Jämför sakliga förslag

Motion till riksdagen 2023/24:2833 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) med anledning av prop. 2023/24:84 Säkerhetszoner Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår regeringens förslag. Motivering Förslaget handlar om ändringar i polislagen som innebär att visitationszoner (s.k. säkerhetszoner) kan inrättas inom ett visst område under en tvåveckorsperiod (som kan förlängas utan begränsning). Inom zonen får enskilda polismän befogenheter att ingripa mot enskilda för att kroppsvisitera dem och genomsöka fordon, för att söka efter vapen eller andra farliga föremål. Omfattande integritetsintrång kommer att utföras på skönsmässiga grunder på enskilda – även barn – som inte har något med kriminella gäng att göra. Detta kommer dessutom i stor utsträckning att ske i bostadsområden, där det finns särskilda krav på respekt för den personliga integriteten. Med anledning av redogörelsen nedan anser Centerpartiet att riksdagen måste avslå regeringens förslag. Beredningen Bristfälliga utredningsdirektiv Beredningsförfarandet har fått omfattande och allvarlig kritik från remissinstanserna för såväl sitt innehåll som de former under vilka lagstiftningen tagits fram. Inledningsvis kan konstateras att förslaget berör frågor om grundläggande rättigheter till privatliv och integritet. Förslaget hanterar också frågor kring gränserna för den statliga maktutövningen , om rättsstatens kärna. Av direktiven framgår att utredningens uppdrag var att ta fram ett förslag på hur ett system med visitationszoner kan införas. Huruvida förslaget över huvud taget kan anses vara en effektiv lösning på det problem det ska lösa har alltså legat utanför utredningens uppdrag. Så som juridiska fakulteten vid Stockholms universitet konstaterar i sitt remissvar finns det en uppenbar risk att utredningsuppdrag med en på förhand angiven lösning, där utredningen reduceras till lagtekniska frågor, leder till att samhällsproblemet och den lagstiftning som denna är tänkt att resultera i blir bristfälligt belyst och analyserat. Såväl Riksdagens ombudsmän (JO) som juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Svea hovrätt m.fl. konstaterar också att utredningen inte visar att visitationszoner bör införas i den form som föreslås. Remisstiden Remisstiden för betänkandet var fem veckor, delvis förlagda över jul och nyår. En lång rad remissinstanser såsom Lagrådet, JO, juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Svea hovrätt, Justitiekanslern (JK) och Institutet för mänskliga rättigheter har ifrågasatt att remisstiden varit tillräcklig för att tillgodose det grundlagsstadgade beredningskravet – detta särskilt med tanke på lagförslagets komplexa natur och eftersom det rör grundläg ­ gande fri- och rättigheter. Enligt konstitutionsutskottet (KU) ska remisstiden som huvud ­ regel vara tre månader. I vissa fall kan det t.o.m. finnas skäl för en längre remisstid, t.ex. när kommuner eller regioner finns med på remisslistan (vilket är fallet här) eller det rör grundläggande fri- och rättigheter (så som här). Det ska också beaktas om remisstiden sammanfaller med större helger och semesterperioder (jfr 2022/23:KU20 s. 100). Bered ­ ningen ska garantera en allsidig belysning och konsekvensanalys av lagförslagen, men i vissa allvarliga och brådskande fall finns visst utrymme att frångå huvudregeln så som t.ex. hände vid några tillfällen under coronapandemin (se s. 102–104). Förslaget om visitationszoner aktualiserar komplexa frågor kring grundläggande fri- och rättigheter och rättssäkerhet, samtidigt som regleringens effekter är uttalat oförut ­ sebara. Flera remissinstanser, tillsammans med Lagrådet, ifrågasätter att förslaget är så brådskande att ett normalt remissförfarande inte ska ha varit möjligt. Här kan också noteras att den grundlagsstadgade lagstiftningsprocess vi har i Sverige främst har två syften, dels att säkerställa kvalitativ och rättssäker lagstiftning, dels att säkerställa en allsidig och upplyst debatt av de lagförslag som regeringen presenterar. Såväl allmänhet och medier som opposition måste ha möjlighet till god insyn i hur och varför en lagstiftning föreslås, och de konsekvenser den väntas få. Om regeringen från ­ går den grundlagsstadgade processen kan inte den offentliga debatten föras på rättvisande grunder. Allmänheten riskerar då att bli förd bakom ljuset kring både syftena bakom förslagen och deras konsekvenser. Särskilt avgörande är detta när det gäller förslag som rör allas våra fri- och rättigheter, och rättsstatens kärna. Förslaget är bristfälligt Det saknas stöd för att visitationszoner är effektiva eller att de skulle ha förebyggande effekt En mycket stor andel av remissinstanserna är kritiska till bristen på underlag och forsk ­ ning som visar på förslagets effektivitet i att förebygga skjutningar och sprängningar, vilket uppges vara dess syfte. Det framgår tydligt av regeringens proposition, och den bakomliggande utredningen, att visitationszoner inte kommer att vara särskilt effektiva i den meningen att de kommer att medföra att skjutningar och sprängningar kan förhindras i någon egentlig omfattning. Vidare konstaterar också regeringen att det saknas utvärder ­ ingar av visitationszonernas effekt på gängbrottsligheten i Danmark, och att det heller inte finns någon forskning på området. Samtidigt som det inte finns underlag för att visita ­ tionszoner fungerar, finns det tydliga risker och negativa konsekvenser med förslaget. Personer helt utan koppling till gängkriminalitet – även barn – kommer att bli föremål för tvångsåtgärder, och ingripanden på barn riskerar att stå i konflikt med barnkonven ­ tionen. JO är tydlig i sin slutsats om att eventuella vinster med visitationszoner inte kan väga upp de negativa konsekvenser som redan nu kan konstateras följa av förslaget. Eftersom det står klart att den föreslagna lagen förväntas sakna effekt på sprängningar och skjutningar, är det uppenbarligen inte en effektiv åtgärd för att lösa problemet som föranlett förslaget. Lagen kommer med stor sannolikhet dessutom att leda till att fler helt oskyldiga personer visiteras, något som knappast är ett effektivt utnyttjande av polisiära resurser. Proportionalitet Kroppsvisitation och husrannsakan utgör intrång i den personliga integriteten. Enligt 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen (RF) är var och en gentemot det allmänna skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång. Skyddet mot kropps ­ visitation och husrannsakan får enligt 2 kap. 20 och 21 §§ RF begränsas endast genom lag, och bara för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den (proportionalitetsprincipen). Syftet med förslaget om visitations ­ zoner är att förhindra fler skjutningar och sprängningar. Detta är ett ändamål som är god ­ tagbart i ett demokratiskt samhälle, och inte i sig kontroversiellt. Så som tydligt framgår av såväl utredningen och propositionen som otaliga remiss ­ yttranden kommer emellertid inte visitationszoner att vara effektiva i att förhindra skjutningar och sprängningar. Vidare påpekar också JO, bl.a., att vid den typsituation när de föreslagna visitationszonerna kan bli aktuella finns det också förutsättningar att använda redan existerande lagstiftning för visitationer (som är långtgående i sig). Reger ­ ingen har inte kunnat visa varför de bestämmelserna inte räcker. Utöver detta saknas motivering till varför andra, mindre långtgående, lagstiftningsåtgärder inte är tillräckliga (se JO m.fl.). En begränsning av skyddet mot kroppsvisitation och husrannsakan får, som ovan redo ­ gjorts för , aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Eftersom förslaget saknar effekt, redan existerande lagstiftning är tillämpbar på samma situationer som förslaget är avsett att reglera och regeringen inte har visat att mindre långtgående åtgärder inte är tillräckliga kan inte begränsningen anses vara nöd ­ vändig för att uppnå ändamålet med den. Förslaget om visitationszoner uppfyller därmed inte proportionalitetskravet i regeringsformen, en slutsats som delas av JO, Justitiekanslern (JK), Svea hovrätt, Institutet för mänskliga rättigheter, Barnens Rätt i Samhället (Bris), Advokatsamfundet bl.a. Regeringens proposition utgör alltså inte en godtagbar begräns ­ ning av det grundlagsfästa skyddet mot kroppsvisitation och husrannsakan enligt regeringsformen, och riksdagen måste därför redan på den grunden avslå regeringens förslag. Polisens och kommunernas förtroendeskapande arbete riskeras Det finns en stor risk för att regeringens förslag leder till ökad stigmatisering av vissa områden och ökat misstroende mot polisen, något en rad remissinstanser också särskilt lyfter fram. I detta allvarliga läge, när polis och övriga samhället måste jobba förtroende ­ skapande för att komma åt den grova brottsligheten, är det sista vi behöver att alla de unga som vi vill ska hålla sig borta från gängen vänder sig emot samhället för att polisen använder rättsosäkra metoder. Särskilt viktigt är detta i socioekonomiskt svagare områden . Så som Svea hovrätt också framhåller är de positiva effekter som regeringen lyfter fram mindre kopplade till visitationszoner än till en ökad polisiär närvaro i områden där det finns en hög risk för skjutningar och sprängningar. Centerpartiet har länge förespråkat en ökad lokal polisnärvaro, något som – tillsammans med en stark lokal närvaro av både det offentliga och civilsamhället – faktiskt har bevisad effekt på kriminalitet, våld och otrygghet. För att på lång sikt bli av med den grova organiserade brottsligheten måste vi använda metoder som har bevisad effekt, i stället för snabba enkla lösningar som brister i ändamålsenlighet och rättssäkerhet. Ökad diskriminering Det finns en överhängande risk för att regeringens förslag kommer att användas på ett sätt som upplevs som diskriminerande och stigmatiserande inom de områden som berörs. I förlängningen kommer detta att leda till oönskade konsekvenser i ett större samhälleligt perspektiv, något som påtalas av bl.a. Diskrimineringsombudsmannen (DO), Bris, Advokatsamfundet och JO. Av både utredningen och propositionen framgår det att poli ­ sens ingripanden inom visitationszoner sannolikt kommer att drabba personer som tillhör etniska minoriteter i större utsträckning än andra. Så som DO påtalar i sitt remissvar är visitationszonerna problematiska ur ett vidare likabehandlingsperspektiv, i förhållande till allas lika möjligheter att röra sig fritt i samhället utan stora ingrepp i den personliga integriteten oavsett etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. DO framhåller att riskerna för att polisen helt eller delvis kommer att tillämpa sådan etnisk profilering som inte är sakligt motiverad, och därför utgör diskriminerande etnisk profilering, är så höga att det i sig talar emot förslaget. Det saknas rättssäkerhetsgarantier Regeringen framhåller att förslaget tar hänsyn till rättssäkerhetsaspekter genom kontroll ­ mekanismer som skulle kunna minska risken för godtycke. Dessa kontrollmekanismer består i en möjlighet att överklaga beslut om att inrätta en visitationszon till domstol, och en skyldighet att dokumentera varje ingripande i zonen. Några kontrollmekanismer värda namnet innehållet dock inte förslaget, vilket såväl Lagrådet som Centrum för rättvisa och förvaltningsrätterna i Stockholm och Göteborg har påtalat; konstruktionen av överklagandemekanismen lider av omfattande brister, brister som inte kan läkas av de små justeringar regeringen gjort i propositionen. Dessa justeringar är blotta ändringar i marginalen, som inte kommer till rätta med problemet att förslaget i stort sett saknar rättssäkerhetsgarantier. Sammanfattningsvis kan konstateras att regeringens förslag har mött kritik i sällan skådad omfattning vad gäller syfte, effekt, skyddet av grundlagsskyddade fri- och rättig ­ heter, proportionalitet, risk för diskriminering och avsaknad av rättssäkerhetsgarantier. Dessutom har beredningen varit undermålig och stressats igenom utan att regeringen har kunnat motivera varför. Mot bakgrund av det ovan anförda finns inget annat alternativ för riksdagen än att avslå regeringens förslag. Ulrika Liljeberg (C) Malin Björk (C) Helena Vilhelmsson (C)

Motion till riksdagen 2025/26:3901 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) med anledning av prop. 2025/26:95 Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår regeringens förslag. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skyndsamt utreda och införa säkerhetsvård i fängelse och tillkännager detta för regeringen. Regeringens förslag Regeringens förslag om säkerhetsförvaring är en ny frihetsberövande påföljd som ska kunna användas för individer som har begått upprepade allvarliga brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, och som också bedöms ha en hög återfallsrisk i sådan brottslighet. Syftet är att skydda samhället från dessa individer, och till skillnad från vanliga fängelse ­ straff ska förvaringsstraffet kunna bli mer eller mindre tidsobestämt. Det innebär att en person kan hållas frihetsberövad så länge risken för återfall anses vara stor, även efter att den ursprungliga strafftiden avtjänats. Precis som vid andra straffrättsliga påföljder är det domstolen som ska besluta om säkerhetsförvaring, och den ska då fastställa den kortaste tiden för frihetsberövande (den s.k. minimitiden, som ska motsvara straffvärdet för gärningen) och den totala tiden för påföljdens verkställighet (den s.k. ramtiden som ska vara som lägst fyra år och som mest sex år). Ramtiden får sedan förlängas med högst tre år åt gången. Påföljden avtjänas i fängelse. Innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring ska domstolen som huvudregel hämta in en särskild utredning från Rättsmedicinalverket om återfallsrisken för den tilltalade. Centerpartiet anser att det saknas ett tillräckligt samhällsskydd mot personer som har en hög återfallsrisk – bara under senare år har vi sett ett flertal exempel på att dagens system ofta varit otillräckligt för att hantera de förövare som upprepade gånger begår allvarliga brott, såsom grova vålds- eller sexualbrott. Det är därför angeläget att rättsväsendet utrustas med verktyg som kan skydda samhället från dessa individer – på den punkten är vi helt överens med regeringen. Det förslag man nu lägger fram är dock varken ändamålsenligt eller genomtänkt. Det innebär dessutom att man bygger ett system där samhället inte kommer att kunna skyddas från vissa farliga individer med konstaterat hög återfallsrisk. Förslagets brister Regeringens förslag lider av samma åkomma som så många tidigare av Tidöregeringens förslag – man bestämmer sig först för en lösning på känsla, ovetandes om huruvida den fungerar eller inte, sedan tillsätter man en utredning som ska lägga fram ett förslag i den riktningen oavsett om den förutbestämda lösningen alls är effektiv och ändamålsenlig. Inledningsvis kan vi konstatera, i likhet med en rad remissinstanser, att det är mycket svårt att göra träffsäkra återfallsprognoser som sträcker sig så långt fram i tiden som här blir aktuellt. Till detta kommer att regleringen av den riskutredning som domstolen ska begära in från Rättsmedicinalverket är högst bristfällig; Svea hovrätt lyfter att det inte framgår vad riskutredningen ska grundas på, och framhåller risken för att individer utan reell återfallsrisk kommer att sitta frihetsberövade i preventivt syfte under lång tid. Liknande synpunkter förs fram av bl.a. Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Uppsala universitet, Göteborgs universitet, Stockholms universitet, Linnéuniversitetet, Advokat ­ samfundet och Civil Rights Defenders. Rättsmedicinalverket påpekar å sin sida att det är oklart vilka som kan bli aktuella för en sådan riskutredning och att formerna för hur utredningarna ska genomföras är oklara. Att regeringens förslag är så undermåligt att myndigheten som ska ta fram det avgörande underlaget inte kan bedöma vad man för ­ väntas göra är högst anmärkningsvärt – i synnerhet när det gäller en frihetsberövande straffpåföljd. Svea hovrätt framhåller vidare att förslaget inte är förenligt med de grund ­ läggande principerna om ekvivalens och proportionalitet i den svenska straffrätten. Ett träffsäkert skydd från de farligaste brottslingarna Centerpartiet prioriterar ett robust samhällsskydd med ett starkt brottsofferperspektiv. Allmänheten måste skyddas från farliga individer med hög risk för återfall i viss allvarlig brottslighet, ett skydd som bäst sker genom frihetsberövande. Men syftet och ambitionen med åtgärden måste samtidigt vara att ge den dömde den vård och rehabilitering som behövs – att hålla människor inlåsta får aldrig stanna vid ett egen ­ intresse. Det är också samhällsekonomiskt ohållbart att inte verka för att de som begår brott på sikt ska rehabiliteras. Att åtgärden ska vara rättssäker och proportionerlig är såklart också en självklarhet för alla som värnar rättsstaten. Regeringens förslag uppvisar dock stora brister i samtliga dessa aspekter. Centerpartiet har en bättre lösning Centerpartiet föreslår i stället en lösning som både är förenlig med de grundläggande principerna om ekvivalens och proportionalitet i den svenska straffrätten, är rättssäker och är avsevärt mer träffsäker. Regeringens förslag innebär att bedömningen av återfallsrisken sker i samband med dom – dvs. många år innan en frigivning från ett långt fängelsestraff ens kan bli aktuell. Det är som sagt notoriskt svårt att på ett tillförlitligt sätt bedöma återfallsrisk, och att göra det upp till ett decennium (eller längre) i förväg är såklart inte seriöst. Detta innebär också att de som vid denna bedömning felaktigt inte anses ha en hög återfalls ­ risk släpps ut efter avtjänat straff – oavsett återfallsrisk. Intagna som radikaliserats i fängelse eller vars psykiska hälsa försämrats, och som därmed har en högre återfallsrisk vid slutet av fängelsestraffet än i början, faller också helt utanför regeringens förslag till åtgärd. Det är därför såklart rimligast att riskbedömningen sker i slutet av fängelsestraffet när Kriminalvården haft möjlighet att under lång tid utvärdera och bedöma den intagnes återfallsrisk. Enligt Centerpartiets förslag ska därför gärningsmannen dömas till fängelse i vanlig ordning. Därefter kan Kriminalvården, tillsammans med Rättsmedicinalverket, inför frigivning utreda om återfallsrisken i allvarlig brottslighet mot liv och hälsa är så hög att individen i fråga av säkerhetsskäl inte bör släppas ut. På så sätt – till skillnad från regeringens förslag – fångas alla farliga individer upp, och de som inte har en hög återfallsrisk riskerar inte att sitta fängslade på obestämd tid i preventivt syfte utan grund. Centerpartiets förslag innebär att det för intagna som bedöms ha en så kvalificerat hög återfallsrisk i viss allvarlig brottslighet (i likhet med regeringens förslag), i stället bör införas en särskild tvångsvårdsform – säkerhetsvård – som ett komplement till tvångsvård under LRV och LPT. Detta skulle innebära att tvångsvården beslutas av domstol på ansökan av Kriminalvården, som kvarstår som verkställande myndighet med ansvar för behandling och rehabilitering. De farligaste brottslingarna blir på så sätt kvar i fängelset. På samma sätt som vid tvångsvård med särskild utskrivningsprövning skulle frågan om säkerhetsvårdens fortgång omprövas av domstol regelbundet. Med vårt förslag bibehålls integriteten och proportionaliteten i det straffrättsliga systemet, samtidigt som man uppnår ett fullgott samhällsskydd från särskilt farliga individer; när straffet är avtjänat träder säkerhetsvård i fängelse i stället in vid behov. Regeringen måste därför skyndsamt tillsätta en utredning om hur tvångsvård i form av säkerhetsvård i fängelse efter avtjänat straff kan införas för att säkerställa ett fullgott samhällsskydd som är proportionerligt, träffsäkert, rättssäkert och effektivt. Ulrika Liljeberg (C) Daniel Bäckström (C) Muharrem Demirok (C) Mikael Larsson (C) Anna Lasses (C) Fredrik Lindstål (C) Kerstin Lundgren (C) Helena Vilhelmsson (C)