Jämför sakliga förslag
A · Åtgärder för de nationella minoriteterna och minoritetsspråken
2022/23 · HA021214 · Nooshi Dadgostar (V); Andrea Andersson Tay (V); Ida Gabrielsson (V); Samuel Gonzalez Westling (V); Tony Haddou (V); Vasiliki Tsouplaki (V); Jessica Wetterling (V)
Original hos RiksdagenB · Språk och litteratur
2024/25 · HC021932 · Nooshi Dadgostar (V); Andrea Andersson Tay (V); Samuel Gonzalez Westling (V); Andreas Lennkvist Manriquez (V); Isabell Mixter (V); Daniel Riazat (V); Vasiliki Tsouplaki (V)
Original hos RiksdagenVarför paret visas: Semantisk dokumentlikhet.
Ordlikhet 0.014 · ämneslikhet 0.769. Poängen är stöd för granskning, inte ett beslut om samma sakliga förslag.
Vad föreslår motionerna?
0 möjliga matchningar · 13 yrkanden i A · 15 i B.
Yrkanden har avgränsats automatiskt och parats ihop efter textlikhet, en motsvarighet per yrkande. Matchningen behöver granskas mot fulltexternas villkor och motiveringar. Utfallet avser kammarens beslut; ett saknat beslut betyder inte avslag.
- Yrkanden saknar motsvarighet
13 yrkanden i A utan säker motsvarighet
A1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att se över frågan om ett starkare grundlagsskydd för de nationella minoriteterna (sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar) och urfolket samer samt minoritetsspråken (samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch) och tillkännager detta för regeringen.
A2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att se över om språk ska införas som en diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen och tillkännager detta för regeringen.
A3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om ett fungerande nationellt tillsynsansvar för att säkerställa att syftet med lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk efterlevs och tillkännager detta för regeringen.
A4. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att inrätta ett förvaltningsområde för romani chib och tillkännager detta för regeringen.
A5. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att ta fram en nationell strategi för den judiska minoriteten och tillkännager detta för regeringen.
A6. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör inrätta informationscentrum om de nationella minoriteterna judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar och tillkännager detta för regeringen.
A7. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör få i uppdrag att utreda älvdalskans position och se över möjligheten för älvdalskan att bli ett minoritetsspråk och tillkännager detta för regeringen.
A8. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att i nära samarbete med Sametinget och det samiska samhället ta fram ett förslag till samisk språklag och tillkännager detta för regeringen.
A9. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att se över ett möjligt samarbete mellan de nordiska biblioteken för att det ska bli möjligt att låna böcker från andra nordiska länder på olika samiska språk och tillkännager detta för regeringen.
A10. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör ta initiativ till att inrätta en nationalscen för Sápmi och tillkännager detta för regeringen.
A11. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör ta initiativ till en nivå på minsta garanterade undervisningstid i modersmålsämnet där minoritetsspråken ingår i grundskolan och tillkännager detta för regeringen.
A12. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning som ser över utbildningskedjorna för alla nationella minoriteters språk och kultur inom lärosätena i syfte att de ska vara sammanhängande och tillkännager detta för regeringen.
A13. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör ge lärosätena i uppdrag att arbeta fram och anta en minoritetspolitisk strategi och tillkännager detta för regeringen.
15 yrkanden i B utan säker motsvarighet
B1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett förslag som innebär att rätt till modersmålsstöd införs i förskolan, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag som innebär att rätten till studiehandledning på modersmål stärks, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda frågan om vilka åtgärder som behöver vidtas för att studiehandledning på modersmål ska bli så likvärdig som möjligt över hela landet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B4. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör föreslå en ny lagstiftning som ger ensamkommande barn rätt till modersmålsundervisning, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B5. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en utökad rätt för adopterade att studera sitt modersmål på komvux bör utredas och tillkännager detta för regeringen.
B6. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skrivningen om minst fem elever bör tas bort och tillkännager detta för regeringen.
B7. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att möjligheten att läsa två modersmålskurser bör införas, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B8. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett lagförslag som innebär en utökad rätt till modersmål under hela skoltiden med lägre krav på förkunskaper och tillkännager detta för regeringen.
B9. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att utforma en lärarutbildning som ger rätt kompetens för att undervisa vuxna samt att det ska vara möjligt att inom den läsa till sfi-lärare och tillkännager detta för regeringen.
B10. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att det svenska teckenspråket ska erkännas som nationellt minoritetsspråk och tillkännager detta för regeringen.
B11. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen omgående bör utse en myndighet eller annan offentlig aktör som ansvarar för produktionen och distribution av litteratur på teckenspråk, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B12. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag som innefattar hela tolkkedjan från utbildning och auktorisering till tillsyn av tolktjänstbolag och beställarkompetens hos offentliga aktörer, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B13. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en litteraturpolitisk utredning för att adressera de utmaningar som beskrivits ovan och genomlysa hela det litterära ekosystemet och tillkännager detta för regeringen.
B14. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att inga folkbibliotek ska drivas av vinstdrivande företag och tillkännager detta för regeringen.
B15. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om hur Sverige kan få ett digitalt nationalbibliotek där det litterära arvet görs tillgängligt för alla, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Hela texten jämförs: A 6163 ord · B 7700 ord. Borttaget i A / Tillagt i B.
Motion A
Motion till riksdagen
2022/23:1214
av Nooshi Dadgostar m.fl. (V)
Åtgärder för de nationella minoriteterna och minoritetsspråken
1
Innehållsförteckning
1 Innehållsförteckning
2 Förslag till riksdagsbeslut
3 Inledning
4 Minoritetsspråken
4.1 Starkare grundlagsskydd
4.2 Språk som diskrimineringsgrund
4.3 Tillsyn och uppföljning av minoritetspolitiken
4.4 Förvaltningsområde för romani chib
4.5 Nationell strategi för judiska minoriteten
4.6 Informationscentrum för samtliga nationella minoriteter
4.7 Älvdalskan, ett nytt minoritetsspråk
5 Urfolket samer
5.1 En samisk språklag
5.2 Böcker på samiska språk
5.3 En nationalscen för Sápmi
6 Skolan
6.1 Minoritetsspråk som modersmål
6.2 Sammanhängande utbildningskedjor
6.3 En minoritetspolitisk strategi
2
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att se över frågan om ett starkare grundlagsskydd för de nationella minoriteterna (sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar) och urfolket samer samt minoritetsspråken (samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch) och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att se över om språk ska införas som en diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om ett fungerande nationellt tillsynsansvar för att säkerställa att syftet med lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk efterlevs och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att inrätta ett förvaltningsområde för romani chib och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att ta fram en nationell strategi för den judiska minoriteten och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör inrätta informationscentrum om de nationella minoriteterna judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör få i uppdrag att utreda älvdalskans position och se över möjligheten för älvdalskan att bli ett minoritetsspråk och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att i nära samarbete med Sametinget och det samiska samhället ta fram ett förslag till samisk språklag och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att se över ett möjligt samarbete mellan de nordiska biblioteken för att det ska bli möjligt att låna böcker från andra nordiska länder på olika samiska språk och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör ta initiativ till att inrätta en nationalscen för Sápmi och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör ta initiativ till en nivå på minsta garanterade undervisningstid i modersmålsämnet där minoritetsspråken ingår i grundskolan och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning som ser över utbildningskedjorna för alla nationella minoriteters språk och kultur inom lärosätena i syfte att de ska vara sammanhängande och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör ge lärosätena i uppdrag att arbeta fram och anta en minoritetspolitisk strategi och tillkännager detta för regeringen.
3
Inledning
De nationella minoriteterna är samer, som också är ett urfolk, sverige
finnar, torne
dalingar, romer och judar. De språk som omfattas är samiska (alla former), finska, meänkieli, romani chib (alla varieteter) och jiddisch. Med tornedalingar avser vi även kväner och lantalaiset. Minoritetspolitiken är sedan år 2000 ett eget politikområde (prop. 1998/99:143). Den nationella minoritetspolitiken inrättades som en följd av att Sverige ratificerade två Europarådskonventioner: minoritetsspråkskonventionen och ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter.
Förtryck av nationella minoriteter och en politik för tvångsassimilering är en beklagansvärd och ännu på många sätt obearbetad del av Sveriges mörka historia som lever kvar och har konsekvenser även i vår tid. Människor har både osynliggjorts och kartlagts på diskriminerande sätt enbart för att de tillhört en minoritet. Den tidigare assimileringspolitiken medförde att människor var tvungna att förneka sitt ursprung och sluta tala sitt språk för att inte bli uteslutna från majoritetssamhället. Genom interna
tionella avtal har Sverige sedan ratificeringen 2000 förbundit sig att skydda och stärka samers, tornedalingars, sverigefinnars, romers och judars rättigheter till identitet, språk, kulturarv och religion. Men mycket återstår att göra. Möjligheten att använda det egna språket i kontakt med myndigheter bör utökas och gälla alla talare av ett nationellt minoritetsspråk oavsett var i landet de bor. Utbildningen i, på och om de nationella minoritetsspråken samt de nationella minoriteternas kultur och kulturarv bör utvidgas, liksom möjligheten till vård och omsorg av personal som talar det egna modersmålet. Ett demokratikrav är att alla som tillhör en nationell minoritet ska ha möjlighet att med
verka i beslut och ta tillvara sina intressen inom samtliga samhällsområden. Fortfarande
förekommer diskriminering, rasism och hatbrott mot människor som tillhör de nationella
minoriteterna. Av denna anledning måste vi ständigt fortsätta att förbättra och utveckla rättigheterna för den nationella minoritetsbefolkningen.
Lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk trädde i kraft den 1 januari 2010. Lagen ska garantera Sveriges nationella minoriteter ett grundskydd samt särskilda rättigheter för den som bor i ett förvaltningsområde för samiska, meänkieli eller finska. Minoritetslagens grundskydd ska tillämpas i hela Sverige. Grundskyddet innebär bl.a. att förvaltningsmyndigheter ska informera nationella minoriteter om deras rättigheter, skydda och främja minoritetskulturen och språken samt ge de nationella minoriteterna möjlighet att påverka i frågor som berör dem och samråda med dem. Lagens särskilda rättigheter gäller förvaltningsområdena och innebär bl.a. att de natio
nella minoriteterna har rätt att använda sitt språk i kontakt med myndigheter. Kommu
nerna ska också se till att det finns personal som behärskar språket eller språken och erbjuda barn- och äldreomsorg på minoritetsspråken. I Sverige ingår flera kommuner och regioner i förvaltningsområden för finska, meänkieli och samiska med stärkta rättig
heter att använda dessa minoritetsspråk. Inga förvaltningsområden finns för romani chib eller jiddisch, eftersom det anses svårt att begränsa romani och jiddisch till speci
fika områden.
Lennart Rhodin har i augusti 2022 på uppdrag av Sverigefinländarnas delegation presenterat en rapport med skarp kritik av Sveriges minoritetspolitik.
[1]
Rapporten konstaterar inledningsvis att det är tjugotre år sedan riksdagen beslutade att Sverige skulle ansluta sig till Europarådets minoritetskonventioner och fick en nationell minoritetspolitik och att det snart är tretton år sedan lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk trädde i kraft i Sverige. Trots att lagen om nationella minoriteter skärptes ytterligare för fyra år sedan konstaterar Rhodin att endast ett fåtal kommuner och regioner lever upp till lagens krav på ett grundskydd för minoritetsbefolkningen. Vidare är uppföljningen av minoritetspolitiken alldeles för svag och minoriteternas förtroende för uppföljningsmyndigheterna lågt.
4
Minoritetsspråken
Den förra regeringen har tagit fram ett handlingsprogram för bevarande och främjande av de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Programmet omfattar cirka 40 miljoner kronor per år under 2022–2024 och är en del av den satsning på den nationella minoritetspolitiken om 90 miljoner kronor per år som beslutades i budgeten för 2022. Vänsterpartiet är positivt till handlingsprogrammet och står bakom budgetsatsningen. Vi kommer noga bevaka att den nya högerregeringen fortsätter att satsa på minoritetspolitiken och vid behov återkomma med förslag på ytter
ligare åtgärder.
I dag har bl.a. Kulturrådet och Kungliga biblioteket uppdrag som berör minoriteter
nas språk. Kulturrådets uppdrag innebär att man samordnar arbetet runt minoriteters kultur och Kungliga bibliotekets uppdrag innebär en satsning på de nationella minori
teternas bibliotek. Regeringens handlingsprogram innehåller många bra åtgärder; exem
pelvis har Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget fått i uppdrag att under 2022 sprida en webbutbildning om minoritetspolitiken och minoritetslagen riktad till personer inom den offentliga sektorn. Regeringen har även förstärkt anslaget till webbplatsen minoritet.se under 2022–2024 för att denna ska fortsätta att vara en relevant portal med information om de nationella minoriteterna och minoritetsspråken. Detta är lovvärt, men Vänsterpartiet menar att mer måste göras och mer resurser måste till.
I den här motionen presenterar vi några av våra förslag för att värna minoritets
språken och de nationella minoriteterna. Vi har tidigare lagt fram motioner till riksdagen som särskilt lyfter samernas och romers och resandes livsvillkor (mot. 2021/22:2601 En samepolitik för framtiden, mot. 2021/22:2604 Bättre livsvillkor för romer och resande). Mer om våra budgetförslag för de nationella minoriteterna finns bl.a. att läsa i motion 2022/23:1214.
4.1
Starkare grundlagsskydd
Sedan 2010 finns det ett grundlagsskydd i regeringsformen (RF 1
kap 2
§ st
6) där det framgår att det samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjlig
heter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Vänster
partiet hade länge drivit frågan om ett grundlagsskydd för de nationella minoriteterna (mot. 2006/07:K350) och vi stod bakom regeringens förslag (prop. 2009/10:80). Några av de remissinstanser som yttrade sig om förslaget ansåg dock att inte bara samer utan även övriga nationella minoriteter borde omnämnas i 1
kap. 2
§ RF. Vidare föreslog ett par remissinstanser att språk borde läggas till bland det som minoriteterna ska ha möjlighet att behålla och utveckla. Sametinget framförde att förslaget var missvisande eftersom minoriteter inte har samma rättigheter som urfolk och föreslog att det i ett nytt stycke skulle slås fast att samerna är ett urfolk. Några remissinstanser framförde även att det inte är tillfredsställande att samer har en svagare ställning i Sveriges grundlag än i grannländerna Norge och Finland. Vänsterpartiet instämmer i remissinstansernas kritik.
Regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att se över frågan om ett starkare grund
lagsskydd för de nationella minoriteterna (sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar) och urfolket samer samt minoritetsspråken (samiska, finska, meänkieli, romani chib och jiddisch). Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
4.2
Språk som diskrimineringsgrund
Den svenska diskrimineringslagen innehåller sju olika diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.
I den proposition (prop. 2007/08:95) som låg till grund för diskrimineringslagen öppnade regeringen upp för att antalet diskrimineringsgrunder kan komma att utökas på sikt. Dock ansåg regeringen att den lämpligaste lösningen i det dåvarande läget var att diskrimineringslagstiftningen skulle utgå från de diskrimineringsgrunder som Diskrimi
neringskommittén arbetat med. Det fanns inte tillräckligt underlag för att bedöma om det var lämpligt att införa fler grunder eller en öppen lista, dvs. ett generellt förbud mot all diskriminering, inte bara diskriminering på de grunder som särskilt anges.
Europarådet granskar regelbundet att de länder som ratificerat den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk lever upp till sina åtaganden. I den senaste granskningsrundan kritiserade Europarådets expertkommitté Sverige för att inte ha språk som diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen. Det har bl.a. förekommit att barn förbjudits att prata sitt minoritetsspråk i skolan.
Regeringen skriver i Sveriges åttonde rapport till Europarådet (2021) att språk inte explicit är en diskrimineringsgrund men att det däremot finns skydd mot diskriminering p.g.a. etnisk tillhörighet i diskrimineringslagen. Diskriminering som har samband med t.ex. språkkrav kan, enligt regeringen, omfattas av skyddet mot diskriminering p.g.a. etnisk tillhörighet. Vänsterpartiet anser inte att skyddet mot att bli diskriminerad p.g.a. sitt språk är tillräckligt starkt. Det räcker inte med att skyddet mot diskriminering p.g.a. etnisk tillhörighet kan omfatta språk. Diskrimineringsförbudet i Europakonventionen
innehåller förvisso en öppen lista av diskrimineringsgrunder som även gäller som svensk
rätt. Ändå är det känt att det förekommer diskriminering just p.g.a. språk. Sverige
finländarnas delegation hänvisar t.ex. i sin skuggrapport till Europarådet till fall där personer har förbjudits att prata finska på arbetsplatsen eller i skolan, och även Samiskt språkcentrum har uppmärksammat liknande fall.
Regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att se över
om språk ska införas som en diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen
.
Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
4.3
Tillsyn och uppföljning av minoritetspolitiken
Utredningen Högre växel i minoritetspolitiken (SOU 2020:27) konstaterar att det är en utmaning att många olika verksamheter, både på statlig nivå och på kommun- och regionnivå, förväntas bidra till uppfyllelse av minoritetspolitikens mål och förverk
ligandet av de nationella minoriteternas rättigheter. Dessa verksamheter har olika förutsättningar och förvaltningskultur. De sorterar även under flera olika departement, utöver Kulturdepartementet som har det huvudsakliga ansvaret för minoritetspolitiken. De många aktörerna interagerar med varandra, och med företrädare för de nationella minoriteterna på lokal, regional och nationell nivå. Detta gör systemet komplext och svårt att överblicka.
Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget har ett uppföljningsansvar rörande minoritetspolitikens tre delområden.
De två myndigheterna lämnar årligen en rapport till
regeringen. Andra myndigheter med återrapporteringsskyldighet på området enligt regler
ingsbrev
, eller med särskilda minoritetspolitiska uppdrag, kan åläggas av regeringen att lämna sin redovisning även till Sametinget och länsstyrelsen. Rapporten varierar från år till år. Den innehåller såväl uppföljning baserad på ett indikatorsystem som myndig
heterna själva utarbetat som tematiska uppföljningar inom olika områden. Rapporterna innehåller även förslag på åtgärder ställda till regeringen.
Utredningen bedömer att det nuvarande uppföljningssystemet har ökat regeringens överblick över minoritetspolitikens effekter jämfört med situationen före 2010. Men samtidigt finns det tydliga utvecklingsbehov. Uppföljningsmyndigheternas uppdrag är utspritt i en rad olika styrdokument – minoritetslagen, Sametingets instruktion och uppföljningsmyndigheternas regleringsbrev. Detta leder till att uppdraget blir otydligt. Vidare konstaterar utredningen att det saknas resurser i form av personal för att kunna uppfylla regeringens ambitioner med verksamheten. Personalen är dessutom uppdelad på två myndigheter. Detta omöjliggör specialisering hos personalen, t.ex. när det gäller en uppföljning och analys respektive utåtriktade insatser. Trots att myndigheterna under flera år har påtalat resursbristen har deras resurser inte ökat sedan uppdraget inrättades. Vår förhoppning är nu att den satsning som den förra regeringen gjort på minoritets
politiken ska upprätthållas av högerregeringen.
Företrädare för de nationella minorite
ternas organisationer anser att uppföljningsmyndigheternas årliga rapporter inte beskriver de olika nationella minoriteternas situation eller förutsättningar i tillräcklig omfattning. Det saknas en djuplodning eller samlad bedömning av situationen för respektive minoritet. Särskilt företrädare för den judiska minoriteten anför att gruppen på många sätt fortfarande är ganska osynlig i samhället och så även inom minoritets
politiken. Den judiska minoriteten har ingen strategi som den romska minoriteten och inte heller något förvaltningsområde som t.ex. den sverigefinska minoriteten. Därmed görs ingen specifik uppföljning alls rörande frågor som rör den judiska minoriteten. Utredningen konstaterar att nuvarande system leder till att de frågor som varken rör förvaltningsområdena eller strategin för romsk inkludering inte följs upp med samma detaljeringsgrad eller inte alls.
Utredningen SOU 2020:27 föreslår en rad åtgärder i syfte att förbättra systemet för uppföljning. Bland annat föreslås en förtydligad målstruktur och ett förtydligat, mer strategiskt inriktat och resursmässigt förstärkt uppföljningsuppdrag. Vidare föreslås en bred löpande bevakning av genomförandet av politiken, inklusive utvecklingen inom de
politikområden som minoritetspolitiken överlappar eller berör. Utredningens betänkande
är under beredning i Regeringskansliet. Vi avvaktar därför med att lägga konkreta yrkanden kring uppföljningssystemet i denna motion. Vi anser dock att regeringen redan nu bör vidta flera åtgärder med anledning av vad som framkommit i utredningen. Vi återkommer till dessa nedan.
Vidare anser vi att den befintliga utredningen inte i tillräcklig omfattning sett över hur tillsynsansvaret över minoritetspolitiken ska utformas för att fungera på ett till
freds
ställande sätt. Från de nationella minoriteternas företrädare har det framförts att en egen myndighet för minoritetspolitiken skulle höja statusen på frågorna. Utredningen föreslår dock att uppdraget som central uppföljande och samordnande myndighet när det gäller de nationella minoriteterna samt de nationella minoritetsspråken, ska flyttas från Länsstyrelsen i Stockholms län till Institutet för språk och folkminnen. Sametingets roll föreslås renodlas till att bevaka frågor som rör samiska rättigheter och samiska språkets utveckling inom minoritetspolitiken.
Europarådet har i sin granskning av svensk minoritetspolitik påtalat problemet med att minoriteterna varken har någon instans att vända sig till eller tillgång till något rätts
ligt verktyg när rättigheter inte efterlevs och påtalar det som en allvarlig brist. De natio
nella minoriteterna bekräftar, enligt utredningen, i hög utsträckning den bilden. Utred
ningen menar att Institutet för mänskliga rättigheter som inrättades 1
januari 2022 kan fånga upp denna problematik. MR-institutet ska bl.a. följa, undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras och förverkligas i Sverige. Institutet ska lämna förslag till regeringen om de åtgärder som behövs för att säkerställa de mänskliga rättigheterna. Dock har MR-institutet inte i uppdrag att pröva anmälningar från enskilda eller att utöva någon tillsyn över hur minoritetslagen följs.
Regeringen bör återkomma med förslag om ett fungerande nationellt tillsynsansvar för att säkerställa att syftet med lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk efterlevs. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
4.4
Förvaltningsområde för romani chib
Sverige har antagit en strategi för romsk inkludering med målet att den rom som fyller 20 år 2032 ska ha likvärdiga möjligheter i livet som den som inte är rom. Regeringen avsatte ca
58 miljoner kronor under 2016–2019 för åtgärder för romer utöver de ordinarie medel som finns för de nationella minoriteterna.
Vänsterpartiet har årligen avsatt 12 miljoner kronor i vår budgetmotion i syfte att kunna återuppta det arbete som pågick före 2019 eftersom den dåvarande regeringen enbart satsade 1,5 miljoner kronor per år under 2020–2021. Glädjande nog avsatte den förra regeringen 15 miljoner kronor i höstbudgetmotionen för 2022. Det är bra men inte tillräckligt. Vänsterpartiet föreslog en ökning av anslaget med 10
miljoner kronor jämfört med regeringens förslag 2022.
Slutbetänkandet av Utredningen om uppföljning av minoritetspolitiken (SOU 2020:27) har uppmärksammat arbetet med strategin för romsk inkludering. Arbetet omfattar i dag knappt två årsarbetskrafter på Länsstyrelsen i Stockholms län. En stor del av arbetet fokuserar på framtagandet av den årliga uppföljningsrapporten till regeringen. Medarbetarna hanterar också många samtal och svarar på frågor. Det stora trycket på länsstyrelsens arbete inom strategin för romsk inkludering gör att sårbarheten i arbetet är stor och i samband med arbetstoppar blir läget mycket ansträngt. Strategin skapar en massa förväntningar, men kortsiktigheten i arbetet är, enligt länsstyrelsen, ett problem. Särskilda regeringsuppdrag har lämnats med kort varsel. Kortsiktigheten gör också att det är svårt att planera och att arbeta strategiskt. Vidare har graden av styrning från regeringen varierat över tid. Länsstyrelsen anser att myndighetens uppdrag inom upp
följning av strategin för romsk inkludering behöver förtydligas då det råder diskrepans mellan målen i strategin och de faktiska förutsättningarna för att kunna nå målen. Läns
styrelsen gör bedömningen att arbetet med att förverkliga strategin befinner sig mycket långt från målet. Av 2017 års rapport framgick att knappa 20 kommuner i landet uppgav att de arbetar med strategin. Frågorna kring romsk inkludering tenderar att ses som projekt av olika slag, med tidsbegränsad finansiering som ligger utanför ordinarie verksamhet. Länsstyrelsen menar att det krävs en mer långsiktig lösning, liknande den som finns för förvaltningsområden. Länsstyrelsen förordar även ett långsiktigt stats
bidrag för arbetet med romsk inkludering riktat till kommuner och myndigheter. Stats
kontorets utvärdering av strategin, som genomfördes under 2018, visar också på brister i kontinuitet i kommunernas arbete med strategin. Vidare behöver utvecklings
arbetet med strategin enligt länsstyrelsen breddas till att omfatta fler kommuner.
Utredningen om uppföljning av minoritetspolitiken visar tydligt att det krävs mer resurser för att strategin för romsk inkludering ska kunna förverkligas. Den rasism och den diskriminering som riktas mot romer och resande fortlever dessvärre trots regering
ens tidigare satsningar. Regeringens strategi för inkludering och vitboken är en bra början, men för att komma till rätta med problemen behöver en rad ytterligare åtgärder vidtas. Vi har bl.a. föreslagit en sanningskommission och att ett nationellt center för romska frågor ska inrättas (se mot. 2021/22:2604 Bättre livsvillkor för romer och resande). I dag har ca 25
000–50
000 personer i hela landet svensk romani som sitt modersmål. Ett förvaltningsområde för romani chib kan bidra till den kontinuitet, förutsebarhet och stabilitet som arbetet med romsk inkludering behöver för att lyckas. Vi anser att t.ex. storstadskommuner som Malmö, Göteborg och Stockholm med fördel skulle kunna vara förvaltningsområden för romani chib.
Regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att inrätta ett förvaltningsområde för romani chib. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
4.5
Nationell strategi för judiska minoriteten
Judisk historia i Sverige är relativt okänd utanför den egna gruppen, med undantag för svenska hjälpinsatser i slutet av andra världskriget. De svenska judarnas historia ger ett långt historiskt perspektiv på religiös etablering och mångfald i Sverige. Från slutet av 1600-talet har judar bosatt sig i Sverige. De var dock tvungna att konvertera till kristen
domen. 1686 års kyrkolag krävde att de bl.a. måste döpa sig för att kunna bo i landet. På 1770-talet tillät kungen judar att komma till Sverige utan att konvertera.
Enligt det s.k. judereglementet från 1782 fick judar endast bosätta sig i Stockholm, Göteborg, Norrköping
och Karlskrona. De fick inte gifta sig med icke-judar och inte vittna inför domstol. 1870 fick judarna liknande medborgerliga rättigheter som alla andra medborgare i Sverige. Först 1899 fick judar rätt till allmän sjuk- och fattigvård. I mitten av 1800-talet kom en våg av judisk invandring. Bakgrunden var svåra judeförföljelser i Östeuropa, särskilt i Tsarryssland. Hundratusentals judar reste västerut. Av dem stannade ca
4
000 personer i Sverige. Under tiden fram till krigsutbrottet 1939 tog Sverige emot ca
3
000 judar från bl.a. Tyskland, ett förhållandevis litet antal beroende på en restriktiv flyktingpolitik. Genom olika aktioner, bl.a. av Svenska Röda Korset under krigets slutskede 1945 och strax därefter, kunde ca
11
000–13
000 judiska koncentrationslägerfångar transporteras till Sverige. Av dessa kan en tredjedel antas ha stannat i Sverige. En viss invandring har därefter skett i samband med antisemitiska kampanjer och politiska omvälvningar i Central- och Östeuropa under 1950–1990-talet. Efter att Sverige anslutit sig till Europa
rådets ramkonvention om nationella minoriteter erkändes judar, samer, romer, sverige
finnar och tornedalingar som svenska nationella minoriteter. Språket jiddisch har också blivit erkänt som ett av fem officiella minoritetsspråk i Sverige.
I dag lever ca 25
000 judar i Sverige. Majoriteten av dem bor i Stockholm, Göteborg och Malmö, där det även finns självständiga församlingar. Andra städer som också har eller har haft en judisk befolkning är Borås, Västerås, Helsingborg, Lund, Norrköping och Umeå. Historiskt finns det många städer där det tidigare funnits en större andel judar, men som inte längre har ett organiserat judiskt liv. De judiska församlingarna är samlade under organisationen Judiska Centralrådet, med säte i Stockholm. I Sverige började jiddisch användas mer kontinuerligt i slutet av 1700-talet i samband med att judar fick bilda församlingar och kunde leva judiskt i Sverige. De flesta jiddischtalande har dock varit flerspråkiga och använt svenska och hebreiska vid sidan av jiddisch. För många judar i Sverige är jiddisch framför allt viktigt som ett kulturarvsspråk. Det finns dock ett ökat intresse, inte minst bland yngre, att lära sig jiddisch och återta språket som en del av en judisk identitet.
Av utredningen Högre växel i minoritetspolitiken (SOU 2020:27) framgår att den judiska minoriteten på många sätt fortfarande osynliggörs i samhället och så även inom minoritetspolitiken. Den judiska minoriteten har inget förvaltningsområde och inte heller någon strategi som den romska minoriteten. Därmed görs ingen specifik uppfölj
ning alls rörande frågor som rör den judiska minoriteten. Vänsterpartiet anser att detta är en stor brist som måste åtgärdas om Sverige ska kunna leva upp till ambitionerna med minoritetspolitiken och regeringens handlingsprogram för bevarande och främjande av de nationella minoritetsspråken. En nationell strategi för den judiska minoriteten bör tas fram med sikte på att inrätta förvaltningsområden för jiddisch framledes.
Regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att ta fram en nationell strategi för den judiska minoriteten
.
Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
4.6
Informationscentrum för samtliga nationella minoriteter
Sametinget har sedan 2005 ett nationellt ansvar att via Samiskt informationscentrum informera om samer och samisk kultur. Förutom att i den egna verksamheten öka tillgång och tillgänglighet till information om samerna så ska informationscentrumet ta initiativ till samverkan mellan olika aktörer som arbetar med information om samer. En annan viktig uppgift är att bilda nätverk mellan olika informationskanaler och aktörer för att berika varandra och göra det lättare att hitta svar på frågor om samerna.
Vänsterpartiet anser att liknande informationscentrum bör finnas för samtliga natio
nella minoriteter.
Regeringen bör inrätta informationscentrum om de nationella minoriteterna judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
4.7
Älvdalskan, ett nytt minoritetsspråk
I Sverige finns en uppsjö av dialekter och folkmål. Eftersom språket är föränderligt och beroende av sin samtid riskerar många av de gamla folkmålen att falla i glömska och med det också kulturyttringar såsom musik, sagor och litteratur som förts vidare på dessa folkmål. Att bevara detta kulturarv är ett sätt att bevara hela landets historia och kulturuttryck. Under senare år har älvdalskans ställning debatterats. Älvdalskan talas i dag av ca
2
500 personer och har sitt ursprung i Älvdalen i Dalarna. Den har fått sin egen språkkod av SIL International just för att den anses avvika så pass mycket från standardsvenska. Europarådets expertkommitté har uppmanat svenska regeringen att se över älvdalskans status. Vänsterpartiet menar att regeringen bör ta den uppmaningen på allvar. Det arbete som görs av ideella krafter för att bevara språket är en central framgångsfaktor. Utan ett engagemang hos målgruppen kan inte ett språk överleva. Det är mycket välkommet med det bidrag som Allmänna arvsfonden skjutit till för att föreningar i Dalarna ska kunna jobba med barn och unga i ett språkrevitaliserande arbete. Det ordnas läger och modersmålsundervisning, skrivs böcker och tas fram läromedel. Med ett officiellt erkännande av älvdalskan som ett eget språk skulle dock mer kunna göras och arbetet skulle få en kontinuitet.
Regeringen bör få i uppdrag att utreda älvdalskans position och se över möjligheten att älvdalskan blir ett minoritetsspråk. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
5
Urfolket samer
Vänsterpartiet har under lång tid drivit frågor i syfte att stärka samers rättigheter, inflytande och livsvillkor. Vi har exempelvis motionerat regelbundet sedan 1991 om en ratificering av ILO:s (International Labour Organization) konvention nr
169 om urfolk och stamfolk. Sverige erkände samerna som urfolk 1977. Enligt folkrätten har urfolk särskilda rättigheter utöver de rättigheter som följer av ställningen som nationell mino
ritet. Det handlar om rätt till självbestämmande och rätt till de landområden de traditio
nellt bebor. Samerna bor i Ryssland, Finland, Norge och Sverige. Detta stora
land
område kallas för Sápmi. Sápmi breder ut sig över hela den norra delen av Nordkalotten.
Forskning visar att samerna har en lång sammanhängande historisk anknytning till de områden där de bedrivit sin näring och utvecklat sin kultur. De fanns i Sápmi långt innan nationsgränserna upprättades. Svenska statens behandling av samerna och samiska frågor är dessvärre en mörk historia. Från det att den svenska majoritets
befolk
ningen började befolka och bruka marken i de inre delarna av Norrland, i strid med den s.k. Lappkodicillen från 1751 som reglerade den gränsöverskridande renskötseln och gav samerna rätt att fritt röra sig över gränsen, försvårades samernas möjligheter att använda marken för renbete, jakt och fiske. Samer har också använts för tvångsarbete och de har tvångsförflyttats. 1928 beslutade riksdagen att de samer som inte var renskötare inte heller skulle ha några samiska rättigheter. De fick t.ex. ingen särskild rätt att jaga och fiska i de områden där deras förfäder levt. På så sätt drog staten en skarp gräns mellan de samer som lever på renskötsel och de som försörjer sig på annat sätt. Statens same
politik har lett till dagens motsättningar och konflikter inom det samiska folket och mellan samer och andra grupper i befolkningen när det gäller bl.a. markrättigheter. FN:s rasdiskrimineringskommitté har vid ett flertal tillfällen kritiserat Sverige för brister när det gäller samernas rättigheter som urfolk.
5.1
En samisk språklag
Situationen för de samiska språken i Sverige är mycket allvarlig. Trots insatser för revitalisering under de senaste decennierna, är de fem samiska språken nordsamiska, lulesamiska, pitesamiska, umesamiska och sydsamiska fortfarande klassade som hotade språk av FN:s organisation för utbildning, vetenskap och språk (Unesco). Århundraden av assimileringspolitik har inneburit att många samer aldrig eller endast bristfälligt har fått lära sig sitt eget språk. Sametinget har ansvar för att leda det samiska språkarbetet. Arbetet sker med utgångspunkt i ett språkpolitiskt handlingsprogram som Sametingets plenum fastställer. Språkavdelningen är den del av Sametingets kansli som har det huvudsakliga ansvaret för frågor som rör samiskan. Arbetet är organiserat i en språk
avdelning för rådgivning och expertkunskap och i Samiskt språkcentrum med ansvar för utåtriktade aktiviteter och språkrevitalisering. Sametingets ansvar att leda det samiska språkarbetet sträcker sig över ett stort geografiskt område, inte sällan med samarbeten över landsgränserna inom Sápmi. Vidare har det samiska biblioteket, som är en resurs för hela landet, bara en halvtidstjänst i dag.
Den handlingsplan som Sametinget tagit fram för bevarande och revitalisering av de samiska språken är en central del i det arbetet. De förslag som finns kring fler språk
centra för att täcka in alla de fem samiska språkvariationerna och ökad geografisk spridning är intressanta. Skillnaderna mellan nord- och sydsamiska är lika stora som mellan svenska och isländska. För att kunna göra skillnad i vardagen är närhet till förskola, barnavårdscentral (BVC), skola och andra kommunala och regionala verksam
heter viktig. Språkcaféer, utgivning av material och stöd till föreningsinitiativ under
lättas av att finnas på fler orter i Sápmi.
Då de samiska språken under lång tid har varit, och fortfarande är, hotade och satta under stor press är behoven av olika typer av språkstödjande, stärkande, rådgivande och informationshöjande insatser enorma såväl bland samer som i samhället i stort. Detta samtidigt som Sametingets personella och ekonomiska resurser är starkt begränsade. Vänsterpartiet föreslår därför en satsning i vår budgetmotion på 30 miljoner kronor för 2023 i syfte att ge Sametinget mer resurser för att arbeta med språkfrågorna. Satsningen kan även användas för att förstärka det samiska biblioteket.
Lag (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk innehåller bestäm
melser om förvaltningsområden och reglerar bl.a. rätten att använda minoritetsspråk hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. Samerna har dock en ställning som urfolk och detta bör avspegla sig i lagstiftningen även när det gäller de samiska språken. För att synliggöra och stärka Sametingets ansvar för det samiska språkarbetet som ett led i ökat självbestämmande för det samiska folket behövs en särskild samisk språklag. Syftet är att säkerställa det samiska folkets språkliga rättigheter utifrån Sveriges folkrättsliga åtaganden.
Regeringen bör tillsätta en utredning i syfte
att i nära samarbete med Sametinget och det samiska samhället ta fram ett förslag till samisk språklag.
Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
5.2
Böcker på samiska språk
Att bibliotek har ett utbud på de nationella minoritetsspråken är en viktig symbolfråga. Kungliga bibliotekets årliga statistik visar att antalet titlar på de nationella minoritets
språken i många fall är obefintligt eller mycket litet i förhållande till övriga beståndet. Det är också stora skillnader mellan olika län när det gäller tillgång. Beståndet är koncentrerat till norra delarna av Sverige och till Stockholm. Det finns dock möjligheter att köpa in medier på nationella minoritetsspråk via andra länder. I t.ex. Norge ges det ut betydligt fler titlar på samiska, om man jämför med utgivningen i Sverige.
[2]
En ytterligare möjlighet för att öka utbudet av böcker vore att fördjupa samarbetet när det gäller utlåning mellan bibliotek i olika länder. Regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att se över ett möjligt samarbete mellan de nordiska biblioteken för att det ska bli möjligt att låna böcker från andra nordiska länder på olika samiska språk. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
5.3
En nationalscen för Sápmi
Giron Sámi Teáhter har sitt säte i Kiruna med egen scen, lokaler och administration. Förutom att Giron Sámi Teáhter är det samiska folkets teater är det även en kunskaps
bank i språk och kultur för hela det samiska området. Ett pilot- och utvecklingsarbete pågick 2017–2020 med uppdrag att utreda och klarlägga hur Giron Sámi Teáhter kan utvecklas till en samisk nationalscen. En förstudie har såvitt vi förstått överlämnats till Sametinget och Kulturdepartementet. Vänsterpartiet anser att en nationalscen för Sápmi bör inrättas.
Regeringen bör ta initiativ till att inrätta en nationalscen för Sápmi. Detta bör riks
dagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
6
Skolan
Från och med 2022 har Skolverket fått 26,5 miljoner kronor för att öka elevers tillgång till undervisning i nationella minoritetsspråk och för att ta fram läromedel i nationella minoritetsspråk. Det är en lovvärd satsning som Vänsterpartiet står bakom. Det finns dock fler åtgärder som behöver genomföras för att garantera alla elevers tillgång till undervisning i minoritetsspråk. Lennart Rhodin beskriver i sin rapport språket som minoritetspolitikens grundbult men att svensk skola tyvärr sviker. Trots återkommande kritik från Europarådet har regeringen inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att stärka t.ex. utbildningskedjorna eller lärarutbildningen.
[3]
6.1
Minoritetsspråk som modersmål
Goda kunskaper i modersmålet är en viktig utgångspunkt för all inlärning. Därför måste modersmålsundervisningen stärkas. Vi ska möjliggöra flerspråkighet tidigt i åldrarna eftersom det har betydelse för såväl den personliga identiteten som den intellektuella och emotionella utvecklingen.
Utredningen SOU 2019:18 konstaterar att modersmålsämnet, trots sin undanskymda eller ”vid sidan av”-position, som Skolverket uttrycker det, är ett relativt stort och ständigt växande ämne. Andelen elever som var berättigade till modersmåls
undervis
ning mer än fördubblades mellan 1998 (11,8 procent av samtliga elever i grundskolan) och 2017 (27,1 procent). Andelen deltagande elever rörde sig i intervaller mellan 52 procent (1999 och 2000) och 59,3 procent (2017) av de berättigade.
Lärande är starkt förknippat med modersmålet. Att befästa kunskaper i det egna språket är en väg till att lära också på svenska. Ämnet har därför det viktiga uppdraget att stödja eleverna i deras kunskapsutveckling. Det är av högsta vikt att fortsätta stärka modersmålsundervisningen. Elever som tillhör någon av de nationella minoriteterna har en något starkare rätt till modersmålsundervisning än andra elever. Det finns inga krav på att språket ska vara elevens dagliga umgängesspråk eller att eleven ska ha några kunskaper i språket. Men i skolans timplan ges modersmål tyvärr inte samma status som övriga skolämnen med garanterad undervisningstid trots att ämnet har kunskapskrav och betygskriterier. Regeringens utredning SOU 2019:18 föreslår bl.a. att modersmåls
undervisningen ska regleras i timplanerna, vilket bl.a. innebär att undervisningen knyts närmare skolans övriga verksamhet och att ämnet får en garanterad undervisningstid. Vänsterpartiet anser att detta är positivt och i linje med vad vi tidigare föreslagit (mot. 2016/17:3669).
Utredningen har varit på remiss men det är oklart hur och om regeringen arbetat vidare med förslagen.
Regeringen bör ta initiativ till att införa en nivå på minsta garanterade undervis
ningstid i modersmålsämnet där minoritetsspråken ingår i grundskolan. Detta bör riks
dagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
6.2
Sammanhängande utbildningskedjor
I handlingsplanen för minoritetsspråken konstaterade den förra regeringen att det krävs en obruten utbildningskedja från språkutveckling i förskolan till modersmåls
undervis
ning i grundskola och gymnasieskola, vidare till universitetsutbildningar i språken samt möjlighet att utbilda sig till lärare i minoritetsspråken, för att bryta språkbytesprocessen och skapa möjlighet till revitalisering. Tyvärr brister utbildningskedjan i dag, vilket leder till problem för minoriteterna och minoritetsspråken, vilket även Lennart Rhodin uppmärksammat i sin rapport. Sveriges regering har, trots Europarådets återkommande kritik, inte levererat en obruten och sammanhållen utbildningskedja från förskola till högskola i minoritetsspråk. Man har inte heller skapat en varaktig lärarutbildning för alla fem minoritetsspråken eller etablerat ett utökat utbud av tvåspråkig undervisning på minoritetsspråken. De åtgärder som genomförts sedan 2014 kan enligt Rhodin endast ses som komplement till det som först och främst skulle säkra de nationella minoritets
språkens fortlevnad i Sverige.
[4]
Regeringen bör tillsätta en utredning som ser över utbildningskedjorna för alla nationella minoriteters språk och kultur inom lärosätena i syfte att de ska vara samman
hängande. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
6.3
En minoritetspolitisk strategi
Universitets- och högskolerådet (UHR) rekommenderade redan 2018 universitet och högskolor att anta en minoritetspolitisk strategi.
[5]
Bakgrunden var att det framkommit allvarliga brister när det gäller lärosätenas förmåga såväl att tillgodose behoven hos nationella minoritetsstudenter som att motverka diskriminering. Som förslag på vad som skulle kunna ingå i en minoritetspolitisk strategi nämner UHR t.ex. rutiner för att natio
nella minoritetsstudenter ska kunna kombinera studier och kultur, studieinforma
tion och specifik information på nationella minoritetsspråk samt ett proaktivt ställnings
tagande mot diskriminering av nationella minoriteter.
Regeringen bör ge lärosätena i uppdrag att arbeta fram och anta en minoritetspolitisk strategi. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Nooshi Dadgostar (V)
Andrea Andersson Tay (V)
Ida Gabrielsson (V)
Samuel Gonzalez Westling (V)
Tony Haddou (V)
Vasiliki Tsouplaki (V)
Jessica Wetterling (V)
[1]
Lennart Rhodin, Minoritetspolitiskt bokslut 2022 – hur har Sverige lyckats ta hand om sina nationella minoriteter?, 2022.
[2]
Cecilia Brisander och Elisabet Rundqvist, Varför så svårt? Om nationella minoritetsspråk på kommunala bibliotek, Kungliga biblioteket 2018.
[3]
a.a.
[4]
Lennart Rhodin, Minoritetspolitiskt bokslut 2022 – hur har Sverige lyckats ta hand om sina nationella minoriteter?, 2022.
[5]
Universitets- och högskolerådet, Vad kan den svenska högskolan göra för ungdomar från Sveriges nationella minoriteter? UHR:s rapportserie 2018:4.
Motion B
Motion till riksdagen
2024/25:1932
av Nooshi Dadgostar m.fl. (V)
Språk och litteratur
1
Innehållsförteckning
2 Förslag till riksdagsbeslut
3 Inledning
4 Rätten till ett språk
5 Språk och utbildning
6 Modersmålsstöd i förskola och förskoleklass
6.1 Studiehandledning på annat modersmål än svenska
6.2 Modersmålsundervisning
7 Svenska som andra språk (SVA)
8 Svenska för invandrare (sfi)
8.1 Svenska från dag ett för vuxna
9 Teckenspråk
10 Rätten till tolk
11 Det skrivna språket och berättandet
11.1 En ny litteraturpolitisk utredning
11.2 Bibliotekens roll
12 Tillgängliga medier på flera språk
2
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett förslag som innebär att rätt till modersmålsstöd införs i förskolan, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag som innebär att rätten till studiehandledning på modersmål stärks, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda frågan om vilka åtgärder som behöver vidtas för att studiehandledning på modersmål ska bli så likvärdig som möjligt över hela landet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör föreslå en ny lagstiftning som ger ensamkommande barn rätt till modersmålsundervisning, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en utökad rätt för adopterade att studera sitt modersmål på komvux bör utredas och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skrivningen om minst fem elever bör tas bort och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att möjligheten att läsa två modersmålskurser bör införas, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett lagförslag som innebär en utökad rätt till modersmål under hela skoltiden med lägre krav på förkunskaper och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att utforma en lärarutbildning som ger rätt kompetens för att undervisa vuxna samt att det ska vara möjligt att inom den läsa till sfi-lärare och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att det svenska teckenspråket ska erkännas som nationellt minoritetsspråk och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen omgående bör utse en myndighet eller annan offentlig aktör som ansvarar för produktionen och distribution av litteratur på teckenspråk, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag som innefattar hela tolkkedjan från utbildning och auktorisering till tillsyn av tolktjänstbolag och beställarkompetens hos offentliga aktörer, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en litteraturpolitisk utredning för att adressera de utmaningar som beskrivits ovan och genomlysa hela det litterära ekosystemet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att inga folkbibliotek ska drivas av vinstdrivande företag och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om hur Sverige kan få ett digitalt nationalbibliotek där det litterära arvet görs tillgängligt för alla, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
3
Inledning
Språket skapar mening för oss människor och är grunden för vår kommunikation. En sådan grundläggande mänsklig funktion blir ofrånkomligt också en viktig politisk fråga. Vem som får tillgång till ett språk, vilken status ett språk har och vilket sätt att kommunicera som anses vara det rätta styr i förlängningen vilka personer och grupper som kan göra sig hörda i det offentliga samtalet och få makt och inflytande. Var tid har sina språkfrågor att hantera och det är sällan man kan frikoppla de diskussionerna från den rådande synen på t.ex. klass, kultur och den svenska självbilden.
Sverige lagstiftade mycket sent på det språkpolitiska området. Istället har det varit reformer inom bl.a. religion, skolväsende och arbetsmarknad som satt ramarna för språkutvecklingen. Sveriges flerspråkiga historia är lång och tanken om att en nation ska ha ett nationalspråk är relativt ny i jämförelse. I olika perioder har franska, latin och tyska haft stark ställning vid sidan om en mängd lokala mål och språk. Översättningen av bibeln till svenska på 1500-talet var ett mycket viktigt steg för att sprida en version av svenska som kunde bli stilbildande. Införandet av folkskolan 1842 var också ett avgörande beslut för att skapa ett gemensamt svenskt språk och ökad läskunnighet. Tryckeriteknikens utveckling och dess ökade tillgänglighet satte under 1800-talet fart på såväl bokutgivningen som dagspressen. Folkrörelsernas framväxt med tillhörande folk
bildning gjorde sitt till för en ökad läs- och skrivkunnighet och debatten om svenskans användning och stavning blev något som angick allt fler. Under första halvan av 1900-talet låg fokus på den offentliga debatten snarare än på språkvård av svenskan, språk
politik och på det faktum att Sverige var ett flerspråkigt land. Förtryck av nationella minoriteter och en politik för tvångsassimilering är en beklagansvärd och fortfarande på många sätt en obearbetad del av Sveriges mörka historia som lever kvar och har konsekvenser in i vår tid. Människor har osynliggjorts och kartlagts på diskriminerande sätt enbart för att de tillhört en minoritet. Den tidigare assimileringspolitiken medförde att människor var tvungna att förneka sitt ursprung och sluta tala sitt språk för att inte bli uteslutna från majoritetssamhället. Genom internationella avtal har Sverige sedan ratificeringen 2000 förbundit sig att skydda och stärka samers, tornedalingars, sverige
finnars, romers och judars rättigheter till identitet, språk, kulturarv och religion. Men mycket återstår att göra. I motion 2024/25:1935 redogör vi utförligt för vår politik för det nationella minoriteterna och urfolket samerna. Där föreslås bl.a. att möjligheten att använda det egna språket i kontakt med myndigheter bör utökas och gälla alla talare av nationella minoritetsspråk oavsett var i landet de bor. Utbildningen i, på och om de nationella minoritetsspråken samt de nationella minoriteternas kultur och kulturarv bör utvidgas, liksom möjligheten till vård och omsorg av personal som talar det egna modersmålet.
Även om det dröjde ända till 2000-talet innan vi fick en ordentlig minoritetspolitik gjordes vissa språkpolitiska förändringar under 70-talet. Den ökade invandringen ledde då till att riksdagen lämnade idén om assimilering och tydliggjorde att Sverige var ett mångkulturellt samhälle och nya kurser instiftades för att möta undervisningsbehoven hos såväl nyanlända som nationella språkliga minoriteter. Med ökad globalisering och digitalisering har engelskan fått en alltmer dominerande ställning inom utbildning,
media, it och delar av näringslivet och det har väckt diskussioner om svenskans ställning.
Under 2000-talet har vi därför sett större språkpolitiska utredningar som utmynnade i språklagen. Språklagen är en ramlag som är skriven för att fastställa vilka skyldigheter det allmänna har gentemot enskilda när det kommer till språkanvändning. I den politiska debatten har det under de senaste åren snarare varit fokus på den enskildes skyldighet att lära sig svenska för att få uppehållstillstånd eller medborgarskap. Högern vill utreda om man kan ta betalt för tolktjänster av vissa grupper och man ifrågasätter nyttan med modersmålsundervisning. Det har varit en debatt som ofta färgats av rasism och ignorerande av kunskapsläget inom språkforskningen. Vi ser det som nödvändigt att vända den debatten och se att flerspråkighet är något positivt för både individen och samhället. EU har som mål att unionens invånare ska kunna två språk utöver moders
målet och där ligger Sverige i
dag i toppen.
4
Rätten till ett språk
I språklagen slås fast att alla ska ha rätt till språk. Redan från födseln kommunicerar barnet med sin omgivning. Förmågan att förmedla sina behov hänger i ett första skede samman med direkt överlevnad men möjligheten till kommunikation och samspel med omgivningen påverkar mycket tidigt också barnets kognitiva utveckling. Det svar barnet får på sina försök till kommunikation är grunden för språkutvecklingen. Blir barnet lyssnat till? Får barnet stöd och förståelse? Det kan finnas många olika orsaker till att de vuxna runt ett barn inte kan tillgodose dessa grundläggande behov och det måste uppmärksammas tidigt.
Forskningen visar hur socioekonomiska faktorer kan samspela och utgöra hinder för
språkutveckling. Omgivningsfaktorer som trångboddhet, tillgång till vård och tryggheten
i bostadsområdet nämns vid sidan av familjefaktorer som trauma hos föräldrar, hushålls
ekonomin
och kulturella faktorer som synen på jämställdhet och föräldraskap. Tillgång till stimulans via böcker och leksaker är också viktigt. När vi i Vänsterpartiet lägger fram en politik för ökat bostadsbyggande, förebyggande arbete i bostadsområden och ökad ekonomisk jämlikhet så innebär det i förlängningen också att man skapar bättre förutsättningar för barns välmående och språkutveckling.
Många av välfärdens verksamheter är viktiga för att barn ska få stöd i sin språk
utveckling. Det handlar bl.a. om öppna förskolor, folkbibliotek och förskolor. För oss är det viktigt att dessa verksamheter finns nära bostadsområden. Det är alarmerande att så många biblioteksfilialer stängt det senaste decenniet, samtidigt som befolkningen ökat. Barnhälsovården (BHV) har i uppdrag att informera och stötta föräldrar så att de i sin tur kan vara med och utveckla sitt barns språk. BHV är även den instans som kan fånga upp om ett barn har medfödda svårigheter eller sociala omständigheter i sin omgivning som försvårar språkutvecklingen. Vi ser mycket positivt på det arbete som görs av personalen på BHV för att uppmuntra föräldrar till att samtala, leka och läsa för sina barn. Många regioner arbetar med gåvobok för att uppmuntra högläsning för barn. Det görs även riktade insatser till familjer där det talas andra språk än svenska i hemmet. En viktig del är att uppmuntra föräldrar att använda det språk de är mest bekväma med i sin huvudsakliga kommunikation med barnet. På så sätt kan barnen få ett eller flera välutvecklade modersmål som parallellt eller senare kan kompletteras med svenskan.
De ekonomiska prioriteringar som Tidöpartierna gör innebär tyvärr stora nedskärningar i såväl kommuner som regioner och det är väldigt oroande att de verksamheter som ska ge alla barn en bra start i livet riskerar att underfinansieras med stora kostnader för både individen och samhället i förlängningen.
5
Språk och utbildning
En persons språkutveckling hänger tätt samman med utveckling av läs- och skriv
förmåga, inlärning och även utvecklingen av identitet och social förmåga. Det talade språket fungerar som en motor för den tidiga läsinlärningen och läsning blir i sin tur en motor för den senare språkutvecklingen. Detta då skrivna texter innehåller ett mer komplext språk än det talade. Det handlar om ett större ordförråd, bildligt språk och uttryck och mer komplex grammatik. För Vänsterpartiet är det tydligt att både förskola och skola behöver få mer resurser till den vanliga språkundervisningen men också för att kunna ha grupp- och klasstorlekar som möjliggör mycket social interaktion och en aktiv användning av språket. Med hög personaltäthet och färre barn i gruppen kan man snabbt upptäcka vilka barn som har inlärningssvårigheter och behöver särskilt stöd. Den som har svårt med läsningen får det svårt i alla ämnen och både självförtroende och inlärningslust minskar. Det läsfrämjande arbetet måste därför få ta plats i skolan. Utöver det som sker i undervisningen behöver skolorna få resurser till såväl fysiska skol
bibliotek som utbildade skolbibliotekarier. Vi redogör mer utförligt för vår politik på skolbiblioteksområdet i motion 2022/23:1226. Regeringen har nyligen presenterat proposition 2023/24:164 Stärkta skolbibliotek, och vi kommer återkomma i höst med vårt svar på förslagen som lämnas där.
I spåren av Invandringsutredningen (SOU 1974:69) arbetade man fram förslag om tre nya undervisningsämnen; svenska för invandrare (sfi), svenska som andraspråk och hemspråk, numera benämnt modersmål. Vi ser att den enhällighet som rådde kring dessa reformer tyvärr inte råder längre, trots att forskningsläget i
dag är ännu tydligare. Samtidigt har samhället förändrats och synen på vilken nivå av svenskkunskaper som krävs av den som invandrat som vuxen som har förändrats. Kraven på kunskaper i engelska är höga och utgör en tröskel för många med kort utbildningsbakgrund som kommer till Sverige utan förkunskaper. Vilka språk som studeras i ämnet moderna språk är också högst rörlig materia. Under decennier var det tyska och franska som gällde på de flesta av landets grundskolor och i
dag har spanskan tagit över alltmer, med brist på utbildade lärare och överfulla undervisningsgrupper som följd. Vi ser behov av förbättring och förnyelse inom flera av delar av utbildningskedjan.
6
Modersmålsstöd i förskola och förskoleklass
Förskolan och förskoleklassen ska bidra till att modersmålet utvecklas så att barnen kan kommunicera på såväl sitt modersmål som på svenska. I läroplanen för förskolan framgår att verksamheten ska lägga stor vikt vid att stimulera varje barns språk
utveckling. Vidare ska medvetenhet om det egna kulturarvet och delaktighet i andras kultur bidra till att barnen utvecklar sin förmåga att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Det språkliga lärandet blir bäst när språket används i meningsfulla sammanhang i vardagen, t.ex. i lek och skapande verksamhet. Personalen ska därför anpassa aktiviteter, arbetssätt, miljö och material efter barnens behov för att medverka till barns utveckling av sitt modersmål. Möjligheterna för förskolebarn att få moders
målsstöd varierar kraftigt och inte sällan finns stora brister i förskolornas arbete, något som regelbundet konstateras av skolmyndigheterna i deras tillsynsarbete. Vi har stor förståelse för utmaningarna att hitta passande arbetssätt i grupper där det finns många olika modersmål och det kan råda brist på både lokaler och pedagoger. En viktig insats för att möjliggöra mer av individuellt stöd är att minska barngruppernas storlek och höja personaltätheten. Det är förslag som vi driver genom både budgetförslag och lagstift
nings
förslag. Vänsterpartiet anser dock att det även behövs en tydligare uppdrag och då är det viktigt att införa rätten till modersmålsstöd i förskolan, något som saknas i dag.
Regeringen bör återkomma med ett förslag som innebär att rätt till modersmålsstöd införs i förskolan. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
6.1
Studiehandledning på annat modersmål än svenska
För att stärka nyanlända elevers möjligheter att uppnå behörighet till nationella program i gymnasieskolan finns sedan den 1 augusti 2018 en förstärkt rätt till studiehandledning
på modersmålet för nyanlända elever som har tagits emot inom skolväsendet i högstadiet
i grundskolan, grundsärskolan eller specialskolan. Att en elev ännu inte behärskar svenska fullständigt får inte leda till att hen halkar efter i skolan. Därför är rätten till studiehandledning oerhört viktig. Om en elev har svårt att tillgodogöra sig undervisning p.g.a. annat modersmål än svenska har eleven rätt till studiehandledning på moders
målet. Det kan t.ex. handla om att få hjälp med matten på det språk som talas i hemmet.
Det finns dock ett stort glapp mellan denna tydliga rättighetslagstiftning och verkligheten.
Enligt Skolinspektionens granskningar finns det många skolor som inte ens känner till studiehandledning som stödform. Skolinspektionen har även konstaterat att skolor som erbjuder studiehandledning inte alltid utgår från elevens behov, utan ofta från skolans rutiner. I en särskild rapport om utbildningen för nyanlända elever skriver man att ”särskilt stöd genom studiehandledning på modersmålet inte ges i tillräcklig kvantitet och kvalitet för att ge stöd för de nyanlända elevernas kunskapsutveckling”.
Skolinspektionen har även konstaterat att många huvudmän har en väldigt snäv bild av vad studiehandledning innebär. Den sköts i hög grad av modersmålslärare som inte alltid har särskilda kunskaper i de ämnen som handledningen omfattar.
Regeringen bör återkomma med förslag som innebär att rätten till studiehandledning på modersmål stärks. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Regeringen bör utreda frågan om vilka åtgärder som behöver vidtas för att studie
handledning på modersmål ska bli så likvärdig som möjligt över hela landet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
6.2
Modersmålsundervisning
En statlig utredning (SOU 2019:18) visade att elever som deltagit i modersmåls
undervisning hade bättre betyg och större gymnasiebehörighet än de som avstått. Det gick inte att fastslå att detta berodde enbart på modersmålsundervisningen, men resultaten stämde överens med tidigare forskning, både i Sverige och internationellt, som visat att modersmålsundervisning förbättrar ordförrådet i både modersmålet och andraspråket, samt stärker resultaten i andra ämnen. Den ökar också elevernas trygghet och främjar en harmonisk, flerspråkig identitet. Vänsterpartiet anser att den tidigare statliga utredningen innehöll viktiga förslag och beklagar att ingen proposition lades fram av den förra regeringen. Sittande regering har beställt en ny utredning för att undersöka om modersmålsundervisningen hämmar integrationen, vilket Vänsterpartiet ser som slöseri med skattemedel.
Historiskt har villkoren för modersmålsundervisning varierat. Från 1977 fanns en hemspråklärarutbildning men den lades ner efter 11 år. I
dag är det svårt att utbilda sig till modersmålslärare och kraven är högre än för andra lärare, vilket lett till att moders
målslärare undantagits från legitimationskravet. Trots dessa hinder ligger Sverige långt fram inom modersmålsundervisning, men lagstiftningen behöver uppdateras. Elever i grundskolan och gymnasiet har, under vissa förutsättningar, rätt till modersmåls
undervisning och elever som tillhör en nationell minoritet har en utökad rätt. Få elever utnyttjar dock möjligheten och andelen minskar i högre årskurser. Med tanke på de positiva effekterna bör det vara en politisk prioritering att öka deltagandet och förbättra kvaliteten på undervisningen. Den senaste statliga utredaren, Nihad Bunar, delar in anledningarna till att inte fler elever deltar i tre kategorier:
Regleringar i skolförfattningarna.
Strukturella faktorer.
Uppfattningar om ämnets betydelse.
På nationell nivå har vi möjlighet att lösa några av hindren, andra behöver skolans huvudmän arbeta aktivt med.
Tusentals av de barn och ungdomar som tvingats fly från krig och förföljelse har kommit till Sverige ensamma, och utifrån dagens lagstiftning skulle skolan kunna neka dem att ta del av modersmålsundervisningen då de saknar vårdnadshavare med annat språk än svenska i Sverige. De har därmed inte alltid sitt modersmål som det dagliga umgängesspråket i hemmet. En del har dessutom, p.g.a. begränsade möjligheter till skolgång, inte grundläggande kunskaper inom sitt modersmål. Lagstiftningen måste därför förändras så att undervisning i modersmålet garanteras alla barn med annat modersmål än svenska. Ett tillvägagångssätt är att likställa ensamkommande och adoptivbarn i lagstiftningen. Frågan har utretts två gånger under de senaste åren (SOU 2017:54 och SOU 2019:18) och nu är det dags att gå till beslut.
Regeringen bör föreslå en ny lagstiftning som ger ensamkommande barn rätt till modersmålsundervisning. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
I Sverige bor tusentals adopterade från andra länder som har rätt att lära sig om sitt ursprung och modersmål, vilket kräver grundläggande språkkunskaper och engagemang från föräldrar och barn. Efter att oegentligheter kring internationella adoptioner uppdagats har riksdagen, på Vänsterpartiets initiativ, beslutat att detta ska utredas. Bristen på myndighetsengagemang har gjort att ideella organisationer fått hantera informationsspridningen. Adopterade har ofta själva bildat föreningar för att söka sitt ursprung, men språkbarriärer försvårar processen.
En
utökad rätt för adopterade att studera sitt modersmål på komvux bör utredas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Skyldigheten att anordna modersmålsundervisning finns bara i de fall det finns minst fem elever hos huvudmannen som önskar läsa samma språk. De nationella minoritets
språken är undantagna från den regeln. Det hindrar förstås inte huvudmän att anordna undervisningen även om färre elever än så önskar undervisningen men det har visat sig att många säger nej. Begränsningen om fem elevers deltagande innebär att elevers möjlighet att delta i modersmålsundervisning blir starkt beroende av elevsamman
sättningen hos en huvudman. Den elev som talar ett i Sverige mindre förekommande språk eller bor i en mindre kommun har alltså mycket sämre chans att få undervisning. Vi menar, precis som föreslås i SOU 2019:18, att skrivningen om minst fem elever bör tas bort.
Skrivningen om minst fem elever bör tas bort. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Vi ser också att det är problematiskt att elever bara har rätt att läsa ett modersmål. I många familjer talas flera språk och det kan vara svårt att tvingas välja det ena.
Möjligheten att läsa två modersmålskurser bör införas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Vidare vill vi se en utökad rätt till modersmålsundervisning. Den ska gälla under hela skoltiden, i
stället för dagens sju år, och ha lägre krav på förkunskaper.
Regeringen bör återkomma med ett lagförslag som innebär en utökad rätt till modersmål under hela skoltiden med lägre krav på förkunskaper. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
7
Svenska som andra språk (SVA)
Svenska som andraspråk finns i alla skolformer där man undervisar i ämnet svenska. Svenska som andraspråk skiljer sig från ämnet svenska genom att undervisningen utgår från ett andraspråksperspektiv. Enligt skolförordningen ska följande elever i grund
skolan, anpassade grundskolan, specialskolan och sameskolan få undervisning i svenska som andraspråk om de behöver det:
elever som har ett annat språk än svenska som modersmål,
elever som har svenska som modersmål och som har tagits in från skolor i utlandet,
invandrarelever som har svenska som huvudsakligt umgängesspråk med en vårdnadshavare.
Elever i grupperna som nämns ovan ska alltså inte läsa svenska som andraspråk automatiskt. Det är bara om de har behov av det som de ska få undervisning i svenska som andraspråk. Undervisning i svenska som andraspråk ersätter undervisning i svenska. Det är rektorn som beslutar om en elev i grundskolan eller en motsvarande skolform ska få undervisning i svenska som andraspråk. Beslutet ska grunda sig på elevens behov, men det är inte närmare reglerat hur behovsprövningen ska gå till.
Skolämnet svenska som andraspråk har många gånger kritiserats i den akademiska och politiska debatten. Det har främst handlat om brister i hur det hanteras, såsom
otydliga urvalsprinciper, brist på behöriga lärare och att ämnet ofta blir stödundervisning
för lågpresterande elever. I en avhandling från Uppsala universitet 2017 undersökte Anna Sahlée dessa frågor och noterade att det saknas tydliga kriterier för vilka elever som bör delta i undervisningen. Styrdokumenten ger ingen klar vägledning och bedömningen av vem som har behov av ämnet är osäker. Sahlée fokuserar särskilt på elever födda i Sverige som deltar i svenska som andraspråk, trots att de flesta rapporterar att svenska är deras starkaste språk. Genom att analysera nationella prov, både muntligt och skriftligt, fann hon att skillnaderna mellan elever som läser svenska och de som läser svenska som andraspråk är små. De senare gjorde något fler avvikelser från standardspråket, men dessa språkliga skillnader var inte tillräckliga för att motivera undervisning i svenska som andraspråk. I avhandlingen ifrågasätts om dessa elever verkligen har behov av undervisningen men det betonas att det kan finnas andra skäl till att de ändå gynnas av den.
Den högernationalistiska regeringen har 2023 tillsatt en utredning där en statlig utredare ska ”analysera och föreslå hur behoven hos de elever som saknar grund
läggande kunskaper i svenska språket kan tillgodoses, antingen genom införande av ytterligare en kursplan för ämnet svenska som andraspråk eller genom en ny del i den befintliga kursplanen för ämnet”.
Vänsterpartiet anser att det behövs ett omtag avseende svenska som andra språk. Forskning och beprövad erfarenhet bör styra innehållet och fokus bör ligga på att barn som inte har svenska som modersmål ska säkras samma rätt till det svenska språket som elever med svenska som modersmål samt att lösningarna för framtida utformning av undervisning ska leda till högre kvalitet. Vi återkommer med mer konkreta förslag när regeringens proposition har lämnats under 2024. Vi vill dock redan nu betona att vi kommer att motsätta oss alla förslag från regeringen som syftar till att försämra rätten till utbildning för vissa elevgrupper, i detta fall elever med svenska som andraspråk.
8
Svenska för invandrare (sfi)
Svenska för invandrare (sfi) är en språkutbildning inom den kommunala vuxen
utbildningen. Sfi syftar till att ge vuxna personer med annat modersmål än svenska grundläggande kunskaper i svenska språket samt möjligheten att lära sig och utveckla ett funktionellt andraspråk. Sfi ska även ge språkliga redskap för kommunikation och ett aktivt deltagande i vardags-, samhälls- och arbetsliv.
Flera reformer har gjorts för att stärka kvaliteten inom komvux i sfi de senaste åren. Utredningen Svenska för invandrare – valfrihet, flexibilitet och individanpassning pekade bl.a. på att utbildningen inte tillräckligt var utformad efter de vuxna individernas behov och förutsättningar och efter det har beslut fattats om en rad förbättringar. Sfi gjordes till en del av komvux 2016 och året efter fick man sammanhållna studievägar. Den senaste större förändringen var en förenklad betygsskala.
Utredningen Samverkande krafter – förstärkt kvalitet och likvärdighet inom komvux för elever med svenska som andraspråk konstaterade att lärarnas förutsättningar behöver stärkas än mer. Till exempel lyfter utredningen att kraven för behörighet att undervisa
inom komvux i sfi är låga i förhållande till uppdraget. I sfi-klassrummet möts människor
med vitt skilda språkkunskaper och förutsättningar. Många har bristande skolgång medan andra kommer med långa akademiska utbildningar i bagaget. Detta är en svår utmaning för undervisande lärare. Under 2018 och 2023 gjorde Skolinspektionen riktade granskningar av sfi-utbildningar och fann att kvaliteten brast i många fall och att det saknades likvärdighet över landet. Det är vanligt att undervisningen inte individanpassas tillräckligt och att elevernas behov, förutsättningar och mål inte är en utgångspunkt vid lärarnas planering av undervisningen. Det fanns flera exempel på distansstudier där möjligheterna att träna att tala svenska var för få. Lärare som intervjuades pekade på svårighet att få tiden att räcka till den individanpassning som förväntades och i de verksamheter där brister påtalades efterlyste många lärare en starkare pedagogisk ledning från rektor.
Vänsterpartiet ser bildning, språk och kunskap som avgörande verktyg för att leva ett fungerande liv – få sina rättigheter tillgodosedda, tillägna sig ny kunskap samt arbeta och delta i det demokratiska samtalet. Dessa ambitioner ska vägleda svensk
undervis
ningen för alla som lever i Sverige, oavsett bakgrund. På samma sätt som den svenska skolan har ett kompensatoriskt uppdrag ska sfi fungera kompensatoriskt och utjämna skillnader mellan olika grupper i samhället. Det behövs en generell kompetenshöjning och fler lärare för att höja kvaliteten. Staten behöver också ta ansvar för att likvärdig
heten stärks. Vinstintresset måste bort så att de studerandes behov sätts i centrum.
En utredning bör tillsättas för att utforma en lärarutbildning som ger rätt kompetens för att undervisa vuxna och att det ska vara möjligt att inom den läsa till sfi-lärare. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
8.1
Svenska från dag ett för vuxna
Vid den stora flyktingvågen 2015 införde regeringen ett nytt kursutbud för asylsökande. Både studieförbund och folkhögskolor fick rätt att anordna kursen Svenska från dag ett som varvade svenskstudier med samhällsvägledning. Kursen vände sig till den som fanns på Migrationsverkets boenden och syftet var att erbjuda asylsökande en menings
full vardag samtidigt som de fick kunskaper som kunde underlätta etableringen och korta studietiden för den som sedan fick uppehållstillstånd. Det har varit en mycket uppskattad verksamhet och visade hur snabbt folkbildningen kan ta sig an nya uppdrag och vara en viktig aktör för att lösa samhällsutmaningar. Vid nästa stora flyktingström 2022 fanns en välutbyggd infrastruktur för Svenska från dag ett som kunde välkomna de ukrainska flyktingarna. Det är mycket beklagligt att den här verksamheten fått först minskade och sedan helt borttagna bidrag sedan regeringen och Sverigedemokraterna
lade sin första budget. Det visar på det stora ointresse som finns för verkliga integrations
insatser.
De ukrainska flyktingarna har numera fått rätt att läsa sfi, då de har en form av uppehållstillstånd via EU:s massflyktsdirektiv, men många asylsökande vistas i Sverige under väldigt lång tid i väntan på besked från Migrationsverket. Så länge de inte har rätt att läsa sfi bör det finnas riktade pengar till studieförbunden och folkhögskolor att bedriva kursverksamhet enligt konceptet Svenska från dag ett. Vi fortsätter finansiera Svenska från dag ett i vår budgetmotion 2024/25:1924.
9
Teckenspråk
I
dag beräknas antalet teckenspråksanvändare i Sverige till ungefär 30
000. Tecken
språkiga ses ofta som personer med hörselnedsättningar – inte en kulturbärande minoritet med ett eget språk. Men om vi använder oss av benämningen teckenspråkiga omfattar det även hörande. Det kan t.ex. handla om anhöriga till döva eller personer med hörselnedsättning eller andra som velat lära sig språket av andra anledningar. Det är viktigt att minnas att för många är teckenspråk deras förstaspråk och svenska deras andraspråk. Det var dock inte förrän 1981, efter lång kamp från dövrörelsen, som Sverige som första landet i världen gav teckenspråket status som ett erkänt språk. Innan det var det t ex inte tillåtet att använda teckenspråk inom skolväsendet. Det här skapade stora problem för tidigare generationer döva som fick svårigheter att kommunicera och utvecklas och många lider än i
dag av språkdeprivation, ett tillstånd som kan ge samma konsekvenser som olika kognitiva funktionsnedsättningar. Forskare kunde redan på 60-talet påvisa att teckenspråket uppfyller samma lingvistiska komplexitet som talat och skrivet språk och i
dag finns det på många sätt en väl utbyggd struktur för teckenspråket
inom myndigheter och akademin. Rättigheterna för personer med funktionsnedsättningar
har stärkts sedan 80-talet men det saknas fortfarande kunskapen om döva i många offentliga institutioner och hälsan är sämre än hos den hörande befolkningen. Den medicinska utvecklingen som möjliggjort för döva och hörselskadade som har en fungerande hörselnerv att få ett hjälpmedel, sk cochlea-implantat, för att kunna höra ljud
och tal har förändrat förutsättningarna radikalt för de enskilda individerna och aktualiserar
frågor om teckenspråkets fortlevnad.
I språklagen står det att samhället ska ”skydda och främja det svenska teckenspråket” och att ”den som är döv eller hörselskadad och den som av andra skäl har behov av teckenspråk ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda det svenska teckenspråket”. Språklagen är en skyldighetslag som offentliga verksamheter ska följa, t.ex. kommuner, regioner och statliga organ. Trots det upplever döva dagligen hinder i sin vardag när de inte får hjälp med teckenspråkstolkning på föräldramötet, i arbetslivet eller vid fritids
aktiviteter.
I språklagen jämställs det svenska teckenspråket med de nationella minoritets
språken, men i praktiken är skyddet olika. De nationella minoritetsspråken har ett mer långtgående skydd i lagen om minoriteter och minoritetsspråken, exempelvis när det gäller språkliga rättigheter inom barn- och äldreomsorgen
. Regelverket för modersmåls
undervisningen blir inte heller tillräckligt generöst.
Det svenska teckenspråket bör erkännas som ett nationellt minoritetsspråk. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Det kulturella utbudet för den som är döv eller har en hörselnedsättning har ökat. Fler scenföreställningar teckentolkas och hörselslingor finns i allt fler lokaler. Inom public service utvecklas ny teknik för textning av radio- och tv-program. Det är dock viktigt att inte textning helt ersätter teckenspråkiga program utan det utbudet måste också öka. Särskilt viktigt är det för barn som ännu inte lärt sig läsa att få tillgång till kultur och medier på teckenspråk under sin uppväxt. Både för sin språkliga utveckling och för känslan av inkludering i samhället. En stor brist råder det inom litteraturområdet. Forskning visar att barn som får tillgång till böcker genom högläsning och egen läsning utvecklar sitt ordförråd snabbare än andra barn. I dagsläget finns knappast något utbud av svensk teckenspråkig litteratur. Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) hade fram till 2014 ett uppdrag att ta fram böcker och det utbudet är tillgängligt via låne
tjänsten Legimus som sköts av Myndigheten för tillgängliga medier och som sedan distribueras via biblioteken. De allra flesta titlar är alltså mer än tio år gamla och för att få tillgång till en teckenspråkig bok ska bibliotekarien bränna den på en dvd-skiva till låntagaren. Mycket få gör det i
dag och de flesta titlar är läromedel för elever.
Sedan 2018 har Myndigheten för tillgängliga medier ansvar för att främja litteratur på teckenspråk. Man har under den tiden haft ett pilotprojekt för att bl.a. reda ut frågor kring upphovsrätt och möjliga samarbeten med förlag. Man har på prov tagit fram två titlar som finns på Youtube för streaming men de har i
dag inget uppdrag att producera fler filmer. Det är viktigt att man tar fram modernare distributionssätt för ökad tillgänglighet av både det befintliga och framtida utbudet och att någon aktör får långsiktig finansiering för att få upp volymerna. Även SPSM och Utbildningsradion (UR) har visat intresse, utöver Myndigheten för tillgängliga medier. Det här är en fråga som behöver lösas så snabbt som möjligt.
Regeringen bör omgående utse en myndighet eller annan offentlig aktör som ansvarar för produktionen och distribution av litteratur på teckenspråk. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
10
Rätten till tolk
För den som inte fullt ut behärskar svenska ska det vara möjligt att använda sitt moders
mål och göra sig förstådd och få hjälp med förståelse via en tolk. Rätten till tolk i mötet med offentliga aktörer regleras på flera sätt, bl.a. i förvaltningslagen, rättegångsbalken, hälso- och sjukvårdslagen och patientlagen. I den här motionen fördjupar vi oss i rätten till tolk för den som har ett annat talat modersmål än svenska. Rätten till tolk för den som är döv, dövblind eller har en hörselnedsättning skriver vi mer om i motionen En funktionsrättspolitik för trygghet och delaktighet (mot. 2024/25:1922).
Regeringen och Sverigedemokraterna vill nu luckra upp rättigheten till tolk för vissa grupper inom sjukvården och utreder möjligheten att ta betalt för tjänsten. Vi motsätter oss starkt en sådan förändring som skulle innebära ett ekonomiskt hinder för människor i behov av vård och stöd. Fackföreningar som organiserar vårdpersonal har protesterat och pekar på hur viktigt det är för dem att kunna arbeta med tolk för att kunna ge rätt vård, det kan vara en fråga om liv eller död.
I
dag finns stora brister inom tolkverksamheten och såväl tolkarna som de tolk
behövande hamnar i kläm. Det kan få allvarliga konsekvenser, påverka utgången i rättegångar och möjligheten till stöd från socialtjänsten för att nämna några exempel. Den förra regeringen tillsatte en utredning som lämnade betänkandet Att förstå och bli förstådd – ett reformerat regelverk för tolkar i talade språk (SOU 2018:83) men ingen proposition har lagts utifrån dess förslag.
Kontakttolk kallas de tolkar som stat, kommuner och regioner använder sig av i sina verksamheter. Tolk är inte en skyddad titel, vilket innebär att vem som helst kan kalla sig tolk trots varierande utbildning och kunskapsnivå. Den som har gått en grund
utbildning som anordnats av en utbildningsanordnare som är godkänd av Myndigheten för yrkeshögskolan (Myh) eller en högskola kan registrera sig hos Kammarkollegiet.
Den som vill få en skyddad titel, auktoriserad tolk, och sedan ha möjlighet att specialisera
sig mot vård- eller rättstolkning kan avlägga prov hos Kammarkollegiet och finnas med i ett särskilt register. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har beskrivit hur deras
medlemmar har svårt att få tag på kvalificerade tolkar och att man har svårt att konkurrera
med lönerna som statliga myndigheter erbjuder tolkarna. I
dag har majoriteten som arbetar som tolk ingen särskild tolkutbildning. För den som vill studera till tolk har det de senaste åren erbjudits utbildning via arbetsmarknadsutbildning, studieförbund, folkhögskola, yrkeshögskola och universitet. En del berättigar till studiemedel, andra inte. Det här riskerar att skapa osäkerhet för både blivande studerande och beställare i nästa led. För att det ska löna sig att skaffa en utbildning och bli auktoriserad behöver myndigheter och andra offentliga aktörer se värdet i att anlita auktoriserade tolkar. Det kräver i sin tur att de yrkesgrupper som kan komma att jobba med tolk, som läkare, socialsekreterare eller lärare, behöver få kunskap under sin utbildning om varför och hur man jobbar med tolk.
För de yrkesverksamma tolkarna är arbetsvillkoren oftast komplicerade. Många är egenföretagare och arbetar du på mindre orter eller tolkar till ett språk som inte är så
vanligt i Sverige kan du ha svårt att klara din försörjning. Det som ytterligare komplicerar
frågan är svårigheten att förutse vilka språk och vilka volymer som kommer efterfrågas. De stora flyktingströmmarna åren 2015–2016 skapade ett mycket stort behov av tolkar, bl.a. på arabiska och dari, och sedan kriget i Ukraina har myndigheterna behövt leta med ljus och lykta efter tolkar i ukrainska. Den nuvarande migrationspolitiken som syftar till att färre ska få uppehållstillstånd och att öka utvandringen ger dock dåliga incitament för att locka studerande till tolkutbildningar.
Vi ser att regeringen behöver ta ett helhetsgrepp kring strukturen för tolktjänster på talade språk för att garantera både enskilda och offentliga institutioner och myndigheter rätt tolkkompetens. Översyner har gjorts i såväl statliga utredningar, rapporter från statliga myndigheter och genom försöksverksamheter.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag som innefattar hela tolkkedjan från utbildning och auktorisering, till tillsyn av tolktjänstbolag och beställarkompetens hos offentliga aktörer. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
11
Det skrivna språket och berättandet
En språkmotion behöver också röra villkoren för det skrivna ordet, för litteraturen, läsandet och medierna. Berättandet i dess olika former bär så mycket av vår historia, kultur och identitet. Litteraturen är ett arkiv för människans samlade fantasier, drömmar och begär. Genom läsandet utvecklas vårt ordförråd och med det vilka tankar som blir möjliga att tänka och vad som blir möjligt att förstå om omgivningens beskaffenhet. Genom goda villkor för översättare, författare och illustratörer öppnas hela världens berättelser för oss med allt var det innebär av vidgade vyer, nya tankar och förståelse för andras erfarenheter och åsikter.
11.1
En ny litteraturpolitisk utredning
Vi ser att det finns en mängd aktuella utmaningar inom litteratursektorn som behöver adresseras politiskt. Den senaste större litteraturpolitiska utredningen gjordes 2012 och de propositioner och satsningar som gjort sedan dess har främst varit riktade mot läsfrämjande verksamhet och biblioteksfrågor. För en heltäckande litteraturpolitik behöver man ta ett helhetsgrepp kring alla delar i det litterära ekosystemet, dvs även skapande, förmedling och distribution.
Svenska folkets sätt att ta del av litteratur har förändrats radikalt de senaste åren. De strömmade ljudböckerna tar allt större plats och köpen av fysiska böcker minskar. Från att strömningstjänsterna hade 8,5
% av marknaden 2016 hade andelen ökat till hela 35
% år 2023. Köpen av fysiska böcker sker dessutom allt oftare på nätet och bokhandlarna får en tuffare situation. Idag saknar hälften av landets kommuner en bokhandel. Nya läs- och köpbeteenden påverkar bokutgivningen och förstås i slutändan även författare och översättare. Både författare och förlag utan egna streamingtjänster beklagar den starka ställning som ett fåtal aktörer har fått på denna växande marknad. De nya affärs
modellerna har inneburit lägre ersättningar per läst bok och avtalen mellan
strömnings
plattformarna och förlagen är sällan transparenta för författarna. Detta kan i förlängningen
ge färre utgivna böcker av svenska författare när färre har råd att försörja sig på sitt skrivande. Illustratörer går samma öde till mötes då de inte får någon ersättning alls när deras böcker strömmas och ingen ser bilderna. Vi har inget emot ljudboken i sig och ser att strömningstjänsterna tillgängliggör litteraturen på ett fantastiskt sätt, det som är problematiskt är affärsmodellen. I vår följdmotion med anledning av proposition 2021/22:278 Upphovsrätten på den digitala inre marknaden, om upphovsrättsdirektivets implementering, lyfter vi förslag för att bl.a. stärka författares rätt till information och rimlig ersättning för de strömmade böckerna.
De stora ekonomiska bekymmer som många delar av branschen upplever har väckt
intresset för mer av reglering men också för en översyn av stöden hos olika myndigheter.
Kulturtidskrifterna som kan fördjupa det litteraturpolitiska samtalet och hjälpa oss navigera bland all litteratur som ges ut har haft samma stödnivå i 40 år. Behöver några stöd bli mer teknikneutrala i sin utformning? Sverige var först ut bland jämförbara länder med att avskaffa de fasta bokpriserna 1970 och som på så många andra områden har vi gått väldigt långt i strävan efter avreglering. Men vi behöver bara gå till våra grannländer för att få exempel på en mer politiskt styrd kultursektor. Den norska boklagen som började gälla 2023 reglerar bland annat fast pris, rabatter, vinstmarginaler och leveransplikt för pappersböcker. Många länder har också statliga stöd för den fysiska bokhandeln.
Ett annat format för boken i den digitala eran är e-boken. Rättighetsavtalen ser annorlunda ut för en elektronisk bok som kan lånas ut i obegränsade upplagor än den fysiska boken. Biblioteken har länge flaggat vilket problem det är med de höga kostnaderna för att låna ut e-böcker. Detta är påfrestande för folkbiblioteken som redan har det tufft ekonomiskt. Författarförbundet larmar om att avsaknaden av ett nationellt grepp kring digitaliseringsfrågor som denna riskerar att privatisera biblioteken inifrån då
e-böckerna tillhandahålls i appar som ägs av privata företag och som därmed kontrollerar
utbudet. Nästa stora fråga att hantera knackar redan på dörren. Hur ska vi se på användningen av AI för att generera litteratur och illustrationer och imitera ljudboks
uppläsare? Vänsterpartiet anser att det kan behövas politiska åtgärder för att lösa en del av dessa frågor, andra kan förhoppningsvis de olika delarna av branschen själva hantera.
Vi menar dock att en utredning som tar ett helhetsgrepp behövs som stöd för alla aktörer.
Regeringen bör tillsätta en litteraturpolitisk utredning för att adressera de utmaningar som beskrivits ovan och genomlysa hela det litterära ekosystemet
. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
11.2
Bibliotekens roll
Litteraturen lever på en huvudsakligen kommersiell marknad men når också människor tack vare samhällets stöd. De senaste decennierna har tyvärr många fått allt längre till ett bibliotek. Sedan 1995 har en fjärdedel av alla biblioteksfilialer stängt samtidigt som befolkningen har ökat. I ungefär 30 av landets kommuner finns heller inget bibliotek som har öppet efter kontorstid. Närheten till ett bibliotek är särskilt viktig för de grupper som inte är vana besökare. Det här är en mycket viktig fråga att uppmärksamma för en likvärdig tillgång till bibliotek. Biblioteken spelar också en viktig roll för utgivningen av svensk litteratur och biblioteksersättningen som författare erhåller är ett välkommet ekonomiskt tillskott. De senaste regeringarna har ägnat både tid och pengar åt läsfrämjande arbete. Under perioden 2014–2018 när Vänsterpartiet budgetförhandlade med regeringen gjordes en flerårig satsning kallad Stärkta bibliotek och runt 250 miljoner kronor per år gick till olika projekt i olika kommuner beroende på deras behov. Några köpte bokbussar, andra utökade öppettiderna och det fanns extra medel för inköp av medier. Tyvärr trappades satsningen av när januariöverenskommelsen genomfördes och togs sedan bort helt av Tidöpartierna.
Biblioteken är en viktig del av vår demokrati och den kulturella institution som är mest utbredd i vårt land trots de senaste årens försämringar. Genom att förmedla kunskap och utgöra en plattform för tankar, idéer och åsikter har folkbiblioteken ett stort ansvar för samhällets utveckling. Biblioteken utgör också en mötesplats för medborgare och civilsamhälle och är en garant för folkbildningen. I många kommuner är biblioteket också en central kulturaktör med omfattande programverksamhet. Dit går förskole
grupperna för att ta del av teater och de lokala konstnärerna kan ställa ut. Högerblocket letar hela tiden upp nya välfärdsområden som företag kan göra vinst på. Men när vi går in på ett bibliotek ska vi inte vara kunder. Folkbiblioteken är en grundbult i vår demokrati och en garant för allas tillgång till kunskap och bildning. Privatisering av biblioteken riskerar att förändra bibliotekens kvalitetsnivå, oberoende och tillgänglighet och deras viktiga roll som mötesplatser för demokratiska samtal. Vi vill att biblioteken ska stå fria från styrning av marknadskrafterna och kommersiella intressen. Vidare är det stor risk att de ersättningssystem som kommunerna skapar när biblioteken läggs ut på entreprenad ger olyckliga incitament. Vi har sett exempel där utlåningssiffrorna utgjort grund för ersättning och lett till en prioritering av inköp av ”bestsellers” och böcker på andra språk har fått stå tillbaka. Det är mycket olyckligt om en så viktig verksamhet som våra folkbibliotek utgör ska omstöpas utifrån affärstänkande. Vi menar
att det går på tvären med bibliotekslagen och de nationella målen för kulturverksamheten
.
Inga folkbibliotek ska drivas av vinstdrivande företag. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Redan i förslaget till nationell biblioteksstrategi 2019 föreslogs att arbetet för ett digitalt nationalbibliotek skulle påbörjas. Där skulle ansvaret för digitaliseringen av det litterära arvet kunna läggas och även en universell sökfunktion för att kunna nå biblio
tekens resurser. I
dag driver många olika bibliotek sina egna digitaliseringsprojekt och resultatet blir fragmenterat och svårt att överblicka för vanliga läsare, studenter och forskare. Arbetet med ett digitalt nationalbibliotek behöver påbörjas för att detta ska kunna bli verklighet.
Regeringen bör återkomma med förslag om hur Sverige kan få ett digitalt national
bibliotek där det litterära arvet görs tillgängligt för alla. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
12
Tillgängliga medier på flera språk
Ett brett utbud av kvalitativa medier med olika ideologiska inriktningar är grunden för en stark demokrati med pålästa invånare som också får en arena att själva uttrycka sina åsikter. Våra förslag för ett statligt stöd för starka nyhetsmedier och magasin med samhällsbevakning finns i motion 2023/24:20, där även frågan om medier på de nationella minoritetsspråken avhandlas, och vi föreslog att regeringen bör tillsätta en utredning som ser över regleringen av mediestödet i förhållande till samernas och tornedalingarnas behov och situation.
Public service är ett viktigt språkpolitiskt verktyg och det har tydliggjorts i de utredningar och propositioner som legat till grund för ramarna för public service-bolagen Sveriges television, Sverige radio och Utbildningsradion de senaste åren. Teckenspråksanvändning, textning, sändningar på nationella minoritetsspråk och andra språk som talas i Sverige har reglerats. Även EU har genom AV-direktivet haft syn
punkter på andelen film och tv på europeiska språk. Språkfrågorna engagerar också tittare och lyssnare i hög grad. I Sverige har vi inte traditionen att dubba program som vänder sig till en vuxen publik och det ställer höga krav på textning och duktiga översättare. Många hoppas att AI kommer lyckas tillgängliggöra programmen för fler. Vänsterpartiet beklagar att det under året gjorts stora neddragningar hos Sveriges radio och att sändningarna på ryska, kurdiska och tigrinja togs bort. Från politiskt håll ska vi inte detaljreglera vilka språk som används eller på vilket sätt, men det är viktigt att de ekonomiska resurserna finns så att man kan nå ut till hela befolkningen med nyheter. I den utredning som arbetat med den nya regleringen och budgeten för public service från 2026 har Vänsterpartiet drivit på för en positiv hållning till det flerspråkiga samhället. Svenskan som är vårt gemensamma språk ska ha en stark ställning, samtidigt som vi ser värdet av en befolkning som har goda kunskaper i flera språk. Vi vill få upp volymerna
av program på minoritetsspråk och motsätter oss textbegränsningar i appen SVT
‑
nyheter
för att nämna några av de reservationer vi skrev. Vi inväntar regeringens proposition under 2025 och lägger därför inga förslag på området i år.
Nooshi Dadgostar (V)
Andrea Andersson Tay (V)
Samuel Gonzalez Westling (V)
Andreas Lennkvist Manriquez (V)
Isabell Mixter (V)
Daniel Riazat (V)
Vasiliki Tsouplaki (V)