Jämför sakliga förslag
A · Vissa kulturpolitiska frågor
2022/23 · HA021226 · Nooshi Dadgostar (V); Andrea Andersson Tay (V); Ida Gabrielsson (V); Samuel Gonzalez Westling (V); Tony Haddou (V); Jessica Wetterling (V); Vasiliki Tsouplaki (V)
Original hos RiksdagenB · Språk och litteratur
2024/25 · HC021932 · Nooshi Dadgostar (V); Andrea Andersson Tay (V); Samuel Gonzalez Westling (V); Andreas Lennkvist Manriquez (V); Isabell Mixter (V); Daniel Riazat (V); Vasiliki Tsouplaki (V)
Original hos RiksdagenVarför paret visas: Semantisk dokumentlikhet · Matchande yrkanden.
Ordlikhet 0.056 · ämneslikhet 0.774. Poängen är stöd för granskning, inte ett beslut om samma sakliga förslag.
Vad föreslår motionerna?
2 möjliga matchningar · 12 yrkanden i A · 15 i B.
Yrkanden har avgränsats automatiskt och parats ihop efter textlikhet, en motsvarighet per yrkande. Matchningen behöver granskas mot fulltexternas villkor och motiveringar. Utfallet avser kammarens beslut; ett saknat beslut betyder inte avslag.
- Yrkanden saknar motsvarighet
Yrkande A7 och B15 · textlikhet 0.973A: Avslag · B: Avslag
A7
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om hur Sverige kan få ett digitalt nationalbibliotek där det litterära arvet görs tillgängligt för alla och tillkännager detta för regeringen.
B15
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om hur Sverige kan få ett digitalt nationalbibliotek där det litterära arvet görs tillgängligt för alla, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Yrkande A9 och B14 · textlikhet 1.000A: Avslag · B: Avslag
A9
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att inga folkbibliotek ska drivas av vinstdrivande företag och tillkännager detta för regeringen.
B14
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att inga folkbibliotek ska drivas av vinstdrivande företag och tillkännager detta för regeringen.
10 yrkanden i A utan säker motsvarighet
A1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda vilka förutsättningar som redan finns och vilka åtgärder som behöver vidtas för att varje skola ska kunna ha en kulturpedagog knuten till sig, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att estetiska ämnen bör återinföras på samtliga gymnasieprogram och tillkännager detta för regeringen.
A3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett förslag som innebär att elevernas rätt till bemannade skolbibliotek stärks och tillkännager detta för regeringen.
A4. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör genomföra en kulturgaranti efter norsk modell i enlighet med vad som beskrivs i motionen och tillkännager detta för regeringen.
A5. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda förutsättningarna för en regional kulturskoleverksamhet inom ramen för kultursamverkansmodellen och tillkännager detta för regeringen.
A6. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning för att lösa bibliotekens problem med de höga kostnaderna för e-böckerna och tillkännager detta för regeringen.
A8. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning som ser över litteraturstödet och möjligheten att övergå från ett efterhandsstöd till ett förhandsstöd och vilka möjliga utfall det skulle ge och tillkännager detta för regeringen.
A10. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör initiera en utredning om en ny audiovisuell politik och tillkännager detta för regeringen.
A11. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör vidta lämpliga åtgärder för att digitaliseringen av det filmiska kulturarvet påskyndas och tillkännager detta för regeringen.
A12. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska utreda förutsättningarna för att låta fler nationella samarbetsorganisationer fördela bidrag till sina lokala medlemsorganisationer i enlighet med den modell som i dag tillämpas för idrott och friluftsliv och tillkännager detta för regeringen.
13 yrkanden i B utan säker motsvarighet
B1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett förslag som innebär att rätt till modersmålsstöd införs i förskolan, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag som innebär att rätten till studiehandledning på modersmål stärks, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda frågan om vilka åtgärder som behöver vidtas för att studiehandledning på modersmål ska bli så likvärdig som möjligt över hela landet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B4. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör föreslå en ny lagstiftning som ger ensamkommande barn rätt till modersmålsundervisning, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B5. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en utökad rätt för adopterade att studera sitt modersmål på komvux bör utredas och tillkännager detta för regeringen.
B6. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skrivningen om minst fem elever bör tas bort och tillkännager detta för regeringen.
B7. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att möjligheten att läsa två modersmålskurser bör införas, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B8. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett lagförslag som innebär en utökad rätt till modersmål under hela skoltiden med lägre krav på förkunskaper och tillkännager detta för regeringen.
B9. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att utforma en lärarutbildning som ger rätt kompetens för att undervisa vuxna samt att det ska vara möjligt att inom den läsa till sfi-lärare och tillkännager detta för regeringen.
B10. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att det svenska teckenspråket ska erkännas som nationellt minoritetsspråk och tillkännager detta för regeringen.
B11. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen omgående bör utse en myndighet eller annan offentlig aktör som ansvarar för produktionen och distribution av litteratur på teckenspråk, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B12. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag som innefattar hela tolkkedjan från utbildning och auktorisering till tillsyn av tolktjänstbolag och beställarkompetens hos offentliga aktörer, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B13. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en litteraturpolitisk utredning för att adressera de utmaningar som beskrivits ovan och genomlysa hela det litterära ekosystemet och tillkännager detta för regeringen.
Hela texten jämförs: A 4708 ord · B 7700 ord. Borttaget i A / Tillagt i B.
Motion A
Motion till riksdagen
2022/23:1226
av Nooshi Dadgostar m.fl. (V)
Vissa kulturpolitiska frågor
1
Innehållsförteckning
1 Innehållsförteckning
2 Förslag till riksdagsbeslut
3 Kulturlyft för skolan
3.1 Kulturpedagogen som brygga
3.2 Praktisk-estetiska ämnen
3.3 Skolbibliotek
3.4 Kulturgaranti för alla barn och elever
3.5 Kulturskola för alla
4 Litteraturfrågor
4.1 Stoppa privatisering av biblioteken
5 Filmfrågor
5.1 Digitaliseringen av film
6 Bidragsgivning
2
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda vilka förutsättningar som redan finns och vilka åtgärder som behöver vidtas för att varje skola ska kunna ha en kulturpedagog knuten till sig, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att estetiska ämnen bör återinföras på samtliga gymnasieprogram och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett förslag som innebär att elevernas rätt till bemannade skolbibliotek stärks och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör genomföra en kulturgaranti efter norsk modell i enlighet med vad som beskrivs i motionen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda förutsättningarna för en regional kulturskoleverksamhet inom ramen för kultursamverkansmodellen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning för att lösa bibliotekens problem med de höga kostnaderna för e-böckerna och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om hur Sverige kan få ett digitalt nationalbibliotek där det litterära arvet görs tillgängligt för alla och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning som ser över litteraturstödet och möjligheten att övergå från ett efterhandsstöd till ett förhandsstöd och vilka möjliga utfall det skulle ge och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att inga folkbibliotek ska drivas av vinstdrivande företag och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör initiera en utredning om en ny audiovisuell politik och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör vidta lämpliga åtgärder för att digitaliseringen av det filmiska kulturarvet påskyndas och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska utreda förutsättningarna för att låta fler nationella samarbetsorganisationer fördela bidrag till sina lokala medlemsorganisationer i enlighet med den modell som i dag tillämpas för idrott och friluftsliv och tillkännager detta för regeringen.
3
Kulturlyft för skolan
För att uppfylla barnkonventionen och det svenska nationella målet om att alla barn ska ges möjligheter att både ta del av kultur och själva skapa är grundskolan den självklara arenan. Det behövs en nationell handlingsplan för att åstadkomma ett kulturlyft för skolan och vi föreslår i denna motion en rad insatser som bör vara en del av en sådan handlingsplan
.
3.1
Kulturpedagogen som brygga
Skolan och kulturinstitutionernas samarbete är viktigt för att öppna dörrar till kulturen för barn och unga. De statliga museernas styrdokument betonar att de särskilt ska integrera ett barnperspektiv och bedriva pedagogisk verksamhet. Många kulturarvs
institutioner erbjuder programverksamhet riktad mot skolan och samarbetar med skolväsendet. På samma sätt betonar styrdokument för olika skolformer vikten av att elever får möta kultur i undervisningen. Många lärare är positiva till att ta del av t.ex. kulturarvsinstitutionernas utställningar och material men ekonomi, tidsbrist och geografiska avstånd utgör hinder. Riksantikvarieämbetet fick i uppdrag att undersöka vad som krävs för att öka interaktionen mellan skola och kultursektorn och konstaterar att det som saknas i styrkedjan är någon som följer upp barnens rätt till kultur i skolan. Vänsterpartiet ser därför att det behövs en ny yrkesroll i skolvärlden, kulturpedagogen, som kan vara länken mellan kulturen och skolan och vara garanten för att kulturella uttryckssätt integreras i undervisningen, eleverna får ta del av scenkonst och ett utbyte med andra kulturinstitutioner som länsmuseer.
Då tillgången till kultur i skolan bör vara likvärdig i hela landet behöver regeringen agera i frågan.
Regeringen bör utreda vilka förutsättningar som redan finns och vilka åtgärder som behöver vidtas för att varje skola ska kunna ha en kulturpedagog knuten till sig. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
3.2
Praktisk-estetiska ämnen
I de senaste årens diskussion om försämrade skolresultat har röster höjts för att eleverna behöver mer tid för teoretiska studier och att det därmed finns mindre utrymme för de praktisk-estetiska ämnena.
Det här rimmar illa med den forskning som tittat närmare på hur musik, dans och andra kreativa uttryck ökar barns inlärningsförmåga även i andra ämnen.
För oss är det viktigt att elever får tillgång till bra ämnesundervisning i de praktisk-estetiska ämnena och att alla lärare får förutsättningar att kunna integrera de estetiska lärprocesserna i sin undervisning. Det är viktigt för barns utveckling, inlärning och välbefinnande. För att detta ska vara möjligt behövs pedagoger med rätt utbildning och rätt förutsättningar att göra sitt jobb. De senaste årens enkätundersökning från Lärarnas Riksförbund (LR) visar att lärare i de praktisk-estetiska ämnena upplever brister i
fort
bildning, hög administrativ börda, höga ljudnivåer och bristande stöd från skolledningen.
Vidare har bara strax över hälften adekvata lokaler och många saknar ämneskollegor att diskutera med. Många vittnar också om för stora grupper för att hinna med att se och stötta alla elever och att den schemalagda tiden inte är tillräcklig för att nå kunskaps
målen.
Svaren överensstämmer med den fördjupade granskning som Skolinspektionen gjort i musikämnet. På de skolor där man lyckades arbeta med hela det centrala innehållet i kursplanen hade man anpassade lokaler med tillgång till grupprum, undervisning i halvklass, behöriga lärare, tillgång till fler instrument och ett kollegialt utbyte mellan olika skolor. Vi menar att den dåliga arbetssituation som råder på många skolor avskräcker fler från att söka sig till yrket. Andelen obehöriga lärare är stor och för att locka fler behövs fokus på att höja kvaliteten i undervisningen och förbättra arbets
miljön för både elever och lärare. Vi vill se en satsning på att lyfta de praktisk-estetiska ämnena i grundskolan och menar att regeringen tillsammans med ansvariga myndig
heter och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) behöver ta frågan på allvar.
De förändringar som inträdde i samband med gymnasiereformen 2011 (Gy
11) och som innebar att kärnämnet estetisk verksamhet togs bort har fått negativa konsekvenser. På vissa nationella program är det några få procent av eleverna som har läst en kurs i
något av ämnena bild, fotografisk bild, dans, teater eller musik. Den kraftiga minskningen
av andelen elever som läser ett estetiskt ämne i gymnasieskolan är djupt olycklig menar vi. Även äldre ungdomar behöver utveckla sin kreativitet och få flera verktyg för att uttrycka sig.
Det handlar såväl om personlig utveckling och ökad inlärningsförmåga som att utveckla förmågor som behövs på en framtida arbetsmarknad. Enligt den senaste mät
ningen från 2017 omsatte de kulturella och kreativa branscherna 400 miljarder kronor och sysselsatte ca 190
000 personer.
Estetiska ämnen bör återinföras på samtliga gymnasieprogram. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
3.3
Skolbibliotek
Skolbiblioteken har ett dubbelt ansvar – både att främja läslust och att vara en resurs för undervisningen. Skolbiblioteken ska ge eleverna tillgång till ett rikt utbud av medier, till
såväl skön- som facklitteratur. Ett bibliotek där välutbildad bibliotekspersonal samarbetar
med den pedagogiska personalen kan locka fram och tillfredsställa barnens och ung
domarnas läslust, nyfikenhet och forskarintresse och dessutom hjälpa dem att orientera sig bland nya medier och i flödet av information på nätet. Det är viktigt att eleverna har nära till sitt bibliotek. I dagsläget har många skolor slutit avtal med ett folkbibliotek för att uppfylla kravet i skollagen om att erbjuda ett skolbibliotek. Tyvärr innebär det många gånger svårigheter att utnyttja biblioteket spontant på raster eller att hinna dit för att göra efterforskningar under lektionstid. Skolverkets undersökning Attityd till skolan, som görs kontinuerligt visar att både elever och personal i fristående skolor är betydligt mindre nöjda med skolbiblioteket än elever och anställda i kommunala skolor. I de fri
stående skolorna är endast 53 procent nöjda medan 75 procent är nöjda i de kommunala skolorna. I utredningen Skolbibliotek för bildning och utbildning (SOU 2021:3) som gjordes under förra mandatperioden finns förslag om att ytterligare reglera vad som får räknas som ett skolbibliotek och vi hoppas att det snart ska komma en proposition utifrån utredningen och avstår därför att motionera i den frågan i år.
En annan anledning till att elever inte får tillgång till ett skolbibliotek är att de inte är bemannade och eleverna möts av en låst dörr. Statistiken från Kungliga biblioteket visade att 2019 hade ca 23 procent av alla gymnasieskolor ett skolbibliotek som var minst halvtidsbemannade medan endast 12 procent av alla grundskolor hade det. Lägger
man till elever vars skolor ingått avtal med ett folkbibliotek hade sammanlagt 43 procent
av Sveriges elever tillgång till halvtidsbemannade skolbibliotek 2019. Orsakerna till att det ser ut så här varierar självklart över landet och över tid. Sparkrav, vinstintresse, okunskap hos rektorer och förtroendevalda om fördelarna och svårigheter att rekrytera kan vara några av skälen. Vi ser att det behövs ett förtydligande i lagen om att skol
bibliotek ska vara bemannade.
Regeringen bör återkomma med ett förslag som innebär att elevernas rätt till bemannade skolbibliotek stärks. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Redan nu behövs också en ekonomisk satsning från staten för att öppna upp för fler utbildningsplatser inom högskolan och för att stimulera uppbyggnaden av fler skol
bibliotek. Vänsterpartiet menar att denna satsning måste starta snarast och föreslår därför i vår motion på utgiftsområde 16 att fler utbildningsplatser för skolbibliotekarier
ska påbörjas och att kommunerna ska få extra medel för att bygga upp fler skolbibliotek.
3.4
Kulturgaranti för alla barn och elever
Det är stora skillnader mellan elevers tillgång till professionell kultur. I vissa regioner och kommuner finns i
dag en kulturgaranti som garanterar alla elever ett visst antal scenföreställningar under skoltiden och ibland även insatser från Skapande skola. Andra elever kan gå hela sin skolgång utan att komma i kontakt med en scenkonstföreställning eller ett museibesök. Det här rimmar illa med det nationella målet om alla barns rätt till kultur. Samtidigt satsas det mycket pengar i kulturbudgetar på alla nivåer, både på de fria grupperna och på de offentliga institutionerna. Vi behöver bara gå till vårt grann
land Norge för att få ett exempel på hur man skulle kunna jobba på ett bättre sätt. Sedan 1994 har det i Norge funnits en nationell samlande aktör, Scenekunstbruket, som valt ut de mest högkvalitativa föreställningarna för barn och ungdomar. Sedan nästan 20 år är organisationen nationell samordnare för att få ut produktionerna genom reformen Den kulturelle skolesekken. De utvalda föreställningarna förmedlas vidare till regionerna som har fått en budget för att köpa in föreställningarna. I samarbete med kommunerna erbjuds sedan skolorna föreställningar. Det har lett till ett ökat resursutnyttjande då kulturaktörer med offentliga bidrag har gått från att spela en föreställning 4–9 gånger till att i
stället över några års tid framföra den 500 gånger.
I Sverige i dagsläget måste de svenska grupperna däremot själva jaga skolor, kultur
samordnare och bidrag i 290 kommuner och 21 regioner. De ska marknadsföra sig, delta på utbudsdagar och schemalägga turnéer. I Norge får man den servicen när man valts ut av Scenekunstbruket och ingår i Den kulturelle skolesekken. Där kan man också se att statusen höjts och därmed intresset för att skapa föreställningar för barn och ungdomar sedan systemet infördes. En systematisering och strukturering av de pengar som i
dag
finns hos Kulturrådet genom ett antal olika anslag, däribland pengar i kultursamverkans
modellen,
skulle möjliggöra en kulturgaranti för alla barn från förskolan till gymnasiet. I ett första steg vill vi införa rätten för alla elever att ta del av professionell scenkonst.
Regeringen bör genomföra en kulturgaranti efter norsk modell i enlighet med vad som beskrivs i motionen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
3.5
Kulturskola för alla
Numera har nästan alla kommuner en musikskola eller kulturskola. Efter att Vänster
partiet och regeringen under mandatperioden 2014–2018 införde ett statsbidrag för att öka tillgängligheten tog ett antal kulturskolor bort sina avgifter. Många fick in fler elever och förbättrade undervisningen för elever med funktionsnedsättning. Det var ett framgångsrikt arbete men fortfarande återstår mycket jobb för att bryta den sociala snedrekryteringen. Vi har därefter föreslagit ytterligare 300 miljoner kronor i stöd till de kommuner som helt tar bort sin avgift. Enligt Kulturrådets senaste sammanställning för 2021 hade 82 procent av barnen i kulturskolan minst en förälder med eftergymnasial utbildning. Knappt 19 procent av deltagarna i kulturskolan hade utländsk bakgrund, jämfört med drygt 27 procent för befolkningen som helhet. Särskilt inom musiken är det tydligt att det är främst barn med högutbildade föräldrar med egen musikalisk bakgrund som fortsätter att musicera upp i tonåren. I många kommuner är köerna långa då det saknas pengar för att utöka antalet platser och ibland även pedagoger och lokaler.
Arbetet runtom i landet enligt metoden El Sistema har visat sig mycket fördelaktigt under det senaste decenniet. Genom att vända sig till de som annars står långt bort från kulturskolornas utbildning och genom verksamhet i områden som annars har låg repre
sentation på kulturskolan har man lyckats locka fler till orkester- och körverksamhet. Erfarenheterna från detta arbete bör tas upp i resten av landet och förhoppningsvis får fler kulturskolelärare möjligheten att genomgå utbildningen inom metoden.
Under de senaste åren har det gjorts flera viktiga insatser för att utveckla kultur
skolan. Inom den gemensamma organisationen Kulturskolerådet stöttar kulturskolorna varandra kring utvecklingsfrågor, fortbildning och nya metoder. Det nationella Kulturskolecentrum samlar in statistik och sprider forskningsresultat. För många små kommuner kan det dock vara svårt att ta till vara dessa resurser och utveckla den egna verksamheten. Det är också ett litet antal mindre kommuner som fortfarande inte erbjuder barnen kulturskola. Här tror vi att den regionala nivån skulle kunna spela en positiv roll för erfarenhetsutbyte, utvecklingsstöd, möjlighet för barnen att ta del av ett större utbud över kommungränserna, gemensamma fortbildningar för personal, läger
aktiviteter och spetskurser för eleverna. Vi tycker det vore intressant att titta närmare på om en regional kulturskoleverksamhet skulle kunna vara en del av kultursamverkans
modellen och genom en kombination av statliga, regionala och kommunala resurser stötta kulturskolan att växla upp sin verksamhet.
Regeringen bör utreda förutsättningarna för en regional kulturskoleverksamhet inom ramen för kultursamverkansmodellen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
4
Litteraturfrågor
Litteraturen är ett arkiv för människans samlade fantasier, drömmar och begär. Den kan underhålla, oroa, skapa debatt, chockera och trösta. När vi läser en bok gör vi andras erfarenheter till våra egna. Vi tvingas ta del av skilda ståndpunkter, se genom många olika ögon och förstå många olika sätt att leva och handla. Läsminnen kan bli lika starka som verkliga, levda minnen. Läsningar kan bli referenser, ankare att förtöja vid när som helst i livet. Litteraturen lever på en huvudsakligen kommersiell marknad men når också människor tack vare samhällets stöd. De senaste decennierna har tyvärr många fått allt längre till ett bibliotek. Sedan 1995 har en fjärdedel av alla biblioteksfilialer stängt samtidigt som befolkningen har ökat. I ungefär 30 av landets kommuner finns heller inget bibliotek som har öppet efter kontorstid. Närheten till ett bibliotek är särskilt viktig för de grupper som inte är vana besökare. Det här är en mycket viktig fråga att uppmärksamma för en likvärdig tillgång till bibliotek. Biblioteken spelar också en viktig roll för utgivningen av svensk litteratur och biblioteksersättningen som författare erhåller är ett välkommet ekonomiskt tillskott.
Digitalisering och e-lån kan inte ersätta den kulturella mötesplats som folkbibliote
ken är eller den kompetens som bibliotekarierna står för. Det är däremot ett effektivt sätt att bredda verksamheten, öka tillgängligheten och möta läsare på ett nytt sätt. Det som bl.a. försvårar den utvecklingen är att e
‑
böcker i
dag är låsta till det bibliotek som köpt in dem, vilket omöjliggör fjärrlån. Många bibliotek flaggar även för hur dyrt det är att låna ut e-böcker, betydligt dyrare än pappersböcker. Detta blir en påfrestning för folk
biblioteken som redan har en tuff ekonomisk situation. Författarförbundet larmar om att avsaknaden av ett nationellt grepp kring digitaliseringsfrågor som denna riskerar att privatisera biblioteken inifrån då e-böckerna tillhandahålls i appar som ägs av privata företag och som därmed kontrollerar utbudet. Vänsterpartiet menar därför att det behövs politiska åtgärder för att lösa dessa problem.
Regeringen bör tillsätta en utredning för att lösa bibliotekens problem med de höga kostnaderna för e-böckerna. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Redan i förslaget till nationell biblioteksstrategi 2019 föreslogs att arbetet för ett digitalt nationalbibliotek skulle påbörjas. Där skulle ansvaret för digitaliseringen av det litterära arvet kunna läggas och även en universell sökfunktion för att kunna nå biblio
tekens resurser. I
dag driver många olika bibliotek sina egna digitaliseringsprojekt och resultatet blir fragmentiserat och svårt att överblicka för vanliga läsare, studenter och forskare. Arbetet med ett digitalt nationalbibliotek behöver påbörjas för att detta ska kunna bli verklighet.
Regeringen bör återkomma med förslag om hur Sverige kan få ett digitalt national
bibliotek där det litterära arvet görs tillgängligt för alla. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Nya läs- och köpbeteenden påverkar bokutgivningen och förstås i slutändan författare.
Allt färre köper fysiska böcker i bokhandel utan beställer sina böcker på nätet och allt fler söker sig till e
‑
böcker och strömmade ljudböcker på prenumerationstjänster. Både författare och förlag utan egna streamingtjänster beklagar den starka ställning som ett fåtal aktörer har fått på den här nya stora marknaden. De nya affärsmodellerna har inne
burit lägre ersättningar per läst bok och avtalen mellan strömningsplattformarna och förlagen är inte transparenta för författarna. Detta kan i förlängningen ge färre utgivna böcker på svenska när färre har råd att försörja sig som författare. Illustratörer går samma öde till mötes då de inte får någon ersättning alls när deras böcker strömmas och ingen ser bilderna. I vår följdmotion med anledning av proposition 2021/22:278 Upphovsrätten på den digitala inre marknaden, om upphovsrättsdirektivets implemen
tering, lyfter vi förslag för att bl.a. stärka författares rätt till information och rimlig ersättning för de strömmade böckerna.
Vi ser att det finns en risk att färre förlag vågar satsa på kvalitetslitteratur eller mindre lästa genrer när läsvanor och marknad är i snabb förändring. Det har funnits en diskussion om huruvida litteraturstödet, som i
dag är ett efterhandsstöd, borde övergå till förhandsstöd för att underlätta finansieringen för de mindre förlagen. Vänsterpartiet tycker att förslaget är intressant och föreslår en utredning för att se över frågan.
Regeringen bör tillsätta en utredning som ser över litteraturstödet och möjligheten att övergå från ett efterhandsstöd till ett förhandsstöd och vilka möjliga utfall det skulle ge. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
4.1
Stoppa privatisering av biblioteken
Biblioteken är en viktig del av vår demokrati och den kulturella institution som är mest utbredd i vårt land. Genom att förmedla kunskap och utgöra en plattform för tankar, idéer och åsikter har folkbiblioteken ett stort ansvar för samhällets utveckling. Biblio
teken utgör också en mötesplats för medborgare och civilsamhälle och är en garant för folkbildningen. I många kommuner är biblioteket också en central kulturaktör med om
fattande programverksamhet. Dit går förskolegrupperna för att ta del av teater och de
lokala konstnärerna kan ställa ut. Högerblocket letar hela tiden upp nya välfärdsområden
som företag kan göra vinst på. Men när vi går in på ett bibliotek ska vi inte vara kunder. Folkbiblioteken är en grundbult i vår demokrati och en garant för allas tillgång till kunskap och bildning. Privatiseringarna av biblioteken riskerar att förändra bibliotekens kvalitetsnivå, oberoende och tillgänglighet och deras viktiga roll som mötesplatser för demokratiska samtal. Vi vill att biblioteken ska stå fria från styrning av marknads
krafterna och kommersiella intressen. Att privatisera bibliotek och verksamhet kan även leda till mer praktiska problem genom en fragmentisering av bibliotekssystemet. I
dag kan stora delar av bibliotekens bestånd nås genom gemensamma lånekataloger, vid privatisering kommer biblioteken inte längre att kunna genomföra den typen av sam
verkan. Vidare är det stor risk att de ersättningssystem som kommunerna skapar när biblioteken läggs ut på entreprenad ger olyckliga incitament. Vi har sett exempel där utlåningssiffrorna utgjort grund för ersättning och lett till en prioritering av inköp av ”bestsellers” och böcker på andra språk har fått stå tillbaka. Det är mycket olyckligt om en så viktig verksamhet som våra folkbibliotek utgör ska omstöpas utifrån affärs
tänkande. Vi menar att det går på tvären med bibliotekslagen och de nationella målen för kulturverksamheten.
Inga folkbibliotek ska drivas av vinstdrivande företag. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
5
Filmfrågor
Företag inom svensk film och tv befinner sig i skärningspunkten mellan kulturpolitik och näringslivspolitik. Många är beroende av offentligt stöd samtidigt som man många gånger befinner sig på en internationell arena och en global marknad. Vi ser fram emot den kommande behandlingen av utredningen Kreativa Sverige! Nationell strategi för främjande av hållbar utveckling för företag i kulturella och kreativa branscher (SOU 2022:44) som haft i uppdrag att sätta fokus just på verksamheter i det här gränslandet.
Svensk film har nått stora framgångar de senaste åren med många internationella utmärkelser. Parallellt är det ett tydligt mönster att biopubliken minskat markant och besökarna ser i lägre utsträckning svensk film. Lönsamheten är låg i de flesta led. Under coronapandemin var många biosalonger stängda eller halvtomma och det har varit svårt att locka tillbaka publiken. Bedömare menar dock att det framför allt är de förändrade och förbättrade möjligheterna att se film på annat sätt som spelar in i minskningen. Redan mellan 2018 och 2019 minskade antalet biobesök med närmare en miljon.
För oss i Vänsterpartiet är det viktigt att även fortsättningsvis stötta biografer runtom i landet genom Svenska Filminstitutet. Biografernas digitalisering och framväxten av nya digitala visningsformer för livesändningar av scenföreställningar som exempelvis dans och opera har gett möjligheter till ett ökat och mer flexibelt kulturutbud i hela landet. Av Landsbygdskommitténs betänkande För Sveriges landsbygder – en samman
hållen politik för arbete, hållbar tillväxt och välfärd (SOU 2017:1) framgår att digitali
seringen av film medfört att vilande biografer på mindre orter har kunnat öppnas igen. Föreningsdrivna och kommunala biografer är också en förutsättning för verksamheter som skolbio och filmklubbar. Att uppleva och samtala om film med andra är en annan sorts kulturupplevelse än att streama film hemma.
Streamingtjänsterna tillgängliggör ett enormt utbud av både film och serier genom det som kallas VOD – video on demand. Den finansieringsmodell av den statliga filmpolitiken som slogs fast så sent som 2017 har därför stora utmaningar då den bygger på intäkter från biografmomsen. Även andra delar av affärsmodellen utmanas när de s.k. visningsfönstren inte är desamma som tidigare och streamingtjänsterna i allt högre utsträckning gör sina egna filmer som inte har sin premiär på bio. Film i Väst har tagit fram rapporter för att analysera både publikförändringarna och produktionsförändringarna som detta lett till och påtalar hur lockande det kan vara för den som vill göra film att ha bara en finansiär och en garanterad visningsplattform i form av ett streamingbolag som Netflix eller HBO. I den ”vanliga” modellen tvingas du söka pengar hos en mängd olika finansiärer. Den utvecklingen är inte bara av godo utan nya frågetecken har uppstått kring vilken lagstiftning som ska tillämpas när amerikanska bolag köper upp rättigheter. Vi hoppas att den svenska implementeringen av upphovsrättsdirektivet ska stärka kulturskapare och upphovspersoner i praktiken. Sammantaget menar vi att de senaste årens förändringar inom produktion, distribution och publikmönster och de utmaningar som dessa medför aktualiserar behovet av en ny audiovisuell politik för att greppa ett större område än dagens filmpolitik.
Regeringen bör initiera en utredning om en ny audiovisuell politik. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Samtidigt som vi ser utmaningar är det viktigt att påpeka att streamingtjänsternas
expansion inneburit stora intäktsflöden till produktion av både serier och film och prog
noserna fortsätter att peka uppåt. Många delar av produktionskedjan har i
dag svårig
heter
att få tag på medarbetare med rätt kompetens i Sverige och det leder till att inspelningar ibland hamnar någon annanstans eller att man tvingas rekrytera från andra länder till högre kostnader. Vägarna in i branschen har länge varit informella och de olika yrkes
rollerna inte tillräckligt tydligt definierade. Under de senaste åren har branschen bildat ett yrkesråd för att jobba med den frågan och ett antal utbildningar bedrivs inom yrkes
högskolan. I våras tog Myndigheten för yrkeshögskolan fram en områdesanalys inom film och tv och där konstateras att branschen ser behov av ytterligare utbildnings
platser, bl.a. inom postproduktion, men att utrymmet inte kommer finnas om inte myndigheten tilldelas ökade medel kommande år. Vi ser att både grundutbildningar och fortbildning
för frilansare behöver stärkas för att de svenska företagen inom den audiovisuella sektorn
ska kunna fortsätta växa men avstår att lägga förslag i denna motion då vi inväntar utfallet
av arbetet med den nationella strategin Kreativa Sverige, där kompetensförsörjning
finns med bland de prioriterade områdena.
5.1
Digitaliseringen av film
Ett av de filmpolitiska målen inom ramen för den statliga filmpolitiken är målet Ett
filmarv som bevaras, används och utvecklas. I
dag görs och visas film nästan uteslutande
digitalt. Den analoga filmtekniken är helt på väg ut. I Svenska Filminstitutets (SFI) arkiv finns närmare 9
000 filmer och det är ett av världens äldsta filmarkiv. Om kommande generationer ska kunna ta del av vårt filmiska kulturarv, från sent 1800-tal till 2000-tal, måste det digitaliseras i snabbare takt. Vänsterpartiet anser att det svenska filmiska kulturarvet har lika stor vikt som andra kulturarv och inte får förfalla. Det film
iska kulturarvet får inte heller vara otillgängligt för allmänheten. Med den digitalisering som nu görs kan filmerna visas på alla digitala biografer och på webben, via dvd och tv m.m. Det handlar kort sagt om en historisk möjlighet att göra kulturarvet tillgängligt i stor skala, samtidigt som det finns en historisk risk att större delen av filmarvet går förlorad om inte denna chans tillvaratas. Kompentens och reservdelar till maskiner är snart en bristvara.
Med det sagt måste satsningarna kvarstå och SFI flaggar även för stora investeringsbehov i nya lokaler som är anpassade för kommande klimatförändringar.
Regeringen bör vidta lämpliga åtgärder för att digitaliseringen av det filmiska kultur
arvet påskyndas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
6
Bidragsgivning
Ideella organisationer och civilsamhället är en avgörande del i hur mycket kultur som till
gängliggörs och förvaltas runtom i landet. Genom små föreningar, oftast med lika små resurser, förvaltar och tillgängliggör man platser och byggnader, visar scenkonst och bild
konstverk m.m. från norr till söder. Ofta pusslas ekonomin i föreningarna ihop med hjälp av biljettintäkter och mindre bidrag. Det är svårt att få ihop tillräckligt för att göra större investeringar eller möta större problem. Under coronapandemin hade de få föreningar ekonomiska muskler att ställa om till digital verksamhet och söka särskilda krisstöd.
Under de senaste åren har ifrågasättandet av civilsamhället ökat. Vi ser bl.a. en minskad tillit från bidragsgivande myndigheter och en politisk debatt där kontentan är att stöd ska dras in. Vi har bl.a. sett att nationella musikorganisationer inte längre får fördela bidrag till sina lokalföreningar. Vänsterpartiet menar att det, liksom inom idrottsrörelsen, finns poänger med att låta nationella samarbetsorganisationer fördela bidrag till sina lokala medlemsorganisationer. Det delvis för att organisationerna själva har bättre insikt i verksamhet och hur bidragen bäst kommer till nytta men också för att principen om armlängds avstånd bättre kan upprätthållas i bidragsgivningen. Vänster
partiet vill därför se att arbete åt detta håll påbörjas.
Regeringen ska utreda förutsättningarna för att låta fler nationella samarbetsorganisa
tioner
fördela bidrag till sina lokala medlemsorganisationer i enlighet med den modell som i
dag tillämpas för idrott och friluftsliv. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Nooshi Dadgostar (V)
Andrea Andersson Tay (V)
Ida Gabrielsson (V)
Samuel Gonzalez Westling (V)
Tony Haddou (V)
Jessica Wetterling (V)
Vasiliki Tsouplaki (V)
Motion B
Motion till riksdagen
2024/25:1932
av Nooshi Dadgostar m.fl. (V)
Språk och litteratur
1
Innehållsförteckning
2 Förslag till riksdagsbeslut
3 Inledning
4 Rätten till ett språk
5 Språk och utbildning
6 Modersmålsstöd i förskola och förskoleklass
6.1 Studiehandledning på annat modersmål än svenska
6.2 Modersmålsundervisning
7 Svenska som andra språk (SVA)
8 Svenska för invandrare (sfi)
8.1 Svenska från dag ett för vuxna
9 Teckenspråk
10 Rätten till tolk
11 Det skrivna språket och berättandet
11.1 En ny litteraturpolitisk utredning
11.2 Bibliotekens roll
12 Tillgängliga medier på flera språk
2
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett förslag som innebär att rätt till modersmålsstöd införs i förskolan, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag som innebär att rätten till studiehandledning på modersmål stärks, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda frågan om vilka åtgärder som behöver vidtas för att studiehandledning på modersmål ska bli så likvärdig som möjligt över hela landet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör föreslå en ny lagstiftning som ger ensamkommande barn rätt till modersmålsundervisning, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en utökad rätt för adopterade att studera sitt modersmål på komvux bör utredas och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skrivningen om minst fem elever bör tas bort och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att möjligheten att läsa två modersmålskurser bör införas, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett lagförslag som innebär en utökad rätt till modersmål under hela skoltiden med lägre krav på förkunskaper och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att utforma en lärarutbildning som ger rätt kompetens för att undervisa vuxna samt att det ska vara möjligt att inom den läsa till sfi-lärare och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att det svenska teckenspråket ska erkännas som nationellt minoritetsspråk och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen omgående bör utse en myndighet eller annan offentlig aktör som ansvarar för produktionen och distribution av litteratur på teckenspråk, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag som innefattar hela tolkkedjan från utbildning och auktorisering till tillsyn av tolktjänstbolag och beställarkompetens hos offentliga aktörer, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en litteraturpolitisk utredning för att adressera de utmaningar som beskrivits ovan och genomlysa hela det litterära ekosystemet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att inga folkbibliotek ska drivas av vinstdrivande företag och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om hur Sverige kan få ett digitalt nationalbibliotek där det litterära arvet görs tillgängligt för alla, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
3
Inledning
Språket skapar mening för oss människor och är grunden för vår kommunikation. En sådan grundläggande mänsklig funktion blir ofrånkomligt också en viktig politisk fråga. Vem som får tillgång till ett språk, vilken status ett språk har och vilket sätt att kommunicera som anses vara det rätta styr i förlängningen vilka personer och grupper som kan göra sig hörda i det offentliga samtalet och få makt och inflytande. Var tid har sina språkfrågor att hantera och det är sällan man kan frikoppla de diskussionerna från den rådande synen på t.ex. klass, kultur och den svenska självbilden.
Sverige lagstiftade mycket sent på det språkpolitiska området. Istället har det varit reformer inom bl.a. religion, skolväsende och arbetsmarknad som satt ramarna för språkutvecklingen. Sveriges flerspråkiga historia är lång och tanken om att en nation ska ha ett nationalspråk är relativt ny i jämförelse. I olika perioder har franska, latin och tyska haft stark ställning vid sidan om en mängd lokala mål och språk. Översättningen av bibeln till svenska på 1500-talet var ett mycket viktigt steg för att sprida en version av svenska som kunde bli stilbildande. Införandet av folkskolan 1842 var också ett avgörande beslut för att skapa ett gemensamt svenskt språk och ökad läskunnighet. Tryckeriteknikens utveckling och dess ökade tillgänglighet satte under 1800-talet fart på såväl bokutgivningen som dagspressen. Folkrörelsernas framväxt med tillhörande folk
bildning gjorde sitt till för en ökad läs- och skrivkunnighet och debatten om svenskans användning och stavning blev något som angick allt fler. Under första halvan av 1900-talet låg fokus på den offentliga debatten snarare än på språkvård av svenskan, språk
politik och på det faktum att Sverige var ett flerspråkigt land. Förtryck av nationella minoriteter och en politik för tvångsassimilering är en beklagansvärd och fortfarande på många sätt en obearbetad del av Sveriges mörka historia som lever kvar och har konsekvenser in i vår tid. Människor har osynliggjorts och kartlagts på diskriminerande sätt enbart för att de tillhört en minoritet. Den tidigare assimileringspolitiken medförde att människor var tvungna att förneka sitt ursprung och sluta tala sitt språk för att inte bli uteslutna från majoritetssamhället. Genom internationella avtal har Sverige sedan ratificeringen 2000 förbundit sig att skydda och stärka samers, tornedalingars, sverige
finnars, romers och judars rättigheter till identitet, språk, kulturarv och religion. Men mycket återstår att göra. I motion 2024/25:1935 redogör vi utförligt för vår politik för det nationella minoriteterna och urfolket samerna. Där föreslås bl.a. att möjligheten att använda det egna språket i kontakt med myndigheter bör utökas och gälla alla talare av nationella minoritetsspråk oavsett var i landet de bor. Utbildningen i, på och om de nationella minoritetsspråken samt de nationella minoriteternas kultur och kulturarv bör utvidgas, liksom möjligheten till vård och omsorg av personal som talar det egna modersmålet.
Även om det dröjde ända till 2000-talet innan vi fick en ordentlig minoritetspolitik gjordes vissa språkpolitiska förändringar under 70-talet. Den ökade invandringen ledde då till att riksdagen lämnade idén om assimilering och tydliggjorde att Sverige var ett mångkulturellt samhälle och nya kurser instiftades för att möta undervisningsbehoven hos såväl nyanlända som nationella språkliga minoriteter. Med ökad globalisering och digitalisering har engelskan fått en alltmer dominerande ställning inom utbildning,
media, it och delar av näringslivet och det har väckt diskussioner om svenskans ställning.
Under 2000-talet har vi därför sett större språkpolitiska utredningar som utmynnade i språklagen. Språklagen är en ramlag som är skriven för att fastställa vilka skyldigheter det allmänna har gentemot enskilda när det kommer till språkanvändning. I den politiska debatten har det under de senaste åren snarare varit fokus på den enskildes skyldighet att lära sig svenska för att få uppehållstillstånd eller medborgarskap. Högern vill utreda om man kan ta betalt för tolktjänster av vissa grupper och man ifrågasätter nyttan med modersmålsundervisning. Det har varit en debatt som ofta färgats av rasism och ignorerande av kunskapsläget inom språkforskningen. Vi ser det som nödvändigt att vända den debatten och se att flerspråkighet är något positivt för både individen och samhället. EU har som mål att unionens invånare ska kunna två språk utöver moders
målet och där ligger Sverige i
dag i toppen.
4
Rätten till ett språk
I språklagen slås fast att alla ska ha rätt till språk. Redan från födseln kommunicerar barnet med sin omgivning. Förmågan att förmedla sina behov hänger i ett första skede samman med direkt överlevnad men möjligheten till kommunikation och samspel med omgivningen påverkar mycket tidigt också barnets kognitiva utveckling. Det svar barnet får på sina försök till kommunikation är grunden för språkutvecklingen. Blir barnet lyssnat till? Får barnet stöd och förståelse? Det kan finnas många olika orsaker till att de vuxna runt ett barn inte kan tillgodose dessa grundläggande behov och det måste uppmärksammas tidigt.
Forskningen visar hur socioekonomiska faktorer kan samspela och utgöra hinder för
språkutveckling. Omgivningsfaktorer som trångboddhet, tillgång till vård och tryggheten
i bostadsområdet nämns vid sidan av familjefaktorer som trauma hos föräldrar, hushålls
ekonomin
och kulturella faktorer som synen på jämställdhet och föräldraskap. Tillgång till stimulans via böcker och leksaker är också viktigt. När vi i Vänsterpartiet lägger fram en politik för ökat bostadsbyggande, förebyggande arbete i bostadsområden och ökad ekonomisk jämlikhet så innebär det i förlängningen också att man skapar bättre förutsättningar för barns välmående och språkutveckling.
Många av välfärdens verksamheter är viktiga för att barn ska få stöd i sin språk
utveckling. Det handlar bl.a. om öppna förskolor, folkbibliotek och förskolor. För oss är det viktigt att dessa verksamheter finns nära bostadsområden. Det är alarmerande att så många biblioteksfilialer stängt det senaste decenniet, samtidigt som befolkningen ökat. Barnhälsovården (BHV) har i uppdrag att informera och stötta föräldrar så att de i sin tur kan vara med och utveckla sitt barns språk. BHV är även den instans som kan fånga upp om ett barn har medfödda svårigheter eller sociala omständigheter i sin omgivning som försvårar språkutvecklingen. Vi ser mycket positivt på det arbete som görs av personalen på BHV för att uppmuntra föräldrar till att samtala, leka och läsa för sina barn. Många regioner arbetar med gåvobok för att uppmuntra högläsning för barn. Det görs även riktade insatser till familjer där det talas andra språk än svenska i hemmet. En viktig del är att uppmuntra föräldrar att använda det språk de är mest bekväma med i sin huvudsakliga kommunikation med barnet. På så sätt kan barnen få ett eller flera välutvecklade modersmål som parallellt eller senare kan kompletteras med svenskan.
De ekonomiska prioriteringar som Tidöpartierna gör innebär tyvärr stora nedskärningar i såväl kommuner som regioner och det är väldigt oroande att de verksamheter som ska ge alla barn en bra start i livet riskerar att underfinansieras med stora kostnader för både individen och samhället i förlängningen.
5
Språk och utbildning
En persons språkutveckling hänger tätt samman med utveckling av läs- och skriv
förmåga, inlärning och även utvecklingen av identitet och social förmåga. Det talade språket fungerar som en motor för den tidiga läsinlärningen och läsning blir i sin tur en motor för den senare språkutvecklingen. Detta då skrivna texter innehåller ett mer komplext språk än det talade. Det handlar om ett större ordförråd, bildligt språk och uttryck och mer komplex grammatik. För Vänsterpartiet är det tydligt att både förskola och skola behöver få mer resurser till den vanliga språkundervisningen men också för att kunna ha grupp- och klasstorlekar som möjliggör mycket social interaktion och en aktiv användning av språket. Med hög personaltäthet och färre barn i gruppen kan man snabbt upptäcka vilka barn som har inlärningssvårigheter och behöver särskilt stöd. Den som har svårt med läsningen får det svårt i alla ämnen och både självförtroende och inlärningslust minskar. Det läsfrämjande arbetet måste därför få ta plats i skolan. Utöver det som sker i undervisningen behöver skolorna få resurser till såväl fysiska skol
bibliotek som utbildade skolbibliotekarier. Vi redogör mer utförligt för vår politik på skolbiblioteksområdet i motion 2022/23:1226. Regeringen har nyligen presenterat proposition 2023/24:164 Stärkta skolbibliotek, och vi kommer återkomma i höst med vårt svar på förslagen som lämnas där.
I spåren av Invandringsutredningen (SOU 1974:69) arbetade man fram förslag om tre nya undervisningsämnen; svenska för invandrare (sfi), svenska som andraspråk och hemspråk, numera benämnt modersmål. Vi ser att den enhällighet som rådde kring dessa reformer tyvärr inte råder längre, trots att forskningsläget i
dag är ännu tydligare. Samtidigt har samhället förändrats och synen på vilken nivå av svenskkunskaper som krävs av den som invandrat som vuxen som har förändrats. Kraven på kunskaper i engelska är höga och utgör en tröskel för många med kort utbildningsbakgrund som kommer till Sverige utan förkunskaper. Vilka språk som studeras i ämnet moderna språk är också högst rörlig materia. Under decennier var det tyska och franska som gällde på de flesta av landets grundskolor och i
dag har spanskan tagit över alltmer, med brist på utbildade lärare och överfulla undervisningsgrupper som följd. Vi ser behov av förbättring och förnyelse inom flera av delar av utbildningskedjan.
6
Modersmålsstöd i förskola och förskoleklass
Förskolan och förskoleklassen ska bidra till att modersmålet utvecklas så att barnen kan kommunicera på såväl sitt modersmål som på svenska. I läroplanen för förskolan framgår att verksamheten ska lägga stor vikt vid att stimulera varje barns språk
utveckling. Vidare ska medvetenhet om det egna kulturarvet och delaktighet i andras kultur bidra till att barnen utvecklar sin förmåga att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Det språkliga lärandet blir bäst när språket används i meningsfulla sammanhang i vardagen, t.ex. i lek och skapande verksamhet. Personalen ska därför anpassa aktiviteter, arbetssätt, miljö och material efter barnens behov för att medverka till barns utveckling av sitt modersmål. Möjligheterna för förskolebarn att få moders
målsstöd varierar kraftigt och inte sällan finns stora brister i förskolornas arbete, något som regelbundet konstateras av skolmyndigheterna i deras tillsynsarbete. Vi har stor förståelse för utmaningarna att hitta passande arbetssätt i grupper där det finns många olika modersmål och det kan råda brist på både lokaler och pedagoger. En viktig insats för att möjliggöra mer av individuellt stöd är att minska barngruppernas storlek och höja personaltätheten. Det är förslag som vi driver genom både budgetförslag och lagstift
nings
förslag. Vänsterpartiet anser dock att det även behövs en tydligare uppdrag och då är det viktigt att införa rätten till modersmålsstöd i förskolan, något som saknas i dag.
Regeringen bör återkomma med ett förslag som innebär att rätt till modersmålsstöd införs i förskolan. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
6.1
Studiehandledning på annat modersmål än svenska
För att stärka nyanlända elevers möjligheter att uppnå behörighet till nationella program i gymnasieskolan finns sedan den 1 augusti 2018 en förstärkt rätt till studiehandledning
på modersmålet för nyanlända elever som har tagits emot inom skolväsendet i högstadiet
i grundskolan, grundsärskolan eller specialskolan. Att en elev ännu inte behärskar svenska fullständigt får inte leda till att hen halkar efter i skolan. Därför är rätten till studiehandledning oerhört viktig. Om en elev har svårt att tillgodogöra sig undervisning p.g.a. annat modersmål än svenska har eleven rätt till studiehandledning på moders
målet. Det kan t.ex. handla om att få hjälp med matten på det språk som talas i hemmet.
Det finns dock ett stort glapp mellan denna tydliga rättighetslagstiftning och verkligheten.
Enligt Skolinspektionens granskningar finns det många skolor som inte ens känner till studiehandledning som stödform. Skolinspektionen har även konstaterat att skolor som erbjuder studiehandledning inte alltid utgår från elevens behov, utan ofta från skolans rutiner. I en särskild rapport om utbildningen för nyanlända elever skriver man att ”särskilt stöd genom studiehandledning på modersmålet inte ges i tillräcklig kvantitet och kvalitet för att ge stöd för de nyanlända elevernas kunskapsutveckling”.
Skolinspektionen har även konstaterat att många huvudmän har en väldigt snäv bild av vad studiehandledning innebär. Den sköts i hög grad av modersmålslärare som inte alltid har särskilda kunskaper i de ämnen som handledningen omfattar.
Regeringen bör återkomma med förslag som innebär att rätten till studiehandledning på modersmål stärks. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Regeringen bör utreda frågan om vilka åtgärder som behöver vidtas för att studie
handledning på modersmål ska bli så likvärdig som möjligt över hela landet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
6.2
Modersmålsundervisning
En statlig utredning (SOU 2019:18) visade att elever som deltagit i modersmåls
undervisning hade bättre betyg och större gymnasiebehörighet än de som avstått. Det gick inte att fastslå att detta berodde enbart på modersmålsundervisningen, men resultaten stämde överens med tidigare forskning, både i Sverige och internationellt, som visat att modersmålsundervisning förbättrar ordförrådet i både modersmålet och andraspråket, samt stärker resultaten i andra ämnen. Den ökar också elevernas trygghet och främjar en harmonisk, flerspråkig identitet. Vänsterpartiet anser att den tidigare statliga utredningen innehöll viktiga förslag och beklagar att ingen proposition lades fram av den förra regeringen. Sittande regering har beställt en ny utredning för att undersöka om modersmålsundervisningen hämmar integrationen, vilket Vänsterpartiet ser som slöseri med skattemedel.
Historiskt har villkoren för modersmålsundervisning varierat. Från 1977 fanns en hemspråklärarutbildning men den lades ner efter 11 år. I
dag är det svårt att utbilda sig till modersmålslärare och kraven är högre än för andra lärare, vilket lett till att moders
målslärare undantagits från legitimationskravet. Trots dessa hinder ligger Sverige långt fram inom modersmålsundervisning, men lagstiftningen behöver uppdateras. Elever i grundskolan och gymnasiet har, under vissa förutsättningar, rätt till modersmåls
undervisning och elever som tillhör en nationell minoritet har en utökad rätt. Få elever utnyttjar dock möjligheten och andelen minskar i högre årskurser. Med tanke på de positiva effekterna bör det vara en politisk prioritering att öka deltagandet och förbättra kvaliteten på undervisningen. Den senaste statliga utredaren, Nihad Bunar, delar in anledningarna till att inte fler elever deltar i tre kategorier:
Regleringar i skolförfattningarna.
Strukturella faktorer.
Uppfattningar om ämnets betydelse.
På nationell nivå har vi möjlighet att lösa några av hindren, andra behöver skolans huvudmän arbeta aktivt med.
Tusentals av de barn och ungdomar som tvingats fly från krig och förföljelse har kommit till Sverige ensamma, och utifrån dagens lagstiftning skulle skolan kunna neka dem att ta del av modersmålsundervisningen då de saknar vårdnadshavare med annat språk än svenska i Sverige. De har därmed inte alltid sitt modersmål som det dagliga umgängesspråket i hemmet. En del har dessutom, p.g.a. begränsade möjligheter till skolgång, inte grundläggande kunskaper inom sitt modersmål. Lagstiftningen måste därför förändras så att undervisning i modersmålet garanteras alla barn med annat modersmål än svenska. Ett tillvägagångssätt är att likställa ensamkommande och adoptivbarn i lagstiftningen. Frågan har utretts två gånger under de senaste åren (SOU 2017:54 och SOU 2019:18) och nu är det dags att gå till beslut.
Regeringen bör föreslå en ny lagstiftning som ger ensamkommande barn rätt till modersmålsundervisning. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
I Sverige bor tusentals adopterade från andra länder som har rätt att lära sig om sitt ursprung och modersmål, vilket kräver grundläggande språkkunskaper och engagemang från föräldrar och barn. Efter att oegentligheter kring internationella adoptioner uppdagats har riksdagen, på Vänsterpartiets initiativ, beslutat att detta ska utredas. Bristen på myndighetsengagemang har gjort att ideella organisationer fått hantera informationsspridningen. Adopterade har ofta själva bildat föreningar för att söka sitt ursprung, men språkbarriärer försvårar processen.
En
utökad rätt för adopterade att studera sitt modersmål på komvux bör utredas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Skyldigheten att anordna modersmålsundervisning finns bara i de fall det finns minst fem elever hos huvudmannen som önskar läsa samma språk. De nationella minoritets
språken är undantagna från den regeln. Det hindrar förstås inte huvudmän att anordna undervisningen även om färre elever än så önskar undervisningen men det har visat sig att många säger nej. Begränsningen om fem elevers deltagande innebär att elevers möjlighet att delta i modersmålsundervisning blir starkt beroende av elevsamman
sättningen hos en huvudman. Den elev som talar ett i Sverige mindre förekommande språk eller bor i en mindre kommun har alltså mycket sämre chans att få undervisning. Vi menar, precis som föreslås i SOU 2019:18, att skrivningen om minst fem elever bör tas bort.
Skrivningen om minst fem elever bör tas bort. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Vi ser också att det är problematiskt att elever bara har rätt att läsa ett modersmål. I många familjer talas flera språk och det kan vara svårt att tvingas välja det ena.
Möjligheten att läsa två modersmålskurser bör införas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Vidare vill vi se en utökad rätt till modersmålsundervisning. Den ska gälla under hela skoltiden, i
stället för dagens sju år, och ha lägre krav på förkunskaper.
Regeringen bör återkomma med ett lagförslag som innebär en utökad rätt till modersmål under hela skoltiden med lägre krav på förkunskaper. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
7
Svenska som andra språk (SVA)
Svenska som andraspråk finns i alla skolformer där man undervisar i ämnet svenska. Svenska som andraspråk skiljer sig från ämnet svenska genom att undervisningen utgår från ett andraspråksperspektiv. Enligt skolförordningen ska följande elever i grund
skolan, anpassade grundskolan, specialskolan och sameskolan få undervisning i svenska som andraspråk om de behöver det:
elever som har ett annat språk än svenska som modersmål,
elever som har svenska som modersmål och som har tagits in från skolor i utlandet,
invandrarelever som har svenska som huvudsakligt umgängesspråk med en vårdnadshavare.
Elever i grupperna som nämns ovan ska alltså inte läsa svenska som andraspråk automatiskt. Det är bara om de har behov av det som de ska få undervisning i svenska som andraspråk. Undervisning i svenska som andraspråk ersätter undervisning i svenska. Det är rektorn som beslutar om en elev i grundskolan eller en motsvarande skolform ska få undervisning i svenska som andraspråk. Beslutet ska grunda sig på elevens behov, men det är inte närmare reglerat hur behovsprövningen ska gå till.
Skolämnet svenska som andraspråk har många gånger kritiserats i den akademiska och politiska debatten. Det har främst handlat om brister i hur det hanteras, såsom
otydliga urvalsprinciper, brist på behöriga lärare och att ämnet ofta blir stödundervisning
för lågpresterande elever. I en avhandling från Uppsala universitet 2017 undersökte Anna Sahlée dessa frågor och noterade att det saknas tydliga kriterier för vilka elever som bör delta i undervisningen. Styrdokumenten ger ingen klar vägledning och bedömningen av vem som har behov av ämnet är osäker. Sahlée fokuserar särskilt på elever födda i Sverige som deltar i svenska som andraspråk, trots att de flesta rapporterar att svenska är deras starkaste språk. Genom att analysera nationella prov, både muntligt och skriftligt, fann hon att skillnaderna mellan elever som läser svenska och de som läser svenska som andraspråk är små. De senare gjorde något fler avvikelser från standardspråket, men dessa språkliga skillnader var inte tillräckliga för att motivera undervisning i svenska som andraspråk. I avhandlingen ifrågasätts om dessa elever verkligen har behov av undervisningen men det betonas att det kan finnas andra skäl till att de ändå gynnas av den.
Den högernationalistiska regeringen har 2023 tillsatt en utredning där en statlig utredare ska ”analysera och föreslå hur behoven hos de elever som saknar grund
läggande kunskaper i svenska språket kan tillgodoses, antingen genom införande av ytterligare en kursplan för ämnet svenska som andraspråk eller genom en ny del i den befintliga kursplanen för ämnet”.
Vänsterpartiet anser att det behövs ett omtag avseende svenska som andra språk. Forskning och beprövad erfarenhet bör styra innehållet och fokus bör ligga på att barn som inte har svenska som modersmål ska säkras samma rätt till det svenska språket som elever med svenska som modersmål samt att lösningarna för framtida utformning av undervisning ska leda till högre kvalitet. Vi återkommer med mer konkreta förslag när regeringens proposition har lämnats under 2024. Vi vill dock redan nu betona att vi kommer att motsätta oss alla förslag från regeringen som syftar till att försämra rätten till utbildning för vissa elevgrupper, i detta fall elever med svenska som andraspråk.
8
Svenska för invandrare (sfi)
Svenska för invandrare (sfi) är en språkutbildning inom den kommunala vuxen
utbildningen. Sfi syftar till att ge vuxna personer med annat modersmål än svenska grundläggande kunskaper i svenska språket samt möjligheten att lära sig och utveckla ett funktionellt andraspråk. Sfi ska även ge språkliga redskap för kommunikation och ett aktivt deltagande i vardags-, samhälls- och arbetsliv.
Flera reformer har gjorts för att stärka kvaliteten inom komvux i sfi de senaste åren. Utredningen Svenska för invandrare – valfrihet, flexibilitet och individanpassning pekade bl.a. på att utbildningen inte tillräckligt var utformad efter de vuxna individernas behov och förutsättningar och efter det har beslut fattats om en rad förbättringar. Sfi gjordes till en del av komvux 2016 och året efter fick man sammanhållna studievägar. Den senaste större förändringen var en förenklad betygsskala.
Utredningen Samverkande krafter – förstärkt kvalitet och likvärdighet inom komvux för elever med svenska som andraspråk konstaterade att lärarnas förutsättningar behöver stärkas än mer. Till exempel lyfter utredningen att kraven för behörighet att undervisa
inom komvux i sfi är låga i förhållande till uppdraget. I sfi-klassrummet möts människor
med vitt skilda språkkunskaper och förutsättningar. Många har bristande skolgång medan andra kommer med långa akademiska utbildningar i bagaget. Detta är en svår utmaning för undervisande lärare. Under 2018 och 2023 gjorde Skolinspektionen riktade granskningar av sfi-utbildningar och fann att kvaliteten brast i många fall och att det saknades likvärdighet över landet. Det är vanligt att undervisningen inte individanpassas tillräckligt och att elevernas behov, förutsättningar och mål inte är en utgångspunkt vid lärarnas planering av undervisningen. Det fanns flera exempel på distansstudier där möjligheterna att träna att tala svenska var för få. Lärare som intervjuades pekade på svårighet att få tiden att räcka till den individanpassning som förväntades och i de verksamheter där brister påtalades efterlyste många lärare en starkare pedagogisk ledning från rektor.
Vänsterpartiet ser bildning, språk och kunskap som avgörande verktyg för att leva ett fungerande liv – få sina rättigheter tillgodosedda, tillägna sig ny kunskap samt arbeta och delta i det demokratiska samtalet. Dessa ambitioner ska vägleda svensk
undervis
ningen för alla som lever i Sverige, oavsett bakgrund. På samma sätt som den svenska skolan har ett kompensatoriskt uppdrag ska sfi fungera kompensatoriskt och utjämna skillnader mellan olika grupper i samhället. Det behövs en generell kompetenshöjning och fler lärare för att höja kvaliteten. Staten behöver också ta ansvar för att likvärdig
heten stärks. Vinstintresset måste bort så att de studerandes behov sätts i centrum.
En utredning bör tillsättas för att utforma en lärarutbildning som ger rätt kompetens för att undervisa vuxna och att det ska vara möjligt att inom den läsa till sfi-lärare. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
8.1
Svenska från dag ett för vuxna
Vid den stora flyktingvågen 2015 införde regeringen ett nytt kursutbud för asylsökande. Både studieförbund och folkhögskolor fick rätt att anordna kursen Svenska från dag ett som varvade svenskstudier med samhällsvägledning. Kursen vände sig till den som fanns på Migrationsverkets boenden och syftet var att erbjuda asylsökande en menings
full vardag samtidigt som de fick kunskaper som kunde underlätta etableringen och korta studietiden för den som sedan fick uppehållstillstånd. Det har varit en mycket uppskattad verksamhet och visade hur snabbt folkbildningen kan ta sig an nya uppdrag och vara en viktig aktör för att lösa samhällsutmaningar. Vid nästa stora flyktingström 2022 fanns en välutbyggd infrastruktur för Svenska från dag ett som kunde välkomna de ukrainska flyktingarna. Det är mycket beklagligt att den här verksamheten fått först minskade och sedan helt borttagna bidrag sedan regeringen och Sverigedemokraterna
lade sin första budget. Det visar på det stora ointresse som finns för verkliga integrations
insatser.
De ukrainska flyktingarna har numera fått rätt att läsa sfi, då de har en form av uppehållstillstånd via EU:s massflyktsdirektiv, men många asylsökande vistas i Sverige under väldigt lång tid i väntan på besked från Migrationsverket. Så länge de inte har rätt att läsa sfi bör det finnas riktade pengar till studieförbunden och folkhögskolor att bedriva kursverksamhet enligt konceptet Svenska från dag ett. Vi fortsätter finansiera Svenska från dag ett i vår budgetmotion 2024/25:1924.
9
Teckenspråk
I
dag beräknas antalet teckenspråksanvändare i Sverige till ungefär 30
000. Tecken
språkiga ses ofta som personer med hörselnedsättningar – inte en kulturbärande minoritet med ett eget språk. Men om vi använder oss av benämningen teckenspråkiga omfattar det även hörande. Det kan t.ex. handla om anhöriga till döva eller personer med hörselnedsättning eller andra som velat lära sig språket av andra anledningar. Det är viktigt att minnas att för många är teckenspråk deras förstaspråk och svenska deras andraspråk. Det var dock inte förrän 1981, efter lång kamp från dövrörelsen, som Sverige som första landet i världen gav teckenspråket status som ett erkänt språk. Innan det var det t ex inte tillåtet att använda teckenspråk inom skolväsendet. Det här skapade stora problem för tidigare generationer döva som fick svårigheter att kommunicera och utvecklas och många lider än i
dag av språkdeprivation, ett tillstånd som kan ge samma konsekvenser som olika kognitiva funktionsnedsättningar. Forskare kunde redan på 60-talet påvisa att teckenspråket uppfyller samma lingvistiska komplexitet som talat och skrivet språk och i
dag finns det på många sätt en väl utbyggd struktur för teckenspråket
inom myndigheter och akademin. Rättigheterna för personer med funktionsnedsättningar
har stärkts sedan 80-talet men det saknas fortfarande kunskapen om döva i många offentliga institutioner och hälsan är sämre än hos den hörande befolkningen. Den medicinska utvecklingen som möjliggjort för döva och hörselskadade som har en fungerande hörselnerv att få ett hjälpmedel, sk cochlea-implantat, för att kunna höra ljud
och tal har förändrat förutsättningarna radikalt för de enskilda individerna och aktualiserar
frågor om teckenspråkets fortlevnad.
I språklagen står det att samhället ska ”skydda och främja det svenska teckenspråket” och att ”den som är döv eller hörselskadad och den som av andra skäl har behov av teckenspråk ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket”. Språklagen är en skyldighetslag som offentliga verksamheter ska följa, t.ex. kommuner, regioner och statliga organ. Trots det upplever döva dagligen hinder i sin vardag när de inte får hjälp med teckenspråkstolkning på föräldramötet, i arbetslivet eller vid fritids
aktiviteter.
I språklagen jämställs det svenska teckenspråket med de nationella minoritets
språken, men i praktiken är skyddet olika. De nationella minoritetsspråken har ett mer långtgående skydd i lagen om minoriteter och minoritetsspråken, exempelvis när det gäller språkliga rättigheter inom barn- och äldreomsorgen
. Regelverket för modersmåls
undervisningen blir inte heller tillräckligt generöst.
Det svenska teckenspråket bör erkännas som ett nationellt minoritetsspråk. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Det kulturella utbudet för den som är döv eller har en hörselnedsättning har ökat. Fler scenföreställningar teckentolkas och hörselslingor finns i allt fler lokaler. Inom public service utvecklas ny teknik för textning av radio- och tv-program. Det är dock viktigt att inte textning helt ersätter teckenspråkiga program utan det utbudet måste också öka. Särskilt viktigt är det för barn som ännu inte lärt sig läsa att få tillgång till kultur och medier på teckenspråk under sin uppväxt. Både för sin språkliga utveckling och för känslan av inkludering i samhället. En stor brist råder det inom litteraturområdet. Forskning visar att barn som får tillgång till böcker genom högläsning och egen läsning utvecklar sitt ordförråd snabbare än andra barn. I dagsläget finns knappast något utbud av svensk teckenspråkig litteratur. Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) hade fram till 2014 ett uppdrag att ta fram böcker och det utbudet är tillgängligt via låne
tjänsten Legimus som sköts av Myndigheten för tillgängliga medier och som sedan distribueras via biblioteken. De allra flesta titlar är alltså mer än tio år gamla och för att få tillgång till en teckenspråkig bok ska bibliotekarien bränna den på en dvd-skiva till låntagaren. Mycket få gör det i
dag och de flesta titlar är läromedel för elever.
Sedan 2018 har Myndigheten för tillgängliga medier ansvar för att främja litteratur på teckenspråk. Man har under den tiden haft ett pilotprojekt för att bl.a. reda ut frågor kring upphovsrätt och möjliga samarbeten med förlag. Man har på prov tagit fram två titlar som finns på Youtube för streaming men de har i
dag inget uppdrag att producera fler filmer. Det är viktigt att man tar fram modernare distributionssätt för ökad tillgänglighet av både det befintliga och framtida utbudet och att någon aktör får långsiktig finansiering för att få upp volymerna. Även SPSM och Utbildningsradion (UR) har visat intresse, utöver Myndigheten för tillgängliga medier. Det här är en fråga som behöver lösas så snabbt som möjligt.
Regeringen bör omgående utse en myndighet eller annan offentlig aktör som ansvarar för produktionen och distribution av litteratur på teckenspråk. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
10
Rätten till tolk
För den som inte fullt ut behärskar svenska ska det vara möjligt att använda sitt moders
mål och göra sig förstådd och få hjälp med förståelse via en tolk. Rätten till tolk i mötet med offentliga aktörer regleras på flera sätt, bl.a. i förvaltningslagen, rättegångsbalken, hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen. I den här motionen fördjupar vi oss i rätten till tolk för den som har ett annat talat modersmål än svenska. Rätten till tolk för den som är döv, dövblind eller har en hörselnedsättning skriver vi mer om i motionen En funktionsrättspolitik för trygghet och delaktighet (mot. 2024/25:1922).
Regeringen och Sverigedemokraterna vill nu luckra upp rättigheten till tolk för vissa grupper inom sjukvården och utreder möjligheten att ta betalt för tjänsten. Vi motsätter oss starkt en sådan förändring som skulle innebära ett ekonomiskt hinder för människor i behov av vård och stöd. Fackföreningar som organiserar vårdpersonal har protesterat och pekar på hur viktigt det är för dem att kunna arbeta med tolk för att kunna ge rätt vård, det kan vara en fråga om liv eller död.
I
dag finns stora brister inom tolkverksamheten och såväl tolkarna som de tolk
behövande hamnar i kläm. Det kan få allvarliga konsekvenser, påverka utgången i rättegångar och möjligheten till stöd från socialtjänsten för att nämna några exempel. Den förra regeringen tillsatte en utredning som lämnade betänkandet Att förstå och bli förstådd – ett reformerat regelverk för tolkar i talade språk (SOU 2018:83) men ingen proposition har lagts utifrån dess förslag.
Kontakttolk kallas de tolkar som stat, kommuner och regioner använder sig av i sina verksamheter. Tolk är inte en skyddad titel, vilket innebär att vem som helst kan kalla sig tolk trots varierande utbildning och kunskapsnivå. Den som har gått en grund
utbildning som anordnats av en utbildningsanordnare som är godkänd av Myndigheten för yrkeshögskolan (Myh) eller en högskola kan registrera sig hos Kammarkollegiet.
Den som vill få en skyddad titel, auktoriserad tolk, och sedan ha möjlighet att specialisera
sig mot vård- eller rättstolkning kan avlägga prov hos Kammarkollegiet och finnas med i ett särskilt register. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har beskrivit hur deras
medlemmar har svårt att få tag på kvalificerade tolkar och att man har svårt att konkurrera
med lönerna som statliga myndigheter erbjuder tolkarna. I
dag har majoriteten som arbetar som tolk ingen särskild tolkutbildning. För den som vill studera till tolk har det de senaste åren erbjudits utbildning via arbetsmarknadsutbildning, studieförbund, folkhögskola, yrkeshögskola och universitet. En del berättigar till studiemedel, andra inte. Det här riskerar att skapa osäkerhet för både blivande studerande och beställare i nästa led. För att det ska löna sig att skaffa en utbildning och bli auktoriserad behöver myndigheter och andra offentliga aktörer se värdet i att anlita auktoriserade tolkar. Det kräver i sin tur att de yrkesgrupper som kan komma att jobba med tolk, som läkare, socialsekreterare eller lärare, behöver få kunskap under sin utbildning om varför och hur man jobbar med tolk.
För de yrkesverksamma tolkarna är arbetsvillkoren oftast komplicerade. Många är egenföretagare och arbetar du på mindre orter eller tolkar till ett språk som inte är så
vanligt i Sverige kan du ha svårt att klara din försörjning. Det som ytterligare komplicerar
frågan är svårigheten att förutse vilka språk och vilka volymer som kommer efterfrågas. De stora flyktingströmmarna åren 2015–2016 skapade ett mycket stort behov av tolkar, bl.a. på arabiska och dari, och sedan kriget i Ukraina har myndigheterna behövt leta med ljus och lykta efter tolkar i ukrainska. Den nuvarande migrationspolitiken som syftar till att färre ska få uppehållstillstånd och att öka utvandringen ger dock dåliga incitament för att locka studerande till tolkutbildningar.
Vi ser att regeringen behöver ta ett helhetsgrepp kring strukturen för tolktjänster på talade språk för att garantera både enskilda och offentliga institutioner och myndigheter rätt tolkkompetens. Översyner har gjorts i såväl statliga utredningar, rapporter från statliga myndigheter och genom försöksverksamheter.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag som innefattar hela tolkkedjan från utbildning och auktorisering, till tillsyn av tolktjänstbolag och beställarkompetens hos offentliga aktörer. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
11
Det skrivna språket och berättandet
En språkmotion behöver också röra villkoren för det skrivna ordet, för litteraturen, läsandet och medierna. Berättandet i dess olika former bär så mycket av vår historia, kultur och identitet. Litteraturen är ett arkiv för människans samlade fantasier, drömmar och begär. Genom läsandet utvecklas vårt ordförråd och med det vilka tankar som blir möjliga att tänka och vad som blir möjligt att förstå om omgivningens beskaffenhet. Genom goda villkor för översättare, författare och illustratörer öppnas hela världens berättelser för oss med allt var det innebär av vidgade vyer, nya tankar och förståelse för andras erfarenheter och åsikter.
11.1
En ny litteraturpolitisk utredning
Vi ser att det finns en mängd aktuella utmaningar inom litteratursektorn som behöver adresseras politiskt. Den senaste större litteraturpolitiska utredningen gjordes 2012 och de propositioner och satsningar som gjort sedan dess har främst varit riktade mot läsfrämjande verksamhet och biblioteksfrågor. För en heltäckande litteraturpolitik behöver man ta ett helhetsgrepp kring alla delar i det litterära ekosystemet, dvs även skapande, förmedling och distribution.
Svenska folkets sätt att ta del av litteratur har förändrats radikalt de senaste åren. De strömmade ljudböckerna tar allt större plats och köpen av fysiska böcker minskar. Från att strömningstjänsterna hade 8,5
% av marknaden 2016 hade andelen ökat till hela 35
% år 2023. Köpen av fysiska böcker sker dessutom allt oftare på nätet och bokhandlarna får en tuffare situation. Idag saknar hälften av landets kommuner en bokhandel. Nya läs- och köpbeteenden påverkar bokutgivningen och förstås i slutändan även författare och översättare. Både författare och förlag utan egna streamingtjänster beklagar den starka ställning som ett fåtal aktörer har fått på denna växande marknad. De nya affärs
modellerna har inneburit lägre ersättningar per läst bok och avtalen mellan
strömnings
plattformarna och förlagen är sällan transparenta för författarna. Detta kan i förlängningen
ge färre utgivna böcker av svenska författare när färre har råd att försörja sig på sitt skrivande. Illustratörer går samma öde till mötes då de inte får någon ersättning alls när deras böcker strömmas och ingen ser bilderna. Vi har inget emot ljudboken i sig och ser att strömningstjänsterna tillgängliggör litteraturen på ett fantastiskt sätt, det som är problematiskt är affärsmodellen. I vår följdmotion med anledning av proposition 2021/22:278 Upphovsrätten på den digitala inre marknaden, om upphovsrättsdirektivets implementering, lyfter vi förslag för att bl.a. stärka författares rätt till information och rimlig ersättning för de strömmade böckerna.
De stora ekonomiska bekymmer som många delar av branschen upplever har väckt
intresset för mer av reglering men också för en översyn av stöden hos olika myndigheter.
Kulturtidskrifterna som kan fördjupa det litteraturpolitiska samtalet och hjälpa oss navigera bland all litteratur som ges ut har haft samma stödnivå i 40 år. Behöver några stöd bli mer teknikneutrala i sin utformning? Sverige var först ut bland jämförbara länder med att avskaffa de fasta bokpriserna 1970 och som på så många andra områden har vi gått väldigt långt i strävan efter avreglering. Men vi behöver bara gå till våra grannländer för att få exempel på en mer politiskt styrd kultursektor. Den norska boklagen som började gälla 2023 reglerar bland annat fast pris, rabatter, vinstmarginaler och leveransplikt för pappersböcker. Många länder har också statliga stöd för den fysiska bokhandeln.
Ett annat format för boken i den digitala eran är e-boken. Rättighetsavtalen ser annorlunda ut för en elektronisk bok som kan lånas ut i obegränsade upplagor än den fysiska boken. Biblioteken har länge flaggat vilket problem det är med de höga kostnaderna för att låna ut e-böcker. Detta är påfrestande för folkbiblioteken som redan har det tufft ekonomiskt. Författarförbundet larmar om att avsaknaden av ett nationellt grepp kring digitaliseringsfrågor som denna riskerar att privatisera biblioteken inifrån då
e-böckerna tillhandahålls i appar som ägs av privata företag och som därmed kontrollerar
utbudet. Nästa stora fråga att hantera knackar redan på dörren. Hur ska vi se på användningen av AI för att generera litteratur och illustrationer och imitera ljudboks
uppläsare? Vänsterpartiet anser att det kan behövas politiska åtgärder för att lösa en del av dessa frågor, andra kan förhoppningsvis de olika delarna av branschen själva hantera.
Vi menar dock att en utredning som tar ett helhetsgrepp behövs som stöd för alla aktörer.
Regeringen bör tillsätta en litteraturpolitisk utredning för att adressera de utmaningar som beskrivits ovan och genomlysa hela det litterära ekosystemet
. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
11.2
Bibliotekens roll
Litteraturen lever på en huvudsakligen kommersiell marknad men når också människor tack vare samhällets stöd. De senaste decennierna har tyvärr många fått allt längre till ett bibliotek. Sedan 1995 har en fjärdedel av alla biblioteksfilialer stängt samtidigt som befolkningen har ökat. I ungefär 30 av landets kommuner finns heller inget bibliotek som har öppet efter kontorstid. Närheten till ett bibliotek är särskilt viktig för de grupper som inte är vana besökare. Det här är en mycket viktig fråga att uppmärksamma för en likvärdig tillgång till bibliotek. Biblioteken spelar också en viktig roll för utgivningen av svensk litteratur och biblioteksersättningen som författare erhåller är ett välkommet ekonomiskt tillskott. De senaste regeringarna har ägnat både tid och pengar åt läsfrämjande arbete. Under perioden 2014–2018 när Vänsterpartiet budgetförhandlade med regeringen gjordes en flerårig satsning kallad Stärkta bibliotek och runt 250 miljoner kronor per år gick till olika projekt i olika kommuner beroende på deras behov. Några köpte bokbussar, andra utökade öppettiderna och det fanns extra medel för inköp av medier. Tyvärr trappades satsningen av när januariöverenskommelsen genomfördes och togs sedan bort helt av Tidöpartierna.
Biblioteken är en viktig del av vår demokrati och den kulturella institution som är mest utbredd i vårt land trots de senaste årens försämringar. Genom att förmedla kunskap och utgöra en plattform för tankar, idéer och åsikter har folkbiblioteken ett stort ansvar för samhällets utveckling. Biblioteken utgör också en mötesplats för medborgare och civilsamhälle och är en garant för folkbildningen. I många kommuner är biblioteket också en central kulturaktör med omfattande programverksamhet. Dit går förskole
grupperna för att ta del av teater och de lokala konstnärerna kan ställa ut. Högerblocket letar hela tiden upp nya välfärdsområden som företag kan göra vinst på. Men när vi går in på ett bibliotek ska vi inte vara kunder. Folkbiblioteken är en grundbult i vår demokrati och en garant för allas tillgång till kunskap och bildning. Privatisering av biblioteken riskerar att förändra bibliotekens kvalitetsnivå, oberoende och tillgänglighet och deras viktiga roll som mötesplatser för demokratiska samtal. Vi vill att biblioteken ska stå fria från styrning av marknadskrafterna och kommersiella intressen. Vidare är det stor risk att de ersättningssystem som kommunerna skapar när biblioteken läggs ut på entreprenad ger olyckliga incitament. Vi har sett exempel där utlåningssiffrorna utgjort grund för ersättning och lett till en prioritering av inköp av ”bestsellers” och böcker på andra språk har fått stå tillbaka. Det är mycket olyckligt om en så viktig verksamhet som våra folkbibliotek utgör ska omstöpas utifrån affärstänkande. Vi menar
att det går på tvären med bibliotekslagen och de nationella målen för kulturverksamheten
.
Inga folkbibliotek ska drivas av vinstdrivande företag. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Redan i förslaget till nationell biblioteksstrategi 2019 föreslogs att arbetet för ett digitalt nationalbibliotek skulle påbörjas. Där skulle ansvaret för digitaliseringen av det litterära arvet kunna läggas och även en universell sökfunktion för att kunna nå biblio
tekens resurser. I
dag driver många olika bibliotek sina egna digitaliseringsprojekt och resultatet blir fragmenterat och svårt att överblicka för vanliga läsare, studenter och forskare. Arbetet med ett digitalt nationalbibliotek behöver påbörjas för att detta ska kunna bli verklighet.
Regeringen bör återkomma med förslag om hur Sverige kan få ett digitalt national
bibliotek där det litterära arvet görs tillgängligt för alla. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
12
Tillgängliga medier på flera språk
Ett brett utbud av kvalitativa medier med olika ideologiska inriktningar är grunden för en stark demokrati med pålästa invånare som också får en arena att själva uttrycka sina åsikter. Våra förslag för ett statligt stöd för starka nyhetsmedier och magasin med samhällsbevakning finns i motion 2023/24:20, där även frågan om medier på de nationella minoritetsspråken avhandlas, och vi föreslog att regeringen bör tillsätta en utredning som ser över regleringen av mediestödet i förhållande till samernas och tornedalingarnas behov och situation.
Public service är ett viktigt språkpolitiskt verktyg och det har tydliggjorts i de utredningar och propositioner som legat till grund för ramarna för public service-bolagen Sveriges television, Sverige radio och Utbildningsradion de senaste åren. Teckenspråksanvändning, textning, sändningar på nationella minoritetsspråk och andra språk som talas i Sverige har reglerats. Även EU har genom AV-direktivet haft syn
punkter på andelen film och tv på europeiska språk. Språkfrågorna engagerar också tittare och lyssnare i hög grad. I Sverige har vi inte traditionen att dubba program som vänder sig till en vuxen publik och det ställer höga krav på textning och duktiga översättare. Många hoppas att AI kommer lyckas tillgängliggöra programmen för fler. Vänsterpartiet beklagar att det under året gjorts stora neddragningar hos Sveriges radio och att sändningarna på ryska, kurdiska och tigrinja togs bort. Från politiskt håll ska vi inte detaljreglera vilka språk som används eller på vilket sätt, men det är viktigt att de ekonomiska resurserna finns så att man kan nå ut till hela befolkningen med nyheter. I den utredning som arbetat med den nya regleringen och budgeten för public service från 2026 har Vänsterpartiet drivit på för en positiv hållning till det flerspråkiga samhället. Svenskan som är vårt gemensamma språk ska ha en stark ställning, samtidigt som vi ser värdet av en befolkning som har goda kunskaper i flera språk. Vi vill få upp volymerna
av program på minoritetsspråk och motsätter oss textbegränsningar i appen SVT
‑
nyheter
för att nämna några av de reservationer vi skrev. Vi inväntar regeringens proposition under 2025 och lägger därför inga förslag på området i år.
Nooshi Dadgostar (V)
Andrea Andersson Tay (V)
Samuel Gonzalez Westling (V)
Andreas Lennkvist Manriquez (V)
Isabell Mixter (V)
Daniel Riazat (V)
Vasiliki Tsouplaki (V)