Jämförelse 717f42e11c257a08270092f0 Underlagets kontrollsumma: 58af70c07908b2749c8a25520e62f4f38479f0874befd2a5cf2771ce99a75e95 Bedöm om motionerna framför samma sakliga förslag. Läs båda fulltexterna, inklusive villkor och motiveringar. Redovisa matchande, ändrade och saknade yrkanden med citat och dokument-ID. Skilj samma förslag, delvis samma, olika och oklart. Textlikhet bevisar inte saklig likvärdighet. Om hela underlaget inte ryms ska det anges; trunkera inte tyst. === HB02462: Nordafrika och Mellanöstern === Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/hb02462 Motion till riksdagen 2023/24:462 av Håkan Svenneling m.fl. (V) Nordafrika och Mellanöstern 1 Innehållsförteckning 1 Innehållsförteckning 2 Förslag till riksdagsbeslut 3 Inledning 3.1 Den arabiska våren och protesterna 2019 4 Mänskliga rättigheter 4.1 Kvinnors rättigheter 4.2 Hbtqi ‑ personers rättigheter 4.3 Fackliga rättigheter 4.4 Etniska och religiösa minoriteter 5 Klimat 6 Ojämlikhet 7 EU:s relationer till regionen 7.1 Medelhavsunionen 7.2 Handel och ekonomiskt samarbete 7.3 Migrationssamarbete 8 Sveriges relationer till regionen 8.1 Vapenexport 8.2 Handel och ekonomiskt samarbete 8.3 Nedrustning 9 Nordafrika 9.1 Algeriet 9.2 Egypten 9.3 Marocko och Västsahara 10 Mellanöstern 10.1 Bahrain 10.2 Irak 10.3 Iran 10.4 Israel och Palestina 10.5 Jemen 10.6 Kurdistan 10.7 Libanon 10.8 Saudiarabien 10.9 Syrien 10.10 Turkiet 2 Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som enskilt land såväl som medlem i EU och FN ska öka sitt stöd till kvinnorörelsen i Nordafrika och Mellanöstern och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som enskilt land såväl som inom EU och FN bör verka för att stärka de fackliga rättigheterna och stödet till fackliga organisationer i Nordafrika och Mellanöstern och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör verka för att reformera EU:s grannskapspolitik med Nordafrika och Mellanöstern för att öka fokus på folkrätt, demokrati och mänskliga rättigheter samt att ett sådant reformarbete också måste omfatta Medelhavsunionen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som medlem i EU bör verka för att kommande associerings- och handelsavtal ska villkoras med respekt för de mänskliga rättigheterna och folkrätten och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige i EU bör agera för att unionens migrationssamarbete med länderna i Nordafrika och Mellanöstern ska ske med Genèvekonventionen och de mänskliga rättigheterna som grund och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att all vapenexport till de länder som deltar militärt i kriget i Jemen, följdleveranser inkluderat, bör upphöra omgående och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör få i uppdrag att skärpa kriterierna när det gäller mänskliga rättigheter för svenskt exportfrämjande och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som enskilt land såväl som medlem i EU och FN bör agera för att få till stånd en zon fri från massförstörelsevapen i Mellanöstern och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som enskilt land såväl som medlem i EU och FN ska verka för en demokratisk utveckling i Egypten, att alla politiska fångar släpps och att det civila samhället respekteras, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige i EU och FN samt i dialog med AU bör stödja förhandlingar med målsättningen att uppnå långsiktiga och hållbara villkor kring användandet av GERD och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att EU kräver att den utlovade folkomröstningen om Västsaharas självständighet hålls och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige i EU såväl som FN bör verka för ett vapenembargo mot Bahrain och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som enskilt land såväl som medlem i EU och FN ska verka för att Iraks regering genomför nödvändiga reformer och säkerställer säkerheten för oppositionen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör arbeta för riktade sanktioner på EU- och FN-nivå mot de nyckelpersoner inom det iranska ledarskiktet som bär ansvaret för våldet och dödandet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som enskild stat såväl som medlem i EU och FN konsekvent ska uppmärksamma de grova och omfattande brotten mot de mänskliga rättigheterna i Iran och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör stödja Palestina i det fortsatta arbetet mot att erkännas som fullvärdig medlem i FN och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör motsätta sig att EU fördjupar sitt samarbete med Israel på något område och suspendera det nuvarande associeringsavtalet så länge Israel inte avvecklar bosättningarna och vägspärrarna på ockuperat område, avbryter blockaden av Gaza och upphör med byggandet av muren på Västbanken, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör vara drivande för att FN ska understödja alla försök till nationella, fria och demokratiska val till parlament såväl som presidentval i Palestina och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska verka för att FN ska kunna utreda begångna krigsbrott i Jemen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som enskilt land såväl som medlem i EU och FN ska verka för ett slut på kriget i Jemen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med en samlad strategi för stärkande av kurdernas rättigheter i samarbete med kurdiska organisationer i Sverige och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska verka för att EU ska införa ett vapenembargo mot Saudiarabien och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska införa ett nationellt vapenembargo mot Saudiarabien och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som enskilt land såväl som medlem i EU och FN ska verka för att få till stånd en vapenvila i Syrien och understödja FN:s arbete för att få till stånd en fredsprocess och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som enskilt land, såväl som medlem i EU och FN, bör verka för att de stridande parterna i det syriska inbördeskriget ska respektera folkrätten, upphöra med attacker på civila aktörer och tillåta införsel av humanitär hjälp till civilbefolkningen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som enskilt land, såväl som medlem i EU och FN, ska agera för att länder öppnar sina gränser för människor på flykt undan kriget i Syrien, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att EU avbryter förhandlingarna med Turkiet om EU-medlemskap om landet antingen upplöser HDP eller dömer ledande företrädare i massrättegångar, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att EU fryser förhandlingarna med Turkiet om EU-medlemskap tills vidare och att alla de förmåner som förmedlemskapsprogrammet ger, såväl politiskt som ekonomiskt, omedelbart dras in och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att EU avbryter flyktingavtalet med Turkiet och agerar för att våldet och repressionen mot oppositionella i Turkiet upphör och att alla som fängslats på politisk grund friges, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör verka för en frigivning av Selahattin Demirtaş och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör verka för ett EU-gemensamt vapenembargo mot Turkiet och tillkännager detta för regeringen. 3 Inledning Utvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika är komplex och mångfasetterad. I denna motion beskriver vi Vänsterpartiets övergripande syn på utvecklingen och presenterar några förslag på hur Sverige kan bli en verklig röst för fred, demokrati och jämställdhet i regionen. I flera andra motioner och parlamentariska initiativ har vi fördjupat oss i enskilda länder och frågor som berörs i denna motion. Alla länder i regionen behandlas heller inte i den här motionen. 3.1 Den arabiska våren och protesterna 2019 Det är nu över ett decennium sedan de folkliga protesterna grundade i ilska och längtan efter demokrati, mänskliga rättigheter och social rättvisa som kommit att kallas ”den arabiska våren” inleddes. Sedan dess har vi sett både protester och repressiva mot ­ reak ­ tioner. Den längtan och det hopp som bars av så många i regionen har inte infriats, utan snarare slagits tillbaka. De enstaka exemplen på framgång överskuggas av de brutala och kraftiga motgångarna. I flera länder har repressionen och fängslandet av oppositio ­ nella och journalister ökat. Samtidigt understryker den skiftande utvecklingen i regionen att demokratisering sällan sker över en natt. Regimens blodiga svar på protesterna i Syrien och den saudiledda koalitionens bombanfall i Jemen har skapat två av världens största humanitära kriser. Störtandet av Gaddafi innebar att en av världens värsta diktatorer byttes ut mot kaos och laglöshet. I Egypten har militärkuppen inneburit att landet förts allt längre från en verklig demokrati ­ sering. Det är ännu för tidigt att säga vad de omfattande kvinnoledda protesterna i Iran kommer att få för konsekvenser på längre sikt. I exempelvis Saudiarabien och Förenade Arabemiraten ser vi få tecken på några större förändringar. Få är också exemplen på att protesterna omsatts i verkliga förbättringar när det kommer till situationen för kvinnor, hbtqi ‑ personer samt etniska och religiösa minoriteter. Det är svårt att i närtid se ett slut på de decennielånga ockupationerna av Västsahara och Palestina. En viktig förklaring till att de demokratiska landvinningarna inte blivit större är hur omvärlden förhållit sig till de folkliga revolterna. In i det längsta backade USA och flera EU-länder upp diktaturerna i Tunisien och Egypten. Man har blundat när protester slagits ner i länder som Bahrain, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. I Syrien har möjligheterna till en politisk lösning kraftigt försvårats genom att ett flertal länder gett militärt stöd till de olika parterna och satt sina egna intressen framför det syriska folkets. Under 2019 kunde vi se hur omfattande massprotester genomfördes på flera platser i Mellanöstern och Nordafrika. I Algeriet tvingas president Abdelaziz Bouteflika att avgå efter folkliga krav på demokratisering. Libanon skakades av omfattande protester mot korruption och skattehöjningar. På Gazaremsan samlades tiotusentals människor längst med gränsen till israel för att protestera mot blockaden och för flyktingars rätt att återvända. I sin rapport Human rights in the Middle East and North Africa: Review of 2019 konstaterar Amnesty International att vågen av protester har gett tillbaka tron på folkets makt. Men också att regeringar över hela Mellanöstern och Nordafrika visat upp en skrämmande beslutsamhet när det gäller att krossa protesterna genom hänsynslöst våld. 4 Mänskliga rättigheter Många av länderna i regionen präglas av pågående eller nyligen avslutande konflikter. När de folkliga revolterna i Nordafrika och Mellanöstern bröt ut under våren 2011 dominerade krav på ökad respekt för de mänskliga rättigheterna. Kraven var en naturlig följd av att regionens auktoritära regimer i decennier i olika utsträckning kränkt och inskränkt befolkningens medborgerliga och politiska rättigheter, såväl som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. I dag kan vi konstatera att få av demonstranternas krav har infriats. Det finns exempel på regimer som tillmötesgått vissa krav eller där regim ­ skiften ökat friheten. Men exemplen är tyvärr fler på hur de folkliga revolterna bemötts av ökad repression eller inledande framgångar följts av bakslag. Inskränkningar som infördes under coronapandemin har också lett till ytterligare demokratiska inskränk ­ ningar. 4.1 Kvinnors rättigheter Få grupper i regionen har mött så massiva kränkningar av sina mänskliga rättigheter som kvinnor och hbtqi ‑ personer. Men kvinnors rättigheter och rörelseutrymme skiljer sig också åt över regionen. Situationen är olika i Libanon och i Saudiarabien. Gemensamt är dock att i konflikter och ekonomiskt svåra tider är det ofta kvinnor som drabbas hårdast. I många av de protester som genomförts under och efter de folkliga protesterna under våren 2011 har kvinnor spelat en central och ledande roll. Inte minst i protesterna i Iran efter mordet på Jina Mahsa Amini i september 2022. Men kraven på respekt för kvinnors mänskliga rättigheter har inte hörsammats. Patriarkala och reaktionära regeringar samt konservativa trossamfund motarbetar en positiv utveckling när det gäller flickors och kvinnors rättigheter i regionen. Genomgående förvägras flickor och kvinnor samma status som män, både i lagstiftningen och i praktiken. I många länder är familjelag ­ stift ­ ningen diskriminerande mot flickor och kvinnor när det gäller äktenskap, skilsmässa, vårdnadsrätt och i arvsfrågor. Skyddet mot sexuellt våld är genomgående otillräckligt. I vissa länder främjar lagstiftningen det sexuella våldet genom att inte göra det olagligt med barnäktenskap, tvångsäktenskap och våldtäkt inom äktenskapet. Det finns t.o.m. exempel på att våldtäktsmän kan slippa åtal genom att gifta sig med sina offer. I Bahrain och Jordanien har sådana bestämmelser nyligen avlägsnats. En annan positiv utveckling var lagförslag i Marocko och Tunisien med syftet att bekämpa våld riktat mot flickor och kvinnor. I andra länder föreskriver dock lagarna fortfarande lägre straff för våld mot flickor och kvinnor, inkluderat mordfall, om gärningsmannen begått dem med hänvisning till ”familjens heder”. Det finns också lagar som gör att en kvinna riskerar att åtalas om hon rapporterar en våldtäkt. Även internationella konventioner är viktiga i arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Att Turkiet valt att lämna Istanbulkonventionen är oroväckande. Istanbulkonventionen är Europarådets konven ­ tion om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet. Konven ­ tionen öppnades för undertecknande vid ett ministermöte i Istanbul i maj 2011. Konventionen fördömer alla former av våld och beskriver våld mot kvinnor som ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män. Att förebygga våld mot kvinnor anses enligt konventionen som avgörande för att kunna uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män. Istanbulkonventionen är det första internationella rättsligt bindande instrumentet i Europa och ett av de första i världen som explicit kräver förbud mot och åtgärder för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Följderna av att Turkiet lämnar konven ­ tionen riskerar att bli ökat våld mot kvinnor, flickor och kvinnorättsorganisationer, som redan nu lever under hårt förtryck. I Iran grips, fängslas och trakasseras kvinnorätts ­ aktivister av företrädare för underrättelseministeriet och revolutionsgardet. Myndig ­ heterna använder även moralpoliser för att upprätthålla obligatoriska slöjlagar, och kvinnor utsätts regelbundet för trakasserier, våld och godtyckligt frihetsberövande p.g.a. sättet de klär sig. När Jina Mahsa Amini mördades av den iranska sedlighetspolisen i september förra året utbröt omfattande protester. Protester som möttes av brutalt våld från regimen. De flesta länderna i regionen har en mycket restriktiv abortlagstiftning. I hela Mellan ­ östern och Nordafrika är det bara två länder – Tunisien och Turkiet – där abort är lagligt. Andra länder tillåter abort endast om kvinnas liv är i fara och i Egypten och Irak är det helt förbjudet oavsett omständigheter. I stället tvingas man till osäkra aborter med fara för liv och hälsa. Eftersom säkra aborter ändå är möjliga för de som har tillräckligt med pengar blir det en tydlig fråga om ojämlika livsvillkor. Demokratisering förutsätter att kvinnors rättigheter respekteras. Det är viktigt att Sverige som enskilt land såväl som medlem i EU och FN arbetar för att frågor om kvinnors rättigheter alltid står på dagordningen i dialogen med regionens regeringar. I de länder som lider under ockupation och/eller väpnade konflikter är det viktigt att omvärlden ser att konflikter drabbar män och kvinnor på olika sätt och i olika utsträck ­ ning. FN:s resolutioner om kvinnor, fred och säkerhet är här centrala verktyg. Det kanske viktigaste Sverige kan göra är att stödja de kvinnor i regionen som går samman för förändring. Vänsterpartiet beklagar starkt att regeringen har övergett den feministiska utrikespolitiken. Sverige har varit ett föregångsland som andra länder tagit efter. Att plötsligt ändra riktning är ett slag mot flickor och kvinnor världen runt. Sverige ska som enskilt land såväl som medlem i EU och FN öka sitt stöd till kvinno ­ rörelsen i Nordafrika och Mellanöstern. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 4.2 Hbtqi ‑ personers rättigheter Villkoren för hbtqi ‑ personer skiljer sig åt mellan de olika länderna i regionen. I Jordanien är homosexualitet lagligt medan det bestraffas med döden i Saudiarabien, Irak, Iran och Jemen. I en rad länder kan samkönade relationer leda till långa fängelsestraff. Men oavsett vad som står i lagen är situationen för hbtqi ‑ personer i regionen tuff. Homo ­ sexualitet och transidentitet är långt ifrån socialt accepterat. I vissa länder går utveck ­ lingen både bakåt och framåt samtidigt. I Jordanien är det t.ex. lagligt att ändra sitt juridiska kön och att genomgå könsbekräftande behandling. Samtidigt straffas läkare som utför köns ­ bekräftande operationer. Israel är det enda land i regionen som uttryckligen förbjuder diskriminering p.g.a. sexuell läggning och könsidentitet. Flera länder har lagstiftning som vilar på de gamla kolonialmakternas värderingar där homosexualitet betraktades som styggelse. I väpnade konflikter är hbtqi ‑ personer en särskilt utsatt grupp. Ett exempel är hur Daesh systematiskt förföljt och mördat hbtqi ‑ personer i Irak och Syrien. En tredjedel av alla som bor i Libanon är på flykt. Många kommer från krigets Syrien. Hbtqi ‑ flyktingar möter ofta en särskilt svår situation och saknar många gånger dessutom helt socialt skyddsnät. Men i regionen börjar också modiga hbtqi ‑ aktivister att organisera sig, bl.a. i Algeriet, Egypten, Libanon och Palestina. I Turkiet och Israel finns redan en väl ­ organi ­ serad hbtqi ‑ rörelse. Dessa aktivister behöver Sveriges stöd. I länder där samkönade relationer är förbjudna finns det dock stora svårigheter för hbtqi ‑ organisationer att ens registrera sig och många små hbtqi ‑ organisationer i regionen har haft svårt att leva upp till de allt högre krav på revision och uppföljning som Sverige ställer. Ska Sverige kunna stödja hbtqi ‑ organisationer även i länder där situationen för hbtqi ‑ personer är som svårast krävs en ökad flexibilitet. Norge har i sitt utvecklingssamarbete visat hur det är möjligt. Där har den norska motsvarigheten till RFSL fått relativt stor frihet att fördela pengar till hbtqi ‑ organisationer inom utvecklingssamarbetet. Att regeringen med stöd av Sverigedemokraterna valt att sänka biståndet och genomföra en större omläggning där biståndet används för svenska intressen är allvarligt. Vi menar tvärtom att stödet till hbtqi ‑ organisationer i bl.a. Nordafrika och Mellanöstern bör förstärkas och göras mer flexibelt. Läs mer i våra motioner En svensk utvecklingspolitik för rättvisa, jämställdhet och hållbar utveckling (2023/24:V330) och Hbtqi ‑ frågor i världen (2022/23:53). 4.3 Fackliga rättigheter När människor runtom i Nordafrika och Mellanöstern demonstrerat med krav på ökad frihet har den fackliga rörelsen ofta spelat en central roll. Runtom i regionen har facket inte bara varit en kraft som fört löntagarnas talan på arbetsmarknaden utan också en viktig samhällskraft för demokratisering. Många auktoritära regimer har därför med varierande framgång försökt begränsa eller helt förbjuda möjligheten att organisera sig fackligt. Nordafrika och Mellanöstern är fortsatt den sämsta regionen i världen när det gäller löntagares rättigheter, och utvecklingen har försämrats enligt Världsfacket ITUC:s årliga rapport om fackliga rättigheter från 2023. Inget av länderna respekterar rätten till kollektiva förhandlingar och i så gott som alla är strejkrätten inskränkt. Konflikter och sammanbrott för rättsstatens principer har omöjliggjort efterlevnaden av grundläggande fackliga rättigheter i länder som Syrien, Palestina, Irak och Libyen. I gulfstaterna fortsätter migrantarbetare, som utgör majoriteten av ländernas arbetskraft, att nekas rätt till facklig anslutning och kollektivavtal och andra grundläggande rättig ­ heter. På den arabiska halvön arbetar miljoner gästarbetare som bl.a. hembiträden och byggnadsarbetare ofta helt utan rättsligt skydd eller möjlighet att organisera sig. Migrantarbetarna i gulfstaterna är i regel exkluderade från de rättigheter och den välfärd som gäller för medborgarna. Många lever och arbetar under mycket dåliga för ­ hållanden. Inte minst är situationen många gånger svår för de som arbetar som hem ­ biträden eller liknande. Att arbeta i andra människors hem utan grundläggande rättig ­ heter innebär mycket stor utsatthet. Avslöjanden om öppen människohandel via appar och sociala medier har fått FN att reagera mot vad man menar är en modern slavhandel online. Lagar förbjuder migrantarbetarna att organisera sig fackligt eller strejka. Enligt det kritiserade Kafalasystemet som finns i flera länder får migrantarbetare dessutom varken byta jobb eller lämna landet utan tillåtelse från sin kafeel, som är ett slags sponsor för migrantarbetarens uppehållstillstånd. Oftast är det arbetsgivaren själv. Om en migrant ­ arbetare vill byta jobb måste hen resa tillbaka till hemlandet eller bli papperslös. Kafala ­ systemet kritiseras för att öppna upp för tvångsarbete och slaveri. 2021 mjukades systemet upp något i Saudiarabien, men reglerna är fortfarande mycket stränga och gör det svårt för människor att hävda sina rättigheter. I Turkiet var fackliga företrädare utsatta även före det misslyckade kuppförsöket sommaren 2016. Efter kuppförsöket har utsattheten ökat och sen dess har över 130 000 anställda i offentlig sektor blivit avskedade. De har rensats ut p.g.a. upplevd politisk illojalitet eller för facklig verksamhet. Fackligt engagerade medlemmar anklagas av regimen för terrorism och döms i politiskt motiverade rättegångar. I Egypten är fackligt engagemang, precis som annan politisk aktivitet som motsätter sig president Abd al ‑ Fattah al ‑ Sisi, förenat med stor fara. Oberoende fackföreningar och deras anhängare skrämdes till tystnad av regimen i Algeriet under protester i slutet av 2016. Sverige kan genom handelsförbindelser och andra relationer med länderna i regionen påverka utvecklingen när det gäller fackliga rättigheter, men alltför ofta prioriteras ekonomiska intressen framför mänskliga rättigheter. Sverige bör som enskilt land såväl som inom EU och FN verka för att stärka de fackliga rättigheterna och stödet till fackliga organisationer i Nordafrika och Mellan ­ östern. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. I vår motion En svensk utvecklingspolitik för rättvisa, jämställdhet och hållbar utveckling (2023/24:V330) lyfter vi också hur Sverige bör verka för att Global Deal, som syftar till att främja välfungerande arbetsmarknadsrelationer och anständiga arbeten, får ett tydligt stöd och tillräcklig finansiering. 4.4 Etniska och religiösa minoriteter Nordafrika och Mellanöstern är en etniskt och religiöst heterogen region. Dagens statsbildningar är i stor utsträckning ett resultat av stormakternas agerande efter första och andra världskrigen och har i liten utsträckning tagit hänsyn till befolkningens sammansättning eller historiska kontaktvägar. Grupper som kurder och berber är i dag uppdelade i flera statsbildningar, och många etniska och religiösa grupper har mycket begränsade möjligheter att få tala sitt språk och uttrycka sin kultur och religion. I motionen Kurdistan (2016/17:1738) utvecklar vi vår syn på kurdernas situation. I många fall är diskriminering och förtryck av olika etniska och religiösa grupper institutionaliserat av de styrande regimerna sedan decennier. Men i efterdyningarna av den arabiska våren har vi sett hur regimer och politiska rörelser försökt politisera etnicitet och religion för att stärka sina egna positioner och splittra sina motståndare. Detta har resulterat i ökat våld mot en rad grupper, bl.a. kristna minoriteter i Irak, kurder i Syrien och kopter i Egypten. Demokratisering i regionen kommer att förutsätta grundliga reformer i de flesta länder för att garantera de grundläggande mänskliga rättigheterna för etniska och religiösa minoriteter. Sverige bör verka för religionsfrihet i regionen. Mer om religionsfrihet går att läsa i vår motion Demokratins krympande utrymme (2018/19:723). 5 Klimat Klimatet är en ödesfråga. FN varnar för att extrema väderhändelser är det nya normala. På vissa platser i världen kan temperaturer på uppemot 60 grader komma att nås redan inom några decennier. Många länder tvingas anpassa sig till en ny verklighet. Extrema väderhändelser som torka och översvämningar slår hårt mot människor i stora delar av världen och klimatfrågan är en av de frågor som oroar människor allra mest. Katastrofer i klimatets spår riskerar att spä på redan existerande konflikter eller leda till helt nya. Mellanöstern och Nordafrika är en av de regioner som är mest utsatta för klimatkrisen. Uppvärmningen är dubbelt så hög som det globala genomsnittet. I en rapport från FN och Röda korset visar beräkningar att hälften av befolkningen i Mellanöstern och Nordafrika, dvs. omkring 600 miljoner människor vid sekelskiftet, sannolikt kommer att utsättas för extrem värme som varar i flera veckor. Då avses en temperatur på 56 grader eller mer. Men värmeböljor har redan blivit vanligare och stigande temperaturer och torka påverkar livsmedels-, energi,- och vattenförsörjningen negativt. Det i sin tur leder till ökade spänningar och konflikter i regionen. Att människor tvingas bort från sina hem p.g.a. torka, bränder och översvämningar är redan ett reellt problem. Det visar inte minst dammkatastrofen i Da i nordöstra Libyen som dödat tiotusentals människor när en stad översvämmats. Samtidigt är länderna i regionerna dåligt rustade för att stå emot klimatkrisen. Världsbanken räknar med att många städer riskerar att vara obeboeliga inom 80 år. Alla länder i regionen har tagit fram klimatplaner utifrån Parisavtalet. Samtidigt ser man att de inte agerar i linje med planerna. Iran, Egypten och Saudiarabien ligger t.ex. i botten av världens länder när det kommer till klimatåtgärder. För att planerna ska vara möjliga att följa i ett område med generellt svaga institutioner krävs en demokratisering liksom stöd från omvärlden. Vänsterpartiet vill se ett nytt klimatbistånd som ska användas till förebyggande klimatåtgärder som motverkar konsekvenserna av den klimatkris vi redan ser. Pengarna kan t.ex. användas för omställning till ekologiskt hållbara jordbruk, teknikutveckling eller utbyggnad av förnybar energi. 6 Ojämlikhet Mellanöstern och Nordafrika är enligt World Inequality Report 2022 den mest ojämlika regionen i världen. Den rikaste tiondelen står för nära 60 procent av inkomsterna. Intäkter är ofta kopplade till utvinningen av olja. Väpnade konflikter i bl.a. Syrien, Irak, Libyen, Jemen och ockupationen av Palestina har förvärrat och fördjupat fattigdomen. Miljontals människor befinner sig i långvariga flyktingsituationer. En rad globala kriser som överlappar varandra – klimatkrisen, effekterna av corona ­ pandemin, den ekonomiska nedgången och väpnade konflikter – har lett till en kombi ­ nation av katastrofer som slår hårdast mot de som redan har det tuffast. Kvinnor, unga, migrantarbetare och alla som arbetar inom den informella sektorn med låga löner och dåliga anställningsvillkor får bära de största bördorna av de pågående kriserna. Svag infrastruktur, svaga institutioner och hög korruption är ett hinder för ekonomisk utveckling liksom människors förtroende. Det i kombination med hög arbetslöshet gör att många till slut lämnar sitt land av ekonomiska skäl. Det bidrar också till frustration och spänningar. I Syrien vill t.ex. nio av tio unga lämna landet enligt EU:s sändebud. Stora protester mot höga elpriser, höga matpriser, korruption och ojämlikhet i regionen har mötts av våld och repression. Den stora ojämlikheten är ett hinder för utveckling och mänsklig säkerhet i området. 7 EU:s relationer till regionen EU:s relationer till regionen präglas av dubbelmoral. Medan man i högtidstal i Europa talar om mänskliga rättigheter har det i praktiken varit de ekonomiska och politiska egenintressena som gång på gång vägt tyngst. Ska EU på allvar bli en kraft för fred, demokrati och mänskliga rättigheter måste den s.k. grannskapspolitiken i grunden förändras. 7.1 Medelhavsunionen Relationerna till länderna i Nordafrika och Mellanöstern har formaliserats genom Medelhavsunionen. Unionen bildades 2008 på franskt initiativ med syfte att EU och länder runt Medelhavet skulle fördjupa samarbetet om ekonomi och politik. De auktori ­ tära regimerna i Syrien och Marocko välkomnades till detta samarbete utan att tydliga krav på demokratiska reformer ställdes. Libyen erbjöds observatörsstatus och diktaturen i Egypten fick inneha ordförandeposten. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att det finns mötesplatser och arenor för dialog som också inkluderar företrädare för diktaturer och auktoritära stater, men det förut ­ sätter att dessa mötesplatser fylls med ett politiskt innehåll. Det finns stora behov av att i grunden reformera EU:s grannskapspolitik med Nordafrika och Mellanöstern. Sverige bör verka för att reformera EU:s grannskapspolitik med Nordafrika och Mellanöstern för att öka fokus på folkrätt, demokrati och mänskliga rättigheter samt att ett sådant reformarbete också måste omfatta Medelhavsunionen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 7.2 Handel och ekonomiskt samarbete EU har tecknat omfattande associeringsavtal om politiskt och ekonomiskt samarbete med flera auktoritära regimer, bl.a. Marocko och Egypten. Men inget land har man haft så omfattande och djupa samarbetsavtal med som Israel, trots att landet fortsätter att kränka folkrätten och ignorera FN:s resolutioner. Vänsterpartiet anser att frågor om handel och ekonomiskt samarbete inte kan fri ­ kopplas från frågor om folkrätt och mänskliga rättigheter. Sverige bör som medlem av EU verka för att kommande associerings- och handels ­ avtal ska villkoras med respekt för de mänskliga rättigheterna och folkrätten. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 7.3 Migrationssamarbete Inom migrationspolitiken har EU:s samarbete med länderna i Nordafrika varit omfatt ­ ande sedan en tid tillbaka. Den fria rörligheten i EU utvecklas på bekostnad av den fria rörlig ­ heten i EU:s grannstater. Länder i Nordafrika pressas att införa en hårdare politik för att bekämpa migration, baserad på den europeiska modellen med gränskontroller, krimi ­ na ­ lisering, frihetsberövande och utvisning. EU:s gränskontroll förläggs på detta sätt på tredjeländers sjöterritorium. Kriget i Syrien har gjort landet till det som allra flest människor i världen flyr ifrån. De flesta syriska flyktingarna finns i dag i grannländerna Turkiet, Libanon och Jordanien. Efter att EU stängt gränsen mellan Turkiet och Grekland, genom det avtal som ingicks i mars 2016, har dessa länder fått ta ett allt större ansvar. Nu har även de stängt sina gränser eller försvårat för flyktingar att ta sig in i länderna. Även EU:s avtal med Libyen ger fruktansvärda konsekvenser för människor på flykt. 2022 rapporterade Amnesty International om att fler än 82 000 människor stoppats till havs och återförts till Libyen sedan avtalet undertecknades. Detta trots att det är väl dokumenterat hur flyktingar i Libyen utsätts för tortyr och brutala övergrepp. Vänsterpartiet är mycket kritiskt till den migrationspolitik EU driver. Vi menar att EU bör ta ett mycket större ansvar för människor på flykt, och den politik som leder till kränkningar av migranters rättigheter måste upphöra. Att den borgerliga regeringen med stöd av Sverigedemokraterna har lagt om den svenska utvecklingspolitiken och bl.a. satt upp migrationspolitiska villkor är helt i strid med den internationella bistånds ­ effek ­ tivi ­ tets ­ agendan. Sverige bör agera i EU för att unionens migrationssamarbete med länderna i Nordafrika och Mellanöstern ska ske med Genèvekonventionen och de mänskliga rättigheterna som grund. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 8 Sveriges relationer till regionen Sveriges roll i världen har förändrats. Den borgerliga regeringen med stöd av Sverige ­ demokraterna har gett vika för Turkiets påtryckningar och sätter ett svenskt medlem ­ skap i Nato före demokrati och rättsstatens principer. Sverige är en viktig aktör både vad gäller utvecklingssamarbete och humanitärt stöd i regionen. Det är ett arbete som behöver fortsätta och utvecklas i linje med Agenda 2030. Tyvärr har den borgerliga regeringen med stöd av Sverigedemokraterna beslutat att drastiskt skära ner svenskt bistånd. Man har frångått det etablerade enprocentsmålet och bryter dessutom mot biståndets centrala principer om bl.a. rättighetsperspektiv och ägarskap. För Palestinas del handlar det t.ex. om en halvering av biståndet. Det är minst sagt oansvarigt. Dessutom har återkommande koranbränningar, baserade på hat mot muslimer, fått muslimska länder att reagera starkt. Sveriges röst i Mellanöstern och Nordafrika är allt annat än konsekvent. Exemplen är många där svenska egenintressen gått före engagemanget för mänskliga rättigheter. Vänsterpartiet vill att Sverige ska vara en konsekvent röst för frihet och mänskliga rättigheter i Nordafrika och Mellanöstern oavsett var, av vem eller med vilka motiv de mänskliga rättigheterna kränks. Agenda 2030 bör vara vägledande i våra relationer med länderna i regionen. Vänsterpartiets syn på Agenda 2030 och den svenska utvecklings ­ politiken i stort utvecklas i motionen En svensk utvecklingspolitik för rättvisa, jäm ­ ställd ­ het och hållbar utveckling (2023/24:V330). 8.1 Vapenexport Det kanske tydligaste exemplet på dubbelmoralen i Sveriges relationer till Nordafrika och Mellanöstern är den omfattande svenska vapenexporten till regionen. I Jemen pågår den just nu största humanitära krisen i världen, till följd av den saudiledda koalitionens bombningar. Omkring 4,5 miljoner människor har drivits på flykt och 73 procent av befolkningen behöver enligt UNHCR nödhjälp för att överleva. Sverige har bidragit med humanitärt bistånd till det krigshärjade landet samtidigt som man exporterar vapen till stater som deltar i den saudiledda koalition som bombar landet, begår krigsbrott och dödar civila. Flera av regionens mest auktoritära regimer har varit några av de absolut största köparna av svensk krigsmateriel. Bland mottagarna av exporten 2022 finns flera av de stridande parterna med, nämligen Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Jordanien och Kuwait. Enbart under 2022 gäller det export av krigsmateriel till ett värde av 7,5 miljoner kronor. Sedan kriget startade har Sverige exporterat krigsmateriel till ett värde av 13,8 miljarder kronor. Vänsterpartiet har motsatt sig denna export. Vi vill att den svenska vapenexporten till diktaturer och länder som begår grova och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna ska upphöra. All vapenexport till de länder som deltar militärt i kriget i Jemen, följdleveranser inkluderat, bör upphöra omgående. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Läs mer om vår syn på vapenexport i motion (2022/23:2384) med anledning av skr. 2022/23:114 Strategisk exportkontroll 2022 – krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden. 8.2 Handel och ekonomiskt samarbete Samtidigt som de auktoritära regimerna i Syrien, Egypten och Jemen med våld försökt slå ned folkliga revolter har svenska myndigheter med resurser från den svenska stats ­ kassan understött handel med, och omfattande investeringar i, dessa regimer. Både via Exportkreditnämnden (EKN) och andra statliga institutioner. Swedfund, ett svenskt statligt riskkapitalbolag för investeringar i fattiga länder, har investerat i Irak och Egypten. Exportrådet har bedrivit verksamhet i Irak, Egypten och Tunisien. Vänsterpartiet är inte emot att handel bedrivs med diktaturer, tvärtom finns det exempel på hur handelsblockader slagit hårt mot civilbefolkningen. Men vi anser att det är centralt att det finns tydliga kriterier för den exportfrämjande verksamheten så att handel och investeringar inte bidrar till kränkningar av mänskliga rättigheter eller stärker auktoritära regimer. Regeringen bör få i uppdrag att skärpa kriterierna när det gäller mänskliga rättig ­ heter för svenskt exportfrämjande. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 8.3 Nedrustning I ett läge då det sker en militär upprustning i Nordafrika och Mellanöstern och spänn ­ ing ­ arna ökar mellan och inom länder finns det ett stort behov av länder som kan driva på för nedrustning och avspänning. Nedmonteringen av det iranska kärnenergi ­ program ­ met är ett välkommet steg mot nedrustning. Ytterligare ett viktigt initiativ skulle vara att agera för att få till stånd en zon fri från massförstörelsevapen i Mellanöstern. Det skulle leda till deskalering i regionen. Stora områden i världen som Latinamerika, Central ­ asien, Sydostasien, Oceanien och Afrika är redan kärnvapenfria zoner. I dag vet vi att Israel har kärnvapen och att Nato placerat kärnvapenstridsspetsar i Turkiet. Sverige bör som enskilt land såväl som medlem i EU och FN agera för att få till stånd en zon fri från massförstörelsevapen i Mellanöstern. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 9 Nordafrika 9.1 Algeriet Algeriet är Afrikas till ytan största land. Stommen i landets ekonomi består av fossil energiutvinning. Algeriet var ett av de första länder i vilket protester bröt ut under den arabiska våren. Redan i slutet av december 2010 startade de första protesterna. Men till skillnad från många andra länder i regionen blev aldrig protesterna lika omfattande. Det finns flera förklaringar till det. Landets regering bemötte protesterna med både reformer – bl.a. genom att häva landets 19 år långa undantagstillstånd och reformera landets vallag – och med viss repression. Ytterligare en central förklaring till att protesterna aldrig fick samma omfattning i Algeriet är landets moderna historia. 1991 vann islamistiska räddningsfronten FIS första omgången i landets parlamentsval. Regimen svarade med att ställa in den andra omgången av valet och att förbjuda FIS, med ett tydligt stöd från bl.a. EU och USA. Regimens agerande ledde till ett blodigt inbördes ­ krig som under 1990-talet krävde mer än 150 000 liv. Detta inbördeskrig är fortfarande ett öppet sår i Algeriet, och rädslan för ett nytt inbördeskrig dämpade sannolikt protesterna. Genom sitt stöd till att parlamentsvalen aldrig genomfördes i Algeriet 1991 har omvärlden ett ansvar för det blodiga inbördeskriget. Detta borde vara en lärdom när EU nu förhåller sig till val i andra delar av regionen. Ska EU vara en kraft för demokrati och fred behöver man stödja civilt styre och demokratiska val oavsett vem som vinner valen. I samband med att den tidigare presidenten Abdelaziz Bouteflika den 16 februari 2019 gick ut med att han efter 20 år vid makten kandiderade för en femte omgång som president utbröt stora protester, kallade Hirakrörelsen, i Algeriet. Bouteflika tvingades avgå, men i stället utökade militären sin makt över landets institutioner. I parlaments ­ valet i juni 2021 låg valdeltagandet på bara 23 procent. Relationerna mellan Algeriet och Marocko har länge varit ansträngda och under 2021 klipptes banden helt. Bakgrunden var dels en spionaffär, dels upprättandet av formella relationer mellan Marocko och Israel i utbyte mot ett amerikanskt erkännande av Marockos kontroll över Västsahara och ett marockanskt stöd för självstyre i den algeriska regionen Kabylien. De ökade spänningarna hotar den regionala stabiliteten och riskerar att leda till en militär kapprustning, vilket skulle kunna få förödande konsekvenser. Algeriet har sedan millennieskiftet utvecklats till en av de viktigaste politiska och ekonomiska aktörerna i regionen och i Afrikanska unionen. Samtidigt finns stora brister i landets demokratiska utveckling och när det gäller respekten för mänskliga rättigheter, i synnerhet kvinnors och hbtqi ‑ personers rättigheter. Sedan 2021 har algeriska myndig ­ heter använt sig av anklagelser om terrorism för att åtala aktivister, människorätts ­ försvarare och journalister i summariska rättegångar. I november 2022 hölls massrätte ­ gångar där 54 människor dömdes till döden för olika anklagelser bl.a. relaterade till de omfattande bränderna sommaren 2022. 9.2 Egypten Den 25 januari 2011 bröt omfattande folkliga protester ut mot Hosni Mubaraks regim i Egypten. Protesterna spred sig snabbt över landet och resulterade i att Mubarak tvingades avgå den 11 februari samma år. Protesterna var ett uttryck för ett brett folkligt missnöje med regimens auktoritära styre, den stagnerade ekonomin, arbetslösheten och de allt svårare levnadsförhållandena för många egyptier. Egyptens arbetarrörelse, studenter och liberala krafter spelade en central roll i upproret. Även den egyptiska kvinnorörelsen hade en framträdande roll. Efter Mubaraks fall tog militären de facto makten och genomförde redan i mars 2011 en folkomröstning om en ny konstitution med stöd av bl.a. Muslimska brödraskapet. De krafter som lett revolten tidigare under året motsatte sig den nya konstitutionen. I november 2011 genomfördes parlamentsval och i juni 2012 vann Muslimska brödra ­ skapets Mohammed Mursi presidentvalet. Under våren 2013 växte protesterna mot Mursis styre och i juni hade protesterna nått samma nivåer som de mot Mubarak. Den 3 juli 2013 genomförde militären en kupp under ledning av Mursis arméchef Abd al ‑ Fattah al-Sisi. Militären, under ledning av Sisi, tog över makten i landet. De protester som följde avsättandet av Mursi slogs ned med våld och resten av 2013 blev blodigt. Under årets sista halva beräknas över 3 000 egyptier ha dödats och upp till 19 000 ha gripits. Människorättsorganisationer rapporterade om svåra förhållanden i överfulla fängelser och omfattande övergrepp av polis och militär mot fångar. Sisis styre har karaktäriserats av förtryck av oliktänkande och stora inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter. Yttrandefriheten och civilsamhällets utrymme är starkt begränsat. Kvinnors och hbtqi ‑ personers rättigheter är kraftigt inskränkta. Kvinnor diskrimineras både genom lagen och i vardagen. Skyddet mot sexuellt och könsrelaterat våld är svagt. Hbtqi ‑ personer riskerar fängelse p.g.a. sin läggning eller könsidentitet. Religiösa minoriteter som kristna kopter, shiamuslimer och baha’ier diskrimineras och får inte tillräckligt skydd mot de våldsamma attacker som är vanligt förekommande. Fackliga rättigheter är begränsade och fackföreningar som inte är anslutna till den statliga fackföreningen erkänns inte. Enligt kritiker är Egypten i dag lika auktoritärt som under Mubaraks tid. Brödraskapet har klassats som terror ­ orga ­ nisa ­ tion och drivits under jorden. En stor del av de sekulära krafter som låg bakom revolu ­ tionen 2011 har tystats. Flera anhängare av Muslimska brödraskapet har dömts till långa fängelsestraff, några av dem, däribland Mursi, dömdes till döden. Mursis dödsstraff har nu omvandlats till fängelsestraff. I takt med att brödraskapet har krossats har väpnade islamistgrupper växt sig starkare och trappat upp sina attacker, främst på Sinaihalvön. Det hopp som fanns efter revolutionen 2011 har slagits i spillror. Omvärlden har ett stort ansvar. Egypten har blivit en bricka i ett betydligt större spel där grannländer och stormakter satt sina intressen före det egyptiska folkets bästa. Av andra länder i regio ­ nen kan vi lära att inskränkningar i det politiska livet, exempelvis genom begränsad religions ­ frihet, inte kan leda rätt. Behovet av en demokratiseringsprocess och en ökande respekt för mänskliga rättigheter är omfattande. I en sådan process är det viktigt att landets arbetar- och kvinnorörelser får framträdande roller. Sverige ska som enskilt land såväl som medlem i EU och FN verka för en demokra ­ tisk utveckling i Egypten, att alla politiska fångar släpps och att det civila samhället respekteras. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Egypten drabbas hårt av klimatkrisen. Enligt FN:s beräkningar kan landet komma att bli utan vatten 2025. Det har lett till ökade spänningar till grannländerna, bl.a. genom det s.k. vattenkriget mot Etiopien om den kontroversiella Renässansdammen (Great Ethiopian Renaissance Dam, GERD). Nilen är en av de mest hotade floderna i världen. Sverige bör i EU och FN samt i dialog med AU stödja förhandlingar med mål ­ sätt ­ ningen att uppnå långsiktiga och hållbara villkor kring användandet av GERD. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Läs mer om GERD i vår motion Afrikas horn (2020/21:1304). 9.3 Marocko och Västsahara Marocko beskrivs som en parlamentarisk demokrati, men det är en sanning med modifikation. I själva verket har landets kung mycket omfattande beslutande ‑ och maktbefogenheter över regering, parlament och övriga institutioner. Yttrande ‑ och pressfriheten har betydande begränsningar. Marocko rankades på plats 135 av 180 länder i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex för 2018. Människor som protesterar för bättre levnadsvillkor förföljs och fängslas. Journalister som rapporterar om allvarliga missförhållanden grips och anklagas systematiskt för att skada landet. Det finns tre röda linjer i Marocko som inte får överträdas. Kritik av monarkin, islam, och Marockos territoriella integritet och dess anspråk på Västsahara är straffbelagt. Ett exempel på detta är den marockanska människorättsaktivisten Saida Alami som 2022 dömdes till fängelse för att ha agerat på sociala medier. Tortyr och fysiska övergrepp är förbjudet men förekommer ofta enligt Amnesty International och är särskilt vanligt gentemot västsaharier. Förhållandena i fängelserna är fruktansvärda. Även om läs- och skrivkunnigheten har ökat kan en tredjedel av den vuxna befolkningen inte läsa och skriva. Mycket återstår att göra när det gäller jäm ­ ställd ­ het. Konstitutionen från 2011 stadgar att kvinnor och män åtnjuter lika rättig ­ heter i civila, politiska, ekonomiska, kulturella avseenden och i miljöfrågor. Det finns dock diskriminerande lagstiftning vad avser arvsrätt, och kvinnor är underrepresenterade i politiken och i arbetslivet. Andelen kvinnor som inte kan läsa och skriva är dubbelt så hög som för män. Antalet äktenskap med minderåriga förblir högt. En lag mot kvinno ­ våld antogs 2018 men efterlevs inte. Homosexuella handlingar är förbjudna enligt lag. Det senaste decenniet har en rad protester lett till massarresteringar och rättsosäkra, politiska domar. Mordet på fiskhandlaren Mohcine Fikri 2016, som krossades till döds i en sopbil efter att polisen konfiskerat hans varor, ledde till omfattande protester. Den s.k. Hirak Rif-rörelsen krävde bättre levnadsvillkor och ett slut på korruption och polis ­ våld. Sedan dess har ett tusental människor gripits och drygt 500 fängelsedomar avkunnats mot både aktivister och journalister som rapporterat om protesterna. Många har dömts till mycket långa fängelsestraff efter erkännanden som framtvingats under tortyr. I december 2022 uppdagades att minst fyra personer med kopplingar till EU-parla ­ mentet, bland dem den grekiska vice ordföranden i parlamentet Eva Kaili, samt den f.d. italienske före EU-parlamentarikern Pier Antoni Panzeri, tagit emot mutor i form av stora penningsummor för att tala väl om Qatar och Marocko. Något som mycket väl kan ha påverkat exempelvis handelsavtalet mellan Marocko och EU. Det är viktigt att hela mutskandalen utreds och att alla kort läggs på bordet. EU betalar sedan flera år stora belopp till Marocko för att dess myndigheter ska stoppa migranter på väg till EU via Spanien. Detta har flera gånger utnyttjats av Marocko när EU varit på väg att fatta beslut i strid mot landets intressen. Den 24 juni 2022 försökte ca 2 000 afrikanska migranter ta sig över stängslet vid gränsen mellan Marocko och den spanska enklaven Melilla på den afrikanska kontinenten. Mellan 23 och 37 migranter ska ha dött enligt Amnesty Internationals rapport Melilla – never again. Marocko ockuperar Västsahara sedan 1975. Det är en ockupation som strider mot internationell rätt och som FN har antagit flera tydliga resolutioner mot. Ockupationen har även dömts som illegal av den internationella domstolen i Haag. 1991 slöts ett avtal om ett vapenstillestånd, och parterna kom överens om att hålla en folkomröstning om Västsaharas självständighet övervakad av den FN-ledda styrkan Minurso. Marocko har dock gjort sitt yttersta för att sabotera och förhala processen. En stor del av befolkningen lever sedan årtionden i flyktingläger i Algeriet under mycket knappa förhållanden. Situationen har förändrats dramatiskt de senaste åren. Nu är en fredlig lösning på den snart halvsekellånga konflikten ännu längre bort, i och med att vapenvilan är bruten. Vapenvilan kom till stånd efter att parterna kommit överens om att hålla en folkomröst ­ ning om Västsaharas självständighet för nästan 30 år sedan, men bröts i november 2020 i samband med marockanska militära operationer i buffertzonen mellan territorierna. Fortfarande har ingen folkomröstning ägt rum. Sverige och EU måste öka trycket för att folkomröstningen snarast ska komma till stånd. Västsaharier utsätts dagligen för hot, våld och fängslanden i den ockuperade delen av landet. Situationen i det ockuperade Västsahara liknar i praktiken ett undantagstillstånd. Marocko har total kontroll över området och försvårar för journalister, observatörer och civilsamhällesorganisationer att överhuvudtaget släppas in i landet. Det är hög tid att omvärlden agerar med kraft för att skydda den västsahariska befolkningen. Regeringen bör verka för att EU kräver att den utlovade folkomröstningen om Väst ­ saharas självständighet hålls. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Pristagaren av Right Livelihood Award 2019, Aminatou Haidar, har återkommande utsatts för trakasserier och förföljelse. Aminatou är långt ifrån ensam. Marocko utsätter ständigt den västsahariska civilbefolkningen för systematiska trakasserier, hot och förföljelse. Något som kan pågå utan att FN ‑ styrkan Minurso kan ingripa, eftersom de saknar mandat att övervaka de mänskliga rättigheterna. Marocko angriper fredliga demonstrationer och aktivister. Ett känt fall som bl.a. uppmärksammats av Amnesty International är domen mot de 24 västsaharier som arresterades i samband med protesterna i Gdim Izik 2010. De häktade dömdes till oerhört hårda straff i en militär domstol efter erkännanden som framtvingats under tortyr. I november 2020 sattes den ledande människorättsförsvararen Sultana Khaya tillsammans med flera kvinnor i hennes familj i husarrest, utan att myndigheterna väckt åtal. Under husarresten utsattes de vid upprepade tillfällen för tortyr, misshandel och våldtäkt, enligt direktiv från den marockanska regeringen. Hemmet har vandaliserats och mobiler, datorer, pass och pengar beslagtagits. Familjen har varit utan el och rinnande vatten, och deras hälsa har försämrats avsevärt till följd av illaluktande och giftiga substanser som har hällts i och runt huset samt i familjens vattentank. Husarresten bröts efter 18 månader i samband med att Sultana den 1 juni 2022 lyckades fly till Spanien. Västsahara är rikt på naturtillgångar i form av fisk och fosfat – något som inte kommer det befriade Västsahara eller de västsahariska flyktingarna till del. 70 procent av världens fosfattillgångar beräknas finnas just i Västsahara och Marocko. Trots att inget land erkänner Marockos rätt till Västsahara, förutom USA sedan slutet av 2020, har Marocko relativt fritt kunnat utnyttja Västsaharas naturresurser. Ekonomiska intressen och handelsförbindelser är anledningar bakom Frankrikes och Spaniens starka relationer med Marocko, som gör dem ovilliga att kritisera landet. Enligt folkrätten tillhör landets naturresurser det västsahariska folket, och deras samtycke krävs för att andra aktörer ska få bruka dem. Trots detta har EU:s ministerråd röstat för att ingå ett avtal med Marocko som innebär förändringar i nuvarande associerings- och handelsavtal för att utvidga Marockos tullförmåner till produkter från det ockuperade Västsahara. I praktiken har avtalen i högre grad sedan länge indirekt avsett Västsahara, men detta var första gången ministerrådet uttryckligen ville inkludera ockuperade områden. Den västsahariska befrielserörelsen Polisario Front tog 2019 ministerrådet till EU ‑ domstolen för att ogiltigförklara avtalet samt fiskeriavtalet. I september 2021 meddelade domstolen att båda avtalen ogiltigförklarats då de strider mot folkrätten och EU ‑ lag. Vidare fastslås att EU i avtalet försökt ersätta kravet på samtycke från det väst ­ sahariska folket med att avtalet skulle gynna befolkningen, vilket står i strid med folkrätten. Enligt domstolen står denna inställning i strid med internationell rätt. EU:s ministerråd överklagade domen och det var endast Sverige som röstade mot överklagan, detta trots att det inte råder någon tvekan om att ministerrådet inte har rätt att ingå avtal med Marocko som avser Västsahara, såvida inte västsaharierna deltagit i avtals ­ förhand ­ lingarna. Detta har EU-domstolen klargjort ett flertal gånger. Naturtillgångarna är själva grundorsaken till Marockos illegala ockupation av Västsahara. En del i att vapenvilan bröts var även den väg Marocko byggde för att transportera råvaror ut från Västsahara. Det är genom de stora inkomsterna från fosfat, ett rikt fiske och andra västsahariska tillgångar som Marocko kan finansiera sin ockupation och fortsätta sitt systematiska förtryck av den västsahariska befolkningen. Vänsterpartiet menar att den svenska regeringen ska verka för att EU säkerställer att handelsavtal och fiskeavtal mellan EU och Marocko, i enlighet med EU-domstolens beslut, inte innefattar Västsaharas territorium så länge som Västsaharas folk, via deras legitima representant Polisario, inte har gett sitt samtycke. Vi menar också att Sverige ska verka inom EU för att utarbeta riktlinjer för företag och investerare i syfte att förhindra investeringar på ockuperad mark så länge det inte sker efter godkännande av Polisario. Detta lyfter vi också i vår motion Handelspolitik (2023/24:V291). Marocko har fått beröm internationellt för sin storsatsning på sol- och vindkraft. Det som de flesta däremot inte vet är att en del av dessa vindkrafts- och solenergi ­ anlägg ­ ningar är förlagda till det ockuperade Västsahara. 2030 beräknas 50 procent av Marockos vindkraft att komma från Västsahara. Den marockanska sol- och vindenergin längs Västsaharas atlantkust används främst till fosfatanläggningen Bou Craa, fiskeindustrin, sandindustrin och de enorma växthusodlingarna. Allt detta har ockupationsmakten Marocko kontroll över. FN:s klimatkonvention UNFCC har tillåtit Marocko att inkludera västsaharisk energiinfrastruktur i sin rapportering kring hur långt man nått för att uppfylla klimat ­ målen i Parisavtalet. Det betyder alltså att FN prisar projekt som i stället skulle fördömas. De utländska bolag som är involverade i energiprojekten borde ställas till svars. De bidrar till att vidmakthålla Marockos ockupation. Marockos gröna energi göder och befäster ockupationen av Västsahara och stölden av Västsaharas råvaror. Den 5 december 2012 beslutade riksdagen att Sverige snarast bör erkänna den Sahariska arabiska demokratiska republiken (Västsahara) som en fri och självständig stat. Riksdagen beslutade också att Sverige bör verka för detta inom EU. Trots riks ­ dagens beslut väntar vi fortfarande på att regeringen ska verkställa beslutet. Vänster ­ partiet är starkt kritiskt till att detta ännu inte är gjort. I samband med riksdagens beslut om erkännande gjordes också en rad andra viktiga ställningstaganden rörande Västsahara. Riksdagen slog fast att Sveriges hållning ska utgå ”från folkrätten och rätten till självbestämmande för det västsahariska folket”, att FN-styrkan Minursos mandat bör utvidgas till att också innefatta övervakning av situationen gällande de mänskliga rättigheterna och att ett eventuellt förnyat fiskeavtal med Marocko måste vara förenligt med folkrätten. Vänsterpartiets syn på Sveriges politik för Västsahara utvecklas i motion Västsahara (2017/18:534). 10 Mellanöstern 10.1 Bahrain Bahrain är ett litet land med ett auktoritärt styre. Omkring hälften av befolkningen utgörs av utländska migrantarbetare som saknar medborgarskap. På grund av kafala ­ systemet är därmed en stor andel av befolkningen i praktiken skyddslös. I februari 2011 utbröt folkliga protester i Bahrain med krav på större frihet, social rättvisa och politiska och konstitutionella reformer. Regeringen svarade hårt och skoningslöst med våld och övergrepp. Trots det fortsatte protesterna med krav på en ny konstitution, en demokratiskt vald regering, en mer rättvis fördelning av landets tillgångar och frigivning av alla politiska fångar. Mycket tyder på att protesterna och de krav som restes hade ett brett folkligt stöd från folkrörelser och fackliga organisationer, från både sunni- och shiamuslimer och från män och kvinnor i Bahrain. Demonstrationerna växte sig allt starkare under våren. Bahrains grannland Saudi ­ arabien sände då in stridsvagnar och Bahrains kung införde undantagstillstånd och gav de väpnade styrkorna tillstånd att använda de åtgärder som krävdes för att stoppa upproret. Följden blev många dödade och skadade. Kränkningarna av mänskliga rättigheter och den hårda repressionen mot oliktänk ­ ande har fortsatt och ökat sedan 2011. Regeringen har bl.a. stramat åt yttrande-, demonstrations- och föreningsfriheten ytterligare. Flera människorättsförsvarare har gripits och åtalats. Andra oppositionella har förbjudits att resa utomlands. Oppositions ­ partier har förbjudits och den enda oberoende nyhetsstationen har stängts ner. Nya lagar har krympt utrymmet för politiskt deltagande. Amnesty International vittnar om att ledarna för de fredliga protesterna under 2011 fortfarande hålls fängslade och utsätts för tortyr och nekas livsnödvändig vård. Diskrimineringen av kvinnor är omfattande, både genom lagstiftning och i samhällslivet. Migrantarbetare och hbtqi ‑ personer möter också omfattande diskriminering. Medan utvecklingen i länder som Syrien och Libyen fått stor uppmärksamhet i Sverige och övriga EU har regimens grova och omfattande övergrepp i Bahrain mötts med tystnad. Vänsterpartiet anser att Sveriges vapenexport till diktaturer ska upphöra. Sverige bör i EU såväl som i FN verka för ett vapenembargo mot Bahrain. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 10.2 Irak Iraks moderna historia har kantats av diktatur, konflikt och oroligheter. Saddam Husseins tyranni, kriget med Iran, invasionen av Kuwait (med det efterföljande första Gulfkriget) satte sin prägel på landet under 1980- och 90-talen. Efter attackerna i USA den 11 september 2001 invaderade amerikanska trupper landet i strid med folkrätten. Efter den USA-ledda invasionen vidtog en brutal ockupation av Irak. Bombningar med civila dödsoffer, systematisk tortyr, mord och våldtäkter blev näst intill dagliga inslag. De numera ökända bilderna från Abu Ghraibfängelset, som visar amerikanska soldater som förnedrar och torterar irakiska interner, är en påminnelse om ockupationens grymhet. I år är det 20 år sedan landets forne diktator Saddam Hussein störtades. Dessvärre har landet sedan dess präglats av ockupation, instabilitet och konflikt. Fortfarande är Irak ett land som präglas av USA:s ockupation, även om den nu är formellt avslutad. Institutionerna är svaga och tilltron till regeringen är svag. Tortyr är fortfarande vanligt förekommande och möjligheten att arbeta fackligt ytterst begränsad. Våldet är fort ­ farande utbrett och drabbar hela det irakiska samhället. Kristna och hbtqi ‑ personer är två grupper som drabbats hårt av våld och attacker de senaste åren. Det blodiga inbördes ­ kriget i Syrien i landet har också bidragit till en försämring av säkerhetsläget i Irak. Som en effekt av den amerikanskledda invasionen 2003 fick Daesh/IS fäste i landet och terrorsektens brutala våld har präglat landet under lång tid. Folkliga och fredliga protester som grundar sig i ett starkt folkligt missnöje med landets politiska system och den utbredda fattigdomen har delvis mötts av löften om reformer – reformer som inte infriats. Men också av våld. I parlamentsvalet som hölls i oktober 2021 var valdeltagandet rekordlågt. Sverige ska som enskilt land såväl som medlem i EU och FN verka för att Iraks regering genomför nödvändiga reformer och säkerställer säkerheten för oppositionen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. I efterspelet till Gulfkriget 1991 tog kurderna till vapen och kunde utveckla ett regionalt självstyre för de kurdiska delarna av Irak. 1992 etablerades Kurdistan Regional Government (KRG) i Erbil. Upprättandet av KRG har inneburit ett ökat självbestäm ­ mande för kurderna i Irak. Kurdiska företrädare har dessutom samtidigt inkluderats i Iraks styre. För första gången i Iraks moderna historia har kurder fått möjlighet att uttrycka sin kultur och tala sitt språk utan att riskera förföljelse. Utvecklingen i KRG har dock inte varit svartvit. Framsteg har gjorts, men samtidigt är utmaningarna många. Vänsterpartiet är starkt oroat över rapporterna om övergrepp mot kvinnor, journalister, minoriteter, hbtqi ‑ personer och oppositionella i KRG. I september 2017 röstade det kurdiska självstyret ja till självständighet. Det var ett resultat som inte accepterades av den dåvarande irakiske premiärministern Haider al ‑ Abadi. Reaktionerna var omedelbara och regeringsstyrkor intog de oljerika städerna Kirkuk och Khanaqin. Vänsterpartiet anser att det är viktigt att värna det kurdiska självstyret och utveckla det inom ramen för den irakiska statsbildningen. Ett sammanbrott av Irak skulle inte leda till förbättrade förhållande för de irakiska folken. 10.3 Iran Revolutionen i Iran 1979 väckte hopp om en demokratisering, men resultatet blev i stället en stenhård diktatur. Brotten mot de mänskliga rättigheterna är många och omfattande. Vänsterpartiet har under lång tid uppmärksammat situationen i Iran. Vi har i motioner, interpellationer, skriftliga frågor och på demonstrationer vid en lång rad tillfällen protesterat mot regimens övergrepp mot bl.a. etniska minoriteter, kvinnor, fackföreningsaktiva och hbtqi ‑ personer. I motion En svensk utrikespolitik för ett fritt och demokratiskt Iran (2015/16:372) presenteras Vänsterpartiets politik för Iran mer ingående. I juni 2013 valdes Hassan Rohani till Irans president. Förväntningarna var stora på Rohani, som ansågs mer reforminriktad än hans företrädare Ahmadinejad. Förväntning ­ arna infriades dessvärre inte. Presidentvalet i juni 2021 såg Ebrahim Raisi som segrare med det lägsta valdeltagandet någonsin på 48 procent. I huvudstaden Teheran deltog endast 26 procent. Om tidigare val har innefattats av hårda restriktioner, och Irans högsta ledare Ayatollah Ali Khamenei behållit den absoluta makten, var årets val endast en fasad. 600 kandidater diskvalificerades att ställa upp, däribland många reformister. Den tidigare presidenten Rouhani lyckades manövrera Iran fram till bättre relationer med omvärlden och slöt 2015 kärnteknikavtalet Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA) med den s.k. P5+1-gruppen, inom vilken Iran lovade att kraftigt minska sitt kärnenergiprogram i utbyte mot sanktionslättnader. Samtidigt förbättrades inte samhälls ­ klimatet nämnvärt under Rouhanis presidentperiod och den bristande respekten för de mänskliga rättigheterna kvarstår. Raisi anses stå för en mer hårdför politik. Han är själv under sanktioner från USA efter att ha varit högt uppsatt under de utomrättsliga avrätt ­ ningarna 1988 och ledde även nedslaget av protester under 2019. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna för oppositionella, kvinnor, arbetare, etniska minoriteter, barn, hbtqi ‑ personer – ja, alla människor i Iran – riskerar att förvärras. Iran är utan tvekan en av vår tids hårdaste och mest auktoritära diktaturer. Brotten mot de mänskliga rättigheterna är många och omfattande. Inom landet respekteras inte rättsstatens principer. Politiska fångars brottmål hanteras i särskilda revolutions ­ domstolar, med inskränkningar vad gäller transparens, rätten till försvar och möjlighet att överklaga. Tortyr och framtvingade erkännanden förekommer. Regimen i Teheran spelar också en destruktiv roll i Mellanöstern bl.a. genom sitt stöd till Bashar al-Assad i Syrien och genom sin inblandning i Iraks inrikespolitik. När den iranska sedlighetspolisen brutalt mördade Jina Mahsa Amini den 16 september 2022 för att hon burit sin slöja på ett sätt som de inte ansåg tillåtet satte det igång en massiv protestvåg. Sedan dess har hundratusentals människor visat sitt miss ­ nöje med det totalitära styret och bristen på mänskliga rättigheter. Studenter har sitt ­ strejkat på universitetet, kvinnor har tagit av sig slöjan och klippt sitt hår i protest och skolflickor har gett Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei fingret. Med fara för sina egna liv kämpar de för sin frihet. Den iranska regimen svarade med mass ­ arrester ­ ingar och hänsynslöst våld och dödande. Hundratals människor dödades och tiotusentals skadades och greps. Tusentals skolflickor har utsatts för giftattacker i skolan och tvingats uppsöka sjukhus, utan att regimen stoppat det. I dag pågår inte längre samma publika massprotester. Det har helt enkelt blivit för farligt, men protesterna har inte tystnat utan tagit nya former. Det iranska folket har visat sitt missnöje med regimen. Nu måste omvärlden ta ett större ansvar. Sverige kan göra mer för att stötta kampen för ett fritt och demokratiskt Iran. De ansvariga för det brutala våldet mot fredliga demonstranter måste ställas till svars. EU har antagit 10 sanktionspaket mot Iran, men det räcker inte. Sverige bör arbeta för riktade sanktioner på EU- och FN-nivå mot de nyckelpersoner inom det iranska ledarskiktet som bär ansvaret för våldet och dödandet. Detta bör riks ­ dagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Den 18 januari 2023 röstade EU ‑ parlamentet för att uppmana medlemsstaterna att föra upp islamiska revolutionsgardet IRGC på EU:s lista över terroristorganisationer. Den svenska regeringen tycks tyvärr inte vara särskilt intresserad av frågan. I stället menar man att en terrorklassning av IRGC inte skulle spela någon roll eftersom de redan omfattas av sanktioner. Det är dock ett påstående som blivit starkt ifrågasatt, och även EU-parlamentet gör en annan bedömning. IRGC utövar brutalt våld mot de modiga människor som protesterar mot regimen. De har gjort sig skyldiga till mord, kidnappningar, tortyr och förföljelse av oliktänkande och andra som inte passar in i det iranska styrets världsbild. Revolutionsgardet har också försett Ryssland med drönare som används i kriget mot Ukraina. Att terroriststämpla IRGC vore inte bara en viktig symbolisk handling. Det skulle också innebära utökade rättsliga möjligheter för omvärlden, bl.a. att personer med sam ­ röre med IRGC kan utredas och åtalas i Sverige. Sverige bör driva på för mänskliga rättigheter och för att markera mot den iranska regimen. Regeringen måste vidta åtgärder för att sätta press på Iran. De modiga människor som protesterar mot regimen måste få omvärldens stöd. Sverige bör inom EU driva att terrorklassa iranska islamiska revolu ­ tions ­ gardet IRGC. Detta tydliggjorde riksdagen den 10 maj 2023 genom sitt tillkänna ­ givande till regeringen att skapa enighet inom EU för att lista islamiska revolutions ­ gardet IRGC som terroristorganisation. Vänsterpartiet ser att Sverige kan spela en roll för att ge stöd till de iranier som med stort mod och under hot om förföljelse i och utanför Iran kämpar för ett demokratiskt och fritt land. I detta arbete bör Sverige utnyttja alla de kontakter vårt land har med Iran, bilateralt såväl som multilateralt. Sverige må vara ett litet land i norra Europa, men det går många band mellan vårt land och Iran, inte minst genom de många tusentals iranier som genom åren fått en fristad från förtryck i vårt land. Sverige bör också utnyttja den djupa kunskap och det starka engagemang som finns bland de många invandrade med iranskt ursprung i Sverige. Sveriges politik mot Iran måste bygga på de mänskliga rättigheterna och det iranska folkets rätt att i fria och demokratiska val välja sina ledare och i vilken riktning landet ska gå. En sådan politik får inte skymmas av ekonomiska egenintressen. Tyvärr har inte Sveriges hållning alltid varit konsekvent och trovärdig. Fortfarande avvisas flyktingar som flytt undan regimens förtryck i Iran. Genom de svenska myndigheternas export ­ främjande verksamhet stöds svenska företag som investerar i Iran. Sverige ska som enskild stat såväl som medlem i EU och FN konsekvent uppmärk ­ samma de grova och omfattande brotten mot de mänskliga rättigheterna i Iran. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 10.4 Israel och Palestina Israels ockupation av Palestina har skapat en av världens mest segdragna konflikter. Redan genom processen som ledde till att staten Israel utropades 1948 skapades gro ­ grunden för dagens konflikt då hundratusentals palestinier fördrevs från sina hem. Sedan sexdagarskriget 1967 har Israel ockuperat Gazaremsan, Västbanken och östra Jerusalem i strid med folkrätten. Konflikten mellan Israel och Palestina är inte en konflikt mellan jämlika parter. Israel är en av världens största krigsmakter vars militär ­ apparat understöds av USA och landet har ett större ansvar enligt folkrätten i egenskap av ockupationsmakt. Samtidigt är det viktigt att understryka att folkrättens regelverk, bl.a. förbudet mot attacker mot civila, omfattar samtliga parter. Israels ockupation ursäktar inte på något sätt raketbeskjutning mot Israel, attacker på civila israeliska mål eller att palestinska grupper begår brott mot de mänskliga rättigheterna på de palestinska områdena. Israels övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, folkrätten och det palestinska folket inte bara fortsätter, utan blir dessutom allt grövre. Blockaden av Gaza fortskrider och så även byggandet av den mur som sedan länge har fördömts av FN. Antalet illegala bosättningar på ockuperad mark växer obehindrat och fördrivningen av palestinier från östra Jerusalem ökar. Israel fortsätter att arrestera, fängsla, tortera och i vissa fall döda dem som står upp mot ockupationen. Ingen fred tycks vara i sikte, och så länge Israel vägrar att respektera palestiniernas mest grundläggande mänskliga rättigheter kommer det inte att vara möjligt att uppnå fred. Genom sina konsekventa brott mot folkrätten framstår Israel som genuint ointresserat av att upphäva den ockupation av palestinsk mark som pågått i årtionden och som är nyckeln till en varaktig fred i Mellanöstern. Med en växande humanitär katastrof i Gaza och påtagligt sämre relationer mellan den palestinska myndigheten på Västbanken och de facto ‑ myndigheterna i Gaza är läget allvarligare än på länge. Att den tidigare Trumpadministrationen dessutom valde att erkänna Israels olagliga annektering av Golanhöjderna är ett allvarligt brott mot interna ­ tionell rätt som riskerar att få långtgående negativa konsekvenser för freds ­ processen såväl som relationerna i regionen. Vänsterpartiet anser att Israel måste dra sig tillbaka från ockuperat område, att blockaden av Gaza måste brytas, att bosättningarna måste utrymmas och att en fri och demokratisk palestinsk stat bör upprättas inom 1967 års gränser. Vänsterpartiets utgångs ­ punkt är folkrätten och respekten för de mänskliga rättigheterna. Därför har vi – både i och utanför riksdagen – uppmärksammat och fördömt Israels grova och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi har samtidigt inte tvekat att ta avstånd från de brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna som begåtts av palestinska grupper. Vänsterpartiet ser att Sverige kan spela en avgörande roll både för en framtida freds- och försoningsprocess och för försöken att bygga en palestinsk statsbildning i dag. Sveriges erkännande av Palestina som stat var ett viktigt steg. Sverige bör vara en tydlig kraft för fred, försoning och för en långsiktig hållbar tvåstatslösning. Dessvärre har den svenska regeringen visat ett begränsat engagemang för fredsprocessen och för den humanitära situationen i Palestina. Exempelvis har man valt att drastiskt skära ned på biståndet till landet. Det menar vi är mycket olyckligt, särskilt med tanke på den nuvarande utvecklingen. Sverige bör stödja Palestina i det fortsatta arbetet mot att erkännas som fullvärdig medlem av FN. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Israels övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, folkrätten och det palestinska folket inte bara fortsätter, utan de blir dessutom allt grövre. De senaste åren har Israel tagit tydliga steg i en ultranationalistisk riktning. 2018 slog Israel fast att landet är en judisk stat och att enbart judar har rätt till självbestämmande i Israel. Samtidigt ned ­ graderades arabiskans status som språk och det nationella värdet av israeliska bosätt ­ ningar lyftes fram. Sedan det i slutet av 2022 stod klart att Israels nya regering utgörs av en koalition bestående av mycket starkt ultraortodoxa och högerextrema partier har våldet eskalerat drastiskt. Det är tydligt att bosättare såväl som israeliska soldater tar den nya politiken som en intäkt för en ökad brutalisering. 2022 var det dödligaste året på Västbanken sedan 2004. Enligt den israeliska MR ‑ organisationen B’Tselem dödades 146 palestinier av israelisk militär. Av dem var 34 barn. Ytterligare 32 palestinier dödades på Gazaremsan. Under 2023 har dödandet fortsatt på höga nivåer. Företrädare för de båda länderna har haft möten i syfte att dämpa oroligheterna. Samtidigt fortsätter högt uppsatta politiker att öka spänningarna. Den israeliska finans ­ ministern Bezalel Smotrich har t.ex. uttalat att palestinier inte finns på riktigt – de är ett fiktivt folk utan varken historia eller kultur. Han har också uttalat att den palestinska byn Hawara borde utplånas, någonting som till och med fick det amerikanska utrikes ­ departementet att överväga att neka Smotrich visum. I och med det senaste valet har Israels expansiva bosättningspolitik fått förnyad kraft. Nu ska nya israeliska vägar byggas på Västbanken och de flesta bosättningar som byggts utan tillstånd legaliseras. Likaså ska de bosättningar som evakuerades på Västbanken 2005 återupprättas. Antalet israeliska bosättare på ockuperad palestinsk mark är i dag över 700 000. Om den nya regeringen får som den vill kommer det att bli betydligt fler. Bosättningarna utgör ett tydligt brott mot fjärde Genèvekonventionen och anses vara ett krigsbrott av Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Förutom att den expansiva bosättningspolitik som Israel bedriver är olaglig, slår den effektivt sönder den palestinska infrastrukturen och möjligheten att bygga upp ett fungerande samhälls ­ system. Palestiniernas rörelsefrihet är kraftigt begränsad och de utsätts regelbundet för ostraffat våld från bosättarna enligt FN:s samordningsorgan OCHA. Det pågår en allvarlig nedmontering av demokratiska rättigheter inne i Israel. Regeringen har gått fram med ett lagstiftningspaket som innebär stora förändringar av rättsväsendet, bl.a. att parlamentet får makt att upphäva domar från landets högsta domstol. Förslaget har mött stora protester, både i Israel och i andra länder. Vänsterpartiet är djupt oroat över utvecklingen där Israel nu tar stora kliv mot en brutaliserad och allt mer auktoritär regim. Ockupationen av Palestina har länge varit ett bevis på att man inte bryr sig om vare sig mänskliga rättigheter eller internationell humanitär rätt. Israels ockupation av Palestina hade inte varit möjlig utan EU:s förmån ­ liga handelsavtal med Israel eller utan USA:s militära bistånd till landet. EU:s associa ­ tions ­ avtal med Israel innefattar förmånliga handelsavtal som ger det israeliska närings ­ livet stora ekonomiska fördelar. På så vis bidrar EU till att stärka den ekonomiska basen för ockupationspolitiken. Sverige bör motsätta sig att EU fördjupar sitt samarbete med Israel på något område och suspendera det nuvarande associeringsavtalet så länge Israel inte avvecklar bosätt ­ ning ­ arna och vägspärrarna på ockuperat område, avbryter blockaden av Gaza och upphör med byggandet av muren på Västbanken. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Israels ockupation slår sönder Palestina och förhindrar statsbyggande. Möjligheterna för den palestinska myndigheten att agera är begränsade och hämmas av såväl inskränkt rörelsefrihet som begränsad jurisdiktion och andra svårigheter. Det är snart två decennier sedan fria och demokratiska val till presidentposten och parlamentet hölls i Palestina. Ingen palestinier under 34 år har deltagit i ett nationellt val. Mandatet för de nu styrande har löpt ut och parlamentet sammanträder inte. I stället stiftas lagar genom presidentdekret. Sverige bör vara drivande för att FN ska understödja alla försök till nationella, fria och demokratiska val till parlament såväl som presidentval i Palestina. Detta bör riks ­ dagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. I motion Israels ockupation av Palestina (2019/20:135) utvecklas Vänsterpartiets politik för hur Sverige kan agera för ett fritt Palestina. 10.5 Jemen Jemen är ett av världens fattigaste länder, det fattigaste landet på den arabiska halvön. Under de folkliga resningarna i Nordafrika och Mellanöstern 2011 ledde protesterna mot regimen till att president Ali Abdullah Saleh avgick. Sedan dess har landet plågats av instabilitet och lokala revolter. 2014 tog houthirebellerna från norra Jemen kontroll över huvudstaden Sanaa och drev bort president Abd Rabbu Mansur Hadi med hjälp av den avsatte presidenten Saleh. Houthirebellerna anklagar regeringen för att vilja dela landet i rika och fattiga regioner. Saudiarabien stödjer president Abd Rabbu Mansur Hadi och leder en militärallians som den 26 mars 2015 inledde flyganfall mot rebellerna, vilka i sin tur får stöd från Saudiarabiens ärkefiende Iran. Sedan dess har landet slagits i spillror. FN beskriver Jemen som det farligaste landet i världen för barn att växa upp i. I dag är 4,5 miljoner människor på flykt och 24 miljoner människor behöver stöd från hjälporganisationer för att överleva. Den pågående svältkatastrofen är omfattande. Över hälften av befolk ­ ningen lider av matbrist och mer än två miljoner barn behöver behandling för akut undernäring. Redan i juli 2017 förklarades Jemen som den största humanitära katastrofen i världen av FN. Ett ökat stöd till Jemens utsatta befolkning är av stor vikt för att lindra nöden hos det krigsdrabbade landets befolkning. Samtidigt måste orsakerna bakom det pågående kriget och den växande nöden adresseras för att verkligen kunna stoppa lidandet. Det pågående kriget, övergreppen mot civilbefolkningen samt attacker mot och hinder för hjälporganisationernas leveranser utgör de grundläggande orsakerna bakom nöden. Barnen betalar det högsta priset för kriget i Jemen. Enligt UNICEF är nära fyra av fem barn i behov av humanitärt stöd och skydd. Många har bestående men och växer inte som de ska. Fler än 2 500 skolor är skadade och 2 miljoner barn går inte i skolan. Den akuta situationen tvingar barn att bli familjeförsörjare och arbeta eller tigga och de riskerar att bli bortgifta eller hamna i trafficking. Många har fysiska skador som ett resultat av kriget. Den saudiledda koalitionen är ansvarig för majoriteten av dödsfallen bland barn samt attackerna mot sjukhus och skolor. I en rapport som Human Rights Watch publicerade våren 2016 klassas 37 av luft ­ angreppen från den saudiledda alliansen som brott mot internationella konventioner och två av dem som krigsbrott. Därutöver har minst 15 attacker genomförts med kluster ­ vapen, varav fyra med USA-tillverkade klusterbomber. Enligt rapporter från tidigare konflikter har omkring 98 procent av offren för klusterbomber varit civila. Sveriges agerande måste vara tydligt. Samtliga parter i kriget ska efterleva sina skyldigheter under internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter samt skydda civila. Straffriheten måste upphöra och alla parter som är skyldiga till brott och över ­ grepp måste hållas ansvariga. Påstådda brott bör utredas genom ett oberoende FN ‑ mandat. Leveranser av bistånd och nödhjälp måste släppas fram. Dessa frågor måste adresseras för att nöden ska kunna lindras. Sverige ska verka för att FN ska kunna utreda begångna krigsbrott i Jemen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Sverige ska som enskilt land såväl som medlem i EU och FN verka för ett slut på kriget i Jemen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Representationen av kvinnor vid fredssamtalen har varit nästintill obefintliga. Inga kvinnor har suttit med vid de officiella förhandlingsborden. Våldet mot kvinnor och flickor är lika förekommande i dag som för åtta år sedan, om inte mer. Kvinnors inklu ­ dering i fredsprocessen är en förutsättning för en hållbar fred och säkerhet. Civil ­ sam ­ hället i Jemen har samlat tusentals kvinnor i skapandet av en fredsdeklaration som tydliggör vikten av kvinnors deltagande i en nationell fredsprocess. Det är viktigt att Sverige stödjer detta arbete. Omvärlden har ett stort ansvar för den akuta situationen i landet. I april 2023 inleddes internationella försök med fredssamtal och för att förlänga den tidigare vapenvilan. FN:s sändebud i Jemen Hans Grundberg har beskrivit ansträngningarna som det närmaste Jemen varit verkliga framsteg mot en varaktig fred sedan kriget började 2014. Det är angeläget att omvärlden agerar för att få fred. Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att normaliserade relationer med Saudiarabien inte betyder att den akuta situationen är över. Att den svenska regeringen med stöd av Sverigedemokraterna valt att minska den svenska biståndsbudgeten och dessutom koncentrera det till Europa riskerar att slå hårt mot utsatta människor i resten av världen. Det är viktigt att den humanitära katastrofen i Jemen inte blir bortprioriterad. Vänsterpartiet menar att Sverige fortsatt ska vara en humanitär kraft. Läs mer i vår motion En svensk utvecklingspolitik för rättvisa, jämställdhet och hållbar utveckling (2023/24:V330). I samband med att kriget i Jemen utbröt i mars 2015 övergavs oljetankern FSO Safer i Röda Havet. Tankern har sedan dess blivit allt mer nedgången och risken för en omfattande miljökatastrof blev allt mer överhängande. I juli 2023 inleddes äntligen tömningen av tankern i en räddningsinsats ledd av FN ‑ organet UNDP. Över en miljon fat olja pumpades över till andra fartyg. FN har vädjat efter pengar och Sverige har bidragit med sammanlagt 50 miljoner kronor. Räddningsinsatsen är ett bra exempel på hur internationellt samarbete genom FN kan fungera för att hindra en allvarlig olycka. Oljebolagens ointresse för att engagera sig i frågan, trots att man använt sig av FSO Safer i åratal, är dock påtagligt. 10.6 Kurdistan Vi vet i dag att kurder har funnits i Mellanöstern i över 2 000 år. Det kurdiska folkets historia är på många sätt en historia av förtryck, under Ottomanska riket, under euro ­ peisk kolonisation och under de nuvarande staterna efter deras tillblivelse i området. Men det kurdiska folkets historia är också en historia om kamp för rättigheter och identitet. Efter det första världskriget blev kurderna först lovade ett eget land men sveks av stormakterna i och med freden i Sèvres 1923, vilken fördelade de kurdiska områdena mellan Irak, Turkiet, Iran och Syrien. Det fanns även en mindre kurdisk folkgrupp i dåvarande Sovjetunionen, nuvarande Armenien. Förtrycket har tagit sig olika former och omfattning under olika tider och i olika stater: förbud att tala och skriva det egna språket, vägran att erkänna de kurdiska folkens nationella och mänskliga rättigheter, våld, folkfördrivningar och folkmord. I dag lever 25 till 30 miljoner kurder i Kurdistan, som är delat mellan Irak, Turkiet, Iran och Syrien. En mindre grupp kurder finns i Armenien. Stora grupper kurder lever också i andra delar av världen, bl.a. i Sverige, drivna på flykt undan övergrepp, förföljelse och i vissa fall rena utrotningskampanjer. Även om utvecklingen tydligt skiljer sig åt mellan de olika länderna i Mellanöstern finns det likheter i det förtryck som drabbar kurder i hela regionen. Fortfarande inskränks och kränks kurders rätt att tala sig eget språk, uttrycka sin kultur och ta del av andra grundläggande mänskliga rättigheter i regionen. Dagens gränser har delat upp kurderna i fyra olika länder och inneburit att gamla kontaktvägar brutits och kurderna skiljts från varandra. En del i arbetet med att stärka respekten för kurdernas mänskliga rättigheter behöver därför vara att möjliggöra för ökad kontakt och utbyte mellan kurder inom hela Kurdistan. Sverige har på många olika sätt nära kontakter med Syrien, Turkiet, Iran och Irak. Vi har i dag ambassader i samtliga fyra länder och bedriver utvecklingssamarbete med både Turkiet och Irak. Vänsterpartiet ser att Sverige kan spela en viktig roll i arbetet med att stärka kurdernas rättigheter. Banden är starka mellan Sverige och Kurdistan, inte minst genom alla kurder som i dag är en del av vårt svenska samhälle. Regeringen bör återkomma till riksdagen med en samlad strategi för stärkande av kurdernas rättigheter i samarbete med kurdiska organisationer i Sverige. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Vänsterpartiets syn på Sveriges politik för Kurdistan utvecklas i motion Kurdistan (2016/17:1738). 10.7 Libanon Libanon är ett land som står mitt i flera pågående kriser. Den moderna historien präglas av ett 15 år långt inbördeskrig mellan 1975 och 1990. De senaste åren har präglats av politisk instabilitet och en djup ekonomisk kris. Världsbanken har klassat den ekonomiska krisen som en av världens största ekonomiska kollapser sedan mitten av 1800-talet. 2020 uppskattades att 41 procent av befolkningen levde under fattigdomsgränsen. Det i ett land som länge haft en utbredd medelklass. Motsättningar mellan olika befolkningsgrupper har gjort det svårt att ena en nationell proteströrelse. Landets författning bygger t.ex. på en intrikat maktdelning där olika grupper är representerade. Trots det samlades i slutet av 2019 människor i stora demonstra ­ tioner och massmöten för att protestera mot korruption och ojämlikhet. Människor från olika religiösa och politiska grupper gick samman för att visa sitt missnöje med den styrande eliten, och demonstrationerna uppges vara de största på nästan 15 år. Bland annat bildades den 27 oktober en 17 mil lång mänsklig kedja mellan Tripoli i norr och Tyr i söder för att visa på enighet i hela landet. Libanon har en arbetslöshet på omkring 40 procent, särskilt hög är den för ungdomar. Det råder allvarliga brister i grundläggande samhällsservice som el, vatten och vård trots höga kostnader. Matpriserna har ökat med mer än 1 000 procent sedan den ekono ­ miska kollapsen. Rysslands anfallskrig mot Ukraina har bidragit till de ökande priserna. Grund ­ läggande samhällstjänster är nära att gå under. Tillgången till rent vatten, sanitet och sjuk- och hälsovård är instabil. Det rapporteras bl.a. om sjukhus som saknar basala förnödenheter. Sedan oktober 2022 pågår ett utbrott av kolera. Libanon är ett land präglat av ekonomisk ojämlikhet där den rikaste 0,1 procenten äger lika mycket som den fattigaste halvan av befolkningen. Samtidigt befinner sig landet just nu i en allvarlig ekonomisk kris. Valutan har förlorat upp mot 90 procent av sitt värde på några år. Den pågående bankkrisen har gett upphov till s.k. bankraider där människor rånar banker för att få tillbaka sina besparingar. Ofta filmas räderna och sprids i sociala medier. Omkring en tredjedel av Libanons befolkning är flyktingar, från i huvudsak Syrien. Det gör landet till det med högst andel flyktingar per capita i världen. En stor del av flyktingarna är också oregistrerade, vilket gör det svårt att veta hur den faktiska situa ­ tionen ser ut. Den ekonomiska krisen slår särskilt hårt mot dem och bland flyktingar i Libanon var arbetslösheten 2020 uppe på 90 procent. Den enorma explosionen i Beiruts hamn i augusti 2020 påverkade livet för hundra ­ tusentals människor. Över 300 000 människor fick sina hem skadade eller förstörda. Därtill förstördes infrastruktur och företag vilket har gjort att många förfarande är beroende av ekonomiskt stöd från hjälporganisationer. 10.8 Saudiarabien Saudiarabien är tveklöst en av vår tids värsta diktaturer. Varje försök att kräva reformer och ökad respekt för de mänskliga rättigheterna har skoningslöst slagits ner. Landets styrande kungafamilj är en av de starkaste krafterna mot demokratisering. 2011 genomförde Saudiarabien en militär intervention i Bahrain för att slå ned det folkliga upproret där. Regimen i Saudiarabien gav sitt aktiva stöd till militärkuppen i Egypten och man har gett Tunisiens förre diktator Ben Ali en fristad. Den saudiska regimen har underblåst inbördeskriget i Syrien genom militärt stöd till vissa rebellgrupper. Den 26 mars 2015 inledde en koalition under ledning av Saudi ­ arabien flyganfall mot Jemen till stöd för president Abd Rabbu Mansur Hadi. Kriget i Jemen gör enligt FN landet till världens största humanitära katastrof. Den saudiledda koalitionen har anklagats för omfattande brott mot folkrätten, och även houthirebellerna, som de strider mot, har begått övergrepp. Utöver bombningarna höll den saudiledda koalitionen under lång tid flygplatsen i Sanaa stängd och upprätthåller en sjöblockad mot Jemen. Detta betyder att den befolkning som levt av fiske och sjöfart nu är förhindrad att utföra sitt arbete. Saudiarabien deltar i fredssamtal och har öppnat upp för ytterligare kontakt. Det innebär inte att den akuta situationen är över. För en hållbar fred är det avgörande att alla inblandade utkrävs ansvar för sin inblandning i konflikten. Majoriteten av Saudiarabiens vapen kommer från EU:s medlemsländer. Mellan 2009 och 2014 kom 59 procent av de vapen Saudiarabien importerade från just EU, enligt fredsforskningsinstitutet Sipri. Den saudiledda koalitionen består förutom av Saudiarabien även av Bahrain, Kuwait, Förenade Arabemiraten, Egypten, Jordanien, Marocko och Sudan. Koalitionen får också stöd av bl.a. USA, Storbritannien, Frankrike, Kanada och Turkiet. Även houthirebellerna anklagas för attacker som har resulterat i civila dödsoffer. Sverige har under bombningarna av Jemen exporterat vapen till sex av staterna som deltar i koalitionen. Mellan 2015 och 2022 har länder som deltagit i den saudiledda koalitionen köpt svensk krigsmateriel till ett värde av nästan 14 miljarder kronor. Samtliga är att betrakta som auktoritära stater som bryter mot de mänskliga rättigheterna, och de deltar uppenbarligen i en väpnad konflikt. De uppfyller alltså samtliga kriterier för att inte beviljas export av svenska vapen. Trots de nya demokrati ­ kriterierna när det gäller svensk vapenexport har helt nya affärer med Saudiarabien beviljats. Den 25 februari 2016 antog EU ‑ parlamentet en resolution med krav på ett vapen ­ embargo mot Saudiarabien, med explicit hänvisning till landets krigföring i Jemen. Trots detta finns fortfarande inget embargo på plats från EU. Vänsterpartiet delar kravet i resolutionen och menar att regeringen bör agera i enlighet med EU ‑ parlamentets rekommendation. Sverige ska verka för att EU ska införa ett vapenembargo mot Saudiarabien. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Som en konsekvens av beslutet i EU ‑ parlamentet införde Nederländerna i mars ett nationellt vapenembargo mot Saudiarabien med hänvisning till både Saudiarabiens massiva bombningar av Jemen och massavrättningar. Vänsterpartiet anser att Sverige bör följa Nederländernas exempel. Sverige ska införa ett nationellt vapenembargo mot Saudiarabien. Detta bör riks ­ dagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 10.9 Syrien Kriget i Syrien har pågått sedan 2011 och har lett till världens största flyktingkris. Efter över ett decennium av krig är läget fortsatt akut. Så många som 12 miljoner, fler än hälften av landets invånare, befinner sig på flykt antingen inom Syrien eller utanför. De flesta som har flytt landet lever i grannländerna, många gånger under mycket svåra för ­ hållanden. Den humanitära situationen är allvarlig. Kriget har raserat stora delar av samhället. Viktig infrastruktur som vattenförsörjningen är skadad och sjukhus är för ­ störda. Kriget i Syrien tros ha kostat omkring 500 000 mänskoliv och 90 procent av befolkningen lever i fattigdom. Protesterna mot regimen i landet inleddes i januari 2011. I mitten av mars hade protesterna spridit sig över stora delar av landet, och i landets större städer samlades hundratusentals människor med krav på president Bashar al ‑ Assads avgång, demokra ­ tiska reformer och social rättvisa. Protesterna var breda, folkliga och fredliga men bemöttes med våld och grova övergrepp från regimens sida. I slutet av 2011 utbröt väpnade strider mellan regimen och beväpnade grupper inom oppositionen. Striderna har därefter eskalerat och spridit sig till stora delar av landet. Motståndet mot regimen i Damaskus är brett och brokigt. Övergrepp har begåtts av flera av de stridande parterna. Men huvudansvaret för det upptrappade våldet vilar på regimen genom dess förtryck och brutala svar på oppositionens inledande demonstrationer. De krigsförbrytelser som har begåtts bör utredas av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) oavsett vilken gruppering som misstänks ha begått övergreppen. Vänsterpartiet har varit tydliga med att vi inte ser någon militär lösning på krisen i Syrien. Det är bara genom en politisk process som kriget och våldet långsiktigt kan upphöra. FN:s medlemsstater behöver enas om ett gemensamt svar med krav på att de ansvariga för krigsförbrytelser ställs inför rätta och att parterna tvingas till förhandlings ­ bordet. En politisk lösning behöver inkludera en demokratisk övergång, att Assad lämnar över makten och att Syriens olika etniska och religiösa grupper får sina rättigheter garanterade. Men en förutsättning för fred är också att länder som USA, Ryssland, Iran, Saudiarabien och Turkiet slutar underblåsa konflikten genom att pumpa in stöd till sina respektive allierade i Syrien. Deras agerande i Syrien gör att kriget inte är en syrisk fråga, utan en global fråga för att nå fred. FN:s strävan mot en fredlig lösning på konflikten har haft få och små framgångar men är alltjämt den enda trovärdiga vägen mot fred i Syrien. Det är därför viktigt att Sverige fortsatt står bakom FN ‑ processen. I sammanhanget är det viktigt att slå fast att FN ‑ resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet och resolution 2254 om Syrien, måste ligga till grund för arbetet. Sverige ska som enskilt land såväl som medlem i EU och FN verka för att få till stånd en vapenvila i Syrien och understödja FN:s arbete för att få till stånd en freds ­ process. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Trots att krigets lagar förbjuder de stridande att attackera sjukhus, vårdpersonal och hjälparbetare har det skett gång på gång i Syrien. Den 3 maj 2016 antog FN:s säkerhetsråd resolution 2286 om vikten av att skydda hälso- och sjukvård i konflikter, som även explicit nämner vikten av oberoende och opartiska utredningar av eventuella attacker. Sverige bör som enskilt land såväl som medlem i EU och FN verka för att de stridande parterna ska respektera folkrätten, upphöra med attacker på civila aktörer och tillåta införsel av humanitär hjälp till civilbefolkningen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Samtidigt som kriget i Syrien fortsätter med oförminskad kraft och grymhet har grannländerna stängt eller begränsat möjligheten för syriska flyktingar att ta sig in. UNHCR varnar för att många flyktingar fastnar i en mycket farlig situation när de ansträngda grannländerna inte längre är lika öppna som tidigare. Libanon, med en befolkning på omkring 4,5 miljoner invånare, har tagit emot minst en miljon flyktingar, men det verkliga antalet kan vara ännu högre. 2015 införde landet visumkrav för syrier och man slutade även registrera syriska flyktingar. Det har lett till att runt 70 procent av de syriska flyktingarna i Libanon är oregistrerade, enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch. I januari 2023 räddade Libanon över 200 syriska flyktingar från en sjunkande båt, men förde dem sedan till Syrien och dumpade dem bakom gränsen. Någonting som kritiserats hårt av människorättsorganisationer. Även Jordanien har infört visumkrav, och i juni 2016 förklarade den jordanske arméchefen i ett uttalande att landets norra och nordöstra gräns mot Syrien är stängda militärzoner. Den turkiska regeringen fortsätter att bygga muren längs den 900 kilometer långa gränsen mot Syrien och planerar även en mur längs gränsen mot Irak. Vänsterpartiet har välkomnat och berömt den svenska Syrienstrategin. Den inne ­ håller flera komponenter som vi ställer oss bakom, t.ex. satsningar på humanitärt stöd, mänskliga rättigheter och jämställdhet samt insatser mot könsbaserat våld. Strategin sträcker sig dock bara till 2023. Med den nya regeringens sänkning av biståndet och helomläggning av biståndspolitiken riskerar Sveriges politik för Syrienkrisen att drabbas allvarligt. Sverige tog emot ett stort antal människor på flykt under hösten 2015. Vi tog vårt ansvar då. Det kan aldrig vara en ursäkt för att inte ta det i dag. När regeringen införde gräns- och id ‑ kontroller, samt försämrade möjligheterna att söka skydd i Sverige, var ett av de framträdande argumenten att det skulle få andra stater inom EU att ta ett större ansvar. Det är alldeles uppenbart att den strategin inte fungerat. I stället har stat efter stat i Europa stängt sina gränser. EU har stängt gränsen mot Turkiet, och nu har även Turkiet, Libanon och Jordanien stängt sina gränser mot Syrien. Det enda sättet att få omvärlden att ta ett större ansvar är genom att själva visa vägen. Sverige och Europa ska ha en mänsklig, värdig och välkomnande flyktingpolitik. Läs mer i vår motion Svensk flyktingpolitik (2022/23:1230). Sverige ska som enskilt land såväl som medlem i EU och FN agera för att länder öppnar sina gränser för människor på flykt undan kriget i Syrien. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 10.10 Turkiet Utvecklingen i Turkiet färgas fortfarande i hög utsträckning av landets turbulenta och blodiga moderna historia. Det omfattande förtrycket av kurderna, militärens kupper 1960, 1971, 1980 och 1997 samt folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer, kaldéer och pontier kastar fortfarande sina långa skuggor över dagens Turkiet. Under Erdoğans styre har utvecklingen i Turkiet tagit tydliga steg i helt fel riktning. Sedan det misslyckade kuppförsöket sommaren 2016 har inskränkningarna av demokra ­ tiska fri- och rättigheter ökat ytterligare. Massarresteringar och begränsningar av yttrandefriheten har varit återkommande. Genom en konstitutionsändring våren 2017 har ännu mer makt samlats hos Erdoğan. Tusentals människor riskerar att bli arresterade och åtalade för vad de publicerar i sociala medier och det är inte ovanligt att journalister blir frihetsberövade eller fängslade för terroristbrott p.g.a. sitt journalistiska arbete. Nästan alla medier ägs av företag nära Erdoğan som undviker att kritiskt granska regimen. Aktivister som kämpar för mänskliga rättigheter slås ned. Inte minst drabbas organisa ­ tioner som kämpar för kvinnors rättigheter. Våld mot kvinnor legitimeras i statliga medier, kvinnor som demonstrerar för sina rättigheter fängslas och företrädare för regeringspartiet AKP hävdar att kvinnor och män inte är jämställda enligt naturlag. Utöver regimens repressiva agerande mot det turkiska civilsamhället har även militära attacker utförts, särskilt mot kurdiska befolkningar och områden. Turkiet har upprepade gånger genomfört territoriella kränkningar av sina grannländer. Så sent som i november 2022 genomförde Turkiet en militäroffensiv mot kurdiska mål inne i både Syrien och Irak där 89 mål flygbombades under ett dygn. Attacken krävde mellan 30 och 90 döds ­ offer. Enligt Turkiets försvarsminister Hulusi Akar var det ett av den moderna historiens mest omfattande bombangrepp. Erdoğan vann presidentvalet 2023 efter en valrörelse där oppositionens möjligheter till en rättvis valrörelse var kraftigt begränsade. Tillgången till medier var ytterst begränsad, och oppositionen hindrades bl.a. genom gripanden av ledande företrädare och organisatörer. Även advokater, journalister och kulturutövare greps före valet, vilket enligt valobservatörer från OSSE ledde till ett ojämnt spelfält i valrörelsen. Nästan alla medier ägs av företag nära Erdoğan som undviker att kritiskt granska regimen och som kunnat ge den sittande presidenten fördelar inför valet. När Erdoğan bevakades i timtals av medier fick t.ex. utmanaren Kemal Kılıçdaroğlu bara några få minuter. Det tredje största partiet i landet, det prokurdiska oppositionspartiet HDP, riskerar att upplösas av Erdoğans regim och ledande politiker kan dömas i massrättegångar – helt i strid med demokratiska principer. För att alls ha en möjlighet att delta i det senaste valet tvingades politiker i stället att kandidera för ett betydligt mindre parti: Rödgröna vänstern (YSP). Turkiet har tydligt visat att man inte respekterar andra länders demokratiska ordning. Turkiets president Erdoğans försök att utpressa Sverige till regelvidriga utlämningar och ny lagstiftning i samband med Natoansökan är bara ett exempel. Vänsterpartiet har starkt kritiserat att den dåvarande svenska regeringen skrev ett s.k. memorandum med Turkiet i samband med Sveriges Natoansökan. Till detta Turkiet skickar Sverige och EU betydande ekonomiskt stöd. En del av det består av ett förmedlemskapsstöd, som Turkiet tar emot för att förhandla om EU ‑ medlemskap. Mellan 2014 och 2020 uppgick det till omkring 50 miljarder kronor. Samtidigt var det många år sedan som några faktiska förhandlingar om medlemskap ägde rum. I samband med Nato-toppmötet i Vilnius juni 2023 deklarerade den svenska regeringen att de stödjer ett turkiskt EU-medlemskap. I dagsläget är det uppenbart att Turkiet inte uppfyller de krav på demokratiska och mänskliga rättigheter som ställs på de länder som vill bli medlemmar i EU. Sverige måste kräva att förhandlingarna om EU-medlemskap ska avbrytas om Turkiet antingen upplöser HDP eller dömer ledande företrädare i massrättegångar. Upplösandet av ett demokratiskt parti och dömandet av ledande politiker i utomrättsliga massrättegångar skulle innebära en allvarligare inskränkning av Turkiets demokrati. Samtidigt är läget redan nu så pass svårt att förhandlingar om medlemskap måste frysas tills vidare. Det innebär att alla de förmåner som förmedlemskapsprogrammet ger såväl politiskt som ekonomiskt omedelbart dras in. Regeringen bör verka för att EU avbryter förhandlingarna med Turkiet om EU ‑ medlemskap om landet antingen upplöser HDP eller dömer ledande företrädare i massrättegångar. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Regeringen bör verka för att EU fryser förhandlingarna med Turkiet om EU ‑ medlemskap tills vidare och att alla de förmåner som förmedlemskapsprogrammet ger, såväl politiskt som ekonomiskt, omedelbart dras in. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Dessutom har Turkiet hittills tagit emot över 60 miljarder kronor från EU för att upprätthålla flyktingläger. EU har inte vågat agera mot Turkiet av rädsla för att Erdoğan skulle säga upp det skamliga avtal som hindrar flyktingar från att ta sig från Turkiet till Europa. Under början av 2020 blev problemen med avtalet allt mer uppenbara. När den turkiska regimen hotade att skicka samtliga landets flyktingar till gränsen mot Grekland reagerade EU genom att till varje pris försöka hålla människor på flykt borta från Europa. EU:s kritik mot Turkiet är fortfarande försiktig och flyktingarna hamnar i kläm i stormaktsspelet mellan EU och Turkiet. Det är hög tid för EU att säga upp avtalet och tydligt agera mot förtrycket av oppositionella och inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter i Turkiet. Regeringen bör verka för att EU avbryter flyktingavtalet med Turkiet och agerar för att våldet och repressionen mot oppositionella i Turkiet upphör och att alla som fängslats på politisk grund friges. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Den 4 november 2016 fängslades Selahattin Demirtaş och Figen Yüksekdag, parti ­ ledare för HDP, tillsammans med nio andra parlamentsledamöter, på politiska grunder. Demirtaş sitter fortfarande frihetsberövad. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har upprepade gånger konstaterat att syftet med fängslandet varit att kväsa politisk opposition och debatt i Turkiet. Domstolen har vidare uppmanat Turkiet att omgående frige Demirtaş. Sverige bör verka för en frigivning av Selahattin Demirtaş. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. I oktober 2019 angrep Turkiet det kurdiskdominerade området Rojava i nordöstra Syrien. EU fördömde då, på svenskt initiativ, Turkiets angrepp. Samtidigt var inte EU-länderna beredda att gå så långt i åtgärderna mot Turkiet som den svenska riksdagen och regeringen ville. I stället för ett vapenembargo mot Turkiet enades EU-länderna om att rekommendera länderna att se över sin militära export. Ett par EU-länder, däribland Sverige, stoppade därför vapenexporten till Turkiet medan andra länder fortsatte med sin export. Ett av de krav Turkiet ställt på Sverige för att godkänna ett svenskt medlemskap i Nato är just att vapenexporten ska återupptas, vilket också har skett genom nya beslut från Inspektionen för strategiska produkter (ISP) i september 2022 med en direkt hänvisning till den utrikespolitiska deklarationen från den 10 juni 2022. Vänsterpartiet anser inte att situationen i Turkiet har förbättrats på ett sådant sätt att vapenexport kan återupptas. Det finns tvärtom en överhängande risk att konflikten mellan Turkiet och kurder eskalerar. Turkiet har hittills inte dragit sig för att trotsa det internationella regelverket och attackera civila. Sverige bör därför verka för ett EU-gemensamt vapenembargo mot Turkiet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Håkan Svenneling (V) Andrea Andersson Tay (V) Kajsa Fredholm (V) Hanna Gunnarsson (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Linda W Snecker (V) === HD022776: Västafrika och Västsahara === Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/hd022776 Motion till riksdagen 2025/26:2776 av Håkan Svenneling m.fl. (V) Västafrika och Västsahara Innehållsförteckning Förslag till riksdagsbeslut 1 Inledning 2 En region som står inför avgörande vägval 3 Våld och terrorism 4 Demokrati och mänskliga rättigheter 4.1 Kvinnors rättigheter 4.2 Fackliga rättigheter 4.3 Hbtqi-rättigheter 5 Klimat 6 Den nya skuldkrisen 7 Sveriges relation till regionen 7.1 Handel och ekonomiskt samarbete 7.2 Bistånd 8 Västafrika 8.1 Mali 8.2 Burkina Faso 8.3 Niger 8.4 Nigeria 8.5 Gambia 8.6 Senegal 9 Västsahara 9.1 Flyktinglägren Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som enskilt land såväl som medlem i EU och FN ska verka för en demokratisk utveckling i Västafrika och en övergång från militära styren till demokratiskt valda ledare som utses genom fria och rättvisa val, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ett ökat politiskt och ekonomiskt självbestämmande ska vara en av de centrala utgångspunkterna för Sveriges utvecklingssamarbete med Västafrika och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige såväl som enskilt land som inom EU och FN bör verka för att fler personer som bryter mot de mänskliga rättigheterna ställs inför rätta för sina handlingar, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som enskilt land såväl som medlem i EU och FN ska öka sitt stöd till kvinnorörelsen i Västafrika och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som enskilt land såväl som inom EU och FN bör verka för att stärka de fackliga rättigheterna och stödet till fackliga organisationer i Västafrika och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör arbeta för att EU och andra aktörer som IMF och Världsbanken inte finansierar internationella företag vars syfte är att ta makten över Afrikas jordbruk och i stället använder sina finansiella instrument för att stödja utvecklingen för matsuveränitet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige inom EU och FN ska verka för en socialt och ekologiskt hållbar energiomställning i Västafrika och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör få i uppdrag att skärpa kriterierna när det gäller mänskliga rättigheter för svenskt exportfrämjande och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen fortsatt bör arbeta för att utvidga kraven för human rights due diligence och införa detta samt ett klimat- och miljöperspektiv enligt environmental due diligence i regelverken för företags agerande utomlands och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör verka för att EU i stället för fiskepartnerskapsavtal med tredjeländer ska ge stöd till lokalt hållbart fiske och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bilateralt och genom EU och FN aktivt ska driva frågan om att motverka överfiske och oljespill i Västafrika och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige inte ska använda bistånd som påtryckningsmedel för återtagande av tvångsutvisade människor och i stället bör motverka EU:s externalisering av migrationskontroll via Frontex i regionen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige genom utvecklingsbiståndet ska bidra till att stötta civilsamhället i Västafrika och Västsahara och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör ge Business Sweden ett särskilt uppdrag att arbeta för att stärka fackliga rättigheter i Nigeria och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör ge Exportkreditnämnden (EKN), Svensk Exportkredit (SEK) och Business Sweden ett särskilt uppdrag att se till att svenskt kapital och svenska bolag inte kränker arbetstagares rättigheter i Nigeria, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige aktivt bör driva på för rätten att organisera sig fackligt, rätten att teckna kollektivavtal och rätten att strejka i bilaterala möten med Nigeria och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige som enskilt land såväl som medlem i EU och FN ska verka för en demokratisk, fredlig och stabil utveckling i Gambia och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för ett bilateralt rättsavtal med Gambia i syfte att lagföra svenskar som begår sexualbrott i landet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör ta initiativ inom FN för att stärka fredsprocessen i Senegal och främja en demokratisk utveckling och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att EU ska kräva att den utlovade folkomröstningen om Västsaharas självständighet hålls och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att FN-styrkan Minursos mandat ska utvidgas till att också innefatta övervakning av situationen gällande de mänskliga rättigheterna och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska verka för att EU säkerställer att handelsavtal och fiskeavtal mellan EU och Marocko, i enlighet med EU-domstolens beslut, inte innefattar Västsaharas territorium så länge som Västsaharas folk, via deras legitima representant Polisario, inte har gett sitt samtycke, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige i EU bör verka för att utarbeta riktlinjer för företag och investerare i syfte att förhindra investeringar på ockuperad mark så länge det inte sker efter godkännande av Västsaharas legitima representant Polisario och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör garantera ett långsiktigt stöd till de västsahariska flyktinglägren för att möta de mer långsiktiga behoven av mat, medicin och andra förnödenheter och tillkännager detta för regeringen. 1 Inledning Afrika är en kontinent i snabb förändring men utvecklingen och den ekonomiska till ­ växten är långtifrån entydig. I Afrika bor det ungefär 1 miljard människor fördelade på över 50 länder och varje land har sin egen historia och sin egen unika situation. En erfarenhet som dock präglar hela kontinenten är den koloniala historien. Den s.k. kapp ­ löpningen om Afrika, då imperialistiska europeiska länder stred om att kolonisera Afrika, ligger exempelvis till grund för de landsgränser som fortfarande existerar. Den dåtida kolonialismen har i dag på många sätt ersatts av en nykolonialism. Afrika är fortfarande världens rikaste kontinent när det gäller naturrikedomar samtidigt som människorna tillhör de fattigaste i världen. Orsaken till detta är till stor del att makten och kontrollen över naturresurserna fortfarande finns utanför Afrikas gränser. Stor ­ makter och internationella företag blandar sig fortfarande i de afrikanska ländernas affärer och det har pågått ända sedan kolonialismen officiellt försvann. Västvärlden behåller på så vis sitt geoekonomiska grepp om Afrika. Det handlar bl.a. om lån som leder till skuldfällor, ett cementerat förhållande mellan råvaruutvinning och förädling, orättvisa handels- och investeringsavtal, externalisering av EU:s migrationskontroll och skattesmitning och vinstförflyttning. Det är ett förhållande som nu utmanas. Det är inte enbart de tidigare kolonialstaterna som har ekonomiska intressen på kontinenten. Kina spelar exempelvis en nyckelroll i utvecklingen som Afrikas största handelspartner och långivare. Att länderna inte kontrollerar sina egna tillgångar för ­ svårar den demokratiska utvecklingen. Kapplöpningen om strategiska resurser på den afrikanska kontinenten riskerar att få stora konsekvenser för befolkningen. I denna motion beskriver vi Vänsterpartiets övergripande syn på utvecklingen i Västafrika och i några specifika länder, samt i Västsahara. Vi presenterar förslag på hur Sverige kan bli en verklig röst för fred, demokrati och jämställdhet i våra bi- och multi ­ laterala samarbeten. För att läsa mer om vår politik som rör den afrikanska kontinenten, se våra motioner Nordafrika och Mellanöstern (mot. 2023/24:462) och Afrikas horn (mot. 2020/21:1304). 2 En region som står inför avgörande vägval Västafrika består av minst 15 länder beroende på definition. Flera länder i Västafrika befinner sig i en avgörande geopolitisk omvälvning som kan påverka utvecklingen under lång tid framöver. Det koloniala arvet har präglat länderna långt efter att kolonial ­ makterna dragit sig tillbaka och vilka vägval som nu görs kommer att få långtgående konsekvenser för regionens framtid. Det snabbt föränderliga utrikes- och säkerhets ­ politiska läget i Sahelregionen gör situationen både osäker och svårförutsägbar. Den komplexa utvecklingen i Västafrika präglas av ett försök till att bryta sig loss från koloniala beroenden och skapa en mer afrocentrerad utrikespolitik. Det är en inte helt okomplicerad utveckling. Närmandet till auktoritära länder som Kina och Ryssland måste ses i ljuset av det svek man upplever att de gamla kolonialmakterna i Europa står för. Mali, Burkina Faso och Niger styrs alla av militära regimer. Länderna har visat en ovilja mot de forna kolonialmakterna i väst, i synnerhet Frankrike, och vad man menar är påtryckningar för en liberal demokrati. Istället strävar man efter självständigt definierade övergångsprocesser. De tre länderna har alla brutit med den tidigare kolonialmakten Frankrike och även i ökande grad med USA. Istället har man öppnat för nya partnerskap med bl.a. Ryssland, Turkiet, Kina och Iran. Det finns stora förhopp ­ ningar, framför allt bland den yngre befolkningen, på att de militära ledningarna ska klara att leda länderna och regionen mot ett ökat självbestämmande och ökad makt över naturresurserna. Vänsterpartiet ser dock med oro på att processen mot demokrati går långsamt och att det än så länge saknas tydliga bevis på att man har för avsikt att lämna över till civila regeringar. I Mali har tvärtom juntaledaren Assimi Goïta skrivit under en lag som ger honom rätt att sitta kvar som statsöverhuvud fram till minst 2030 och därefter i femårsperioder utan begränsning. Ett ökat oberoende från USA och Europa kan i bästa fall leda till en ökad makt över de egna naturresurserna, en stärkt ekonomi, ökat folkligt inflytande och internationella samarbeten på jämlika villkor. Samtidigt finns en överhängande risk för att de militära regimerna driver länderna in i ett annat beroende av auktoritära stormakter som Ryssland och Kina. Ryssland är en imperialistisk stat som inte drar sig för att uppnå sina mål med militära medel. Paramilitära grupperingar såsom den tidigare Wagnergruppen har agerat militärt på den afrikanska kontinenten med den ryska statsledningens goda minne. Rysk desinformation och s.k. strategisk opinionsbildning i Afrika är en storsatsning. Kinas finansiering av infrastruktur och grön energi i afrikanska länder handlar ofta om lån med hög ränta som riskerar att göra mottagarländerna ekonomiskt beroende av Kina. När en stat äger infrastruktur, som hamnar eller järnvägar, i ett annat land har den också mycket stort inflytande över det landets utveckling och säkerhet. Dessutom ökar det politiska inflytandet. Ett exempel är hur Kina strategiskt investerar i dammar, tåg, gruvor m.m. i afrikanska länder. I mars 2025 lovade Xi Jinping över 500 miljarder kronor i form av lån och bidrag till kontinenten de kommande tre åren. På så vis har Kina lyckats knyta länderna närmare sig politiskt. Det märks bl.a. i hur nästan alla afrikanska länder brutit sina diplomatiska kontakter med Taiwan. I takt med att Kinas ekonomiska intressen ökar i Afrika ökar även de militära ambitionerna. År 2017 invigdes landets första militärbas utomlands i Djibouti. Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap, Economic Community of West African States (Ecowas) är en regional organisation som främjar ekonomisk integration, handel och fred i Västafrika. Organisationen bildades 1975 och bestod länge av femton medlemsländer, men 2025 lämnade Mali, Niger och Burkina Faso samarbetet efter att styret tagits över av militärjuntor. Ecowas arbetar för ökad självförsörjning, regional ekonomisk tillväxt och fred. Man har gemensamma policyer som rör industri, infra ­ struktur, transport, jordbruk, handel och monetära frågor. Organisationen har också gemensamma pass och planerar införandet av en gemensam valuta, ”eco”. Ecowas har en egen fredsbevarande styrka och har agerat mot militärkupper och politiska kriser i regionen. I september 2023 tillkännagav Mali, Burkina Faso och Niger att man skapar konfederationen Alliance des États du Sahel (AES). Det är en militär och politisk försvarsallians som också fungerar som ett politiskt projekt för panafrikansk suveränitet. Man har fördömt Ecowas som ett verktyg för västmakternas agenda och man uppfattar Afrikanska unionen (AU) som passiv gentemot yttre inblandning. Konfederationen syftar till att samarbeta kring bl.a. energi, infrastruktur, en gemensam marknad, jordbruk och en lång rad andra frågor. Utvecklingen i Västafrika är ett resultat av en komplex historisk process. När länder gör upp med sina koloniala arv måste de ske på de villkor folken själva bestämmer. Det är till sin natur en antiimperialistisk process, vilket i sin tur innebär en förlorad geo ­ politisk kontroll för USA och Europa. Samtidigt är det viktigt att inte blanda ihop folkens vilja med de ledande regimerna. Det tål att understrykas – ingen demokratisk utveckling är möjlig så länge inte människor garanteras sina grundläggande fri- och rättigheter. För att kunna bygga hållbara demokratiska strukturer måste fria och rättvisa val hållas, press- och yttrandefrihet ska råda, kvinnors rättigheter måste garanteras och minoriteter måste respekteras. Militära styren måste omgående ersättas med demokratiskt valda regeringar. Sveriges roll måste vara att konsekvent försvara internationell rätt och mänskliga rättigheter. Sverige ska som enskilt land såväl som medlem i EU och FN verka för en demokratisk utveckling i Västafrika och en övergång från militära styren till demokratiskt valda ledare som utses genom fria och rättvisa val. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Vänsterpartiet värnar staters nationella suveränitet. Alla länder och regioner ska ges möjlighet att kontrollera sin produktion, sina finansiella flöden och sina naturresurser. Det värde som skapas i landet måste komma invånarna till del. Att länder i Afrika saknar makt över sina egna samhällen, sina naturtillgångar och sin framtid är sannolikt det största hindret för en positiv utveckling. Det finns många exempel på hur försök till fattigdomsbekämpning har slagits sönder av omvärldens krav, multinationella företags plundring eller orättvisa handelsregler. För att en demokratisk utveckling ska vara möjlig måste den afrikanska befolkningen tillåtas att formulera sina egna mål och visioner. Ett ökat politiskt och ekonomiskt självbestämmande ska därför vara en av de centrala utgångspunkterna för Sveriges utvecklingssamarbete med Västafrika. Detta bör riks ­ dagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 3 Våld och terrorism Oroligheterna och instabiliteten i Västafrika och Sahelområdet är ett stort problem. De militärjuntor som nu leder flera av länderna i Västafrika samlar stöd genom att peka på tidigare styrens oförmåga att garantera medborgarnas säkerhet. Några av de länder som drabbas värst av våld från organiserad brottslighet och jihadistgrupper är Burkina Faso, Mali, Niger och Nigeria, men även länder som Elfenbenskusten, Togo och Benin har drabbats av attacker. Boko Haram, Jamaat Nusrat al-Islam wal-Muslimin och grupper allierade med al-Qaida och Islamiska staten/Daesh utnyttjar tillsammans med lokala kriminella grupperingar det dåliga säkerhetsläget. Trots både nationella och interna ­ tionella ansträngningar har situationen försämrats under 2020-talet. Grogrunden för våldet är bl.a. en kombination av fattigdom, arbetslöshet, diskriminering, svaga regeringar utan legitimitet, etniska konflikter och en extrem religiös övertygelse. Ofta rekryterar grupperna medlemmar från missnöjda och marginaliserade invånare från de norra delarna av respektive land. Konflikter som rör kontrollen över naturresurserna har hårdnat och kommer sannolikt att öka i takt med att klimatkrisens effekter blir allt allvarligare. En annan orsak till att våldet och de väpnade konflikterna fortsätter är att brotten mot de mänskliga rättigheterna aldrig utreds ordentligt och att ingen behöver stå till svars för de grova övergrepp som begås. Trots att det har skett rättsliga framsteg i vissa länder är det fortfarande mycket svårt för offer att få upprättelse. För att stärka rättsväsendet i Västafrika och i förlängningen minska våldet, bör Sverige som enskilt land, såväl som inom EU och FN, verka för att fler personer som bryter mot de mänskliga rättigheterna ställs inför rätta för sina handlingar. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Det eskalerade våldet måste stoppas och civilbefolkningen måste skyddas. Men våldsspiralen kan inte enbart lösas med militära insatser. För att bryta rekryteringen till militanta grupperingar krävs ekonomisk och social utveckling för hela befolkningen. Det innefattar krafttag mot korruption och maktmissbruk, stärkt säkerhet för civil ­ befolkningen och tydliga steg mot en demokratisk utveckling. Säkerhetsgarantier från omvärlden måste handla om att skapa stabilitet och skydda civilbefolkningen, inte om att säkra råvarutillgången för västvärlden. Svensk handel och investeringar får aldrig leda till stöd för aktörer som begår övergrepp och kränker mänskliga rättigheter. Det gäller oavsett om det handlar om terrorgrupper, miliser, polis eller statliga säkerhetsstyrkor. Den europeiska fredsfaciliteten (EPF) har upprepade gånger gjort missbedömningar där felaktiga beslut och stöd till parter i konflikter som själva brutit mot internationell rätt har drabbat civila. Inte heller ska svenska exportvaror användas för våld mot civila, förföljelse av minoriteter eller övervakning i strid med grundläggande mänskliga rättigheter. I vår motion med anledning av skr. 2024/25:114 Strategisk exportkontroll 2024 – krigs ­ materiel och produkter med dubbla användningsområden (mot. 2024/25:3405) ställer vi krav på ett bättre fungerande regelverk både vad gäller vapenexport och s.k. produkter med dubbla användningsområden, dvs. föremål tillverkade för civilt bruk som kan användas för tillverkning av massförstörelsevapen eller krigsmateriel. 4 Demokrati och mänskliga rättigheter Afrika som kontinent upplever en stark ekonomisk utveckling. Men utvecklingen för demokrati och mänskliga rättigheter är inte lika självklar. Flera på varandra följande militärkupper väcker frågor om hur en demokratisk utveckling i Västafrika kan och bör se ut. Frustration över otrygghet, väpnade konflikter och bristande framtidsutsikter för unga har skapat ett utrymme och stöd för militära lösningar, även om det sker på bekostnad av demokrati och rättsstatliga principer. Men situationen är komplex. Medan delar av befolkningen, i synnerhet ungdomar, ser en möjlig förändring och visar en större entusiasm för de militära styrena, har t.ex. fackföreningsrörelsen fördömt utveck ­ lingen och istället pekat på vikten av att stärka demokratiska institutioner. För Vänsterpartiet är varken demokrati eller mänskliga rättigheter förhandlingsbara. Vi försvarar FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna där bl.a. mötesfrihet, organisationsfrihet, religionsfrihet, strejkrätt, yttrandefrihet samt allmänna, fria och hemliga val framhålls som nödvändiga beståndsdelar i ett demokratiskt samhälle. Lika stor vikt läggs vid sociala framsteg och förbättrade levnadsvillkor. Det innebär att rätten till arbete, utbildning, bostad, vård, omsorg och kultur är nödvändig för ett människo ­ värdigt liv och ett demokratiskt samhälle. Först när alla människor på allvar har möjlig ­ het att bestämma över sina egna liv kan verklig demokrati uppnås. 4.1 Kvinnors rättigheter Kvinnors rättigheter är en nyckel till utveckling. Att öka kvinnors möjligheter till utbildning och försörjning bidrar givetvis till att förbättra för enskilda kvinnor men främjar även jämställdhet i stort och bidrar dessutom till hela samhällets utveckling. Det är viktigt att understryka att kvinnor världen över i högsta grad själva är aktörer. Det är därför avgörande att det är kvinnor i fattiga länder som sätter dagordningen för arbetet med jämställdhet i utvecklingspolitiken och att Sverige verkar för att kvinnor finns representerade och inkluderas i alla former av beslutsprocesser. Jämställdhet är inte bara en mänsklig rättighet, utan en förutsättning för hållbar utveckling. Kvinnors deltagande ska inte vara villkorat eller tillfälligt. För att bygga verklig och hållbar jämställdhet krävs att kvinnor aktivt kan delta på alla samhällsnivåer. Att kvinnor och flickor själva får äga kampen för sina rättigheter är centralt. Sverige ska som enskilt land såväl som medlem i EU och FN öka sitt stöd till kvinno ­ rörelsen i Västafrika. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Diskriminering och marginalisering p.g.a. kön är fortfarande mycket vanligt före ­ kommande i Västafrika, likaså mäns våld mot kvinnor och flickor. Trots att ansträng ­ ningar görs på flera håll för att skydda kvinnor och flickor så är förekomsten av våldtäkt och andra sexuella övergrepp utbredd, inte minst i spåren av stridigheter och konflikter. Mörkertalet är troligtvis mycket stort eftersom stigmat för offret ofta leder till ytterligare utsatthet. I vissa länder är kvinnors möjligheter att äga mark, utbilda sig och påverka mycket begränsade. I flera av länderna i Västafrika är kvinnlig könsstympning fortfarande vanligt förekommande och månggifte förekommer på flera håll. Niger har den högsta andelen barnäktenskap i världen och tre av fyra flickor tvingas gifta sig innan sin 18-årsdag. I Mali är 40 procent av alla flickor mellan 15 och 19 år mammor. Det före ­ kommer även att kvinnor, ofta äldre, anklagas för häxeri och hänvisas till isolering och fattigdom. Samtidigt är utvecklingen inte entydig. I Sierra Leone infördes 2023 en lag som bl.a. föreskriver att 30 procent av alla arbetstillfällen ska gå till kvinnor, både inom privat och offentlig sektor. I Ghana infördes 2024 en lag för att öka kvinnors representation med målet att kvinnor ska utgöra minst 30 procent av beslutsfattarna i viktiga organ som parlamentet och statliga myndigheter till 2030. Rätten och möjligheten till skolgång är en viktig nyckel för att öka flickor och kvinnors självbestämmande och motverka barnäktenskap och könsstympning. Utbildning är så vitalt för barns utveckling och överlevnad att det kan ses som ett grundläggande huma ­ nitärt behov. Trots det är utbildningsinsatser underfinansierade inom det humanitära arbetet. Utöver barn som lever i humanitära kriser hindras barns utbildning av diskrimi ­ nering och fattigdom. Flickor hindras särskilt av bristande tillgång till vatten och sanitet i skolorna, av patriarkala föreställningar om flickor och kvinnor samt av bristande tillgång till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Vänsterpartiet menar att Sverige bör arbeta för att stärka insatserna för att rätten till utbildning ska efterlevas fullt ut. Om Afrika ska kunna ta sig an sina utmaningar har man inte råd att exkludera kontinentens kvinnor från politik och ekonomi. Sexuellt våld, tvångsgifte, kvinnlig könsstympning, ojämlik fördelning av resurser mellan män och kvinnor, mäns våld mot kvinnor samt den höga andelen flickor som utestängs från utbildning skapar avgörande hinder för all form av samhällelig utveckling i Afrika. FN:s resolution 1325 Kvinnor, fred och säkerhet handlar bl.a. om att stärka kvinnors rättigheter och deltagande i fredsprocesser. Ett jämlikt deltagande mellan kvinnor och män i fredsprocesser är helt nödvändigt för hållbar fred och mänsklig säkerhet. I motionerna En svensk utvecklings- och biståndspolitik för rättvisa, jämställdhet och hållbar utveckling (mot. 2025/26:2818) och En feministisk utrikes- och säkerhetspolitik (mot. 2021/22:449) går det att läsa mer om Vänsterpartiets feministiska utvecklingspolitik. 4.2 Fackliga rättigheter Den fackliga biståndsorganisationen Union to Union menar att det främsta problemet för fackliga organisationer i Afrika är att de varken respekteras av arbetsgivare eller myndigheter. Även om grundläggande fackliga rättigheter garanteras i många länders grundlagar är den praktiska tillämningen otillfredsställande. Strejkrätten kränks ofta och strejker och protester slås ner av polisen. I de fall där kollektivavtal faktiskt finns är det vanligt att de inte efterlevs. Union to Union pekar bl.a. ut Kamerun, Elfenbenskusten, Liberia och Nigeria. Ett annat problem är att självständiga fackföreningar motarbetas. I Benin har regeringen gynnat s.k. patriotiska fackföreningar istället för de som på riktigt representerar arbetarna. Den internationella fackliga samorganisationen ITUC beskriver i sitt rättighetsindex för 2025 hur militärjuntor i Västafrika hindrar fackförbund från att organisera sig. Man pekar särskilt ut Burkina Faso, Tchad, Gabon och Mali. Att säkerställa löntagarnas rättigheter på arbetsmarknaden är centralt för att lägga grunden för en socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbar utveckling. Ska fattigdomen och de ekonomiska klyftorna minska krävs fria fackföreningar som garanterar att den ekonomiska tillväxten kommer fler till del och att företagens vinster fördelas på ett mer rättvist sätt. Klyftorna mellan kvinnor och män kommer inte att kunna bekämpas om man inte säkerställer kvinnors rättigheter på arbetsmarknaden. Sverige ska som enskilt land såväl som inom EU och FN verka för att stärka de fack ­ liga rättigheterna och stödet till fackliga organisationer i Västafrika. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Läs mer i vår motion En svensk utvecklings- och biståndspolitik för rättvisa, jäm ­ ställdhet och hållbar utveckling (2025/26:2818). 4.3 Hbtqi-rättigheter Amnesty International beskriver en våg av repressiv lagstiftning som rullar tillbaka hbtqi-personers rättigheter över hela Afrika. Även om situationen för hbtqi-personer skiljer sig åt mellan olika länder märks samma utveckling i Västafrika. Homosexualitet är ofta tabubelagt och betraktas som någonting avvikande och ”importerat”. Samtidigt är det flera länder vars homofoba lagstiftning härstammar från kolonialmakterna. I Ghana röstades en kraftig begränsning av hbtqi-personers mänskliga rättigheter igenom 2024 och ytterligare inskränkningar ligger på parlamentets bord. I Burkina Faso röstade parlamentet 2025 igenom en lag som ger mellan två och fem års fängelse för homosexualitet eller för ”beteende som anses främja hbtq-aktiviteter”. I Mali krimi ­ naliserades homosexualitet 2025 från att tidigare omfattas av ”offentlig oanständighet”. I samma vända kriminaliserades även transpersoner. I Senegal är homosexualitet förbjudet och 2023 rapporterades det om flera fall där en grupp människor grävt upp och bränt kroppen av avlidna män för att de misstänkte att männen var homosexuella. FN ‑ programmet Unaids varnar för att skärpt lagstiftning mot hbtqi-personer riskerar att öka spridningen av hiv bland riskgrupper. I väpnade konflikter är hbtqi ‑ personer en särskilt utsatt grupp. De jihadistiska terrororganisationer som är aktiva i flera av Västafrikas länder förkastar helt hbtqi-personers mänskliga rättigheter. Samtidigt finns modiga hbtqi-aktivister som organiserar sig för sexuell mångfald, mänskliga rättigheter och social rättvisa. I länder där homosexualitet och transidentitet är förbjudet möter organisering stora hinder och det är därför mycket svårt att göra en uppskattning av det faktiska antalet organisationer och aktivister. I rapporten We exist, Mapping LGBTQ Organizing in West Africa från Global Philanthropy Project 2016 uppmärksammas 50 grupper och organisationer i nio västafrikanska länder som arbetar för hbtqi-personers rättigheter. Dessa aktivister behöver Sveriges stöd. Samtidigt ställs höga krav på revision och uppföljning som kan vara svårt att möta som en liten, ibland underjordisk, organisation. Ska Sverige kunna stödja hbtqi ‑ organisationer även i länder där situationen för hbtqi ‑ personer är som svårast krävs en ökad flexibilitet. Läs mer i våra motioner En svensk utvecklings- och biståndspolitik för rättvisa, jämställdhet och hållbar utveckling (2025/26:2818) och Hbtqi ‑ frågor i världen (2022/23:53). 5 Klimat Trots att Västafrika bara står för en liten del av de globala utsläppen drabbas människor hårt av effekterna av klimatkrisen. Torka, översvämningar, ökenutbredning och kust ­ erosion slår hårt mot miljontals människor. Det leder i sin tur till en mer osäker livsmedelsförsörjning och ökade risker för instabilitet och konflikter. Redan upptrissade motsättningar mellan jordbruk och boskapsskötsel riskerar att öka i takt med att resurserna minskar. Terrororganisationer bygger stöd bland befolkningen när regeringar misslyckas med att möta befolkningens behov. Afrikagrupperna konstaterar att kvinnor löper 14 procent större risk än män att mista livet på grund av klimatkrisen. Rapporten The State of Food Security and Nutrition in the World 2025 (Sofi) , som sammanställts av en rad internationella organ som Unicef och FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO, visar hur hungern i kontrast till den globala utvecklingen ökar i de flesta subregionerna i Afrika. Livsmedelsosäkerheten förväntas dessutom öka på den afrikanska kontinenten. År 2024 var drygt 75 miljoner av Västafrikas invånare undernärda. Det är en kraftig uppgång jämfört med de senaste åren och motsvarar 17 procent av befolkningen. Rapporten visar också att 70 procent av befolkningen inte har råd att äta vad som beskrivs som en hälsosam kost. Värst är det i Niger och Nigeria. När utländska jordbruksföretag tar över stora landområden för odling i industriell skala kommer det inte nödvändigtvis invånarna till del. Istället kan det t.ex. handla om grödor för export, djurfoder eller biodrivmedel. Investerare tar över den mest bördiga marken och tvingar småskaliga jordbrukare, ofta kvinnor, att flytta. Människor som tidigare bott och odlat på marken tappar både försörjning och möjligheten att odla sin egen mat. Enligt databasen Land Matrix sker nästan en tredjedel av s.k. transnationell landgrabbing i Afrika. Sverige bör arbeta för att EU och andra aktörer som IMF och Världsbanken inte finansierar internationella företag vars syfte är att ta makten över Afrikas jordbruk och istället använder sina finansiella instrument för att stödja utvecklingen för matsuveränitet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. År 2023 undertecknades ett samförståndsavtal mellan Liberias regering och företaget Blue Carbon från Förenade Arabemiraten. Avtalet innebär att ca 10 procent av Liberias mark överlåts till företaget under 30 år för att kompensera koldioxidutsläpp. Motsvarande avtal har gjorts med flera andra afrikanska länder. Avtalet har kritiserats för att det riskerar att kränka mänskliga rättigheter, innebär en ökad konfliktrisk och för att det flyttar makt från lokalsamhället till utländska intressen. Sverige ska inom EU och FN verka för en socialt och ekologiskt hållbar energi ­ omställning i Västafrika. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Utifrån ett klimaträttviseperspektiv är det, vilket även slås fast i FN:s klimat ­ konvention, de rika länderna som har det historiska ansvaret för klimatkrisen och som nu även har det största ansvaret för att minska sina utsläpp. Det kan inte göras genom att länder i syd ska lämna ifrån sig makten över sin mark och sina naturresurser. Läs mer i vår motion Klimatet (mot. 2025/26:2789). 6 Den nya skuldkrisen Fattiga länders skulder utgör i dag ett avgörande hinder för utveckling. I många länder förhindrar utgifter för räntor och amorteringar satsningar på utbildning, hälsovård och infrastruktur, vilket i grunden hotar möjligheterna till utveckling. Act Svenska kyrkan skriver i sin rapport Skuld, skatt och klimaträttvisa från 2025 om hur de afrikanska ländernas skulder mer än fördubblats mellan 2012 och 2022. Den överväldigande delen kom från lån från privata kreditorer, som generellt är betydligt dyrare än lånen från Världsbanken. Även länder som Kina, Saudiarabien och Brasilien ökade sin utlåning. I de afrikanska länderna går nu i genomsnitt 50 procent mer till att betala av lån än vad man sammanlagt lägger på utbildning, hälsa och social trygghet. Klimatkrisen riskerar att förstärka länders skuldkris. Torka, översvämningar och misslyckade skördar ökar länders behov av att låna pengar samtidigt som förmågan att betala tillbaka befintliga lån minskar. Skuldkrisen tvingar länder att minska sina offent ­ liga utgifter vilket får negativa effekter på välfärden och riskerar att förvärra situationen ytterligare. Dessutom slår det också mot länders klimatåtgärder och möjligheter att motverka framtida kriser. Act Svenska kyrkan beskriver hur en större del av allt klimat ­ stöd ges i form av lån, vilket i sin tur riskerar att driva på spiralen. Vänsterpartiet anser att Sverige bör göra mer för att bromsa den pågående skuldkrisen och förhindra framtida kriser. Åtgärder mot klimatkrisen måste bygga på en långsiktigt ekonomiskt och eko ­ logiskt hållbar utveckling och utgå från Agenda 2030. Läs mer i vår motion En svensk utvecklings- och biståndspolitik för rättvisa, jämställdhet och hållbar utveckling (mot. 2025/26:2818). 7 Sveriges relation till regionen 7.1 Handel och ekonomiskt samarbete Västafrika står för ca 30 procent av Afrikas befolkning och bidrar med ungefär lika stor andel av kontinentens BNP. Vänsterpartiet menar att Sverige kan bidra till en positiv ut ­ veckling i Västafrika. Länderna skiljer sig åt, både vad gäller ekonomiska förutsätt ­ ningar och graden av demokrati. Flera länder, som t.ex. Nigeria, beskrivs som en potent tillväxt ­ marknad för svenska företag. Inte minst vad gäller digitalisering, teknik, transport och grön energi. Hinder för handel med länder i Västafrika är bl.a. politisk instabilitet, korruption och ett demokratiskt underskott och bristande respekt för mänskliga rättigheter. Vänsterpartiet är inte emot att handel bedrivs med diktaturer, tvärtom finns det exempel på hur handelsblockader slagit hårt mot civilbefolkningen. Men vi anser att det är centralt att det finns tydliga kriterier för den exportfrämjande verksamheten så att handel och investeringar inte bidrar till kränkningar av mänskliga rättigheter eller stärker auktoritära regimer. Regeringen bör få i uppdrag att skärpa kriterierna när det gäller mänskliga rättigheter för svenskt exportfrämjande. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Sveriges ekonomiska samarbeten i regionen ska utgå från alla länders rätt till nationell kontroll över naturresurserna och bidra till en ökad grad av förädling i ursprungslandet. Genom forskningssamarbeten och fokus på att stärka den akademiska infrastrukturen kan Sverige bidra till att länderna skaffar sig egen kapacitet samtidigt som det är till gagn för svensk forskning och utveckling. Misstänksamheten mot väst utifrån en historisk kontext är på vissa håll i Västafrika utbredd. Samarbeten med civilsamhälles ­ organisationer, inom akademiska forum och liknande måste bygga på ett ömsesidigt partnerskap. Precis som inom biståndet är ett ägarskaps- och rättighetsperspektiv centralt. Handel och ekonomiska samarbeten måste utgå från att gynna svenska intressen på samma villkor som det land man samarbetar med. Även om stora delar av handelspolitiken regleras på EU-nivå så sker också en handel som regleras på nationell nivå. Sverige bedriver ett omfattande handels- och investerings ­ främjande arbete t.ex. via Exportkreditnämnden (EKN), Svensk Exportkredit (SEK) och Business Sweden, genom det stöd man ger och de exportkrediter och garantier man utfärdar vid export och investeringar utomlands. Insynen är mycket bristfällig trots att man med stora summor stödjer investeringar och handel med diktaturer runt om i världen. Vänsterpartiet menar att svenskt exportfrämjande ska utgå från en efterlevnad av ILO:s konventioner, hållbara leveranskedjor och human rights due diligence. EKN, SEK, Business Sweden och andra aktörer ska inte garantera några affärer som under ­ gräver arbetstagares rättigheter. Regeringen bör fortsatt arbeta för att utvidga kraven för human rights due diligence och införa detta samt ett klimat- och miljöperspektiv enligt environmental due diligence i regelverken för företags agerande utomlands. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Över 90 procent av de kommersiella fiskebestånden i världen är fullt utnyttjade eller överutnyttjade. Delvis som en kolonial rest hämtar europeiska fiskeflottor upp fisk från fattiga länders vatten. EU gör detta genom s.k. fiskepartnerskapsavtal med företrädesvis afrikanska länder. Avtalen innebär att avtalsländerna överför fiskerättigheter till EU mot ekonomisk ersättning. Den största delen av avtalen har slutits med utvecklingsländer. Dessvärre har många av avtalsländerna fiskbestånd som redan är överfiskade och det verkliga utrymmet för utländska fartyg är således minimalt. Avtalsländerna är många gånger beroende av det småskaliga kustfisket som skapar sysselsättning och livs ­ uppe ­ hälle för många av världens fattiga. Denna försörjningsmöjlighet riskerar att slås ut då EU:s fiskeflotta fiskar på redan hårt ansatta bestånd. I t.ex. Västafrika har mycket av det kustnära fisket helt slagits ut, till stor del som följd av EU:s fiske. Även om en del ändringar har gjorts av dessa avtal kvarstår grundproblematiken, nämligen att europe ­ iska flottor tömmer dessa länders vatten på fisk. Vänsterpartiet vill se ett hållbart och lokalt förankrat fiske. Att fiskefartyg från EU-länder åker världen över för att fiska kan inte anses bidra till det. Vi anser därför att Sverige bör verka för att EU i stället ska stödja lokalt hållbart fiske. EU bör hjälpa de länder där avtal i dag finns att stärka fiskeförvaltningen ur ett ekosystemperspektiv. Detta kan ske genom ekonomiskt stöd, ny teknik och kunskapsöverföring. Sverige bör verka för att EU i stället för fiskepartnerskapsavtal med tredjeländer ska ge stöd till lokalt hållbart fiske. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Sverige ska bilateralt och genom EU och FN aktivt driva frågan om att motverka överfiske och oljespill i Västafrika. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 7.2 Bistånd I rapporten Democracy in African Governance: Seeing and Doing it Differently , rapport från Expertgruppen för biståndsanalys (EBA) 2019, konstateras att biståndet inte har lika stor betydelse som tidigare för de afrikanska ländernas utveckling. Istället sker utländska investeringar i en aldrig tidigare skådad omfattning. Det beror dels på att många ekonomier har varit betydligt mer framgångsrika på senare år, men också att regeringar uppfattar det som enklare att förhandla med en investerare som i motsats till en biståndsgivare inte ställer krav på politiska motprestationer. Under de senaste årtiondena har det också märkts hur nya biståndsgivare klivit fram, å ena sidan i form av privata filantropiska givare och å andra sidan i form av andra statliga aktörer än tidigare såsom Kina. Samtidigt har USA, som länge varit en av de mest närvarande västmakt ­ erna, dragit sig tillbaka. Donald Trumps katastrofala slakt av USAID och det amerikanska biståndet kommer att få brutala konsekvenser, inte minst för den afrikanska befolk ­ ningen. Flera stater står nu inför stora budgetunderskott. Enligt en studie i tidskriften The Lancet riskerar över 14 miljoner människor i världen att dö i onödan fram till 2030 som en konsekvens av att USA stoppar sitt utlandsbistånd. Av dem är ungefär en tredjedel barn. EBA menar att biståndet historiskt i liten utsträckning tagit hänsyn till den afrikanska kontexten och istället försökt implementera institutionella modeller som visat sig framgångsrika i Europa, men inte i Afrika. Det tycks dock finnas en ökad förståelse bland biståndsgivare för den lokala kontexten och samhällsstyrningen i takt med att givarna inser att det lokala ägarskapet är nyckeln till effektivt bistånd. Tyvärr gör den svenska regeringen en motsatt manöver. Svenskt bistånd kan vara ett verktyg för att skapa förutsättningar för länder att lyfta sig själva ur fattigdom men får aldrig bli ett verktyg för att bibehålla koloniala strukturer. Den högernationalistiska regeringen med stöd av Sverigedemokraterna har lagt om svensk biståndspolitik som numera ska utgå från svenska intressen. Det går helt emot principerna om hur bistånd ska bedrivas: från mottagarens egna prioriteringar och behov. Man använder också biståndet som ett verktyg för att uppnå migrationspolitiska villkor. Det är ett avsteg från själva grund ­ principen om bistånd och strider mot principerna om effektivt bistånd. Sveriges Radio – Ekot avslöjade i oktober 2025 hur Sverige genom en hemlig överenskommelse med Somalia om att återta tvångsutvisade medborgare styrt om 100 miljoner kronor ur biståndsbudgeten till projekt med nära kopplingar till den somaliska premiärministern. Sverige ska inte bidra till korruption i mottagarländer för att uppnå egna migrations ­ politiska mål. Sverige ska inte använda bistånd som påtryckningsmedel för återtagande av tvångs ­ utvisade människor och bör istället motverka EU:s externalisering av migrationskontroll via Frontex i regionen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. I flera västafrikanska länder är förutsättningarna för civilsamhället att verka begränsade. Ett pluralistiskt civilsamhälle är en helt nödvändig del av en fungerande demokrati. Genom att stötta civilsamhället i Västafrika och Västsahara kan Sverige bidra till människors möjlighet till organisering och i förlängningen människors möjligheter att förändra landet i den riktning de själva önskar. Sverige ska genom utvecklingsbiståndet bidra till att stötta civilsamhället i Västafrika och Västsahara. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Läs mer i våra motioner En svensk utvecklings- och biståndspolitik för rättvisa, jämställdhet och hållbar utveckling (mot. 2025/26:2818) och Folkrörelsebiståndet (mot. 2024/25:63). 8 Västafrika 8.1 Mali Mali är ett av världens fattigaste och mest biståndsberoende länder och nära tre av fyra malier lever på mindre än 2 dollar om dagen. Samtidigt är säkerhetsläget mycket instabilt. Landet är drabbat av återkommande terrorattentat och situationen i fråga om mänskliga rättigheter är alarmerande. Därtill råder en utbredd straffrihet. Landet blev självständigt från kolonialmakten Frankrike 1960 och har sedan dess upplevt flera militärkupper. Utvecklingen har varit dramatisk de senaste åren men bottnar i grundläggande problem i Mali som går långt tillbaka. Centralregeringen har alltid varit svag. Under decennier har befolkningen i norra Mali, huvudsakligen tuareger, upplevt att de diskriminerats av regeringen och vid en rad tillfällen revolterat. Dessa stora utmaningar har förvärrats av klimatkrisen, ökande livsmedelspriser, en växande människo ‑ , vapen- och narkotikahandel genom Sahara och väpnade konflikter i grannländerna. Omfattande folkliga protester 1991 banade väg för politiska reformer och ökad respekt för de mänskliga rättigheterna. Under de två kommande decennierna genom ­ förde Mali en rad i grunden demokratiska val, men den politiska ledningen i Bamako lyckades inte hantera landets grundläggande utmaningar. Efter Gaddafis fall skedde ett starkt inflöde av vapen från Libyen, och turbulensen i regionen underblåste det redan starka folkliga missnöje som brett ut sig, inte minst i de norra delarna av landet. Denna utveckling i kombination med att flera militanta islamistiska grupper etablerat sig i landet utgjorde grundorsakerna till att inbördeskriget blossade upp 2012. År 2015 träffades ett fredsavtal mellan regeringen och tuaregiska rebeller. Civila offer som dödats på grund av konflikterna i landet var under 2020 jämnt fördelade mellan terrorgrupper, beväpnade grupper i lokalsamhällen och militären. I de norra delarna av landet har den humanitära situationen varit svår, då hjälpinsatser hindrats av den våldsamma situationen, och 2015 varnade FN för en svältkatastrof. Därutöver genomfördes militärkupper under augusti 2020 och maj 2021. Behovet av humanitärt stöd är mycket stort och har förvärrats dramatiskt i och med en eskalerande våldsspiral. Idag leds Mali av en militärjunta som gett sig själv möjlighet att styra så länge man önskar fram till dess att landet åter har fred. Detta utan krav på att några val ska hållas. Tidigare löften om en övergång till civilt styre har övergetts och samtliga politiska partier har lösts upp. År 2024 sa militärregimen upp fredsavtalet från 2015. År 2021 kallade juntan in den beryktade ryska Wagnergruppen som verkade tillsammans med den maliska armén fram till 2025 när den ryska statsapparaten genom Afrikakåren istället tog över. Sverige har sedan 1990-talet bedrivit utvecklingssamarbete med Mali. Efter beslut från den nuvarande regeringen avvecklades allt sådant arbete under 2024 och den svenska ambassaden i Bamako stängdes samma år. Bakgrunden är att militärjuntan i Mali vänt sig mot Ryssland och öppet stödjer Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina. Det är också ett led i regeringens minskade bistånd globalt. Vänsterpartiet anser att Sverige ska kunna bedriva biståndsarbete även i länder med ett demokratiskt underskott. Att främja demokrati, mänskliga rättigheter och jämställd ­ het är särskilt viktigt när befolkningen själva har begränsade möjligheter att ställa sin regim till svars. Vi menar att Sverige därför ska bedriva ett långsiktigt utvecklings ­ samarbete med Mali, om än inte med statliga aktörer. Det är därför positivt att Sida fortfarande genomför ett mindre utvecklingsbistånd genom regionala eller globala strategier som finansierar en del program i länder. United Nations Multidimensional Integrated Stabilization Mission in Mali (Minusma) var en fredsbevarande FN-insats som under tio år arbetade för att stabilisera landet efter det s.k. tuaregupproret 2012. Vänsterpartiet var positiva till och stöttade varje beslut om det svenska deltagandet i Minusma, och vi vill utrycka vårt stora tack till alla som har deltagit i insatsen och i Sveriges övriga utvecklingsarbete i Mali. Genom folkrätten har FN en särställning som det organ som kan ge mandat till internationella militära insatser med folkrättslig grund. Vänsterpartiet anser att interna ­ tionella militära insatser inte bör ledas av enskilda länder utan att internationell säkerhet är ett gemensamt ansvar för världssamfundet. Med den bakgrunden stod vi bakom det svenska bidraget till Minusmainsatsen, men sa nej till Sveriges deltagande i den franska insatsen Task Force Takuba. När det maliska styret återkallade mandatet för en FN-ledd insats på folkrättslig grund avslutades insatsen och därmed även den svenska militära närvaron i Mali. 8.2 Burkina Faso Burkina Faso är liksom Mali ett av världens fattigaste länder och den humanitära krisen i landet fortsätter att växa. Landet är hårt drabbat av politisk instabilitet, terrorism och klimatkatastrofer. Hundratusentals människor är på flykt inom landet. Burkina Fasos moderna historia präglas av statskupper som avlöst varandra. 1960 blev landet självständigt från den forna kolonialmakten Frankrike. Landet som då hette Övre Volta präglades av en ansträngd ekonomi och korruption. Thomas Sankara som var landets president 1983–1987 har kommit att symbolisera panafrikanism och antiimperialism. Under hans ledning gjordes stora sociala framsteg i landet, den inhemska produktionen prioriterades och korruptionen bekämpades. Samtidigt tilläts inga andra politiska partier, pressfriheten var begränsad och fack ­ föreningar motarbetades. År 1987 tog Blaise Compaoré makten i landet genom en militärkupp. Missnöjet med Compaorés försök att förlänga sin egen mandatperiod tillsammans med oförmåga att komma till rätta med våldet i landet ledde till ett maktskifte i presidentvalet 2015. Våldet och det instabila läget i landet fortsatte och 2022 drabbades Burkina Faso av två på varandra följande statskupper. Den nuvarande militärjuntan lovade inledningsvis att demokrati skulle införas i mitten av 2024. Man har sedan backat och sagt att inga val kommer att hållas förrän säkerheten i landet kan garanteras. Våren 2025 meddelade juntan en femårig förlängning av sitt styre och under sommaren upplöstes den själv ­ ständiga valkommissionen. Juntan har gått hårt åt oppositionen och bl.a. har kritiker till militärregimen tvångsrekryterats till armén. Utvecklingen i landet hänger i mångt och mycket på om militärregimen lyckas slå ner våldsvågen och besegra jihadisterna. Enligt Nordiska Afrikainstitutet har grupper knutna till antingen al-Qaida eller IS/Daesh kontroll över nästan halva landet. Den nuvarande ledaren för miltärjuntan, president Ibrahim Traoré, har ett växande stöd över hela kontinenten, framför allt bland unga. Han beskrivs som en panafrikansk revolutionär starkt inspirerad av Sankara. Genom sin antiimperialistiska och anti ­ koloniala hållning lyckas han kanalisera människors frustration över det afrikanska beroendet av väst. Under hans tid vid makten har flera gruvor nationaliserats och utländska företag har tvingats dela vinsten med staten. Landets regim har också brutit helt med Frankrike. En förutsättning för en positiv utveckling i landet är dock en övergång till ett demokratiskt styre. Efter beslut från regeringen fasades Sveriges långsiktiga utvecklingssamarbete i Burkina Faso ut och ambassaden i Ouagadougou stängdes under 2024. 8.3 Niger Niger är även det ett av världens fattigaste länder, men dess rikedomar på uran och andra naturresurser har gjort det till en central plats för internationella intressen. Landet ligger mitt i Sahelregionen och är ett av världens varmaste och torraste länder och vattenbristen är utbredd. Nästan hälften av landets befolkning är under 15 år. Hälften av alla invånare lever i extrem fattigdom och matosäkerheten är omfattande. Landet har en andel analfabetism som är bland de högsta i världen. Niger har under lång tid präglats av instabilitet och militärkupper. Våldet från jihadistgrupper är omfattande och har förvärrat säkerhetssituationen. FN:s utvecklingsprogram UNDP rankar Niger på plats 188 av 193 i organisationens human development index 2025. I juli 2023 avsattes landets president Mohamed Bazoum i en militärkupp. Militär ­ juntan rättfärdigade kuppen med den fortsatt försämrade säkerhetssituationen och den avsatta regimens dåliga ekonomiska och sociala styrning. Reaktionerna inom civil ­ samhället var splittrade. Inte minst då Ecowas hotade med en militär intervention. Juntan upphävde konstitutionen och inrättade en förordning med ett antal nya institutioner i syfte att organisera övergången. Allt under förevändning att rädda Niger från kolonialismen. Hittills återstår dock mycket av det man åtagit sig. Landets ekonomi baseras på export av uran. Men trots att Niger exporterar uran till Europa har bara en av fem nigerier tillgång till elektricitet. Militärjuntan har nationaliserat flera av landets naturresurser. Bl.a. har man förstatligat urangruvan Somair, tidigare ägd av det statsägda franska konglomeratet Orano. I augusti 2025 nationaliserades också landets enda industriella guldgruva, tidigare ägd av ett australiskt bolag. Juntaledaren Abdourahamane Tiani har meddelat att visionen är att Nigers folk helt ska kontrollera landets naturresurser. Liksom grannländerna söker sig regimen bort från den forna kolonialmakten Frankrike. Däremot finns täta band till Ryssland. I mars 2025 rapporterade Amnesty International om hur myndigheterna i Niger misslyckas med sitt löfte om att upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter. Amnesty har bl.a. dokumenterat godtyckliga arresteringar, försvinnanden, bristande rättssäkerhet och inskränkningar av pressfriheten. Att kritisera militärregimen är förknippat med stora risker. Kvinnors rättigheter är särskilt utsatta: barnäktenskap är vanligt, tillgången till reproduktiv hälsovård är mycket begränsad och kvinnors politiska representation är svag. Abort tillåts endast vid fosterskador eller om det är risk för kvinnans liv och kvinnlig könsstympning förekommer. En majoritet, 56 procent av alla flickor i Niger, går inte i skolan. Niger är ett land som drabbas hårt av klimatkrisen. Vattenmängden i de viktiga källorna floden Niger och Tchadsjön har minskat, både pga. befolkningsökning och klimatkrisen. Avskogning och jorderosion är ett stort problem. 8.4 Nigeria Nigeria är det mest folkrika landet på kontinenten, med ungefär 230 miljoner invånare. Det är också en av de största och snabbast växande ekonomierna och tros fortsatt vara det under överskådlig framtid. Landet upplever en snabb urbanisering och en växande medelklass. Samtidigt är inkomstskillnaderna och ojämlikheten stor. Korruptionen är omfattande och det finns en stor brottslig ekonomi. Organisationen Transparency International rankar i sitt korruptionsindex för 2024 Nigeria på plats 140 av 180. Den brittiska kolonialismen har spelat en stor roll i att skapa och underblåsa motsätt ­ ningar inom landet. Spänningarna mellan de norra muslimska och södra kristna delarna av landet har både religiösa, etniska och ekonomiska dimensioner. I norr lever 72 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen, jämfört med endast 27 procent i söder. Frustration över arbetslöshet och korruption riktas mot landets ekonomiska elit som är etablerad i söder. Efter att Nigeria 1999 övergick från militärt till ett civilt styre beslutade flera delstater att införa sharialagstiftning. I februari 2020 valde regeringen att förbjuda sharia, men det praktiseras fortfarande på flera håll. Det har lett till våldsamma sammandrabbningar mellan myndigheterna och islamistiska grupper. Terrororganisationen Boko Haram har sitt säte i norra Nigeria. Det är en av de terrorgrupper i världen som dödar flest människor. Tillsammans med Iswap och andra islamistiska grupper plågar man befolkningen, framför allt i de norra delarna av landet. Tiotusentals civila beräknas ha dödats i våldsdåd utförda av terrororganisationerna och det finns ett stort antal internflyktingar i landet. I ITUC:s rättighetsindex för 2025 pekas Nigeria ut som ett av de absolut sämsta länderna för arbetare i världen. Arbetare och fackföreningsmedlemmar har mött en kraftigt repressiv utveckling med hot, trakasserier och att rätten till kollektiva förhand ­ lingar begränsas. Fredliga protester har slagits ner. I juni 2024 förklarade regeringen en generalstrejk som planerats av Nigerias arbetarkongress som olaglig. Samtidigt är Nigeria en prioriterad marknad för svenska företag. Olje- och gas ­ industrin står för nästan 40 procent av BNP och 80 procent av statens intäkter. Men Nigeria har en snabbt växande techbransch och Lagos hör till Afrikas viktigaste teknik ­ huvudstäder. Business Sweden beskriver landet som en ”nyckelmarknad för hållbara, innovativa lösningar” och i april 2025 öppnade Business Sweden ett nytt handelskontor i Lagos. Det är organisationens första handelssekreterarkontor i Västafrika. Vänsterpartiet är positiva till ett ökat samarbete och ökad handel mellan Sverige och Nigeria. En förutsättning är dock att det bygger på goda arbetsvillkor, är långsiktigt hållbart för klimat och miljö och inkluderar respekt för fackliga rättigheter. Regeringen bör ge Business Sweden ett särskilt uppdrag att arbeta för att stärka fackliga rättigheter i Nigeria. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Regeringen bör ge Exportkreditnämnden (EKN), Svensk Exportkredit (SEK) och Business Sweden ett särskilt uppdrag att se till att svenskt kapital och svenska bolag inte kränker arbetstagares rättigheter i Nigeria. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Sverige bör aktivt driva på för rätten att organisera sig fackligt, rätten att teckna kollektivavtal och rätten att strejka i bilaterala möten med Nigeria. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 8.5 Gambia Den 1 december 2016 röstade det gambiska folket bort Yahya Jammeh från den president ­ post han innehaft i 22 år sedan kuppen 1994. Adama Barrow vann valet med tydlig marginal. Jammehs styre har kännetecknats av en stenhård kontroll av medborgarna, varför oppositionen har anklagat honom för människorättsbrott och krävt att han ställs inför rätta. Inför valet anklagade Human Rights Watch Jammeh för att ha tystat sina kritiker med våld. Två aktivister uppgavs ha dött i häkten, och dussintals människor rapporterades ha fängslats och nekats vård och rättsligt stöd. Till en början erkände Jammeh resultatet och meddelade att han var redo att lämna presidentposten, vilket var en välkommen överraskning både i och utanför Gambia. Efter att landets valkommission upptäckte vissa oegentligheter i valprocessen, som dock inte ansågs ha påverkat valutgången, ifrågasatte Jammeh valresultatet och krävde ett omval. Efter påtryckningar från omvärlden, inte minst grannlandet Senegal, Ecowas, AU och FN:s säkerhetsråd lämnade Jammeh makten och landet. Med sig tog han motsvarande knappt 100 miljoner svenska kronor som han stulit från statskassan. Han befinner sig nu i exil i den stenhårda diktaturen Ekvatorialguinea. Förväntningarna var höga på Adama Barrow och hans koalition som under val ­ rörelsen lovade att han skulle få fart på ekonomin och riva upp en del av Jammehs mer kontroversiella beslut, som att landet ska lämna samväldet och Internationella brott ­ måls ­ domstolen (ICC). Barrow lovade också att alla politiska fångar skulle friges och lovade tillsätta en sannings- och försoningskommission. En del av förhoppningarna möttes. Men från att tidigare lovat att avgå från presidentposten och hålla fria och rättvisa val har Barrow istället valt att konsolidera sin egen makt utan att påbörja de centrala reformer som koalitionen lovade befolkningen. Detta skedde genom grundandet av ett eget nytt parti, genom att sparka ministrar från sin tidigare koalition och inleda förhandlingar med personer kopplade till Jammehs regim. Omvärldens stöd är nu viktigt för att garantera en fortsatt fredlig och demokratisk utveckling i Gambia. Sverige ska som enskilt land såväl som medlem i EU och FN verka för en demokra ­ tisk, fredlig och stabil utveckling i Gambia. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Under 2024 och 2025 har den civila rörelsen Gambians Against Looted Assets (GALA) organiserat omfattande protester mot den försämrade levnadsstandarden, bristen på demokratiska reformer och den utbredda korruptionen. Dessa protester, ledda av ungdomar, kvinnor och diasporagrupper, har mobiliserat tusentals gambier både i landet och internationellt. Regeringens svar har varit hårt och repressivt då fredliga demonstranter har mötts med polisvåld och massgripanden. Journalister och aktivister som rapporterat om protesterna har trakasserats, censurerats eller fängslats. Säkerhets ­ styrkor har brutit upp demonstrationer med tårgas och övervåld. Regeringen har försökt kriminalisera GALA:s verksamhet och framställa den som ett hot mot statens säkerhet, i stället för att erkänna rörelsens legitima krav. Sverige bör stödja och arbeta för att stärka arbetet med the Truth, Reconciliation and Reparations Commission (TRRC) i Gambia, vars syfte är att undersöka brott mot mänskliga rättigheter under Jammehs styre. TRRC har tagit fram ett antal rekommenda ­ tioner som bl.a. handlar om reformer av rätts- och polisväsendet och ökad yttrande- och pressfrihet. Implementeringen av rekommendationerna går dock alltför långsamt. Ett problem för Gambia och andra länder längs den västafrikanska kusten är utländska sexualbrottslingar som begår brott, särskilt mot barn och unga på afrikanska solkusten. Inte sällan är svenska turister de skyldiga. Även om Gambia har hårda straff mot alla former av sexualbrott mot barn, kan det vara svårt att ställa de skyldiga inför rätta när de befinner sig i ett annat land. Den svenska lagstiftningen möjliggör att svenskar som begått sexualbrott mot barn i utlandet kan åtalas och straffas för det i Sverige, men det kräver att svenskt rättsväsende får kännedom om brotten. Ett sätt att öka möjligheterna till lagföring är att ge offer rimliga möjligheter att närvara vid rättegången. Regeringen bör verka för ett bilateralt rättsavtal med Gambia i syfte att lagföra svenskar som begår sexualbrott i landet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Hela 80 procent av de sexköp som svenskar står för sker utomlands. Stereotypiska och rasistiska idéer om framför allt kvinnor från andra länder ger näring till föreställ ­ ningen om att det skulle vara mindre allvarligt. Vänsterpartiet vill att den dubbla straff ­ barheten för köp av sexuella tjänster begångna utomlands avskaffas så att även de som köper sexuella handlingar av vuxna kan straffas för det i Sverige. Svenskar ska inte kunna ta flyget till Gambia eller andra länder för att utnyttja människor och kränka mänskliga rättigheter när sexhandel är förbjudet i Sverige. Många invånare i Sverige har en koppling till Gambia och över 6 000 personer som bor i Sverige är födda i Gambia. För människor med dubbla medborgarskap som bor i Sverige men som gärna vill återvända till sitt ursprungsland t.ex. på ålderns höst måste trygghetssystemen kunna garanteras. Då måste man kunna få sin pension och liknande. Över hälften av Sveriges pensionärer har garantipension till någon del. Idag har man som regel inte rätt till garantipension om man bor utomlands. Att begränsa människors rätt till pension för att de inte bor i Sverige är inte rimligt. 8.6 Senegal Senegal är ett av de politiskt och ekonomiskt viktigaste länderna i Västafrika. Efter självständigheten från Frankrike 1960 utvecklades Senegal till en enpartistat fram till 1970-talet då flera partier började tillåtas. Landet är ett av få i regionen som aldrig haft militärstyre och flera demokratiska framsteg har skett. Men fortfarande är behoven stora av en mer rättvis fördelning av landets resurser och en ökad respekt för de mänskliga rättigheterna. År 2010 beslutade den borgerliga regeringen att stänga den svenska ambassaden i Dakar, ett beslut som Vänsterpartiet kritiserade. I juni 2024 beslutade dock regeringen att på nytt öppna en ambassad i huvudstaden. Detta efter att ambassaden i Bamako i Mali behövt stänga efter militärkupperna. Ambassaden är nu under etablering och beräknas öppna under 2025. I Senegal pågår också en av Afrikas längsta, men samtidigt kanske mest bortglömda, konflikter. Sedan tidigt 1980-tal har i landets södra provinser, Casamanceområdet, rests krav på ökat självstyre. År 1990 tog delar av självständighetsrörelsen till vapen genom Rörelsen för Casamances demokratiska krafter, Movement of Democratic Forces of Casamance (MFDC). Främst Guinea-Bissau, men tidvis även Gambia, har dragits in i konflikten som därigenom påverkat hela regionen negativt. Åtskilliga fredsavtal har undertecknats, men den pågående fredsprocessen är ytterst bräcklig och de brutna löftena är många. Samtidigt är striderna mindre intensiva i dag än tidigare. I februari 2025 undertecknades ett fredsavtal mellan den senegalesiska regeringen och rebell ­ gruppen MFDC som ger hopp om fred i regionen. Premiärminister Ousmane Sonko kallade avtalet ett stort steg mot fred, och avtalet innefattar bl.a. presidentamnesti för fängslade rebeller, amnesti för stridande och ett program för återintegration. Trots detta kvarstår osäkerhet eftersom några hårdföra fraktioner av MFDC ännu inte har under ­ tecknat avtalet, och konflikten beskrivs fortfarande som lågnivå och splittrad. Situationen är därför snarare en vapenvila än en fullt etablerad och säker fred. Världssamfundet bör engagera sig för att stärka fredsprocessen och förhindra att konflikten blossar upp igen. Sverige bör ta initiativ inom FN för att stärka fredsprocessen i Senegal och främja en demokratisk utveckling. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 9 Västsahara Västsahara kallas ofta för Afrikas sista koloni. Marocko ockuperar Västsahara sedan 1975. Det är en ockupation som strider mot internationell rätt och som FN har antagit flera tydliga resolutioner mot. Ockupationen har även dömts som illegal av den internationella domstolen i Haag. År 1991 slöts ett avtal om ett vapenstillestånd, och parterna kom överens om att hålla en folkomröstning om Västsaharas självständighet övervakad av den FN-ledda styrkan Minurso. Marocko har dock gjort sitt yttersta för att sabotera och förhala processen. Situationen har förändrats dramatiskt de senaste åren och en fredlig lösning på den halvsekellånga konflikten tycks om möjligt ännu längre bort än tidigare. Västsahara delas i två delar av en av minerad sandmur som bevakas av marockanska soldater. På ena sidan råder en strikt ockupation av Marocko och på andra sidan styr den väst ­ sahariska befrielserörelsen Polisario Front. Muren inkluderar en s.k. buffertzon på Polisarios sida dit ingen har tillträde. Den överenskomna vapenvilan bröts i november 2020 i samband med marockanska militära operationer i buffertzonen mellan territorierna. Marockos val att bryta den vapenvilan har lett till ett lågintensivt krig. De flesta västsaharier som tidigare bodde i den del av landet som inte var ockuperad har tvingats fly tillbaka till flyktinglägren. Fortfarande har ingen folkomröstning ägt rum. Marocko har likt andra ockupations ­ makter och i strid mot internationell rätt flyttat in sin egen befolkning på ockuperad mark. Inflyttade marockaner utgör numera en majoritet av befolkningen i Västsahara. Att man inte kan enas om vilka som ska inkluderas i folkomröstningen används som argument för att förhala den. Självklart ska inte ockupationsmakten få diktera villkoren för folkomröstningen. Sverige och EU måste öka trycket för att folkomröstningen snarast ska komma till stånd. Västsaharier utsätts dagligen för hot, våld och fängslanden i den ockuperade delen av landet. Situationen i det ockuperade Västsahara liknar i praktiken ett undantagstillstånd. Marocko har total kontroll över området och försvårar för journalister, observatörer och civilsamhällesorganisationer att över huvud taget släppas in i landet. Det är hög tid att omvärlden agerar med kraft för att skydda den västsahariska befolkningen. Regeringen bör verka för att EU ska kräva att den utlovade folkomröstningen om Västsaharas självständighet hålls. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Marocko utsätter ständigt den västsahariska civilbefolkningen för systematiska trakasserier, hot och förföljelse. Något som kan pågå utan att FN ‑ styrkan Minurso kan ingripa, eftersom de som enda FN-styrka saknar mandat att övervaka de mänskliga rättigheterna. Sverige bör verka för att FN-styrkan Minursos mandat ska utvidgas till att också innefatta övervakning av situationen gällande de mänskliga rättigheterna. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Västsahara är rikt på naturtillgångar i form av fisk och fosfat – något som varken kommer det befriade Västsahara eller de västsahariska flyktingarna till del. Hela 70 procent av världens fosfattillgångar beräknas finnas just i Västsahara och Marocko. Trots att inget land erkänner Marockos rätt till Västsahara, förutom USA sedan slutet av 2020, har Marocko relativt fritt kunnat utnyttja Västsaharas naturresurser. Ekonomiska intressen och handelsförbindelser är anledningar bakom Frankrikes och Spaniens starka relationer med Marocko, som gör dem ovilliga att kritisera landet. Enligt folkrätten tillhör landets naturresurser det västsahariska folket, och deras samtycke krävs för att andra aktörer ska få bruka dem. Trots detta har EU:s ministerråd röstat för att ingå ett avtal med Marocko som innebär förändringar i nuvarande associerings- och handelsavtal för att utvidga Marockos tullförmåner till produkter från det ockuperade Västsahara. I praktiken har avtalen i högre grad sedan länge indirekt avsett Västsahara, men detta var första gången ministerrådet uttryckligen ville inkludera ockuperade områden. Polisario tog 2019 ministerrådet till EU-domstolen för att ogiltigförklara avtalet samt fiskeriavtalet. I september 2021 meddelade domstolen att båda avtalen ogiltigförklarats då de strider mot folkrätten och EU-lag. Vidare fastslås att EU i avtalet försökt ersätta kravet på samtycke från det västsahariska folket med att avtalet skulle gynna befolk ­ ningen, vilket står i strid med folkrätten. Enligt domstolen står denna inställning i strid med internationell rätt. EU:s ministerråd överklagade domen och det var endast Sverige som röstade mot överklagan, detta trots att det inte råder någon tvekan om att minister ­ rådet inte har rätt att ingå avtal med Marocko som avser Västsahara, såvida inte väst ­ saharierna deltagit i avtalsförhandlingarna. Detta har EU-domstolen klargjort ett flertal gånger. Hösten 2024 slog EU-domstolen på nytt fast att handels- och fiskeavtalen mellan EU och Marocko som involverar det ockuperade Västsahara är ogiltiga, då de bryter mot folkrätten. Domstolen slog även fast att avtalen ska upphöra inom ett år. Förhandlingar om ett nytt avtal pågår just nu mellan EU och Marocko. Västsaharas lagliga representanter Polisario måste vara fullt delaktiga i utformandet av avtalet och godkänna att avtalet inte är i strid med EU-domstolens beslut. Men EU borde inte teckna avtal med Marocko då landet ockuperar Västsahara i strid med internationell rätt. Så länge Marockos ockupation av Västsahara pågår borde landet inte få några som helst tullättnader i handeln med EU. Naturtillgångarna är själva grundorsaken till Marockos illegala ockupation av Västsahara. En del i att vapenvilan bröts var även den väg Marocko byggde för att transportera råvaror ut från Västsahara. Det är genom de stora inkomsterna från fosfat, ett rikt fiske och andra västsahariska tillgångar som Marocko kan finansiera sin ockupation och fortsätta sitt systematiska förtryck av den västsahariska befolkningen. I Vänsterpartiets motion om Israels ockupation av Palestina och folkmord i Gaza (mot. 2025/26:3440) yrkar vi på en nationell lagstiftning mot handel med varor och tjänster från bosättare på ockuperad mark. Det gäller naturligtvis även Västsahara. Om inte Västsaharas folk genom Polisario ger sin tillåtelse till handel kan inte avtal betraktas som giltiga. Regeringen ska verka för att EU säkerställer att handelsavtal och fiskeavtal mellan EU och Marocko, i enlighet med EU-domstolens beslut, inte innefattar Västsaharas territorium så länge som Västsaharas folk, via deras legitima representant Polisario, inte har gett sitt samtycke. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Sverige bör i EU verka för att utarbeta riktlinjer för företag och investerare i syfte att förhindra investeringar på ockuperad mark så länge det inte sker efter godkännande av Västsaharas legitima representant Polisario. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Den 5 december 2012 beslutade riksdagen att Sverige snarast bör erkänna den sahariska arabiska demokratiska republiken (Västsahara) som en fri och självständig stat. Riksdagen beslutade också att Sverige bör verka för detta inom EU. Trots riks ­ dagens beslut väntar vi fortfarande på att regeringen ska verkställa beslutet. Vänster ­ partiet är starkt kritiskt till att detta ännu inte är gjort. I samband med riksdagens beslut om erkännande gjordes också en rad andra viktiga ställningstaganden rörande Västsahara. Riksdagen slog fast att Sveriges hållning ska utgå ”från folkrätten och rätten till självbestämmande för det västsahariska folket”, att FN-styrkan Minursos mandat bör utvidgas till att också innefatta övervakning av situationen gällande de mänskliga rättigheterna och att ett eventuellt förnyat fiskeavtal med Marocko måste vara förenligt med folkrätten. Vänsterpartiets syn på Sveriges politik för Västsahara utvecklas i motionen Västsahara (2017/18:534) och i motionen Nordafrika och Mellanöstern (mot. 2023/24:462). 9.1 Flyktinglägren I Saharas öken lever sedan 50 år tusentals västsahariska flyktingar under allt svårare förhållanden. De västsahariska flyktingarna flydde från Västsahara i samband med att Marocko inledde sin illegala ockupation av landet 1975. De västsaharier som bor i flyktinglägren vill inget hellre än att återvända, men då måste Marockos ockupation upphöra. Fram till dess har man inget val utan får stanna i något av de fem flykting ­ lägren i västra Algeriet, belägna i Saharaöknen. Trots den svåra situationen i lägren så har Polisario lyckats bygga upp ett demokra ­ tiskt samhälle från lokal nivå till parlament, regering och departement. Det är en viktig grund för det fria, oberoende Västsahara. På grund av det karga ökenlandskapet går det inte att täcka vare sig livsmedels- eller vattenbehoven på egen hand. Befolkningen är helt beroende av humanitärt bistånd från omvärlden för sin överlevnad. Det isolerade geografiska läget försvårar möjligheten till sysselsättning, och inkomstkällorna är små. Flyktinglägren klassas som den näst längsta flyktingsituationen i världen. Situationen blir allt mer akut dag för dag på grund av matbrist. På kort sikt behöver omvärlden öka det humanitära biståndet. I ett större perspektiv behöver Västsaharas rätt till självbestämmande infrias. Omvärlden kan inte tillåta att ett folk fördrivs till öknen där de i ett halvt sekel görs beroende av bistånd. Nu minskar biståndet istället drastiskt samtidigt som allt fler flyktingar strömmar in i lägren från den befriade delen av Väst ­ sahara, som ett resultat av kriget. Tre av fyra gravida och ammande kvinnor lider av svår anemi. En tredjedel av alla barn led av kronisk undernäring redan 2022 visar en undersökning från UNHCR och World Food Programme. Under den tid som gått har hälsoläget ytterligare försämrats. Sverige måste öka det långsiktiga stödet till de väst ­ sahariska flyktinglägren. Omvärlden kan inte tillåta att ett folk fördrivs till öknen, där de i ett halvt sekel görs beroende av bistånd. Sverige bör garantera ett långsiktigt stöd till de västsahariska flyktinglägren för att möta de mer långsiktiga behoven av mat, medicin och andra förnödenheter. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Håkan Svenneling (V) Hanna Gunnarsson (V) Tony Haddou (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Maj Karlsson (V) Gudrun Nordborg (V) Karin Rågsjö (V) Jessica Wetterling (V)