Jämför sakliga förslag

Motion till riksdagen 2022/23:1251 av Rebecka Le Moine och Marielle Lahti (båda MP) Förvildat Sverige Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ge i uppdrag till Naturvårdsverket att ta fram en handlingsplan för att återinföra nationellt utrotade arter i Sverige och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att låta djurparkerna ta en mer aktiv roll i att samordna och bistå med för naturvården och artbevarandet viktiga individer som kan lämpa sig för återinförande i Sveriges natur, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att förtydliga villkorsuppföljningen för djurparker enligt 49 § 1 artskyddsförordningen, som syftar till att återinföra djur till ett liv i vilt tillstånd, och tillkännager detta för regeringen. Motivering Arter som har haft sin hemortsrätt i Sverige, men som idag listas som nationellt utdöda, uppnår 203 arter på den svenska rödlistan 2015. Skogsvildren ( Rangifer tarandus ), stortrapp ( Otis tarda ) och svart stork ( Ciconia nigra ) är några av dessa. Men även visent ( Bison bonasus ) har funnits i Sverige för ungefär 10 000 år sedan. Eftersom Sverige har skrivit under konventionen om biologisk mångfald, har Sverige därmed en skyldighet att återintroducera dessa djur, såvida det inte kan anses orsaka väsentlig skada. Enligt Artskyddsförordningen ska djurparker villkoras med tillstånden att hålla djur och visa upp dem mot betalning, och ett av villkoren är enligt 49 § punkt 1 ”om det är lämpligt, uppfödning i fångenskap och återinförande av djur till ett liv i vilt tillstånd”. I arbetet med att återintroducera djur till det vilda för att främja artbevarandet, spelar djurparkerna en central roll. Detta arbete är dock inte prioriterat i branschen, vilket i kombination med brist på kontroll på efterlevnad och uppfyllnad av villkoren i Artskyddsförordningen gör att väldigt lite sker på området. Därför är det viktigt att förtydliga villkoret och följa upp djurparkernas efterlevnad, och också ge dem en mer aktiv roll att i samråd med berörda myndigheter växla upp arbetet. Igenväxningen är enligt Artdatabanken det största hotet mot jordbrukslandskapets arter. Restaurering av värdefulla marker är därför högt prioriterat. En restaurering som visenter och skogsvildren möjligen skulle kunna ta hand om. Det är viktigt att all typ av återintroduktion sker i dialog med lokalbefolkning. Lokaliseringen vid en återintroduktion av skogsvildren bör vara geografiskt skild från renskötselområden. Skogsvildren, Rangifer tarandus , var tidigare utbredd över nordöstra Europa, men utrotades från både Sverige och Finland under 1800-talet på grund av jakt. I Finland har arten dels återintroducerats, dels har individer vandrat in från Karelen. Antalet skogsvildrenar i världen minskar snabbt, mycket på grund av illegal jakt. Den totala globala populationen beräknades åren 2013–2014 vara ca 4 300 individer, fördelat på Finland och Ryssland. Andra underarter av vildrenen minskar globalt, uppskattningsvis med 40 % de senaste 20 åren, vilket har gjort att IUCN rödlistade världens vildrensunderarter som ”sårbara” år 2015. Det finns därför internationella bevarandebiologiska skäl att återintroducera skogsvildren även till Sverige. Genom att återintroducera arten i Sverige skulle risken att underarten dör ut minskas, samtidigt som den biologiska mångfalden skulle gynnas genom ett bibehållet och mer diversifierat betestryck. Skogsvildrenen kommer också spela roll i ekosystemet som föda åt stora rovdjur samt vara av intresse för en naturintresserad allmänhet. Visent, Bison bonasus , fanns till för ungefär 6 500 år sedan i Sverige, och försvann troligtvis på grund av jakt. Samma öde väntade visenterna i resten av Europa. På grund av jakt utrotades visenterna i det vilda; de fanns bara i fångenskap. 1923 gjordes de första insatserna för att återintroducera visenter utifrån de som fanns i djurparker. Från att ha varit globalt utrotad går det nu bra för den vilda stammen visenter, tack vare återintroducering av visenter runt om i världen: i Polen, Tyskland, Danmark, Frankrike, Nederländerna, Spanien, Tjeckien, Litauen, Ukraina, Bulgarien, Rumänien, Slovakien, Moldavien, Vitryssland, Lettland, Kirgizistan och Ryssland. Den globala populationen är uppskattad till cirka 6 500 individer. Förutom att visenter kan hålla skogslandskapen betade bidrar de med sitt gödslande och trampande, vilket ger mikromiljöer med öppen sand eller jord, som också är till gagn för en lång rad andra arter. En återintroduktion till Sverige skulle troligtvis göra stor ekologisk nytta, men har även en stor potential för naturturismen. Det finns tillräckligt med individer på nära håll i exempelvis Avesta visentpark, Skansen och Kolmården för att påbörja en svensk återintroduktion av visenter. Rebecka Le Moine (MP) Marielle Lahti (MP)

Motion till riksdagen 2024/25:623 av Rebecka Le Moine m.fl. (MP) Återinförande av svart stork i Sverige Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ge i uppdrag till Naturvårdsverket att ta fram en åtgärdsplan för att återinföra svart stork i Sverige och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att låta djurparkerna ta en aktiv roll i arbetet med att återinföra svart stork i Sverige och tillkännager detta för regeringen. Motivering Arter som har haft sin hemortsrätt i Sverige, men som idag listas som nationellt utdöda, uppgår till 202 arter enligt den svenska rödlistan från 2020. Svart stork ( Ciconia nigra ) är en av dessa. Eftersom Sverige har skrivit under konventionen om biologisk mångfald har Sverige ett ansvar att återintroducera nationellt utdöda djur, såvida det inte kan anses orsaka väsentlig skada. Det är ca 70 år sedan den sista svarta storken häckade i Sverige. Den svarta storken är beroende av våtmarker med gamla, grova träd, och den storskaliga utdikning av våtmarker som skett i Sverige för att skapa mer jordbruksmark tillsammans med förändrade jordbruksmetoder var troligen två stora anledningar till att den svarta storken dog ut. En studie som kom nyligen identifierar flera lämpliga områden för återintroduktion, vilket indikerar att förutsättningarna för svart stork har förbättrats sedan arten dog ut under 50-talet. Enligt studien består hela sju av Sveriges landskap av över 18 procent lämpliga miljöer, med högst andelar i Jönköpings län (25,8 %), Blekinge (23,9 %), Västra Götaland (22,1 %) och Kronobergs län (20,7 %). [1] Arbetet med att återintroducera svart stork går hand i hand med restaureringen av våtmarker, någonting som har stora mervärden både ur ett klimatperspektiv och ur ett biologiskt mångfaldsperspektiv och som regeringen nyligen pekat ut som ett viktigt arbete. Dessutom har den svarta storken potential att bli en viktig symbol- och profilart som kan väcka lokalt engagemang och skapa viktiga värden för naturturismen. I arbetet med att återintroducera djur till det vilda för att främja artbevarandet spelar djurparkerna en central roll. De sitter på mycket relevant kompetens och de kan fylla en viktig roll i att både föda upp och återintroducera utdöda arter, inte minst svart stork. Det är en roll som nu blivit ännu viktigare i samband med den restaureringslag som nyligen antogs inom EU. Genom djurparkerna involveras i att med sin kompetens bistå ett åtgärdsprogram för svart stork ges de en möjlighet att ta en mer aktiv roll i att samordna och bistå naturvården och artbevarandet. Rebecka Le Moine (MP) Linus Lakso (MP) Jacob Risberg (MP) [1] Thulin C-G, Sörhammar M & Bohlin J 2022. Black Stork Back: Species distribution model predictions of potential habitats for Black Stork Ciconia nigra in Sweden. Ornis Svecica 32: 14–25. https://doi.org/10.34080/os.v32.22081.