Jämför sakliga förslag

Motion till riksdagen 2023/24:2833 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) med anledning av prop. 2023/24:84 Säkerhetszoner Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår regeringens förslag. Motivering Förslaget handlar om ändringar i polislagen som innebär att visitationszoner (s.k. säkerhetszoner) kan inrättas inom ett visst område under en tvåveckorsperiod (som kan förlängas utan begränsning). Inom zonen får enskilda polismän befogenheter att ingripa mot enskilda för att kroppsvisitera dem och genomsöka fordon, för att söka efter vapen eller andra farliga föremål. Omfattande integritetsintrång kommer att utföras på skönsmässiga grunder på enskilda – även barn – som inte har något med kriminella gäng att göra. Detta kommer dessutom i stor utsträckning att ske i bostadsområden, där det finns särskilda krav på respekt för den personliga integriteten. Med anledning av redogörelsen nedan anser Centerpartiet att riksdagen måste avslå regeringens förslag. Beredningen Bristfälliga utredningsdirektiv Beredningsförfarandet har fått omfattande och allvarlig kritik från remissinstanserna för såväl sitt innehåll som de former under vilka lagstiftningen tagits fram. Inledningsvis kan konstateras att förslaget berör frågor om grundläggande rättigheter till privatliv och integritet. Förslaget hanterar också frågor kring gränserna för den statliga maktutövningen , om rättsstatens kärna. Av direktiven framgår att utredningens uppdrag var att ta fram ett förslag på hur ett system med visitationszoner kan införas. Huruvida förslaget över huvud taget kan anses vara en effektiv lösning på det problem det ska lösa har alltså legat utanför utredningens uppdrag. Så som juridiska fakulteten vid Stockholms universitet konstaterar i sitt remissvar finns det en uppenbar risk att utredningsuppdrag med en på förhand angiven lösning, där utredningen reduceras till lagtekniska frågor, leder till att samhällsproblemet och den lagstiftning som denna är tänkt att resultera i blir bristfälligt belyst och analyserat. Såväl Riksdagens ombudsmän (JO) som juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Svea hovrätt m.fl. konstaterar också att utredningen inte visar att visitationszoner bör införas i den form som föreslås. Remisstiden Remisstiden för betänkandet var fem veckor, delvis förlagda över jul och nyår. En lång rad remissinstanser såsom Lagrådet, JO, juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Svea hovrätt, Justitiekanslern (JK) och Institutet för mänskliga rättigheter har ifrågasatt att remisstiden varit tillräcklig för att tillgodose det grundlagsstadgade beredningskravet – detta särskilt med tanke på lagförslagets komplexa natur och eftersom det rör grundläg ­ gande fri- och rättigheter. Enligt konstitutionsutskottet (KU) ska remisstiden som huvud ­ regel vara tre månader. I vissa fall kan det t.o.m. finnas skäl för en längre remisstid, t.ex. när kommuner eller regioner finns med på remisslistan (vilket är fallet här) eller det rör grundläggande fri- och rättigheter (så som här). Det ska också beaktas om remisstiden sammanfaller med större helger och semesterperioder (jfr 2022/23:KU20 s. 100). Bered ­ ningen ska garantera en allsidig belysning och konsekvensanalys av lagförslagen, men i vissa allvarliga och brådskande fall finns visst utrymme att frångå huvudregeln så som t.ex. hände vid några tillfällen under coronapandemin (se s. 102–104). Förslaget om visitationszoner aktualiserar komplexa frågor kring grundläggande fri- och rättigheter och rättssäkerhet, samtidigt som regleringens effekter är uttalat oförut ­ sebara. Flera remissinstanser, tillsammans med Lagrådet, ifrågasätter att förslaget är så brådskande att ett normalt remissförfarande inte ska ha varit möjligt. Här kan också noteras att den grundlagsstadgade lagstiftningsprocess vi har i Sverige främst har två syften, dels att säkerställa kvalitativ och rättssäker lagstiftning, dels att säkerställa en allsidig och upplyst debatt av de lagförslag som regeringen presenterar. Såväl allmänhet och medier som opposition måste ha möjlighet till god insyn i hur och varför en lagstiftning föreslås, och de konsekvenser den väntas få. Om regeringen från ­ går den grundlagsstadgade processen kan inte den offentliga debatten föras på rättvisande grunder. Allmänheten riskerar då att bli förd bakom ljuset kring både syftena bakom förslagen och deras konsekvenser. Särskilt avgörande är detta när det gäller förslag som rör allas våra fri- och rättigheter, och rättsstatens kärna. Förslaget är bristfälligt Det saknas stöd för att visitationszoner är effektiva eller att de skulle ha förebyggande effekt En mycket stor andel av remissinstanserna är kritiska till bristen på underlag och forsk ­ ning som visar på förslagets effektivitet i att förebygga skjutningar och sprängningar, vilket uppges vara dess syfte. Det framgår tydligt av regeringens proposition, och den bakomliggande utredningen, att visitationszoner inte kommer att vara särskilt effektiva i den meningen att de kommer att medföra att skjutningar och sprängningar kan förhindras i någon egentlig omfattning. Vidare konstaterar också regeringen att det saknas utvärder ­ ingar av visitationszonernas effekt på gängbrottsligheten i Danmark, och att det heller inte finns någon forskning på området. Samtidigt som det inte finns underlag för att visita ­ tionszoner fungerar, finns det tydliga risker och negativa konsekvenser med förslaget. Personer helt utan koppling till gängkriminalitet – även barn – kommer att bli föremål för tvångsåtgärder, och ingripanden på barn riskerar att stå i konflikt med barnkonven ­ tionen. JO är tydlig i sin slutsats om att eventuella vinster med visitationszoner inte kan väga upp de negativa konsekvenser som redan nu kan konstateras följa av förslaget. Eftersom det står klart att den föreslagna lagen förväntas sakna effekt på sprängningar och skjutningar, är det uppenbarligen inte en effektiv åtgärd för att lösa problemet som föranlett förslaget. Lagen kommer med stor sannolikhet dessutom att leda till att fler helt oskyldiga personer visiteras, något som knappast är ett effektivt utnyttjande av polisiära resurser. Proportionalitet Kroppsvisitation och husrannsakan utgör intrång i den personliga integriteten. Enligt 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen (RF) är var och en gentemot det allmänna skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång. Skyddet mot kropps ­ visitation och husrannsakan får enligt 2 kap. 20 och 21 §§ RF begränsas endast genom lag, och bara för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den (proportionalitetsprincipen). Syftet med förslaget om visitations ­ zoner är att förhindra fler skjutningar och sprängningar. Detta är ett ändamål som är god ­ tagbart i ett demokratiskt samhälle, och inte i sig kontroversiellt. Så som tydligt framgår av såväl utredningen och propositionen som otaliga remiss ­ yttranden kommer emellertid inte visitationszoner att vara effektiva i att förhindra skjutningar och sprängningar. Vidare påpekar också JO, bl.a., att vid den typsituation när de föreslagna visitationszonerna kan bli aktuella finns det också förutsättningar att använda redan existerande lagstiftning för visitationer (som är långtgående i sig). Reger ­ ingen har inte kunnat visa varför de bestämmelserna inte räcker. Utöver detta saknas motivering till varför andra, mindre långtgående, lagstiftningsåtgärder inte är tillräckliga (se JO m.fl.). En begränsning av skyddet mot kroppsvisitation och husrannsakan får, som ovan redo ­ gjorts för , aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Eftersom förslaget saknar effekt, redan existerande lagstiftning är tillämpbar på samma situationer som förslaget är avsett att reglera och regeringen inte har visat att mindre långtgående åtgärder inte är tillräckliga kan inte begränsningen anses vara nöd ­ vändig för att uppnå ändamålet med den. Förslaget om visitationszoner uppfyller därmed inte proportionalitetskravet i regeringsformen, en slutsats som delas av JO, Justitiekanslern (JK), Svea hovrätt, Institutet för mänskliga rättigheter, Barnens Rätt i Samhället (Bris), Advokatsamfundet bl.a. Regeringens proposition utgör alltså inte en godtagbar begräns ­ ning av det grundlagsfästa skyddet mot kroppsvisitation och husrannsakan enligt regeringsformen, och riksdagen måste därför redan på den grunden avslå regeringens förslag. Polisens och kommunernas förtroendeskapande arbete riskeras Det finns en stor risk för att regeringens förslag leder till ökad stigmatisering av vissa områden och ökat misstroende mot polisen, något en rad remissinstanser också särskilt lyfter fram. I detta allvarliga läge, när polis och övriga samhället måste jobba förtroende ­ skapande för att komma åt den grova brottsligheten, är det sista vi behöver att alla de unga som vi vill ska hålla sig borta från gängen vänder sig emot samhället för att polisen använder rättsosäkra metoder. Särskilt viktigt är detta i socioekonomiskt svagare områden . Så som Svea hovrätt också framhåller är de positiva effekter som regeringen lyfter fram mindre kopplade till visitationszoner än till en ökad polisiär närvaro i områden där det finns en hög risk för skjutningar och sprängningar. Centerpartiet har länge förespråkat en ökad lokal polisnärvaro, något som – tillsammans med en stark lokal närvaro av både det offentliga och civilsamhället – faktiskt har bevisad effekt på kriminalitet, våld och otrygghet. För att på lång sikt bli av med den grova organiserade brottsligheten måste vi använda metoder som har bevisad effekt, i stället för snabba enkla lösningar som brister i ändamålsenlighet och rättssäkerhet. Ökad diskriminering Det finns en överhängande risk för att regeringens förslag kommer att användas på ett sätt som upplevs som diskriminerande och stigmatiserande inom de områden som berörs. I förlängningen kommer detta att leda till oönskade konsekvenser i ett större samhälleligt perspektiv, något som påtalas av bl.a. Diskrimineringsombudsmannen (DO), Bris, Advokatsamfundet och JO. Av både utredningen och propositionen framgår det att poli ­ sens ingripanden inom visitationszoner sannolikt kommer att drabba personer som tillhör etniska minoriteter i större utsträckning än andra. Så som DO påtalar i sitt remissvar är visitationszonerna problematiska ur ett vidare likabehandlingsperspektiv, i förhållande till allas lika möjligheter att röra sig fritt i samhället utan stora ingrepp i den personliga integriteten oavsett etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. DO framhåller att riskerna för att polisen helt eller delvis kommer att tillämpa sådan etnisk profilering som inte är sakligt motiverad, och därför utgör diskriminerande etnisk profilering, är så höga att det i sig talar emot förslaget. Det saknas rättssäkerhetsgarantier Regeringen framhåller att förslaget tar hänsyn till rättssäkerhetsaspekter genom kontroll ­ mekanismer som skulle kunna minska risken för godtycke. Dessa kontrollmekanismer består i en möjlighet att överklaga beslut om att inrätta en visitationszon till domstol, och en skyldighet att dokumentera varje ingripande i zonen. Några kontrollmekanismer värda namnet innehållet dock inte förslaget, vilket såväl Lagrådet som Centrum för rättvisa och förvaltningsrätterna i Stockholm och Göteborg har påtalat; konstruktionen av överklagandemekanismen lider av omfattande brister, brister som inte kan läkas av de små justeringar regeringen gjort i propositionen. Dessa justeringar är blotta ändringar i marginalen, som inte kommer till rätta med problemet att förslaget i stort sett saknar rättssäkerhetsgarantier. Sammanfattningsvis kan konstateras att regeringens förslag har mött kritik i sällan skådad omfattning vad gäller syfte, effekt, skyddet av grundlagsskyddade fri- och rättig ­ heter, proportionalitet, risk för diskriminering och avsaknad av rättssäkerhetsgarantier. Dessutom har beredningen varit undermålig och stressats igenom utan att regeringen har kunnat motivera varför. Mot bakgrund av det ovan anförda finns inget annat alternativ för riksdagen än att avslå regeringens förslag. Ulrika Liljeberg (C) Malin Björk (C) Helena Vilhelmsson (C)

Motion till riksdagen 2025/26:4229 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) med anledning av prop. 2025/26:297 Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår regeringens förslag. Motivering Centerpartiets syn på rättspolitiken är tydlig – det går att vara både tuff och smart mot brottslighet. Det är med stolthet och målmedvetenhet vi driver en rättspolitik som fokuserar på att effektivt bekämpa brottslighet. Centerpartiet vill bidra till långsiktiga överenskommelser som skapar framtidstro – för att Sverige kan mer. I vårt rättspolitiska arbete leds vi av tre fokus – att förebygga och förhindra att brott begås, att stärka statens förmåga att utreda och lagföra brott samt att ha tro på att en positiv förändring är möjlig. I detta ser vi behovet av såväl kort- som långsiktiga reformer, särskilt i det förebyggande arbetet där vi vill se ett paradigmskifte för att vända den negativa utvecklingen. Vi anser vidare att hårda tag mot brottslighet inte behöver ske på bekostnad av rättssäkerheten. Centerpartiet ser att det är möjligt att bedriva en smart rättspolitik och samtidigt värna rättsstatens principer. Det är viktigt att stå emot frestelsen att landa i de mest rubriksättande, men många gånger ineffektiva, förslagen. Med utgångspunkt i vår ambition att arbeta resultatinriktat, rättssäkert och kunskapsbaserat vill vi därmed anföra följande. Behov finns av de föreslagna lagändringarna Centerpartiet delar regeringens bedömning att straffrättsliga reaktioner på brott ska vara rimliga och rättvisa samt i linje med det allmänna rättsmedvetandet. Därför har Centerpartiet vid flertalet tillfällen under mandatperioden stått bakom såväl generella som riktade straffskärpningar. Vi anser att propositionens föreslagna lagändringar i sak inte är orimliga, och vi instämmer i syftet men delar samtidigt den samlade kritiken från remissinstanser och Lagrådet mot ärendets bristande beredning. Avgörande problemet är att lagförslagen inte går att införa Centerpartiets centrala problem är dock förslaget om lagändringarnas ikraftträdande. Enligt regeringen ska lagändringarna träda i kraft den dag som regeringen själv bestämmer. Skälet till detta är att det i dag helt saknas förutsättningar för rättsväsendet att omhänderta lagförslagen – och det går heller inte att nu bedöma eller med tillräcklig säkerhet fastställa när det kan ske. Det rör sig inte minst om Kriminalvårdens svårigheter och utmaningar. Redan nu befinner sig myndigheten i en mycket ansträngd situation med långvarig över ­ beläggning på grund av en markant ökning av antalet klienter under de senaste åren. Om ytterligare reformer ska genomföras är det med andra ord helt grundläggande att vårt rättsväsende är rustat för att omhänderta dem. Enligt Kriminalvården är deras möjlig ­ heter att omhänderta förslagen till utredningens förslag till ikraftträdande – den 1 januari 2028 – kraftigt begränsade, särskilt med hänsyn till en stor mängd andra förändringar som också sker för närvarande. Man bedömer att plats- och personalbehoven till följd av bl.a. de nu aktuella förslagen kommer att kunna omhändertas tidigast år 2040. Även Domstolsverket angav i sitt remissvar att myndighetens verksamhetsstöd, möjligheter till effektiv digitalisering och rutiner kommer att påverkas kraftigt av de nya lagändringarna. För att inte införandet av det nya regelverket ska leda till alltför stor påverkan menade Domstolsverket att ikraftträdandet bör ske med lång framförhållning. Avslutningsvis i sitt remissvar påpekade Domstolsverket även att lagändringarna riskerade att leda till kompetensbrist, ökade handläggningstider, stora kostnadsökningar och ökade förhandlingstider. Centerpartiet delar Domstolsverkets bedömning och anser att detta – på både kort och lång sikt – är en helt orimlig situation som riskerar att drabba både enskilda och medarbetare och som kan påverka allmänhetens förtroende för rättsväsendet som helhet. För som regeringen själva skriver i propositionen är det i nuläget inte möjligt att fastställa vid vilken tidpunkt en tillräcklig kapacitet för att omhänderta samtliga förslag är uppnådd. Det innebär att det skulle kunna ta en eller flera mandatperioder innan lagstiftningen alls implementeras. Trots detta vill regeringen driva igenom några av de största straffrättsliga reformerna i modern tid och förflytta beslutsrätten kring deras ikraftträdande från riksdagen till regeringen. Centerpartiet anser att denna lagstiftnings ­ metod kan användas i särskilda fall – exempelvis vid krig, kris och annan beredskap eller när ett nödvändigt beslut i närtid från t.ex. EU inväntas. Centerpartiet kan dock inte ställa sig bakom en ordning där omfattande lagändringar lämnar riksdagens bord utan att ha reella förutsättningar att bli till faktisk lagstiftning inom överskådlig framtid. En mer demokratiskt välutformad, ändamålsenlig och överskådlig ordning vore att stärka rättsväsendets kapacitet först – och sedan fatta beslut i riksdagen. Centerpartiet ser ett stort behov av att stärka hela rättskedjan. Sveriges rättsväsende måste fungera, från anmälan till dom och sedermera kriminalvård. Det kräver inte bara resurser och kapacitetsbyggande, utan även effektiv styrning och ledning – något Sveriges nuvarande regering uppenbarligen misslyckats med. Sammanfattning Sammantaget ser Centerpartiet ett stort behov av att stärka rättsväsendets kapacitet i alla led. Vi instämmer samtidigt i behovet av att se över relevant lagstiftning för att skapa ett förutsägbart, rättssäkert och sammanhängande straffrättsligt system. Vi kan däremot inte ställa oss bakom en ordning där en av de största straffrättsliga reformerna i modern tid lämnar riksdagens bord utan att ha reella förutsättningar att kunna genomföras inom överskådlig framtid. Det är mycket angeläget att nödvändiga lagändringar utreds noga och sedan implementeras i en takt som vårt rättsväsende klarar av, utan att allmänhetens förtroende för rättsväsendet riskerar att skadas. För det är viktigt med skyndsam handläggning för att bekämpa dagens brottslighet, men det får inte ske på bekostnad av kvalitet eller att det som i detta fall blir lagstiftning som läggs på hyllan. Centerpartiet ser även att tidigare beslutade förändringar måste följas upp innan ytterligare reformer genomförs. Endast så skapar vi ett fungerande rättsväsende med kapacitet att omhänderta lagändringar. Allt för att skapa trygghet och säkerhet i hela landet. Ulrika Liljeberg (C) Malin Björk (C) Daniel Bäckström (C) Muharrem Demirok (C) Mikael Larsson (C) Anna Lasses (C) Kerstin Lundgren (C) Helena Vilhelmsson (C)