Jämförelse 6f041e30395ade9a4481236f Underlagets kontrollsumma: fa25145b7f7cf46f9b2aaee60e86777f5a409dbcb754f056d7473966ea904874 Bedöm om motionerna framför samma sakliga förslag. Läs båda fulltexterna, inklusive villkor och motiveringar. Redovisa matchande, ändrade och saknade yrkanden med citat och dokument-ID. Skilj samma förslag, delvis samma, olika och oklart. Textlikhet bevisar inte saklig likvärdighet. Om hela underlaget inte ryms ska det anges; trunkera inte tyst. === HB022421: Utbyggnad av den palliativa vården i Sverige === Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/hb022421 Motion till riksdagen 2023/24:2421 av Mikael Oscarsson (KD) Utbyggnad av den palliativa vården i Sverige Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en utredning gällande jämlik palliativ vård i Sverige och tillkännager detta för regeringen. Motivering I dag är den palliativa vården relativt väl utbyggd i stora delar av landet, men vissa brister består alltjämt. Detta är inte acceptabelt för en välfärdsnation som Sverige. Det är nödvändigt att den goda palliativa vården i Sverige är jämlik, och vägen dit behöver utredas av Sveriges regering. I rapporten ”Palliativ vård i SÄBO: en värdig vård i livets slut” (SKR 2020) definierar Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) palliativ vård enligt följande: ”Palliativ vård är aktiv livshjälp som syftar till att förebygga och lindra lidande genom tidig upptäckt, noggrann analys och behandling av smärta och andra fysiska, psyko ­ sociala och andliga problem. Palliativ vård kan ges parallellt med livsförlängande vård, men kan också ges som enda vårdform i livets slutskede.” ”Det nationella vårdprogrammet för palliativ vård” (RCC 2021) är framtaget i samarbete mellan Regionala cancercentrum (RCC) och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). Det nationella vårdprogrammet lägger grunden för en god palliativ vård, men är i sig inte en garanti för en jämlik vård över landet – så länge finansieringen och utbyggnaden av den palliativa vården är ojämnt fördelad mellan olika regioner och olika kommuner. Att vården är väl utbyggd och väl fungerande i stora städer är ingen tröst för den som behöver god palliativ vård i glesbygden. Att vården är god på specialiserade palliativa enheter är ingen tröst för den äldre som dör en smärtfylld död på ett särskilt boende med bristfälliga rutiner. Vissa grupper tycks vara särskilt utsatta för ojämlikheterna i den palliativa vården och omsorgen, och äldre är en. Situationen på landets äldreboenden gällande vården i livets slutskede bedömdes under coronapandemin så allvarlig att Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) inledde en särskild granskning. Slutsatsen i delrapporten ”Tillsyn av medicinsk vård och behandling vid särskilda boenden för äldre” var att vården i livets slutskede på särskilda boenden inte följde gällande regler. I rapporten ”Öppna jämförelser 2020: vård och omsorg av äldre” (Socialstyrelsen 2021) konstaterar myndigheten: Den palliativa vården i kommuner ges på lika villkor till män och kvinnor men däremot finns andra skillnader. Yngre patienter får bättre vård än äldre, cancer ­ patienter får bättre vård än patienter med demenssjukdom. Patienter som får specialiserad palliativ vård får bättre vård än patienter som får allmän palliativ vård. Tillgången till specialiserad palliativ vård är också ojämlikt fördelad i landet. Det så kallade brytpunktssamtalet, en viktig punkt för en välfungerande vård i livets slutskede, kan tjäna som illustrerande exempel. Statistiken från öppna jämförelser gällande personer 65 år och äldre, i ordinärt och särskilt boende, visar att medan 95 procent i Blekinge fick ett brytpunktssamtal var det inte ens 65 procent i Dalarna som fick det. Smärtskattning under livets sista vecka är en annan viktig indikator, och medan den gjordes på närmare 75 procent i Kalmar gjordes smärtskattningen endast på 35 procent i Gävleborg. Detta är bara två indikationer kring hur ojämlikheten i vården i livets slutskede ser ut i verklighetens Sverige i dag. Ytterligare en indikator värd att uppmärksamma erhåller vi från den ovan nämnda SKR-rapporten ”Palliativ vård i SÄBO”: ”Det finns speciali ­ serad palliativ vård runt om i landet, men tillgången varierar och styrs bland annat av befolkningstäthet, avstånd och tillgång till utbildad personal. De specialiserade sluten ­ vårdsenheter respektive hemsjukvårdsenheter med eget behandlingsansvar som finns hittar vi i våra tätorter …” Därför behövs också palliativ kompetens i ordinarie vård- och omsorgsverksamhet menar SKR, ”genom palliativa rådgivningsteam/konsultteam”, men, fortsätter resonemanget, ”deras sammansättning och tillgänglighet varierar också över landet”. Att regering och riksdag, myndigheter och olika vårdgivare kan följa utvecklingen – och ojämlikheten – är värdefullt, och vilar på de nationella kvalitetsindikatorer för god palliativ vård som Socialstyrelsen tagit fram samt Svenska palliativregistret, som är ett kvalitetsregister som omfattar 75 procent av dödsfallen i kommunal vård och omsorg och 50 procent av dödsfallen på sjukhus. Det är inte här bristerna finns. Frågan är i stället vilka konkreta åtgärder som sätts in kring de brister som påvisas därigenom. Och det är här bristerna de facto finns. Det är mot denna bakgrund riksdagen behöver ge regeringen till känna vad som sägs i denna motion och begära en utredning om jämlik palliativ vård i Sverige. Mikael Oscarsson (KD) === HD023096: Livshjälp – inte dödshjälp === Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/hd023096 Motion till riksdagen 2025/26:3096 av Mikael Oscarsson (KD) Livshjälp – inte dödshjälp Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska stå fast vid förbudet mot dödshjälp och i stället utveckla den palliativa vården och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör säkerställa nationell likvärdig tillgång till palliativ vård i hela landet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör stärka stödet till närstående och personal inom vården för att säkerställa hög kvalitet i livets slutskede och tillkännager detta för regeringen. Motivering Debatten om dödshjälp väcker starka känslor. Förespråkarna lyfter ofta fram individens rätt att själv bestämma över sitt liv och sin död. Motståndarna varnar för riskerna – att det som börjar i frihet kan sluta i press och tvång. Frågan rör inte bara lagstiftning, utan också människosyn och samhällets grundläggande värderingar. Jag menar att Sverige inte ska gå den väg som vissa andra länder valt. Kanada är ett varnande exempel. Där infördes lagstiftning om dödshjälp med löften om strikta gränser. På bara några år har kriterierna vidgats. I dag kan svårt sjuka, funktionshindrade och till och med psykiskt sköra människor omfattas. Kritiken har vuxit – inte minst från läkar ­ kåren och anhöriga – som menar att systemet har glidit långt bort från de ursprungliga intentionerna. Liknande utveckling har setts i Nederländerna och Belgien, där dödshjälp successivt blivit ett alternativ även för människor som inte är i livets slutskede. Risken är tydlig: när dödshjälp väl införts är det svårt att dra tillbaka gränserna. Det finns flera starka argument mot att införa dödshjälp: Människovärdet är okränkbart. Livet är en gåva, och människan har inte rätt att sätta en punkt för den gåvan. Att ge vård är att värna människans värde – även i lidandet. Ingen kan skapa ett vattentätt system. Erfarenheter visar att regler glider. Det som börjar med ”obotligt sjuka” kan snart omfatta funktionshindrade, psykiskt sjuka eller äldre som känner sig som en börda. Samhället riskerar att skicka fel signaler. Om dödshjälp blir ett alternativ kan svårt sjuka och äldre känna sig pressade att välja bort livet – inte för att de vill, utan för att de tror att de belastar andra. Det är fel att reducera livet till lidandet. Även i smärtan finns värdighet, relationer och mening. Det vi som samhälle ska göra är att lindra smärtan och ge stöd – inte avsluta livet. Människan är mer än sin sjukdom. Den kristna människosynen påminner oss om att även den svagaste människan bär på ett oändligt värde. Utveckla den palliativa vården I stället för att legalisera dödshjälp behöver vi bygga ut den palliativa vården. Alla ska ha rätt att få god smärtlindring, trygghet och mänsklig närvaro när livet går mot sitt slut. Tyvärr finns det fortfarande stora skillnader i tillgång och kvalitet mellan olika delar av landet. I vissa regioner finns välutbyggda team och vårdformer, medan andra patienter möter brister och får kämpa för att få hjälp. En nationell strategi för palliativ vård måste därför säkerställa att vården blir jämlik och tillgänglig för alla, oavsett bostadsort. Det handlar också om att förbättra utbildningen. Palliativ medicin bör ges en tydligare plats i läkar- och sjuksköterskeutbildningar. Smärtlindring, psykosocialt stöd och existentiella frågor är centrala delar av vården i livets slutskede, men för lite av detta ingår i grundutbildningen i dag. Stöd till närstående och personal En god vård i livets slut handlar också om stöd till närstående och personal. Att vårda en älskad i livets slutskede kan vara både tungt och känslomässigt krävande. Närstående behöver avlastning, samtalsstöd och ekonomiskt stöd. Personalen möter samtidigt svåra etiska dilemman och stor press. Här behövs mer resurser, bättre utbildning och ett tydligare erkännande av deras avgörande roll. Ett samhälleligt vägval Frågan vi måste ställa oss är: vilket samhälle vill vi vara? Ett där människor riskerar att känna sig till last och därför väljer dödshjälp – eller ett samhälle som markerar att varje människa är värdefull till sitt sista andetag? I Sverige har vi hittills stått fast vid att inte legalisera dödshjälp. Det är en linje som sänder en tydlig signal: vi väljer livshjälp, inte dödshjälp. Vi vill ge lindring, trygghet och närvaro – inte erbjuda en snabb utväg. Sveriges ansvar Sverige kan också bli en internationell förebild genom att visa att det går att bygga en vård som ger trygghet i livets slut utan att öppna för dödshjälp. Det skulle vara en tydlig kontrast till länder som nu brottas med konsekvenserna av lagstiftning som gått för långt. Sveriges väg bör vara tydlig: livshjälp, inte dödshjälp. Genom att utveckla den palliativa vården kan vi ge människor trygghet i livets slut och samtidigt stå upp för människovärdet i dess djupaste mening. Mikael Oscarsson (KD)