Jämför sakliga förslag

Motion till riksdagen 2022/23:2392 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) med anledning av prop. 2022/23:106 Skärpt syn på brott mot journalister och vissa andra samhällsnyttiga funktioner 1 Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2022/23:106. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om en särskild straffskärpningsgrund för brott som begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående yrkesmässigt bedrivit nyhetsförmedling eller annan journalistik, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om ett stärkt straffrättsligt skydd för hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar med akutintag av patienter, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om ett stärkt straffrättsligt skydd för räddningstjänstpersonal och tillkännager detta för regeringen. 2 Inledning Alla människor har rätt att arbeta i en trygg och säker arbetsmiljö som ger yrkesmässig och personlig utveckling, en arbetsmiljö som gör det möjligt att avsluta sitt yrkesliv med bibehållen fysisk och psykisk hälsa. Att människor, ofta i olika människovårdande eller klientnära yrken, utsätts för hot och våld i samband med sin yrkesutövning är inte acceptabelt. För att minimera riskerna för våld och hot i arbetslivet är det nödvändigt att respektive verksamhet har tillräckliga resurser och tillräckligt mycket personal för att förebygga och hantera konfliktsituationer. Vidare är väl inarbetade säkerhetsrutiner och ett kontinuerligt arbetsmiljöarbete av största vikt. Arbetsgivaren har ett ansvar för att ensamarbete i potentiellt hotfulla och våldsamma situationer ska undvikas. Dessvärre har högerregeringens och Sverigedemokraternas senaste budget medfört kraftiga nedskärningar i skola, vård och omsorg. Regeringen har lagt 6 miljarder kronor på ökade generella statsbidrag för 2023 och ca 4 miljarder kronor på riktade statsbidrag till kommuner och regioner. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har meddelat att det behöver skjutas till 20 miljarder kronor 2023 för att kommuner och regioner ska kunna klara sin ekonomi och förhindra uppsägningar. Nedskärningarna drabbar redan utsatta välfärdsverksamheter och deras anställda och brukare. Det finns även stora brister i arbetsmiljön på svensk arbetsmarknad. Utvecklingen under den borgerliga regeringen åren 2006–2014 innebar en kraftig försvagning av det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Anslagen till Arbetsmiljöverket skars ned, medlen för den kvalificerade skyddsombudsutbildningen togs bort och Arbetslivsinstitutet lades ned. Under mandatperioden 2014–2018 genomförde Vänsterpartiet och S ‑ MP-regeringen flera viktiga reformer på arbetsmiljöområdet: Arbetsmiljöverkets anslag förstärktes, det statliga bidraget för regionala skyddsombud utökades och en ny myndighet för arbets ­ miljökunskap (Mynak) inrättades – en viktig och efterlängtad funktion som helt saknats i Sverige sedan den borgerliga regeringen lade ned Arbetslivsinstitutet. Därutöver vid ­ togs ett antal åtgärder för att stärka och utveckla arbetsmiljöarbetet: En arbetsmiljö ­ strategi för det moderna arbetslivet togs fram i samråd med arbetsmarknadens parter (skr. 2015/16:80) och ett antal viktiga utredningar tillsattes. Sammantaget utgjorde dessa reformer och åtgärder en välbehövlig kursändring efter den borgerliga regeringens högst medvetna försvagning av det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Under mandatperioden 2018–2022 prioriterades arbetsmiljöfrågorna ned som ett resultat av dels januariavtalet, dels de högerbudgetar som riksdagen röstade igenom. S ‑ MP-regeringen vidtog dock några åtgärder för att stärka och utveckla arbetsmiljö ­ arbetet. En ny arbetsmiljöstrategi togs fram (skr. 2020/21:92), Arbetsmiljöverket fick en mängd nya uppdrag och ett antal viktiga utredningar tillsattes och lämnade sina förslag (t.ex. SOU 2022:45). Vänsterpartiet välkomnar de åtgärder som vidtogs 2014–2022 men kan konstatera att strategier, uppdrag och utredningar inte räcker. För att på allvar förbättra arbetsmiljön krävs betydligt mer, såväl resurser som förändrad lagstiftning. Enligt tidningen Arbetet, som granskat det svenska arbetsmiljöarbetet, satsar Sverige betydligt mindre på arbets ­ miljö än våra nordiska grannländer sett till antalet sysselsatta. Sammantaget visar Arbetets granskning på allvarliga problem och brister inom det svenska arbetsmiljö ­ arbetet, vilket i förlängningen hotar arbetstagares liv och hälsa (Arbetet 2021-01-27). För att motverka denna utveckling krävs kraftfulla åtgärder . Läs mer om våra förslag för en bättre arbetsmiljö i motion 2022/23:57. Om våra budgetförslag för en trygg välfärd för alla går att läsa i motion 2022/23:1299. 3 Regeringens förslag I syfte att stärka det straffrättsliga skyddet för journalister föreslår regeringen i sin proposition att det ska införas en särskild straffskärpningsgrund för brott som begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående yrkesmässigt bedrivit nyhetsförmedling eller annan journalistik. För att stärka det straffrättsliga skyddet för utövare av vissa samhällsnyttiga funktioner föreslår regeringen att straff ­ bestämmelserna om våld eller hot mot tjänsteman och förgripelse mot tjänsteman ska gälla också om någon förgriper sig mot en utövare av viss samhällsnyttig funktion i hans eller hennes tjänsteutövning. Med utövare av viss samhällsnyttig funktion avses hälso- och sjukvårdspersonal, socialtjänstpersonal, räddningstjänstpersonal och utbild ­ ningspersonal inom skolväsendet och högskolan. Regeringen föreslår även att maximi ­ straffet för brott mot tystnadsplikt ska höjas och att det ska införas ett grovt brott mot tystnadsplikt. Vidare föreslås att stämpling till våld eller hot mot tjänsteman ska kriminaliseras. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2023. 4 Vänsterpartiets ställningstagande Vi står delvis bakom regeringens förslag. Vår grundinställning är dock att straffskärp ­ ningar inte är det mest lämpliga sättet för att komma till rätta med vare sig hot mot demokratin, arbetsmiljöproblem eller budgetunderskott i välfärden. Här nedan redogör vi för de viktigaste av våra ställningstaganden gällande förslagen i den aktuella propositionen. 4.1 En särskild straffskärpningsgrund för brott mot journalister Vi håller med regeringen om att angrepp mot journalister är ett allvarligt problem. Brott som begås mot en person på grund av att han eller hon har bedrivit journalistik är ett angrepp inte bara mot den som utsätts för brottet utan i förlängningen även mot demokratin och samhället. De straffbestämmelser som i dag framför allt kan bli aktuella vid brott som begås mot journalister och andra som utövar sin yttrandefrihet är straffbestämmelserna i brottsbalken om misshandel (3 kap. 5 §), olaga hot (4 kap. 5 §), olaga integritetsintrång (4 kap. 6 c §), ofredande (4 kap. 7 §), förtal (5 kap. 1 §), förolämpning (5 kap. 3 §) och skadegörelse (12 kap. 1 §). Det är även tänkbart att upprepad brottslighet mot en journalist i vissa fall skulle kunna bedömas som olaga förföljelse (4 kap. 4 b §). För vissa brottsliga angrepp som sker i grundlagsskyddade medier kan särskilda straff ­ bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen bli tillämpliga. I brottsbalkens straffskärpningsbestämmelse (29 kap. 2 § BrB) räknas ett antal omständigheter upp som ska beaktas som försvårande vid bedömningen av ett brotts straffvärde. Här anges bl.a. hatbrottsmotiv, hedersmotiv, brottslighet i organiserad form, utnyttjande av någons svårighet att värja sig, hänsynslöshet och om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. På senare år har bestämmelsen om straffskärpningsgrunder utvidgats genom en rad lagändringar, senast i ett förslag som särskilt tar sikte på våldsamma uppgörelser bland kriminella (prop. 2022/23:53, mot. 2022/23:2333). Flera remissinstanser har ifrågasatt det rimliga i att ständigt utvidga straffskärp ­ nings ­ bestämmelsen. Justitiekanslern framför att en alltför lång katalog av exemplifierande straffskärpningsgrunder innebär en risk för att andra försvårande omständigheter som inte räknas upp får mindre betydelse. Även Lagrådet skriver i sitt yttrande att de tidigare påtalat att regleringen i 29 kap. 2 § under senare år kommit att utvidgas till att innehålla en uppräkning av allt fler försvårande omständigheter för straffvärdebedömningen av tämligen varierande inriktning. Tillvägagångssättet innebär enligt Lagrådet en risk för att bestämmelsens generella och exemplifierande innebörd kan gå förlorad när allt fler omständigheter särskilt ska pekas ut som generella straffskärpningsgrunder. Regler ­ ingen riskerar också att bli svåröverskådlig. Vänsterpartiet instämmer i såväl remiss ­ instansernas som Lagrådets synpunkter på de återkommande utvidgningarna av straff ­ skärpningsbestämmelsen. Vi har dock tidigare bl.a. stått bakom förslaget om en straffskärpningsgrund för brott som begås mot förtroendevalda (bet. 2019/20:JuU6). Vårt motiv var framförallt att brott mot förtroendevalda som begåtts på grund av upp ­ draget inte bara skadar brottsoffret utan även demokratin. Hot mot journalister skadar den fria åsiktsbildningen, granskningen av våra makthavare, public service och i förlängningen hela vårt demokratiska system. Det är ytterst allvarligt att journalister undviker att bevaka vissa grupper av individer och att skriva om viktiga samhällsfrågor på grund av hot och trakasserier. Vi står därför bakom förslaget om en särskild straff ­ skärpningsgrund för brott som begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående yrkesmässigt bedrivit nyhetsförmedling eller annan journalistik. I grunden behöver dock det långsiktiga arbetet med att stärka demokratin för att komma till rätta med problemen intensifieras. 4.2 Stärkt straffrättsligt skydd för utövare av vissa samhällsnyttiga funktioner Vänsterpartiet har tidigare stått bakom regeringens förslag om att sabotage mot blåljus ­ verksamhet, dvs. angrepp mot polis, räddningstjänst eller ambulanssjukvård, skulle bli ett särskilt brott (mot. 2019/20:110, bet. 2019/20:JuU8). Vi stod även bakom en propo ­ sition om ett förstärkt medarbetarskydd för polisanställda (mot. 2020/21:31). Regeringen föreslår i den aktuella propositionen att straffbestämmelserna om våld eller hot mot tjänsteman och förgripelse mot tjänsteman ska gälla också om någon förgriper sig mot en utövare av viss samhällsnyttig funktion i hans eller hennes tjänste ­ utövning som hälso- och sjukvårdspersonal, socialtjänstpersonal, räddningstjänst ­ personal och utbildningspersonal inom skolväsendet och högskolan. I dag faller myndig ­ hets ­ utövning, t.ex. att fatta ett beslut om socialbidrag eller betyg, under brottsbalkens bestämmelser om brott mot tjänsteman. Angrepp mot de ovan angivna yrkesgrupperna kan vara straffbara enligt de allmänna bestämmelserna i brottsbalken, dvs. genom bestämmelserna om exempelvis misshandel (3 kap. 5 §), olaga hot (4 kap. 5 §), ofredande (4 kap. 7 §) och skadegörelse (12 kap. 1 §). Under senare år har det straffrättsliga skyddet mot hot, våld och kränkningar skärpts generellt. Exempelvis har straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott, som grovt olaga hot, skärpts. Vidare har straffbestämmelserna om olaga hot, ofredande, grovt förtal och förolämpning förtydligats. Bestämmelsen om olaga hot har även utvidgats så att det är straffbart att hota med fler typer av brottsliga gärningar. Dessa generella åtgärder är även av betydelse för de utövare av samhällsnyttiga funktioner som inte ägnar sig åt myndighetsutövning. Bestämmelserna i 17 kap. 1, 2 och 4 §§ BrB straffbelägger gärningar som i huvudsak redan är straffbelagda genom andra bestämmelser. Deras syfte är att ge ett förstärkt straffskydd för åtgärder i myndighetsutövning. Enligt 17 kap. 1 § döms den som med våld eller hot om våld förgriper sig på en tjänsteman i hans eller hennes myndighets ­ utövning eller för att tvinga tjänstemannen till eller hindra honom eller henne från en åtgärd i myndighetsutövningen eller hämnas för en sådan åtgärd, för våld eller hot mot tjänsteman. Detsamma gäller den som på motsvarande sätt förgriper sig på en tjänsteman som tidigare har utövat myndighet för vad han eller hon har gjort eller underlåtit i myndighetsutövningen. Enligt 17 kap. 2 § döms den som, på annat sätt än som anges i bestämmelsen om våld eller hot mot tjänsteman, otillbörligen utför en gärning som syftar till att tvinga eller hindra en tjänsteman i hans eller hennes myndighetsutövning eller att hämnas för en åtgärd i myndighetsutövning och som för tjänstemannen medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar med sådan gärning, för förgripelse mot tjänsteman. Bestämmelsen om våldsamt motstånd i 17 kap. 4 § är utformad på så sätt att den brottsliga gärningen består i att någon genom att sätta sig till motvärn eller annars med våld söker hindra en tjänsteman i hans eller hennes myndighetsutövning. I 17 kap. 5 § utsträcks kriminaliseringen enligt de tidigare nämnda paragraferna i 17 kap. till vissa ytterligare personkategorier som i detta avseende ska anses jämställda med utövare av myndighet. Det gäller dels den som enligt särskild föreskrift ska åtnjuta samma skydd som är förenat med myndighetsutövning (t.ex. väktare och taxichaufförer), dels den som är kallad att biträda förrättningsman vid åtgärd som omfattas av skydd som är förenat med myndighetsutövning. Ett argument mot regeringens förslag om att utvidga våld mot tjänsteman är att det finns många fler yrkesgrupper som också är extra utsatta, vilket några remissinstanser påpekar. Vision skriver i sitt remissvar att bl.a. biblioteksassistenter och receptionister i hög utsträckning utsätts för våld eller hot om våld i sitt arbete. Enligt Fackförbundet ST behöver det utredas om fler yrkesgrupper än enligt förslaget, i synnerhet de statligt anställda som inte omfattas av redan befintlig lagstiftning, ska omfattas av ett förstärkt straffrättsligt skydd. Akavia och Akademikerförbundet SSR hade gärna sett en mer utförlig analys beträffande andra yrkesgrupper som inte utövar myndighet men ändå utsätts för hot och våld i sin yrkesutövning. Södertörns tingsrätt anser att det tydligare måste motiveras varför vissa samhällsnyttiga funktioner inte ska omfattas av det för ­ stärkta straffrättsliga skyddet. Tingsrätten anger att det exempelvis framgår av under ­ laget att parkeringsvakter och brevbärare är utsatta för hot och våld. Lunds universitet (juridiska fakulteten) avstyrker förslaget bl.a. med motiveringen att det finns andra åtgärder än straffrättsliga som kan vara tillräckliga för att komma till rätta med proble ­ met. Enligt universitetet är en alternativ åtgärd exempelvis förändringar i arbetsmiljö ­ lagstiftningen i syfte att minska utsattheten för våld och hot. Vi ställer oss frågan var gränsen för våld mot tjänsteman ska gå och om regeringens nu aktuella förslag kommer att öppna upp för att ännu fler yrkesgrupper ska omfattas i framtiden. Samtidigt ser vi att utsattheten bland vissa yrkesgrupper är extra stor och att det därför kan vara rimligt med ett utökat straffrättsligt skydd. Vår grundläggande inställning är dock att våld och hot i arbetslivet i första hand ska förebyggas genom ett kraftfullt arbetsmiljöarbete och tillräckliga resurser för att personalen ska kunna utföra sitt arbete under goda villkor. När det gäller personal inom socialtjänsten skriver Lagrådet i sitt yttrande att de efterfrågar ytterligare preciseringar av begreppet socialtjänst. Enligt Lagrådet bör det bl.a. utvecklas vilka andra verksamheter som ska omfattas av begreppet socialtjänst, utöver sådan verksamhet som sker med stöd av socialtjänstlagen, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga eller lagen om vård av missbrukare i vissa fall. Exempel på sådan verksamhet är socialnämndens medverkan i enlighet med föräldrabalken i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Ett annat exempel är den verksamhet som Statens institutionsstyrelse bedriver enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård. Enligt Lagrådet bör det också preciseras om all verksamhet enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är avsedd att omfattas. Det bör också klargöras hur verksamhet på asylboenden och verksamhet enligt lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. förhåller sig till begreppet socialtjänst. Södertörns tingsrätt anser att det är svårt att överblicka vilka verksamheter som föreslås omfattas av begreppet personal inom socialtjänsten. Oklarheten innebär enligt tingsrätten att de föreslagna bestämmelserna blir svåra att tillämpa och att det kan ifrågasättas om för ­ slaget lever upp till de krav på förutsebarhet och precision som gäller för lagtext på straffrättens område. Den breda definitionen av personal inom socialtjänsten riskerar enligt tingsrätten också att innebära svårförklarliga skillnader mellan olika samhälls ­ nyttiga verksamheter. Vänsterpartiet instämmer i tingsrättens bedömning. Enligt vår mening är det ytterst tveksamt om det är rimligt att utvidga våld och hot mot tjänsteman till att gälla skolpersonal. Självfallet är det mycket viktigt att våld och hot mot denna grupp förebyggs och bekämpas och att inträffade brott polisanmäls. Men att arbeta mer förebyggande så att våldsamma och hotfulla situationer uppstår i mindre utsträckning är en mycket bättre väg att gå än att utvidga den aktuella straffbestäm ­ mel ­ sen. Vi anser att problematiken med våld och hot mot skolanställda i grunden handlar om att det behövs mer resurser i form av all möjlig personal till skolan. Utredningens förslag omfattar inte heller utbildningspersonal inom högskolan (SOU 2022:2). Vi ifrågasätter därför om beredningskravet är uppfyllt i den delen. Sveriges advokat ­ samfund skriver i sitt remissvar angående brott mot utbildningspersonal att förövarna till stor del är barn som inte är straffmyndiga. Advokatsamfundet anför att ett utökat straffrättsligt skydd i det avseendet blir utan verkan och att frågan är om andra åtgärder än lagstiftning hade förbättrat utbildningspersonalens arbetssituation på ett mer effektivt sätt. Svea hovrätt motsätter sig en ökad grad av straffrättsliga ingripanden mot elever eller patienter som på grund av omognad, psykiska funktionshinder eller annan orsak har ett utagerande och ibland våldsamt beteende. Vänsterpartiet instämmer i remiss ­ instansernas bedömning. När det gäller hälso- och sjukvårdspersonal ser vi dock att de personalgrupper som arbetar med akutintag av patienter, i likhet med ambulans ­ sjuk ­ vårdare, är extra utsatta för hot och våld. Detta gäller även personal inom räddnings ­ tjänsten. Därför anser vi att dessa yrkesgrupper bör ges ett stärkt straffrättsligt skydd. 4.3 Höjt maximistraff för brott mot tystnadsplikt och ett grovt brott mot tystnadsplikt Regeringen föreslår att maximistraffet för brott mot tystnadsplikt ska höjas från fängelse i ett år till fängelse i två år. Regeringen föreslår också ett grovt brott, grovt brott mot tystnadsplikt, med fängelse i lägst sex månader och högst fyra år i straffskalan. Det grova brottet ska kräva uppsåt. Flera remissinstanser påtalar att de föreslagna straffskärpningarna kommer att in ­ verka negativt på meddelarfriheten samt även vara problematiska för de anställda som ska tillämpa sekretessbrytande regler och därmed riskerar att bli straffade om de gör fel. Akavia och Svenska Journalistförbundet avstyrker förslaget. Akavia anför att det är av vikt att det finns ett tydligt empiriskt stöd för att det finns behov av skärpta straff. Svenska Journalistförbundet anför att höjt straff visserligen kan leda till att korruption och andra problem inom den offentliga förvaltningen minskar men att det också finns de som har legitima skäl att bryta mot tystnadsplikten. Förbundet anger att dess medlem ­ mar vittnar om att det blir svårare och svårare att få källor att lämna uppgifter med stöd av meddelarskydd då det finns en oro att drabbas av repressalier. Att skärpa straffet för brott mot tystnadsplikt riskerar enligt förbundet att driva på den utvecklingen. Förbundet anför vidare att förslaget innebär en inskränkning av yttrandefriheten, vilket enligt regeringsformen kräver att en proportionalitetsavvägning görs. Justitiekanslern har ingen invändning mot förslaget att höja straffmaximum för brott mot tystnadsplikt men avstyrker förslaget att införa ett grovt brott. Justitiekanslern anför att utredningen inte analyserat vilka effekter förslaget att införa ett grovt brott kan tänkas medföra för allmänhetens benägenhet att använda sig av sin meddelarfrihet. Regeringen skriver i sin proposition att eftersom ansvaret för meddelarbrott inte är kopplat till straffskalans utformning så begränsar förslaget inte möjligheterna att med stöd av meddelarfriheten lämna uppgifter för offentliggörande i ett grundlagsskyddat medium. Eftersom straffansvar för uppsåtligt brott mot tystnadsplikt förutsätter att uppsåtet omfattar det förhållandet att den röjda uppgiften inte får lämnas ut i det aktuella fallet så kommer enligt regeringen ingen anställd som gör fel av misstag att drabbas (s. 44). Vänsterpartiet kan förstå regeringens juridiska resonemang men anser samtidigt att det är paradoxalt att regeringen föreslår straffskärpningar för brott mot tystnadsplikten samtidigt som samma regering sannolikt kommer att lägga fram fler förslag om sekretessbrytande regler mellan olika myndigheter, t.ex. för att bekämpa brott. Den redan komplicerade lagstiftningen kring sekretess kommer därmed att bli ännu mer svårtillämpad för de yrkesgrupper som omfattas av reglerna. Uppsåtliga brott mot tystnadsplikten bör självfallet straffas. Dock är det enligt vår mening av yttersta vikt att meddelarfriheten inte inskränks så som vissa remissinstanser befarar. Vi står därför inte bakom regeringens förslag i denna del. Sammanfattningsvis bör riksdagen avslå proposition 2022/23:106. Detta bör riksdagen besluta. Regeringen bör återkomma med förslag om en särskild straffskärpningsgrund för brott som begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående yrkesmässigt bedrivit nyhetsförmedling eller annan journalistik. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Regeringen bör återkomma med förslag om ett stärkt straffrättsligt skydd för hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar med akutintag av patienter. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Regeringen bör återkomma med förslag om ett stärkt straffrättsligt skydd för räddningstjänstpersonal. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Gudrun Nordborg (V) Nadja Awad (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Frida Tånghag (V) Jessica Wetterling (V)

Motion till riksdagen 2024/25:3444 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) med anledning av prop. 2024/25:175 Hemliga och preventiva tvångsmedel när barn under 15 år begår brott 1 Innehållsförteckning 2 Förslag till riksdagsbeslut 3 Regeringens förslag 4 Vänsterpartiets ställningstagande 4.1 Vissa typer av hemliga tvångsmedel bör få användas mot barn under 15 år vid vissa allvarliga brott 4.2 Preventiva tvångsmedel bör inte användas mot barn under 15 år 4.3 Barns skyldighet att kvarstanna för förhör 4.4 Kvarhållande av barn för överlämning till t.ex. föräldrar eller socialtjänst 4.5 Ingen placering av barn i polisarrester 2 Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2024/25:175. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett tidsbegränsat förslag om att vissa typer av hemliga tvångsmedel ska få användas mot barn under 15 år vid misstanke om vissa allvarliga brott och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen om att barns kommunikation med föräldrar ska omfattas av förbud mot hemlig avlyssning och övervakning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen som innebär att det ska krävas synnerliga skäl för att polisen ska kunna kvarhålla ett barn under 15 år under högst sex timmar för att kunna överlämna barnet till t.ex. föräldrar eller socialtjänst och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag till lagändring som innebär att barn under 18 år aldrig ska placeras i polisarrester, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. 3 Regeringens förslag Regeringen föreslår i sin proposition att hemliga tvångsmedel ska få användas för att utreda vissa allvarliga brott där den skäligen misstänkte är under 15 år och att preventiva tvångsmedel ska få användas mot barn under 15 år för att förebygga, förhindra och upptäcka viss särskilt allvarlig brottslighet. Vidare föreslår regeringen att barn ska kunna hållas kvar i fler fall och under något längre tid än i dag för förhör eller i syfte att överlämnas till exempelvis föräldrar eller socialtjänst. Syftet är att stärka de brotts ­ bekämpande myndigheternas förutsättningar att bekämpa allvarlig brottslighet som begås av barn. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 oktober 2025. 4 Vänsterpartiets ställningstagande Vänsterpartiet instämmer i regeringens bedömning av den ytterst allvarliga situationen med skjutningar och sprängningar i den organiserade kriminella miljön. Trots att en nedgång av antalet skjutningar har noterats är det fortsatt fråga om ett stort antal skjutningar och avlidna i skjutningar årligen. Antalet sprängningar har också ökat markant under senare år. Detta våld drabbar helt oskyldiga människor på ett oacceptabelt sätt. Att barn och unga används av de kriminella gängen vid utförandet av brottsligheten är extra allvarligt. De kriminella nätverken är uppbyggda i hierarkiska åldersskikt där barn till stor del finns i utförarledet. De brottsbekämpande myndigheterna har även sett exempel på att barn ger andra barn i uppdrag att begå brott. På så sätt reduceras riskerna för de äldre aktörerna som finns högre upp i hierarkin. Barnen kan även ansvara för olika delmoment i ett större brottsupplägg, t.ex. att skaffa fram vapen eller sprängmedel eller ta hand om kläder och vapen efter en skjutning. Det är även vanligt att barn rekryteras enbart för att utföra en viss skjutning eller sprängning. Sådana morduppdrag lämnas inte sällan mot betalning, men det finns också exempel på barn som tar på sig ett sådant uppdrag för att stärka sin ställning i det kriminella nätverket. Ibland saknas helt en känd koppling mellan barnet och den som anstiftar brottet (Brottsförebyggande rådets rapport Barn och unga i kriminella nätverk 2023:13). Barn under 15 år är i Sverige inte straffmyndiga och kan därför inte dömas för brott. När ett barn under 15 år misstänks för brott får därför inte en förundersökning inledas. I vissa fall finns det dock möjlighet för polisen att utreda brott där den misstänkte inte är straffmyndig, en s.k. § 31-utredning (31 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, LUL). Det centrala syftet med en § 31-utredning är att klarlägga barnets behov av sociala insatser. Vidare finns det en möjlighet att pröva ett barns straffrättsliga skuld i domstol genom en s.k. bevistalan (38 § LUL). Vi har tidigare föreslagit och stått bakom regeringens förslag att utöka möjligheten till s.k. bevistalan, dvs. att allvarliga brott som begåtts av barn under 15 år ska kunna prövas i domstol i fler fall (mot. 2022/23:2359). När unga under 15 år begår brott är brottsoffret ofta ett annat barn. Det är i sådana fall extra viktigt att brott utreds, inte minst för att bringa klarhet i vad som skett för brottsoffrets skull men även för att unga personer som begått brott ska få nöd ­ vändig hjälp att inte fastna i kriminellt beteende. Påföljdssystemets åldersgränser och särregleringen av straffmätning och påföljdsval ser ut som de gör av mycket goda skäl. Vi vill särskilt understryka vikten av att den särställning barn har och ska ha inom det straffrättsliga systemet inte får urvattnas. Påföljdssystemet för unga lagöverträdare är utformat utifrån att barn och ungdomar som har begått brott i första hand ska hållas utanför kriminalvården och i stället bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Enligt Vänsterpartiet är straffmyndighetsåldern väl avvägd och barn som är under 18 år ska absolut inte hanteras inom kriminalvården. Vi ser däremot behov av nya ungdomspåföljder för barn över 15 år och är inte främmande för att det införs fler sådana som kan komplettera de redan befintliga. Förutsättningen är givetvis att de påföljder som införs är rättssäkra, särskilt anpassade för barn och unga och har ett tydligt behandlingsinriktat innehåll. Vi anser även att det återfalls ­ förebyggande arbetet gentemot unga lagöverträdare bör förstärkas. När det gäller barn under 15 år måste arbetet framför allt inriktas på att minska nyrekryteringen in i kriminalitet. Det brottsförebyggande arbetet börjar med en väl utbyggd välfärd för alla, även i socialt eftersatta områden. Om skolan, fritidsaktiviteter och samhället i övrigt fungerar väl så minskar möjligheterna att rekrytera barn och ungdomar in i kriminalitet. Skola och fritidsverksamheter behöver få bättre resurser, likaså socialtjänsten. Barn och ungdomar måste få möjligheter till kommunalt stödda fritidsaktiviteter, skolan måste få bättre resurser för att stödja elever som behöver det för att klara betygen och socialtjänsten behöver förstärkas med tillräckliga resurser och kunskap för att arbeta både förebyggande och med barnskydd. Samtidigt kan vissa straffrättsliga bestämmelser behöva ändras. Vänsterpartiet föreslog i samband med regeringens förslag om att göra det straffbart att involvera personer under 18 år i brott eller brottslig verksamhet att i stället utvidga straffbestämmelsen om människo ­ exploatering i 4 kap. 1 b § BrB så att den även omfattar exploatering i brottslig verksamhet. Detta för att tydliggöra att barn ofta är både brottsoffer och misstänkta för brott samtidigt (mot. 2022/23:2333). I vissa delar står vi bakom den nu aktuella propositionen. Här nedan redogör vi för vår inställning till de viktigaste delarna av regeringens förslag. 4.1 Vissa typer av hemliga tvångsmedel bör få användas mot barn under 15 år vid vissa allvarliga brott Regeringen föreslår i sin proposition att hemliga tvångsmedel, dvs. hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning, hemlig dataavläsning och post ­ kontroll, ska få användas för att utreda brott som begås av barn som inte uppnått straffbar ålder. Enligt förslaget ska hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig dataavläsning som inte gäller rumsavlyssningsuppgifter få användas i en utredning mot någon som är skäligen misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, grov utpressning, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage samt vissa andra allmänfarliga brott som innefattar sabotage, grovt övergrepp i rättssak, grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling, vissa brott enligt terroristbrottslagen, försök, förberedelse eller stämpling till dessa brott, eller ett annat brott, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fyra år. Regeringen föreslår även att hemlig rumsavlyssning och hemlig dataavläsning som gäller rumsavlyssningsuppgifter ska få användas i en utredning mot någon som är skäligen misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fem år, människorov, grovt vapenbrott eller grov vapensmuggling, grovt brott mot tillståndsplikten för explosiva varor enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor eller grov smuggling av explosiv vara, terrorist ­ brott, försök, förberedelse eller stämpling till dessa brott, eller ett annat brott, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fem år. Den mycket allvarliga situationen där även barn under 15 år utnyttjas för att utföra bl.a. skjutningar och sprängningar gör att vi inser att de brottsbekämpande myndig ­ heterna behöver kunna använda tvångsmedel vid utredning av brotten. Vi vill dock att möjligheterna ska begränsas jämfört med regeringens förslag så att detta blir mer proportionerligt och uppfyller kraven på barns särskilda rättigheter. Vi föreslår därför att vissa typer av hemliga tvångsmedel mot barn under 15 år ska få användas vid vissa särskilt allvarliga brott . Hemlig rumsavlyssning och motsvarande hemlig dataavläsning anser vi inte över huvud taget ska kunna användas mot barn under 15 år eftersom hemlig rumsavlyssning är ett så pass integritetskränkande tvångsmedel. Vi föreslår att regeringen ska återkomma med en tydligare specificerad och mer begränsad brottskatalog (förslagsvis mord, försök till mord, grov misshandel, människo ­ rov, grova vapen- och narkotikabrott och andra brott som på ett tydligt sätt är kopplade till gängkriminalitet och sprängningar och skjutningar). Vidare vill vi inte heller ha någon s.k. straffvärdesventil, dvs. att de hemliga tvångsmedlen ska kunna användas om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fyra år. Integritetsskyddsmyndigheten har i sitt remissvar framfört liknande synpunkter. Myndigheten ser en risk med att tillämpningsområdet för de hemliga tvångsmedlen kan komma att utökas till följd av den översyn av straffskalorna som pågår och att det bör övervägas att använda särskilda brottskataloger för att avgränsa tillämpningsområdet. Enligt myndigheten skulle en sådan lösning skapa en förutsägbarhet och tydlighet samt minska integritetsriskerna eftersom varje brott skulle behöva bedömas vart för sig. Även Stockholms universitet (juridiska fakultetsnämnden) anser att förslaget är känsligt för pågående och kommande påföljdsreformer och anger att det är en lagtekniskt inkoherent lösning att använda straffvärdet som måttstock för tvångsmedelsanvändning mot barn som inte uppnått straffbar ålder. Vidare föreslår utredning SOU 2024:93 ingen straffvärdesventil utan ett mer begränsat tillämpningsområde som omfattar brott med ett minimistraff på fyra års fängelse, vissa brott enligt terroristbrottslagen samt försök, förberedelse och stämpling till sådana brott. Att Polismyndigheten framfört önskemål om en straffvärdesventil är enligt vår mening inte tillräckligt tungt vägande skäl för att införa en sådan. Stockholms tingsrätt saknar överväganden om en begränsning av avlyssning av samtal och annan kommunikation mellan barnet och barnets föräldrar. Enligt tingsrätten framstår det ur ett barnperspektiv som mer sannolikt att barnet vänder sig till sina föräldrar i förtroende än till en präst, advokat eller liknande samtidigt som närstående är särreglerade vad avser vittnesplikten. Trots att närstående särregleras när det gäller vittnesplikten finns det i dag inget avlyssnings- eller övervakningsförbud som gäller vid användning av hemliga tvångs ­ medel som tar sikte på kommunikation mellan närstående. Det tidigare förbudet mot att beslagta meddelanden mellan en misstänkt och en närstående avskaffades 2022. Vänsterpartiet stod bakom regeringens förslag i den delen (mot. 2021/22:4407, prop. 2021/22:119). Vi anser dock att det nu aktuella förslaget om att använda hemliga tvångs ­ medel mot barn under 15 år gör att en särskild regel som värnar barns kommunikation med föräldrar måste införas. Regeringens förslag är tidsbegränsat till fem år, vilket är positivt. Noterbart är att det även pågår en utvärdering av regleringen av hemliga och preventiva tvångsmedel (dir. 2025:12, Ju 2025:04), vilket Vänsterpartiet krävt sedan länge (se t.ex. mot. 2021/22:462). Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 29 maj 2026, alltså innan det tidsbegränsade förslaget ska utvärderas. Det är av yttersta vikt att den tidsbegränsade möjligheten att använda vissa tvångsmedel mot barn vid allvarliga brott inte förlängs längre än absolut nödvändigt. Riksdagen bör avslå proposition 2024/25:175. Detta bör riksdagen besluta. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett tidsbegränsat förslag om att vissa typer av hemliga tvångsmedel ska få användas mot barn under 15 år vid misstanke om vissa allvarliga brott. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen om att barns kommunikation med föräldrar ska omfattas av förbud mot hemlig avlyssning och övervakning. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 4.2 Preventiva tvångsmedel bör inte användas mot barn under 15 år Regeringen föreslår även att preventiva tvångsmedel ska få användas mot barn som inte uppnått straffbar ålder för att förebygga, förhindra eller upptäcka allvarliga brott. Utredningen föreslår dock endast en möjlighet för Säkerhetspolisen att använda preventiva tvångsmedel enligt preventivlagen och hemlig dataavläsning i preventiv ­ lagsfallen mot barn under 15 år. Ett antal remissinstanser, bl.a. Fryshuset, Stiftelsen för Internetinfrastruktur (Internetstiftelsen), Stockholms universitet (kriminologiska institutionen), Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund, avstyrker utredningens förslag. Huvudinvändningarna är att behovet inte är tillräckligt utrett och att det är tveksamt vilken nytta förslaget kommer att medföra. JO avstyrker förslaget i fråga om inhämtningslagen av mot ­ svarande skäl. Internetstiftelsen instämmer i utredningens bedömning att Polismyndig ­ heten inte bör ges möjlighet att använda preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år. Linköpings universitet (Barnafrid – Nationellt kunskapscentrum) anför att förslaget om hemliga tvångsmedel mot barn i brottsutredningar bör utvärderas innan förslaget om preventiva tvångsmedel kan bli aktuellt. I dag finns det stora möjligheter för de brottsbekämpande myndigheterna att använda såväl tvångsmedel som hemliga tvångsmedel både vid utredning av brott och i före ­ byggande, preventivt syfte då personer är över 15 år. Möjligheterna att använda preventiva tvångsmedel regleras i den s.k. preventivlagen, den s.k. inhämtningslagen och lagen om hemlig dataavläsning (de s.k. preventivlagsfallen respektive inhämtnings ­ lagsfallen). I inhämtningslagsfallen görs det möjligt att hämta in uppgifter om meddelanden som överförs eller har överförts i ett elektroniskt kommunikationsnät och lokaliseringsuppgifter för elektronisk kommunikationsutrustning. I inhämtningslagen uppställs inte något krav på misstanke om brott, utan uppgifter får hämtas in om åtgärden är av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verk ­ samhet som innefattar vissa särskilt angivna brott. Lagregleringen på tvångsmedels ­ området har utökats i snabb takt, vilket har medfört att den är mycket komplicerad och svåröverskådlig. När det gäller de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet anger varken inhämtningslagen, preventivlagen eller lagen om hemlig dataavläsning uttryckligen att tvångsmedlen får eller inte får användas mot barn under 15 år. I tidigare förarbeten finns det inte några överväganden om huruvida preventiva tvångsmedel får användas mot barn under 15 år. LUL är inte tillämplig i de brottsbekämpande myndig ­ heternas underrättelseverksamhet. Utredningen gör därför bedömningen att det krävs uttryckligt lagstöd för att preventiva tvångsmedel ska få användas mot barn under 15 år. Vänsterpartiet avstyrker förslaget om att använda preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år, dvs. i förebyggande syfte utan krav på misstanke om brott. Brottsmisstanke bör enligt vår mening som huvudregel krävas för att använda hemliga tvångsmedel, i synnerhet mot barn under 15 år som inte är straffmyndiga. 4.3 Barns skyldighet att kvarstanna för förhör Regeringen föreslår i sin proposition att den som är under 15 år och kan misstänkas för brott är skyldig att, utöver inledande tre timmar, stanna kvar för förhör ytterligare sex timmar om det är av synnerlig vikt för utredningen. Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen, Linköpings universitet (Barnafrid – Nationellt kunskapscentrum), Stockholms universitet (kriminologiska institutionen), Ecpat Sverige, Fryshuset och Unicef Sverige avstyrker förslaget. Flera av remissinstanserna framför att den tidsfrist som finns i dag bör kunna hållas med utökade resurser. Även Barnombudsmannen är tveksam till förslaget och framhåller att det är samhällets ansvar att säkerställa en organisation som möjliggör att t.ex. socialtjänst och juridiska biträden kan inställa sig till förhöret med kort varsel och att brister i detta hänseende inte bör drabba barnet. Sveriges advokat ­ samfund understryker vikten av att brottsutredande myndigheter hanterar ärendena mycket skyndsamt. Institutet för mänskliga rättigheter påpekar att tidsfristerna för barn och vuxna genom förslaget blir väldigt lika. Stiftelsen Allmänna Barnhuset anser att förslaget riskerar att skapa en struktur där alla barn får stanna kvar för förhör under en längre tid, och att nio timmar är en mycket lång tid för ett barn. Vänsterpartiet instämmer i remissinstansernas kritik. Svårigheter att få fram personal från t.ex. socialtjänsten ska inte drabba det enskilda barnet. Vi avstyrker därför förslaget. 4.4 Kvarhållande av barn för överlämning till t.ex. föräldrar eller socialtjänst Regeringen föreslår att Polismyndigheten ska få hålla kvar ett barn som är skäligen misstänkt för brott för att skyndsamt kunna överlämna hen till föräldrarna, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person även i de fall när barnet följt med, hämtats eller frivilligt inställt sig till förhör. För samma ändamål ska Polismyndigheten få hålla kvar den som inte har fyllt 18 år och som friges efter att ha varit anhållen eller häktad, om personen är skäligen misstänkt för brott. Den tid Polismyndigheten som längst får hålla kvar ett brottsmisstänkt barn för att skyndsamt kunna överlämna barnet till föräldrarna, annan vårdnadshavare, en tjänste ­ man inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person förlängs till högst sex timmar. Enligt särskilda bestämmelser i LUL har Polismyndigheten möjlighet att hålla kvar barn som misstänks för brott i syfte att skyndsamt överlämna barnet till föräldrarna, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. För barn som uppnått straffbarhetsåldern men inte har fyllt 18 år kan ett sådant kvarhållande ske när barnet gripits men åklagaren har beslutat att inte anhålla den unge, eller när barnet tagits med till förhör. En förutsättning är att barnet är skäligen misstänkt för brott. När det gäller barn som inte uppnått straffbar ålder får kvarhållande ske om barnet har begått ett brott som hade kunnat ge fängelse och barnet grips på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen. Det får också ske när ett brottsmisstänkt barn tagits med till förhör. Tre timmar gäller som en yttre tidsgräns för kvarhållandet i båda åldersgrupperna. Några remissinstanser är positiva till att förutsättningarna för kvarhållande utökas i enlighet med förslaget, t.ex. Institutet för mänskliga rättigheter, Ecpat Sverige och Sveriges advokatsamfund, men motsätter sig däremot att tiden för sådant kvarhållande förlängs från tre till sex timmar. Ecpat Sverige menar att det i stället för att förlänga tiden måste finnas tillräcklig beredskap hos landets kommuner för att möta upp barnet på polisstationen. Kammarrätten i Sundsvall bedömer att utredningens argumentation inte ger tillräckligt stöd för åtgärderna och avstyrker förslaget. Även Civil Rights Defenders avstyrker förslaget och anser att det väcker allvarliga frågor om proportionalitet och rättssäkerhet, samt ser en risk för att barnet uppfattar socialtjänstens insatser som en förlängning av polisingripandet snarare än en stödåtgärd. Sveriges advokatsamfund anser att det bör övervägas om tiden för förlängt kvarhållande i stället kan utökas i vissa fall om det finns synnerliga skäl. Vi står bakom förslaget om större möjligheter för polisen att hålla kvar barn för överlämning till t.ex. föräldrar eller socialtjänst. Vi föreslår dock en begränsning av regeringens förslag genom att det ska krävas synnerliga skäl att förlänga tiden från de tre timmar som gäller i dag till sex timmar när det gäller barn under 15 år. Regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen som innebär att det ska krävas synnerliga skäl för att polisen ska kunna kvarhålla barn under 15 år för överlämning till t.ex. föräldrar eller socialtjänst under högst sex timmar. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 4.5 Ingen placering av barn i polisarrester Regeringen föreslår att den som inte har fyllt 18 år och som hålls kvar enligt 14 § LUL eller är skyldig att stanna kvar för förhör enligt 23 kap. 9 § rättegångsbalken får hållas i förvar i polisarrest endast om det är absolut nödvändigt. Den 1 juli 2021 infördes en bestämmelse om att den som inte har fyllt 18 år och som är gripen eller anhållen med stöd av rättegångsbalkens regler får hållas i förvar i polis ­ arrest endast om det är absolut nödvändigt. Regleringen tillkom bl.a. mot bakgrund av att barnkonventionen fått ställning som svensk lag. Som skäl för att införa bestämmelsen anges bl.a. att polisarresten inte är anpassad efter de särskilda behov som barn har och en placering även tillfälligtvis bör undvikas eftersom det inte är en lämplig miljö för barn att vistas i. Samtidigt konstaterades att det i undantagsfall kan finnas behov av att hålla barn i förvar i polisarrest (prop. 2019/20:129 s. 46). Syftet med det nu aktuella förslaget är att tydliggöra i lag att särskild restriktivitet är påkallad när det gäller placering av barn i polisarrest. Vänsterpartiet har tidigare upprepade gånger krävt att inga barn under 18 år ska placeras i polisarrester (se t.ex. mot. 2020/21:90 och mot. 2024/25:1929), detta med anledning av bl.a. de skäl som anges ovan. Den som är under 18 år och anhålls bör i stället placeras under bevakning i ett förhörsrum eller liknande utrymme. Om detta inte är möjligt bör hen placeras på ett särskilt ungdomshem i stället för i en arrest. Regeringen bör återkomma med förslag till lagändring som innebär att barn under 18 år aldrig ska placeras i polisarrester. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Gudrun Nordborg (V) Hanna Gunnarsson (V) Tony Haddou (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Maj Karlsson (V) Karin Rågsjö (V) Håkan Svenneling (V) Jessica Wetterling (V)