Jämför sakliga förslag

Motion till riksdagen 2024/25:1986 av Ann-Sofie Alm (M) Stöd till svenska veteraner som stridit för Ukraina Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheter och förutsättningar för hur svenska staten bör stödja svenska soldater som stridit för Ukraina, i Ukraina, samt hur stödet för deras anhöriga kan utformas och tillkännager detta för regeringen. Motivering Ända sedan den 24 februari 2021, när Ryssland brutalt och olagligt gick över gränsen in i Ukraina och inledde sitt fullskaliga invasionskrig, har Sverige stöttat Ukrainas försvar. Vi har stöttat dem militärt, ekonomiskt, humanitärt, politiskt och moraliskt. Stödet finns i stor majoritet bland befolkningen och i en absolut majoritet av Sveriges riksdagsledamöter. Det är inte bara för att vi delar stora delar av gemensam historia med Ukraina eller för att vi har samma färger på våra flaggor som vi så helhjärtat stödjer Ukrainas kamp mot Rysslands terrorliknande krig. I Sverige vet vi att det är allas vår frihet som står på spel. Många svenskar väljer också att stötta Ukraina rent personligt med tid och med pengar. Svenskarna donerar stora summor till hjälporganisationer såsom Blågula Bilen, Operation Aid, Ukrainahjälpen i väst med flera och ställer upp på de återkommande manifestationerna på onsdagar vid Rysslands ambassad: Ryssland ut ur Ukraina och naturligtvis Måndagsrörelsen, som varje måndag sedan den fullskaliga invasionen enträget manifesterar svenskarnas tro på frihet och demokrati. Engagemanget är stort och innerligt. Vi säger alla att Ukraina slåss för Sveriges, för Europas och för allas vår frihetliga framtid. Det finns även svenskar som har sagt upp sig från sina arbeten, eller tagit tjänstledigt om de kunnat, och har åkt till Ukraina för att med livet som insats strida vid fronten för Ukrainas självständighet och frihet. Det är ingen romantisk stridsfilm de ger sig in i. Kriget vid fronten är både brutalt och dödligt. Dessa soldater strider inte för evigt. Alla som ger sig ut kommer inte tillbaka. De som kan, återvänder hem frivilligt eller blir tvingade att rotera hem av sina ukrainska befäl eller av omtänksamma kamrater. Därför att befinna sig i ett sådant blodigt krig där ständiga krigsförbrytelser pågår tar sig förr eller senare in i tankar och känslor. Att anpassa sig till det lugna och normala arbetslivet vid hemkomsten till Sverige är inte alltid helt enkelt. För dem som behöver plåstra om sig rent fysiskt finns god hjälp att få i vår svenska civila sjukvård, men att få snabb och god vård och hjälp för att komma över de traumatiska upplevelser som kan sätta sig på psyket är inte lika lätt. Ofta finns endast den närmaste familjen att anförtro sig åt, men när känslorna blir för mörka och orden för få kan även den närmsta familjen råka i svårigheter. Här behövs det därför insatser utöver det vanliga för att dessa hemvändande soldater och deras familjer ska kunna återgå till ett normalt och hälsosamt familjeliv med socialt umgänge och ett fungerande arbetsliv. De frågor som uppstår vad gäller omhändertagandet är många men tiden är knapp. Det behövs därför en utredning som klargör ansvar och förväntningar på stöd för de svenskar som återvänder efter att ha stridit för Ukrainas frihet, i Ukraina. Utredningen kan ta fasta på att undersöka om Veterancentrum, som har nödvändig kunskap, skulle kunna vara en del av lösningen, och även se om det går att ge dem ett sådant uppdrag inom ramen för stöd- och biståndspaket till Ukraina. Ann-Sofie Alm (M)

Motion till riksdagen 2025/26:2468 av Ann-Sofie Alm (M) Stöd till svenska veteraner som stridit för Ukraina Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över hur ett stöd till de som återvänder från att ha stridit i Ukraina, och deras anhöriga, skulle kunna utformas och tillkännager detta för regeringen. Motivering Flera svenskar har, av egen vilja, rest till Ukraina för att strida vid fronten mot Rysslands fullskaliga invasion. Många har tagit tjänstledigt eller sagt upp sig från sina arbeten. Några har betalat det högsta priset. De som återvänder bär med sig starka erfarenheter – fysiskt, men framför allt psykiskt. Kriget är brutalt. Att återvända till en vardag i trygghet och normalitet kan vara en större utmaning än själva insatsen. Sverige erbjuder god vård för fysiska skador, men för dem som drabbats av trauma, posttraumatisk stress eller psykisk ohälsa är stödet alltför ofta otillräckligt. Det finns ingen tydlig struktur, ingen självklar ingång till hjälp. Istället lämnas ofta familjer att själva bära ett ansvar de inte alltid är rustade för. I vissa fall får det allvarliga sociala och psykologiska följder. Att dessa individer valt att delta i ett krig, trots avrådan, befriar inte samhället från ansvar. Det handlar inte om juridik, det handlar om moral. Att människor som valt att försvara frihet, demokrati och europeisk säkerhet lämnas ensamma med sina erfaren ­ heter är inte värdigt ett land som Sverige. Jag anser därför att regeringen bör tillsätta en utredning om hur ett strukturerat, individuellt riktat stöd kan erbjudas svenskar som återvänder efter att ha deltagit i Ukrainas försvar. Det bör klargöras vilket ansvar svenska myndigheter har, vilka insatser som behövs och hur redan existerande aktörer, som Veterancentrum, kan användas. Veterancentrum har relevant kompetens och skulle med rätt uppdrag kunna bli en naturlig länk mellan sjukvård, civilsamhälle och stat. Lärdom kan också inhämtas från organisationer som har stor erfarenhet av att rehabilitera soldater, såsom Repower. En utredning bör även undersöka om detta stöd kan integreras i Sveriges bistånds- och återuppbyggnadsinsatser till Ukraina. På så sätt kan stödet utformas inom ramen för redan etablerade åtaganden och samtidigt ge Sverige bättre beredskap för liknande situationer framöver. Att se över möjligheten att utforma stödet såsom en del av ett stödpaket för Ukraina svarar också upp till frågan om återvändande från andra oroshärdar i världen. Det här är inte bara en fråga om omsorg, det är en fråga om principer. Ett stort ansvar ligger naturligtvis på individen som trots avrådan valt att ge sig ut i strid, men de samhälleliga kostnaderna, bortsett från de personliga och de moraliska, riskerar att bli väldigt höga om vi väljer att blunda för dessa människor som behöver vår medmänsk ­ liga hjälp och vårt samhälleliga stöd. Ann-Sofie Alm (M)