Jämförelse 87c07791d587dc87296de9b1
Underlagets kontrollsumma: 538318a6414664dc382b0245c2e4f1b82d91519f1af6ecd2c3cbfde0d1bd6d50

Bedöm om motionerna framför samma sakliga förslag. Läs båda fulltexterna, inklusive villkor och motiveringar. Redovisa matchande, ändrade och saknade yrkanden med citat och dokument-ID. Skilj samma förslag, delvis samma, olika och oklart. Textlikhet bevisar inte saklig likvärdighet. Om hela underlaget inte ryms ska det anges; trunkera inte tyst.

=== HA021: med anledning av skr. 2021/22:236 Resultatskrivelse om utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd genom multilaterala organisationer ===
Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/ha021

Motion till riksdagen
2022/23:1
av Lotta Johnsson Fornarve m.fl. (V)
med anledning av skr. 2021/22:236 Resultatskrivelse om utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd genom multilaterala organisationer
1
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör verka för att fler länder ökar sitt kärnstöd till det multilaterala biståndet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att jämställdhetsperspektivet måste omsättas i praktiken genom hela det svenska multilaterala utvecklingssamarbetet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör ha som mål att minst 50 procent av det multilaterala biståndet ska gå till flickor och kvinnor och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör verka för att EU, relevanta FN-organ, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna förstärker sitt jämställdhetsarbete med målet att minst 50 procent av allt utvecklingssamarbete ska gå till flickor och kvinnor och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör säkerställa att andelen multilateralt bistånd som avsätts för arbete med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) uppgår till minst 10 procent av det multilaterala biståndet och verka inom EU och FN för att övriga biståndsgivare följer Sveriges exempel, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör öka stödet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i det humanitära biståndet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för effektiv finansiering till civilsamhället genom multilaterala organisationer och i den internationella givarsamordningen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige såväl som enskilt land som medlem i EU och FN ska verka för att allt multilateralt utvecklingsbistånd ska följa biståndseffektivitetsagendan, utgå från respektive mottagarlands egna behov, respektera dess suveränitet och inte förknippas med ekonomiska villkor och tillkännager detta för regeringen.
2
Ett starkt stöd för svenskt bistånd
Vänsterpartiet vill se en rättvis och jämlik värld där alla människor har samma möjlig
­
heter och frihet att leva det liv de vill. Vi vill se en värld för nuvarande och kommande generation
er
som inte överskrider planetens gränser. En värld där alla människor kan leva i frihet från fattigdom, frihet från orättvisor, frihet från våld, frihet från rasism, frihet till våra kroppar och till vår kärlek och frihet att se våra barn växa upp i trygghet och få den kunskap och det stöd de behöver för att bli det bästa de kan. Vi vill att alla människor ska kunna ha ett arbetsliv där vi förverkligar oss själva och där vi får en god lön och pension. Varje människas frihet hänger samman med alla människors frihet, med ett samhälle som tillåter och gör den möjlig. Det är i rättvisa och jämlika samhällen människors frihet växer sig som starkast.
Utvecklingen i världen går i mångt och mycket åt fel håll.
Under många år har antalet demokratier i världen minskat, visar data från
Varieties
of
Democracy
(V
‑
Dem). I dag lever två tredjedelar av världens befolkning i vad som kan betecknas som en auktoritär stat
,
och demokratiska länder är numera i minoritet.
Jämställdheten i världen har också gått tillbaka i flera länder. Ett tydligt exempel är att kvinnor förvägras rätten att själva bestämma över sina kroppar, genom förbud och inskränkningar av rätten till fri abort.
I spåren av coronapandemin har nästan alla länder gått bakåt vad gäller mänsklig utveckling. För andra året i rad har det globala Human Development Index (HDI) sjunkit. I sin rapport Human Development
Report
2021
/20
22 pekar UNDP ut tre avgörande delar av vad man beskriver som ett nytt ”osäkerhets
­
komplex”
:
trycket på de planetära resurserna och ojämlikheten, de därpå följande genomgripande samhällsomvandlingarna samt den alltmer intensifierade polariseringen. Sammantaget skapar det en mycket svårtydd och oförutsägbar utveckling.
Fattigdomen, ojämlikheten och ojämställdheten får konsekvenser. Reaktionära, patriarkala och rasistiska strömningar, ofta med stöd av en ekonomisk elit, skördar framgångar genom att rikta udden mot de redan mest utsatta och förstöra miljön och klimatet. Extrema väderhändelser som torka och översvämningar slår redan i dag hårt mot människor i stora delar av världen och klimatfrågan är en av de frågor som oroar människor allra mest. De länder som släpper ut mest växthusgaser är de som drabbas lindrigast av växthuseffekten. I stället är det utvecklingsländer som kommer att få bära 75–80 procent av klimatförändringens skador och kostnader, enligt Världsbanken. De fattiga och redan utsatta i världen drabbas värst av värme, torka, översvämningar, sjukdomar och bristande vattenkvalitet. I denna tid behövs en kraftfull politik för jämlikhet, rättvisa och hållbar global utveckling.
I skrivelsen ger den avgående regeringen en redovisning av utvecklingssamarbetet och det humanitära biståndet genom multilaterala organisationer med fokus på åren 2019 och 2020. Vänsterpartiet har i mångt och mycket delat den avgående regeringens uppfattning om biståndet. Sverige har i stora delar ett bra bistånd som håller hög klass. Samtidigt har det funnits en hel del motsägelser där vi varit tydliga med att kritisera regeringen. Det handlar bl
.a.
om oviljan att stå bakom offentlig land-för-land-rapporter
­
ing på EU-nivå, de stora avräkningarna i biståndsbudgeten, motståndet att häva patentet på vaccin mot covid-19 under pandemin, fortsatta åtstramningar av de svenska asyl
­
lagarna, exportsatsningar riktade till diktaturer, oviljan att införa lagstiftning om före
­
tags ansvar för mänskliga rättigheter och den otillräckliga lagstiftningen för att begränsa vapenexport till diktaturer.
Vi är dock mycket oroade över den kommande utvecklingen av svenskt bistånd. I
skrivande stund är det inte klart hur Sveriges nya regering kommer att se ut. Men mycket
tyder på att svenskt bistånd är direkt hotat. Både Moderaterna och Sverigedemokraterna vill överge enprocentsmålet och i
stället sänka biståndet drastiskt. Sverigedemokrater
­
nas mål är att halvera biståndet. Sverige har en viktig roll i att tillsammans med de som tror på en multilateral världsordning motarbeta en negativ utveckling och i
stället stärka stödet för bistånd och för de multilaterala organisationer som arbetar med frågorna. Det
blir betydligt svårare med en regering som undergräver förtroendet för biståndssystemet.
2.1
Det multilaterala biståndet är centralt
Det är nu sju år sedan FN:s medlemsstater antog Agenda 2030 och de globala målen. De kanske viktigaste aspekterna av Agenda 2030 är att målen är universella och omfattar alla jordens stater och invånare och har ett tydligt jämlikhetsperspektiv.
Precis som nämns i skrivelsen är de multilaterala organisationerna centrala i arbetet för att uppnå de globala målen och för att samordna och följa upp Agenda 2030. Sam
­
tidigt är det långt kvar innan målen är uppnådda.
Sverige är en stor givare av multilateralt bistånd. År 2020 kanaliserades 67 procent av det totala svenska biståndet genom multilaterala organisationer. Det innebär
ca
39 miljarder kronor. Sverige är ofta bland de största givarna till flera av FN:s utvecklings
­
fonder och program. Bland de FN-organ som får mest svenskt bistånd finns UNDP, Unicef och UNHCR. Det finns en lång historia av starka relationer mellan Sverige och FN med dess institutioner samt en hög tilltro till deras förmåga att bedriva utvecklings
­
arbete.
Precis som det går att läsa i skrivelsen är det multilaterala systemet under press globalt. Det multilaterala samarbetet och biståndet utmanas av nationalistiska och reaktionära strömningar runt
om i världen. Det gäller även här hemma i Sverige. De senaste åren har biståndsorganisationer varnat för en global trend med ett svagare engagemang i multilaterala samarbeten och att givarländerna i högre grad talar om att stävja nationella behov före bistånd. Ytterligare en trend tycks vara ett mer politiserat bistånd, där utvecklingspolitik kopplats närmare givarländernas geopolitiska ambitioner. Det är sammantaget en mycket oroande utveckling.
Samtidigt har vi en mycket allvarlig situation i världen. Enligt den tidigare nämnda Human Development Report 2021
/20
22 ser
nio
av
tio
länder en historisk tillbakagång i mänsklig
utveckling. Rapporten menar att världen i nuläget är närmast oförmögen att ta itu med grundorsakerna till de problem vi ser och att man i
stället tvingas fokusera på
att hantera akuta kriser. En ökad polarisering och otrygghet minskar möjligheterna
till
kollektiv handling och gemensamt ansvarstagande.
Det multilaterala biståndet är beroende av medlemsstaternas bidrag. Biståndet genom multilaterala organisationer utgör ca
45 procent av det samlade internationella biståndet. År 2020 var Sverige den sjätte största givaren av multilateralt bistånd.
Kärnstödet behövs för att det multilaterala biståndet ska kunna bedrivas långsiktigt och effektivt. Kärnstöd är dessutom mer demokratiskt då organens beslutsfattande församlingar styr över budgetar i stället för de länder som betalar mest. Ett tydligt exempel är coronapandemin, som krävde ett stort mått av flexibilitet och akuta insatser.
I skrivelsen går att läsa hur Sverige genom påverkansarbete har verkat för
att
vissa prioriteringar ska få genomslag i multilaterala sammanhang. Vänsterpartiet instämmer i de prioriteringarna, som bl.a. handlar om demokrati, SRHR, klimat och miljö. Det finns även ett behov av att öka stödet globalt för att gynna kärnstödet.
Finansieringen av FN:s verksamhet bör reformeras för att gynna kärnstödet. Sverige har som ett av få länder fortsatt att ge ett betydande kärnstöd till flera av de multilaterala
biståndsgivarna och lyfts ofta fram som en positiv förebild för finansiering av FN
‑
organen.
Sverige bör verka för att fler länder ökar sitt kärnstöd till det multilaterala biståndet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
2.2
En feministisk utvecklings- och biståndspolitik
Kränkningar av kvinnors rättigheter är det vanligaste och mest omfattande brottet mot de mänskliga rättigheterna. Världen över begränsas kvinnors liv av diskriminerande lagstiftningar och samhällsnormer. Könsdiskriminering är en stor orsak till fattigdom, och kvinnor
,
som oftast har det verkliga försörjningsansvaret för familjen
,
saknar ofta de mest basala rättigheterna.
I skrivelsen går att läsa hur 2020 i
stället för att bli ett märkesår för jämställdheten präglades av en tillbakagång för den globala jämställdheten. En orsak var att corona
­
pandemin slog allra hårdast mot bl.a. kvinnor och flickor
, m
en också ett aktivt motstånd mot kvinnors, flickors och hbtqi-personers mänskliga rättigheter.
Kvinnors rättigheter är en nyckel till utveckling. Att öka kvinnors möjligheter till utbildning och försörjning bidrar till att förbättra den enskilda kvinnans ställning och främja jämställdhet i stort och bidrar dessutom till hela samhällets utveckling. Vänster
­
partiet är glada över att den avgående regeringen har valt att prioritera jämställdhets
­
arbetet högt när det kommer till utvecklingspolitiken.
För att det viktiga arbete som gjorts inte ska rinna ut i sanden är det centralt att den nya regeringen tar vid. Moderaterna har tillsammans med Kristdemokraterna tidigare uppgett att man inte ställer sig bakom en feministisk utrikes- och utvecklingspolitik. Det är mycket olyckligt. Även om man säger sig värna jämställdhet i den internationella politiken är man mycket otydlig kring hur detta ska gå till. Moderaternas Ulf Kristersson motsätter sig exempelvis enskilda strategier för jämställdhet i utrikespolitiken (Diakonias partiledarenkät 2022).
För Vänsterpartiet är det självklart att den svenska utvecklingspolitiken ska utgå från ett tydligt jämställdhetsperspektiv. Vi vänder oss mot den ovilja man från Moderaterna och Kristdemokraterna har att konkretisera vad man avser med att värna jämställdhet i utrikespolitiken. Vänsterpartiet menar att Sverige, i en värld där kvinnor systematiskt diskrimineras och åsidosätts, bör ha som målsättning att avsätta hälften av biståndet
eller mer till flickor och kvinnor. Det är på samma sätt viktigt att det skapas tydliga sätt att följa hur stor andel av biståndet som går till flickor och kvinnor respektive pojkar och män i internationella organisationer.
Jämställdhetsperspektivet måste omsättas i praktiken genom hela de
t
svenska
multi
­
laterala
utvecklings
samarbetet
. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Sverige bör ha som mål att minst 50 procent av
det multilaterala
biståndet ska gå till flickor och kvinnor. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Sverige bör verka för att EU, relevanta FN-organ, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna förstärker sitt jämställdhetsarbete med målet att minst 50 procent av allt utvecklingssamarbete ska gå till flickor och kvinnor. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
2.2.1
Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter
(
SRHR
)
SRHR måste också prioriteras i vårt utvecklingssamarbete.
E
nligt skrivelsen
utgjorde
det samlade svenska stödet för SRHR
3,2 miljarder kronor
år 2020, vilket motsvarade 6,1 procent av det totala biståndet. Behovet av ett ökat engagemang för att t.ex. för
­
hindra mödradödlighet
och
öka tillgången till sexualundervisning och moderna preven
­
tivmedel är mycket stort
, i
nte minst
p
å grund av
att sådant ofta tvingats stå tillbaka under coronapandemin. Vänsterpartiet menar att minst 10
procent av
Sveriges totala
biståndsbudget ska öronmärkas för SRHR – ett mål som även International
Parliamen
­
tarians
’ Conference on the Implementation of the ICPD Programme of Action (IPCI) ställde sig bakom i sin slutdeklaration Stockholm Statement
of
Commitment
.
Samma målsättning bör gälla för de medel som går till multilateralt bistånd.
Regeringen bör
säkerställa att
andelen
multilateralt
bistånd som avsätts för arbete med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR)
uppgår
till minst 10
procent av de
t multilaterala
bistånd
et
samt
verka inom EU och FN för att övriga biståndsgivare följer Sveriges exempel. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Ett område med växande utmaningar är arbetet med SRHR-frågor i humanitära kriser. Vi ser i dag ett tydligt samband mellan väpnade konflikter och ökad mödra
­
dödlighet, barnäktenskap och sexualiserat våld. I dag pågår flera utdragna konflikter runt
om i världen och fler människor än någonsin tidigare befinner sig i dag på flykt. Vi ser också att människor lever på flykt under allt längre tid. Så många som 20,7 miljoner människor beräkna
de
s leva i utdragna flyktingsituationer under UNHCR:s mandat, och 5,7 miljoner under UNRWA:s mandat under 2020. I genomsnitt varar en utdragen flyk
­
tingsituation i 26 år, enligt UNHCR. Behoven är enorma i konfliktområden och i flyktingläger. Det handlar om att motarbeta barnäktenskap och sexualiserat våld och säkra tillgången till preventivmedel, säkra aborter och mödravård. Flera organisationer, exempelvis UNFPA och International
Planned
Parenthood
Federation (IPPF), har börjat ställa om sin verksamhet för att förstärka sitt arbete med SRHR i humanitära kriser. Den svenska avgående regeringen har betonat frågan vid flera tillfällen och inkluderat SRHR i den nya strategin för Sveriges humanitära bistånd för 2021–2025. Strategin betonar att ”otillräcklig tillgång till SRHR-tjänster i humanitära kriser får allvarliga negativa konse
­
kvenser” och att ”behovet av sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) ska beaktas i alla humanitära kriser”. Vänsterpartiet menar att en ny regering måste säker
­
ställa Sveriges engagemang för SRHR inom det humanitära biståndet. Stödet till SRHR
bör dessutom utökas och integreras än mer tydligt i strategin för att förenkla uppföljningen
av SRHR-insatser.
Regeringen bör öka stödet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) i det humanitära biståndet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
2.3
Ett minskat demokratiskt utrymme
och stöd till civilsamhället
I en oroande tid måste Sverige vara en konsekvent och tydlig försvarare av mänskliga rättigheter och demokrati. Dessa perspektiv måste alltid genomsyra vår utvecklings
­
politik.
Amnesty konstaterar i sin årsrapport om situationen för de mänskliga rättigheterna 2020/21 att pandemin har blottat en systematisk ojämlikhet över hela världen där etniska minoriteter, hälso- och sjukvårdsarbetare och kvinnor hör till dem som drabbats värst. Framväxten av en alltmer demoniserande politik märks världen över. Kinas systema
­
tiska övergrepp mot uigurer är ett exempel, den iranska regimens brutala våld mot protesterna mot mordet på Jina Mahsa Amini ett annat.
Mot bakgrund av de ökande hoten mot människorätts- och miljöförsvarare är det mycket viktigt att Sverige påverkar andra givare och multilaterala organisationer att ge tydligt och långsiktigt stöd till civilsamhällets utsatta aktörer.
Det är särskilt viktigt att stödja de organisationer inom civilsamhället som arbetar med att stärka kvinnor och flickor samt hbtq
-
personers rättigheter
.
Stödet ska utgå från organisationernas egna analyser, behov och agendor.
Regeringen bör verka för effektiv finansiering till civilsamhället
genom
multilaterala organisationer och i den internationella givarsamordningen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
3
En biståndspolitik för rättvisa, jämställdhet och hållbar utveckling
Under lång tid har Vänsterpartiet varit pådrivande för att Sverige ska uppnå målet att 1
procent av BNI ska avsättas för internationellt utvecklingssamarbete. Sverige har nått
det målet
,
och nu är det dags att gå vidare; behovet av ett fungerande och effektivt bistånd
är stort. Därför bör enprocentsmålet göras till ett enprocentsgolv som utvecklingssam
­
arbetet inte får understiga.
Vänsterpartiets utgångspunkt för bistånd är den internationella solidariteten. Vi menar därför att utvecklingssamarbetet ska utgå från mottagarnas prioriteringar, inte från egenintressen i givarländer eller som ett maktmedel mot mottagarna. Vänsterpartiet menar att en förutsättning för en framgångsrik fattigdomsbekämpning är att det politiska och ekonomiska självbestämmandet i mottagarländerna ökar. Varje land har sin egen historia och sin egen unika situation och det finns således aldrig en enda väg till utveck
­
ling. Av den s.k. biståndseffektivitetsagendan, som antogs i Paris 2005 och sedan upp
­
daterats i Accra, Busan och Mexiko City, framgår att mottagarländernas inflytande över utvecklingssamarbetet måste öka. Biståndsgivarna har lovat att förändra attityder och metoder för att anpassa sitt bistånd bättre till varje enskilt samarbetsland. Mottagar
­
länderna måste med andra ord äga sin egen utveckling.
Tyvärr måste vi konstatera att utvecklingen på flera håll går i rakt motsatt riktning. Givarländernas avräkningar för kostnader för flyktingmottagande har ökat kraftigt de senaste åren och EU driver på för att använda bistånd till militär verksamhet och har i allt större utsträckning börjat använda bistånd för att pressa fattiga länder att stoppa människor på flykt. Samtidigt driver flera EU-länder på för en bredare definition av privatsektorbistånd som riskerar att leda till att biståndspengar går till företag i rika länder i stället för till fattiga människor i fattiga länder. Det är gamla och omoderna sätt att bedriva bistånd, som har prövats och som har misslyckats. Ägarskap är en fråga om demokrati, men också om effektivitet.
Ägarskap är dessutom centralt för att biståndspolitiken ska genomsyras av ett rättighetsperspektiv och utgå från fattigas perspektiv på utveckling samt sträva mot målet att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. En effektiv biståndspolitik kräver att mottagaren äger sin egen utveckling. Det är de människor som känner fattigdomen och orättvisorna i sin vardag som behöver sätta dagordningen för biståndet. Därför måste besluten om landets utveckling tas av invånarna själva – detta är grunden för demokrati. Vänsterpartiet menar att det är centralt att befolkningen i de fattiga länderna tillåts att formulera sina egna mål och visioner och styra sin egen utveckling. Vår uppfattning har stöd i bistånds
­
effektivitetsagendan samt de övriga internationella och svenska riktlinjer som styr biståndet. Dessa överenskommelser behöver ett kraftfullt försvar i dag.
Sverige ska som enskilt land såväl som medlem i EU och FN verka för att allt
multi
­
lateralt
utvecklingsbistånd ska följa biståndseffektivitetsagendan, utgå från respektive mottagarlands egna behov, respektera dess suveränitet och inte förknippas med ekono
­
miska villkor. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
3.1
Avräkningarna
Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina har chockat hela världen. Mer än en fjärdedel av Ukrainas befolkning
har
tvingats på flykt. Människor tvingas lämna sina hus och hem, familjer splittras, antalet våldtäkter ökar och gravida tvingas föda sina barn i skyddsrum och på tunnelbanestationer. Sverige och resten av Europa måste gemensamt ta ansvar för att välkomna de människor som nu flyr den ryska attacken.
Den avgående regeringen har valt att finansiera mottagandet av människor som flyr Ukraina genom avräkningar i biståndsbudgeten. I april 2022 infördes ett utbetalningstak på biståndet på 9,2 m
iljarder
kr
onor
för att möjliggöra ökade asylavräkningar. Detta har sedan sänkts i flera steg och ligger sedan augusti i år på 4,9 m
iljarder
kr
onor
(press
­
meddelande från regeringen
den
18 augusti 2022). Det innebär dock fortfarande en stor minskning av den befintliga biståndsbudgeten och att det så viktiga enprocentsmålet undergrävs. Beslutet innebär att Sida tvingas bryta överenskommelser med både multilaterala organisationer och främst civilsamhällesorganisationer, men också att resurserna för viktiga frågor såsom mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer minskar. Osäkra prognoser för avräkningarna leder dessutom till en stor ryckighet i biståndsbudgeten som motverkar den långsiktighet som så väl behövs.
Med ett ansträngt klimatnödläge, en pandemi som fortfarande pågår runt
om i världen, enorma globala klyftor, brist på grundläggande demokratiska rättigheter i många länder och brist på basala nödvändigheter såsom rent vatten och mödravård är behoven av bistånd enorma.
Vänsterpartiet kommer att återkomma till frågan om avräkningar i syfte att värna biståndet. Sverige har alla möjligheter att vara en fristad för människor på flykt från bl.a. Rysslands anfallskrig, utan att behöva göra avkall på det internationella biståndet. Vi vill bl.a. se ett förändrat regelverk inom OECD-
Dac
i syfte att skärpa möjligheterna till avräkningar för inhemskt flyktingmottagande och en ökad transparens vad gäller de svenska avräkningarna.
Lotta Johnsson Fornarve (V)
Andrea Andersson Tay (V)
Kajsa Fredholm (V)
Hanna Gunnarsson (V)
Håkan Svenneling (V)
Linda Westerlund Snecker (V)

=== HC0263: Folkrörelsebiståndet ===
Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/hc0263

Motion till riksdagen
2024/25:63
av Lotta Johnsson Fornarve m.fl. (V)
Folkrörelsebiståndet
1
Innehållsförteckning
2 Förslag till riksdagsbeslut
3 Omläggningen av svenskt bistånd
4 Ett hårt slag mot civilsamhället
4.1 Ett ökat egenfinansieringskrav
4.2 Antalet transaktionsled
4.3 Slopat informationsstöd
4.4 Fackföreningsrörelsen
4.5 Fredsrörelsen
5 Ett ineffektivt bistånd utan kommunikation
5.1 Regeringens kortsiktiga utvecklings- och biståndspolitik
6 En kommersialisering av biståndet
2
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att de ingångna avtal som med det nya beslutet upphör den 1 januari 2025 ska fortsätta och få löpa ut i enlighet med vad som tidigare avtalats och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för effektiv finansiering i samklang med biståndseffektivitetsagendan till civilsamhället – i Sverige, i multilaterala organisationer och i den internationella givarsamordningen – och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med en plan för att säkra närvaron av mindre civilsamhällesorganisationer inom biståndet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett förändrat regelverk för finansiering i syfte att underlätta för mindre organisationer att bedriva biståndsverksamhet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör uppdra åt Sida att inte begränsa antalet avtalsled så som föreslagits och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen omgående bör återställa informationsstödet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör säkerställa att den svenska nationella kontaktpunkten har tillräckliga resurser och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen omgående bör återinföra det avskaffade stödet till den svenska fredsrörelsen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör säkerställa långsiktig finansiering till fredsorganisationer i syfte att upprätthålla ett starkt civilsamhälle som kan granska regeringens beslut och bidra till debatt och folkligt engagemang i försvars- och säkerhetspolitiska frågor och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i regleringsbrevet för Folke Bernadotteakademin för 2025 bör uppdra åt myndigheten att återuppta verksamheten med det svenska medlingsnätverket för kvinnor och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i kommande civilsamhällesstrategi måste säkerställa verktyg för en ökad, regelbunden och formaliserad dialog med civilsamhällesorganisationer i utvecklings- och biståndsfrågor och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen måste säkerställa att civilsamhällesorganisationer inkluderas inför övergripande beslut om och förändringar av bistånds- och utvecklingspolitiken, särskilt vad gäller beslut som direkt rör organisationerna själva såsom finansiering, och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i kommande civilsamhällesstrategi bör återkomma med en plan för att säkra långsiktighet i kommande avtal, med utgångspunkt i att de som regel bör löpa under minst fem år, och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör säkerställa att alla aktörer som arbetar med bistånd och utvecklingssamarbete, inklusive de inom den privata sektorn, ska följa Sveriges politik för global utveckling samt den svenska politikens utvecklingsmål inom ramen för Sveriges arbete med Agenda 2030 och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att Dac återgår till ett mer restriktivt regelverk vad gäller privatsektorbiståndet och tillkännager detta för regeringen.
3
Omläggningen av svenskt bistånd
Regeringen och Sverigedemokraternas politik innebär ett paradigmskifte i en lång tradition av svensk biståndspolitik. Något av det första man gjorde när man kom till makten var att överge det etablerade enprocentsmålet. Att sänka biståndet i en tid när globala kriser överlappar varandra och behoven är som allra störst är ett slag mot de människor som har det allra svårast i världen.
Regeringen har gjort en total omläggning av biståndet genom sin nya reformagenda, kallad ”Bistånd för en ny era – frihet, egenmakt och hållbar tillväxt”. Men tvärtom vad titeln utlovar är regeringen tydlig med att svenska intressen ska ligga till grund för den nya biståndspolitiken. Det går helt emot principerna om hur bistånd ska bedrivas: från mottagarens egna prioriteringar och behov. Man använder också biståndet som ett verktyg för att uppnå migrationspolitiska villkor. Det är ett avsteg från själva grund
­
principen om bistånd och strider mot principerna om effektivt bistånd.
Ägarskap är centralt för att biståndspolitiken ska genomsyras av ett rättighets
­
perspektiv och utgå från fattigas perspektiv på utveckling samt sträva mot målet att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Ett fokus på svenska intressen sätter hela biståndspolitiken i gungning. Det är tydligt att regeringen inte har några ambitioner om att Sverige ska fortsätta att ta ansvar för den globala utvecklingen.
4
Ett hårt slag mot civilsamhället
Regeringen har tidigare aviserat att biståndet som kanaliseras via civilsamhället ska öka. Samtidigt konstaterar biståndsplattformen Concord i sin granskning av Sveriges politik för global utveckling (Barometer 2024) att ”den faktiska ökningen i budgeten är så marginell att den med svårighet kan kallas en ökning”.
Vid årsskiftet 2025 kommer Sidas avtal med en lång rad organisationer som bedriver bistånd till civilsamhället att sägas upp. Det meddelade myndigheten tidigare i år. Detta trots att många av avtalen löper över flera år och fortfarande har lång tid kvar. Orsaken till det hastiga beslutet är myndighetens samlade tolkning av regeringens styrning. Det är alltså en direkt konsekvens av regeringens förda politik.
Den demokratiska utvecklingen i världen går åt helt fel håll. V-Dem 2024 konstaterar att hela 71
procent av världens befolkning nu lever i icke-demokratiska länder. De demokratiska framstegen i världen har spolats tillbaka flera decennier. FN konstaterar en global tillbakagång vad gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. Det handlar bl.a. om att grundläggande rättigheter som sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR), utbildning och organisationsfrihet sätts på undantag. I den repressiva utvecklingen märks bl.a. angrepp på civilsamhället. Ett verktyg är till exempel inskränkt finansiering för organisationer. Det gör att det svenska civilsamhället kan spela en avgörande roll för den demokratiska utvecklingen i världen. Dessvärre går regeringens politik i direkt motsatt riktning.
I regeringens reformagenda för biståndet går att läsa att en av de tematiska prioriteringarna är att öka stödet till civilsamhället och försvarare av mänskliga fri- och rättigheter och demokrati. Tyvärr gör man i praktiken tvärtom. Det går inte att som regeringen gör slå fast att civilsamhället är en viktig aktör och samtidigt dra undan mattan för detsamma. Att man inte ser kopplingen mellan civilsamhället i Sverige och i mottagarländerna är märkligt.
Regeringen har som målsättning att kapa kostnaderna för det bistånd som går till svenska civilsamhälleliga organisationer. Exempel på svenska organisationer som drabbas är Union to Union, RFSU, Naturskyddsföreningen, Rädda Barnen och Act Svenska kyrkan. Ett indraget stöd till organisationerna är ett direkt slag mot civil
­
samhället i mottagarländerna. När de befintliga avtalen nu sägs upp påverkas finansie
­
ring för nästan 2
000 organisationer runt om i världen: fackförbund, trossamfund, miljöorganisationer, barnrättsorganisationer, kvinnorättsorganisationer och jordbruks
­
kooperativ.
Sida har lämnat en redovisning i tre delar om förändringar i civilsamhällesbiståndet. Myndigheten bedömer i del två att kostnaderna för handläggning av insatser skulle öka om Sida själva i större utsträckning skulle ta över förmedlingen av bistånd förmedlat till det civila samhället (ärendenr 24/000530). Det som skulle bli kapade kostnader blir i
stället ökade kostnader. Redovisningen konstaterar dessutom betydligt fler potentiella negativa effekter än positiva. Inte minst en minskad pluralism. Sida menar att det svenska civilsamhällets organisationer ”på ett unikt sätt [kan] stärka partners kapacitet vad gäller interndemokrati och arbete för demokratisering”. Man skriver vidare om de unika möjligheterna att driva för Sverige prioriterade frågor som t.ex. ”hbtqi-personers rättigheter, jämställdhet, antikorruption samt barns och ungas inflytande”.
Skälen att säga upp ingångna avtal och övergå till en hastigt framtagen modell där stödet till civilsamhällets så viktiga organisationer drastiskt minskas kan inte motiveras. Regeringens beslut är helt och hållet tagit utifrån ideologiska skäl.
De ingångna avtal som med det nya beslutet upphör den 1 januari 2025 ska fortsätta och få löpa ut i enlighet med vad som tidigare avtalats. Detta ska riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Regeringen bör verka för effektiv finansiering i samklang med biståndseffektivitets
­
agendan till civilsamhället – i Sverige, i multilaterala organisationer och i den internationella givarsamordningen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Den 31 oktober i år löper den nuvarande strategin för stöd genom svenska organisationer i det civila samhället (CSO-strategin) ut och en ny ska antas. Samtidigt finns många frågetecken och oklarheter kring hur biståndet ska se ut framöver. Sedan sitt tillträde har regeringen skött hanteringen av svenskt bistånd oerhört vårdslöst – i direkt motsättning till det transparenta och effektiva bistånd som behövs.
Att minska stödet till svenska biståndsorganisationer är helt i linje med den förda politiken i stort, där civilsamhällets engagemang på vitt skilda områden kringskärs. Regeringen går till angrepp mot en rad organisationer och institutioner som alla värnar det demokratiska varandet. Det handlar bl.a. om nedskärningar inom folkbildning, indraget stöd till etniska organisationer och om inskränkningar för organisationer som arbetar med bistånd. Den demokratiska utvecklingen i Europa minskar påtagligt, enligt V-Dem 2024. Sverige ska vara en motvikt till en sådan utveckling, inte understödja den.
4.1
Ett ökat egenfinansieringskrav
Regeringens strategi för utvecklingsarbete med det civila samhället för 2024 innebär ett ökat egenfinansieringskrav. Det är en mycket oroväckande utveckling. För små organisationer innebär det en dubblering redan i år eller en tredubbling fr.o.m. nästa år. Flera av de mindre organisationerna, som t.ex. Afrikagrupperna, har meddelat att de inte kommer att klara av att samla in de medel som behövs. Små civilsamhällesorganisa
­
tioner riskerar att tvingas stänga ned. Deras långa och upparbetade relationer, särskilda expertis samt unika möjligheter att nå särskilda grupper riskerar att gå helt förlorade. Små civilsamhällesorganisationer tillför ett betydande mervärde till svensk inter
­
nationell samverkan. Inte minst genom sina unika möjligheter att nå särskilda, ofta särskilt utsatta, grupper.
Regeringen bör återkomma med en plan för att säkra närvaron av mindre civil
­
samhällesorganisationer inom biståndet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Regeringen bör återkomma med ett förändrat regelverk för finansiering i syfte att underlätta för mindre organisationer att bedriva biståndsverksamhet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
4.2
Antalet transaktionsled
Sidas utgångspunkt är att det i framtiden inte ska finnas mer än ett avtalsled efter Sidas avtalspartner, med viss möjlighet till två led i undantagsfall. Det drabbar organisationer som i
dag använder sig av fler led. Många gånger är det helt nödvändigt med fler än ett led för att kunna nå lokala eller särskilt utsatta organisationer. Risken är att möjligheten till undantag tolkas så restriktivt att det i praktiken blir omöjligt att bedriva vissa typer av projekt.
Det kan vid en första anblick tyckas säkrare och mer effektivt att minimera antalet transaktionsled. I själva verket kan det vara tvärtom. Att överföra stora summor pengar till en lokal organisation med svaga strukturer i ett land med utbredd fattigdom är ett risktagande ur korruptionssynpunkt. På samma sätt kan instabila samhällsstrukturer och institutioner innebära att pengarna inte kommer fram. Erfarenheter från länder som Malaysia och Panama där myndigheterna stängt ner olika organisationers bankkonton är ett exempel. Det kan också vara så att partnerorganisationen ännu inte besitter den kapacitet och kompetens som behövs för att hantera större transaktioner och att ett av målen med samarbetet är att stärka upp de ekonomiska strukturerna. Därtill finns länder vars lagstiftning begränsar transfereringar som gör det svårt eller omöjligt att begränsa antalet led till ett enda. Sammantaget kan t.ex. en större regional partner eller annan part vara nödvändig för att pengarna ska hamna rätt och komma till största möjliga nytta.
Regeringen bör uppdra åt Sida att inte begränsa antalet avtalsled så som föreslagits. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
4.3
Slopat informationsstöd
Förutom att medlen för bistånd minskar har regeringen tagit bort informationsstödet. I praktiken innebär det en direkt avveckling av en lång rad informationskanaler, vilket i sin tur minskar transparensen och kvaliteten i svenskt bistånd. I och med ett minskat informationsstöd blir även möjligheten att granska vad svenska biståndspengar används till mindre. Möjligheterna till en bred och folklig debatt om biståndet kringskärs. Det är också någonting som OECD tar upp i sin utvärdering (OECD, Sweden’s Mid-term Review, 16–17 March 2023, Stockholm).
Som exempel på vad pengarna använts till kan nämnas tidningen Sveriges Naturs granskning av hur fackliga företrädare mördas i svenska Vattenfalls jakt på billigt kol från Colombia eller tidningen Arbetets avslöjande om att AP
‑
fonderna köper stats
­
obligationer i diktaturer och bevakningen av Rysslands invasion av Ukraina. Stödet har t.ex. också bidragit till att kvinnorättsaktivister från Sydamerika har kunnat resa till Europa och samtala med svenska makthavare.
Ett svenskt bistånd av hög kvalitet förutsätter en svensk biståndsdebatt av hög kvalitet. Vi behöver ta till vara den enorma kompetens och erfarenhet som finns i folkrörelserna, både när det kommer till utformningen av biståndet och i den breda utvecklingsdebatten. I en undersökning från branchorganisationen Giva om privat
­
personers inställning till att skänka pengar framkommer det att givarna anser det oerhört viktigt med kunskap om hur bidragen kommer till användning.
Regeringens beslut att helt slå undan benen för civilsamhällets informations
­
verksamhet kommer att minska kunskaperna om svenskt bistånd och riskerar att i förlängningen bidra till ett minskat stöd för internationellt bistånd. Att dessutom göra det i samband med en omfattande omläggning av svenskt bistånd är ett uppenbart demokratiskt problem. Detta tycks också ske helt utan någon vidare konsekvensanalys av hur det minskade informationsstödet kommer att påverka svenskt bistånd på längre sikt.
Regeringen bör omgående återställa informationsstödet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
4.4
Fackföreningsrörelsen
Att få organisera sig i fria och oberoende fackföreningar är en grundläggande mänsklig rättighet. Trots det är det i många av världens länder fortfarande förknippat med stor fara. Runt om i världen avskedas, trakasseras, fängslas och mördas modiga kvinnor och män bara för att de valt att organisera sig på sina arbetsplatser och krävt sina grund
­
läggande rättigheter. Sidas beslut om att säga upp avtal drabbar fackföreningsrörelsens biståndsarbete hårt. Förra året tecknade myndigheten ett avtal med Union to Union för att under fem år stötta fackförbund i 64 länder. Ett arbete som nu sägs upp i förtid och därmed går om intet.
I regeringens reformagenda koncentreras fokus i biståndet till Europa och framför allt Ukraina. Men när det kommer till stödet till fackliga organisationer så går man i motsatt riktning. I den svenska regeringens strategi för Sveriges uppbyggnads- och reformsamarbete med Ukraina 2023–2027 nämns inte arbetstagares rättigheter alls. På samma sätt lägger reformagendan stort fokus på företag och handel, men nämner inte det fackliga arbetets betydelse. Det är anmärkningsvärt med tanke på den situation Ukraina befinner sig i just nu liksom det enorma arbete som Ukraina står inför. I
stället slår man undan benen för viktiga projekt genom att låta Sida säga upp ingångna avtal. Det drabbar t.ex. unga fackligt aktiva i Ukraina som arbetar för demokrati, mot korruption och för att bygga upp landet i krigets skugga.
OECD:s uppdaterade regelverk ställer krav på nationella kontaktpunkter att ha resurser och kompetens för att kunna hantera klagomål gällande risker kopplat till miljö och klimat, repressalier och dialog med de som är negativt påverkade av ett företags verksamhet. Den svenska nationella kontaktpunkten brister på flera områden, bl.a. vad gäller transparens, tillgänglighet och dialog med civilsamhället.
Regeringen bör säkerställa att den svenska nationella kontaktpunkten har tillräckliga resurser. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
4.5
Fredsrörelsen
Sverige behöver ett starkt civilsamhälle som kritiskt kan granska regeringens beslut och bidra till sakkunskap, analyser, debatt och engagemang. Regeringen har beslutat att kapa det statliga ekonomiska stöd som i nästan 100 år getts till svenska organisationer som arbetar för fred och nedrustning. Detta sker i en tid när säkerhetsläget är mer ansträngt än på länge och stora och avgörande säkerhetspolitiska beslut tas – beslut som kommer att få konsekvenser för Sveriges roll i världen under lång tid framöver.
Under 2023 uppgick stödet till drygt 20
miljoner kronor, fördelat på 18 organisa
­
tioner. Det är i säkerhetspolitiska sammanhang en relativt liten summa men helt avgörande för de berörda organisationerna.
Stödet har fördelats via Folke Bernadotteakademin (FBA), och i regleringsbrevet för 2024 avskaffas stödet helt, med undantag för redan ingångna avtal. Det är svårt att inte tolka regeringens beslut som ett direkt angrepp på de kritiska röster som fredsrörelsen utgör.
Det är en allvarlig utveckling som riskerar att få långsiktiga konsekvenser för det demokratiska inflytandet och engagemanget. Att en regering drar undan stödet till organisationer som är kritiska mot regeringen är någonting vi är vana att se i länder med ett betydligt större demokratiskt underskott än i Sverige.
Regeringen bör omgående återinföra det avskaffade stödet till den svenska freds
­
rörelsen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Regeringen bör säkerställa långsiktig finansiering till fredsorganisationer och i syfte att upprätthålla ett starkt civilsamhälle som kan granska regeringens beslut och bidra till debatt och folkligt engagemang i försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Som ett led i att konkretisera FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet har FBA sedan 2015 samordnat ett kvinnligt medlingsnätverk med expertkunskap inom diplomati, fredsbyggande, fredsmedling och fredsförhandling. Nätverket har varit viktigt för att främja kvinnors roll i fredsprocesser och bidra till Sveriges arbete med resolutionen. Det har t.ex. handlat om att stödja sudanesiska kvinnors arbete för åter
­
gång till en konstitutionell ordning och om mentorskap för uppföljning av fredsavtal i Mali.
I regleringsbrevet för FBA 2023 beslutade regeringen att verksamheten skulle vila, och efterföljande år beslutande man att FBA helt skulle upphöra med verksamheten.
Det är ännu ett exempel på hur regeringen går på tvärs med vad man säger sig göra, i en närmast nyspråklig anda.
Medan man i sin egen reformagenda skriver om vikten att stärka kvinnors och flickors frihet och egenmakt lägger man ner en fungerande och viktig verksamhet som syftar till just detta.
Regeringen bör i regleringsbrevet för Folke Bernadotteakademien för 2025 uppdra åt myndigheten att återuppta verksamheten med det svenska medlingsnätverket för kvinnor. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
5
Ett ineffektivt bistånd utan kommunikation
Regeringens företrädare pratar gärna om effektivitet. Samtidigt går politiken stick i stäv med forskning och erfarenheter. Ett exempel är biståndet till Kambodja, som redan dragits in. Ett land där civilsamhället upplever ett allt hårdare tryck från den auktoritära regeringen. Detta trots att Expertgruppen för biståndsanalys (Eba) visar att det svenska stödet har främjat en demokratisk utveckling i landet och rekommenderar ett fortsatt bistånd.
Om folkrörelsebiståndet skulle försvinna innebär det inte bara ett enormt tapp av kunskap och erfarenhet som civilsamhället samlat på sig under decennier. Det innebär också begränsningar i möjligheten att nå ut i mottagarländerna. Det är inte görbart för en myndighet att nå ut till lokalsamhället på det sätt som civilsamhället kan genom sina nätverk och partnerorganisationer. Många organisationer i mindre demokratiska länder kan inte heller ha direkt kontakt med en myndighet.
Genomgående sker förändringarna inom biståndet utan dialog med berörda parter. Civilsamhällets organisationer har återkommande efterfrågat en bättre kommunikation med biståndsministern, Sida och regeringen. Trots det har kommunikationen varit knapphändig och företrädesvis handlat om information om redan fattade beslut. Det strider mot de Gemensamma Åtaganden (GÅ) och den överenskomna arbetsordning som regeringen och civilsamhällets organisationer enats om. Sidas beslut om att säga upp ingångna avtal är också omgärdat av bristande transparens. Berörda organisationer uppger att man saknar dokumentation och beslutsunderlag, helt i strid med god förvaltningsordning och offentlighetsprincipen. Man beskriver beslutet om att säga upp ingångna avtal redan till årsskiftet 2025 som en ”kalldusch”.
I kommande civilsamhällesstrategi måste regeringen säkerställa verktyg för en ökad, regelbunden och formaliserad dialog med civilsamhällesorganisationer i utvecklings- och biståndsfrågor. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Regeringen måste säkerställa att civilsamhällesorganisationer inkluderas inför övergripande beslut om och förändringar av bistånds- och utvecklingspolitiken, särskilt vad gäller beslut som direkt rör organisationerna själva såsom finansiering. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
5.1
Regeringens kortsiktiga utvecklings- och biståndspolitik
Regeringen har även aviserat att den vill öppna för kortare avtal i framtiden, trots att all forskning visar att långsiktighet är viktigt för ett bra och effektivt bistånd. Ett projekt bör vara minst fem år för att vara effektivt. Det går inte att bygga upp någon vettig verksamhet under t.ex. ett år. Regeringens ledord om transparens, effektivitet och långsiktighet klingar falskt.
Regeringen bör i kommande civilsamhällesstrategi återkomma med en plan för att säkra långsiktighet i kommande avtal, med utgångspunkt i att de som regel bör löpa under minst fem år. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
6
En kommersialisering av biståndet
En ambition från regeringens sida är att i högre utsträckning knyta samman biståndet och handelspolitiken. Vänsterpartiet ser med oro på en sådan utveckling. Kan handelspolitiken användas för att lyfta människor ur fattigdom är det naturligtvis välkommet. Och går det att vinna positiva synergieffekter är det positivt. Men man ska vara mycket noga med att det inte är detsamma som bistånd. Det går inte att nog understryka vikten av ett ägarskaps- och rättighetsperspektiv i biståndspolitiken.
Regeringen är också tydlig med att man vill stärka den privata sektorns roll i utvecklingssamarbetet. Vänsterpartiet ifrågasätter den prioriteringen, delvis p.g.a. bristerna i uppföljning och redovisning avseende privatsektorbiståndet. För att biståndet på ett effektivt sätt ska bidra till utveckling anser vi att alla utvecklingsinsatser, inklusive de som utförs av den privata sektorn, som grundregel ska omfattas av samma regler för uppföljning och mätas mot samma rapporteringsindikatorer.
Regeringen bör säkerställa att alla aktörer som arbetar med bistånd och utvecklingssamarbete, inklusive de inom den privata sektorn, ska följa Sveriges politik för global utveckling samt den svenska politikens utvecklingsmål inom ramen för Sveriges arbete med Agenda 2030. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Inom Dac har det de senaste åren skett en vidgad definition av privatsektorbiståndet. Civilsamhället har varnat för att detta i förlängningen riskerar att urholka biståndet och omdirigera pengarna från fattigdomsbekämpning och hållbarhetsutveckling till kommersiella intressen. Det är samma väg som den svenska regeringen går. Vänsterpartiet delar den oron och menar att en för bred definition av privatsektor
­
biståndet riskerar att leda till att biståndet i större utsträckning finansierar företag i givarländer i
stället för biståndets verkliga målgrupper. En viktig princip att värna när det gäller privatsektorbistånd är den om additionell effekt, som säger att bistånd endast ska ges via privat sektor om det finansierar satsningar som annars inte hade skett. En annan risk med privatsektorbistånd är att det leder till en ökad andel bundet bistånd, som binds till köp av varor och tjänster från företag i givarländerna. Sverige bör därför driva på för en återgång till ett mer restriktivt regelverk.
Regeringen bör verka för att Dac återgår till ett mer restriktivt regelverk vad gäller privatsektorbiståndet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Lotta Johnsson Fornarve (V)
Andrea Andersson Tay (V)
Kajsa Fredholm (V)
Hanna Gunnarsson (V)
Håkan Svenneling (V)