Jämför sakliga förslag

Motion till riksdagen 2023/24:2813 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) med anledning av prop. 2023/24:62 Tillfälliga förbud att transportera personer utan giltiga identitetshandlingar till Sverige Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår regeringens proposition. Motivering Centerpartiet står upp för en reglerad invandring där möjligheten att söka asyl värnas. Regeringen anger att syftet med den föreslagna lagstiftningen är att begränsa antalet personer som försöker resa in i Sverige utan att deras identitet har kontrollerats och att det därför bör införas krav på att personer som transporteras med buss, tåg eller passagerarfartyg till Sverige ska ha giltiga identitetshandlingar. Vi ser dock inte något behov av ett tillfälligt förbud mot att transportera personer utan giltiga identitets ­ handlingar till Sverige; gränspolisen får redan vid allvarlig fara för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i landet genomföra gränskontroller vid gräns ­ passager för att kontrollera att de som passerar gränsen har rätt att resa in i Sverige. Id-kontrollerna förhindrar att personer utan giltiga id-handlingar reser vidare till Sveriges gräns. Utgångspunkten är att alla människor som reser in i Sverige ska kunna uppvisa id-handlingar för att visa vilka de är och var de kommer ifrån. Att kunna uppvisa en id-handling är dock inte ett krav för att söka asyl. Det är inte ovanligt att en asylsökande flytt sitt hemland på grund av att den förföljts av hemlandets myndigheter och därför inte har kunnat erhålla id-handlingar av myndigheterna. Målsättningen för regeringen är dock att id-kontrollerna ska ”leda till en minskning av antalet asylsökande och andra migranter utan identitetshandlingar i förhållande till dagens nivåer”. Centerpartiet står upp för asylrätten och anser därför inte att asylsökande ska hindras från att söka skydd i Sverige på grund av att de inte kan uppvisa giltiga id-handlingar. Den föreslagna regleringen ska ge regeringen befogenhet att, vid allvarlig fara för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i landet på grund av ett förhållande som uppkommit inom migrationsområdet, meddela förbud mot att transportera personer som saknar identitetshandlingar till Sverige. Detta skiljer sig från bemyndigandet i den tidigare lagen om särskilda åtgärder vid allvarlig fara för den allmänna ordningen och den inre säkerheten i landet, som innebar en skyldighet att utföra identitetskontroller. Regeringen ska också få meddela föreskrifter om sanktionsavgifter för den som bryter mot förbudet. Förslaget innebär dessutom att även om transportören har kontrollerat identitetshandlingarna innan transporten påbörjades, ska en sanktionsavgift påföras transportören om den transporterade personens identitetshandlingar inte finns kvar vid ankomsten till Sverige. Sanktionsavgiften ska vidare kunna tas ut utan att det behöver föras någon bevisning om att transportören faktiskt har kontrollerat identitets ­ handlingarna eller, när en sådan kontroll har skett, vad som kan ha hänt mellan kontrollen och gränsövergången. Transportören ges heller ingen befogenhet att säkerställa att de kontrollerade handlingarna finns kvar vid gränsövergången. Det innebär att transportören kan bli skyldig att betala en sanktionsavgift om minst 30 000 kronor och högst 250 000 kronor för något som ligger helt utanför dennes kontroll. Det framgår inte heller om avgiften ska tas ut per person eller per transporttillfälle. Så som Lagrådet konstaterar är en sådan reglering varken proportionerlig eller rättssäker. Regeringen går inte heller närmare in på vad som ska betraktas som en giltig id ‑ handling, och Migrationsverket lyfter i sin remisskritik de stora praktiska utmaningarna med att kontrollera handlingar från andra länder och bedöma vad som är en giltig id-handling eftersom de kan se mycket olika ut. Flertalet remissinstanser har vidare framfört att ansvaret för gränskontroller som innefattar identitetskontroll utgör myndighetsutövning och därför inte bör läggas på transportörerna. Regeringen konstaterar att om det blir aktuellt att överlämna myndig ­ hetsuppgifter till juridiska personer eller enskilda, måste man återkomma i frågan. Så som Lagrådet konstaterar får emellertid uppgifter som innefattar myndighetsutövning överlämnas till juridiska personer eller enskilda individer endast med stöd av lag (se 12 kap. 4 § regeringsformen), och frågan kräver därför redan i förväg en närmare analys. Utöver dessa kvalitetsmässiga brister och rättssäkerhetsbrister som har påtalats har såväl flera remissinstanser som Lagrådet lyft frågan om förslaget överhuvudtaget är förenligt med europarätten. Eftersom den föreslagna lagen endast utgör en ramlag anser dock regeringen, mot bakgrund av att EUF-fördraget medger utrymme att vidta nöd ­ vändiga åtgärder för att upprätthålla lag och ordning och skydda nationell säkerhet och med en generell hänvisning till praxis kring EU:s kodex om Schengengränserna, att europarätten inte uppställer några hinder mot lagen eller det föreslagna bemyndigandet. Om sådana föreskrifter faktiskt ska meddelas måste remissinstansernas synpunkter beaktas, uppger regeringen. Förutom den mycket grunda europarättsliga analysen är den bristande konstitutionella argumentationen förbluffande. Av förarbetena till regerings ­ formen framgår att alltför allmänt hållna bemyndiganden står i strid med de intentioner som ligger bakom grundlagens regler. Riksdagen kan därför inte, så som regeringen föreslår, bemyndiga regeringen med ett i stort sett obegränsat utrymme att utfärda egna föreskrifter. Så som Lagrådet framhåller är det direkt olämpligt att riksdagen vid delegation av normgivningsmakt till regeringen inte känner till hur regeringen avser att utnyttja sitt bemyndigande och om det presenterade förslaget ens står i överens ­ stämmelse med 12 kap. 4 § regeringsformen eller EU-rätten. Sammanfattningsvis kan inte Centerpartiet ställa sig bakom förslaget. Förutom att förslaget innebär stora kostnader för företagen – som regeringen anser att företagen själva ska bära – och de säkerhets- och utbildningsaspekter för de anställda som inte bemötts på något seriöst sätt, utgör rättssäkerhetsaspekterna så stora brister att det svårligen går att motivera förslaget. Utöver detta dras förslaget med allvarliga kvalitets ­ brister i fråga om såväl utförande som europarättslig och konstitutionell analys. Förslaget måste därmed avslås. Ulrika Liljeberg (C) Malin Björk (C) Helena Vilhelmsson (C) Ulrika Heie (C) Jonny Cato (C)

Motion till riksdagen 2025/26:3901 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) med anledning av prop. 2025/26:95 Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår regeringens förslag. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skyndsamt utreda och införa säkerhetsvård i fängelse och tillkännager detta för regeringen. Regeringens förslag Regeringens förslag om säkerhetsförvaring är en ny frihetsberövande påföljd som ska kunna användas för individer som har begått upprepade allvarliga brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, och som också bedöms ha en hög återfallsrisk i sådan brottslighet. Syftet är att skydda samhället från dessa individer, och till skillnad från vanliga fängelse ­ straff ska förvaringsstraffet kunna bli mer eller mindre tidsobestämt. Det innebär att en person kan hållas frihetsberövad så länge risken för återfall anses vara stor, även efter att den ursprungliga strafftiden avtjänats. Precis som vid andra straffrättsliga påföljder är det domstolen som ska besluta om säkerhetsförvaring, och den ska då fastställa den kortaste tiden för frihetsberövande (den s.k. minimitiden, som ska motsvara straffvärdet för gärningen) och den totala tiden för påföljdens verkställighet (den s.k. ramtiden som ska vara som lägst fyra år och som mest sex år). Ramtiden får sedan förlängas med högst tre år åt gången. Påföljden avtjänas i fängelse. Innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring ska domstolen som huvudregel hämta in en särskild utredning från Rättsmedicinalverket om återfallsrisken för den tilltalade. Centerpartiet anser att det saknas ett tillräckligt samhällsskydd mot personer som har en hög återfallsrisk – bara under senare år har vi sett ett flertal exempel på att dagens system ofta varit otillräckligt för att hantera de förövare som upprepade gånger begår allvarliga brott, såsom grova vålds- eller sexualbrott. Det är därför angeläget att rättsväsendet utrustas med verktyg som kan skydda samhället från dessa individer – på den punkten är vi helt överens med regeringen. Det förslag man nu lägger fram är dock varken ändamålsenligt eller genomtänkt. Det innebär dessutom att man bygger ett system där samhället inte kommer att kunna skyddas från vissa farliga individer med konstaterat hög återfallsrisk. Förslagets brister Regeringens förslag lider av samma åkomma som så många tidigare av Tidöregeringens förslag – man bestämmer sig först för en lösning på känsla, ovetandes om huruvida den fungerar eller inte, sedan tillsätter man en utredning som ska lägga fram ett förslag i den riktningen oavsett om den förutbestämda lösningen alls är effektiv och ändamålsenlig. Inledningsvis kan vi konstatera, i likhet med en rad remissinstanser, att det är mycket svårt att göra träffsäkra återfallsprognoser som sträcker sig så långt fram i tiden som här blir aktuellt. Till detta kommer att regleringen av den riskutredning som domstolen ska begära in från Rättsmedicinalverket är högst bristfällig; Svea hovrätt lyfter att det inte framgår vad riskutredningen ska grundas på, och framhåller risken för att individer utan reell återfallsrisk kommer att sitta frihetsberövade i preventivt syfte under lång tid. Liknande synpunkter förs fram av bl.a. Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Uppsala universitet, Göteborgs universitet, Stockholms universitet, Linnéuniversitetet, Advokat ­ samfundet och Civil Rights Defenders. Rättsmedicinalverket påpekar å sin sida att det är oklart vilka som kan bli aktuella för en sådan riskutredning och att formerna för hur utredningarna ska genomföras är oklara. Att regeringens förslag är så undermåligt att myndigheten som ska ta fram det avgörande underlaget inte kan bedöma vad man för ­ väntas göra är högst anmärkningsvärt – i synnerhet när det gäller en frihetsberövande straffpåföljd. Svea hovrätt framhåller vidare att förslaget inte är förenligt med de grund ­ läggande principerna om ekvivalens och proportionalitet i den svenska straffrätten. Ett träffsäkert skydd från de farligaste brottslingarna Centerpartiet prioriterar ett robust samhällsskydd med ett starkt brottsofferperspektiv. Allmänheten måste skyddas från farliga individer med hög risk för återfall i viss allvarlig brottslighet, ett skydd som bäst sker genom frihetsberövande. Men syftet och ambitionen med åtgärden måste samtidigt vara att ge den dömde den vård och rehabilitering som behövs – att hålla människor inlåsta får aldrig stanna vid ett egen ­ intresse. Det är också samhällsekonomiskt ohållbart att inte verka för att de som begår brott på sikt ska rehabiliteras. Att åtgärden ska vara rättssäker och proportionerlig är såklart också en självklarhet för alla som värnar rättsstaten. Regeringens förslag uppvisar dock stora brister i samtliga dessa aspekter. Centerpartiet har en bättre lösning Centerpartiet föreslår i stället en lösning som både är förenlig med de grundläggande principerna om ekvivalens och proportionalitet i den svenska straffrätten, är rättssäker och är avsevärt mer träffsäker. Regeringens förslag innebär att bedömningen av återfallsrisken sker i samband med dom – dvs. många år innan en frigivning från ett långt fängelsestraff ens kan bli aktuell. Det är som sagt notoriskt svårt att på ett tillförlitligt sätt bedöma återfallsrisk, och att göra det upp till ett decennium (eller längre) i förväg är såklart inte seriöst. Detta innebär också att de som vid denna bedömning felaktigt inte anses ha en hög återfalls ­ risk släpps ut efter avtjänat straff – oavsett återfallsrisk. Intagna som radikaliserats i fängelse eller vars psykiska hälsa försämrats, och som därmed har en högre återfallsrisk vid slutet av fängelsestraffet än i början, faller också helt utanför regeringens förslag till åtgärd. Det är därför såklart rimligast att riskbedömningen sker i slutet av fängelsestraffet när Kriminalvården haft möjlighet att under lång tid utvärdera och bedöma den intagnes återfallsrisk. Enligt Centerpartiets förslag ska därför gärningsmannen dömas till fängelse i vanlig ordning. Därefter kan Kriminalvården, tillsammans med Rättsmedicinalverket, inför frigivning utreda om återfallsrisken i allvarlig brottslighet mot liv och hälsa är så hög att individen i fråga av säkerhetsskäl inte bör släppas ut. På så sätt – till skillnad från regeringens förslag – fångas alla farliga individer upp, och de som inte har en hög återfallsrisk riskerar inte att sitta fängslade på obestämd tid i preventivt syfte utan grund. Centerpartiets förslag innebär att det för intagna som bedöms ha en så kvalificerat hög återfallsrisk i viss allvarlig brottslighet (i likhet med regeringens förslag), i stället bör införas en särskild tvångsvårdsform – säkerhetsvård – som ett komplement till tvångsvård under LRV och LPT. Detta skulle innebära att tvångsvården beslutas av domstol på ansökan av Kriminalvården, som kvarstår som verkställande myndighet med ansvar för behandling och rehabilitering. De farligaste brottslingarna blir på så sätt kvar i fängelset. På samma sätt som vid tvångsvård med särskild utskrivningsprövning skulle frågan om säkerhetsvårdens fortgång omprövas av domstol regelbundet. Med vårt förslag bibehålls integriteten och proportionaliteten i det straffrättsliga systemet, samtidigt som man uppnår ett fullgott samhällsskydd från särskilt farliga individer; när straffet är avtjänat träder säkerhetsvård i fängelse i stället in vid behov. Regeringen måste därför skyndsamt tillsätta en utredning om hur tvångsvård i form av säkerhetsvård i fängelse efter avtjänat straff kan införas för att säkerställa ett fullgott samhällsskydd som är proportionerligt, träffsäkert, rättssäkert och effektivt. Ulrika Liljeberg (C) Daniel Bäckström (C) Muharrem Demirok (C) Mikael Larsson (C) Anna Lasses (C) Fredrik Lindstål (C) Kerstin Lundgren (C) Helena Vilhelmsson (C)