Jämförelse acd2a62b448080e8ceb2f4e2
Underlagets kontrollsumma: 29f9d3899f2ecd6fa69be0662c3ec476bfc9229d8a8e4e093f537b694f7de0c2

Bedöm om motionerna framför samma sakliga förslag. Läs båda fulltexterna, inklusive villkor och motiveringar. Redovisa matchande, ändrade och saknade yrkanden med citat och dokument-ID. Skilj samma förslag, delvis samma, olika och oklart. Textlikhet bevisar inte saklig likvärdighet. Om hela underlaget inte ryms ska det anges; trunkera inte tyst.

=== HA02981: Marin miljö och vattenvård ===
Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/ha02981

Motion till riksdagen
2022/23:981
av Martin Kinnunen m.fl. (SD)
Marin miljö och vattenvård
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att intensifiera arbetet med att återställa Östersjön mot bakgrund av de senaste decenniernas hårda miljöbelastning och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att strukturkalkning bör lyftas fram som en åtgärd som underlättar upptag av näringsämnen för att minska läckage från jordbruk och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att på EU-nivå se över förutsättningarna för en kvotplikt på icke-jungfrulig fosfor och icke-jungfruligt kväve och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att inom ramen för Helcom, Helsingforskommissionen, arbeta för att ytterligare bredda och fördjupa det regionala samarbetet i Östersjöregionen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att statligt stöd även bör kunna utgå till dränering i samband med strukturkalkning och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behoven av ökade forskningsinsatser för att finna effektiva metoder att minska näringstillförseln från jordbruket och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om arbetet på EU-nivå med återvunnen fosfor och återvunnet kväve och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behoven av större flexibilitet i val av lösning för vatten och avlopp och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att den som har ett enskilt avlopp som uppfyller gällande miljö- och hälsokrav i normalfallet inte ska påtvingas ett kommunalt avlopp och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om dialogmöten i samband med anslutning till kommunala avlopp och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om avloppsdeklarationer och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att det krävs en helhetsstrategi i arbetet för att reducera problemen med plast i marin miljö och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att fokus i forskning rörande mikroplaster bör riktas mot de minsta plastpartiklarna av nanostorlek och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att mer långsiktigt stöd bör erbjudas berörda kommuner vad gäller strandstädning och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska arbeta internationellt för att stödja länder som drabbats av mycket plastavfall, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att åtgärder bör vidtas för att minska den totala användningen av plastprodukter och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att produkter som förenklar återvinning av plast högre upp i avfallshierarkin bör uppmuntras och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att inte totalförbjuda enskilda plastprodukter och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att initiera en utredning kring lustgas från reningsverk och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att arbeta för att justera EU:s vattendirektiv och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att harmonisera kemikalielagstiftningen och EU:s vatten- och havsmiljölagstiftning och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om screeningkampanjer i fråga om avloppsvatten och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att vattendirektivet och dess förslag till åtgärder måste präglas av kostnadseffektiva åtgärder och en balans mellan god vattenmiljö och ett hållbart, konkurrenskraftigt jord- och skogsbruk samt bevarande av kulturarv och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att systemet för avgörande av åtgärder under vattendirektivet måste revideras och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Vatten är grundläggande för liv och måste betraktas som världens viktigaste naturresurs. Sverige har en av Europas längsta kuster. På grund av misskötsel, miljöförstöring och övergödning domineras vattnen i dag av tillstånd som kraftigt försvårar exempelvis ett livskraftigt stort fiske. De största problemen förekommer i Östersjön, som för Sverige och norra Europa har en fundamental betydelse i ekonomiskt, kulturellt och ekologiskt avseende. Östersjön associeras sedan tidigare med ett antal miljöproblem, inte minst övergödning och döda bottnar. Detta innanhav är särskilt känsligt på grund av sin begränsade vattenmängd och sitt begränsade utbyte av vatten med intilliggande hav. Dessutom är Östersjön avrinningsområde i en region med 90 miljoner invånare. Sverige intar geografiskt en framträdande roll bland länderna kring Östersjön och kan förväntas genomföra stora delar av miljöarbetet.
Problem med övergödning
Övergödning, i synnerhet tillförsel av kväve och fosfor som orsakar syrebrist, bottendöd och algblomning, förekommer i en omfattning som frekvent beskrivs som alarmerande. Situationen har förbättrats, men det går långsamt. Tillförseln av kväve har minskat men måste sjunka ytterligare för att stoppa problemen som övergödning medför. Med nuvarande utveckling kommer det dock att ta mycket lång tid att få god status på stora delar av Östersjöns vatten.
Källorna till övergödning är flera: luftdeponi, orenade avlopp och näringsläckage från jordbruket kan nämnas. Problematiken är inte ny, och sedan tidigare pågår regionala initiativ, bland annat för att reducera näringsläckage och oljeutsläpp. Här kan Helcom, Helsingforskommittén, framhållas. Det är ett forum för samordning av miljöfrågor med anknytning till Östersjön, och det omfattar samtliga nio länder med Östersjökust samt EU.
Flera konventioner för skydd av Östersjöns miljö har tagits fram av Helcom och undertecknats av medlemsländerna. Den senaste konventionen trädde i kraft år 2000 och uppdaterades senast 2021. I dokumentet uttrycker medlemsländerna en strävan att genom lagstiftning skydda Östersjöns marina miljö. I den uppdaterade planen täcks flera temaområden än tidigare in och även målsättningarna för arbetet har uppdaterats. I den nya planen omfattas cirka 200 åtgärder fördelat mellan fyra prioriterade områden där övergödning är ett av dessa. I denna kontext bör understrykas att Östersjöns miljö och bestånd av fisk inte bara behöver skyddas och bevaras, utan snarare återställas, mot bakgrund av de senaste decenniernas hårda miljöbelastning.
Det är av stor vikt att Sverige fortsätter och intensifierar detta arbete, både nationellt och regionalt. På senare år har Helcom även fått en koordinerande roll i EU-ländernas arbete med havsmiljödirektivet runt Östersjön. Det är önskvärt att mer fokus riktas på samarbetet inom ramen för Helcom.
Det mesta tyder i dag på att åtgärder till lands är mest effektivt, och här kan vi se att åtgärderna på jordbruksområdet varit blandade. Det behövs fortfarande mer forskning efter effektiva åtgärder, samtidigt som kunskapsspridningen måste bli bättre.
Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (Formas) har nyligen fått i uppdrag att inrätta ett nationellt 10-årigt program om hav och vatten, vilket Sverigedemokraterna välkomnar. Det finns potential för återvunnen fosfor och återvunnet kväve i mineralgödsel. Marknaden för dessa är dock mycket liten i dag, varför en strategi krävs på EU-nivå. En kvotplikt inom EU på inblandning av återvunnen fosfor och återvunnet kväve bör utredas närmare.
En fortsatt restriktiv hållning bör gälla för utsläpp av kväve och fosfor från källor till lands. Positivt är fortsatta försök med strukturkalkning, vilket kan minska näringsläckaget från vissa typer av jordar. Detta är i regel en lönsam investering för jordbrukaren på sikt. Strukturkalkning kräver dock god dränering, vilket kan bli ett problem om marken arrenderas eller om kostnaden för dränering upplevs som alltför hög på kort sikt. Det bör utredas huruvida bidrag till åtgärder även för dränering ska kunna utgå när det sker i samband med strukturkalkning.
Arbetet med att minimera näringsutsläpp från jordbruk och andra källor bör i princip också fortgå. Samtidigt som arbetet för att minska näringstillförseln till våra vatten bör intensifieras är det viktigt att arbetet inte bidrar till att försämra konkurrenskraften för svenskt lantbruk.
Enskilda avlopp
Det är i dag ett problem av varierande karaktär att det förekommer många avlopp som inte är godkända. Regelverket kring enskilda avlopp och krav om anslutning till kommunalt avlopp har mycket stor påverkan på människor. Särskilt stor är påverkan för människor som lever på landsbygden och som har sämre möjligheter att låna på fastigheten än de som bor i storstadsområden. Regelverket varierar från kommun till kommun, där definitionen av vilka fastigheter som ingår i ett större sammanhang har stor betydelse, eftersom det inom större sammanhang är kommunernas ansvar att tillhandahålla lösningar för vatten och avlopp och ta betalt för detta. Dessa kostnader är ofta oproportionerligt stora för den enskilde. Det bör därför vara obligatoriskt med dialogmöten tillsammans med fastighetsägare innan arbete med anslutning till kommunalt avlopp sker.
Det behövs större flexibilitet i val av lösning för vatten och avlopp. Varje åtgärd bör föregås av att kommunerna genomför en kostnads-nyttoanalys som visar på att miljönyttan står i proportion till kostnaden. Reglerna för enskilda avlopp bör möjliggöra att den som har ett enskilt avlopp som uppfyller gällande miljö- och hälsokrav i normalfallet inte ska påtvingas ett kommunalt avlopp. Om detta ändå sker bör den ersättning som den enskilde får för att lösa in sitt enskilda avlopp beräknas utifrån en avskrivningstid på 20 år, i stället för som i dag på tio år. Betalning av anslutnings- och anläggningsavgift bör först ske när fastigheten börjar använda det kommunala avloppet.
Utredningen Hållbara vattentjänster har föreslagit krav på avloppsdeklarationer vart sjunde år, som ska genomföras av den privata VVS-branschen. Sverigedemokraterna ser med oro på de ökade kostnader som detta för med sig för enskilda fastighetsägare. Sverigedemokraterna ser negativt på förslaget och anser att inspektionerna även fortsättningsvis ska skötas av kommunerna.
Plast i marin miljö
Förekomsten av plast i marin miljö och andra ekosystem är ett potentiellt tilltagande bekymmer. Marin nedskräpning utgör ett allt större problem, givet att materialet sprids och orsakar oöverskådliga skador. Enligt en publikation i den fackvetenskapliga tidskriften Science, hamnar mellan 1,5 och 4,5 procent av all tillverkad plast i havet.
Det innebär fyra respektive 12 miljoner ton per år. Problemet är globalt. Den absoluta merparten av plastskräpet härstammar från några få floder, varav de flesta finns i Asien. Samtidigt är forskningsläget oklart vad gäller mikroplast. Det behövs tillräcklig forskning kring hur mikroplast påverkar miljön och människors hälsa, då forsknings
­
läget om nanoplast är bristande. Mer långsiktigt stöd bör erbjudas berörda kommuner vad gäller strandstädning. Sverige bör också arbeta internationellt för att stödja drabbade länder i arbetet med förbättrade system för avfallshantering. Forskningen om mikroplast bör styras mot de minsta plastpartiklarna av nanostorlek, där osäkerheten om skadorna i dag är störst. Sverige bör agera regionalt, nationellt och internationellt för att intensifiera arbetet med att lyfta problematiken i internationella forum. Möjlighet att göra störst skillnad finns i synnerhet i och kring Östersjön, där Sverige är landet med längst kust. Samtidigt är det viktigt att understryka att en kraftig majoritet av allt plastskräp härrör från andra kontinenter än Europa och Sveriges bidrag torde i sammanhanget vara begränsat. För att effektivt kunna arbeta mot plast i hav är det grundläggande med ett internationellt perspektiv, framför olika typer av plakat
­
politiska åtgärder i Sverige och Europa.
Arbetet med att få fram material för plaster som enklare kan återvinnas bör fortgå. Ökade resurser bör avsättas för att kartlägga och reducera flödena av plast i samhället och generellt minimera konsekvenserna för miljön. Däremot är det negativt med total
­
förbud riktade mot vissa plastprodukter, både nationellt och inom EU. Grundproblemet är inte plast i sig, utan brister i hanteringen av avfallet. Detta tenderar att utmynna i symbolpolitik och stelbent byråkrati, utan mätbar miljöeffekt, inte minst eftersom man på så vis riskerar att ersätta engångsartiklar av plast med andra, dyrare produkter med större miljöpåverkan. Däremot borde produkter som förenklar återvinning av plast högre upp i avfallshierarkin uppmuntras.
Utredning kring utsläpp av lustgas från reningsverk
Lustgaser är nästan 300 gånger mer potent växthusgas än koldioxid och bidrar också till att ozonskiktet tunnas ut. Vid biologisk rening av kväve och fosfor bildas lustgas som en biprodukt vid reningsverk. I dag saknas kunskap om var i processen utsläppen av lustgas sker då det inte finns några krav på att mäta detta. Mätningar har gjorts på vissa reningsverk för att få en uppfattning om hur stora utsläppen är. Det skulle behöva göras en utredning kring utsläpp av lustgas från reningsverk för att bättre förstå hur de skapas för att sedan se över metoder för att minska utsläppen.
Dricksvatten och EU:s arbete
Dricksvatten är en grundläggande förutsättning för liv och är att betrakta som en av våra allra viktigaste resurser. I takt med tekniska framsteg, större befolkning och ökade krav på rening krävs det framöver förnyelse av de svenska reningsverken. Vi behöver få möjlighet att avskilja såväl fler näringsämnen som läkemedelsrester, och reningsverken måste kunna höja sin kapacitet. EU:s vattendirektiv är i dag ett hinder i detta arbete, och det har fattats domslut som inneburit att reningsverk inte kan byggas i den omfattning som krävs för att möjliggöra maximal rening. Direktivet hindrar i dag investeringar i ny avancerad teknik som kan möjliggöra rening av läkemedelsrester, samtidigt som regelverket gynnar mindre effektiva anläggningar. Det är viktigt att regeringen agerar inom ramen för EU-samarbetet för att förändra vattendirektivet så att miljöskyddande verksamheter såsom avloppsreningsverk och andra miljöåtgärder i samhället alltid ska kunna tillåtas.
Problem med föroreningar kan inte enbart lösas genom bättre rening, utan tillförseln måste begränsas och ansvaret på producenterna måste öka. Sverige bör fortsätta att arbeta för en utvecklad kemikalielagstiftning inom EU, där en del av arbetet bör handla om att harmonisera EU:s kemikalielagstiftning med EU:s vatten- och havsmiljölag
­
stiftning.
Kunskapsunderlaget vad gäller de kemikalier som flödar från våra samhällen är i dag bristfälligt. Detta försvårar arbetet med träffsäkra åtgärder. Det vore önskvärt om Helcom kunde inleda arbetet med screening av avloppsvatten för att öka kunskapen om mindre kända kemiska föroreningar i vårt vatten.
Martin Kinnunen (SD)
Staffan Eklöf (SD)
Elsa Widding (SD)
Beatrice Timgren (SD)
Björn Tidland (SD)
Mats Nordberg (SD)

=== HB02377: Kulturarv och miljöer i fädernas bygder ===
Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/hb02377

Motion till riksdagen
2023/24:377
av Martin Kinnunen m.fl. (SD)
Kulturarv och miljöer i fädernas bygder
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Jordbruksverket tillsammans med andra myndigheter, i högre grad än i dag, bör verka för att bevara och utveckla hag- och betesmarkerna och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att arbeta för att bevara och utveckla odlingen av de gamla lantsorterna och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att arbeta för att bevara och utveckla de nordiska lantrasdjuren och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att verka för ett livskraftigt och levande fäbodjordbruk och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillföra ytterligare incitament och resurser för att stärka arbetet med restaurering av natur- och kulturmiljöer i odlingslandskapet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ett särskilt riktat stöd för bevarande av överloppsbyggnader och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen genom berörda länsstyrelser bör verka för att skydda de sammanhängande skogsfinska bosättnings- och odlingsmiljöerna som har svagt eller inget skydd, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att det skogsfinska kulturlandskapet, finnskogen med dess finngårdar i Värmlands län förs fram som förslag till Unescos världsarvslista och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om skyddad beteckning för svenska livsmedel och jordbruksprodukter och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att vattendirektivet och dess förslag till åtgärder måste präglas av kostnadseffektivitet och en balans mellan god vattenmiljö och ett hållbart och konkurrenskraftigt jord- och skogsbruk samt bevarande av kulturarv, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att systemet för avgörande av åtgärder under vattendirektivet måste revideras och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skydda, bevara och synliggöra hällristningar och runstenar i kulturlandskapet på ett mer systematiskt sätt i hela landet och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
För Sverigedemokraterna är kulturarvet en del av vårt nordiska arv och vår nordiska identitet. Kulturarvet är inte bara fysiska fornlämningar och byggnader utan även socialt överförbara levnadsmönster som har uppkommit naturligt över tid. Gemensamma kulturella referensramar är av största vikt för att upprätthålla en stark gemenskap och ett samhälle som håller ihop.
Det är nödvändigt att värna det svenska kulturarvet och de miljöer där dessa har sitt ursprung om vårt folk och vår nation ska överleva. Vår historia och våra förfäder har präglat Europas utveckling under flera hundra år, och det ska vi vara stolta över. Vi måste värna och vårda vårt kulturarv så att det inte drunknar i en allt mer likriktad och globaliserad värld.
Hag- och betesmarker
Under det senaste decenniet har nästan en femtedel av Sveriges hag- och betesmarker försvunnit. Traditionellt betraktades ängen som åkerns moder, och foder till kreatur och gödsel till åkrarna hade sitt ursprung i de enorma arealer ängar och våtmarker som användes för slåtter och bete. Ända sedan mitten av 1800-talet har ängsmarkerna och de naturliga betesmarkerna kontinuerligt minskat i det svenska odlingslandskapet och i dag återstår endast en bråkdel av de fornstora arealerna. I biologiskt hänseende är dessa hag- och betesmarker några av de mest värdefulla och intressanta naturtyper vi har i Sverige.
Det handlar dessutom om att bevara ett vackert öppet landskap, med goda förutsättningar
för livsmedelsproduktion, sysselsättning, boendemiljöer, turism, rekreation och artrikedom.
Jordbruksverket bör tillsammans med andra myndigheter, i högre grad än idag, verka för att bevara och utveckla hag- och betesmarkerna.
Gamla lantsorter
Med lantsorter avses sorter av nyttoväxter som odlades redan innan den vetenskapliga växtförädlingen vann insteg. Gemensamt för alla lantsorter är att de under lång tid har anpassat sig till förhållandena på den plats där de odlats och utvecklats. Äldre sorter uppvisar stora genetiska skillnader och ger nya möjligheter i växtföljden. Lantsorterna skiljer sig från moderna sorter i odlingsegenskaper, till exempel genom lägre närings
­
behov, längre strå och mer utvecklade rotsystem – egenskaper som till exempel passar väl för ekologisk odling. Även kärnans näringssammansättning och innehåll av spår
­
ämnen är i regel högre i de äldre sorterna. Det kan konstateras att äldre lantsorter inte enbart är ett kulturarv utan också en viktig del i arbetet för att bevara den biologiska mångfalden. Insatserna för att bevara och utveckla de gamla lantsorterna ska fortsätta att intensifieras.
Bevara de nordiska lantraserna
De nordiska lantraserna har långa anor och är levande bärare av nordens kulturhistoria. Dessa unika lantbruksdjur har många ovärderliga egenskaper som är värda att bevara. Ett gott exempel är NordGen som bidrar till de nordiska ländernas eget arbete med att lyfta fram de genetiska, ekonomiska, kulturella, historiska och sociala värden som kommer med att ha en bred mångfald av olika lantbruksdjur i det nordiska lantbruket. Den genetiska mångfald som våra lantbruksdjur bär på är ovärderlig. De lantrasdjur som ursprungligen använts i det nordiska lantbruket har anpassat sig till vårt klimat och våra förhållanden under tusentals år. Genom människans och naturens urval har de utvecklat eftertraktade egenskaper som gör dem tåliga och anspråkslösa. Lantrasdjuren har också en bredare genetisk bas än kommersiella raser, vilket ger dem en bättre förmåga att anpassa sig till förändringar.
Det finns just nu en överhängande risk att många av våra lantrasdjur kommer att utrotas. Ett av NordGens uppdrag är att vända denna trend genom att ge verktyg och rådgivning för att bevara den genetiska variationen i levande populationer men också att etablera Cryo-lagring av genetiskt material.
Det är av största vikt att riksdagen säkerställer att NordGen tilldelas de resurser som krävs för att utföra sitt viktiga arbete. Målet ska vara tydligt: bevara de nordiska lantras
­
djuren.
Fäbodbruk
Fäbodbruk innebär att djur vallas på sommarbete under traditionella former. Denna driftstradition har gett upphov till unika kulturyttringar i form av matlagning, musik och traditioner som i just sin form bara finns i Sverige.
Det svenska fäbodbruket är och har alltid varit ett komplement till ett småskaligt gårdsbruk i skogs- eller fjällbygd, där inägomarken skulle producera livsmedel och/eller vinterfoder och inte räckte till för att föda kreaturen året runt.
Det går inte att till fullo beräkna den förlust som skulle åsamkas Sverige om denna bruksform tilläts att försvinna. Vår historiska identitet är synonym med ett aktivt fäbod
­
bruk. Besöksnäringen skulle förlora både nationellt och internationellt intresse om vi förlorade detta ännu levande kulturarv.
Regeringen ska i högre grad verka för ett livskraftigt och levande fäbodjordbruk.
Restaureringsstöd för insatser i odlingslandskapet
Marker som växer igen och byggnader som förfaller kan restaureras och vårdas långsiktigt. Betesdjur kan släppas på marker där de gör mest natur- och kultur
­
vårdsnytta. Artrika vägkanter och slåtterängar gynnas av slåtter och skörd. I ett öppet och aktivt brukat landskap med välbevarade lador, betande djur och synliga vatten
­
speglar trivs såväl vilda djur och växter som människor och deras boskap. Ersättningar till jordbrukare för skötsel av natur- och kulturmiljöer ger kostnadseffektiv miljönytta.
Från både Jordbruksverket, Skogsstyrelsen samt Riksantikvarieämbetet finns olika stödformer att söka för att restaurera och underhålla diverse kulturmiljöer. Genom Landsbygdsprogrammet finns möjlighet att ansöka om ersättning för restaurering av kultur- och landskapsvårdande objekt i odlingslandskapet – miljöersättningar såsom restaurering av betesmarker och slåtterängar. Samtliga stödformer är positiva insatser för ett bevarat odlingslandskap, men inte tillräckliga. Möjligheterna att tillföra ytter
­
ligare incitament och resurser för att stärka arbetet med restaurering av natur- och kulturmiljöer i odlingslandskapet behöver ses över.
Stöd för bevarande av överloppsbyggnader i det svenska kulturlandskapet
Överloppsbyggnad betecknar en ekonomibyggnad på en jordbruksfastighet som inte längre behövs för gårdens drift. Ordet används bland annat inom EU:s stödsystem för jordbruket via Landsbygdsprogrammet. Den som äger en överloppsbyggnad i Sverige kunde fram till 2015 få bidrag av länsstyrelsen för att restaurera den.
Det Sverige som många förknippar med de rödmålade stugornas och ladugårdarnas landskap – det Sverige som så många målande beskriver när de med stolthet berättar om hur hembygden och dess bebyggelse ser ut – den landskapsbilden är kanske borta inom några decennier, när alla dessa landsbygdens ladugårdar och lador förfallit, rivits eller ändrat utseende och färg.
Den faluröda färgen och rödmyllan gjorde sitt intåg på svensk landsbygd och finsk kustbygd under 1800-talets början, då husen på landsbygden började panelas och
röd
­
färgas. Alltsedan dess har det svenska kulturlandskapet alltmer präglats av rödmålade
gårdar,
som blivit en del av det svenska kulturarvet.
Det ligger något värdefullt i byarnas utseende och färg genom de gamla ladugårdarnas och ladornas närvaro.
Utan dem vore nyanserna och skönheten inte lika bländande i det svenska kultur- och odlingslandskapet. Det skulle inte kännas fullt så upplevelserikt att beskåda ett vackert landskap som förfulas genom nyare plåt- och industriliknande ladu
­
gårdar och uthus.
Skydda det skogsfinska kultur- och odlingslandskapet
Okänt för många svenskar idag är gångna tiders finländska arv och dess påverkan på vårt kultur- och odlingslandskap. I ett flertal av de svenska landskapen finns samman
­
hängande skogsbygder som starkt präglats av den gamla finska kulturen, vilket gårds
­
namn, byggnadsstil och lägesnamn vittnar om. Inte minst de få kvarvarande odlings
­
marker som bröts på 1600-talet genom att skog höggs ned och svedjebruk förvandlade markerna till odlings- och betesmark är värda att bevara.
Dessa miljöer är unika, och inte ens i Finland finns bevarade rökstugor på ursprunglig plats,
så som det finns på båda sidor av gränsen mellan Värmland och Hedmark i Norge. Huvudsakliga finnbosättningar och finnmarker finns också i Dalarna, Gävleborg och delar av Västernorrlands län. Dessa områden är redan i flera fall naturreservat som förvaltas för att bevara byggnadsbestånd, slåtterängar samt växt- och djurliv och för att bruka deras inägomarker genom årlig hävd. Regeringen ska genom berörda länsstyrelser verka för att skydda de sammanhängande skogsfinska bosättnings- och odlingsmiljöer som har svagt eller inget skydd, och även ta initiativ till att föra fram ett nytt världsarv – finnskogen med dess finngårdar i Värmlands län. Ett projekt för att förverkliga detta är i startgroparna och initierat av ett antal länsaktörer, men vi vill ge regeringen tillkänna att
frågan är av stor regional vikt och att regeringen därför bör verka för dess genomförande.
Skydd för svenska matprodukter
Matprodukter och livsmedel har alltid producerats på landsbygden, och det svenska jordbruket har därigenom fört vidare en viktig del av vårt kulturarv. Svenska mat- och hantverkstraditioner, som är sprungna ur det gamla bondesamhället, riskerar att för
­
glömmas och förändras i rask takt i dagens nydanande samhälle. Nedärvd kunskap om så vardagliga och naturliga sysslor som att sylta och safta, salta, röka och torka är på väg att försvinna. Blodmat av olika slag var vanligare förr, när man var noga med att ta till vara allt ätbart på slaktdjur. Det kunde vara svartsoppa, blodkorv, blodpalt, paltbröd m.m. Det kan handla om brödbak och gamla mjölkrätter. Att ta vara på allt det som var självklart under självhushållningens tid är inte lika vanligt förekommande i dag. Här har vi en målsättning om att bevara det arv som annars riskerar att gå förlorat.
Sedan 1992 har ansökan kunnat göras hos EU om skyddad beteckning för livsmedel och jordbruksprodukter. Det finns en ursprungsbeteckning (SUB) där endast få svenska
produkter upptas, Kalixlöjrom och Upplandskubb. Det finns också en geografisk beteck
­
ning
(SGB) där bruna bönor från Öland, Sveciaost, Hånnlamb (kött från gutefår), skånsk spettekaka, svensk vodka, svensk punsch, svensk akvavit och nu senast värmländskt skrädmjöl upptas. Gemensamt för de båda beteckningarna är att det ska finnas en geografisk och historisk koppling till ett avgränsat område. Det finns många skydds
­
värda anrättningar, både bland de ovan nämnda och andra oräkneliga exempel, som bör hamna under samma kategori som de ovan uppräknade. Varje landsdel har sina egna landskapsrätter och bär på egna mattraditioner med sin egen historia. Med ovanstående i
beaktande vill Sverigedemokraterna att regeringen verkar för att Sverige hos EU ansöker
om att fler svenska livsmedel och jordbruksprodukter ska få skyddad beteckning.
Kulturarvet hotas av vattendirektivet
EU:s ramdirektiv för vatten, det så kallade vattendirektivet, syftar till att förbättra vatten
­
kvaliteten
i unionens medlemsstater på ett liknande sätt. Trots det har Sverige valt en egen modell, där direktivets alla olika mål och krav har fått status som miljökvalitets
­
normer. Dessa är svårare att väga mot andra värden vid målkonflikter. Myndigheter kritiserar också det svenska systemet för att vara alltför komplext och att det försvårar politiska avvägningar. Utrymmet för involvering av lokala aktörer och anpassning till lokal kännedom fungerar inte heller tillfredsställande. Jämför man tillämpningen ser man dessutom att Sverige i mycket mindre utsträckning har använt de möjligheter till undantag som finns i direktivet. De områden som särskilt skiljer ut sig är undantag för jordbruket och för viktiga kulturvärden. Dessa har knappt alls använts i Sverige, i motsats till hur man har gjort i andra medlemsstater. Att göra åtgärder för att förbättra vattenkvaliteten är i grunden positivt, men som i allt seriöst beslutsfattande måste man kunna väga olika samhällsvärden mot varandra.
Riksantikvarieämbetet anser att dagens tillämpning av vattendirektivet utgör ett stort hot mot kulturarvet. Sverigedemokraterna anser att åtgärdsprogrammens förslag till åtgärder ska präglas av kostnadseffektivitet och en balans mellan god vattenmiljö och ett hållbart och konkurrenskraftigt svenskt jord- och skogsbruk samt bevarande av kulturarvet. Systemet för avgörande av åtgärder under vattendirektivet måste också revideras i syfte att förbättra möjligheterna till politiska avvägningar mellan olika värden och att bättre möjliggöra för lokala aktörer att påverka lokala beslut.
Hällristningar och runstenar i kulturlandskapet
Det svenska kulturlandskapet är präglat av tusentals år av jordbruk och bosättningar. Olika kulturer har lämnat spår efter sig i form av gravhögar, fornborgar, hällristningar och runstenar. Gravhögar är skyddade och är en del av landskapsbilden längs våra kuster och vattendrag. På grund av landhöjningen ligger idag flera högar långt ifrån havet, men de ger en tydlig bild av var strandlinjen en gång låg.
Under den oroliga folkvandringstiden byggdes borgar på flera ställen i vårt land. De utnyttjades under hundratals år och vissa var i bruk så sent som på medeltiden. På en del ställen har fornborgar renoverats och byggts upp för att visa upp vårt kulturarv för eftervärlden. Ett utmärkt exempel är Eketorps borg på Öland som på ett pedagogiskt och genomtänkt sätt visar hur livet på en fornborg kunde se ut. Ett lysande exempel på hur goda initiativ kan levandegöra vår historia genom att återskapa en forntida miljö. Inte bara försvarsanläggningar, utan även djurhållning, hantverk och offerplatser visas upp för att vi ska kunna få en inblick hur livet kunde te sig för 1
000 år sedan här i Norden.
Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna har ett viktigt uppdrag att registrera, skydda och förvalta de svenska fornlämningarna.
När det gäller regionerna har även de satsat på att levandegöra vårt kulturarv. Ett gott exempel på hur Västra Götalandsregionen skyddar och bevarar hällristningar går att
finna i Vitlycke museum som visar upp ett av Unescos världsarv, hällristningarna i Tanum.
I Sverige finns mer än 4
000 runinskrifter med budskap och meddelanden som sträcker sig från 200-talet
och in i nyare tid. De utgör de äldsta bevarade originaldokumenten på det svenska språket och är därför en viktig länk till vår historia. Även om runor från början fanns inom hela det germanska språkområdet var det i Skandinavien som de hade störst utbredning och användes under längst tid.
Varje år påträffas tidigare okända runinskrifter. Runverket, som är en del av Riks
­
antikvarieämbetet, har den viktiga uppgiften att registrera, undersöka och publicera fynden på ett systematiskt sätt. Det är en förhållandevis liten enhet och dess existens ansågs vara hotad av akademiska forskare i början på 2000-talet, vilket ledde till att en debatt uppstod. Sverigedemokraterna kommer alltid att stå upp för Runverket och vi anser att arbetet med rengöring och ifyllning av runor bör prioriteras högre. Ett förslag för att stärka Runverket kan vara att överföra ansvaret från länsstyrelsen till just Runverket; då skulle man få en mer enhetlig vård av våra runstenar.
Det finns tyvärr många hällristningar och runstenar som förvisso är skyddade men som är i dåligt skick. Vägskyltar är nergångna, informationsskyltar har förfallit och parkeringar och stigar är i uselt skick. Det värsta är att själva lämningarna är i ett bedrövligt skick. Den röda färg som för flera decennier sedan fylldes i runorna och våra hällristningar är sedan länge borta. Besökare kan knappt urskilja vare sig runor eller hällristningar.
De praktiska vård- eller konserveringsinsatserna i fält är något som länsstyrelserna beslutar om och endast de får beställa åtgärder, som till exempel rengöring. Detta är en ordning som innebär att bevarandet av runstenar inte är likvärdigt i hela landet. Vården av runstenar måste ses över så att våra unika runstenar och hällristningar kan bevaras på ett bättre sätt för framtida generationer i Sverige.
För att skydda våra unika fornlämningar måste Riksantikvarieämbetet få ett prioriterat uppdrag att skyndsamt inventera samtliga runstenar och hällristningar i vårt land samt att registrera vilka som behöver rustas upp. Därefter ska resurser tilldelas till berörda instanser för att utföra renovering av samtliga runstenar och hällristningar i landet. Informationsskyltar ska sättas upp. Parkeringar och stigar ska anläggas, skötas och underhållas.
Martin Kinnunen (SD)
Staffan Eklöf (SD)
Mattias Eriksson Falk (SD)
Beatrice Timgren (SD)