Jämför sakliga förslag

Motion till riksdagen 2022/23:2356 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) med anledning av prop. 2022/23:73 En särskild straffbestämmelse för deltagande i en terroristorganisation 1 Innehållsförteckning 1 Innehållsförteckning 2 Förslag till riksdagsbeslut 3 Inledning 4 Regeringens förslag 5 Vänsterpartiets ställningstagande 5.1 Kriminaliseringen av terroristbrott är redan omfattande 5.2 Föreningsfriheten bör inte inskränkas 5.3 En otydlig definition av begreppen terrorism och terroristorganisation 5.4 Ett brett förslag till kriminalisering 5.5 Särskilt om journalistisk och humanitär verksamhet 5.6 Undantag för vissa ringa och försvarliga gärningar 2 Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2022/23:73. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag till lagändring om att en gärning som kan bedömas som samröre med terroristorganisation inte ska utgöra brott om den är ringa eller om den med hänsyn till omständigheterna är försvarlig och tillkännager detta för regeringen. 3 Inledning Vänsterpartiet värnar demokratiska grundvärden som rättssäkerhet och skyddet för den personliga integriteten. Vi vill samtidigt inte försvåra de brottsbekämpande myndigheternas arbete med att utreda och beivra brott. Därför är vi även angelägna om att det finns ett regelverk som ger ett gott skydd för Sveriges och landets invånares säkerhet. Det måste kunna ställas höga krav på att terrorism och grov brottslighet bekämpas på ett effektivt sätt med hjälp av lagstiftning som bygger på de grund ­ läggande rättsliga principerna i en rättsstat. I stället för att regeringen fortsätter på den redan inslagna vägen med att pressa fram ny straffrättslig lagstiftning som under tidigare mandatperioder bör det brottsförebyggande arbetet förbättras. Förutsättningarna för att tillämpa befintlig lagstiftning ska vara goda, och lagstiftningen måste förstärkas där behov finns så att brottsbekämpningen blir effektiv. Samtidigt måste de som har till uppgift att motverka, förhindra och lagföra grov brottslighet få rätt resurser för att fullgöra sin uppgift. Varje samhälle måste ha möjlighet att använda tvångsmedel för att kunna utreda och beivra brott. Sådana tvångsmedel innebär en inskränkning i våra grundläggande fri- och rättigheter, rättigheter som i sin tur är grundläggande för demokratin i vårt samhälle. Därför måste lagstiftningen och de tvångsmedel som lagstiftningen tillhandahåller omgärdas av så stränga restriktioner som möjligt. De viktigaste restriktionerna har vi i våra egna grundlagar och Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. När det gäller frågor om utvidgning av det straffbara området uppkommer frågor om behov, effektivitet och proportionalitet. Dessa överväganden gör sig särskilt gällande när det är fråga om centrala skyddsintressen som Sveriges säkerhet och grundlagsskyddade rättigheter såsom yttrande- och tryckfrihet och skyddet för den personliga integriteten. Det handlar alltså om att skydda den demokratiska rättsstaten i flera bemärkelser. Ett av fundamenten i en rättsstat är rättssäkerheten. Medborgarna ska ha ett effektivt skydd mot statens maktutövning, och den enskilda medborgaren ska vara tryggad mot statens missbruk av rättsordningen. För att kravet på rättssäkerhet ska upprätthållas krävs bl.a. att lagstiftningen är av god kvalitet vad gäller både straffprocessuella regler och det materiella innehållet samt att rättstillämpningen är god. Den andra bärande principen i vår rättsordning är proportionalitetsprincipen. Principen innebär att de åtgärder som det allmänna använder sig av för att uppnå ett visst syfte inte får vara mer betungande eller mer långtgående än vad som kan anses nödvändigt för att uppnå det eftersträvade syftet. Det ska alltså råda en balans mellan mål och medel samt vara sannolikt att det syftet uppnås genom vidtagna medel. Finns det möjlighet att välja mellan flera verksamma åtgärder ska det minst tyngande alternativet väljas. Vi ser med stor oro på den utveckling som skett sedan början av 2000-talet och som i dag lett till att vi börjar närma oss ett övervakningssamhälle. Frågor om personlig integritet och mänskliga rättigheter får gång på gång stå tillbaka. Varje inskränkning har motiverats utifrån skenbart goda syften som effektivare brottsbekämpning och ett generellt ökat skydd för invånarna. Sammantaget framstår dock helheten av drygt två decenniers skärpta lagar när det gäller t.ex. kamerabevakning, hemliga tvångsmedel, signalspaning, utlänningskontroll och åtgärder i syfte att hindra terrorism som illavarslande. Varje inskränkning som godtas tenderar att bereda väg för ännu fler och mer ingripande skärpningar. Argument i stil med att den som har rent samvete inte har något att frukta riskerar att bli urvattnade floskler ju fler inskränkningar av den personliga integriteten som accepteras. Konsekvenserna för samhällsklimatet och demokratin på lång sikt är därför mycket oroande och svåra att överblicka. 4 Regeringens förslag Regeringen föreslår i sin proposition att det införs ett nytt brott i terroristbrottslagen, deltagande i en terroristorganisation. Brottet innebär ett särskilt straffansvar för den som deltar i verksamheten i en terroristorganisation på ett sätt som är ägnat att främja, stärka eller understödja terroristorganisationen. Straffskalan ska vara fängelse i högst fyra år. Om brottet är grovt ska straffskalan vara fängelse i lägst 2 och högst 8 år. Har gärningspersonen lett terroristorganisationen ska straffskalan i stället vara fängelse på viss tid, lägst 2 och högst 18 år, eller på livstid. Det föreslås också att försök till det nya brottet ska kriminaliseras. Regeringen föreslår vidare att det ska vara straffbart att finansiera deltagande i en terroristorganisation, att offentligt uppmana och rekrytera till brottet samt att resa utomlands i avsikt att begå brottet. Regeringen föreslår att straffbestämmelsen om deltagande i en terroristorganisation ska innehålla en reglering om att en gärning inte utgör brott om den är ringa eller om den med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Ett nytt undantag föreslås också när det gäller brottet samröre med terroristorganisation . En sådan gärning ska inte utgöra brott, om den är ringa eller om den med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Regeringens förslag innebär att hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig dataavläsning ska få användas vid en förundersökning om deltagandebrott. Även undantaget från skyldigheten att underrätta den som är eller har varit misstänkt om att ett hemligt tvångsmedel använts ska gälla. Lagen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott, den s.k. preventivlagen, ska vara tillämplig på grovt deltagandebrott. Det innebär att hemliga tvångsmedel ska få användas om det finns påtaglig risk för att en person ska begå ett deltagandebrott. Vidare kommer det nya deltagandebrottet, i likhet med övriga brott enligt terroristbrottslagen, att kunna ligga till grund för utvisning. 5 Vänsterpartiets ställningstagande Vänsterpartiet anser att terroristbrottslighet är av mycket allvarlig och systemhotande natur och ett av de största hoten mot demokratin, det fria utövandet av mänskliga rättigheter och den ekonomiska och sociala utvecklingen. Det är därför, och ska vara, straffbart att planera och utföra terrordåd. Vi är dock, tillsammans med Lagrådet och flera remissinstanser, starkt kritiska till regeringens förslag om att kriminalisera deltagande i terroristorganisationer. Lagrådet ifrågasätter i sitt yttrande om det är nödvändigt att införa bestämmelsen för att terroristbrottslighet ska kunna motverkas i enlighet med vad regeringen har tänkt sig. Detta eftersom det i terroristbrottslagen, inte minst genom samröresbrottet och genom olika former av medverkan till terroristbrottslighet, redan finns en omfattande straffrättslig reglering av sådant som kan falla under det föreslagna deltagandebrottet. Lagrådet noterar även att regeringen inte motiverar sitt förslag med att deltagandebrottet skulle krävas för att uppfylla EU:s terrorismdirektiv. Lagrådets sammanfattande bedömning av förslaget är att det finns en tydlig risk för att det kommer att innebära en alltför långtgående kriminalisering sett till det behov som kan finnas. Det är också tveksamt om det uppfyller de krav på tydlighet som måste ställas på strafflagstiftning. Slutsatsen blir att förslaget inte bör läggas till grund för lagstiftning. Både Sveriges advokatsamfund och Civil Rights Defenders (CRD) avstyrker förslaget i sina remissvar. Enligt Advokatsamfundet saknas underlag för slutsatsen att det finns ett behov av den föreslagna kriminaliseringen. Advokatsamfundet skriver bl.a. att det straffbara området när det gäller gärningar med koppling till terrorism redan är vidsträckt. Advokatsamfundet ifrågasätter även det stora antalet ändringar av terrorist ­ lagstiftningen som skett under de senaste åren och anser att effekterna av samröres ­ brottet bör utredas innan eventuell ny lagstiftning införs. Advokatsamfundet framför vidare att det inte är motiverat med en inskränkning av föreningsfriheten och pekar på att det finns andra åtgärder som kan tillgodose behovet av att bekämpa terroristverk ­ samhet. CRD har svårt att se att en ytterligare utvidgning av det straffbara området är nödvändig eftersom många av de handlingar som skulle omfattas av deltagarbrottet redan i dag är straffbelagda. Vänsterpartiet har i flera sammanhang återkommande problematiserat och kritiserat de lagstiftningsåtgärder som vidtagits på terroristbrottsområdet, främst när det gäller bristande rättssäkerhet, proportionalitet, effektivitet och nödvändighet. Vår kritik har även tidigare delats av flera tunga remissinstanser (se t.ex. mot. 2021/22:4277, mot. 2019/20:3427, mot. 2017/18:4083 och mot. 2015/16:3301). Så sent som 2022 röstade riksdagens majoritet igenom den nya terroristbrottslagen (prop. 2021/22:133). Förutom att samla de många och spretiga terroristbrottslagarna, så utvidgades även det straffbara området rejält eftersom alla uppsåtliga brott och försök till brott nu kan vara terroristbrott förutsatt att de allvarligt kan skada ett land eller en mellanstatlig organisation och begås med terroristsyfte. Vidare skärptes straffen för flera av terroristbrotten och en generell straffskärpningsgrund infördes. Rimligtvis borde denna omfattande reform hinna vara i kraft så pass länge att den noga kan utvärderas innan nya förslag för att bekämpa terrorism tas fram. Den nya lagen trädde i kraft den 1 juli 2022 och har alltså i skrivande stund inte ens varit i kraft i ett år. Vänsterpartiet yrkade avslag på regeringens proposition om en ny terroristbrottslag (mot. 2021/22:4445). De bärande skälen var att definitionen av begreppen terrorism och terroristorganisation är otydliga, vilket byggt in en grundläggande brist i terroristbrotts ­ lagstiftningen. Vi lyfte även upp utvidgningen av det straffbara området, straffskärp ­ ningarna och den generella straffskärpningsgrunden som oproportionella i likhet med flera remissinstanser. Vidare kritiserade vi att utvidgningen av brottskatalogen skulle komma att få konsekvenser för den personliga integriteten då brottsutredande myndigheter skulle få kraftigt utökad tillgång till hemliga tvångsmedel. 5.1 Kriminaliseringen av terroristbrott är redan omfattande I dag är i princip alla handlingar som kan utgöra terroristbrott kriminaliserade i Sverige. A lla uppsåtliga brott och försök till brott kan vara terroristbrott förutsatt att de allvarligt kan skada ett land eller en mellanstatlig organisation och begås med terroristsyfte. Vidare är samröre med en terroristorganisation, finansiering av, offentlig uppmaning eller rekrytering till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet brottsligt straffbart. Även utbildning för terrorism eller resa för terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet är kriminaliserat. Regeringens förslag om att straffbelägga deltagande i terrorist ­ organisationer kommer därmed att leda till en betydande överkriminalisering. Regeringen skriver i sin proposition att Sverige har en omfattande och i många avseenden väl täckande straffrättslig lagstiftning på terrorismområdet. Detta utesluter dock inte, enligt regeringen, ”att det kan finnas anledning att ytterligare förstärka det straffrättsliga regelverket för att motverka hotet från terrorismen” (s. 15 prop. 2022/23:73). Med den logiken kan regeringen fortsätta att lägga fram repressiva lagförslag om nykriminalisering, straffskärpningar, inskränkningar av grundlags ­ skyddade rättigheter och mer hemliga tvångsmedel i det oändliga. Samma resonemang kan tillämpas på t.ex. gängbrottslighet och annan grov kriminalitet. Men att det inte går att utesluta att det kan finnas anledning att ytterligare förstärka det straffrättsliga skyddet mot någon viss företeelse som ter sig hotfull, är inte en godtagbar anledning till nykriminalisering i ett demokratiskt samhälle. 5.2 Föreningsfriheten bör inte inskränkas Vänsterpartiet yrkade avslag på den förra regeringens förslag om en ändring i regerings ­ formen som innebär utökade möjligheter att genom lag begränsa föreningsfriheten när det gäller sammanslutningar som ägnar sig åt eller understöder terrorism. Ändringen syftade till att möjliggöra för lagstiftaren att exempelvis införa en bredare kriminaliser ­ ing av deltagande i en terroristorganisation eller ett förbud mot terroristorganisationer. Syftet var även, enligt regeringen, att terrorism ska kunna bekämpas på fler och nya sätt (prop. 2021/22:42, mot. 2021/22:4277). Förslaget förklarades vilande av riksdagen och antogs slutligen av riksdagens majoritet efter valet hösten 2022. I den nu aktuella propositionen föreslår regeringen en sådan begränsning av föreningsfriheten som den tidigare ändringen i regeringsformen syftade till. Eftersom terroristbrottslighet är så pass allvarligt och systemhotande kan det vid en första anblick tyckas självklart att det även borde vara förbjudet att vara med i en terroristorganisation. Den svenska lagstiftningen tar dock sikte på vad någon gör, inte tillhörighet eller vad hen tänker. Det är en principiellt viktig ordning som Vänsterpartiet fortsatt står bakom. Att bekämpa terrorism genom att förbjuda vissa organisationer och därmed inskränka den grundlagsskyddade föreningsfriheten och bryta med grundläggande rättstraditioner och principer är fel väg att gå. Vi behöver i stället bekämpa grogrunden för terrorism med progressiv politik. Vi vill inte kriminalisera människor för deras tankar eller vilka organisationer de tillhör, utan fokus måste ligga på att förebygga, förhindra och bestraffa de brottsliga handlingar som enskilda, själva eller tillsammans med andra, begår. Av samma anledning har Vänsterpartiet tidigare även ifrågasatt straffansvaret för samröre med en terroristorganisation (mot. 2019/20:3427) och lämnat en reservation i utredningen om att införa ett förbud mot rasistiska organisationer (SOU 2021:27 s. 297). Den grundlagsskyddade föreningsfriheten tillhör de s.k. åsiktsfriheterna, som är grundläggande för ett demokratiskt samhälle. Vänsterpartiets inställning är, och kommer att förbli, att de mänskliga rättigheterna och friheterna är odelbara. Dessvärre blir de mänskliga rättigheterna ofta ifrågasatta och varje inskränkning riskerar att bana väg för ytterligare begränsningar. Vi är övertygade om att demokrati inte kan försvaras genom att fler begränsningar i de demokratiska rättigheterna införs. De rättigheter som generationer före oss slagits för att få till stånd måste i stället bevaras och utvecklas för att demokratin ska bestå. 5.3 En otydlig definition av begreppen terrorism och terroristorganisation Det finns ingen helt entydig definition av begreppen terrorism eller terroristorganisa ­ tion. Den svenska terroristbrottslagstiftningen baseras på Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpande av terrorism (terrorismdirektivet). Med terroristorganisation avses i terroristbrottslagen en sammanslutning av personer som begår eller på annat sätt medverkar till terroristbrott eller gör sig skyldiga till försök, förberedelse eller stämp ­ ling till terroristbrott. Någon fullständig enighet om en definition av terrorism har heller inte nåtts inom FN-samarbetet, bl.a. till följd av bristande samsyn när det gäller hur befrielserörelser ska betraktas i sammanhanget (prop. 2021/22:42 s. 22). Vänsterpartiet har i tidigare motioner lyft frågan om definitionen av begreppen terrorism och terroristorganisation. Våra farhågor att alltför vaga och otydliga definitioner gör att lagstiftningen varken blir effektiv, användbar eller rättssäker kvarstår fortfarande. CRD skriver i sitt remissvar att definitionerna av begreppen terroristbrott, terrorist ­ organisation och deltagande innebär att lagstiftningen riskerar att träffa alltför brett och också omfatta organisationer vars verksamhet inte är straffvärd. CRD ser internationellt hur motsvarande lagstiftning mot terrorism används för att tysta dissidenter och människorättsförsvarare och försvaga civilsamhället. När internationell kritik riktas mot denna praktik blir svaret från dessa regimer att de på ett legitimt sätt bekämpar terrorism. Även om Sverige som ett demokratiskt land enligt CRD inte kan jämföras med dessa länder är utvecklingen med en alltmer vidsträckt lagstiftning som utvidgar det straffbara området, ökar möjligheterna till hemliga tvångsmedel och inskränker mänskliga rättigheter i syfte att bekämpa terrorism oroande. Det föreslagna deltagande ­ brottet är enligt CRD ytterligare ett steg i den riktningen. Krav har också höjts från Säkerhetspolisen om att ytterligare vidga det straffbara området genom att förbjuda åsiktsyttringar till stöd för terroristorganisationer, vilket skulle innebära långtgående inskränkningar i åsiktsfriheten, yttrandefriheten och demonstrationsfriheten. CRD anser att riskerna med den utvecklingen inte ska underskattas. Lagrådet menar att det finns en risk att befrielse ‑ , motstånds- eller demokratirörelser som ANC som kämpade mot apartheidsystemet i Sydafrika och FNL-rörelsen som stred mot regimen i dåvarande Sydvietnam skulle omfattas av deltagandebrottet. Lagrådet betonar att det i Sverige finns många politiska flyktingar som stöder sådana organisationer i sina tidigare hemländer. Regeringen skriver att olika handlingar som begås t.ex. av motståndsrörelser som i totalitära stater arbetar för införandet av ett demokratiskt samhällsskick i vissa fall inte ska betraktas som terroristbrott. Regleringen har, enligt regeringen, inte tillkommit i syfte att tillämpas på gärningar liknande exempelvis sådan frihetskamp som förekom under andra världskriget. Regleringen ger dock utrymme för att i det enskilda fallet kunna betrakta allvarligt våld mot individer och samhällen som terroristbrott oberoende av våldets bakomliggande drivkrafter. En omständighet av betydelse för bedömningen kan, enligt regeringen, vara vilka konsekvenser brottsligheten fått för t.ex. civilbefolkningen (s. 28 prop. 2022/23:73). Vänsterpartiet menar att regeringens skrivningar snarare än att utgöra ett skydd för frihetsrörelser öppnar upp för att klassificera dessa som terroristorganisationer. Enligt Advokatsamfundet är kriminaliseringen alltför vidsträckt och skulle, i händelse av ett auktoritärt styre, kunna användas för att förhindra delaktighet i legitima verksamheter och organisationer på ett sätt som i dag är svårt att fullt ut överblicka. Advokatsamfundet anser att ett tillämpningsområde som innebär att i stort sett allt aktivt deltagande i en terroristorganisation ska anses vara ägnat att främja, stärka eller understödja organisationen dels inte kan anses vara motiverat för att förhindra terroristbrott, dels riskerar att kunna utnyttjas av en auktoritär regim för att hindra fri åsiktsbildning på ett sätt som inte är förenligt med grundläggande demokratiska principer. Vänsterpartiet anser att det är djupt oroande att Säpo i sitt remissvar menar att enbart närvaro vid ett evenemang, t.ex. en demonstration, skulle kunna ske på ett sådant sätt att det är aktivt och därmed främjar den terroristklassade organisationen. Vår oro blir inte mindre när regeringen skriver i sin proposition att ”huruvida den situation som Säkerhetspolisen tar upp angående den som uttrycker sin tillhörighet genom att gå med i en av terroristorganisationen anordnad demonstration kan utgöra deltagande får avgöras i rättstillämpningen utifrån omständigheterna i det enskilda fallet” (s. 30 prop. 2022/23:73). Att enbart uttrycka en åsikt eller sympatier till förmån för en terrorist ­ organisation eller dess ideologi ska inte falla inom det straffbara området om det inte utgör propaganda, enligt regeringen. För att det ska vara fråga om straffbar propaganda torde det, enligt regeringen, ”normalt krävas att det är fråga om i någon mån organiserad verksamhet inom ramen för terroristorganisationen som syftar till att påverka människors åsikter, värderingar eller handlingar i en bestämd riktning” (s. 31 prop. 2022/23:73). Detta är enligt vår mening en mycket problematisk ståndpunkt eftersom de flesta organisationers verksamhet syftar till att påverka människors åsikter. Den otydliga definitionen av terrorism och terroristorganisation och en allmän begreppsglidning riskerar därmed att leda till att även medlemmar i helt fredliga organisationer drabbas. Vi har t.ex. sett tidigare uttalanden av riksdagsledamöter som menar att terrorist ­ lagstiftningen bör användas mot klimataktivisters aktioner. Justitieministern har även vid flera tillfällen kallat gängbrottslighet för inhemsk terrorism och uttalat att de verktyg som används för att bekämpa terrorism ska kunna användas för att bekämpa de kriminella gängen. Vi befarar därför att regeringen inte låter sig nöja med den nu aktuella kriminaliseringen utan kommer att ta fram förslag på ytterligare inskränkningar i de grundlagsskyddade rättigheterna. Detta är inte värdigt ett demokratiskt samhälle som Sverige. Vi kan även konstatera att regeringens förslag om deltagandebrottet omnämns i avtalet som Sverige undertecknat med Turkiet och att det kan vara ett skäl till att regeringen ignorerar Lagrådet och andra kritiska remissinstanser. 5.4 Ett brett förslag till kriminalisering Ett ytterligare problem är att gränserna för vad som föreslås vara straffbart i form av deltagandebrott är mycket vida. Förutom att ansluta sig till en terroristorganisation genom att t.ex. ställa sig under dess ledning och utföra de uppgifter som tilldelas ska det även vara straffbart att delta i logistiken kring en terroristorganisation genom att exempelvis administrera bostäder och tillhandahålla utrustning och tjänster inom organisationen, sätta upp läger, ordna möteslokaler, anordna aktiviteter, laga mat eller ansvara för transporter . Även humanitärt arbete som organisationen bedriver kan komma att omfattas av kriminaliseringen. Regeringen skriver också att det inte är nödvändigt att deltagandet tar sikte på organisationens brottsliga verksamhet för att det ska omfattas av bestämmelsen. Straffansvaret kan träffa alla former av aktivt deltagande i verksamheten, oavsett inom vilken del av verksamheten det sker (s. 72 prop. 2022/23:73). Regeringen konstaterar att utförandet av mer vardagliga handlingar som att laga mat eller passa barn kan ha betydelse för möjligheten för andra personer att ägna sig åt krigshandlingar för en terroristorganisation. Mot den bakgrunden menar därför regeringen att omhändertagande av andra organisationsmedlemmars barn på ett sätt som är att likna vid daglig barnomsorg eller skötsel av uppgifter i deras hushåll bör kunna omfattas av bestämmelsen. Detsamma gäller att bedriva undervisning för barngrupper. Däremot anser regeringen att enbart omhändertagande av barn inom den egna familjen och skötsel av det egna hushållet inte bör vara straffbart (s. 31 prop. 2022/23:73). Vi menar i likhet med t.ex. CRD att den föreslagna kriminaliseringen av helt vardagliga handlingar inte är acceptabel. 5.5 Särskilt om journalistisk och humanitär verksamhet Lagrådet lyfter i sitt yttrande att redan risken för att en journalist som har verkat genom wallraffande i en terroristorganisation i efterhand kan ställas till ansvar för deltagande ­ brott kan inverka menligt på yttrande- och tryckfriheten. Denna farhåga har regeringen bemött i propositionen där de konstaterar att ordinärt journalistiskt arbete som rapportering och dokumentation faller utanför det straffbara området. Regeringen skriver även att det finns journalistiskt arbete som inte kan betraktas som ordinärt och som rent objektivt faller inom bestämmelsens tillämpningsområde, men som ändå bör undantas från straffansvar eftersom det kan anses vara försvarligt. Ett sådant exempel är en journalist som inom ramen för ett uppdrag wallraffar i en terroristorganisation och som behöver genomföra vissa stödjande gärningar som att laga mat och utföra transporter för att kunna genomföra sitt uppdrag. Samma resonemang kan, enligt regeringen, tillämpas på en journalist som infiltrerar en terroristorganisation via nätforum, som kan behöva visa lojalitet genom att utföra vissa handlingar för att kunna kvalificera sig som medlem och därigenom kunna få del av information. Sådana deltagandegärningar är objektivt ägnade att främja organisationen, men kan vara godtagbara för att kunna genomföra uppdraget. Detta bör enligt regeringen även gälla sådan regim- eller institutionsgranskande verksamhet som bedrivs av människorätts ­ organisationer såsom Amnesty International och Human Rights Watch (s. 35 prop. 2022/23:73). Vänsterpartiet anser att detta är positivt men långt ifrån tillräckligt för att vi ska kunna stå bakom regeringens förslag. Regeringen skriver även att det är angeläget att straffansvaret inte kommer att omfatta humanitär verksamhet som bedrivs i överensstämmelse med de humanitära principerna om humanitet, neutralitet, opartiskhet och oberoende. Samtidigt konstaterar regeringen att den internationella humanitära rättens skydd är tillämpligt när det råder väpnad konflikt och därför inte hindrar en tillämpning av en straffbestämmelse om deltagande i en terroristorganisation i fredstid. Utredningen (Ds 2022:6) gjorde bedömningen att om det inte råder en väpnad konflikt så kan straffansvar för deltagande i en terroristorganisation aktualiseras t.ex. för en läkare som anslutit sig till en terrorist ­ organisation och utövar vård. Svenska Röda Korset har kritiserat denna slutsats och anser att sjukvårdsuppdraget behöver skyddas även i fredstid (s. 35–36 prop. 2022/23:73). Regeringen instämmer i utredningens bedömning och menar att en läkare genom att enbart vårda människor som räknas som medlemmar i en terrorist ­ organisation under fredstid kan göra sig skyldig till deltagandebrott (se s. 73 prop. 2022/23:73). Vänsterpartiet anser att det är helt orimligt. Vidare är vi oroliga för att förslaget om ett nytt deltagandebrott kommer att göra det ännu svårare för regeringen att agera då svenska medborgare fängslats för påstådda terroristbrott utomlands av auktoritära regimer. 5.6 Undantag för vissa ringa och försvarliga gärningar Regeringen föreslår att straffbestämmelsen om deltagande i en terroristorganisation ska innehålla en reglering om att en gärning inte utgör brott om den är ringa eller om den med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Vi yrkar dock avslag på förslaget om det nya deltagandebrottet i sin helhet. I likhet med bl.a. Svenska Journalistförbundet står Vänsterpartiet bakom regeringens förslag om att införa ett motsvarande undantag från det redan befintliga brottet samröre med terroristorganisation för gärningar som är ringa eller med hänsyn till omständigheterna försvarliga. Det nya försvarlighetsrekvisitet kan, på ett bättre sätt än i dag, vara en ventil för journalistisk verksamhet som annars skulle kunna bedömas som ett kriminaliserat samröre med en organisation som klassas som terroristorganisation. Regeringen konstaterar att Lagrådet avråder från att förslaget, som det utformats i lagrådsremissen, blir lag (s. 13 prop. 2022/23:73). Vänsterpartiet anser att det är anmärkningsvärt att regeringen inte hörsammat Lagrådets invändningar i den nu aktuella propositionen. Trots att regeringen har gjort vissa förtydliganden av de föreslagna bestämmelsernas innebörd kvarstår fortfarande Lagrådets grundläggande kritik mot förslaget. Riksdagen bör avslå regeringens proposition 2022/23:73. Detta bör riksdagen besluta. Regeringen bör återkomma med förslag till lagändring om att en gärning som kan bedömas som samröre med terroristorganisation inte ska utgöra brott, om den är ringa eller om den med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Gudrun Nordborg (V) Nadja Awad (V) Frida Tånghag (V) Jessica Wetterling (V)

Motion till riksdagen 2024/25:3291 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) med anledning av prop. 2024/25:65 Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen 1 Innehållsförteckning 2 Förslag till riksdagsbeslut 3 Inledning 4 Regeringens förslag 5 Vänsterpartiets ställningstagande 5.1 En ny lag om uppgiftsskyldighet 5.2 Informationsdelning på begäran 5.3 Informationsdelning på eget initiativ (ex officio) 5.4 Skolans uppgiftsskyldighet 5.5 Lagrådets yttrande 5.6 Utökat uppgiftslämnande från socialtjänsten och hälso- och sjukvården 2 Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2024/25:65. 3 Inledning Vänsterpartiet värnar demokratiska grundvärden som rättssäkerhet och skyddet för den personliga integriteten. Den tekniska utvecklingen och den allt större möjligheten till datainsamling av privata uppgifter innebär en stor utmaning. I dag är det möjligt att samla in en stor mängd uppgifter av känslig karaktär som visar var människor befinner sig och vilka rutiner de har. Det är därför av yttersta vikt att skyddet för den personliga integriteten hela tiden bevakas i takt med den ökande digitaliseringen. Vi vill samtidigt inte försvåra de brottsbekämpande myndigheternas arbete med att utreda och beivra brott. Därför är vi även angelägna om att det finns ett regelverk som ger ett gott skydd för Sveriges och landets invånares säkerhet. Det måste kunna ställas höga krav på att grov brottslighet bekämpas på ett effektivt sätt med hjälp av lagstiftning som bygger på de grundläggande rättsliga principerna i en rättsstat. Förslag som innebär nykriminali ­ sering eller straffskärpningar ska alltid vara väl underbyggda och ha analyserats utifrån nödvändighet, effektivitet och proportionalitet. Detta gäller även förslag om ny lagstift ­ ning om tvångsmedel och utökad användning av befintliga tvångsmedel, särskilt de hemliga tvångsmedlen, såväl som ökad informationsdelning mellan myndigheter i syfte att beivra brott. En ökad övervakning av människor innebär dock inte automatiskt en minskad kriminalitet eller att fler brott klaras upp. Vi ser med stor oro på den utveckling som skett sedan början av 2000-talet och som i dag lett till att vi allt starkare närmar oss ett övervakningssamhälle. Frågor om personlig integritet och mänskliga rättigheter får gång på gång stå tillbaka. Varje inskränkning som godtas tenderar att bereda väg för ännu fler och mer ingripande åtgärder. Argument i stil med att den som har rent samvete inte har något att frukta riskerar att bli urvattnade floskler ju fler inskränkningar av den personliga integriteten som accepteras. Konsekven ­ serna för samhällsklimatet och demokratin på lång sikt är svåra att överblicka. 4 Regeringens förslag Regeringen föreslår i sin proposition att det ska införas en ny lag som ger ett antal statliga myndigheter samt kommuner, regioner och skolor en skyldighet att både på begäran och på eget initiativ lämna uppgifter till Polismyndigheten och övriga brotts ­ bekämpande myndigheter. Regeringen föreslår också ändringar i bl.a. offentlighets- och sekretesslagen som innebär en utökad möjlighet för socialtjänsten och hälso- och sjuk ­ vården att lämna uppgifter till brottsbekämpningen. Syftet med förslagen är att myndig ­ heter och andra aktörer ska kunna lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndig ­ heterna på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Detta är, enligt regeringen, inte möjligt med dagens sekretesslagstiftning. Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2025. 5 Vänsterpartiets ställningstagande Propositionen innehåller ett antal mer eller mindre långtgående förslag till informa ­ tions ­ delning i brottsbekämpande syfte. Det är anmärkningsvärt att en ensamutredare fått i tilläggsdirektiv att ta fram en ny huvudregel i sekretesslagstiftningen utan att göra en bedömning i sakfrågan (dir. 2022:37, dir. 2023:11). Att utredningen haft sakkunniga och experter till sin hjälp förändrar inte det faktum att utredningen är ett rent beställnings ­ verk från regeringen. De förslag som lämnas är den särskilde utredarens förslag. En utredning av en så pass stor ändring i sekretesslagstiftningen borde enligt Vänster ­ partiets mening ha bedrivits på ett helt förutsättningslöst sätt genom en parlamentarisk utredning. Flera av förslagen är mycket långtgående och därmed oproportionella. Det finns stora möjligheter redan i dag för de brottsbekämpande myndigheterna att få del av såväl sekretessbelagda uppgifter som annan information inom ramen för t.ex. förundersökning och även i brottsförebyggande syfte. Ökad informationsdelning kan dock enligt vår mening möjligen vara motiverad vid vissa grova brott. Men regeringens förslag innebär att ospecificerad information kan komma att lämnas genom en ny huvudregel i sekretess ­ lagstiftningen. Det är helt i strid med Vänsterpartiets syn på integritet och även helt i strid med den hittills rådande uppfattningen om skydd för sekretessbelagda uppgifter och människors integritet. Regeringens förslag gör att sekretesslagstiftningen, som redan är tämligen komplicerad, blir ännu mer komplex och därigenom ännu mer svår ­ tillämpad för de berörda. Det kan i sin tur innebära att fler felaktigheter begås när enskilda tjänstemän och skolanställda ska göra komplicerade sekretessbedömningar på helt nya grunder. Detta behöver även ställas i relation till att regeringen överväger att utvidga ansvaret för tjänstefel (dir. 2024:14). Här nedan redogör vi närmare för de viktigaste delarna av regeringens förslag. 5.1 En ny lag om uppgiftsskyldighet Regeringen föreslår i sin proposition att det ska införas en ny lag med skyldighet för statliga myndigheter, kommuner, regioner och skolor att lämna uppgifter till de brotts ­ bekämpande myndigheterna (Ekobrottsmyndigheten, Kustbevakningen, Polismyndig ­ heten, Skatteverket, Säkerhetspolisen, Tullverket och Åklagarmyndigheten) som behövs i deras arbete med att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet samt för att utreda eller lagföra brott. Uppgifterna ska i vissa fall lämnas endast på begäran av de rättsvårdande myndigheterna och i andra fall lämnas på eget initiativ (ex officio). Utgångspunkten är att uppgifter som behövs i brottsbekämpningen, och som finns hos vissa myndigheter och andra aktörer, ska lämnas till de brottsbekämpande myndig ­ heterna, oavsett om uppgifterna skulle kunna omfattas av sekretess. Flera remissinstanser invänder mot förslaget. Riksdagens ombudsmän (JO) pekar på att lagen kommer att medföra en betydande förändring av myndigheternas uppdrag och ifrågasätter om en så genomgripande och långtgående förändring verkligen är önskvärd. Institutet för mänskliga rättigheter anser att det inte går att skatta de integritetsrisker som den föreslagna lagen innebär och förordar att ett arbete med att öka informations ­ flödet i stället sker med stöd av befintlig lagstiftning. Kammarrätten i Göteborg anser att oklarheterna beträffande nyttan av förslaget och konsekvenserna av ingreppen i enskildas personliga integritet är sådana att en proportionalitetsavvägning inte kan göras. Kammarrätten anser vidare att systematiken med en ny lag som ska tillämpas parallellt med offentlighets- och sekretesslagen riskerar att leda till tillämpningssvårigheter. Sveriges advokatsamfund anser att förslaget går alltför långt i förhållande till de syften som ska uppfyllas och att det inte är klarlagt att samhällets intressen står i rimlig proportion till de omfattande inskränkningar i den enskildes rätt som förslaget innebär. Rädda Barnen och Stockholms kommun saknar en tydlig barnkonsekvensanalys. Fri ­ skolornas riksförbund och Svenskt Näringsliv anser att det bör övervägas att göra lagstiftningen tidsbegränsad. Offentlighets- och sekretesslagen (OSL) reglerar bl.a. vilka sekretessregler som gäller mellan myndigheter till skydd för enskilda. Reglerna syftar i första hand till att värna den enskildes personliga integritet, och en utgångspunkt är att uppgifter som omfattas av sekretess inte ska vidarebefordras utanför den verksamhet i vilken de hämtats in. När sekretessgenombrott, dvs. utlämnande av uppgifter, övervägs måste det göras en bedömning av vilken grad av intrång i den personliga integriteten sekretess ­ genombrottet innebär. I den bedömningen är det särskilt viktigt att beakta bl.a. om utbytet av information sker mellan myndigheter eller om även enskilda deltar, arten av uppgifter, för vilka ändamål som uppgifterna behandlas, mängden av uppgifter, hur uppgifterna används, hur uppgifterna sprids och möjligheten att lagra uppgifterna. Hänsyn måste också tas till hur ett sekretessgenombrott skulle påverka förtroendet för berörda myndigheter. Dagens sekretessregler är komplicerade men, enligt Vänsterpartiets mening, väl av ­ vägda. Att som regeringen nu föreslår, införa en uppgiftsskyldighet i en särskild lag som åsidosätter sekretessen, är vanskligt på många sätt. Konsekvenserna är, som några remiss ­ instanser och även Lagrådet påpekar, svåra att överblicka. Eventuella ändringar i syfte att bekämpa grova brott bör i stället göras i OSL så att systematiken i lagstift ­ ningen inte går förlorad. Vi vill betona att sådana ändringar alltid måste vara både nödvändiga och noga övervägda inom ramen för en seriös utredning för att vi ska acceptera dem. Regeringen skriver själva i sin proposition att det finns en risk för att förslaget kan innebära ett försämrat skydd för den personliga integriteten. Vidare menar regeringen att det inte kan uteslutas att det finns en risk för att förtroendet för de myndigheter som blir skyldiga att lämna ut uppgifter minskar och detta skulle kunna medföra andra konsekvenser, t.ex. en minskad benägenhet att vända sig till dessa myndigheter (prop. 2024/25:65 s. 70). Vänsterpartiet anser att det är oroväckande att regeringen, trots denna vetskap, lägger fram förslaget till riksdagen. 5.2 Informationsdelning på begäran Regeringen föreslår i sin proposition att i den nya lagen ska det införas en skyldighet att på begäran lämna en fysisk persons kontaktuppgifter till en brottsbekämpande myndig ­ het om uppgiften behövs i den brottsbekämpande verksamheten. Med kontaktuppgift avses uppgift om bostadsadress, telefonnummer, e-postadress, arbetsplats, ombud eller företrädare, användarnamn, ip-adress och annan jämförbar uppgift. Uppgiftsskyldig ­ heten ska omfatta alla statliga myndigheter, kommuner, regioner och yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet på socialtjänstens område, enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården och skola. Uppgiftsskyldigheten ska dock inte gälla Försvarets radio ­ anstalt. En kontaktuppgift ska dock inte lämnas om det finns en bestämmelse om sekretess eller tystnadsplikt som är tillämplig på uppgiften och synnerliga skäl talar för att det intresse som sekretessen eller tystnadsplikten ska skydda har företräde framför brottsbekämpningens intresse av uppgiften. Flera remissinstanser, bl.a. Friskolornas riksförbund, Integritetsskyddsmyndigheten och Luleå kommun, invänder mot förslaget att uppgiftsskyldigheten ska omfatta ip ‑ adresser. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och Sveriges Lärare anser att uppgiftsskyldigheten inte heller ska omfatta uppgifter om var en person vistas och användarnamn på sociala medier. Kammarrätten i Göteborg och Svea hovrätt anser att det mot bakgrund av domstolarnas oberoende finns principiella betänkligheter mot en ordning som innebär att de har en uppgiftsskyldighet gentemot brottsbekämpande myndigheter. Enligt Svea hovrätt finns också en risk att den föreslagna ordningen kan komma att innebära en försämring av det sekretesskydd som i dag är tillämpligt inom domstolarnas verksamhet. Statens haverikommission bedömer att uppgiftsskyldigheten kan komma i konflikt med den egna verksamheten. Den riskerar enligt myndigheten att minska förutsättningarna för att få personer att prata fritt och även benägenheten hos utländska myndigheter att dela med sig av uppgifter. Akademikerförbundet SSR avstyrker förslaget att skyldigheten ska omfatta socialtjänsten. Även Örnsköldsviks kommun anser att det bör övervägas att undanta socialtjänsten samt hälso- och sjuk ­ vården från uppgiftsskyldigheten. Vårdförbundet delar inte utredningens uppfattning att kontaktuppgifter till patienter och andra enskilda som har varit i kontakt med vården är mindre integritetskänsliga. Om en uppgiftsskyldighet ändå införs anser Vårdförbundet att den bör vara begränsad till uppgifter om en enskild individ och till misstankar om allvarliga brott. Det finns redan i dag vissa uppgiftsskyldigheter i förhållande till brottsbekämpningen som tar sikte på kontaktuppgifter, även sekretessbelagda sådana. Vidare framgår vissa av de uppräknade uppgifterna av folkbokföringen. Regeringen hävdar i sin proposition att dessa möjligheter att få fram kontaktuppgifter inte är tillräckliga. Vänsterpartiet kan förvisso hålla med om att vissa av uppgifterna i förslaget inte är speciellt integritets ­ känsliga och därför borde kunna få efterfrågas för brottsbekämpande ändamål, i synnerhet vid allvarlig brottslighet. Men dessa ändringar bör i så fall genomföras i befintlig lag ­ stiftning och inte genom uppgiftsskyldighet i en helt ny lag. Vidare krävs att ändamålet med utlämningen av kontaktuppgifter prövas i förhållande till varje verksam ­ het som omfattas. Socialtjänsten och hälso- och sjukvården är t.ex. verksamheter som bygger på ett förtroende till klienter och patienter som särskilt kan skadas av att känsliga uppgifter lämnas ut. 5.3 Informationsdelning på eget initiativ (ex officio) Regeringen föreslår att det i den nya lagen ska införas en skyldighet för statliga myndigheter och kommuner och regioner att även på eget initiativ lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna. De statliga myndigheter som omfattas av skyldig ­ heten att lämna uppgifter till brottsbekämpande myndigheter enligt den nya lagen ska vara: Arbetsförmedlingen, Arbetsmiljöverket, Bolagsverket, Centrala studie ­ stöds ­ nämnden, Finansinspektionen, Fondtorgsnämnden, Försäkringskassan, Inspektionen för vård och omsorg, Kriminalvården, Kronofogdemyndigheten, Lantmäteriet, samtliga länsstyrelser, Migrationsverket, Naturvårdsverket, Pensions ­ myndigheten, Skatteverket, Statens skolinspektion, Tillväxtverket, Transportstyrelsen, Utbetalningsmyndigheten och samtliga utlandsmyndigheter. En uppgift ska inte lämnas om det finns en sekretess ­ bestämmelse som är tillämplig på uppgiften och det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut. Uppgiftsskyldigheterna för statliga myndigheter, kommuner, regioner och skolan gäller inte uppgifter som omfattas av statistiksekretess, viss hälso- och sjukvårdssekretess, socialtjänstsekretess, sekretess i notarius publicus verksamhet samt sekretess i verksamhet för enbart teknisk bearbetning och lagring för någon annans räkning. Detsamma ska gälla för uppgift som omfattas av tystnadsplikt inom hälso- och sjukvården. Sveriges advokatsamfund, som avstyrker förslaget i sin helhet, menar att uppgifts ­ skyldigheten går längre än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet. Advokat ­ samfundet anser att förslaget innebär en risk för ändamålsglidning när uppgifter ska börja behandlas för andra ändamål än vad som har varit avsett initialt. Reglerna kommer även att medföra att ytterligare myndigheter, och därmed fler personer, får tillgång till dem, vilket i sig innebär ökade risker. Advokatsamfundet vill särskilt uppmärksamma frågan om sekretess för olika uppgifter som ingår i informationen och tystnadsplikt såvitt avser de privata aktörerna som åläggs att lämna information till de brotts ­ bekämpande myndigheterna. Vissa slags uppgifter har högre skyddsvärde än andra och omfattas därför av olika bestämmelser OSL med särskilda högre sekretesskrav och mot ­ svarande gäller för de privata aktörerna med deras regelverk om tystnadsplikt. Advokat ­ samfundet lyfter därför fram behovet av särskild försiktighet när det blir fråga om informationsutbyte där uppgifter ingår som omfattas av ett särskilt starkt sekretesskydd och där kravet på tydlighet och förutsebarhet måste anses extra angeläget. Även JO avstyrker förslaget om den nya lagen om uppgiftsskyldighet. Enligt JO är förslaget problematiskt ur flera aspekter. Uppgiftsskyldigheten kan i princip omfatta vilken uppgift som helst. Det finns inget krav på att brottsligheten ska vara av ett visst allvar eller ens att uppgiften ska röra brottslighet. Skyldigheten omfattar vidare alla uppgifter hos en myndighet, och inte endast sådana som omfattas av sekretess. Enligt utredningen kan uppgiftsskyldigheten vara värdefull för att uppmärksamma nya mönster eller trender som kan vara en indikation på ett brottsligt syfte eller upplägg. JO instämmer i behovet av att sådan information kommer till de brottsutredande myndigheternas kännedom. Detta kan dock åstadkommas på ett mindre ingripande sätt, exempelvis genom att en berörd myndighet på ett generellt plan beskriver sina iakttagelser, utan att uppgifter om enskilda lämnas ut. Förslaget innebär ett mycket lågt ställt krav för att uppgiftsskyldigheten ska inträda. Utöver sådant som rör konkreta misstankar om brott torde det enligt JO vara mycket svårt för en tjänsteman att avgöra om en uppgift kan antas behövas i den brottsutredande verksamheten. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) ställer sig frågande till om de integritets ­ inskränkningar som förslagen innebär är proportionerliga i förhållande till sitt syfte. Naturvårdsverket anser att uppgiftsskyldigheten bör begränsas om behovet av uppgifter inte går att precisera närmare, t.ex. genom att det ska vara fråga om uppgifter som tar sikte på en viss typ av brottslighet eller brottslighet av visst allvarligt slag. Ett flertal remissinstanser har synpunkter på förslaget att uppgifter ska lämnas på eget initiativ. Akavia menar att behovet av ökad information bör kunna mötas inom ramen för det befintliga systemet, med en fortsatt tillämpning av generalklausulen i OSL, sänkta trösklar för utlämnande på begäran och ökad samverkan. Vänsterpartiet instämmer i remissinstansernas synpunkter. Regeringens förslag om en skyldighet för de ovanstående verksamheterna att på eget initiativ lämna information till de brottsbekämpande myndigheterna riskerar inte bara människors integritet, vilket i sig är illa nog. Polisen riskerar att helt översvämmas av mängder av uppgifter av mer eller mindre väsentlig karaktär. Enligt vår mening är detta inte ett effektivt sätt att arbeta brottsförebyggande på. 5.4 Skolans uppgiftsskyldighet Regeringen föreslår även att det i den nya lagen införs en skyldighet för skolan att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna. En bestämmelse om detta ska införas i skollagen. Uppgiftsskyldigheten ska omfatta alla delar av skolans verksamhet och gälla för skolväsendet, internationella skolor och öppen fritidsverksamhet. Skyldig ­ heten ska gälla oavsett om verksamheten bedrivs av en offentlig eller en enskild huvud ­ man. Uppgiftsskyldigheten ska fullgöras av rektor eller, beträffande öppen fritids ­ verk ­ samhet och fritidshem som inte är integrerade med en skolenhet eller förskoleenhet, den personal som huvudmannen utser. Skolan ska utan föregående begäran lämna en uppgift som finns i verksamheten till Polismyndigheten, om rektorn bedömer att uppgiften behövs i den myndighetens brottsbekämpande verksamhet. En uppgift ska inte lämnas om det finns en bestämmelse om sekretess eller tystnadsplikt som är tillämplig på uppgiften och övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen eller tystnads ­ plikten ska skydda har företräde framför brottsbekämpningens intresse av uppgiften. Flera remissinstanser, däribland Barnombudsmannen (BO), JO och Advokat ­ samfundet avstyrker förslaget helt eller delvis. BO anser att riskerna när det gäller förtroendet för verksamheterna och frågetecknen kring behovet av utökade rättsliga möjligheter för utlämnande är för stora. Liknande synpunkter framförs av Huddinge kommun, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Jämtlands län och Stockholms kommun. Stockholms universitet (kriminologiska institutionen), SKR och Sveriges Lärare anser att utredningen inte har visat att en ökad informationsskyldighet från skolan kan förväntas ge sådana brottsförebyggande effekter att de uppväger riskerna med en minskad tillit. SKR och Sveriges Lärare anser vidare att utredningen inte tillräckligt har analyserat de konsekvenser förslagen skulle få när det gäller lärare och studie- och yrkesvägledares arbetsmiljö och arbetsbelastning. Göteborgs kommun anser att en skyldighet att lämna uppgifter till brottsbekämpningen inte ligger inom ramen för skolans uppdrag och att den riskerar att ta tid från annan verksamhet. Sundsvalls kommun efterfrågar ett förtydligande av hur uppgiftsskyldigheten förhåller sig till anmälningsplikten enligt socialtjänstlagen. TCO anser att liknande begränsningsregler som föreslås avseende hälso- och sjukvård och socialtjänst (se nedan) bör utredas ytterligare och övervägas också på skolans område. Rädda Barnen avstyrker förslaget. De rättigheter som riskerar att kränkas med detta förslag är framför allt barnets rätt till utbildning samt barnets rätt till stöd och skydd. Förslaget innebär att skolans rektor både på begäran och eget initiativ ska lämna uppgifter till t.ex. polisen. Rädda Barnen ser att barn och familjer utan papper riskerar att inte komma till skolan eller dela information med skolans personal på grund av oro eller rädsla. En annan grupp som riskerar uteblivet stöd och skydd är barn med norm ­ brytande beteende eller barn i riskzon för kriminalitet. Dessa barn och deras föräldrar kan avstå att söka tidig hjälp från exempelvis elevhälsan, utifrån oro att det man berättar delas vidare till polisen. Lagförslaget kan alltså bli kontraproduktivt; barn i riskzon söker inte stöd alls eller söker stöd för sent, när problematiken är förvärrad. Rädda Barnen anser att den skyldighet skolan redan har att anmäla misstanke om att barn far illa till socialtjänsten, vilket går helt i linje med elevhälsans och skolans stödjande upp ­ drag och att tidigt signalera oro för en elev, är tillräcklig. En uppgiftsplikt till brotts ­ bekämp ­ ande myndigheter ger dessutom vid handen något annat. Rädda Barnen ser inte att sådana uppgifter bidrar till stöd och insatser för barnet. Utifrån barns rättigheter anser Rädda Barnen att samma undantag som görs för socialtjänst samt hälso- och sjukvård bör göras för skolan. Rädda Barnen understryker vikten av att freda skolans grunduppdrag, som rätt utfört är brottsförebyggande i sig, och att inte äventyra barns rättighet till utbildning, stöd och skydd. Sveriges Skolledare har i en artikel till Altinget [1] uttryckt att kravet på rektorerna i själva verket är ett sätt att ”smyginföra” anmälningsplikt eftersom lagändringen kan få samma negativa konsekvenser som anmälningsplikten och äventyra skolans grund ­ läggande uppdrag. Misstankar om att ett barn är papperslöst kan ha betydelse för brotts ­ bekämpningen. Förslaget blir därmed ett sätt att tvinga skolledare att agera informatörer åt de brottsbekämpande myndigheterna. Det är skadligt för tilliten mellan elever, föräldrar och skolan. Sveriges Skolledare ser även en risk att elever slutar öppna upp sig för skol ­ personal och att vissa elever helt slutar komma till skolan. Samtidigt riskerar förslaget att öka hot och våld mot rektorer. Vänsterpartiet instämmer i synpunkterna ovan. Det är en sak att skolan anmäler konkreta brott som begåtts till polisen. Att oro för ett enskilt barn resulterar i en oros ­ anmälan till socialtjänsten bör vara en självklarhet. Vidare är det både bra och önskvärt att den lokala polisen har ett samarbete med skolorna i området för att t.ex. hämta in upplysningar på en mer generell nivå och bygga förtroende hos barn och ungdomar genom t.ex. skolbesök. Men att skolpersonal på det sätt som regeringen nu föreslår, ska utföra uppgifter som ligger så långt ifrån skolans huvudsakliga uppdrag är både orimligt och kontraproduktivt. I stället för att lägga dessa uppgifter på skolan bör regeringen satsa mer resurser på både skola och socialtjänst så att verksamheterna får bättre möjlig ­ heter att arbeta brottsförebyggande genom att använda de verktyg som redan finns. 5.5 Lagrådets yttrande Lagrådet skriver i sitt yttrande att förslaget innebär en stor principiell nyhet i svensk förvaltningstradition, vars konsekvenser är svåra att överblicka. Lagrådet har i sak inga invändningar mot förslaget att vissa myndigheter, kommuner och regioner samt rektorer inom skolväsendet ska vara skyldiga att på begäran av de brottsbekämpande myndig ­ heter som anges i lagen lämna uppgifter till dessa myndigheter. Lagrådet avstyrker däremot förslaget att vissa myndigheter, kommuner och regioner samt rektorer inom skolväsendet ska vara skyldiga att på eget initiativ lämna uppgifter till de brotts ­ bekämp ­ ande myndigheterna. Det är Lagrådets uppfattning att den föreslagna skyldig ­ heten att lämna uppgifter ex officio kommer att bli mycket svårtillämpad och i en del fall rentav omöjlig att tillämpa. Därmed finns en risk för att uppgifter lämnas ut i en inte avsedd omfattning. Skyldigheten riskerar dessutom att leda till att de myndigheter som har brottsbekämpande uppgifter belastas med uppgifter som de inte begärt eller behöver. De nu angivna problemen framstår, enligt Lagrådet, som särskilt allvarliga mot bakgrund av den omfattning som uppgiftslämnandet är avsett att få. Vänsterpartiet anser att det är anmärkningsvärt att regeringen, trots Lagrådets avrådan, går vidare med förslaget i denna del. 5.6 Utökat uppgiftslämnande från socialtjänsten och hälso- och sjukvården Regeringen föreslår i sin proposition att socialtjänsten och hälso- och sjukvården ska få utökade möjligheter att lämna ut uppgifter till brottsbekämpande myndigheter genom ändringar i befintlig lagstiftning. De sekretessbrytande reglerna för socialtjänsten och hälso- och sjukvården i OSL ska utvidgas. Det ska inte längre krävas en bedömning av om en uppgift kan antas bidra till att förhindra brott för att den ska få lämnas ut. Det ska förtydligas att sekretessen får brytas inte bara för att förebygga brott utan även för att förhindra och upptäcka brott. Kravet på brottets allvar för att bryta bl.a. socialtjänst ­ sekretess och hälso- och sjukvårdssekretess ska, när det gäller fullbordade brott, ändras från misstanke om brott där straffskalan börjar på ett års fängelse till brott där straff ­ skalan börjar på sex månaders fängelse. Uppgifter ska inte endast kunna lämnas ut vid försök till brott utan även vid förberedelse eller stämpling till brott. I de fallen ska det krävas att misstankarna avser brott där straffskalan för det fullbordade brottet börjar på ett års fängelse eller mer. Flera remissinstanser, bl.a. Akademikerförbundet SSR, Aleris, Rädda Barnen, Sveriges advokatsamfund, Vårdförbundet och ett antal kommuner, anser att förslagen riskerar att påverka förtroendet för socialtjänsten och hälso- och sjukvården negativt. BO kan inte tillstyrka förslagen mot bakgrund av riskerna när det gäller förtroendet för verksamheterna och frågetecknen kring behovet av utökade rättsliga möjligheter. När det gäller socialtjänsten och hälso- och sjukvården föreslår regeringen alltså en uppgiftsskyldighet som inte är lika långtgående som för ovan nämnda verksamheter, vilket Vänsterpartiet anser är positivt. Förutom när det gäller uppgiftsskyldighet för kontaktuppgifter (se ovan) görs ändringarna i den befintliga lagstiftningen. Dock finns det redan i dag möjligheter för polisen att få information om brott från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Socialtjänstsekretess och hälso- och sjukvårdssekretess är förvisso undantagna från tillämpningsområdet för den s.k. general ­ klausulen i OSL. Det finns dock ett antal andra sekretessbrytande bestämmelser och uppgiftsskyldigheter som kan bryta sådan sekretess. Om en sekretessbrytande bestämmelse är tillämplig är socialtjänsten och hälso- och sjukvården skyldig att efter begäran lämna ut uppgifterna, om det inte hindrar arbetets behöriga gång. Med stöd av OSL kan t.ex. socialtjänsten, men inte hälso- och sjukvården, utan hinder av sekretess, i vissa situationer lämna ut uppgifter som rör en enskild under 21 år till Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen om det finns en risk för att den unge kommer att utöva brottslig verksamhet och att uppgiften kan antas bidra till att förhindra det. Vidare har social ­ tjänsten en möjlighet att lämna ut uppgifter som rör en enskild till Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att denne kommer att begå terroristbrottslighet och uppgiften kan antas bidra till att förhindra det. Det finns även en bestämmelse i OSL som bryter både socialtjänst ­ sekretess och hälso- och sjukvårdssekretess om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att en person kommer att begå brott som avses i 3, 4 eller 6 kap. brotts ­ balken mot en närstående, dvs. brott mot liv och hälsa, brott mot frihet och frid och sexualbrott. Det krävs dock att det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år för brottet och att uppgiften kan antas bidra till att förhindra detsamma. Socialtjänst ­ sekretess och hälso- och sjukvårdssekretess kan även, under vissa förutsättningar, brytas vid misstankar om begångna brott. Varken socialtjänstsekretess och hälso- och sjuk ­ vårdssekretess hindrar att en uppgift lämnas till en åklagare eller polis, om uppgiften angår misstanke om brott som riktats mot någon som inte har fyllt 18 år och det är fråga om brott som avses i 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken, eller könsstympningsbrott. Syftet med paragrafen är att anställda inom bl.a. socialtjänsten och hälso- och sjukvården inte ska hamna i en situation där de tvingas medverka till att dölja allvarlig brottslighet som riktats mot barn. Vänsterpartiet anser att dessa möjligheter för polisen att få tillgång till nödvändiga uppgifter är tillräckliga. Som vi påpekat ovan är både socialtjänsten och hälso- och sjukvården verksamheter som bygger på ett förtroende till klienter och patienter. Därför måste sekretessbrytande regler utformas med särskild respekt för denna situation för att inte riskera negativa konsekvenser. Sammanfattningsvis bör riksdagen avslå proposition 2024/25:65. Detta bör riksdagen besluta. Gudrun Nordborg (V) Samuel Gonzalez Westling (V) Tony Haddou (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Andreas Lennkvist Manriquez (V) Jessica Wetterling (V) [1] Altinget, artikel 2024-11-29 ”Nytt lagförslag tvingar rektorer att ange elever”.