Jämför sakliga förslag

Motion till riksdagen 2022/23:2392 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) med anledning av prop. 2022/23:106 Skärpt syn på brott mot journalister och vissa andra samhällsnyttiga funktioner 1 Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2022/23:106. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om en särskild straffskärpningsgrund för brott som begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående yrkesmässigt bedrivit nyhetsförmedling eller annan journalistik, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om ett stärkt straffrättsligt skydd för hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar med akutintag av patienter, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om ett stärkt straffrättsligt skydd för räddningstjänstpersonal och tillkännager detta för regeringen. 2 Inledning Alla människor har rätt att arbeta i en trygg och säker arbetsmiljö som ger yrkesmässig och personlig utveckling, en arbetsmiljö som gör det möjligt att avsluta sitt yrkesliv med bibehållen fysisk och psykisk hälsa. Att människor, ofta i olika människovårdande eller klientnära yrken, utsätts för hot och våld i samband med sin yrkesutövning är inte acceptabelt. För att minimera riskerna för våld och hot i arbetslivet är det nödvändigt att respektive verksamhet har tillräckliga resurser och tillräckligt mycket personal för att förebygga och hantera konfliktsituationer. Vidare är väl inarbetade säkerhetsrutiner och ett kontinuerligt arbetsmiljöarbete av största vikt. Arbetsgivaren har ett ansvar för att ensamarbete i potentiellt hotfulla och våldsamma situationer ska undvikas. Dessvärre har högerregeringens och Sverigedemokraternas senaste budget medfört kraftiga nedskärningar i skola, vård och omsorg. Regeringen har lagt 6 miljarder kronor på ökade generella statsbidrag för 2023 och ca 4 miljarder kronor på riktade statsbidrag till kommuner och regioner. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har meddelat att det behöver skjutas till 20 miljarder kronor 2023 för att kommuner och regioner ska kunna klara sin ekonomi och förhindra uppsägningar. Nedskärningarna drabbar redan utsatta välfärdsverksamheter och deras anställda och brukare. Det finns även stora brister i arbetsmiljön på svensk arbetsmarknad. Utvecklingen under den borgerliga regeringen åren 2006–2014 innebar en kraftig försvagning av det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Anslagen till Arbetsmiljöverket skars ned, medlen för den kvalificerade skyddsombudsutbildningen togs bort och Arbetslivsinstitutet lades ned. Under mandatperioden 2014–2018 genomförde Vänsterpartiet och S ‑ MP-regeringen flera viktiga reformer på arbetsmiljöområdet: Arbetsmiljöverkets anslag förstärktes, det statliga bidraget för regionala skyddsombud utökades och en ny myndighet för arbets ­ miljökunskap (Mynak) inrättades – en viktig och efterlängtad funktion som helt saknats i Sverige sedan den borgerliga regeringen lade ned Arbetslivsinstitutet. Därutöver vid ­ togs ett antal åtgärder för att stärka och utveckla arbetsmiljöarbetet: En arbetsmiljö ­ strategi för det moderna arbetslivet togs fram i samråd med arbetsmarknadens parter (skr. 2015/16:80) och ett antal viktiga utredningar tillsattes. Sammantaget utgjorde dessa reformer och åtgärder en välbehövlig kursändring efter den borgerliga regeringens högst medvetna försvagning av det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Under mandatperioden 2018–2022 prioriterades arbetsmiljöfrågorna ned som ett resultat av dels januariavtalet, dels de högerbudgetar som riksdagen röstade igenom. S ‑ MP-regeringen vidtog dock några åtgärder för att stärka och utveckla arbetsmiljö ­ arbetet. En ny arbetsmiljöstrategi togs fram (skr. 2020/21:92), Arbetsmiljöverket fick en mängd nya uppdrag och ett antal viktiga utredningar tillsattes och lämnade sina förslag (t.ex. SOU 2022:45). Vänsterpartiet välkomnar de åtgärder som vidtogs 2014–2022 men kan konstatera att strategier, uppdrag och utredningar inte räcker. För att på allvar förbättra arbetsmiljön krävs betydligt mer, såväl resurser som förändrad lagstiftning. Enligt tidningen Arbetet, som granskat det svenska arbetsmiljöarbetet, satsar Sverige betydligt mindre på arbets ­ miljö än våra nordiska grannländer sett till antalet sysselsatta. Sammantaget visar Arbetets granskning på allvarliga problem och brister inom det svenska arbetsmiljö ­ arbetet, vilket i förlängningen hotar arbetstagares liv och hälsa (Arbetet 2021-01-27). För att motverka denna utveckling krävs kraftfulla åtgärder . Läs mer om våra förslag för en bättre arbetsmiljö i motion 2022/23:57. Om våra budgetförslag för en trygg välfärd för alla går att läsa i motion 2022/23:1299. 3 Regeringens förslag I syfte att stärka det straffrättsliga skyddet för journalister föreslår regeringen i sin proposition att det ska införas en särskild straffskärpningsgrund för brott som begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående yrkesmässigt bedrivit nyhetsförmedling eller annan journalistik. För att stärka det straffrättsliga skyddet för utövare av vissa samhällsnyttiga funktioner föreslår regeringen att straff ­ bestämmelserna om våld eller hot mot tjänsteman och förgripelse mot tjänsteman ska gälla också om någon förgriper sig mot en utövare av viss samhällsnyttig funktion i hans eller hennes tjänsteutövning. Med utövare av viss samhällsnyttig funktion avses hälso- och sjukvårdspersonal, socialtjänstpersonal, räddningstjänstpersonal och utbild ­ ningspersonal inom skolväsendet och högskolan. Regeringen föreslår även att maximi ­ straffet för brott mot tystnadsplikt ska höjas och att det ska införas ett grovt brott mot tystnadsplikt. Vidare föreslås att stämpling till våld eller hot mot tjänsteman ska kriminaliseras. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2023. 4 Vänsterpartiets ställningstagande Vi står delvis bakom regeringens förslag. Vår grundinställning är dock att straffskärp ­ ningar inte är det mest lämpliga sättet för att komma till rätta med vare sig hot mot demokratin, arbetsmiljöproblem eller budgetunderskott i välfärden. Här nedan redogör vi för de viktigaste av våra ställningstaganden gällande förslagen i den aktuella propositionen. 4.1 En särskild straffskärpningsgrund för brott mot journalister Vi håller med regeringen om att angrepp mot journalister är ett allvarligt problem. Brott som begås mot en person på grund av att han eller hon har bedrivit journalistik är ett angrepp inte bara mot den som utsätts för brottet utan i förlängningen även mot demokratin och samhället. De straffbestämmelser som i dag framför allt kan bli aktuella vid brott som begås mot journalister och andra som utövar sin yttrandefrihet är straffbestämmelserna i brottsbalken om misshandel (3 kap. 5 §), olaga hot (4 kap. 5 §), olaga integritetsintrång (4 kap. 6 c §), ofredande (4 kap. 7 §), förtal (5 kap. 1 §), förolämpning (5 kap. 3 §) och skadegörelse (12 kap. 1 §). Det är även tänkbart att upprepad brottslighet mot en journalist i vissa fall skulle kunna bedömas som olaga förföljelse (4 kap. 4 b §). För vissa brottsliga angrepp som sker i grundlagsskyddade medier kan särskilda straff ­ bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen bli tillämpliga. I brottsbalkens straffskärpningsbestämmelse (29 kap. 2 § BrB) räknas ett antal omständigheter upp som ska beaktas som försvårande vid bedömningen av ett brotts straffvärde. Här anges bl.a. hatbrottsmotiv, hedersmotiv, brottslighet i organiserad form, utnyttjande av någons svårighet att värja sig, hänsynslöshet och om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. På senare år har bestämmelsen om straffskärpningsgrunder utvidgats genom en rad lagändringar, senast i ett förslag som särskilt tar sikte på våldsamma uppgörelser bland kriminella (prop. 2022/23:53, mot. 2022/23:2333). Flera remissinstanser har ifrågasatt det rimliga i att ständigt utvidga straffskärp ­ nings ­ bestämmelsen. Justitiekanslern framför att en alltför lång katalog av exemplifierande straffskärpningsgrunder innebär en risk för att andra försvårande omständigheter som inte räknas upp får mindre betydelse. Även Lagrådet skriver i sitt yttrande att de tidigare påtalat att regleringen i 29 kap. 2 § under senare år kommit att utvidgas till att innehålla en uppräkning av allt fler försvårande omständigheter för straffvärdebedömningen av tämligen varierande inriktning. Tillvägagångssättet innebär enligt Lagrådet en risk för att bestämmelsens generella och exemplifierande innebörd kan gå förlorad när allt fler omständigheter särskilt ska pekas ut som generella straffskärpningsgrunder. Regler ­ ingen riskerar också att bli svåröverskådlig. Vänsterpartiet instämmer i såväl remiss ­ instansernas som Lagrådets synpunkter på de återkommande utvidgningarna av straff ­ skärpningsbestämmelsen. Vi har dock tidigare bl.a. stått bakom förslaget om en straffskärpningsgrund för brott som begås mot förtroendevalda (bet. 2019/20:JuU6). Vårt motiv var framförallt att brott mot förtroendevalda som begåtts på grund av upp ­ draget inte bara skadar brottsoffret utan även demokratin. Hot mot journalister skadar den fria åsiktsbildningen, granskningen av våra makthavare, public service och i förlängningen hela vårt demokratiska system. Det är ytterst allvarligt att journalister undviker att bevaka vissa grupper av individer och att skriva om viktiga samhällsfrågor på grund av hot och trakasserier. Vi står därför bakom förslaget om en särskild straff ­ skärpningsgrund för brott som begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående yrkesmässigt bedrivit nyhetsförmedling eller annan journalistik. I grunden behöver dock det långsiktiga arbetet med att stärka demokratin för att komma till rätta med problemen intensifieras. 4.2 Stärkt straffrättsligt skydd för utövare av vissa samhällsnyttiga funktioner Vänsterpartiet har tidigare stått bakom regeringens förslag om att sabotage mot blåljus ­ verksamhet, dvs. angrepp mot polis, räddningstjänst eller ambulanssjukvård, skulle bli ett särskilt brott (mot. 2019/20:110, bet. 2019/20:JuU8). Vi stod även bakom en propo ­ sition om ett förstärkt medarbetarskydd för polisanställda (mot. 2020/21:31). Regeringen föreslår i den aktuella propositionen att straffbestämmelserna om våld eller hot mot tjänsteman och förgripelse mot tjänsteman ska gälla också om någon förgriper sig mot en utövare av viss samhällsnyttig funktion i hans eller hennes tjänste ­ utövning som hälso- och sjukvårdspersonal, socialtjänstpersonal, räddningstjänst ­ personal och utbildningspersonal inom skolväsendet och högskolan. I dag faller myndig ­ hets ­ utövning, t.ex. att fatta ett beslut om socialbidrag eller betyg, under brottsbalkens bestämmelser om brott mot tjänsteman. Angrepp mot de ovan angivna yrkesgrupperna kan vara straffbara enligt de allmänna bestämmelserna i brottsbalken, dvs. genom bestämmelserna om exempelvis misshandel (3 kap. 5 §), olaga hot (4 kap. 5 §), ofredande (4 kap. 7 §) och skadegörelse (12 kap. 1 §). Under senare år har det straffrättsliga skyddet mot hot, våld och kränkningar skärpts generellt. Exempelvis har straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott, som grovt olaga hot, skärpts. Vidare har straffbestämmelserna om olaga hot, ofredande, grovt förtal och förolämpning förtydligats. Bestämmelsen om olaga hot har även utvidgats så att det är straffbart att hota med fler typer av brottsliga gärningar. Dessa generella åtgärder är även av betydelse för de utövare av samhällsnyttiga funktioner som inte ägnar sig åt myndighetsutövning. Bestämmelserna i 17 kap. 1, 2 och 4 §§ BrB straffbelägger gärningar som i huvudsak redan är straffbelagda genom andra bestämmelser. Deras syfte är att ge ett förstärkt straffskydd för åtgärder i myndighetsutövning. Enligt 17 kap. 1 § döms den som med våld eller hot om våld förgriper sig på en tjänsteman i hans eller hennes myndighets ­ utövning eller för att tvinga tjänstemannen till eller hindra honom eller henne från en åtgärd i myndighetsutövningen eller hämnas för en sådan åtgärd, för våld eller hot mot tjänsteman. Detsamma gäller den som på motsvarande sätt förgriper sig på en tjänsteman som tidigare har utövat myndighet för vad han eller hon har gjort eller underlåtit i myndighetsutövningen. Enligt 17 kap. 2 § döms den som, på annat sätt än som anges i bestämmelsen om våld eller hot mot tjänsteman, otillbörligen utför en gärning som syftar till att tvinga eller hindra en tjänsteman i hans eller hennes myndighetsutövning eller att hämnas för en åtgärd i myndighetsutövning och som för tjänstemannen medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar med sådan gärning, för förgripelse mot tjänsteman. Bestämmelsen om våldsamt motstånd i 17 kap. 4 § är utformad på så sätt att den brottsliga gärningen består i att någon genom att sätta sig till motvärn eller annars med våld söker hindra en tjänsteman i hans eller hennes myndighetsutövning. I 17 kap. 5 § utsträcks kriminaliseringen enligt de tidigare nämnda paragraferna i 17 kap. till vissa ytterligare personkategorier som i detta avseende ska anses jämställda med utövare av myndighet. Det gäller dels den som enligt särskild föreskrift ska åtnjuta samma skydd som är förenat med myndighetsutövning (t.ex. väktare och taxichaufförer), dels den som är kallad att biträda förrättningsman vid åtgärd som omfattas av skydd som är förenat med myndighetsutövning. Ett argument mot regeringens förslag om att utvidga våld mot tjänsteman är att det finns många fler yrkesgrupper som också är extra utsatta, vilket några remissinstanser påpekar. Vision skriver i sitt remissvar att bl.a. biblioteksassistenter och receptionister i hög utsträckning utsätts för våld eller hot om våld i sitt arbete. Enligt Fackförbundet ST behöver det utredas om fler yrkesgrupper än enligt förslaget, i synnerhet de statligt anställda som inte omfattas av redan befintlig lagstiftning, ska omfattas av ett förstärkt straffrättsligt skydd. Akavia och Akademikerförbundet SSR hade gärna sett en mer utförlig analys beträffande andra yrkesgrupper som inte utövar myndighet men ändå utsätts för hot och våld i sin yrkesutövning. Södertörns tingsrätt anser att det tydligare måste motiveras varför vissa samhällsnyttiga funktioner inte ska omfattas av det för ­ stärkta straffrättsliga skyddet. Tingsrätten anger att det exempelvis framgår av under ­ laget att parkeringsvakter och brevbärare är utsatta för hot och våld. Lunds universitet (juridiska fakulteten) avstyrker förslaget bl.a. med motiveringen att det finns andra åtgärder än straffrättsliga som kan vara tillräckliga för att komma till rätta med proble ­ met. Enligt universitetet är en alternativ åtgärd exempelvis förändringar i arbetsmiljö ­ lagstiftningen i syfte att minska utsattheten för våld och hot. Vi ställer oss frågan var gränsen för våld mot tjänsteman ska gå och om regeringens nu aktuella förslag kommer att öppna upp för att ännu fler yrkesgrupper ska omfattas i framtiden. Samtidigt ser vi att utsattheten bland vissa yrkesgrupper är extra stor och att det därför kan vara rimligt med ett utökat straffrättsligt skydd. Vår grundläggande inställning är dock att våld och hot i arbetslivet i första hand ska förebyggas genom ett kraftfullt arbetsmiljöarbete och tillräckliga resurser för att personalen ska kunna utföra sitt arbete under goda villkor. När det gäller personal inom socialtjänsten skriver Lagrådet i sitt yttrande att de efterfrågar ytterligare preciseringar av begreppet socialtjänst. Enligt Lagrådet bör det bl.a. utvecklas vilka andra verksamheter som ska omfattas av begreppet socialtjänst, utöver sådan verksamhet som sker med stöd av socialtjänstlagen, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga eller lagen om vård av missbrukare i vissa fall. Exempel på sådan verksamhet är socialnämndens medverkan i enlighet med föräldrabalken i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Ett annat exempel är den verksamhet som Statens institutionsstyrelse bedriver enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård. Enligt Lagrådet bör det också preciseras om all verksamhet enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är avsedd att omfattas. Det bör också klargöras hur verksamhet på asylboenden och verksamhet enligt lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. förhåller sig till begreppet socialtjänst. Södertörns tingsrätt anser att det är svårt att överblicka vilka verksamheter som föreslås omfattas av begreppet personal inom socialtjänsten. Oklarheten innebär enligt tingsrätten att de föreslagna bestämmelserna blir svåra att tillämpa och att det kan ifrågasättas om för ­ slaget lever upp till de krav på förutsebarhet och precision som gäller för lagtext på straffrättens område. Den breda definitionen av personal inom socialtjänsten riskerar enligt tingsrätten också att innebära svårförklarliga skillnader mellan olika samhälls ­ nyttiga verksamheter. Vänsterpartiet instämmer i tingsrättens bedömning. Enligt vår mening är det ytterst tveksamt om det är rimligt att utvidga våld och hot mot tjänsteman till att gälla skolpersonal. Självfallet är det mycket viktigt att våld och hot mot denna grupp förebyggs och bekämpas och att inträffade brott polisanmäls. Men att arbeta mer förebyggande så att våldsamma och hotfulla situationer uppstår i mindre utsträckning är en mycket bättre väg att gå än att utvidga den aktuella straffbestäm ­ mel ­ sen. Vi anser att problematiken med våld och hot mot skolanställda i grunden handlar om att det behövs mer resurser i form av all möjlig personal till skolan. Utredningens förslag omfattar inte heller utbildningspersonal inom högskolan (SOU 2022:2). Vi ifrågasätter därför om beredningskravet är uppfyllt i den delen. Sveriges advokat ­ samfund skriver i sitt remissvar angående brott mot utbildningspersonal att förövarna till stor del är barn som inte är straffmyndiga. Advokatsamfundet anför att ett utökat straffrättsligt skydd i det avseendet blir utan verkan och att frågan är om andra åtgärder än lagstiftning hade förbättrat utbildningspersonalens arbetssituation på ett mer effektivt sätt. Svea hovrätt motsätter sig en ökad grad av straffrättsliga ingripanden mot elever eller patienter som på grund av omognad, psykiska funktionshinder eller annan orsak har ett utagerande och ibland våldsamt beteende. Vänsterpartiet instämmer i remiss ­ instansernas bedömning. När det gäller hälso- och sjukvårdspersonal ser vi dock att de personalgrupper som arbetar med akutintag av patienter, i likhet med ambulans ­ sjuk ­ vårdare, är extra utsatta för hot och våld. Detta gäller även personal inom räddnings ­ tjänsten. Därför anser vi att dessa yrkesgrupper bör ges ett stärkt straffrättsligt skydd. 4.3 Höjt maximistraff för brott mot tystnadsplikt och ett grovt brott mot tystnadsplikt Regeringen föreslår att maximistraffet för brott mot tystnadsplikt ska höjas från fängelse i ett år till fängelse i två år. Regeringen föreslår också ett grovt brott, grovt brott mot tystnadsplikt, med fängelse i lägst sex månader och högst fyra år i straffskalan. Det grova brottet ska kräva uppsåt. Flera remissinstanser påtalar att de föreslagna straffskärpningarna kommer att in ­ verka negativt på meddelarfriheten samt även vara problematiska för de anställda som ska tillämpa sekretessbrytande regler och därmed riskerar att bli straffade om de gör fel. Akavia och Svenska Journalistförbundet avstyrker förslaget. Akavia anför att det är av vikt att det finns ett tydligt empiriskt stöd för att det finns behov av skärpta straff. Svenska Journalistförbundet anför att höjt straff visserligen kan leda till att korruption och andra problem inom den offentliga förvaltningen minskar men att det också finns de som har legitima skäl att bryta mot tystnadsplikten. Förbundet anger att dess medlem ­ mar vittnar om att det blir svårare och svårare att få källor att lämna uppgifter med stöd av meddelarskydd då det finns en oro att drabbas av repressalier. Att skärpa straffet för brott mot tystnadsplikt riskerar enligt förbundet att driva på den utvecklingen. Förbundet anför vidare att förslaget innebär en inskränkning av yttrandefriheten, vilket enligt regeringsformen kräver att en proportionalitetsavvägning görs. Justitiekanslern har ingen invändning mot förslaget att höja straffmaximum för brott mot tystnadsplikt men avstyrker förslaget att införa ett grovt brott. Justitiekanslern anför att utredningen inte analyserat vilka effekter förslaget att införa ett grovt brott kan tänkas medföra för allmänhetens benägenhet att använda sig av sin meddelarfrihet. Regeringen skriver i sin proposition att eftersom ansvaret för meddelarbrott inte är kopplat till straffskalans utformning så begränsar förslaget inte möjligheterna att med stöd av meddelarfriheten lämna uppgifter för offentliggörande i ett grundlagsskyddat medium. Eftersom straffansvar för uppsåtligt brott mot tystnadsplikt förutsätter att uppsåtet omfattar det förhållandet att den röjda uppgiften inte får lämnas ut i det aktuella fallet så kommer enligt regeringen ingen anställd som gör fel av misstag att drabbas (s. 44). Vänsterpartiet kan förstå regeringens juridiska resonemang men anser samtidigt att det är paradoxalt att regeringen föreslår straffskärpningar för brott mot tystnadsplikten samtidigt som samma regering sannolikt kommer att lägga fram fler förslag om sekretessbrytande regler mellan olika myndigheter, t.ex. för att bekämpa brott. Den redan komplicerade lagstiftningen kring sekretess kommer därmed att bli ännu mer svårtillämpad för de yrkesgrupper som omfattas av reglerna. Uppsåtliga brott mot tystnadsplikten bör självfallet straffas. Dock är det enligt vår mening av yttersta vikt att meddelarfriheten inte inskränks så som vissa remissinstanser befarar. Vi står därför inte bakom regeringens förslag i denna del. Sammanfattningsvis bör riksdagen avslå proposition 2022/23:106. Detta bör riksdagen besluta. Regeringen bör återkomma med förslag om en särskild straffskärpningsgrund för brott som begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående yrkesmässigt bedrivit nyhetsförmedling eller annan journalistik. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Regeringen bör återkomma med förslag om ett stärkt straffrättsligt skydd för hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar med akutintag av patienter. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Regeringen bör återkomma med förslag om ett stärkt straffrättsligt skydd för räddningstjänstpersonal. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Gudrun Nordborg (V) Nadja Awad (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Frida Tånghag (V) Jessica Wetterling (V)

Motion till riksdagen 2025/26:4142 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:246 Skärpta regler för unga lagöverträdare Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:246. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska återkomma med en ny proposition med förslag om att påföljden ungdomsövervakning skärps, att regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård och ungdomstjänst skärps samt att gränsen för när bevistalan ska väckas sänks, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Regeringens förslag Regeringen föreslår i sin proposition att straffbarhetsåldern sänks till 13 år för allvarliga brott under en period om fem år. Vidare föreslås förändringar av ungdomsreduktionen som avskaffas helt för unga myndiga och minskas för barn under 18 år. Vidare föreslås straffmaximum höjas till fängelse i 18 år för lagöverträdare under 18 år. Påföljden ungdomsövervakning skärps och regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ung ­ domsvård och ungdomstjänst skärps. Syftet med regeringens förslag är att säkerställa att lagstiftningen möter det behov som föranleds av barns och ungas brottsutveckling samt för att upprätthålla det straffrättsliga systemets trovärdighet och legitimitet. Lag ­ ändringarna föreslås, i allt väsentligt, träda i kraft den 2 augusti 2026. Vänsterpartiets ställningstagande Regeringen bortser från forskningen Vänsterpartiet står bakom regeringens förslag om att påföljden ungdomsövervakning skärps, att regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård och ungdoms ­ tjänst skärps och att gränsen för när bevistalan ska väckas sänks. Däremot avslår vi bl.a. förslagen om sänkt straffbarhetsålder och förändrad ungdomsreduktion. Samtliga dessa förslag ökar repressionsnivån mot barn och unga, vilket saknar stöd i forskningen. Vi redogör närmare för våra invändningar nedan. Påföljdssystemets åldersgränser och den särreglering som följer av ålder avseende straffmätning och påföljdsval ser ut som de gör av mycket goda skäl. Vänsterpartiet vill särskilt understryka vikten av att den särställning barn har inom påföljdssystemet inte får urvattnas. Vi ser däremot behov av nya ungdomspåföljder och är inte främmande för att det införs fler sådana som kan komplettera de redan befintliga. Vi har inte heller något emot ökad kontroll av barn och unga som begått allvarliga brott. Förutsättningen är givetvis att de metoder och påföljder som införs är rättssäkra, särskilt anpassade för barn och unga och har ett tydligt behandlingsinriktat innehåll. Vi anser även att det återfallsförebyggande arbetet gentemot unga lagöverträdare bör förstärkas. Vidare måste nyrekryteringen av barn och unga in i kriminalitet stoppas. Att barn lockas in i kriminalitet är ett bevis för att samhället misslyckats med att skydda och stödja dessa barn. Unga personer under 18 år som begår brott är i första hand barn med behov av stöd, skydd och långsiktiga sociala insatser. Forskning visar att ungdomars hjärnor inte är färdigutvecklade, särskilt när det gäller impulskontroll och konsekvenstänkande. Redan utredaren i den statliga utredningen (SOU 2018:85) som såg över frågan om avskaf ­ fandet av straffrabatten för unga myndiga vid vissa brott, drog slutsatsen att det inte finns något empiriskt, eller erfarenhetsbaserat, stöd för skärpta påföljder för unga lagöverträdare. Utredningen hänvisar till att resultat från den mest aktuella hjärn ­ forskningen, utvecklingspsykologin och kriminologin bara går att tolka som ett stöd för att behålla ett hänsynstagande till gärningspersoners unga ålder. Straffsystemet för unga har därför traditionellt vilat på vård och rehabilitering framför repression. Att införa barnfängelse riskerar att frångå denna grundläggande princip. En omfattande interna ­ tionell och nationell forskning visar att frihetsberövande för unga inte per automatik leder till minskad återfallsrisk. Tvärtom finns det belägg för att institutionsmiljöer kan förstärka kriminella identiteter och fördjupa psykisk ohälsa och marginalisering. Tidöregeringens politik riskerar därför att bli kontraproduktiv. Forskningen visar också att faktorer som en fungerande skolgång, trygga vuxenrelationer, stöd i vardagslivet och tidiga insatser för barn i riskmiljöer hänger ihop med minskad risk för att barn hamnar i kriminalitet. Regeringen bortser från Lagrådet Lagrådet avstyrker förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för vissa brott. Lagrådet skriver i sitt yttrande att beredningen av förslaget inte uppfyller grundlagens krav, eftersom viktiga delar som påverkar förslagets innebörd har lagts fram separat och därför inte kunnat bedömas samlat av remissinstanserna. Lagrådet anser också att förslaget inte uppnår sina syften, såsom att motverka ungdomsbrottslighet, stärka samhällsskyddet eller ge upprättelse till brottsoffer. I stället finns en risk att brottslig ­ heten flyttas ned till ännu yngre barn. Förslaget kan dessutom strida mot regerings ­ formen och barnkonventionen, bl.a. eftersom frihetsberövande av barn ska vara en sista utväg och ske under särskilda barnanpassade former. Lagrådet pekar även på praktiska problem, såsom ökad risk för felaktiga frihetsberövanden av barn. De avstyrker även förslaget om minskad ungdomsreduktion eftersom det hänger ihop med andra straff ­ skärpningsförslag som inte ingått i beredningsunderlaget, vilket innebär att grundlagens beredningskrav inte är uppfyllt. Regeringen bortser från remissinstanserna Sänkt straffbarhetsålder Remissinstansernas kritik mot förslaget om sänkt straffmyndighetsålder är omfattande. Det är både anmärkningsvärt och oroväckande att regeringen går vidare med förslaget om sänkt straffmyndighetsålder när det kritiseras så kraftfullt. Regeringen går dessutom ännu längre än utredningen SOU 2025:11 som föreslår en straffbarhetsålder på 14 år. En övervägande majoritet av remissinstanserna avstyrker eller har invändningar mot utredningens förslag. Bland dessa finns Barnombudsmannen, Barnrättsbyrån, Borås tingsrätt, Barnens rätt i samhället (Bris), Brottsförebyggande rådet (Brå), Brottsoffer ­ jouren, Civil Rights Defenders, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Ecpat Sverige, Ekobrottsmyndigheten, Fackförbundet ST, Förvaltningsrätten i Stockholm, Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Institutet för mänskliga rättigheter, Integritetsskyddsmyndigheten, Karlstads universitet, Linköpings universitet (Barnafrid), länsstyrelserna i Dalarnas, Kalmars, Skånes och Östergötlands län, Malmö kommun, Malmö tingsrätt, Malmö universitet, Myndigheten för delaktighet, Myndig ­ heten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Polismyndigheten, Riksdagens ombuds ­ män (JO), Rädda Barnen, Saco genom Akademikerförbundet SSR, Statens institutions ­ styrelse (Sis), Statens skolverk, Socialstyrelsen, Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Sveriges Domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Södertörns tingsrätt, Tullverket, Umeå kommun, Unicef Sverige, Åklagarmyndigheten och Östersunds tingsrätt. [1] Remissinstansernas kritik bygger främst på forskning som visar att barn har sämre impulskontroll och svårare att överblicka konsekvenser än äldre ungdomar och vuxna. Många menar att det saknas belägg för att en sänkning skulle minska den grova brottsligheten och att risken för återfall i stället kan öka. Flera varnar också för att kriminella nätverk kan börja utnyttja ännu yngre barn. Remissinstanserna lyfter dessutom att den föreslagna modellen kan göra rättssystemet mindre förutsebart och svårare att förstå. Vidare bör barn som begår grova brott i första hand mötas med sociala, rehabiliterande och förebyggande insatser snarare än straff. Flera remiss ­ instanser tar upp den sänkning av straffbarhetsåldern från 15 till 14 år som under en period prövades i Danmark. Eftersom sänkningen ökade risken för återfall ändrade Danmark sedan tillbaka till en straffbarhetsålder på 15 år. Redan i dag är det möjligt att döma barn i åldern 15–17 år till fängelse om det föreligger synnerliga skäl som att brottet är mycket allvarligt. Om riksdagens majoritet, i strid med en mängd tunga remissinstanser och forskningen, väljer att sänka straff ­ barhetsåldern kommer fler väldigt unga barn att fängslas. Detta strider mot FN:s barnkonvention, som sedan 2020 är svensk lag. Enligt konventionen ska frihets ­ berövande av barn vara en sista utväg och användas under så kort tid som möjligt. Dessutom riskerar det nu aktuella förslaget tillsammans med regeringens barnfängelser att bana väg för en grupp mycket unga barn som tidigt blir livsstilskriminella. Vidare kommer sannolikt ännu fler och ännu yngre barn att groomas in i kriminalitet när de kriminella gängen söker vidare efter nya utförare. Detta för in samhället på ett sluttande plan och ytterligare sänkningar av straffbarhetsåldern ligger nära till hands om Tidöregeringen får fortsätta att styra Sverige. Vänsterpartiet vill att gängledarna ska få kännbara fängelsestraff, inte de barn som utnyttjas för att utföra sprängningar och skjutningar. Barnen är både offer och förövare samtidigt, vilket måste tydliggöras både i lagstiftningen och vid hanteringen av dem. I motion 2025/25:132 har vi i stället för barnfängelse föreslagit att maxtiden för den slutna ungdomsvården förlängs. Förändringar av ungdomsreduktionen m.m. Strafftiderna för barn och unga har ökat kraftigt och fortsätter att öka. Medelstrafftiden, exklusive livstidsdömda utan angiven strafftid, för påbörjade fängelseverkställigheter av unga under 2024 var 887 dagar. Det är en ökning med nästan 140 dagar jämfört med 2023. Under 2024 hade 33 procent av unga som påbörjade en fängelseverkställighet en strafftid på ett år eller kortare, jämfört med 28 procent 2023. När det gäller jämförelse ­ vis längre strafftider, två år eller längre, har andelen ökat från 49 till 51 procent under samma period. I det översta intervallet, tio år eller längre, inklusive livstidsdömda, har antalet ökat från 12 till 33 personer (Kriminalvård och statistik, 2024). Ökningen av strafftider bland unga bedöms till stor del kunna förklaras av lag ­ ändringen om slopad ungdomsrabatt för myndiga vid allvarlig brottslighet, som trädde i kraft den 2 januari 2022. Ändringen innebar att unga lagöverträdare i åldern 18–20 inte längre får reducerat straff på grund av sin ålder vid brott med fängelse i lägst ett år eller mer. I likhet med flera remissinstanser såg Vänsterpartiet risken för att ändringen skulle leda till ökad nyrekrytering av ännu yngre barn in i kriminalitet, vilket nu visar sig ha blivit konsekvensen. Vi lyfte också remissinstansers oro för att förslaget skulle medföra en indirekt höjning av repressionsnivån även för barn i åldern 15–17 år genom att praxis för omyndiga lagöverträdares påföljder skulle förskjutas i mer repressiv riktning för att parera tröskeleffekter vid 18-årsdagen (prop. 2021/22:17, mot. 2021/22:3657). Vår oro har tyvärr besannats och lagändringen har efter en HD-dom fått till följd att det i dag sitter barn under 18 år dömda till långa fängelsestraff på klass 1-anstalter tillsammans med livstidsdömda män. [2] Denna utveckling gör att det är ytterst ansvarslöst av regeringen att nu föreslå ökad repression mot barn och unga. Att ta bort ungdomsreduktionen helt för unga myndiga kommer att leda till att även mindre allvarlig brottslighet, utan samband med gängkriminalitet, ska bestraffas fullt ut. Effekterna av det nu aktuella förslaget måste också ses sammantaget med regeringens förslag om skärpning av ett femtiotal straffskalor (prop. 2025/26:218), vilka omfattar brott som inte alltid har samband med kriminella gäng. Justitiekanslern (JK) påminner i sitt remissvar om att den dåvarande regeringen i propositionen om slopad ungdoms ­ rabatt för myndiga vid allvarlig brottslighet, bedömde att skälen för särbehandling vid straffmätningen fortfarande vägde över när det gäller brottslighet av mindre allvarligt slag och att man då ville undvika onödiga repressionsökningar. JK anser att det inte har anförts några övertygande skäl för varför denna bedömning inte längre gör sig gällande. Att minska ungdomsreduktionen för barn under 18 år kommer också att leda till en ökad repressionsnivå även för mindre allvarliga brott utan samband med gängkriminalitet. Även här måste regeringens övriga förslag om höjda straff beaktas. Även regeringens förslag om att höja straffmaximum för brott som någon har begått innan hen fyllt 18 år till fängelse i 18 år framstår som en förskjutning i den straffrättsliga synen på barn som inte är motiverad. Flera remissinstanser ifrågasätter förslagets förenlighet med barn ­ konventionen. Vi kan, i likhet med flera remissinstanser, inte se behovet av att öka repressionen mot unga personer, i synnerhet inte för brott som saknar samband med gängkriminalitet, vilket är den typ av brottslighet som regeringen säger sig vilja bekämpa. Sammanfattningsvis bör riksdagen avslå proposition 2025/26:246. Detta bör riksdagen besluta. Riksdagen bör ställa sig bakom att regeringen ska återkomma med förslag som innebär att påföljden ungdomsövervakning skärps, att regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård och ungdomstjänst skärps och att gränsen för när bevistalan ska väckas sänks. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Människohandel med barn i kriminella nätverk Människohandel med barn innebär att någon rekryterar, transporterar, överför, inhyser eller tar emot en person under 18 år i syfte att hen ska exploateras i en situation som innebär nödläge för den utsatte. Sverige har enligt barnkonventionen en skyldighet att genomföra omfattande åtgärder för att förhindra handel med barn och att skydda barn från alla former av våld och utnyttjande. Vänsterpartiet föreslog i samband med regeringens förslag om att göra det straffbart att involvera personer under 18 år i brott eller brottslig verksamhet, att i stället utvidga straffbestämmelsen om människoexploatering i 4 kap. 1 b § BrB så att den även omfattar exploatering i brottslig verksamhet. Detta för att tydliggöra att barn ofta är både brottsoffer och misstänkta för brott samtidigt (mot. 2022/23:2333). Den nationella samordningen mot prostitution och människohandel (NSPM) som är placerad vid Jämställdhetsmyndigheten har publicerat en årsrapport där det bl.a. framgår att rättsväsendets arbete mot människohandel generellt brister. Få fall av misstänkt människohandel anmäls och ännu färre ärenden leder till utredningar och domar. Trots att barn groomas till att begå brott kopplas involveringen i kriminella nätverk sällan ihop med människohandel. Många gånger saknas även ett barnrättsperspektiv i arbetet. NSPM konstaterar att människohandels- och barnrättsperspektivet bör stärkas i de uppdrag som rör barn och unga i kriminella nätverk. Kunskapen behöver även fördjupas gällande kopplingen mellan rekrytering till kriminella nätverk och barn och ungas egen utsatthet för våld i nära relation, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck. Med anledning av detta rekommenderar NSPM att Brottsförebyggande rådet bl.a. bör få i uppdrag att öka kunskapen om människohandel av barn i kriminella nätverk. [3] Gudrun Nordborg (V) Samuel Gonzalez Westling (V) Hanna Gunnarsson (V) Tony Haddou (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Håkan Svenneling (V) Jessica Wetterling (V) [1] För en utförlig redovisning av remissinstansernas kritik hänvisas till s. 76–82 prop. 2025/26:246. [2] Högsta domstolens dom mål: B 6596–24 2025-03-25. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/hd-fastslar-mangarig-fangelsedom-mot-16-aring. [3] Den nationella samordningen mot prostitution och människohandel (NSPM), Jämställdhetsmyndigheten, Arbete mot prostitution och människohandel i Sverige 2024. Rapport 2025:11.