Jämförelse 5cf7f3674f37024028ce98be
Underlagets kontrollsumma: fdb90107a93fe3a06514cbb39c63c60ff1d0e32e4ce8f3cb35cd4e1b5cfdddd6

Bedöm om motionerna framför samma sakliga förslag. Läs båda fulltexterna, inklusive villkor och motiveringar. Redovisa matchande, ändrade och saknade yrkanden med citat och dokument-ID. Skilj samma förslag, delvis samma, olika och oklart. Textlikhet bevisar inte saklig likvärdighet. Om hela underlaget inte ryms ska det anges; trunkera inte tyst.

=== HC023444: med anledning av prop. 2024/25:175 Hemliga och preventiva tvångsmedel när barn under 15 år begår brott ===
Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/hc023444

Motion till riksdagen
2024/25:3444
av Gudrun Nordborg m.fl. (V)
med anledning av prop. 2024/25:175 Hemliga och preventiva tvångsmedel när barn under 15 år begår brott
1
Innehållsförteckning
2
Förslag till riksdagsbeslut
3
Regeringens förslag
4
Vänsterpartiets ställningstagande
4.1
Vissa typer av hemliga tvångsmedel bör få användas mot barn under 15 år vid vissa allvarliga brott
4.2
Preventiva tvångsmedel bör inte användas mot barn under 15 år
4.3
Barns skyldighet att kvarstanna för förhör
4.4
Kvarhållande av barn för överlämning till t.ex. föräldrar eller socialtjänst
4.5
Ingen placering av barn i polisarrester
2
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen avslår proposition 2024/25:175.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett tidsbegränsat förslag om att vissa typer av hemliga tvångsmedel ska få användas mot barn under 15 år vid misstanke om vissa allvarliga brott och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen om att barns kommunikation med föräldrar ska omfattas av förbud mot hemlig avlyssning och övervakning och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen som innebär att det ska krävas synnerliga skäl för att polisen ska kunna kvarhålla ett barn under 15 år under högst sex timmar för att kunna överlämna barnet till t.ex. föräldrar eller socialtjänst och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag till lagändring som innebär att barn under 18 år aldrig ska placeras i polisarrester, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
3
Regeringens förslag
Regeringen föreslår i sin proposition att hemliga tvångsmedel ska få användas för att utreda vissa allvarliga brott där den skäligen misstänkte är under 15 år och att preventiva tvångsmedel ska få användas mot barn under 15 år för att förebygga, förhindra och upptäcka viss särskilt allvarlig brottslighet. Vidare föreslår regeringen att barn ska kunna hållas kvar i fler fall och under något längre tid än i
dag för förhör eller i syfte att överlämnas till exempelvis föräldrar eller socialtjänst. Syftet är att stärka de brotts
­
bekämpande myndigheternas förutsättningar att bekämpa allvarlig brottslighet som begås av barn. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 oktober 2025.
4
Vänsterpartiets ställningstagande
Vänsterpartiet instämmer i regeringens bedömning av den ytterst allvarliga situationen med skjutningar och sprängningar i den organiserade kriminella miljön. Trots att en nedgång av antalet skjutningar har noterats är det fortsatt fråga om ett stort antal skjutningar och avlidna i skjutningar årligen. Antalet sprängningar har också ökat markant under senare år. Detta våld drabbar helt oskyldiga människor på ett oacceptabelt sätt.
Att barn och unga används av de kriminella gängen vid utförandet av brottsligheten är extra allvarligt. De kriminella nätverken är uppbyggda i hierarkiska åldersskikt där barn till stor del finns i utförarledet. De brottsbekämpande myndigheterna har även sett exempel på att barn ger andra barn i uppdrag att begå brott. På så sätt reduceras riskerna för de äldre aktörerna som finns högre upp i hierarkin. Barnen kan även ansvara för olika delmoment i ett större brottsupplägg, t.ex. att skaffa fram vapen eller sprängmedel eller ta hand om kläder och vapen efter en skjutning. Det är även vanligt att barn rekryteras enbart för att utföra en viss skjutning eller sprängning. Sådana morduppdrag lämnas inte sällan mot betalning, men det finns också exempel på barn som tar på sig ett sådant uppdrag för att stärka sin ställning i det kriminella nätverket. Ibland saknas helt en känd koppling mellan barnet och den som anstiftar brottet (Brottsförebyggande rådets rapport Barn och unga i kriminella nätverk 2023:13).
Barn under 15 år är i Sverige inte straffmyndiga och kan därför inte dömas för brott. När ett barn under 15 år misstänks för brott får därför inte en förundersökning inledas. I vissa fall finns det dock möjlighet för polisen att utreda brott där den misstänkte inte är straffmyndig, en s.k. §
31-utredning (31
§ lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, LUL). Det centrala syftet med en §
31-utredning är att klarlägga barnets behov av sociala insatser. Vidare finns det en möjlighet att pröva ett barns straffrättsliga skuld i domstol genom en s.k. bevistalan (38
§ LUL). Vi har tidigare föreslagit och stått bakom regeringens förslag att utöka möjligheten till s.k. bevistalan, dvs. att allvarliga brott som begåtts av barn under 15 år ska kunna prövas i domstol i fler fall (mot. 2022/23:2359). När unga under 15 år begår brott är brottsoffret ofta ett annat barn. Det är i sådana fall extra viktigt att brott utreds, inte minst för att bringa klarhet i vad som skett för brottsoffrets skull men även för att unga personer som begått brott ska få nöd
­
vändig hjälp att inte fastna i kriminellt beteende.
Påföljdssystemets åldersgränser och särregleringen av straffmätning och påföljdsval ser ut som de gör av mycket goda skäl. Vi vill särskilt understryka vikten av att den särställning barn har och ska ha inom det straffrättsliga systemet inte får urvattnas. Påföljdssystemet för unga lagöverträdare är utformat utifrån att barn och ungdomar som har begått brott i första hand ska hållas utanför kriminalvården och i
stället bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Enligt Vänsterpartiet är straffmyndighetsåldern väl avvägd och barn som är under 18 år ska absolut inte hanteras inom kriminalvården. Vi ser däremot behov av nya ungdomspåföljder för barn över 15 år och är inte främmande för att det införs fler sådana som kan komplettera de redan befintliga. Förutsättningen är givetvis att de påföljder som införs är rättssäkra, särskilt anpassade för barn och unga och har ett tydligt behandlingsinriktat innehåll. Vi anser även att det återfalls
­
förebyggande arbetet gentemot unga lagöverträdare bör förstärkas.
När det gäller barn under 15 år måste arbetet framför allt inriktas på att minska nyrekryteringen in i kriminalitet. Det brottsförebyggande arbetet börjar med en väl utbyggd välfärd för alla, även i socialt eftersatta områden. Om skolan, fritidsaktiviteter och samhället i övrigt fungerar väl så minskar möjligheterna att rekrytera barn och ungdomar in i kriminalitet. Skola och fritidsverksamheter behöver få bättre resurser, likaså socialtjänsten. Barn och ungdomar måste få möjligheter till kommunalt stödda fritidsaktiviteter, skolan måste få bättre resurser för att stödja elever som behöver det för att klara betygen och socialtjänsten behöver förstärkas med tillräckliga resurser och kunskap för att arbeta både förebyggande och med barnskydd. Samtidigt kan vissa straffrättsliga bestämmelser behöva ändras. Vänsterpartiet föreslog i samband med regeringens förslag om att göra det straffbart att involvera personer under 18 år i brott eller brottslig verksamhet att i
stället utvidga straffbestämmelsen om människo
­
exploatering i 4
kap. 1
b
§ BrB så att den även omfattar exploatering i brottslig verksamhet. Detta för att tydliggöra att barn ofta är både brottsoffer och misstänkta för brott samtidigt (mot. 2022/23:2333). I vissa delar står vi bakom den nu aktuella propositionen. Här nedan redogör vi för vår inställning till de viktigaste delarna av regeringens förslag.
4.1
Vissa typer av hemliga tvångsmedel bör få användas mot barn under 15 år vid vissa allvarliga brott
Regeringen föreslår i sin proposition att hemliga tvångsmedel, dvs. hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning, hemlig dataavläsning och post
­
kontroll, ska få användas för att utreda brott som begås av barn som inte uppnått straffbar ålder.
Enligt förslaget ska hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig dataavläsning som inte gäller rumsavlyssningsuppgifter få användas i en utredning mot någon som är skäligen misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, grov utpressning, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage samt vissa andra allmänfarliga brott som innefattar sabotage, grovt övergrepp i rättssak, grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling, vissa brott enligt terroristbrottslagen, försök, förberedelse eller stämpling till dessa brott, eller ett annat brott, om det
kan
antas
att brottets straffvärde överstiger fängelse i fyra år.
Regeringen föreslår även att
hemlig rumsavlyssning och hemlig dataavläsning som gäller rumsavlyssningsuppgifter
ska få användas i en utredning mot någon som är skäligen misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fem år, människorov, grovt vapenbrott eller grov vapensmuggling, grovt brott mot tillståndsplikten för explosiva varor enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor eller grov smuggling av explosiv vara, terrorist
­
brott, försök, förberedelse eller stämpling till dessa brott, eller ett annat brott, om det
kan antas
att brottets
straffvärde
överstiger fängelse i fem år.
Den mycket allvarliga situationen där även barn under 15 år utnyttjas för att utföra bl.a. skjutningar och sprängningar gör att vi inser att de brottsbekämpande myndig
­
heterna behöver kunna använda tvångsmedel vid utredning av brotten. Vi vill dock att möjligheterna ska begränsas jämfört med regeringens förslag så att detta blir mer proportionerligt och uppfyller kraven på barns särskilda rättigheter. Vi föreslår därför att
vissa typer av hemliga tvångsmedel
mot barn under 15 år ska få användas
vid vissa särskilt allvarliga brott
. Hemlig rumsavlyssning och motsvarande hemlig dataavläsning anser vi inte över huvud taget ska kunna användas mot barn under 15 år eftersom hemlig rumsavlyssning är ett så pass integritetskränkande tvångsmedel.
Vi föreslår att regeringen ska återkomma med en tydligare specificerad och mer begränsad brottskatalog (förslagsvis mord, försök till mord, grov misshandel, människo
­
rov, grova vapen- och narkotikabrott och andra brott som på ett tydligt sätt är kopplade till gängkriminalitet och sprängningar och skjutningar). Vidare vill vi inte heller ha någon s.k. straffvärdesventil, dvs. att de hemliga tvångsmedlen ska kunna användas om det
kan antas
att brottets
straffvärde
överstiger fängelse i fyra år.
Integritetsskyddsmyndigheten har i sitt remissvar framfört liknande synpunkter. Myndigheten ser en risk med att tillämpningsområdet för de hemliga tvångsmedlen kan komma att utökas till följd av den översyn av straffskalorna som pågår och att det bör övervägas att använda särskilda brottskataloger för att avgränsa tillämpningsområdet. Enligt myndigheten skulle en sådan lösning skapa en förutsägbarhet och tydlighet samt minska integritetsriskerna eftersom varje brott skulle behöva bedömas vart för sig. Även Stockholms universitet (juridiska fakultetsnämnden) anser att förslaget är känsligt för pågående och kommande påföljdsreformer och anger att det är en lagtekniskt inkoherent lösning att använda straffvärdet som måttstock för tvångsmedelsanvändning mot barn som inte uppnått straffbar ålder.
Vidare föreslår utredning SOU 2024:93 ingen straffvärdesventil utan ett mer begränsat tillämpningsområde som omfattar brott med ett minimistraff på fyra års fängelse, vissa brott enligt terroristbrottslagen samt försök, förberedelse och stämpling till sådana brott. Att Polismyndigheten framfört önskemål om en straffvärdesventil är enligt vår mening inte tillräckligt tungt vägande skäl för att införa en sådan.
Stockholms tingsrätt saknar överväganden om en begränsning av avlyssning av samtal och annan kommunikation mellan barnet och barnets föräldrar. Enligt tingsrätten framstår det ur ett barnperspektiv som mer sannolikt att barnet vänder sig till sina föräldrar i förtroende än till en präst, advokat eller liknande samtidigt som närstående är särreglerade vad avser vittnesplikten.
Trots att närstående särregleras när det gäller vittnesplikten finns det i
dag inget avlyssnings- eller övervakningsförbud som gäller vid användning av hemliga tvångs
­
medel som tar sikte på kommunikation mellan närstående. Det tidigare förbudet mot att beslagta meddelanden mellan en misstänkt och en närstående avskaffades 2022. Vänsterpartiet stod bakom regeringens förslag i den delen (mot. 2021/22:4407, prop. 2021/22:119). Vi anser dock att det nu aktuella förslaget om att använda hemliga tvångs
­
medel mot barn under 15 år gör att en särskild regel som värnar barns kommunikation med föräldrar måste införas.
Regeringens förslag är tidsbegränsat till fem år, vilket är positivt. Noterbart är att det även pågår en utvärdering av regleringen av hemliga och preventiva tvångsmedel (dir.
2025:12, Ju
2025:04), vilket Vänsterpartiet krävt sedan länge (se t.ex. mot. 2021/22:462).
Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 29 maj 2026, alltså innan det tidsbegränsade förslaget ska utvärderas. Det är av yttersta vikt att den tidsbegränsade möjligheten att använda vissa tvångsmedel mot barn vid allvarliga brott inte förlängs längre än absolut nödvändigt.
Riksdagen bör avslå proposition 2024/25:175. Detta bör riksdagen besluta.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett tidsbegränsat förslag om att vissa typer av hemliga tvångsmedel ska få användas mot barn under 15 år vid misstanke om vissa allvarliga brott. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen om att barns kommunikation med föräldrar ska omfattas av förbud mot hemlig avlyssning och övervakning. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
4.2
Preventiva tvångsmedel bör inte användas mot barn under 15 år
Regeringen föreslår även att
preventiva tvångsmedel
ska få användas mot barn som inte uppnått straffbar ålder för att förebygga, förhindra eller upptäcka allvarliga brott. Utredningen föreslår dock endast en möjlighet för
Säkerhetspolisen
att använda preventiva tvångsmedel enligt preventivlagen och hemlig dataavläsning i preventiv
­
lagsfallen mot barn under 15 år.
Ett antal remissinstanser, bl.a. Fryshuset, Stiftelsen för Internetinfrastruktur (Internetstiftelsen), Stockholms universitet (kriminologiska institutionen), Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund, avstyrker
utredningens
förslag. Huvudinvändningarna är att behovet inte är tillräckligt utrett och att det är tveksamt vilken nytta förslaget kommer att medföra. JO avstyrker förslaget i fråga om inhämtningslagen av mot
­
svarande skäl. Internetstiftelsen instämmer i utredningens bedömning att Polismyndig
­
heten inte bör ges möjlighet att använda preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år. Linköpings universitet (Barnafrid – Nationellt kunskapscentrum) anför att förslaget om hemliga tvångsmedel mot barn i brottsutredningar bör utvärderas innan förslaget om preventiva tvångsmedel kan bli aktuellt.
I
dag finns det stora möjligheter för de brottsbekämpande myndigheterna att använda såväl tvångsmedel som hemliga tvångsmedel både vid utredning av brott och i före
­
byggande, preventivt syfte då personer är över 15 år. Möjligheterna att använda preventiva tvångsmedel regleras i den s.k. preventivlagen, den s.k. inhämtningslagen och lagen om hemlig dataavläsning (de s.k. preventivlagsfallen respektive inhämtnings
­
lagsfallen). I inhämtningslagsfallen görs det möjligt att hämta in uppgifter om meddelanden som överförs eller har överförts i ett elektroniskt kommunikationsnät och lokaliseringsuppgifter för elektronisk kommunikationsutrustning. I inhämtningslagen uppställs inte något krav på misstanke om brott, utan uppgifter får hämtas in om åtgärden är av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verk
­
samhet som innefattar vissa särskilt angivna brott. Lagregleringen på tvångsmedels
­
området har utökats i snabb takt, vilket har medfört att den är mycket komplicerad och svåröverskådlig.
När det gäller de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet anger varken inhämtningslagen, preventivlagen eller lagen om hemlig dataavläsning uttryckligen att tvångsmedlen får eller inte får användas mot barn under 15 år. I tidigare förarbeten finns det inte några överväganden om huruvida preventiva tvångsmedel får användas mot barn under 15 år. LUL är inte tillämplig i de brottsbekämpande myndig
­
heternas underrättelseverksamhet. Utredningen gör därför bedömningen att det krävs uttryckligt lagstöd för att preventiva tvångsmedel ska få användas mot barn under 15 år.
Vänsterpartiet avstyrker förslaget om att använda preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år, dvs. i förebyggande syfte utan krav på misstanke om brott. Brottsmisstanke bör enligt vår mening som huvudregel krävas för att använda hemliga tvångsmedel, i synnerhet mot barn under 15 år som inte är straffmyndiga.
4.3
Barns skyldighet att kvarstanna för förhör
Regeringen föreslår i sin proposition att den som är under 15 år och kan misstänkas för brott är skyldig att, utöver inledande tre timmar, stanna kvar för förhör ytterligare sex timmar om det är av synnerlig vikt för utredningen.
Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen, Linköpings universitet (Barnafrid – Nationellt kunskapscentrum), Stockholms universitet (kriminologiska institutionen), Ecpat Sverige, Fryshuset och Unicef Sverige avstyrker förslaget. Flera av remissinstanserna framför att den tidsfrist som finns i
dag bör kunna hållas med utökade resurser. Även Barnombudsmannen är tveksam till förslaget och framhåller att det är samhällets ansvar att säkerställa en organisation som möjliggör att t.ex. socialtjänst och juridiska biträden kan inställa sig till förhöret med kort varsel och att brister i detta hänseende inte bör drabba barnet. Sveriges advokat
­
samfund understryker vikten av att brottsutredande myndigheter hanterar ärendena mycket skyndsamt. Institutet för mänskliga rättigheter påpekar att tidsfristerna för barn och vuxna genom förslaget blir väldigt lika. Stiftelsen Allmänna Barnhuset anser att förslaget riskerar att skapa en struktur där alla barn får stanna kvar för förhör under en längre tid, och att nio timmar är en mycket lång tid för ett barn. Vänsterpartiet instämmer i remissinstansernas kritik. Svårigheter att få fram personal från t.ex. socialtjänsten ska inte drabba det enskilda barnet. Vi avstyrker därför förslaget.
4.4
Kvarhållande av barn för överlämning till t.ex. föräldrar eller socialtjänst
Regeringen föreslår att Polismyndigheten ska få hålla kvar ett barn som är skäligen misstänkt för brott för att skyndsamt kunna överlämna hen till föräldrarna, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person även i de fall när barnet följt med, hämtats eller frivilligt inställt sig till förhör. För samma ändamål ska Polismyndigheten få hålla kvar den som inte har fyllt 18 år och som friges efter att ha varit anhållen eller häktad, om personen är skäligen misstänkt för brott. Den tid Polismyndigheten som längst får hålla kvar ett brottsmisstänkt barn för att skyndsamt kunna överlämna barnet till föräldrarna, annan vårdnadshavare, en tjänste
­
man inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person förlängs till högst sex timmar.
Enligt särskilda bestämmelser i LUL har Polismyndigheten möjlighet att hålla kvar barn som misstänks för brott i syfte att skyndsamt överlämna barnet till föräldrarna, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. För barn som uppnått straffbarhetsåldern men inte har fyllt 18 år kan ett sådant kvarhållande ske när barnet gripits men åklagaren har beslutat att inte anhålla den unge, eller när barnet tagits med till förhör. En förutsättning är att barnet är skäligen misstänkt för brott. När det gäller barn som inte uppnått straffbar ålder får kvarhållande ske om barnet har begått ett brott som hade kunnat ge fängelse och barnet grips på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen. Det får också ske när ett brottsmisstänkt barn tagits med till förhör. Tre timmar gäller som en yttre tidsgräns för kvarhållandet i båda åldersgrupperna.
Några remissinstanser är positiva till att förutsättningarna för kvarhållande utökas i enlighet med förslaget, t.ex. Institutet för mänskliga rättigheter, Ecpat Sverige och Sveriges advokatsamfund, men motsätter sig däremot att tiden för sådant kvarhållande förlängs från tre till sex timmar. Ecpat Sverige menar att det i
stället för att förlänga tiden måste finnas tillräcklig beredskap hos landets kommuner för att möta upp barnet på polisstationen. Kammarrätten i Sundsvall bedömer att utredningens argumentation inte ger tillräckligt stöd för åtgärderna och avstyrker förslaget. Även Civil Rights Defenders avstyrker förslaget och anser att det väcker allvarliga frågor om proportionalitet och rättssäkerhet, samt ser en risk för att barnet uppfattar socialtjänstens insatser som en förlängning av polisingripandet snarare än en stödåtgärd. Sveriges advokatsamfund anser att det bör övervägas om tiden för förlängt kvarhållande i
stället kan utökas i vissa fall om det finns synnerliga skäl.
Vi står bakom förslaget om större möjligheter för polisen att hålla kvar barn för överlämning till t.ex. föräldrar eller socialtjänst. Vi föreslår dock en begränsning av regeringens förslag genom att det ska krävas synnerliga skäl att förlänga tiden från de tre timmar som gäller i
dag till sex timmar när det gäller barn under 15 år.
Regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen som innebär att det ska krävas synnerliga skäl för att polisen ska kunna kvarhålla barn under 15 år för överlämning till t.ex. föräldrar eller socialtjänst under högst sex timmar. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
4.5
Ingen placering av barn i polisarrester
Regeringen föreslår att den som inte har fyllt 18 år och som hålls kvar enligt 14
§ LUL eller är skyldig att stanna kvar för förhör enligt 23
kap. 9
§ rättegångsbalken får hållas i förvar i polisarrest endast om det är absolut nödvändigt.
Den 1 juli 2021 infördes en bestämmelse om att den som inte har fyllt 18 år och som är gripen eller anhållen med stöd av rättegångsbalkens regler får hållas i förvar i polis
­
arrest endast om det är absolut nödvändigt. Regleringen tillkom bl.a. mot bakgrund av
att barnkonventionen fått ställning som svensk lag. Som skäl för att införa bestämmelsen
anges bl.a. att polisarresten inte är anpassad efter de särskilda behov som barn har och en placering även tillfälligtvis bör undvikas eftersom det inte är en lämplig miljö för barn att vistas i. Samtidigt konstaterades att det i undantagsfall kan finnas behov av att hålla barn i förvar i polisarrest (prop. 2019/20:129 s.
46). Syftet med det nu aktuella förslaget är att tydliggöra i lag att särskild restriktivitet är påkallad när det gäller placering av barn i polisarrest.
Vänsterpartiet har tidigare upprepade gånger krävt att inga barn under 18 år ska placeras i polisarrester (se t.ex. mot. 2020/21:90 och mot. 2024/25:1929), detta med anledning av bl.a. de skäl som anges ovan. Den som är under 18 år och anhålls bör i
stället placeras under bevakning i ett förhörsrum eller liknande utrymme. Om detta inte är möjligt bör hen placeras på ett särskilt ungdomshem i
stället för i en arrest.
Regeringen bör återkomma med förslag till lagändring som innebär att barn under 18 år aldrig ska placeras i polisarrester. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Gudrun Nordborg (V)
Hanna Gunnarsson (V)
Tony Haddou (V)
Lotta Johnsson Fornarve (V)
Maj Karlsson (V)
Karin Rågsjö (V)
Håkan Svenneling (V)
Jessica Wetterling (V)

=== HD024142: med anledning av prop. 2025/26:246 Skärpta regler för unga lagöverträdare ===
Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/hd024142

Motion till riksdagen
2025/26:4142
av Gudrun Nordborg m.fl. (V)
med anledning av prop. 2025/26:246 Skärpta regler för unga lagöverträdare
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen avslår proposition 2025/26:246.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska återkomma med en ny proposition med förslag om att påföljden ungdomsövervakning skärps, att regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård och ungdomstjänst skärps samt att gränsen för när bevistalan ska väckas sänks, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Regeringens förslag
Regeringen föreslår i sin proposition att straffbarhetsåldern sänks till 13 år för allvarliga brott under en period om fem år. Vidare föreslås förändringar av ungdomsreduktionen som avskaffas helt för unga myndiga och minskas för barn under 18 år. Vidare föreslås straffmaximum höjas till fängelse i 18 år för lagöverträdare under 18 år. Påföljden ungdomsövervakning skärps och regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ung
­
domsvård och ungdomstjänst skärps. Syftet med regeringens förslag är att säkerställa att lagstiftningen möter det behov som föranleds av barns och ungas brottsutveckling samt för att upprätthålla det straffrättsliga systemets trovärdighet och legitimitet. Lag
­
ändringarna föreslås, i allt väsentligt, träda i kraft den 2 augusti 2026.
Vänsterpartiets ställningstagande
Regeringen bortser från forskningen
Vänsterpartiet står bakom regeringens förslag om att påföljden ungdomsövervakning skärps, att regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård och ungdoms
­
tjänst skärps och att gränsen för när bevistalan ska väckas sänks. Däremot avslår vi bl.a. förslagen om sänkt straffbarhetsålder och förändrad ungdomsreduktion. Samtliga dessa förslag ökar repressionsnivån mot barn och unga, vilket saknar stöd i forskningen. Vi redogör närmare för våra invändningar nedan.
Påföljdssystemets åldersgränser och den särreglering som följer av ålder avseende straffmätning och påföljdsval ser ut som de gör av mycket goda skäl. Vänsterpartiet vill särskilt understryka vikten av att den särställning barn har inom påföljdssystemet inte får urvattnas. Vi ser däremot behov av nya ungdomspåföljder och är inte främmande för att det införs fler sådana som kan komplettera de redan befintliga. Vi har inte heller något emot ökad kontroll av barn och unga som begått allvarliga brott. Förutsättningen är givetvis att de metoder och påföljder som införs är rättssäkra, särskilt anpassade för barn och unga och har ett tydligt behandlingsinriktat innehåll. Vi anser även att det återfallsförebyggande arbetet gentemot unga lagöverträdare bör förstärkas. Vidare måste nyrekryteringen av barn och unga in i kriminalitet stoppas. Att barn lockas in i kriminalitet är ett bevis för att samhället misslyckats med att skydda och stödja dessa barn.
Unga personer under 18 år som begår brott är i första hand barn med behov av stöd, skydd och långsiktiga sociala insatser. Forskning visar att ungdomars hjärnor inte är färdigutvecklade, särskilt när det gäller impulskontroll och konsekvenstänkande. Redan utredaren i den statliga utredningen (SOU 2018:85) som såg över frågan om avskaf
­
fandet av straffrabatten för unga myndiga vid vissa brott, drog slutsatsen att det inte finns något empiriskt, eller erfarenhetsbaserat, stöd för skärpta påföljder för unga lagöverträdare. Utredningen hänvisar till att resultat från den mest aktuella hjärn
­
forskningen, utvecklingspsykologin och kriminologin bara går att tolka som ett stöd för att behålla ett hänsynstagande till gärningspersoners unga ålder. Straffsystemet för unga har därför traditionellt vilat på vård och rehabilitering framför repression. Att införa barnfängelse riskerar att frångå denna grundläggande princip. En omfattande interna
­
tionell och nationell forskning visar att frihetsberövande för unga inte per automatik leder till minskad återfallsrisk. Tvärtom finns det belägg för att institutionsmiljöer kan förstärka kriminella identiteter och fördjupa psykisk ohälsa och marginalisering. Tidöregeringens politik riskerar därför att bli kontraproduktiv. Forskningen visar också att faktorer som en fungerande skolgång, trygga vuxenrelationer, stöd i vardagslivet och tidiga insatser för barn i riskmiljöer hänger ihop med minskad risk för att barn hamnar i kriminalitet.
Regeringen bortser från Lagrådet
Lagrådet avstyrker förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för vissa brott. Lagrådet skriver i sitt yttrande att beredningen av förslaget inte uppfyller grundlagens krav, eftersom viktiga delar som påverkar förslagets innebörd har lagts fram separat och därför inte kunnat bedömas samlat av remissinstanserna. Lagrådet anser också att förslaget inte uppnår sina syften, såsom att motverka ungdomsbrottslighet, stärka samhällsskyddet eller ge upprättelse till brottsoffer. I stället finns en risk att brottslig
­
heten flyttas ned till ännu yngre barn. Förslaget kan dessutom strida mot regerings
­
formen och barnkonventionen, bl.a. eftersom frihetsberövande av barn ska vara en sista utväg och ske under särskilda barnanpassade former. Lagrådet pekar även på praktiska problem, såsom ökad risk för felaktiga frihetsberövanden av barn. De avstyrker även förslaget om minskad ungdomsreduktion eftersom det hänger ihop med andra straff
­
skärpningsförslag som inte ingått i beredningsunderlaget, vilket innebär att grundlagens beredningskrav inte är uppfyllt.
Regeringen bortser från remissinstanserna
Sänkt straffbarhetsålder
Remissinstansernas kritik mot förslaget om sänkt straffmyndighetsålder är omfattande. Det är både anmärkningsvärt och oroväckande att regeringen går vidare med förslaget om sänkt straffmyndighetsålder när det kritiseras så kraftfullt. Regeringen går dessutom ännu längre än utredningen SOU 2025:11 som föreslår en straffbarhetsålder på 14 år.
En övervägande majoritet av remissinstanserna avstyrker eller har invändningar mot utredningens förslag. Bland dessa finns Barnombudsmannen, Barnrättsbyrån, Borås tingsrätt, Barnens rätt i samhället (Bris), Brottsförebyggande rådet (Brå), Brottsoffer
­
jouren, Civil Rights Defenders, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Ecpat Sverige, Ekobrottsmyndigheten, Fackförbundet ST, Förvaltningsrätten i Stockholm, Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Institutet för mänskliga rättigheter, Integritetsskyddsmyndigheten, Karlstads universitet, Linköpings universitet (Barnafrid), länsstyrelserna i Dalarnas, Kalmars, Skånes och Östergötlands län, Malmö kommun, Malmö tingsrätt, Malmö universitet, Myndigheten för delaktighet, Myndig
­
heten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Polismyndigheten, Riksdagens ombuds
­
män (JO), Rädda Barnen, Saco genom Akademikerförbundet SSR, Statens institutions
­
styrelse (Sis), Statens skolverk, Socialstyrelsen, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Sveriges Domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Södertörns tingsrätt, Tullverket, Umeå kommun, Unicef Sverige, Åklagarmyndigheten och Östersunds tingsrätt.
[1]
Remissinstansernas kritik bygger främst på forskning som visar att barn har sämre impulskontroll och svårare att överblicka konsekvenser än äldre ungdomar och vuxna. Många menar att det saknas belägg för att en sänkning skulle minska den grova brottsligheten och att risken för återfall i stället kan öka. Flera varnar också för att kriminella nätverk kan börja utnyttja ännu yngre barn. Remissinstanserna lyfter dessutom att den föreslagna modellen kan göra rättssystemet mindre förutsebart och svårare att förstå. Vidare bör barn som begår grova brott i första hand mötas med sociala, rehabiliterande och förebyggande insatser snarare än straff. Flera remiss
­
instanser tar upp den sänkning av straffbarhetsåldern från 15 till 14 år som under en period prövades i Danmark. Eftersom sänkningen ökade risken för återfall ändrade Danmark sedan tillbaka till en straffbarhetsålder på 15 år.
Redan i dag är det möjligt att döma barn i åldern 15–17 år till fängelse om det föreligger synnerliga skäl som att brottet är mycket allvarligt. Om riksdagens majoritet, i strid med en mängd tunga remissinstanser och forskningen, väljer att sänka straff
­
barhetsåldern kommer fler väldigt unga barn att fängslas. Detta strider mot FN:s barnkonvention, som sedan 2020 är svensk lag. Enligt konventionen ska frihets
­
berövande av barn vara en sista utväg och användas under så kort tid som möjligt. Dessutom riskerar det nu aktuella förslaget tillsammans med regeringens barnfängelser att bana väg för en grupp mycket unga barn som tidigt blir livsstilskriminella. Vidare kommer sannolikt ännu fler och ännu yngre barn att groomas in i kriminalitet när de kriminella gängen söker vidare efter nya utförare. Detta för in samhället på ett sluttande plan och ytterligare sänkningar av straffbarhetsåldern ligger nära till hands om Tidöregeringen får fortsätta att styra Sverige. Vänsterpartiet vill att gängledarna ska få kännbara fängelsestraff, inte de barn som utnyttjas för att utföra sprängningar och skjutningar. Barnen är både offer och förövare samtidigt, vilket måste tydliggöras både i lagstiftningen och vid hanteringen av dem. I motion 2025/25:132 har vi i stället för barnfängelse föreslagit att maxtiden för den slutna ungdomsvården förlängs.
Förändringar av ungdomsreduktionen m.m.
Strafftiderna för barn och unga har ökat kraftigt och fortsätter att öka. Medelstrafftiden, exklusive livstidsdömda utan angiven strafftid, för påbörjade fängelseverkställigheter av unga under 2024 var 887 dagar. Det är en ökning med nästan 140 dagar jämfört med 2023. Under 2024 hade 33 procent av unga som påbörjade en fängelseverkställighet en strafftid på ett år eller kortare, jämfört med 28 procent 2023. När det gäller jämförelse
­
vis längre strafftider, två år eller längre, har andelen ökat från 49 till 51 procent under samma period. I det översta intervallet, tio år eller längre, inklusive livstidsdömda, har antalet ökat från 12 till 33 personer (Kriminalvård och statistik, 2024).
Ökningen av strafftider bland unga bedöms till stor del kunna förklaras av lag
­
ändringen om slopad ungdomsrabatt för myndiga vid allvarlig brottslighet, som trädde i kraft den 2 januari 2022. Ändringen innebar att unga lagöverträdare i åldern 18–20 inte längre får reducerat straff på grund av sin ålder vid brott med fängelse i lägst ett år eller mer. I likhet med flera remissinstanser såg Vänsterpartiet risken för att ändringen skulle leda till ökad nyrekrytering av ännu yngre barn in i kriminalitet, vilket nu visar sig ha blivit konsekvensen. Vi lyfte också remissinstansers oro för att förslaget skulle medföra en indirekt höjning av repressionsnivån även för barn i åldern 15–17 år genom att praxis för omyndiga lagöverträdares påföljder skulle förskjutas i mer repressiv riktning för att parera tröskeleffekter vid 18-årsdagen (prop. 2021/22:17, mot. 2021/22:3657). Vår oro har tyvärr besannats och lagändringen har efter en HD-dom fått till följd att det i dag sitter barn under 18 år dömda till långa fängelsestraff på klass
1-anstalter tillsammans med livstidsdömda män.
[2]
Denna utveckling gör att det är ytterst ansvarslöst av regeringen att nu föreslå ökad repression mot barn och unga.
Att ta bort ungdomsreduktionen helt för unga myndiga kommer att leda till att även mindre allvarlig brottslighet, utan samband med gängkriminalitet, ska bestraffas fullt ut. Effekterna av det nu aktuella förslaget måste också ses sammantaget med regeringens förslag om skärpning av ett femtiotal straffskalor (prop. 2025/26:218), vilka omfattar brott som inte alltid har samband med kriminella gäng. Justitiekanslern (JK) påminner i sitt remissvar om att den dåvarande regeringen i propositionen om slopad ungdoms
­
rabatt för myndiga vid allvarlig brottslighet, bedömde att skälen för särbehandling vid straffmätningen fortfarande vägde över när det gäller brottslighet av mindre allvarligt slag och att man då ville undvika onödiga repressionsökningar. JK anser att det inte har anförts några övertygande skäl för varför denna bedömning inte längre gör sig gällande. Att minska ungdomsreduktionen för barn under 18 år kommer också att leda till en ökad repressionsnivå även för mindre allvarliga brott utan samband med gängkriminalitet. Även här måste regeringens övriga förslag om höjda straff beaktas. Även regeringens förslag om att höja straffmaximum för brott som någon har begått innan hen fyllt 18 år till fängelse i 18 år framstår som en förskjutning i den straffrättsliga synen på barn som inte är motiverad. Flera remissinstanser ifrågasätter förslagets förenlighet med barn
­
konventionen. Vi kan, i likhet med flera remissinstanser, inte se behovet av att öka repressionen mot unga personer, i synnerhet inte för brott som saknar samband med gängkriminalitet, vilket är den typ av brottslighet som regeringen säger sig vilja bekämpa.
Sammanfattningsvis bör riksdagen avslå proposition 2025/26:246. Detta bör riksdagen besluta. Riksdagen bör ställa sig bakom att regeringen ska återkomma med förslag som innebär att påföljden ungdomsövervakning skärps, att regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård och ungdomstjänst skärps och att gränsen för när bevistalan ska väckas sänks. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.
Människohandel med barn i kriminella nätverk
Människohandel med barn innebär att någon rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person under 18 år i syfte att hen ska exploateras i en situation som innebär nödläge för den utsatte. Sverige har enligt barnkonventionen en skyldighet att genomföra omfattande åtgärder för att förhindra handel med barn och att skydda barn från alla former av våld och utnyttjande.
Vänsterpartiet föreslog i samband med regeringens förslag om att göra det straffbart att involvera personer under 18 år i brott eller brottslig verksamhet, att i stället utvidga straffbestämmelsen om människoexploatering i 4
kap. 1
b
§ BrB så att den även omfattar exploatering i brottslig verksamhet. Detta för att tydliggöra att barn ofta är både brottsoffer och misstänkta för brott samtidigt (mot. 2022/23:2333).
Den nationella samordningen mot prostitution och människohandel (NSPM) som är placerad vid Jämställdhetsmyndigheten har publicerat en årsrapport där det bl.a. framgår att rättsväsendets arbete mot människohandel generellt brister. Få fall av misstänkt människohandel anmäls och ännu färre ärenden leder till utredningar och domar. Trots att barn groomas till att begå brott kopplas involveringen i kriminella nätverk sällan ihop med människohandel. Många gånger saknas även ett barnrättsperspektiv i arbetet.
NSPM konstaterar att människohandels- och barnrättsperspektivet bör stärkas i de uppdrag som rör barn och unga i kriminella nätverk. Kunskapen behöver även fördjupas gällande kopplingen mellan rekrytering till kriminella nätverk och barn och ungas egen utsatthet för våld i nära relation, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck. Med anledning av detta rekommenderar NSPM att Brottsförebyggande rådet bl.a. bör få i uppdrag att öka kunskapen om människohandel av barn i kriminella nätverk.
[3]
Gudrun Nordborg (V)
Samuel Gonzalez Westling (V)
Hanna Gunnarsson (V)
Tony Haddou (V)
Lotta Johnsson Fornarve (V)
Håkan Svenneling (V)
Jessica Wetterling (V)
[1]
För en utförlig redovisning av remissinstansernas kritik hänvisas till s. 76–82 prop. 2025/26:246.
[2]
Högsta domstolens dom mål: B 6596–24 2025-03-25.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/hd-fastslar-mangarig-fangelsedom-mot-16-aring.
[3]
Den nationella samordningen mot prostitution och människohandel (NSPM), Jämställdhetsmyndigheten, Arbete mot prostitution och människohandel i Sverige 2024. Rapport 2025:11.