Jämförelse c5f0e025e29277392440dfa2
Underlagets kontrollsumma: 00c5ab7e4bb7994c2f429de8744201b5897fbc47d759913b7ea11ab59b189b05

Bedöm om motionerna framför samma sakliga förslag. Läs båda fulltexterna, inklusive villkor och motiveringar. Redovisa matchande, ändrade och saknade yrkanden med citat och dokument-ID. Skilj samma förslag, delvis samma, olika och oklart. Textlikhet bevisar inte saklig likvärdighet. Om hela underlaget inte ryms ska det anges; trunkera inte tyst.

=== HA0253: Hbtqi-frågor i världen ===
Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/ha0253

Motion till riksdagen
2022/23:53
av Lotta Johnsson Fornarve m.fl. (V)
Hbtqi-frågor i världen
1
Innehållsförteckning
1 Innehållsförteckning
2 Förslag till riksdagsbeslut
3 Inledning
4 Sverige ska aktivt driva hbtqi-frågor inom FN
5 Sverige ska aktivt driva hbtqi-frågor inom EU
6 Sverige ska aktivt driva hbtqi-frågorna i OSSE
7 Sverige ska aktivt driva hbtqi-frågorna inom det nordiska samarbetet och i Europarådet
8 Sidas verksamhet och svenskt utvecklingssamarbete
9 Hbtqi-organisationers begränsade utrymme
2
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska agera för att den oberoende experten på hbtqi-frågor i FN:s råd för mänskliga rättigheter ska få goda organisatoriska och finansiella förutsättningar för att genomföra sitt uppdrag och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör uppmana FN:s medlemsstater att inkludera arbetet med hbtqi-frågor i sitt arbete med Agenda
2030 och i sina tillhörande rapporter och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör inkludera hbtqi-frågorna i sitt genomförande av Agenda
2030 och i sina framstegsrapporter och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör verka för att lyfta upp hbtqi-frågorna i alla relevanta forum inom FN-systemet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska fortsätta stödja och underlätta närvaron för hbtqi-aktivister i FN:s olika forum och processer och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör se över möjligheterna för ytterligare åtgärder mot de medlemsländer som inte efterlever de mänskliga rättigheterna och verka för att man inom EU sätter hårdare press på de medlemsländer som diskriminerar sina medborgare på grund av sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck eller könskarakteristika, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska verka för att överträdelseärenden drivs mot de länder som inte respekterar att samkönade äktenskap ingångna i annat land ska vara giltiga i hela EU och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska verka för att EU:s regelverk ska garantera fri rörlighet och att samkönade föräldrapar därmed också måste erkännas juridiskt i alla EU-länder vid flytt inom unionen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör arbeta för att transpersoner i alla EU:s medlemsstater ska ha möjlighet att ändra juridiskt kön utifrån självidentifikation och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör agera för att antidiskrimineringsinitiativet omfattar såväl diskriminering på grund av sexuell läggning som könsidentitet, könsuttryck och könskarakteristika och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör driva på för att EU:s utvecklingspolitik ska bidra till att stärka hbtqi-personers rättigheter i världen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Köpenhamnskriterierna behöver skärpas avseende hbtqi-personers rättigheter så att det uttryckligen framgår att ett medlemsland som diskriminerar hbtqi-personers rättigheter inte kan bli medlem i EU, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör driva på för implementeringen av EU:s LGBTIQ Equality Strategy 2020–2025 i hela unionen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör verka för att Moskvamekanismen ska åberopas när hot mot hbtqi-personer och hbtqi-rörelsen anses vara överhängande, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör verka för att OSSE-samarbetet även ska omfatta hbtqi-frågorna och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen inom samarbetet i Europarådet aktivt bör arbeta för att alla medlemsstater ska avskaffa all slags diskriminering på grund av sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck och könskarakteristika och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör arbeta för att finansiellt och organisatoriskt stärka enheten Sexual Orientation and Gender Identity Unit inom Europarådet i syfte att säkerställa att enheten kan arbeta långsiktigt, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen inom ramen för det nordiska samarbetet ska verka för en konvention för partnerskap och samkönade äktenskap och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen inom det nordiska samarbetet ska verka för att man i samarbetet med de baltiska staterna ska lyfta fram frågor avseende sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck och könskarakteristika och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige inom utrikespolitiken bör uppmärksamma situationen för homo- och bisexuella flickor, kvinnor och icke-binära samt trans- och intersexpersoner och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till hur stödet till hbtqi-organisationer kan förstärkas och göras mer flexibelt och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som enskilt land såväl som medlem i EU och FN ska verka för att värna hbtqi-organisationers handlingsfrihet runt om i världen och tillkännager detta för regeringen.
3
Inledning
För Vänsterpartiet är rätten att uttrycka sin sexualitet och sin könsidentitet på sina egna villkor en fråga om grundläggande mänskliga rättigheter oavsett var i världen man bor. Ingen stat kan med hänvisning till historia, kultur, religion osv. hävda att dessa rättig
­
heter inte omfattar alla dess medborgare.
Utvecklingen i världen är komplex. Det är nu över 50
år sedan Stonewallupproret i USA som kommit att bli en symbol för den moderna västerländska hbtqi-rörelsen. Utvecklingen i världen har i många avseenden gått åt rätt håll sedan dess. Den globala attitydundersökningen World Value Survey konstaterar att acceptansen för hbtqi
‑
personer
har ökat, från fem procent på 1980-talet till runt 20
procent i
dag.
Samtidigt lever hbtqi-personer i många länder under förtryck i form av repressiv lagstiftning, hatbrott och osynliggörande. En ökad polarisering där nationalkonservativa, nationalistiska och populistiska krafter vinner mark drabbar hbtqi-personer hårt, och på många håll går utvecklingen bakåt.
En utveckling som går hårt åt kvinnors rättigheter och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) är också ett hot mot hbtqi
‑
personers livssituation.
Möjligheten till organisering inskränks av det krympande utrymmet för civilsamhället och angrepp på yttrande- och mötesfriheten.
Gemensamt för viktiga framsteg världen över är att de sker tack vare modiga hbtqi
‑
personer som organiserar sig och kräver sina rättigheter. Att Botswana och Angola nyligen har avkriminaliserat homosexualitet och att Taiwan som första land i Asien nu tillåter samkönade äktenskap är betydelsefulla framsteg som kan påverka många. Men det beslut som på senare år omfattar i särklass flest människor är att Indiens högsta domstol 2018 tog ett historiskt beslut att upphäva paragraf 377 i strafflagen och därmed avkriminalisera sexuella handlingar mellan människor av samma kön. Nu planerar även Singapore att avskaffa motsvarande lag – en rest från det gamla brittiska kolonialväldet. Liknande kolonial lagstiftning finns dock fortfarande kvar i minst 67 andra länder. Att Världshälso
­
organisationen WHO inte längre klassar transpersoner som psykiskt sjuka kan också komma att spela stor roll.
Även här hemma i Europa märks framsteg och sedan 2017 är det möjligt för både finländare, tyskar och maltesare att ingå samkönade äktenskap. I Tyskland finns nu som första land i Europa möjligheten att registrera barn som ett tredje kön från födseln. Europarådet utfärdade 2017 en resolution i syfte att skydda intersexpersoners rättigheter med fokus på barns rätt att slippa onödig kirurgi.
Tyvärr ser vi samtidigt i stora delar av världen hur hbtqi-personer förföljs, diskri
­
mineras och mördas på grund av sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck eller könskarakteristika. Enligt
Transgender Europe (TGEU) var 2021 det dödligaste året för transpersoner sedan man började samla in data, med 375 registrerade mord. Mellan 2008 och 2021 rapporterades 4
042 mord globalt.
Sannolikt är dock mörkertalet mycket stort.
I flera väpnade konflikter är hbtqi-personer en särskilt utsatt grupp. Terrorgruppen IS/Daesh har t.ex. systematiskt förföljt och mördat hbtqi-personer i Irak och Syrien och rapporter från Tjetjenien vittnar om brutal tortyr under koncentrationslägerliknande förhållanden. Talibanernas maktövertagande i Afghanistan har ytterligare förvärrat livet för hbtqi-personer. Ryssland har tydligt använt homo- och transfobi i sin propaganda mot väst under kriget mot Ukraina.
TGEU vittnar om hur Rysslands anfallskrig lett till ett ökat våld och brutalitet mot utsatta grupper såsom hbtqi-personer.
Läs mer i Vänsterpartiets motion Ryssland (mot. 2022/23:612).
Den diskriminering och det våld som lesbiska utsätts för är ofta osynliggjort och är en konsekvens av både misogyni och hbtqi-hat. Här krävs ökad politisk uppmärksamhet och särskilt stöd till lesbiska organisationer.
Världen över utsätts hbtqi-personer systematiskt för våld i hederns namn. Förtrycket tar sig många olika uttryck. Det handlar både om repressiv myndighetsutövning, om osynliggörande och om att stat och polis underlåter att agera mot det våld och den diskriminering som förekommer i landet. Men också om hat och hot från den egna familjen och nära omgivningen. Många länder har en lagstiftning som diskri
­
minerar hbtqi-personer och fortfarande är homosexualitet kriminaliserat i nästan 70 stater. I en rad länder riskerar hbtqi-personer att dömas till döden, bl.a. i Iran, Saudiarabien och Nigeria. Brunei skärpte så sent som 2019 sin redan mycket hårda lagstiftning och homo
­
sexuella i landet riskerar nu stening trots försäkran från sultanen efter internationella påtryckningar om att dödsstraffen ändå inte verkställs.
Många högernationalister spelar på homo- och transfobisk retorik, som i Brasilien där landets tidigare president Bolsonaro kallar sig stolt homofob. Flera länder förhindrar organisering och har förbjudit kommunikation via dejtingappar för hbtqi-personer. Efter att USA:s högsta domstol upphävt den federala rätten till abort har oron ökat för att andra rättigheter, såsom samkönade äktenskap, kommer att angripas.
Öppen diskriminering av hbtqi-personer förekommer även på vår egen kontinent. När nationalistiska och högerpopulistiska krafter vinner mark utmanas rätten till sin egen sexualitet och identitet. Polen ger inte längre tillgång till assisterad befruktning för ensamstående kvinnor och under de senaste åren har närmare 100 lokala parlament antagit homofobiska resolutioner och sedan utropat hbtqi-fria zoner. Risken att förlora pengar från EU har visserligen fått flera regioner att svänga i frågan, men det betyder inte att homo- eller transfobin de facto har minskat i landet.
Bulgarien har raderat möjligheten för transpersoner att bekräfta rätt namn och kön i officiella dokument. I Georgien har konstitutionen ändrats så att äktenskap är för
­
behållet en man och en kvinna. I Turkiet attackerades sommarens Pride av beväpnad polis. I Ryssland stängs organisationer för hbtqi-personer ner. Under sommarens Prideparad i Oslo sköts två människor ihjäl och över 20 skadades i en attack mot en gaypub.
Även Sverige följer den konservativa och reaktionära utvecklingen. I årets val blev Sverigedemokraterna näst största parti och de har vunnit ett exceptionellt stort politiskt inflytande över den förda politiken. Det svenska arbetet för hbtqi-frågor globalt gynnas knappast av att ett parti med rötter i nazism och fascism får inflytande över svensk biståndspolitik.
Den pågående coronapandemin har slagit hårt globalt. Oron för liv och hälsa för sig själv och nära och kära har tvingat människor att ändra sina vanor, och länder har infört olika nivåer av restriktioner. Även om vi här i Sverige nu i stort kan leva som vanligt tampas fortfarande många länder med utbrott och restriktioner. I spåren av corona
­
pandemin har redan utsatta grupper drabbats särskilt hårt. Enligt TGEU har den socioekonomiska situationen för transpersoner påtagligt försämrats under pandemin, men också tillgången till utbildning, bostad, hälsa och sysselsättning. I rapporten Impact assessment, COVID
‑
19 and trans people in Europe and Central Asia, beskrivs hur de generellt ökade vårdbehoven lett till en marginalisering av transpersoners köns
­
bekräftande vård. Isolering som en följd av restriktioner har inneburit att många transpersoner tvingats leva med familjemedlemmar som inte accepterar dem eller kanske till och med är våldsamma, vilket i sin tur lett till psykisk ohälsa.
I spåren av coronapandemin har reaktionära och auktoritära ledare världen över tagit tillfället i akt att inskränka de mänskliga rättigheterna, och fördomar och diskriminering har frodats. I Sydkorea har medier pekat ut gayklubbar som epicentrum för en av smittvågorna, vilket gjort att exempelvis Amnesty varnat för stigmatisering. I Sydamerika har flera länder flexibla utegångsförbud där kvinnor och män enbart tillåts att gå ut olika dagar. Restriktionerna slår mot transpersoner, och mycket tyder på att hatbrotten ökat i samband med detta. I Ungern har parlamentet röstat igenom en nödlag som ger premiärminister Orbán ökad makt och rätten att regera genom dekret på obestämd tid. I samband med detta gjordes också en grundlagsändring som förbjuder transpersoner att ändra juridiskt kön. Trots att det är en grundläggande mänsklig rättighet att få uttrycka sin sexualitet och sin könsidentitet på sina egna villkor är det alltför få länder som har modet och viljan att stå upp för dessa rättigheter. Sverige har ett ansvar för att kämpa för hbtqi-personers rättigheter i världen.
Vi ska också välkomna de människor som flytt sina hemländer på grund av man inte tillåts vara den man är eller älska vem man vill. Läs mer om hbtqi-personers rättigheter i asylprocessen i vår motion Svensk flyktingpolitik (mot. 2021/22:2594).
Vänsterpartiet vill att de modiga hbtqi-aktivisterna runt om i världen ska känna att de har en allierad i Sverige. I denna motion har vi därför lagt en rad förslag på hur vårt land kan bli en än tydligare röst för hbtqi-personers rättigheter i världen.
4
Sverige ska aktivt driva hbtqi-frågor inom FN
FN är en central arena i arbetet för att stärka respekten för hbtqi-personers mänskliga rättigheter. Sverige bör använda FN som ett forum för att lyfta upp och driva fram hbtqi-frågor på dagordningen och för att skapa allianser med likasinnade länder. De mänsk
­
liga rättigheterna omfattar alla och världens länder måste respektera att även hbtqi-personer inkluderas. Det handlar bl.a. om rätten att inte bli utsatt för tortyr, rätten till yttrande- och åsiktsfrihet, möjligheten att organisera sig och rätten till den egna kroppen som t.ex. frihet från ”normaliserande” operationer av intersexpersoner. Ett stort kliv togs 2006 när man lade fram Yogakartaprinciperna, som behandlar frågor om sexuell läggning och könsidentitet i förhållande till de mänskliga rättigheterna, men de har inte varit tillräckliga.
Under de senaste åren har vi kunnat se flera exempel på att hbtqi-frågor lyfts på FN:s dagordning. Här kan Sverige tillsammans med likasinnade länder spela en viktig roll.
Ett historiskt steg på senare år var när FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) 2016 röstade för en resolution om skydd mot våld och diskriminering på grund av sexuell läggning och könsidentitet. Nya resolutioner har antagits, senast 2022 – och därmed förlängdes mandatet för FN:s oberoende expert med uppgift att bekämpa våld och övergrepp mot hbtqi-personer. LGBT (hbtq på svenska) har också blivit en s.k. Stakeholder Group inom ramen för FN:s högnivåpolitiska forum för hållbar utveckling. Dessa är viktiga verktyg för att synliggöra diskriminering av hbtqi-personer runt om i världen.
Sverige bör agera för att den oberoende experten för hbtqi-frågor i FN:s råd för mänskliga rättigheter ska få goda organisatoriska och finansiella förutsättningar för att genomföra sitt uppdrag. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
De globala utvecklingsmålen Agenda 2030 nämner inte hbtqi-personers rättigheter uttryckligen, men flera av delmålen öppnar för insatser när det gäller hbtqi-frågorna. Det finns en tydlig koppling mellan flera av målen och hbtqi-frågor. Det kommer t.ex. inte att vara möjligt att uppnå målet om god hälsa och välbefinnande i världen så länge trans
­
personer saknar tillgång till adekvat vård eller lesbiska mammor inte erkänns av staten. Inte heller att minska ojämlikheten så länge hbtqi-organisationer har ett obefintligt demo
­
kratiskt utrymme, eller att utrota all fattigdom i världen så länge man inte bekämpar diskriminering av hbtqi-personer på arbetsmarknaden.
Sverige bör uppmana FN:s medlemsstater att inkludera arbetet med hbtqi-frågor i sitt arbete med Agenda 2030 och i tillhörande rapporter. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge reger
­
ingen till känna.
Sverige bör föregå med gott exempel och själva lyfta hbtqi-frågorna inom ramen för det nationella svenska arbetet med att genomföra Agenda 2030. I regeringens skrivelse 2021/22:247 nämns bara kort att Sverige har en särskild uppgift när det gäller att försvara och stärka bl.a. hbtqi-rättigheter.
Sverige bör inkludera hbtqi-frågorna i sitt genomförande av Agenda 2030 och i sina framstegsrapporter. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Det finns dock fortfarande ett starkt motstånd mot att lyfta upp hbtqi-frågorna inom ramen för delar av FN:s arbete. Till exempel har det hitintills varit mycket svårt att lyfta upp hbtqi-frågorna inom ramen för FN:s kvinnokommission, trots att homo- och bisexuella kvinnor samt transpersoner tillhör några av de mest utsatta grupperna bland världens kvinnor. Det har också funnits ett starkt motstånd mot att låta företrädare för hbtqi-organisationer närvara och yttra sig inom FN och representanter och aktivister har motarbetats och tvingats att utstå trakasserier. Det är viktigt att Sverige lyfter upp hbtqi
‑
frågorna inom FN-systemet, och det kan ske t.ex. genom att man arrangerar sidoevent vid hög
­
nivåmöten eller att man bjuder med hbtqi-organisationer i sina officiella delegationer.
Sverige bör verka för att lyfta upp hbtqi-frågorna i alla relevanta forum inom FN
‑
systemet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Sverige ska även fortsätta att stödja och underlätta närvaron för hbtqi-aktivister i FN:s olika forum och processer. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
5
Sverige ska aktivt driva hbtqi-frågor inom EU
I flera av EU:s medlemsländer är fortfarande diskrimineringen av hbtqi-personer utbredd. I Litauen infördes förbud mot ”främjande av homosexualitet” 2009. I majoriteten av EU:s länder möter fortfarande transpersoner både praktiska och juridiska hinder när de vill ändra juridiskt kön och genomgå en könsbekräftande behandling. I flera EU-länder, inklusive Sverige, har möjligheterna för hbtqi-flyktingar att få asyl begränsats. EU:s flyktingpolitik slår hårt mot människor på flykt från förföljelse eller förtryck. Människor som tvingats lämna sina hemländer på grund av vem man är eller vem man älskar dör i båtar på Medelhavet eller skickas tillbaka på grund av EU:s repressiva flyktingavtal. Hbtqi-flyktingar är en särskilt utsatt grupp, som många gånger dessutom helt saknar socialt skyddsnät. En politik för hbtqi-personers rättigheter inom EU måste också inkludera människor på flykt.
Under de senaste åren har det blivit tydligt att ett EU-medlemskap inte är en garant för att hbtqi-personer ska undgå diskriminering. Enligt en undersökning från European Union Agency for Fundamental Rights (FRA) ökade antalet hbtqi-personer som uppgav att de utsatts för diskriminering på grund av sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck och könskarakteristika från 37
procent 2012 till 43
procent 2019. Det är viktigt att markera att diskriminering på grund av sexualitet och könsidentitet inte är förenlig med ett medlemskap i EU, och om enskilda medlemsstater väljer att inskränka sina medborgares mänskliga rättigheter måste det få konsekvenser, t.ex. genom ett minskat jordbruks- och regionalstöd eller förlorad rösträtt i ministerrådet.
Regeringen bör se över möjligheterna till ytterligare åtgärder mot de medlemsländer som inte efterlever de mänskliga rättigheterna och verka för att man inom EU sätter hårdare press på de medlemsländer som diskriminerar sina medborgare på grund av sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck eller könskarakteristika. Detta bör riks
­
dagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Det finns på flera områden konkreta initiativ som skulle kunna tas för att motverka diskrimineringen av hbtqi-personer i EU. I dag har samkönade par rätt att gifta sig i 16
EU-länder. 2018 slog dock EU-domstolen fast att alla par har samma rätt till rörelsefrihet. Det innebär att även EU-länder som inte tillåter samkönade äktenskap ändå blir tvungna att erkänna de par som har gift sig i andra länder. Beslutet är en viktig marker
­
ing mot diskriminering inom EU. Studien Cross-Border Recognition of Formalized Same-Sex Relationships in Europe: The Role of Ordre Public in the Baltic States and Poland från Uppsala universitet 2021 visar däremot hur länder som inte vill erkänna samkönade äktenskap hänvisar till det s.k. ordre public-förbehållet som syftar till att skydda det egna landets rättssystem och värderingar. Det finns möjlighet för kommissionen att driva överträdelseärenden med hot om vite, någonting som i så fall bör göras.
Sverige ska verka för att överträdelseärenden drivs mot de länder som inte respek
­
terar att samkönade äktenskap ingångna i ett annat land ska vara giltiga i hela EU. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
En grundläggande mänsklig rättighet är barns rätt till sina föräldrar. Dessvärre finns det fortfarande flera länder inom EU som inte erkänner samkönade föräldrapar. Det innebär bl.a. att barn till familjer som flyttar inom unionen plötsligt, i strid med barn
­
konventionen såväl som EU-stadgan, kan förlora sina juridiska rättigheter till en av föräldrarna. I december 2021 meddelade EU-domstolen att alla EU-länder måste godkänna samkönade föräldraskap som uppstått i en annan medlemsstat. Detta efter att Bulgarien vägrat erkänna två lesbiska mammor som föräldrar till ett barn fött på Gibraltar och därmed även vägrat utfärda identifikationshandlingar till barnet. För att alla barn ska ha samma grundläggande rätt till sina föräldrar måste dock alla medlems
­
stater erkänna barns rätt till sina föräldrar, oavsett vilken sexuell läggning föräldrarna har och oavsett om man är född i det aktuella landet eller någon annanstans i världen.
Regeringen ska verka för att EU:s regelverk ska garantera fri rörlighet och att samkönade föräldrapar därmed också måste erkännas juridiskt i alla EU-länder vid flytt inom unionen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Rättigheterna för transpersoner skiljer sig tydligt åt mellan EU:s medlemsstater.
Enligt
TGEU
är Malta det enda EU-land där transpersoner inte klassas som psykiskt sjuka samtidigt som det finns tillgång till transspecifik vård för både vuxna och minderåriga.
(På flera håll pågar dock ett förändringsarbete i och med WHO:s ändrade riktlinjer.) Malta och Frankrike är också de enda två länderna som förbjuder konverteringsterapi på grund av könsidentitet. Finland och sex andra medlemsstater kräver tvångssterilisering av transpersoner innan rätt kön kan bekräftas i officiella dokument. Detta trots att Europadomstolen har konstaterat att kravet på sterilisering strider mot mänskliga rättigheter. Bara nio länder ger möjlighet att ändra juridiskt kön utifrån självidentifikation.
Sverige bör arbeta för att transpersoner i alla EU:s medlemsstater ska ha möjlighet att ändra juridiskt kön utifrån självidentifikation. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
I EU har man sedan 2008 diskuterat ett antidiskrimineringsinitiativ som även skulle omfatta sexuell läggning. Direktivet ska motverka diskriminering som rör t.ex. hälso- och sjukvård, sociala förmåner, utbildning samt tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster, inklusive bostäder.
Sverige bör agera för att antidiskrimineringsinitiativet omfattar diskriminering på grund av såväl sexuell läggning som könsidentitet, könsuttryck och könskarakteristika. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
EU är i
dag världens största biståndsgivare. Men inom unionens utvecklings
­
samarbete har frågor rörande hbtqi-personers situation fått minimal uppmärksamhet, bl.a. på grund av att en rad konservativa medlemsstater aktivt har motsatt sig att EU arbetar med frågor rörande sexuella rättigheter eller könsidentitet inom sitt utvecklings
­
samarbete.
Sverige bör driva på för att EU:s utvecklingspolitik ska bidra till att stärka hbtqi
‑
personers rättigheter i världen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
I
dag har flera länder som har en historia av omfattande diskriminering och förföljelse av hbtqi-personer ansökt om medlemskap i EU. Erfarenheterna från länder som Rumänien, Slovakien och Lettland visar att det inte räcker att ansökarländerna formellt uppfyller de lagmässiga kraven; ansökarländerna behöver även uppvisa ett engagemang för att arbeta mot diskriminering på grund av sexuell läggning, köns
­
identitet, könsuttryck och könskarakteristika. Alla kandidatländer som nu förhandlar om ett medlemskap i EU brottas med stora utmaningar när det gäller respekten för hbtqi-personers rättigheter.
Det gäller inte minst Turkiet. Även om homosexualitet inte är olagligt råkar hbtqi-personer regelbundet ut för trakasserier och misshandel av polisen, Pride har stoppats vid flera tillfällen, transpersoner mördas och president Erdoğan har vid upprepade tillfällen gjort homofoba uttalanden. I Serbien har prideparader attackerats eller helt stoppats, och var fjärde hbtqi-person i landet uppger att hen har utsatts för våld på grund av sin sexualitet, sin könsidentitet eller sitt könsuttryck.
För att ett land ska kunna bli medlem i EU krävs att man uppfyller ett antal politiska, ekonomiska och administrativa villkor, de s.k. Köpenhamnskriterierna.
Köpenhamnskriterierna behöver skärpas avseende hbtqi-personers rättigheter så att det uttryckligen framgår att ett land som diskriminerar hbtqi-personers rättigheter inte kan bli medlem i EU. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
För första gången någonsin presenterade EU-kommissionen 2020 en strategi mot diskriminering och hatbrott riktat mot hbtqi-personer inom unionen. Strategin sträcker sig över fem år, 2020–2025, och innehåller ett antal målsättningar som ska uppnås inom perioden, bl.a. förstärkt rättsligt skydd för hbtqi-personer mot hatbrott, hatpropaganda och våld samt förbättrat rättsligt skydd för regnbågsfamiljer i gränsöverskridande situationer. Tyvärr är strategin inte bindande för medlemsstaterna. Det krävs därmed ett särskilt aktivt arbete för att dokumentet ska omsättas i praktisk handling. Sverige har möjlighet att bidra än mer aktivt till implementeringen av strategin.
Sverige bör driva på för implementeringen av EU:s LGBTIQ Equality Strategy 2020
‑
2025 i hela unionen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
6
Sverige ska aktivt driva hbtqi-frågorna i OSSE
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) är en bra arena där Sverige kan driva hbtqi-frågor. I parlamentet finns både länder som har kommit en bit på vägen och länder som ligger långt efter. Eftersom resolutioner i OSSE:s parlamentariska församling tas med majoritet så kan inget land enskilt obstruera när det gäller frågor inom mänskliga rättigheter som de inte vill arbeta med.
Att Sverigedemokraternas Björn Söder valts till ordförande i den svenska delega
­
tionen till OSSE:s parlamentariska församling är direkt olämpligt. Sverige ska gå före i försvaret av mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter. En ordförande för den svenska delegationen bör således stå upp för minoriteters rättigheter, inte angripa dem.
Inom OSSE finns ett rap
­
porteringssystem för hatbrott, vilket innefattar brott mot hbtqi-personer. Moskvameka
­
nismen, som Sverige tillsammans med 16 länder tog initiativ till, ger möjlighet att sända en oberoende expertmission till ett OSSE-land om det bedöms föreligga ett särskilt all
­
varligt hot mot mänskliga rättigheter sett till de åtaganden som landet har gjort inom OSSE. Bland annat gjordes en sådan efter att de fruktansvärda brotten mot homosexu
­
ella i Tjetjenien uppmärksammats. Då framkom inte bara omfattningen av brotten utan även hur de skyldiga fick straffrihet.
Sverige bör verka för att Moskvamekanismen ska åberopas när hot mot hbtqi
‑
perso
­
ner och hbtqi-rörelsen anses vara överhängande. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Sverige bör även verka för att OSSE-samarbetet även ska omfatta hbtqi-frågorna. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
7
Sverige ska aktivt driva hbtqi-frågorna inom det nordiska samarbetet och i Europarådet
Sverige bör verka för att ett ökat nordiskt och europeiskt samarbete även ska omfatta hbtqi-frågorna. I
dag råder i många avseenden liknande förutsättningar för hbtqi
‑
perso
­
ner i de nordiska länderna. Dock skiljer sig lagar och regler väsentligt åt när det kommer till trans- och intersexpersoners rättigheter. Det är i detta sammanhang viktigt att poäng
­
tera att samarbetet på såväl nordisk som europeisk nivå, liksom arbetet på nationell nivå, måste utformas tillsammans med representanter för hbtqi
‑
organisationerna i de berörda länderna.
Europarådet har de senaste åren blivit en allt viktigare arena för att lyfta upp frågorna rörande hbtqi-personers rättigheter. Där märks inte minst att arbetet för transpersoners rättigheter ger resultat. Europadomstolen för mänskliga rättigheter har vid flera tillfällen prövat fall rörande hbtqi-personers mänskliga rättigheter och riktat tydliga uppmaningar till berörda medlemsstater. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter och Europeiska kommissionen mot rasism och intolerans (ECRI) har vid flera tillfällen upp
­
märksammat kränkningar av hbtqi-personers mänskliga rättigheter bland Europarådets medlemsstater. Motståndet är samtidigt starkt, inte minst från Ryssland. Sverige måste fortsätta och ytterligare stärka sitt engagemang för hbtqi
‑
personers rättigheter inom Europarådet.
Regeringen bör därför inom samarbetet i Europarådet aktivt arbeta för att alla medlemsstater ska avskaffa all slags diskriminering på grund av sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck och könskarakteristika. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge reger
­
ingen till känna.
Inom Europarådet finns i
dag en särskild enhet som arbetar med hbtqi-frågor, Sexual Orientation and Gender Identity Unit. Detta är ett viktigt organ för att uppmärksamma hbtqi-frågorna i Europa, bl.a. bevakar man utvecklingen i medlemsstaterna och ger ut rapporter.
Sverige bör arbeta för att finansiellt och organisatoriskt stärka enheten Sexual Orientation and Gender Identity Unit inom Europarådet i syfte att säkerställa att enheten kan arbeta långsiktigt. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Arbetet med hbtqi-frågorna i Norden har varit framgångsrikt under de senaste åren. I
dag har t.ex. samtliga medlemsländer infört samkönade äktenskap. En gemensam konvention för partnerskap och samkönade äktenskap inom det nordiska samarbetet skulle garantera att ett partnerskap eller äktenskap ingånget i ett land också ska ha rättsliga verkningar i ett annat nordiskt land.
Regeringen ska inom ramen för det nordiska samarbetet verka för en konvention för partnerskap och samkönade äktenskap. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
De nordiska länderna har i dag ett utbrett samarbete med de baltiska staterna. Bland annat arrangerar man gemensamma konferenser om människohandel och miljöfrågor. Det skulle vara positivt om detta utbyte mellan de nordiska och de baltiska staterna även omfattade frågor om sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck. Situationen för hbtqi-personer har förbättrats de senaste åren i Baltikum, inte minst i Estland. Men det finns fortfarande stora utmaningar, trakasserier är vanliga och diskrimineringen är utbredd.
Regeringen ska inom det nordiska samarbetet verka för att man i samarbetet med de baltiska staterna ska lyfta fram frågor avseende sexuell läggning, könsidentitet, köns
­
uttryck och könskarakteristika. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
8
Sidas verksamhet och svenskt utvecklingssamarbete
Sverige bedriver utvecklingssamarbete med en lång rad länder, bilateralt eller genom svenska frivilligorganisationer. Det ger vårt land en möjlighet att stödja organisationer i syd som arbetar för hbtqi-personers rättigheter och främja respekten för hbtqi-personers mänskliga rättigheter. Samtidigt måste Sidas verksamhet och svenskt utvecklingssam
­
arbete med hbtqi-organisationer ta hänsyn till hbtqi-frågornas komplexitet.
Den nya regeringen med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna överger med stöd av Sverigedemokraterna Sveriges enprocentsmål och ersätter det med ett treårigt mål satt i kronor och ören. Dessutom sker en sänkning av biståndet. Att regeringen därmed bryter med en lång tradition av svensk biståndspolitik är förödande. Att sänka biståndet i en tid när behoven är som allra störst är ett slag mot de människor som har det allra svårast i världen – inte minst hbtqi-personer. Att regeringen inte ens kommer med en procentsats i förhållande till BNI innebär dessutom att man har möjlighet att sänka biståndet ytterligare framöver.
Den avgående socialdemokratiska regeringen tog beslut om ökade avräkningar för flyktingmottagande i Sverige. Det innebar bl.a. kraftigt minskade resurser för viktiga frågor såsom mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Att den nya regeringen nu dessutom helt kastar enprocentsmålet överbord och sänker biståndet kommer att slå hårt mot Sveriges arbete för hbtqi-personers rättigheter i världen.
Sverige har tidigare gjort skillnad genom konkret handling. Under 2000-talet har vi kunnat se att hbtqi-personers mänskliga rättigheter har förts in som explicita mål i allt fler strategier nationellt, regionalt och globalt för svenskt utvecklingssamarbete. Enskilda ambassader har kunnat ge lokala hbtqi-aktivister ett aktivt stöd. Genom Sveriges stöd till projektledning, ledarskap och påverkansarbete via RFSL har ett stort antal av hbtqi
‑
rörel
­
sens egna ledare fått fler verktyg och ökad kunskap om rättighetsbaserat arbete. Tyvärr blir det arbetet betydligt svårare med den nya regeringens politik.
Sveriges nya utrikesminister Tobias Billström har varit tydlig med att den nya regeringen kommer att överge den feministiska utrikespolitiken. Det är minst sagt olyckligt. För
­
tryck på grund av kön, sexualitet, könsidentitet och könsuttryck hänger ofta samman och sam
­
verkar. Bland världens kvinnor är ofta homo- och bisexuella kvinnor samt transpersoner bland de mest utsatta för diskriminering och våld. Utan en feministisk analys riskerar viktig kunskap inom bistånds- och utrikespolitiken att gå förlorad. Vänsterpartiet vill att Sverige inom ramen för utrikespolitiken tydligt bejakar att det finns fler än två köns
­
kategorier och att människor ska ha en grundläggande rätt till självidentifiering. Det är också viktigt att bejaka att transpersoner i många samhällen utgör en av de mest utsatta grupperna och att deras kön och könsuttryck inte alltid respekteras i det samhälle som de lever i.
Inom utrikespolitiken bör Sverige därför uppmärksamma situationen för homo- och bisexuella flickor, kvinnor och icke-binära samt trans- och intersexpersoner. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Trots att de riskerar att förlora arbetet, kontakten med sin familj eller till och med sitt liv organiserar sig människor i hela världen för sina rättigheter. Dessa aktivister har mod och vilja, men de behöver stöd i ofta mycket svåra miljöer. Stödet till organisa
­
tioner som arbetar med hbtqi-frågor i fattiga länder är i dag inte omfattande mätt i kronor, men för de enskilda organisationerna har det en avgörande betydelse. Dock finns det ofta hinder för att stödja hbtqi-organisationer. I länder där samkönade relationer är för
­
bjudna finns det stora svårigheter för en hbtqi-organisation att ens registrera sig, och många små hbtqi-organisationer i fattiga länder har haft svårt att leva upp till de höga krav på revision och uppföljning som Sverige ställer. För att Sveriges insatser ska bli meningsfulla är det centralt att de projekt och biståndsprogram som genomförs planeras och följs upp i dialog med hbtqi-rörelsen i det berörda landet.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på hur stödet till hbtqi
‑
orga
­
nisationer kan förstärkas och göras mer flexibelt. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Läs mer om Vänsterpartiets utvecklingspolitik i motionen En svensk utvecklings
­
politik för rättvisa, jämställdhet och hållbar utveckling (2018/19:757).
9
Hbtqi-organisationers begränsade utrymme
I dag ser vi hur hbtqi-organisationer begränsas på samma sätt som andra civilsamhälles
­
organisationer som verkar för att värna och stärka mänskliga rättigheter, men också av lagar som riktar sig direkt mot hbtqi-personer och inskränker deras rätt att uttrycka sin sexualitet och sin könsidentitet. I en tid då nationalistiska, patriarkala och reaktionära politiska krafter är på frammarsch är hbtqi-organisationernas utrymme extra hotat.
Enligt RFSL finns det s.k. moral- eller propagandalagar som begränsar yttrandefri
­
heten vad gäller sexuell läggning i minst 19 länder. Merparten ligger i Mellanöstern och Nordafrika, men tre är europeiska (Litauen, Ungern och Ryssland). Även i Rumänien och Polen har liknande förslag lagts fram. Med grund i dessa lagar trakasse
­
rar myndig
­
heterna människor och förvägrar dem rätten till vårdnad av sina barn och rätt
­
en att organisera sig. Lagarna försvårar dessutom möjligheterna till hivprevention liksom möjligheten att få upprättelse för den som utsätts för något brott på grund av sexuell läggning, könsidentitet, könsuttryck eller könskarakteristika.
Sverige ska som enskilt land såväl som medlem i EU och FN verka för att värna hbtqi-organisationers handlingsfrihet runt om i världen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Vänsterpartiets politik angående det minskade utrymmet för civila organisationer finns närmare beskriven i motionen Demokratins krympande utrymme (2018/19:723).
Lotta Johnsson Fornarve (V)
Andrea Andersson Tay (V)
Kajsa Fredholm (V)
Hanna Gunnarsson (V)
Håkan Svenneling (V)
Linda Westerlund Snecker (V)

=== HC02870: Jämställdhet och bistånd ===
Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/hc02870

Motion till riksdagen
2024/25:870
av Lotta Johnsson Fornarve m.fl. (V)
Jämställdhet och bistånd
1
Innehållsförteckning
2
Förslag till riksdagsbeslut
3
Inledning
4
Kvinnor och flickor drabbas när biståndet urholkas
5
Återinför en feministisk utrikes- och utvecklingspolitik
5.1
Upprätta en handlingsplan för jämställdhetsarbetet
5.2
Ökad mätbarhet i biståndet
5.3
Återinsätt regeringens jämställdhetsambassadör
6
Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR)
6.1
Särskilt stöd till barn och ungdomar
7
Water Sanitation and Hygiene (WASH) en jämställdhetsfråga
8
Stöd till kvinnoorganisationer och FN
9
Kvinnors rättigheter och deltagande i fredsprocesser
10
Kvinnors och flickors frihet och egenmakt
2
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska driva en feministisk utrikespolitik och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska ta fram en handlingsplan för jämställdhetsarbetet för samtliga av Utrikesdepartementets ansvarsområden: säkerhet, handel och utveckling, vilken bör redogöra för resurs- och effektmål, uppföljning och rapportering för att säkerställa effektivitet och transparens, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska ge alla myndigheter under Utrikesdepartementet i uppdrag att se till att jämställdhetsarbetet ska integreras samt ingå i samtliga ambassaduppdrag och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör ha som mål att minst 50 procent av biståndet ska gå till flickor och kvinnor och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör verka för att EU, relevanta FN-organ, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna förstärker sitt jämställdhetsarbete med målet att minst 50 procent av allt utvecklingssamarbete ska gå till flickor och kvinnor och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen snarast bör tillse att tjänsten som jämställdhetsambassadör på Utrikesdepartementet utlyses och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör öka andelen bistånd som avsätts för arbete med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) till minst 10 procent av den totala biståndsbudgeten samt verka inom EU och FN för att övriga biståndsgivare följer Sveriges exempel, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör öka stödet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i det humanitära biståndet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska arbeta aktivt med att inkludera utsatta grupper inom sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i biståndet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sveriges regering måste stärka barnrättsperspektivet i biståndspolitiska policyer och program och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen måste prioritera barns tillgång till SRHR och utbildning inom SRHR som en särskild fråga i biståndsarbetet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som enskilt land såväl som medlem i EU och FN, inom IMF och Världsbanken, bör verka för att privatisering av vattenresurser stoppas, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sveriges arbete med vatten och sanitet behöver fokusera på att långsiktigt stärka och bygga nationella system och institutioner som kan tillhandahålla hållbara vatten- och sanitetstjänster och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen måste motverka underfinansieringen av kvinnorättsorganisationer genom tydliga, bindande löften och ökade anslag till organisationer som arbetar för kvinnors och flickors rättigheter, hbtqi-organisationer och feministiska rörelser, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör säkerställa att jämställdhetsarbetet resurssätts över alla politikområden och att anslagen ökar i det bilaterala biståndet till multilaterala organisationer och till civilsamhällesorganisationer och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige inom FN bör verka för att kvinnors deltagande i fredsprocesser ska öka och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige inom FN bör verka för att resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet får genomslag i samtliga resolutioner som säkerhetsrådet behandlar och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utveckla och inkludera ett bredare perspektiv kopplat till kvinnors frihet och egenmakt som innebär en holistisk syn på att motverka de strukturer som hindrar kvinnors och flickors fullständiga, jämlika och meningsfulla deltagande och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör bidra till framtagandet av globala mål, genomförandestrategier och indikatorer samt verka för att finansiella resurser avsätts för att utmana normer och värderingar kring kvinnors och mäns ansvar för det obetalda hem- och omsorgsarbetet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör arbeta aktivt med åtgärder som bidrar till att reformera diskriminerande lagstiftning, inklusive traditionell och religiös familjerätt och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska främja jämställdhet på arbetsmarknaden, arbetsplatser och i skolor och motverka våld och trakasserier i dessa miljöer genom att verka för alla kvinnors, flickors och hbtqi-personers produktiva sysselsättning, skäliga arbetsvillkor, tillgång till vatten och sanitet och lika ekonomiska rättigheter och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska återkomma med en kompletterande plan till reformagendan för bistånd, som syftar till att aktivt verka för rätten att organisera sig i fria och oberoende fackföreningar och tillkännager detta för regeringen.
3
Inledning
Utvecklingen för jämställdhet går bakåt globalt. De senaste åren har coronapandemin, krig och konflikter, miljö- och klimatkris, skuldkriser och globala energi- och livs
­
medelskriser lett till ökade nivåer av fattigdom. Det drabbar kvinnor i högre utsträck
­
ning än män. Antalet kvinnor och flickor som lever i konfliktdrabbade områden har ökat med 50 procent de senaste fem åren. Parallellt med att demokratin nedmonteras globalt så sker en försämring av kvinnors, flickors och hbtqi-personers rättigheter och levnads
­
villkor, inte minst genom ett växande och organiserat motstånd mot jämställdhet och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Mot den bakgrunden är det nödvändigt att Sverige stärker sitt arbete för kvinnors och flickors rättigheter.
Regeringen betonar jämställdhet som ett kärnvärde. Trots detta har inte alla områden av Sveriges utrikespolitik ett jämställdhetsperspektiv. Sverige går i
stället bakåt vad gäller finansiering av jämställdhetsinsatser, inte minst till feministiska organisationer och hbtqi-organisationer som lider av kronisk underfinansiering. SRHR är en fortsatt stark prioritering i de politiska ramverken, men det återspeglas inte i satsningar i biståndsbudgeten.
För vidare läsning om Vänsterpartiets utvecklings- och biståndspolitik, se vår motion En svensk utvecklingspolitik för rättvisa, jämställdhet och hållbar utveckling (mot. 2023/24:2343).
4
Kvinnor och flickor drabbas när biståndet urholkas
Regeringens och Sverigedemokraternas politik innebär ett paradigmskifte i en lång tradition av svensk biståndspolitik. Något av det första man gjorde när man kom till makten var att överge det väletablerade enprocentsmålet. Det är ett mål som haft ett starkt stöd i riksdagen sedan slutet av 60-talet. Att sänka biståndet i en tid när globala kriser överlappar varandra och behoven är som allra störst är ett slag mot de människor som har det allra svårast i världen. Omkring 70 procent av världens fattiga är kvinnor. Utvecklings- och biståndspolitik är en direkt jämställdhetsfråga.
Regeringen har gjort en total omläggning av biståndet genom sin nya reformagenda, kallad ”Bistånd för en ny era – frihet, egenmakt och hållbar tillväxt”. Men tvärtom vad titeln utlovar är regeringen tydlig med att svenska intressen ska ligga till grund för den nya biståndspolitiken. Det går helt emot principerna om hur bistånd ska bedrivas: från mottagarens egna prioriteringar och behov. Man använder också biståndet som ett verktyg för att uppnå migrationspolitiska villkor. Det är ett avsteg från själva grund
­
principen om bistånd och strider mot principerna om effektivt bistånd.
Det är anmärkningsvärt hur illa regeringens formuleringar om jämställdhet och egenmakt rimmar med de faktiska prioriteringarna i budgeten. I den nya reformagendan för biståndet står det t.ex. att svenskt bistånd ska vara en tydlig kraft för jämställdhet och att fokus ska vara två övergripande områden: främja kvinnors och flickors möjlig
­
het att fritt bestämma över sina liv och kroppar samt stärka kvinnors och flickors ekonomiska egenmakt. Vänsterpartiet instämmer i att det borde vara självklara utgångspunkter för svenskt bistånd.
Frågan är hur jämställdhetsperspektivet de facto påverkas när regeringen samtidigt försämrar de faktiska förutsättningarna för ett bistånd för jämlikhet och rättvisa. På vilket sätt gynnas flickor och kvinnor i världen av ett minskat bistånd och ett bistånd som ska bedrivas utifrån svenska intressen? På vilket sätt bidrar det svenska biståndet till ökad jämställdhet genom att fokusera biståndet till områden med minskat jämställd
­
hetsfokus? Det kan inte regeringen svara på eftersom man inte har gjort några konsekvensanalyser av hur den förändrade politiken påverkar jämställdhetsarbetet. Sedan sitt tillträde har regeringen skött hanteringen av svenskt bistånd oerhört vårdslöst – i direkt motsättning till det transparenta och effektiva bistånd som behövs.
Ägarskap är centralt för att biståndspolitiken ska genomsyras av ett rättighets
­
perspektiv och utgå från fattigas perspektiv på utveckling samt sträva mot målet att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Ett fokus på svenska intressen sätter hela biståndspolitiken i gungning. Det är tydligt att regeringen inte har några ambitioner om att Sverige ska fortsätta att ta ansvar för den globala utvecklingen.
5
Återinför en feministisk utrikes- och utvecklingspolitik
Vänsterpartiet beklagar starkt att regeringen har övergett den feministiska utrikes
­
politiken. Sverige har varit ett föregångsland som andra länder tagit efter. Att plötsligt ändra riktning är ett slag mot flickor och kvinnor världen runt samtidigt som det skickar helt fel signaler till omvärlden.
Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) har undersökt effekterna av Sveriges feministiska utrikespolitik. I rapporten More Than a Label, Less Than a Revolution: Sweden’s Feminist Foreign Policy från 2023 konstateras att den feministiska utrikes
­
politiken ledde till att jämställdhetsarbetet intensifierades och att ambitionsnivån höjdes, samt att den stärkte Sveriges internationella ledarskap i jämställdhetsfrågor. Det arbetet kastar regeringen nu tillsammans med Sverigedemokraterna överbord. Enligt Sida ligger Sverige klart under målet i EU:s handlingsplan för jämställdhet om hur hög andel bistånd som ska innehålla en jämställdhetskomponent.
Kränkningar av kvinnors rättigheter är det vanligaste och mest omfattande brottet mot de mänskliga rättigheterna. Världen över begränsas kvinnors liv av diskriminerande lagstiftningar och samhällsnormer. Könsdiskriminering är en stor orsak till fattigdom, och kvinnor som oftast har det verkliga försörjningsansvaret för familjen saknar många gånger de mest basala rättigheterna.
Därtill kommer den politiska utvecklingen i stora delar av världen där nationalistiska och fascistiska strömningar går på offensiven. Det är en rörelse som inte sällan bygger sin politiska agenda på repression mot och kontroll av kvinnor och flickor. Jämställd
­
hetsarbete och hbtqi-rättigheter utmanas alltmer öppet globalt av välfinansierade allianser av värdekonservativa, religiösa, ultranationalistiska och populistiska krafter. Dessa allianser drivs och/eller finansieras ofta av organisationer baserade i USA, Europa eller Ryssland och de har bidragit till att jämställdhetsarbetet gått tillbaka inom flera områden och i flera länder. De driver en familjekonservativ agenda som ifråga
­
sätter bl.a. aborträtten, hbtqi-personers rättigheter och civilsamhällets rätt att verka.
Sverige kan och bör vara en tydlig motpol till de som vill inskränka demokrati, hbtqi-personers och kvinnors och flickors frihet och rättigheter, men då behöver jämställd
­
hetsarbetet vara en del av alla områden inom utrikespolitiken, dvs. utvecklings-, säkerhets- och handelspolitik. Det saknas dock en uttalad ambition om att visa ledarskap i dessa viktiga frågor. Regeringen åberopar inte någon tydlig politik som ska hålla ihop Utrikesdepartementets tre ansvarsområden – bistånd, handel och säkerhet – för att säkerställa att kärnvärdet jämställdhet ska integreras. Inte heller i regeringens reformagenda för biståndet nämns vikten av integrering av jämställdhet på alla områden.
Genusperspektivet måste integreras och genomsyra alla områden, oavsett om det handlar om infrastruktursatsningar, handelsavtal eller vapenexport. Arbetet ska vara målstyrt och möjligt att utvärdera och följa upp. Jämställdhet ska inte vara en separat och avgränsad strategi i utvecklingssamarbetet. Vänsterpartiet vill se integrerade jämställdhetsstrategier som genomsyrar hela utrikes- och utvecklingspolitiken, dvs. utvecklings-, säkerhets- och handelspolitik.
Sverige ska driva en feministisk utrikespolitik. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
5.1
Upprätta en handlingsplan för jämställdhetsarbetet
Regeringen anser att jämställdhet även fortsatt är en kärnfråga, samt har tydligt uttalat en ambition om att värna kvinnors, flickors och hbtqi-personers rättigheter. Dock stöds inte denna ambition av några tydliga analyser eller någon konkret jämställdhets
­
integrering i strategier eller regleringsbrev. Inte heller i Utrikesdepartementets samtliga ansvarsområden.
För att genomföra ett bra och genomarbetat jämställdhetsarbete så måste en hel
­
täckande handlingsplan tas fram. En handlingsplan som kan granskas och utvärderas. Det är mot den bakgrunden oroande att Sidas interna handlingsplan för jämställdhet som löpte ut 2023 inte har förnyats. Handlingsplanen för jämställdhetsarbetet måste inkludera samtliga av Utrikesdepartementets ansvarsområden: säkerhet, handel och utveckling. Handlingsplanen bör redogöra för resurs- och effektmål, uppföljning och rapportering för att säkerställa effektivitet och transparens.
Regeringen ska ta fram en handlingsplan för jämställdhetsarbetet för samtliga av Utrikesdepartementets ansvarsområden, säkerhet, handel och utveckling, vilken bör redogöra för resurs- och effektmål, uppföljning och rapportering för att säkerställa effektivitet och transparens. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Regeringen ska ge alla myndigheter under Utrikesdepartementet i uppdrag att jämställdhetsarbetet ska integreras samt ingå i samtliga ambassaduppdrag. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
5.2
Ökad mätbarhet i biståndet
I
dag saknas det tydliga siffror på hur stor andel av det svenska biståndet som går till flickor och kvinnor respektive pojkar och män. Bara en bråkdel av de bistånd som betalades ut i tematiska strategier går riktat till global jämställdhet samt kvinnors och flickors rättigheter. Hur mycket av resten av biståndsbudgeten som går till flickor och kvinnor vet vi inte.
Vänsterpartiet menar att Sverige, i en värld där kvinnor systematiskt diskrimineras och åsidosätts, bör ha som målsättning att avsätta hälften av biståndet eller mer till flickor och kvinnor.
Sverige bör ha som mål att minst 50 procent av biståndet ska gå till flickor och kvinnor. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Det är på samma sätt viktigt att det skapas tydliga sätt att följa hur stor andel av biståndet som går till flickor och kvinnor respektive pojkar och män i internationella organisationer.
Sverige bör verka för att EU, relevanta FN-organ, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna förstärker sitt jämställdhetsarbete med målet att minst 50 procent av allt utvecklingssamarbete ska gå till flickor och kvinnor. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
5.3
Återinsätt regeringens jämställdhetsambassadör
Mandatet för regeringens jämställdhetsambassadör löpte ut i september 2024. I dags
­
läget har ingen ny utlysning skett, vilket är oroande. En jämställdhetsambassadör är viktig av flera skäl. Dels för att sprida information om vårt jämställdhetsarbete, dels för att aktivt driva jämställdhetsfrågor globalt.
Utrikesdepartementet har fått färre resurser till jämställdhet. Om den nuvarande ambassadören inte ersätts innebär det att departementet endast kommer att ha en enda person som helt ägnar sig åt jämställdhet. Det skulle vara en tydlig markering och allvarlig försvagning av jämställdhetsarbetet samt skicka fel signaler till vår omvärld. Detta är att jämföra med åren 2018–2022 då en ambassadör och två handläggare arbetade med enbart jämställdhet som ansvarsområde på departementet.
Regeringen bör snarast tillse att tjänsten som jämställdhetsambassadör på Utrikes
­
departementet utlyses. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
6
Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR)
Att få bestämma över sin egen kropp och uttrycka sin egen sexualitet är en grund
­
läggande mänsklig rättighet. Men det är en rättighet som kränks och inskränks i många länder som Sverige bedriver utvecklingssamarbete med.
I Agenda 2030 har världens länder slagit fast att alla människor i världen ska ha tillgång till SRHR till 2030. För att det ska bli möjligt krävs ett brett arbete som inkluderar fattigdomsbekämpning och ökad jämlikhet. Det kräver också att frågan om SRHR kommer högre upp på dagordningen.
Bristande tillgång till preventivmedel och sexualupplysning, bristande mödravård och starka begränsningar i aborträtten är centrala hinder för utveckling och fattigdoms
­
bekämpning. Det finns ett stort behov av givarländer som är beredda att stötta organisa
­
tioner som arbetar för SRHR i fattiga länder. Alltför många givare saknar viljan eller modet att engagera sig i dessa frågor som många gånger uppfattas som kontroversiella.
Coronapandemin har slagit hårt globalt, inte minst vad gäller SRHR. När pengar, personal och medicinsk utrustning har gått till att bekämpa coronaviruset så har andra delar av vården tvingats att stå tillbaka. Det har inte minst handlat om just mödravård och tillgång till preventivmedel och abortmediciner och liknande. Den begränsade rörelsefriheten i kombination med stigma och tabu har hindrat flickor och kvinnor från att utöva sina mänskliga rättigheter. Bland världens kvinnor är ofta homo- och bisexuella kvinnor samt transpersoner bland de mest utsatta för diskriminering och våld.
Samtidigt ser vi hur de krafter som motarbetar aborträtten är aktiva i många fattiga länder och flyttar fram sina positioner. Donald Trumps beslut att återinföra den s.k. Mexico City Policy (eller munkavleregeln) som hindrade USA från att finansiera organisationer som arbetar för aborträtten, utgör fortfarande ett mycket stort hot mot kvinnors rättigheter och var ett tydligt bakslag för den globala utvecklingspolitiken. Den amerikanska organisationen MSI Reproductive Choices har beräknat konsekvenserna av Mexico City Policy. De menar att ytterligare 2 miljoner osäkra aborter har skett och att 22
000 fler kvinnor och flickor har dött till följd av komplikationer vid graviditet eller förlossning mellan 2017 och 2020. Även om Joe Biden upphävde munkavelregeln i januari 2021 menar MSI Reproductive Choices att effekterna kommer att fortsätta en lång tid framöver, främst för kvinnor på landsbygden i låginkomstländer utan tillgång till reproduktiv hälso- och sjukvård.
Vänsterpartiet har hela tiden drivit på för att regeringen ska avsätta ännu mer resurser till SRHR och anser fortsatt att de svenska åtagandena har varit för små. Även globalt är finansieringsunderskottet fortfarande omfattande.
SRHR har under en lång tid och oavsett politisk färg på regeringen varit en prio
­
riterad fråga i svensk utrikes- och biståndspolitik. Under 2014 till 2022 var SRHR ett av sex prioriterade områden i handlingsplanen för den feministiska utrikespolitiken. Även den nya regeringen lyfter SRHR som ett centralt område och det ingår i en av de tema
­
tiska prioriteringarna i reformagendan för biståndet. Men regeringen och Sverige
­
demokraterna har inte låtit de politiska prioriteringarna kring SRHR i biståndet åter
­
speglas i finansiella medel. Det är ett tydligt exempel på hur regeringen går på tvärs med vad man säger sig göra. Någonting som numera präglar den svenska bistånds
­
politiken.
Under den förra regeringen dirigerades betydande delar av svenskt bistånd om, bl.a. på grund av Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina och kostnader för mottagande av flyktingar i Sverige. Det fick effekten att Sveriges SRHR-stöd minskade 2022, för första gången på tio år. Den nuvarande regeringen har fortsatt dragit ner på SRHR-relaterat bistånd. I regleringsbrevet till Sida 2023 skars budgeten till FN:s befolkningsfond UNFPA, UN Women och FN:s gemensamma program mot hiv och aids (Unaids) ner med 25 procent per organ. Stödet till UN Women och Unaids fortsatte under 2024 att minska. Anslaget till Globala fonden – där en ansenlig del av budgeten går till hivprevention och flickors SRHR – ligger kvar på samma nivå som 2023, trots den finansiella utfästelse Sverige gjort till fonden 2023–2025.
Minskning av medel till SRHR är särskilt olyckligt då en rad aktörer som aktivt och strategiskt verkar mot SRHR pumpar in pengar och propaganda mot SRHR i låg- och medelinkomstländer. Civilsamhällesorganisationer som arbetar för SRHR, hbtqi-personers rättigheter och jämställdhet spelar en helt central roll för att motverka de repressiva krafter som vill begränsa människors fri- och rättigheter. Därför är det mycket illavarslande att regeringen drar undan mattan för civilsamhällets bistånds
­
arbete. Läs mer i vår motion Folkrörelsebiståndet (mot. 2024/25:63).
SRHR måste prioriteras i svenskt utvecklingssamarbete. Av denna anledning har Vänsterpartiet under flera år drivit att minst 10 procent av biståndsbudgeten ska öron
­
märkas för SRHR – ett mål som även International Parliamentarians’ Conference on the Implementation of the ICPD Programme of Action (IPCI) ställde sig bakom i sin slut
­
deklaration Stockholm Statement of Commitment.
Regeringen bör öka andelen bistånd som avsätts för arbete med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) till minst 10 procent av den totala biståndsbudgeten samt verka inom EU och FN för att övriga biståndsgivare följer Sveriges exempel. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Ett område med växande utmaningar är arbetet med SRHR-frågor i humanitära kriser. Det finns ett tydligt samband mellan väpnade konflikter och ökad mödra
­
dödlighet, barnäktenskap och sexualiserat våld. I
dag pågår flera utdragna konflikter runt om i världen och fler människor än någonsin tidigare befinner sig i
dag på flykt. Vi ser också att människor lever på flykt under allt längre tid.
Behoven är enorma i konfliktområden och i flyktingläger. Det handlar om att mot
­
arbeta barnäktenskap och sexualiserat våld och säkra tillgången till preventivmedel,
säkra aborter och mödravård. Flera organisationer, exempelvis UNFPA och International
Planned Parenthood Federation (IPPF), har börjat ställa om sin verksamhet för att för
­
stärka sitt arbete med SRHR i humanitära kriser.
Regeringen bör öka stödet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i det humanitära biståndet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Det är också viktigt att undanröja de hinder som utestänger vissa grupper från viktiga SRHR-insatser. Det kan t.ex. handla om fattiga kvinnor och flickor på landsbygden, hbtqi-personer, etniska minoriteter och urbefolkningsgrupper, barn och unga, äldre, funktionshindrade och människor på flykt. Hindren kan ta sig olika former och uttryck, både i form av t.ex. destruktiva normer och praktiska hinder. Därför krävs ett helhets
­
perspektiv i utvecklings- och biståndspolitiken såväl som i utrikespolitiken.
Sverige ska arbeta aktivt med att inkludera utsatta grupper inom sexuell och repro
­
duktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i biståndet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
6.1
Särskilt stöd till barn och ungdomar
Flickors tillgång till utbildning hindras av osäkra miljöer både i skolan och i hemmet. Det kan bl.a. handla om bristande tillgång till vatten och sanitet samt utbrett köns
­
relaterat våld inklusive barnäktenskap och könsstympning av flickor. Könsrelaterat våld i form av barnäktenskap är också ett stort hinder för flickors utbildning, en fråga som blivit än mer avgörande i efterverkningarna av coronapandemin och den ökade fattig
­
domen bland barn och unga även i medelinkomstländer. För att främja flickors utbild
­
ning behövs ökade insatser inom SRHR.
Barns tillgång till SRHR behöver prioriteras som en särskild fråga. FN:s barnrätts
­
kommitté har lämnat rekommendationer till Sveriges regering om att stärka barnrätts
­
perspektivet i biståndspolitiska policyer och program. För att säkerställa barns rättig
­
heter i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter behöver barn upp till 18 år identifieras som en prioriterad målgrupp. SRHR- och jämställdhetsrelaterade ut
­
maningar som drabbar unga behöver adresseras i tidig ålder och inkluderas som en obligatorisk del i utbildningen för att förändra destruktiva normer och beteenden. Barn behöver också få ökad kunskap om t.ex. sexualitet och den egna kroppen.
Det är också viktigt att främja demokrati och barns rätt till deltagande kopplat till SRHR. Här spelar civilsamhället en viktig roll för att bidra till att medvetandegöra barns behov och förändra destruktiva normer. Barn och unga måste få bättre tillgång till platt
­
formar för påverkan och ansvarskrävande inom SRHR.
Sveriges regering måste stärka barnrättsperspektivet i biståndspolitiska policyer och program. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Regeringen måste prioritera barns tillgång till SRHR och utbildning inom SRHR som en särskild fråga i biståndsarbetet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge reger
­
ingen till känna.
7
Water, Sanitation and Hygiene (Wash) – en jämställdhetsfråga
Att säkra tillgången till rent vatten och grundläggande sanitet är avgörande för att kunna rädda liv världen över. Men också för att kunna bekämpa fattigdom och för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Ett lands hela utveckling går hand i hand med tillgång till rent vatten och sanitet. I en tid av klimatkris och fler konflikter om vatten blir det allt viktigare att lyfta dessa frågor.
Bristande tillgång till rent vatten och sanitet påverkar kvinnor och flickor särskilt hårt. Alltför många kvinnor ägnar timmar varje dag åt att hämta rent vatten i
stället för att delta i utbildning eller aktiviteter som skulle kunna ge en egen inkomst. Avsaknaden av toaletter är i många länder ett av huvudskälen till att flickor hoppar av sin skolgång och många flickor tvingas att sluta skolan när de får mens. Över 400 miljoner barn globalt saknar pålitliga toaletter i skolan, av dem saknar fler än hälften – över 200 miljoner – skoltoalett helt. Det påverkar barnen negativt på flera sätt, men kanske extra orättvist är det för alla de flickor som tvingas vara hemma från skolan när de har mens visar en ny undersökning från Världshälsoorganisationen och Unicef.
Brist på rent vatten är också ett avgörande hinder för en god förlossningsvård och säkra aborter. Infektioner som sprids inom vården kostar årligen länder i södra Afrika drygt 89 miljarder kronor och leder till tusentals dödsfall. Hälften av dessa infektioner hade kunnat förhindras om vården fick bättre tillgång till rent vatten, sanitet och hygien,
vilket ny forskning från Wateraid och Världsbanken visar. Wateraid menar att problemet
måste lösas för att förhindra sjukdomsspridning, framtida pandemier och för att före
­
bygga spridningen av antibiotikaresistenta bakterier.
Tillgång till sanitet, hygien och rent vatten är en mänsklig rättighet. För att säker
­
ställa dessa mänskliga rättigheter behövs långsiktiga lösningar med hållbara, till
­
gängliga system för distribution av vatten och sanitet. Det behövs samhällslösningar som når alla, inte endast dem med mest pengar.
Organisationen Wateraid har granskat både det svenska och det globala biståndet till rent vatten, sanitet och hygien. Sedan de globala hållbarhetsmålen togs 2015 har det globala biståndet på området minskat med en tredjedel. Även det svenska biståndet har minskat under samma period.
När en resurs blir en bristvara tenderar den att bli en attraktiv handelsvara. Det gäller i högsta grad vatten under de senaste decennierna. Globala företag ser gränslösa marknader öppna sig genom privatiseringar av vatten i kombination med en växande efterfrågan på vatten. Privata vattenföretag strävar efter kortsiktig vinst och söker sig till områden där kostnaderna är låga och inkomsterna höga. Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken har dessutom i flera fall utövat påtryckningar på fattiga länder för att de ska sälja ut sina vattenverk till multinationella bolag.
Vänsterpartiet ser Sverige som en viktig aktör i det globala arbetet med att säkra tillgång till vatten och sanitet för jordens fattiga. Universell tillgång till rent vatten förutsätter att det finns en tryggad tillgång till vatten via det offentliga. Vänsterpartiet menar därför att all privatisering av vatten och dess distribution måste upphöra.
Sverige bör som enskilt land såväl som medlem i EU och FN, inom IMF och Världsbanken, verka för att privatisering av vattenresurser stoppas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
För att vi långsiktigt ska säkra tillgången till rent vatten och sanitet för hela jordens befolkning krävs att vi bygger upp hållbara system för vatten och sanitet i varje sam
­
hälle så att de kan tillhandahålla rättvisa och hållbara tjänster till alla. Då behöver regeringar och biståndsgivare förändra sitt arbete med vatten och sanitet. I
dag ser vi att mycket av arbetet med vatten och sanitet sker i form av kortsiktiga projekt. Alltför många givare använder dessutom arbetet med vatten och sanitet för att visa upp just sina enskilda tekniska lösningar. Hållbara och långsiktiga system för vatten och sanitet kan inte byggas i projektform. Det krävs gemensamt ägda samhällssystem som myndigheter och regeringar kan ta ett långsiktigt ansvar för. Detta blir i synnerhet viktigt i en tid då tillgången till rent vatten hotas av klimatkrisen. Arbetet med vatten och sanitet behöver också bedrivas i aktiv dialog med det civila samhället och samhällets medborgare.
Sveriges arbete med vatten och sanitet behöver fokusera på att långsiktigt stärka och bygga nationella system och institutioner som kan tillhandahålla hållbara vatten- och sanitetstjänster. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
8
Stöd till kvinnoorganisationer och FN
När jämställdhetsarbetet går tillbaka är det viktigt att Sverige stödjer de aktörer som på bred front arbetar för en mer jämställd värld. Dessa krafter är tyvärr hårt pressade och är i behov av ett ökat stöd. Det rör sig om aktörer och organisationer som jobbar med kvinnors och flickors rättigheter, hbtqi-organisationer, progressiva religiösa aktörer och feministiska rörelser, multilaterala organ (t.ex. UN Women och UNFPA). Forskning visar att stödet till feministiska rörelser och organisationer är den enskilt viktigaste faktorn för att jämställdhet främjas i ett land. Trots det lider de av kronisk under
­
finansiering. Endast en procent av allt bilateralt jämställdhetsbistånd går till dessa aktörer. I Sverige stödjer ca 3 procent av Sidas flöden detta ändamål och på EU-nivå är motsvarande siffra 0,5 procent. Under Generation Equality Forum (2021) beslutade det internationella samfundet att dubblera finansieringen till kvinnorättsorganisationer och feministiska rörelser.
Trots regeringens uttalanden och formuleringar om ökade ambitioner vad gäller stöd till globalt jämställdhetsarbete, avspeglas inte detta i budget och genomförande. Det är minst sagt anmärkningsvärt.
Det är oerhört viktigt att stödja kvinnorättsorganisationer och kvinnoledda organisa
­
tioner genom bistånd. De är bäst lämpade att bedöma och se till kvinnors och flickors behov och att arbeta mot könsbaserat våld och skadliga normer och för att öka kvinnors inflytande. Det är därför oerhört oroande att stödet till civilsamhällets organisationer både i Sverige och globalt nu hotas av regeringens nya strategi rörande folkrörelse
­
biståndet. Sida har sagt upp avtalet med en lång rad civilsamhällesorganisationer i förtid. På det sättet riskerar man att över 1
700 projekt i 90 länder går förlorade. Många är till för att stödja just kvinnoaktivister.
Anslaget till FN-systemets viktigaste organ för jämställdhetsfrågor (UN Women) mer än halverades under 2022–2024 och stödet till UNFPA, som arbetar med SRHR, sänktes under samma period med ca 25 procent. FN:s fond för fredsbyggande (UN Peacebuilding Fund) har varit en av FN-systemets bäst presterande fonder vad gäller stöd till jämställdhet. Till den har regeringen sänkt stödet med 70 procent jämfört med 2022 års nivå. Medel till kvinnorättsorganisationer och civilsamhällesorganisationers arbete med kvinnor, fred och säkerhetsagendan har försvunnit. Enligt Sidas budget
­
prognos 2025–2027 riskerar de globala strategierna att minska rejält i budget då anslagspost 34 föreslås minska med 45 procent till 2027. Här ingår bl.a. den globala jämställdhetsstrategin, och strategier kopplat till SRHR, Wash och utbildning. Den planerade separata globala strategin för arbetet med SRHR har slopats.
Dessa nedskärningar innebär inte bara att jämställdhet som område nedprioriterats. Det fördjupar även den kroniska underfinansieringen av kvinnorättsorganisationer, hbtqi-organisationer och feministiska rörelser vars organisationer finansieras genom FN-organ såväl som den globala jämställdhetsstrategin. I reformagendan för biståndet finns heller inte någon referens till vikten av att stötta kvinnorättsorganisationer, hbtqi-organisationer eller feministiska rörelser trots att Sida så sent som 2023 åtog sig att öka stödet till dessa aktörer.
Regeringen måste motverka underfinansieringen av kvinnorättsorganisationer genom tydliga, bindande löften och ökade anslag till organisationer som arbetar för kvinnors och flickors rättigheter, hbtqi-organisationer och feministiska rörelser. Detta bör riks
­
dagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Regeringen bör säkerställa att jämställdhetsarbetet resurssätts över alla politik
­
områden, och att anslagen ökar i det bilaterala biståndet, till multilaterala organisationer och till civilsamhällesorganisationer. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge reger
­
ingen till känna.
9
Kvinnors rättigheter och deltagande i fredsprocesser
Utrikes- och säkerhetspolitik har traditionellt ansetts vara ett manligt område. Således även processer som syftar till att leda till fred och återuppbyggnad. FN:s utvecklings
­
fond för kvinnor (Unifem) beräknar att mellan 1992 och 2019 utgjorde kvinnor inom fredsprocesser globalt 13 procent av förhandlarna, 6 procent av medlarna och 6 procent av undertecknarna. Omkring 70 procent av fredsprocesserna under samma tidsperiod innehöll varken kvinnliga förhandlare eller undertecknare.
FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet handlar bl.a. just om att stärka kvinnors rättigheter och deltagande i fredsprocesser. En ökad andel kvinnor i t.ex. fredsfrämjande insatser är ett viktigt mål i sig. Representation är en viktig byggsten i demokratin och bottnar i rättvisekrav. Det är grundläggande att understryka kvinnors avgörande uppgifter och roll i fredsprocesser, fredsbevarande trupper, rättsväsende, valprocesser, säkerhetssektorn och återuppbyggnadsprocesser, så som det beskrivs i resolution 1325 och de påföljande resolutionerna, t.ex. resolution 2122. Ett jämlikt deltagande mellan kvinnor och män i fredsprocesser är nödvändigt för hållbar fred och mänsklig säkerhet. Vänsterpartiet anser det vara självklart att kvinnors och mäns representation och deltagande i fredsprocesser bör fördelas jämnt.
Sverige bör inom FN verka för att kvinnors deltagande i fredsprocesser ska öka. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Sverige bör inom FN verka för att resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet får genomslag i samtliga resolutioner som säkerhetsrådet behandlar. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Folke Bernadotteakademin (FBA) har sedan 2015 samordnat ett kvinnligt medlings
­
nätverk med expertkunskap inom diplomati, fredsbyggande, fredsmedling och freds
­
förhandling. Nätverket har varit viktigt för att främja kvinnors roll i fredsprocesser och bidra till Sveriges arbete med resolution 1325. I regleringsbrevet för FBA 2023 beslutade regeringen att verksamheten skulle vila, och efterföljande år beslutade man att FBA helt skulle upphöra med verksamheten. Vänsterpartiet menar att regeringen omgående bör uppdra åt myndigheten att återuppta verksamheten med det svenska medlingsnätverket för kvinnor. Läs mer i vår motion Folkrörelsebiståndet (mot. 2024/25:63).
10
Kvinnors och flickors frihet och egenmakt
Kvinnors rättigheter är en nyckel till utveckling. Att öka kvinnors möjligheter till utbildning och försörjning bidrar till att förbättra den enskilda kvinnans ställning och främja jämställdhet i stort och bidrar dessutom till hela samhällets utveckling. Samtidigt är det viktigt att understryka att kvinnor världen över i högsta grad själva är aktörer. Det är därför avgörande att det är kvinnor i fattiga länder som sätter dagordningen för arbetet med jämställdhet i utvecklingspolitiken och att Sverige verkar för att kvinnor finns representerade och inkluderas i alla former av beslutsprocesser. Jämställdhet är inte bara en mänsklig rättighet, utan en förutsättning för hållbar utveckling.
Både fattigdom och inskränkningar av de mänskliga rättigheterna tar sig olika uttryck för flickor och kvinnor respektive pojkar och män. För att nå framgång på dessa områden behöver ett tydligt könsperspektiv inkluderas så att flickors/kvinnors och pojkars/mäns skilda villkor synliggörs och politiken utformas så att den undanröjer förtryck och diskriminering på grund av kön.
Regeringen har aviserat att kvinnors och flickors frihet och egenmakt är ett prioriterat strategiskt område i utvecklingspolitiken, liksom arbete för att motverka diskriminering, skadliga normer och sedvänjor. Det saknas dock ett genomgående och holistiskt arbete med de strukturer som hindrar kvinnors och flickors fullständiga, jämlika och meningsfulla deltagande. Inget nämns om ansvaret för det obetalda omsorgs- och hushållsarbetet eller vikten av att verka för allmänna sociala trygg
­
hetssystem, inklusive föräldraledighet, barn- och äldreomsorg, pensioner och sjukförsäkring, med barnrätts-, livscykel- och jämställdhetsperspektiv. Det är en uppenbar brist.
I
stället fokuserar regeringen biståndet till områden med minskat jämställdhetsfokus. Bland annat vill man öka andelen privatsektorsbistånd. Studien Mobilising Private Development Finance: Implications for Overall Aid Allocations (2020:1) från Expertmyndigheten för biståndsanalys (EBA) visar att bara 2 procent av privatsektorsbiståndet har jämställdhetsfokus. Det ska jämföras med 40 procent i det vanliga bilaterala biståndet.
Samma sak gäller den tätare kopplingen mellan bistånd och handel, där ojämlikheten mellan kvinnor och män riskerar att förstärkas. Kommerskollegium konstaterar t.ex. i sin rapport Trade and Gender Equality, The role of trade policy (2020) att det är avgörande att handelsfrågor även inkluderar ett jämställdhetsperspektiv.
Regeringen bör utveckla och inkludera ett bredare perspektiv kopplat till kvinnors frihet och egenmakt som innebär en holistisk syn på att motverka de strukturer som hindrar kvinnors och flickors fullständiga, jämlika och meningsfulla deltagande. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Regeringen bör bidra till framtagandet av globala mål, genomförandestrategier och indikatorer samt verka för att finansiella resurser avsätts för att utmana normer och värderingar kring kvinnors och mäns ansvar för det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Alla har rätt att välja om och med vem de ska gifta sig. Barn ska inte kunna ingå äktenskap. Trots det är det alltför många kvinnor och flickor som lever i äktenskap som de tvingats in i av sina föräldrar. Flickor och kvinnor drabbas av hedersrelaterat våld och förtryck, men även pojkar och unga män blir utsatta. En särskilt utsatt grupp är hbtqi-personer. Det är också alltför många som utsätts för ekonomiskt våld. Inte sällan legitimerat av ett förtryckande traditionellt eller religiöst rättssystem och praxis. Lagstiftning ska fungera dels som ett skydd för människor som riskerar att få sina mänskliga rättigheter kränkta, dels som ett normerande verktyg för att få till attityd
­
förändringar i samhället.
Regeringen bör arbeta aktivt med åtgärder som bidrar till att reformera diskrimine
­
rande lagstiftning, inklusive traditionell och religiös familjerätt. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
För ett tryggt arbetsliv utan diskriminering, med lika rättigheter och lika lön för lika arbete är fria och oberoende fackföreningar en viktig nyckel. Att få organisera sig i fria och oberoende fackföreningar är en grundläggande mänsklig rättighet. Trots det är det i många av världens länder fortfarande förknippat med stor fara. Runt om i världen avskedas, trakasseras, fängslas och mördas modiga kvinnor och män bara för att de valt att organisera sig på sina arbetsplatser och krävt sina grundläggande rättigheter. Regeringens reformagenda lägger stort fokus på företag och handel, men nämner inte det fackliga arbetets betydelse. Dessutom har man valt att säga upp avtalet med en lång rad civilsamhällesorganisationer som arbetar med fackliga frågor. Det drabbar fack
­
förbund i 64 länder.
Sverige ska främja jämställdhet på arbetsmarknaden, arbetsplatser och i skolor och motverka våld och trakasserier i dessa miljöer genom att verka för alla kvinnors, flickors och hbtqi-personers produktiva sysselsättning, skäliga arbetsvillkor, tillgång till vatten och sanitet och lika ekonomiska rättigheter. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Regeringen ska återkomma med en kompletterande plan till reformagendan för bistånd, som syftar till att aktivt verka för rätten att organisera sig i fria och oberoende fackföreningar. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Lotta Johnsson Fornarve (V)
Andrea Andersson Tay (V)
Kajsa Fredholm (V)
Hanna Gunnarsson (V)
Håkan Svenneling (V)