i samhällsplaneringen 4.1 Stöd till fler platser för motion, idrott och friluftsliv 4.2 Idrotten i PBL 4.3 Spontanidrott 5 Alla barns rätt till idrott och friluftsliv 6 Stärkt ställning för parasporten 6.1 Särskild satsning på parasport 6.2 Utrustning 6.3 Färdtjänsten 2 Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ge regeringen i uppdrag att se över möjligheterna att inrätta ett anläggningsbidrag till kommuner och föreningar kopplat till Center för idrotts- och friluftsanläggningar och avsätta resurser för detta i enlighet med Vänsterpartiets förslag och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att begreppet idrott bör läggas till i uppräkningen i 2 kap. 7 § 4 plan- och bygglagen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör inrätta en statlig pott varifrån kommuner kan söka ekonomiskt stöd för investeringar i lekparker och områden för spontanidrott och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör genomföra en höjning av det generella anslaget till idrotten i syfte att möjliggöra en extra satsning på idrott i socioekonomiskt svaga områden och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Skolverket bör få ett tydligt ansvar för det nationella målet Ett rikt friluftsliv i skolan och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att 10 procent av anslaget till idrotten bör öronmärkas för parasport samt att anslaget bör tillföras extra resurser enligt Vänsterpartiets förslag och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning om hur personer med funktionsnedsättning ska kunna kompenseras för dyrare utrustning än genomsnittsidrottarens och att regelverket för förskrivning av hjälpmedel även bör inkludera rätten till hjälpmedel för fritidsaktiviteter och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska säkerställa att färdtjänsten inte får neka medtagande av idrottsutrustning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att den som är beviljad färdtjänst bör ha rätt till riksresor för tävlingar, läger och träning och tillkännager detta för regeringen. 3 Inledning För Vänsterpartiet är det centralt att det finns goda möjligheter till idrottande för människor i alla åldrar, oavsett bakgrund och ekonomiska förhållanden eller fysiska begränsningar. För folkhälsan är det avgörande att människor får goda möjligheter till fysisk aktivitet såväl inom det organiserade föreningslivet som spontant och på egen hand. Det handlar om en bred palett av insatser som behövs för att skapa de bästa förutsättningarna för människor att leva ett aktivt liv. Vi menar att plats för idrott och rörelse också måste finnas med som en viktig komponent i samhällsplaneringen för att detta ska bli verklighet. Föreningslivet måste i ett tidigt skede få chansen att lämna synpunkter när nya bostadsområden planeras och det måste vara möjligt att placera idrottsplatser även i tätbebyggelse då närheten ofta är avgörande för socioekonomiskt svagare grupper att delta i föreningslivet. En annan viktig framtidsfråga är naturligtvis att vi bygger samhällen som inte kräver biltransporter. 4 Idrottens roll i samhällsplaneringen Riksidrottsförbundets (RF) senaste kommunenkät (2024) visar att bara en av tre kommuner har ett idrottspolitiskt program samt en lokalförsörjningsplan, och endast en av fyra anger att idrott beskrivs med mer än enstaka ord i översiktsplanen. Det är mycket oroande att det är så få kommuner som har idrottshallar och idrottsytor med i planeringen i våra samhällen och städer då det handlar om mötesplatser över gränser som främjar motion och hälsa. I RF:s undersökning svarade två av tre kommuner att bristen på idrottsanläggningar begränsar möjligheterna för barn och ungdomar att idrotta. Detta är mycket olyckligt när vi ser att stillasittandet ökar bland barn. Enligt Boverket spenderar barn och unga i snitt 70 procent av den vakna tiden inaktiva. Den inaktiva tiden ökar med åldern, från 67 procent för 11-åringar till upp emot 75 procent för 15-åringar. De som känner hög skolstress har mer inaktiv tid än de som känner mindre skolstress. Folkhälsa och fysisk aktivitet är en viktig fråga för alla kommuner. Men många brottas med behovsbilden – vad invånarna efterfrågar. RF menar att frågan om platser för idrott och fysisk aktivitet behöver bli mer konkret. Vänsterpartiet är enigt med RF. Platser för rörelse, såväl inomhus som utomhus, är en av idrottens avgörande framtids ­ frågor och en grundförutsättning för idrottsrörelsen. Utan rätt förutsättningar stannar idrotten och föreningslivet. 4.1 Stöd till fler platser för motion, idrott och friluftsliv Ett brett utbud av olika typer av aktivitetsytor är en förutsättning för såväl idrott som andra fysiska aktiviteter. De alltmer täta städerna behöver utvecklas med hållbarhet i fokus, och idrottsytor bidrar i allra högsta grad till att göra staden mer hållbar. I den täta staden ökar behovet av mötesplatser och i mindre orter behövs samlingspunkter för social gemenskap, tillhörighet och glädje. Här fyller idrottsanläggningar och idrottsytor viktiga funktioner. Det kan gå decennier mellan gångerna en kommun bygger en ny idrottsanläggning. Många kommuner och idrottsföreningar både behöver och vill då tänka nytt, men risken är stor att kompetensen saknas och att man kopierar tidigare byggen i stället för att ta hänsyn till formerna för dagens eller morgondagens idrottande. I våra nordiska grannländer har man på olika sätt samlat kunskap om idrotten och kompetensen i byggandet i samhällsplaneringen. I t.ex. Danmark har man skapat en fond, Lokale og anlaegsfonden (LOA), där expertis går in med kunskap när föreningar och kommuner vill bygga om eller bygga nytt och gör sedan utvärderingar för att kunna sprida resultaten i hela landet. LOA jobbar nära arkitektutbildning och forskning. Vi har länge efterfrågat en liknande funktion i Sverige för att få en samlad kompetens och kunskapsutveckling som kan bidra till nytänkande vid skapandet av nya anläggningar för fritidsaktiviteter och med särskilt fokus på idrott, friluftsliv och fysiska aktiviteter. Nu har det äntligen blivit verklighet. Hos Center för idrottsforskning har det bildats ett Center för idrotts- och friluftsanläggningar som ska stötta kommuner och föreningar med kunskap. Nästa steg är praktisk rådgivning till de som ligger i startgroparna för att planera nya lokaler eller annan typ av anläggning. Vänsterpartiet föreslår att detta center, likt det danska, också ska få en budget för att bidra med nationellt ekonomiskt stöd till de lokala byggprojekten. I sin rapport till regeringen 2023 föreslog man från centret en stegvis upptrappning i en sådan pott eller fond. I dag finns det ekonomiskt stöd för föreningar att söka hos bl.a. Riksidrottsförbundet och Allmänna arvsfonden när man ska bygga nytt eller bygga om befintliga ytor. Kommuner är ofta den part som ansvarar för anläggningar men de kan inte få stöd den vägen. Vi instämmer in centrets bedömning att det är önskvärt att den funktion som ska ge vägledning och processtöd även har medel att bidra med för själva byggprojektet. Centret tror själva att det skulle öka incitamenten att våga prova något mer nyskapande som ger ett mervärde. I vår budgetmotion (mot. 2024/25:1924) avsätter vi resurser för ett ekonomiskt stöd kopplat till Center för idrotts- och friluftsanläggningar enligt motionens beskrivning. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att se över möjligheterna att inrätta ett anläggningsbidrag till kommuner och föreningar kopplat till Center för idrotts- och friluftsanläggningar och avsätta resurser för detta i enlighet med Vänsterpartiets förslag. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 4.2 Idrotten i PBL Att upprusta idrottsanläggningar och skapa fler platser för såväl organiserad som spontan idrott är i grunden en kommunal angelägenhet som borde vara högt prioriterad. Här finns dock mycket att göra och ett sätt att påverka från nationellt håll är att införa tydliga skrivningar om att idrott ska prioriteras vid kommunernas planläggning i plan- och bygglagen (PBL). Enligt 2 kap. 7 § 4 PBL ska vid planläggning hänsyn tas till behovet av att det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse finns lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse. I Boverkets väg ­ ledningar till kommunerna fokuseras ofta på lek och utevistelse kopplat till förskolor och skolor. Begreppet motion kopplas ofta ihop med gång- och cykelvägar, inte med idrott. Begreppet idrott bör läggas till i uppräkningen i 2 kap. 7 § 4 plan- och bygglagen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 4.3 Spontanidrott En viktig utgångspunkt för idrott och motion är att den inte enbart avgränsas till den verksamhet som bedrivs av den organiserade idrottsrörelsen. För att få fler att motionera behövs en tydlig plan från kommunen och ett lika tydligt stöd från nationell nivå. Spontanidrotten, dvs. det som inte utgör en del i den organiserade idrottsrörelsen, är betydelsefull i detta avseende och det är därför viktigt att det finns lättillgängliga platser att idrotta på även för dessa ändamål. Sådana platser är naturligtvis viktiga för alla, men kanske särskilt för de barn och ungdomar som inte är med i någon idrottsförening. Spontanidrottsplatser skapar förutsättningar för fler att röra på sig och ha roligt. Frågan om omfattningen av och hur prioriteringen av spontanidrottsplatser ska se ut är i första hand en kommunal angelägenhet, men Vänsterpartiet föreslår att regeringen inrättar en statlig pott, varifrån kommuner kan söka ekonomiskt stöd för investeringar i lekparker och områden för spontanidrott. Vänsterpartiet avsätter medel för en sådan pott i vår budgetmotion (mot. 2024/25:1924). Regeringen bör inrätta en statlig pott varifrån kommuner kan söka ekonomiskt stöd för investeringar i lekparker och områden för spontanidrott. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 5 Alla barns rätt till idrott och friluftsliv Idrottsrörelsen är Sveriges största folkrörelse med sina ca tre miljoner medlemmar och över en halv miljon ideella ledare. Varje dag året runt tränar nästan 145 000 barn och ungdomar i en idrottsförening någonstans i Sverige. Idrotten är en viktig del av sam ­ hället som ger människor en känsla av sammanhang och kamratskap. Samtidigt stimulerar idrotten till fysisk aktivitet, vilket främjar folkhälsan. Vänsterpartiet har länge lyft problemen med ojämlikhet när det gäller barn och ungdomars tillgänglighet till idrottsutövande. Det framgår av Centrum för idrotts ­ forsknings årliga uppföljning av statens idrottsstöd, att barn med högskoleutbildade föräldrar idrottar i större utsträckning än barn till föräldrar med endast gymnasie ­ utbildning. Barn till ensamstående idrottar i mindre utsträckning än barn till samman ­ boende föräldrar. Tjejer med utländsk bakgrund idrottar minst av alla. Alltför många lämnar även idrotten alltför tidigt. Vid 11 års ålder deltar flest barn i idrottsföreningar, därefter sjunker medlemskurvan kraftigt. Kostnaderna är ett av skälen till att barn och ungdomar lämnar idrotten. Barns och ungdomars deltagande i idrott har blivit en klassfråga, det gäller både rätten till en meningsfull fritid och rätten till fysisk och psykisk hälsa. Den psykiska ohälsan liksom andelen överviktiga barn och ungdomar har ökat avsevärt de senaste decennierna. Det finns en tydlig koppling mellan låg socioekonomisk status och ohälsa. För Vänsterpartiet framstår det som mycket angeläget att utjämna de växande klyftorna bland barn och ungdomar när det gäller meningsfull fritid och hälsa. Vänster ­ partiet hoppas att det av regeringen aviserade fritidskortet, som ska ge alla barn i åldern 8–16 en summa att använda för en fritidsaktivitet, kan underlätta för ett stort antal barn att ha råd med en meningsfull fritidssysselsättning. Vi är dock oroade över de stora kostnader som aviserats för administration av genomförandet. Det är viktigt att även som föreningar ha möjlighet att delta och att inte satsningen äts upp av de myndigheter som ska sköta genomförandet. En annan källa till oro är det som beskrevs ovan om brist på lokaler. Vi vet också att såväl kommunala kulturskolan som stora delar av idrotts ­ sidan har svårigheter att få tag på lärare/ledare som kan ta emot en större tillströmning av barn. Det räcker alltså inte hjälpa till med avgifterna om man inte planerar för hela kedjan, och just nu ser vi att man löper stor risk att bara subventionera de barn som redan i dag har en plats på en fritidsaktivitet. Många av de som inte deltar i organiserad idrott i dag bor i idrottssvaga områden där det behövs resurser för att stärka upp föreningsstrukturen. Regeringen bör genomföra en höjning av det generella anslaget till idrotten i syfte att möjliggöra en extra satsning på idrott i socioekonomiskt svaga områden. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Vänsterpartiet avsätter medel för en höjning av anslag 13:1 Stöd till idrotten, i vår budgetmotion (mot. 2024/25:1924). När det gäller friluftslivsföreningar är utmaningarna delvis andra. Man har ett stort antal utövare men betydligt lägre anslag än idrottsföreningarna och har inte kunnat bygga upp samma administrativa stöd till lokalföreningar. Även här råder brist på ledare men det är inte alltid brist på engagemang som sätter stopp. Friluftsfrämjandet kunde förra året bara utbilda 250 av de närmare 2 500 som ville bli ledare. Här finns det alltså stora möjligheter att ta emot fler barn och ungdomar då man inte heller har samma problem med platsbrist som idrotten. Däremot finns en stark kritik mot de ned ­ dragningar som regeringen och Sverigedemokraterna gjort inom naturvården som försvårat underhåll av leder och anläggningar i skog och mark. Vi har tidigare motionerat om utbyggd kollektivtrafik för att fler ska kunna ta sig ut i naturen och också stöd till TBE-vaccin som skulle möjliggöra för fler med små ekonomiska marginaler att våga vistas i skog och mark utan rädsla för fästingbett. Nu behöver vi också bevaka hur regeringens aviserade förändringar i strandskyddet kan påverka allmänhetens tillgång till både vatten och stränder. En stark allemansrätt är en förutsättning såväl för det organiserade friluftslivet som för enskildas möjlighet att röra sig fritt i naturen. En utmaning är att färre barn har kännedom om vad friluftslivsaktiviteter kan vara. Sedan regleringen togs bort och skolan inte längre har obligatoriska friluftsdagar får allt färre barn denna kunskap. Skolan är en viktig arena både för att dagens unga ska kunna ta steget till det organiserade friluftslivet och för att de ska bli bekväma med att vistas ute i naturen på egen hand. Många av friluftslivsföreningarna erbjuder fortbildning för pedagoger inom skola och fritids och sedan 2012 är ett av de tio nationella målen för friluftslivspolitiken Ett rikt friluftsliv i skolan. Trots detta visar utvärderingarna att det är det enda målet med en försämrad utveckling sedan målen antogs. Vi anser att det är en olycklig utveckling och att det är en grundläggande kunskap som barn behöver få med sig under sin skoltid. Vänsterpartiet menar att Skolverket, som är den myndighet som skulle kunna initiera förslag till förbättringar, fortbildning och förtydligade uppdrag till skolverksamma, behöver pekas ut som en av de ansvariga myndigheterna för att det nationella målet ska uppnås. I dag är Naturvårdsverket ensamt ansvarig myndighet. Skolverket bör få ett tydligt ansvar för det nationella målet Ett rikt friluftsliv i skolan. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 6 Stärkt ställning för parasporten Det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige att personer med en funktionsnedsättning fortfarande har svårt att ta del av föreningslivet på samma sätt som andra. Exempelvis så motionerar var femte ung person med funktionsnedsättning mellan 16 och 29 år aldrig, enligt siffor från Statistiska centralbyrån (SCB). Det är dubbelt så höga siffror som för övriga i samma ålder. Ohälsa är nästan tio gånger vanligare bland personer med funktionsnedsättning jämfört med befolkningen i övrigt, enligt Folkhälsomyndigheten. Vänsterpartiet ser därför ett stort behov av att stärka möjligheterna till idrottande för personer med funktionsnedsättning. I dag finns en hel del hinder för att personer med olika funktionsnedsättningar ska få samma möjligheter till motion och idrottande som andra. Det kan handla om rent fysiska hinder i form av idrottsanläggningar som inte är anpassade eller så bor man på en mindre ort där det saknas organiserad föreningsidrott inom parasportgrenar. Den försämrade rätten till assistans sätter också käppar i hjulet för dem som behöver stöd för att kunna utöva sin sport, och för den som bor på ett särskilt boende kan det vara låg bemanning som skapar problem. Dessutom är flera av sporterna väldigt kostnads ­ krävande. Det behövs med andra ord insatser på flera olika områden och inblandning av såväl staten som kommunerna och föreningslivet. 6.1 Särskild satsning på parasport Allt talar för att parasportens ekonomi behöver stärkas. I dag finns inga särskilda medel avsatta från statens sida för parasport, men runt 3 procent beräknas gå dit. Parasporter finns inom ett stort antal specialidrottsförbund och det kan inledningsvis krävas extra resurser när man startar upp nya grupper och särskilda anpassningar för att kunna inkludera flera. Exempelvis mindre grupper med flera ledare. Under ett år under förra mandatperioden fanns parasporten utpekad som särskilt prioriterat område från reger ­ ingen och det var mycket uppskattat. Vänsterpartiet har tidigare motionerat om att utreda en öronmärkning på 10 procent av det statliga stödet till parasporten, men efter samtal med Parasport Sverige har vi kommit fram till att en omfördelning av befintliga medel skulle kunna skapa slitningar mellan idrotterna och att en öronmärkning därför bör gå hand i hand med en utökning av anslaget. I vår motion för utgiftsområde 17 avsätter vi medel för reformen. Regeringen bör påbörja en stegvis upptrappning så att 10 procent av dagens anslag öronmärks för parasport, samtidigt som anslag 13:1 Stöd till idrotten tillförs extra resurser enligt Vänsterpartiets förslag. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 6.2 Utrustning Det finns angivet i förordning 1999:1177 att statsbidraget till Riksidrottsförbundet ska stödja verksamhet som gör det möjligt för alla människor att utöva idrott och motion. Det finns inget uttalat syfte att statsbidraget ska stödja personer med funktionsned ­ sättning att utöva idrott. Förordningen säger däremot att i enlighet med syftena får statsbidrag lämnas ”för att utveckla intresse för idrott hos barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning och främja möjligheterna till allsidig träning efter vars och ens fysiska och psykiska förutsättningar”. Att idrottsutrustning kostar pengar är inget nytt och det gäller förstås för hela idrotts ­ livet. Parasportens utrustning är dock mycket dyrare och det gör privatekonomin mer avgörande. Samtidigt vet vi att personer med funktionsnedsättning har en svag ställning på arbetsmarknaden och låga ersättningar samt att familjer med barn som har en funktionsnedsättning generellt sett har svagare ekonomi. Vänsterpartiet menar att det är viktigt att samhället erbjuder den hjälp som behövs för att alla ska ha rätt till idrott och motion. Vi vill därför se att en utredning genomförs i syfte att stänga det ekonomiska gap som uppkommer mellan idrottare med funktionsnedsättning och dem utan. Regeringen bör tillsätta en utredning om hur personer med funktionsnedsättning ska kunna kompenseras för dyrare utrustning än genomsnittsidrottaren och att regelverket för förskrivning av hjälpmedel även inkluderar rätten till hjälpmedel för fritids ­ aktiviteter. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 6.3 Färdtjänsten Det finns i dag många brister inom färdtjänsten som gör att kvaliteten varierar från plats till plats och från gång till gång. Som exempel kan nämnas att idrottsutrustning inte alltid tillåts i färdtjänst och riksfärdtjänst eftersom möjligheten att medta hjälpmedel på resan inte regleras i lagen. Det blir upp till den lokala nämnden eller styrelsen att sätta upp regelverket. Rätten att ta med hjälpmedel gäller i dag bara för det som behövs på själva resan, inte det som bara ska användas vid ankomsten. Ett annat osäkerhets ­ moment som många utövare vittnar om är att färdtjänsten ofta är sent på plats, vilket ökar tröskeln till att börja med idrott och motion än mer. Vänsterpartiet menar att det är viktigt att det ska gå att lita på att färdtjänsten fungerar i hela landet och att det inte ska gå att neka medtagande av idrottsutrustning. Den här frågan har tagits upp i betänkandet Särskilda persontransporter – moderniserad lagstiftning för ökad samordning (SOU 2018:58) men har ännu inte lett till någon proposition från regeringens sida och vi väljer därför att lyfta den nu. Regeringen ska säkerställa att färdtjänsten inte får neka medtagande av idrotts ­ utrustning. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Att delta i träningsläger, tävlingar och andra större arrangemang är viktigt för att kunna utvecklas i sin idrott. Med en osäker tillgång till färdtjänst händer det att man blir nekad längre resor för detta då det inte alltid anses som nödvändigt. Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) gällande från 1994 var ett stort framsteg för att personer med funktionsnedsättningar skulle ges stärkta rättigheter och öka jämlikheten i förhållandet till andra. Tanken var att ge människor möjligheten till att forma sitt eget liv med hjälp av stöd och service. Att kunna delta i idrottslivet är grundläggande för att kunna uppnå den likvärdigheten. Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att alla idrotts ­ utövare ska kunna delta i sin idrott fullt ut och att detta inte får falla på enskilda hand ­ läggares bedömning. Den som är beviljad färdtjänst bör ha rätt till riksresor för tävlingar, läger och träningar. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Vasiliki Tsouplaki (V) Nadja Awad (V) Maj Karlsson (V) Isabell Mixter (V) Daniel Riazat (V) Karin Rågsjö (V)