Jämför sakliga förslag
A · En bättre digital säkerhet – stärkt cybersäkerhet för nutid och framtid
2022/23 · HA02848 · Niels Paarup-Petersen (C); Mikael Larsson (C); Kerstin Lundgren (C); Ulrika Liljeberg (C); Malin Björk (C); Catarina Deremar (C); Anna Lasses (C); Elisabeth Thand Ringqvist (C); Rickard Nordin (C); Helena Vilhelmsson (C); Christofer Bergenblock (C)
Original hos RiksdagenB · Digitalisering för hela Sverige
2023/24 · HB022455 · Niels Paarup-Petersen (C); Elisabeth Thand Ringqvist (C); Rickard Nordin (C); Anders Ådahl (C); Martin Ådahl (C); Alireza Akhondi (C); Ulrika Heie (C); Stina Larsson (C); Helena Lindahl (C); Daniel Bäckström (C); Anders Karlsson (C); Helena Vilhelmsson (C)
Original hos RiksdagenVarför paret visas: Semantisk dokumentlikhet.
Ordlikhet 0.002 · ämneslikhet 0.794. Poängen är stöd för granskning, inte ett beslut om samma sakliga förslag.
Vad föreslår motionerna?
0 möjliga matchningar · 40 yrkanden i A · 12 i B.
Yrkanden har avgränsats automatiskt och parats ihop efter textlikhet, en motsvarighet per yrkande. Matchningen behöver granskas mot fulltexternas villkor och motiveringar. Utfallet avser kammarens beslut; ett saknat beslut betyder inte avslag.
- Yrkanden saknar motsvarighet
40 yrkanden i A utan säker motsvarighet
A1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att statsunderstödda cyberattacker bör omfattas av den solidariska säkerhetspolitiken och tillkännager detta för regeringen.
A2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige tydligare än i dag när vi blir utsatta för omfattande cyberangrepp bör uttala vilket land som står bakom när attribuering är möjlig, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska driva på för att länderna i Norden och inom EU alltid bör uttala stöd för och sluta upp bakom varandra vid cyberattacker och när det utsatta landet uttalar vem som är den skyldige statsaktören, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A4. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör utveckla en tydlig politik för hur man vill se den internationella rättsordningen utvecklas inom cyberområdet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A5. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör driva på för att en digital Genèvekonvention skapas med tydliga normer för lagliga och olagliga aktiviteter och adekvat respons och tillkännager detta för regeringen.
A6. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om förtroendeskapande åtgärder inom cyberområdet och tillkännager detta för regeringen.
A7. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att EU bör få en större roll i frågor som rör standarder kring cybersäkerhet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A8. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en EU-koordineringsmekanism vid storskaliga cyberattacker och tillkännager detta för regeringen.
A9. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ett digitalt katastrofteam och tillkännager detta för regeringen.
A10. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om cybervärn och tillkännager detta för regeringen.
A11. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om cybervärnpliktiga och tillkännager detta för regeringen.
A12. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om utveckling av Försvarsmaktens förmåga till både defensiva och offensiva cyberoperationer och tillkännager detta för regeringen.
A13. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utveckla kopplingen mellan cyberförsvar och psykologiskt försvar och tillkännager detta för regeringen.
A14. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillsätta en utredning om behovet av förfogandelagstiftning inom cyberområdet som träder i kraft vid höjd beredskap eller krig och tillkännager detta för regeringen.
A15. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillsätta en utredning för att se över ett eventuellt behov av att göra cyberförsvar till en egen försvarsgren och tillkännager detta för regeringen.
A16. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tydliggöra att PTS övergripande ansvar för kommunikation också innefattar digital kommunikation och tillkännager detta för regeringen.
A17. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att förenkla anmälningar av cyberbrottslighet till e-anmälningar som möjliggör en nationell lägesbild och hantering, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A18. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en översyn av resurserna till it-brottscentrum och tillkännager detta för regeringen.
A19. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bankerna ska införa kontrollsystem för utlandsbetalningar som avviker från det normala för att försvåra phishingbrott, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A20. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en it-haverikommission och tillkännager detta för regeringen.
A21. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa garantier för säkerhetsuppdateringar i digitala konsumentprodukter och tillkännager detta för regeringen.
A22. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tydligare krav gällande funktionalitet och säkerhet behöver ställas vid upphandlingar och tillkännager detta för regeringen.
A23. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att oberoende säkerhetsgenomgångar bör bli ett krav vid större upphandlingar och tillkännager detta för regeringen.
A24. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att civilsamhället bör inkluderas i utvecklingen av policyer som påverkar medborgarnas digitala rättigheter och tillkännager detta för regeringen.
A25. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ny lagstiftning måste ta hänsyn till svensk konkurrenskraft och att begränsningar helst bör tas fram inom EU-samarbetet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A26. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att uppdra åt PTS att genomföra en utredning om sårbarheterna i fibernät och noder för att få en nationell lägesbild och tillkännager detta för regeringen.
A27. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ta fram minimistandarder och funktionskrav för samhällsviktig verksamhet och tillkännager detta för regeringen.
A28. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att MSB:s/Säpos rekommendationer och best practices bör utvecklas, förtydligas, anpassas och spridas så att flera olika typer av organisationer har förutsättningar att följa rekommendationerna, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A29. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om löpande sårbarhetstestning av kritisk infrastruktur och tillkännager detta för regeringen.
A30. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att monopol och ”single point of failure” i den digitala infrastrukturen ska undvikas och tillkännager detta för regeringen.
Kammarens beslut
Ingen säker koppling till officiellt yrkande. Se beslutsunderlaget
A31. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bredda kompetensen i samhället om cybersäkerhet, hot och risker via civilsamhället och tillkännager detta för regeringen.
A32. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av CSN-berättigade yrkesutbildningar, exempelvis YH-utbildningar, inom cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
A33. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om cybercampus för att stärka forskning, utbildning och innovation kring cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
A34. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om kompetensstrategier för att säkerställa en miniminivå av kunskap inom cybersäkerhet i offentlig sektor samt fördjupade och obligatoriska utbildningar för beslutsfattare och tillkännager detta för regeringen.
A35. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av masterutbildningar inom cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
A36. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om traineesystem inom cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
A37. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Upphandlingsmyndigheten bör få i uppdrag att skapa ett digitalt stödverktyg till användning vid upphandlingar för att förenkla upphandling av säkra digitala tjänster och tillkännager detta för regeringen.
A38. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av att utreda om arbete med vissa tjänster ska förutsätta certifiering av kompetens inom cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
A39. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av att stödja olika initiativ för att sprida information och medvetenhet om cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
A40. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av att kunskap kring cyberbrottslighet förs in i polisutbildningar på alla nivåer och tillkännager detta för regeringen.
12 yrkanden i B utan säker motsvarighet
B1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att staten ska ta en ledarroll i arbetet för standarder och skapandet av strukturerade data och API:er i svensk offentlig sektor och tillkännager detta för regeringen.
B2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en gemensam virtuell infrastruktur och tillkännager detta för regeringen.
B3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att offentliga tjänster ska kunna hanteras digitalt och tillkännager detta för regeringen.
B4. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utgångspunkten för offentliga data ska vara att de är öppna, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B5. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att den enskilda medborgaren bör ha ägarskap över sina data i offentliga system och veta hur och när de har använts och tillkännager detta för regeringen.
B6. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att medborgaren enbart ska behöva lämna specifik information en gång till det offentliga och tillkännager detta för regeringen.
B7. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en översyn av skatter, avgifter och avdrag bör göras för att säkra en konkurrensneutral och tidsenlig lagstiftning i den digitala sektorn och tillkännager detta för regeringen.
B8. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om digitalt id och tillkännager detta för regeringen.
B9. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om digitala betalningar och tillkännager detta för regeringen.
B10. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bilder på offentlig konst bör kunna delas online utan restriktioner och tillkännager detta för regeringen.
B11. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att säkra tillgången till offline-betalningar i digitala betalningssystem som t.ex. Swish och tillkännager detta för regeringen.
B12. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skapa en öppen infrastruktur för digitala betalningar för att öka transparens och konkurrens samt redundans i det digitala betalningssystemet och tillkännager detta för regeringen.
Hela texten jämförs: A 8440 ord · B 4765 ord. Borttaget i A / Tillagt i B.
Motion A
Motion till riksdagen
2022/23:848
av Niels Paarup-Petersen m.fl. (C)
En bättre digital säkerhet – stärkt cybersäkerhet för nutid och framtid
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att statsunderstödda cyberattacker bör omfattas av den solidariska säkerhetspolitiken och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige tydligare än i dag när vi blir utsatta för omfattande cyberangrepp bör uttala vilket land som står bakom när attribuering är möjlig, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska driva på för att länderna i Norden och inom EU alltid bör uttala stöd för och sluta upp bakom varandra vid cyberattacker och när det utsatta landet uttalar vem som är den skyldige statsaktören, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör utveckla en tydlig politik för hur man vill se den internationella rättsordningen utvecklas inom cyberområdet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör driva på för att en digital Genèvekonvention skapas med tydliga normer för lagliga och olagliga aktiviteter och adekvat respons och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om förtroendeskapande åtgärder inom cyberområdet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att EU bör få en större roll i frågor som rör standarder kring cybersäkerhet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en EU-koordineringsmekanism vid storskaliga cyberattacker och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ett digitalt katastrofteam och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om cybervärn och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om cybervärnpliktiga och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om utveckling av Försvarsmaktens förmåga till både defensiva och offensiva cyberoperationer och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utveckla kopplingen mellan cyberförsvar och psykologiskt försvar och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillsätta en utredning om behovet av förfogandelagstiftning inom cyberområdet som träder i kraft vid höjd beredskap eller krig och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillsätta en utredning för att se över ett eventuellt behov av att göra cyberförsvar till en egen försvarsgren och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tydliggöra att PTS övergripande ansvar för kommunikation också innefattar digital kommunikation och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att förenkla anmälningar av cyberbrottslighet till e-anmälningar som möjliggör en nationell lägesbild och hantering, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en översyn av resurserna till it-brottscentrum och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bankerna ska införa kontrollsystem för utlandsbetalningar som avviker från det normala för att försvåra phishingbrott, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en it-haverikommission och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa garantier för säkerhetsuppdateringar i digitala konsumentprodukter och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tydligare krav gällande funktionalitet och säkerhet behöver ställas vid upphandlingar och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att oberoende säkerhetsgenomgångar bör bli ett krav vid större upphandlingar och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att civilsamhället bör inkluderas i utvecklingen av policyer som påverkar medborgarnas digitala rättigheter och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ny lagstiftning måste ta hänsyn till svensk konkurrenskraft och att begränsningar helst bör tas fram inom EU-samarbetet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att uppdra åt PTS att genomföra en utredning om sårbarheterna i fibernät och noder för att få en nationell lägesbild och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ta fram minimistandarder och funktionskrav för samhällsviktig verksamhet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att MSB:s/Säpos rekommendationer och best practices bör utvecklas, förtydligas, anpassas och spridas så att flera olika typer av organisationer har förutsättningar att följa rekommendationerna, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om löpande sårbarhetstestning av kritisk infrastruktur och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att monopol och ”single point of failure” i den digitala infrastrukturen ska undvikas och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bredda kompetensen i samhället om cybersäkerhet, hot och risker via civilsamhället och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av CSN-berättigade yrkesutbildningar, exempelvis YH-utbildningar, inom cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om cybercampus för att stärka forskning, utbildning och innovation kring cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om kompetensstrategier för att säkerställa en miniminivå av kunskap inom cybersäkerhet i offentlig sektor samt fördjupade och obligatoriska utbildningar för beslutsfattare och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av masterutbildningar inom cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om traineesystem inom cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Upphandlingsmyndigheten bör få i uppdrag att skapa ett digitalt stödverktyg till användning vid upphandlingar för att förenkla upphandling av säkra digitala tjänster och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av att utreda om arbete med vissa tjänster ska förutsätta certifiering av kompetens inom cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av att stödja olika initiativ för att sprida information och medvetenhet om cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av att kunskap kring cyberbrottslighet förs in i polisutbildningar på alla nivåer och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Internets roll som en arena för aktörer som utmanar svensk säkerhet bortom fredstid har blivit allt viktigare. Flera av de omedelbara hoten mot svenska intressen är digitala. Det påverkar såväl svenska företags konkurrenskraft som samhällets funktionalitet och sammanhållning. Samtidigt blir den kriminella ekonomin allt mer digital. Phishing och identitetsstölder drabbar allt fler. Försäljning av droger sker inte i mörka gathörn utan på darknet. På nätet blir det också allt svårare att veta vem som ligger bakom de säkerhetshotande aktiviteterna när oheliga allianser med gemensamma intressen växer fram mellan främmande makts underrättelsetjänster, kriminella nätverk och extremister.
Utvecklingen har pågått i flera år, men den politiska nivån i Sverige har inte svarat upp mot utvecklingen. Sverige ska enligt regeringens strategi vara det land i världen som är bäst på att nyttja digitaliseringens möjligheter. Det är bra. Men det innebär som utgångspunkt också att vi blir det land som blir mest utsatt för digitaliseringens risker. Det ger politiken ett stort ansvar att skapa förutsättningar för en säker digitalisering av myndigheter, företag och medborgare.
Medvetenhet kring frågans aktualitet, komplexitet och potentiella konsekvenser saknas på högsta politiska nivå i kommuner och regioner men också inom Regerings
kansliet. Det kan ifrågasättas om en statsminister som säger att han aldrig har handlat på nätet kan utgöra det ledarskap som behövs för att frågan ska komma högre upp inom Regeringskansliet. Cybersäkerhet är en fråga som hanteras på ett stort antal departement där en bristande helhetsbild leder till konkurrens om resurser och mandat mellan myndigheter snarare än fokus på hur samhällsproblem ska lösas.
Sveriges geopolitiska läge och starka innovationskraft gör oss till ett utsatt land. Till de stora underrättelsehoten brukar Ryssland, Kina och Iran pekas ut av Säkerhets
polisen. Men oavsett om det är en stat eller en kriminell gruppering som ligger bakom en attack är det lätt för individer, företag och myndigheter att bli drabbade direkt eller indirekt.
I händelse av en större cyberkonflikt, antingen som en del av en större konventionell konflikt eller begränsad till den digitala domänen, kommer alla att bli drabbade med potentiellt mycket stora konsekvenser för vårt samhälles funktionalitet, vårt lands handlingsfrihet och enskilda individers integritet.
I ett digitalt samhälle är vi beroende av digitala tjänster för välfärd och vardag. När de facto monopol som Bank-id inte fungerar kan du inte längre göra digitala betalningar, boka vård eller legitimera dig digitalt. Ju mer digitala vi blir, desto mer sårbara blir vi samtidigt. Därför måste kraven på de samhällskritiska funktionerna öka, liksom säkerhetshotande monopol måste undvikas. Kan du legitimera dig med flera tjänster är konsekvensen av en attack mot en enskild tjänst mindre.
Det svåra med it-säkerhet är inte säkerheten, utan hur den kombineras med att ha fungerande, enkla, öppna tjänster som kontinuerligt är uppkopplade till ett överkomligt pris. Sverige måste digitaliseras för att inte förlora konkurrenskraft och innovation. Men det måste ske säkert. Här har Sverige halkat efter.
Det är i gränslandet mellan säkerhet och samhällsutveckling som politiska förslag kring cybersäkerhet måste balansera. Det är med den inställningen som våra förslag har tagits fram.
Sverige måste fortsätta att vara en spjutspets för öppen handel, individuella friheter och digitala tjänster. Skyddet för vårt samhällets säkerhet, att värna befolkningens liv och hälsa, samhällets funktionalitet och grundläggande värden såsom demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter tar sin början på den digitala arenan. Och för att klara det behövs en sköld som skyddar mot dem som vill skada eller utnyttja våra friheter och vår öppenhet.
En god cybersäkerhet är också en konkurrensfördel i en global digital ekonomi. Den som har en robust verksamhet som klarar att leverera även under cyberattacker vinner över den som står still. Den som kan skydda sina hemligheter behåller sina konkurrens
fördelar.
Centerpartiet vill att Sverige ska ligga i framkant i den digitaliserade utvecklingen, och den upptrappning som vi ser på den internationella arenan påverkar alla delar av det svenska samhället. För att Sverige ska kunna möta de komplexa hoten har Center
partiets internationella kommitté tillsammans med ansvariga riksdagsledamöter gjort ett stort insamlingsarbete och samtalat med en lång rad av Sverige mest kunniga personer inom cyber- och informationssäkerhet från myndigheter, fristående experter och näringsliv men också internationella organisationer inom cybersäkerhet. Det har resulterat i en rapport som sedan omvandlats till denna kommittémotion utifrån de förutsättningar som gäller för motioner. Rapporten bygger på ett stort antal samtal med experter på området, liksom en genomgång av litteratur kring cybersäkerhet. Det är genom dessa samtal och kunskapsinhämtning som förslagen i rapporten har arbetats fram. Därtill har vi läst och tagit till oss olika rapporter på området och satt oss in i olika fallbeskrivningar.
Vår förhoppning är att våra förslag kan bidra till att göra Sverige säkrare och inleda en politisk debatt som sätter cybersäkerhet så högt på agendan som den behöver vara. Cybersäkerhet brukar ofta hanteras som en försvarsfråga; det är den också, men rapporten och förslagen tar en bredare ansats och inkluderar behov av åtgärder i hela samhället.
Sveriges tillväxt och säkerhet förutsätter att Sveriges förmågor att hantera digitala hot ökar.
Vi är redan under attack. Vi behöver ett starkare digitalt försvar.
Sårbarheter och hot från främmande makt
FRA, Säpo och Försvarsberedningen konstaterar att det är cyberattacker som utförs av statsunderstödda aktörer eller statliga aktörer som utgör de största cyberhoten mot vårt land. Systematisk kartläggning, underrättelser, överbelastningsattacker och cyberintrång för att få skyddsvärd information om företag, samhällsviktig verksamhet eller individer är metoder som används.
Syftet är att stänga ner samhällsviktig verksamhet, göra oss rädda och minska vår handlingsfrihet. Och alla drabbas: enskilda individer, små företag, stora företag, kommuner och regioner, samhällsviktig verksamhet och statlig verksamhet. Sveriges cybersäkerhet måste förbättras med ett öppet och hållbart samhälle som grund. Ett cybersäkerhetscenter bestående av ett antal statliga myndigheter och cybersoldater hos Försvarsmakten räcker inte. Fler måste göra mer och tänka längre, som Säkerhets
polisens chef Klas Friberg uttryckte det när Säpo presenterade sin årsrapport för 2020.
Gapet mellan digitaliseringshastigheten och utvecklingen av cybersäkerhet i Sverige behöver minska. En person med god kunskap sa under ett av våra samtal:
”Den stora oron idag är att vi inte gör tillräckligt kvalificerat jobb på bredden i samhället.”
Här finns stor anledning till oro men också möjlighet till bättring, om samhället kraftsamlar.
Det är många länder som har förmåga att utföra cyberangrepp, ofta med hög uthållighet och samordningsförmåga. Både Ryssland och Kina genomför koordinerade antagonistiska handlingar mot Sverige och kan använda sig av stora resurser för att nå sina målsättningar. Den som har tid, kompetens och resurser kan ta sig in i alla delar av internet. Och de som gör det är andra länders säkerhetstjänster, underrättelsetjänster och försvarsmakter. Ingen skillnad görs mellan civilt och militärt, offentligt och privat. Ingen är fredad. Det betyder att alla är potentiella måltavlor. Storskaligheten i attackerna kan vara svåra att stå emot också för den bästa. För andra är attackerna helt omöjliga att ens upptäcka förrän det är för sent. De aktörer som utför dessa aktiviteter har utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska samt ekonomiska syften med sin verksamhet och vill gynna sitt lands intressen.
Försvarsberedningen skriver att konsekvenserna av ett cyberangrepp kan bli lika stora för samhällsviktig verksamhet och kritisk infrastruktur som ett konventionellt militärt angrepp. En skillnad är dock att det kan göras på distans. Genom cyberangrepp kan länderna uppnå sina syften på ett sätt som ofta är både anonymt och förnekbart. Det är en utmaning för Sverige och andra länder att hantera eftersom det riskerar att leda till att länderna kommer undan med sina attacker.
Det ökande antalet cyberattacker kan sägas vara symptom på de globala geopolitiska utmaningarna. Det är en del i den hybridkrigföring som pågår. Andra medel är påverkansoperationer, desinformation och sabotage. Det är medel som i sig får både större spridning och effekt i en digitaliserad värld.
Angripande länder försöker öka det egna landets handlingsfrihet genom att angripa andra länders sårbarheter, försöka påverka förtroendet mellan ett lands ledning och dess befolkning, tillförskaffa sig information man annars inte hade haft och slå split mellan allierade länder. Komplexa beroenden gör att konsekvenserna av cyberangrepp är mycket svåröverblickbara och därmed svårhanterliga för den som blir utsatt.
Den starkes rätt, maktpolitik, har blivit viktigare på bekostnad av den nu utmanade multilaterala, regelbaserade världsordningen. Sverige, ett litet export- och import
beroende demokratiskt land baserat på en kunskapsekonomi, riskerar att bli en av de stora förlorarna om den regelbaserade ordningen går förlorad.
Vårt lands sårbarheter och beroenden kan mycket väl redan vara kartlagda av främmande makt redan idag. Kanske har de till och med en bättre samlad uppfattning om dessa än vad våra egna myndigheter har eftersom någon samlad översyn inte gjorts av svenska myndigheter. Vi utgår som samhälle ifrån att främmande makt inte redan har ett informationsövertag i fråga om våra samlade it- och cybersårbarheter
.
Men det kan man på inget sätt räkna med.
Men det är inte bara utländsk makt som ägnar sig åt aggressiv och subversiv verksamhet; kriminella ligor agerar allt oftare i cyberdomänen och kostar stort lidande för enskilda utsatta.
För att förbättra samhällets motståndskraft mot cyberhot på bredden i samhället vill Centerpartiet:
se en solidarisk cybersäkerhet i en orolig värld
stärka Sveriges försvar mot cyberattacker
se en cybersäkerhet för hela samhället där näringsliv och det offentliga arbetar tillsammans
skydda den digitala infrastrukturen
bygga kompetens på bredden i samhället genom kraftsamling och specialiserade utbildningar både inom studieförbund och universitet och högskolor.
En solidarisk cybersäkerhet i en orolig omvärld
Som vi beskrivit ovan utsätts Sverige och andra länder för statsunderstödda cyber
attacker med geopolitiska, ekonomiska och försvarsmässiga syften. De är ofta både anonyma och förnekbara. Det finns en uppenbar risk att länder riskerar att komma undan om de vare sig avslöjas eller straffas för sina antagonistiska handlingar. Ett sätt för länder att ändå få kunskap om och kunna veta vem som ligger bakom sådana statsunderstödda cyberattacker är genom underrättelsearbete och samarbete mellan underrättelsetjänster. Men information som fås genom underrättelsearbete kan inte alltid avslöjas, vilket bidrar till att det är svårt att peka ut ansvariga även om underrättelse
tjänsten vet vem som står bakom. Det finns också ett politiskt pris för den som pekar ut andra länder som skyldiga.
Det finns dock exempel på länder som har gått ut och avslöjat vilket land som ligger bakom en cyberattack; nämnas kan Norge när Stortinget utsattes för en stor cyberattack där både anställdas och stortingsledamöters e-postadresser utsattes för dataintrång och stora mängder information stals. Syftet var att tillförskaffa sig information om och från norska politiker. En cyberattack som alltså riktades mot demokratins kärna, vilket i sig inte är något ovanligt – också Demokraterna i USA har drabbats såväl som Macron i Frankrike. Ryssland nekade inte
bara till anklagelserna utan kom också med motanklagelser och skyllde på Norge för att försämra de bilaterala relationerna, och dagen därpå genomfördes också en rysk flygning med strategiskt bombflyg med nukleär kapacitet i norska havet. Inga EU-länder, inte heller de nordiska länderna, ställde upp bakom Norge då de pekade ut Ryssland som ansvarigt, vilket lämnade landet ensamt i fråga om att stå upp mot rysk aggressivitet.
[1]
Stortinget utsattes för ytterligare ett dataintrång i mars 2021.
Samtidigt saknas ett internationellt regelverk, en digital Genèvekonvention, som tydliggör vad som är acceptabla handlingar i cyberdomänen, men också vad som är en adekvat respons. Tallinnmanualen ger en indikation av nuläget men ett större grepp behöver tas. När det saknas tydlighet riskerar en outtalad och icke överenskommen praxis att utvecklas som inte gynnar små länders säkerhet. När internationella regler och standarder saknas blir också samarbete mellan länder svårare, både förebyggande, kapacitetsbyggande och responsivt. Mer behöver göras och allt fler länder har en uttalad syn på hur man vill att det internationella samarbetet utvecklas och vilka normer och standarder som vi vill se i ett internationellt regelverk kring cybersäkerhet. Dock inte Sverige. Här måste vidare steg tas, också för att Sverige ska kunna påverka och driva utvecklingen på den internationella arenan.
Det saknas också förtroendeskapande mekanismer vad gäller internationellt cybersäkerhetssamarbete. Länge och tidigare har det funnits många sådana, exempelvis inom nedrustningsområdet. På samma sätt som Sverige var aktivt i det arbetet skulle vi kunna bidra aktivt till att det skapas sådana mekanismer vad gäller cybersäkerhet. Kostnaden för aggressiva statsunderstödda cyberaktiviteter mot Sverige måste höjas, och det rejält. Det är en del av vårt lands motståndskraft att kunna agera när vi och våra demokratiska grannländer utsätts, i fred, krig och allt däremellan. Den solidariska säkerhetspolitiken bör, som vi ser det, omfatta också cyberdomänen och hot och attacker som länder utsätts för på den arenan.
Inte heller Sverige har en historia av att avslöja vilka länder som ligger bakom cyberattacker mot vårt land. Ett undantag värt att notera är våren 2021, när Säkerhets
polisen pekade ut Ryssland och GRU (ryska militära underrättelsetjänsten) för att ligga bakom cyberdataintrånget mot Svenska Riksidrottsförbundet 2017–2018 där syftet var att svartmåla svenska idrottare som fuskare och på så sätt sätta sig själv och sina egna dopade idrottare i bättre dager. Eftersom det psykologiska försvaret av Sverige börjar i avslöjandet så är det viktigt att också från politiskt håll vara tydlig med att Sverige utsätts för andra staters cyberangrepp, och att vi har en hotbild mot oss så att medborgarna kan agera utifrån kända fakta. Därtill bör det övervägas om ytterligare åtgärder, såsom sanktioner och diplomatiska utvisningar, behövs i varje enskilt fall. Hade det funnits ett internationellt regelverk och internationella normer hade sådana beslut underlättats. Sverige bör med likasinnade inom Norden, inom EU och i det transatlantiska samarbetet arbeta för en gemensam ordning så länge som ett globalt regelsystem saknas.
Därtill kan man tänka sig att EU på samma sätt som för exempelvis skogsbränder får till uppgift att koordinera enskilda medlemsländers expertresurser inom cyberområdet i det fall ett land utsätts för en omfattande cyberattack som det inte kan klara av självt, och landets myndigheter ber om stöd. Precis som i räddningstjänstsamarbetet inom EU (civilskyddssamarbetet) ska det vara frivilligt att både anmäla in nationella resurser och att vid varje enskilt tillfälle kunna välja om man vill bidra med dem eller inte. På samma sätt som inom civilskyddssamarbetet hade EU också kunnat ha medfinansierings
resurser för att bygga upp sådana nationella kompetenser som EU samlat saknar. Sverige skulle vid behov kunna bidra till en sådan solidarisk cyberpolitik genom att både självständigt och inom ramen för EU:s civila krishanteringsmekanism bygga upp ett världsledande digitalt katastrofteam som kan tillhanda kommunikativ infrastruktur i kriser, naturliga kriser såväl som sådana som skapats av cyberangrepp eller krig.
Stärkt försvar mot cyberattacker
När statsminister Thorbjörn Fälldin beordrade ÖB att Försvarsmakten skulle hålla gränsen under ubåtskrisen med grundstötningen av U137 i Karlskrona skärgård så hade Sverige förmågan att göra så. Någon riktig gräns går inte att hålla i cyberrymden, men en svensk statsminister måste ha medlen att på ett aktivt sätt kunna skydda kritiska svenska intressen också på den digitala arenan. Kopplingarna mellan infrastruktur, psykologiskt försvar och samhällets totala försvarsförmåga är digitala och avgörs på en digital arena där frågorna hänger ihop. Sverige attackeras varje dag digitalt; det är på tiden att vi får förmågor som motsvarar hotet.
Sverige behöver ha en aktiv försvarsförmåga för att snabbt kunna skydda viktiga tillgångar, spåra angripare, störa angripare och slå tillbaka mot angripare. Försvars
makten har idag ansvaret för detta när en statsaktör attackerar och kan genomföra både defensiva och offensiva operationer. De defensiva operationerna syftar till ett försvar av informationssystem för att förneka motståndaren tillgång till att påverka svenska nätverk. Offensiva operationer handlar om att förhindra motståndaren från att genomföra angreppen, bland annat genom att attackera motståndarens system eller genomföra andra aktiviteter som får motståndaren att avbryta attacken. Förmågan till bägge behöver utvecklas.
Sedan 2020 utbildar Försvarsmakten värnpliktiga cybersoldater i samarbete med KTH där värnplikten beskrivs så här: ”Kärnan i arbetet med att förstärka cyber
försvarsförmågan är utökad kapacitet till defensiva och offensiva cyberoperationer mot kvalificerade motståndare i cyberdomänen. Cyberoperationer är en lika självklar del i modern krigföring som mark-, sjö- och luftoperationer och är därmed en naturlig del av det nationella försvaret av Sverige och svenska intressen.” Det är angeläget att cybersoldaterna på sikt blir fler. Den kompetens som de individerna då utvecklar kan sedan, förutom att stärka Försvarsmaktens egen kompetens och cyberförmåga, också stärka cyberkompetensen i samhället i stort, exempelvis inom andra totalförsvars
myndigheter men också inom näringsliv eller kommuner och regioner. Som vi ska se nedan är bristen på kompetens inom detta område skriande.
Som vi ska se nedan är det också vanligt att strategisk kompetens kring cybersäkerhet ofta saknas i olika organisationers ledningar. Det hanteras som en it
‑
fråga, vilket inte är tillräckligt. För att belysa ett eventuellt behov av att stärka cyberfrågornas vikt i Försvarsmakten vill Centerpartiet utreda om det finns ett behov av att införa ytterligare en cyberförsvarsgren jämte armén, flygvapnet och marinen.
Under höjd beredskap och krig har staten stora befogenheter att beslagta och förfoga över Sveriges privatägda industri, privatpersoners fordon och andra resurser som fysiskt kan behövas i en krigssituation. Syftet med förfogandelagstiftningen är att stärka Sveriges förmåga att hantera och motstå krig utan att staten själv måste äga all materiel. Var och en är en del av totalförsvaret i Sverige. Förfogandelagstiftningen är baserad på fysiska enheter i en materiell värld. Men i och med att krigsarenan har utvecklats till att också omfatta en digital värld är inte bara fysiska utan även digitala resurser avgörande för statens förmågor idag. Lagen om elektronisk kommunikation ger vissa möjligheter kopplade till själva näten, men det är oklart om dessa skrivningar räcker i dagens läge. Vi vill därför se över om förfogandelagstiftningen behöver uppdateras för att också inkludera digitala resurser för krigföring i cyberdomänen.
De frivilliga försvarsorganisationerna ligger sedan länge Centerpartiet varmt om hjärtat. Alla i Sverige ska kunna bidra till totalförsvaret, också om ens intresse och kompetens i huvudsak inte finns inom det traditionellt militära området, dvs. armén, flygvapnet och marinen. Samhällets förmåga att stå emot och återhämta sig från cyberattacker måste bli bättre. Vi vill därför att det övervägs att skapa ett cybervärn som står på två ben. Ett ben för att bidra till att stärka samhällets förmåga att hantera stora cyberattacker och ett ben för att stå emot otillbörlig informationspåverkan under höjd beredskap och ytterst krig, dvs. cybervärnet ska också ha uppgifter inom det psykologiska försvaret. På så sätt kan vi också tydliggöra sambandet mellan cyber och psykologiskt försvar. Cybervärnet ska utgöra en aktiv del av totalförsvaret med kompetens som kan nyttjas av olika aktörer som själva saknar tillräcklig kompetens. Det blir en förstärkningsresurs på samma sätt som vissa andra kritiska resurser som frivilliga redan gör inom ramen för de frivilliga försvarsorganisationernas arbete.
En nyckelaktör i Sveriges cyberförsvar är FRA som idag skyddar de mest skyddsvärda verksamheterna. FRA identifierar och följer angripare från utlandet i syfte att skydda Sveriges digitala integritet. Även om FRA har fått utökade anslag de senaste åren är utmaningarna som ska mötas fortsatt så stora att ytterligare förstärkningar på sikt kommer att behövas.
Cybersäkerhet för hela samhället
Det offentliga är bara en liten del av det svenska samhället. Ska Sverige ha ett bättre skydd är det alltså inte bara det offentliga Sverige som behöver ett bättre skydd. Det är också näringslivet, civilsamhället och inte minst den enskilda medborgaren. Civilsamhällets aktörer måste med in i utvecklingen av de policyer som ska säkra medborgarnas rättigheter i den digitala vardagen.
För den enskilda medborgaren är den avgörande insatsen en ökad säkerhetsmed
vetenhet. Det krävs kompetenssatsningar brett i samhället. Vi skriver mer om detta i kommande kapitel. Samtidigt måste såklart produkter, såsom exempelvis en mobil etc., som köps in hålla en viss säkerhetsnivå. Idag går det att i handeln köpa smartphones som inte kommer att säkerhetsuppdateras efter att de lämnar butiken. Det innebär i praktiken att de säljs med öppna säkerhetshål från dag ett, vilket försvårar, om inte omöjliggör, för en enskild individ att kunna skydda sig och sin information. Detsamma gäller andra typer av hårdvara, också sådan som köps in av offentliga aktörer. Samhället ställer krav på konsumentsäkerhet på en lång rad områden men inte på säkerhets
området. Det är dags att ändra på det och i konsumentlagstiftningen och vid offentlig upphandling kräva uppdateringsgarantier på tre år eller produktens levnadstid, om denna är kortare.
Näringslivet och civilsamhället är avgörande delar av samhällets funktion och även av samhällets beredskap. Utan fabriker som producerar varor och tjänster och utan organisationer som hjälper till i vardagen och stödjer det offentliga blir utmaningar till kriser. Som vi sett det under den pågående pandemin. Därför är näringslivets och civilsamhällets cybersäkerhet också ett nationellt intresse – men ansvar för varje organisation som inte riktigt vet vad som är en tillräckligt bra nivå. Statens viktigaste roll är att skapa bättre förutsättningar för dessa organisationer och företag att vara motståndskraftiga samtidigt som förmågan att skapa, utveckla och uppfinna behålls.
Ett exempel på dagens utmaningar är EU-domstolens beslut i Schrems II-domen. Alla svenska organisationer som använder molntjänster famlar inför hur de ska agera. Kan man fortsätta att använda molntjänster som ägs av företag med sin bas utanför EU? Ska vi avsluta alla digitala utvecklingsprojekt där molntjänster ingår? Hela vårt CRM
‑
system ligger i molnet, måste vi avsluta det? Det är frågor som ställs över hela Sverige. Men från staten kommer inga riktlinjer. Ska vi ha en fungerande digitalisering där företag och civilsamhället får möjlighet att agera baserat på krav och hot måste staten, i detta tillfälle genom Integritetsmyndigheten, vara mer konsekvent och snabb i att ge rekommendationer kring aktuella informationssäkerhetsutmaningar.
Vi måste också konstatera att en del av problemet med dagens digitalisering av samhället ligger i samarbetet mellan företag och offentliga organisationer. Antalet havererade it- och digitaliseringsprojekt är för omfattande för att nämna. Och det kostar miljarder av skattekronor och det kostar på säkerhetssidan. Stockholms skolplattform är ett i skrivande stund aktuellt exempel där återkommande allvarliga säkerhetshål har negligerats eller hanterats allt annat än skyndsamt. Personer som uppmärksammat säkerhetshålen har uppfattats som motståndare och inte medspelare. Det är en kultur som motverkar säkerheten i systemen.
En orsak till problemen kring skolplattformen och liknande stora system kan vara att samma aktörer som bygger systemen ansvarar för att avgöra om de är säkra. Vid stora och samhällsviktiga it- och digitaliseringsupphandlingar måste såväl köpare som leverantör ha kompetens att kravställa respektive leverera säkra system. Och dessa krav bör kontrolleras och dokumenteras av en oberoende granskare. På så sätt kan samhället undvika en lång rad allvarliga digitala säkerhetsbrister och stärka it-konsulternas fokus på säkerhet. Ett uppdrag ska även ges till relevanta myndigheter, t.ex. Statens haverikommission och CERT-SE, att utreda stora it-relaterade incidenter. Myndigheter som redan idag tar emot incidentrapporter, t.ex. baserat på NIS-direktivet, MSB/Säpo ska ges i uppdrag att offentliggöra rapporter om det som inträffat för att möjliggöra lärande även utanför den drabbade organisationen.
Näringslivet och civilsamhället besitter både kompetenser och förmågor som det offentliga Sverige inte besitter. Men enligt våra samtal är det tydligt att samarbete och förtroende saknas för varandras kompetens mellan det offentliga och det privata näringslivet.
Civilsamhällets förtroende för staten som garant för frihet och öppenhet är också utmanat. Och särskilt när det kommer till cybersäkerhet är det avgörande att säkra att staten arbetar för att försvara medborgarnas rättigheter – inte utarma dem. Därför måste civilsamhällets aktörer vara aktiva parter i framtagandet av en policy på cybersäkerhets
området.
Det är en utmaning för näringslivet att det inte finns EN ansvarig aktör; man vet inte vart man ska vända sig eller så måste man vända sig till många olika aktörer som i värsta fall säger olika saker. Oklar ansvarsfördelning gör att frågor riskerar att hamna mellan departement, budgetposter och ansvarsutkrävande. Vi har under våra samtal fått höra exempel från stora näringslivsaktörer, relevanta branschorganisationer, att de ser ett stort mervärde i att samarbeta med det nya cybersäkerhetscentret och att de har skrivit och föreslagit det men mötts av tystnad. Det är synd för kopplingen mellan centret och det privata näringslivet är essentiell, inte minst för att företag äger samhällsviktig infrastruktur. Det kan möjligtvis ha att göra med att flera av de myndigheter som utgör cybersäkerhetscentret är underrättelsemyndigheter och att det eventuellt präglar deras kultur. Men cybersäkerhetsfrågorna i samhället blir inte bättre av isolering och brist på samverkan. Kopplingen mellan offentlig och privat sektor är oerhört viktig men det offentliga tycks vara så oerhört rädda för att sitta ner och samverka eller ens samtala. Detta trots att det finns bra exempel på bra samverkan som lett till stor nytta, exempelvis Lindholmen science park. Det riskerar ytterst att få konsekvenser både för hur lagförslag utformas och för svensk konkurrenskraft, om svenska krav blir högre än inom resten av EU. Staten och det offentliga kan inte lösa allt självt. Näringslivet är avgörande för en hög cybersäkerhet och näringslivets säkerhet är en del av samhällets säkerhet.
I och med att det saknas säkerhetskrav på digitala produkter som enskilda använder, eller kanske till och med mer eller mindre tvingas att använda – såsom Bank-id, så blir det ännu viktigare att de håller en hög säkerhetsnivå. Att en stor mängd produkter utvecklas utan krav på säkerhet möjliggör en ny typ av brottslighet. Och som samhälle har vi accepterat det. Här skulle fler kunna göra mer. Det gäller inte minst bankernas interna flaggningssystem. Kanske behöver bankerna ha en intern kontrollmekanism eller fördröjningsprocesser när Agda 90 som aldrig förr gjort en utlandsbetalning helt plötsligt vill föra över en miljon kronor till Nigeria. Wishingbrott riktade mot främst äldre för ca
40
miljoner kronor av privatpersoners besparingar ut ur landet varje månad. Lägg därtill kontokortsbedrägerier där 99,7
% av brotten inte lagförs och kanske aldrig ens anmäls. I de fall då någon döms är straffen låga. I princip innebär det att samhället har avkriminaliserat denna typ av kriminellt beteende. Och det är inte bara enskilda individer som utsätts; också småföretagare som utsätts för cyberangrepp såsom ransomware och intrång är oerhört utsatta.
Brott kopplade till digitalisering är en stor del av dagens brottslighet. Runt 90
procent av alla polisärenden innehåller digitala bevis, och med utökningen av IoT kommer den andelen att öka. Men de som utsätts för cyberbrott är hänvisade till den lokala polismyndigheten som inte sällan lägger ner ärendet och som sällan har kompetens att värdera innebörden av cyberbrottslighet. Det gör det också svårt att få en nationell lägesbild över omfattningen och konsekvenserna. Anmälningsprocessen för cyberbrott måste digitaliseras och anmälningarna gå direkt till it-brottscentrum under NOA. Idag skrivs det mesta av direkt och många anmäler inte då det är för krångligt.
Sverige är det kanske mest digitaliserade landet i världen. Det gör också att svenska bolag är särskilt utsatta för cyberkriminalitet. Sverige ligger till exempel klart i topp när det kommer till kostnaden för ransomwareincidenter men är bland de sämsta när det kommer till att stoppa attackerna innan data krypteras.
[2]
Det kan också förklara varför svenska företag i mycket större omfattning än företag i andra länder betalar lösen
summor för att få tillbaka sina data, vilket i sin tur ökar incitamenten att attackera Sverige.
Svenska försäkringsbolag betalar generellt inte ut ersättning för lösensummor och cyberförsäkringar är ännu i sin linda. Det kan alltså få oerhört stora konsekvenser för de företag som drabbas. Ett intrång kostar typiskt tiotals miljoner kronor och kan pågå länge innan det upptäcks. Därför är det också en utmaning att bara 1 av 7 svenska informationssäkerhetschefer rapporterar direkt till en vd eller styrelse.
[3]
Att ge Sveriges företag bättre förutsättningar för att skydda sig mot cyberattacker är en avgörande fråga för svensk konkurrenskraft. Samtidigt kan kraven på företagen inte hindra svensk konkurrenskraft så att konsekvensen av regleringar blir ett fattigare Sverige istället för ett säkrare Sverige.
Det finns idag ett regeringsuppdrag till polisen (it-brottscentrum) att höja förmågan inom organisationen kring cyberbrottslighet. Men regeringsuppdraget följdes inte av några pengar och internt inom polisen har heller inga resurser avsatts för uppdraget. Det innebär att kunskapshöjande insatser uteblir, att utredningar läggs ner och att brottslingar går fria. Bättre förutsättningar behövs. För Sveriges medborgare och företag är det it-brottscentrumet, och inte cybersäkerhetscentret, som är den viktigaste aktören för att få hjälp mot cyberkriminalitet. Därför kan inte cybersäkerhetscentret ses som den enda spjutspetsen i kampen mot cyberhot.
Skydda den digitala infrastrukturen
Även om samhället snabbdigitaliserats under pandemin så hamnar Sverige långt ner på OECD:s digitaliseringsrankningslista och långt efter OECD-snittet när det kommer till digitalisering av den offentliga sektorn,
[4]
och vi ligger på plats 52 i National Cyber Security Index. Både Sverige och EU är dessutom extremt beroende av andra länder för att få tag på hårdvara och eftersom leveranserna sker ”just-in-time” finns heller inga lager att använda vid stoppade leveranser. I princip ingen produktion finns inom EU. Vi noterar att amerikanska it-jätten Intel nu ska investera 20
miljarder dollar i utökad produktion av halvledare – dvs. mikrochips, i USA. Det är den globala bristen som gör att produktionen nu plockas hem till USA. Bristen påverkar inte minst bilindustrin.
[5]
En mycket stor andel av all hårdvara som används inom EU kommer från Taiwan. Taiwan som Kina länge har hotat med militärt våld. Det är inte omöjligt att föreställa sig att Kina skulle lägga exportrestriktioner på Taiwan i händelse av ett väpnat angrepp. Det återstår att se hur Sverige och EU skulle hantera en sådan situation, inte minst om cyberattacker samtidigt slår ut viktig infrastruktur eller applikationer i våra egna länder. Vår förmåga att hantera en sådan situation ter sig i dagsläget som mycket liten. Vi saknar beredskap för det.
På nationell nivå finns det i Sverige idag ingen samlad kunskap om hur säkra våra digitala nät och vår digitala infrastruktur är. De stora operatörerna har koll på sina respektive nät men ingen aktör har koll på knutpunkterna eller vad som sker om dessa släcks ned, vilka kaskadeffekter som då kan uppstå eller hur vi ska komma till rätta med dem. Det kan uppenbart vara så redan idag att främmande makt har koll på dessa men att Sverige som land saknar det helt enkelt för att ingen aktör, myndighet eller organisation har ett utpekat ansvar för att ha en sådan lägesbild. Alla de små enskilda problem som kan finnas blir ett främmande-makt-problem för oss om de idag sitter och kartlägger var dessa brister finns.
Vi vet att utländsk makt bedriver kartläggningsverksamhet mot Sverige och att de på olika sätt testar våra system inklusive sårbarheter i vår infrastruktur. Vi måste därför utgå från att informationen redan finns hos främmande makt. Att någon annan kan sitta på en samlad information om sårbarheter och svagheter i vår digitala infrastruktur men inte vi som land är en stor försvars- och säkerhetspolitisk utmaning för oss. Uppenbart riskerar det att kraftigt begränsa vårt lands handlingsfrihet vid en stor cyberattack som påverkar samhällsviktig verksamhet. Vi ser behov av att PTS får i uppdrag att genomföra en nationell kartläggning av risker och sårbarheter i fibernäten och noder samt att i en sådan ta ett helhetsgrepp om beroenden och vad som behöver göras för att fibernäten tillsammans ska ge en ökad förmåga för alla de aktörer som utnyttjar dem. En sådan kartläggning behöver göras tillsammans med näringslivet som äger mycket av infrastrukturen.
Vattenrening, elförsörjning och andra helt grundläggande delar av samhällets infrastruktur är idag digitaliserade och därmed sårbara för attacker. Men sårbarheterna testas inte på ett strukturerat sätt och en överblick över sårbarheterna saknas. Den kritiska infrastrukturen måste sårbarhetstestas löpande så att vi själva känner till bristerna. Våra motståndare testar den redan.
Idag finns det tydliga säkerhetskrav på att sjukhus måste ha reservkraft eller att offentliga aktörer ska ha ett brandskydd m.m., men det finns inga krav på robusthet i digital infrastruktur. Digital infrastruktur är ett vitalt samhällsintresse och måste beaktas som det. Digitalisering utan krav på säkerhet och robusthet kan få stora konsekvenser för människors integritet och ökar risken för att utländska statsaktörer såväl som kriminella ligor kan få tillgång till information de inte ska ha och ger dem möjlighet att utnyttja säkerhetsluckor för att stänga ner samhällsviktig verksamhet och tjänster vi gjort oss beroende av i vardagen. Människors möjligheter att arbeta effektivt hemifrån påverkas vid störningar. Experter vi pratat med har bedömt att det främst är de underliggande näten, som utgör en svag punkt, en sårbarhet. Det påverkar inte minst människors möjligheter att jobba hemma på ett effektivt och hanterbart sätt när kommunikationen avbryts titt som tätt. Dessutom kostar avbrott både företag och medborgare tid och pengar.
Att det saknas krav på digital säkerhet gör det svårt för bl.a. kommuner och regioner att ställa krav på säkerhet i sin egen digitaliseringsresa; man har inte kunskapen själv inom sina organisationer och olika kommuner ställer olika krav, vilket i sin tur gör det svårt för företag att utveckla produkter och delta med ”standardsäkerhetsprodukter” i upphandlingar. Branschorganisationer vi pratat med efterfrågar standarder eftersom det då också blir lättare att utveckla produkter som är användbara för fler, vilket de kan tjäna pengar på och spara tid på i en upphandlingsprocess. Centerpartiet har länge, inom ramen för Försvarsberedningen, drivit att funktionskrav för samhällsviktig verksamhet ska tas fram. Att det skulle omfatta också den digitala infrastrukturen känns viktigt och nödvändigt.
Samhället digitaliseras också i mångt och mycket utan att hänsyn tas till vare sig hotbild eller förståelse för säkerhetsbehov, inte minst inom offentlig sektor. Snarare är det vanligt att nya system utvecklas och när det är färdigt så tänker man på säkerhet, men då är det ofta för dyrt eller komplext för att göra någonting åt det. Istället vill man få ut sin nya produkt, exempelvis en app. En expert vi pratat med beskrev det som att många incidenter är onödiga, både systemmässigt och kompetensmässigt. Vi bygger helt enkelt för dåliga it-system där inställningen ofta är följande:
”Snälla, vi har precis fått systemet att fungera – ställ nu inga säkerhetskrav på oss.”
Teknologiutvecklingen går framåt, och sen lägger vi i bästa fall på säkerhetsperspektivet efteråt. Inte undra på att gapet mellan digitalisering och cybersäkerhet ökar. Fler aktörer måste på bredden se den vardagliga nyttan för medborgaren med ett integrerat cybersäkerhetsperspektiv i det fortsatta digitaliseringsarbetet. Det är de minsta, men viktiga, aktörerna som inte har kraft att komma ikapp och minska det gap som ständigt vidgas. Här borde staten kunna stödja i större utsträckning än idag, inte minst i arbetet med att formulera grundläggande funktions- och säkerhetskrav. Det hade underlättat också för kommuner och regioner när de utvecklar nya it-system och produkter i takt med att samhället digitaliseras. Hade sådana funnits hade det också varit lättare för näringslivet att utveckla produkter att använda sig av i utvecklingen av nya tjänster och produkter.
En del i ett robust samhällssystem är att ha redundanta system. Idag har Sverige ett monopolberoende på flera områden. Ett tydligt sådant exempel är Swish som har de facto monopol på digitala mobila betalningar idag. I vissa länder finns det ett flertal tjänster att välja bland, vilket minskar risken för att inte kunna betala. Bank-id har också nästan monopol och Försäkringskassan godkänner till exempel enbart identifiering via Bank-id. Möjligheten att hantera välfärden ligger i händerna på en monopoltjänst från bankerna som dessutom inte accepterar alla som behöver interagera med den offentliga sektorn som kunder. Digitala betalningar och offentliga tjänster måste vara tillgängliga för alla och via mer än en enskild digital identitetslösning. Staten bör även ha en egen identifiering utöver att det ska vara öppet för andra aktörer.
De senaste åren har cyberattacker mot sjukvården runt om i världen stängt ner kliniker, ambulanssystem och hela sjukhus. Det har kostat liv och miljarder och gett kriminella aktörer möjlighet att tjäna stora pengar genom att pressa ut både sjukhus
ledningar och enskilda patienter genom att antingen ta kontroll över systemen eller genom att hota med att läcka personlig och integritetskänslig information som de stulit. En vanlig metod är att skicka mejl som verkar vara helt legitima men som när de öppnas försätter vitala sjukvårdssystem i ett känsligt läge, stänger ner journalsystem eller stjäl information om patienter eller för politiska syften. Man har också sett att cyber
attackerna allt mer riktar in sig på vitala styrsystem i sjukvården, exempelvis olika livsuppehållande apparater. En angripare som kommer åt en hjärt- och lungmaskin har direkt påverkan på en människas liv och död. Samtidigt ser vi att säkerheten inom vårdsektorn inte följt med digitaliseringen. Samtidigt som ansvaret för cybersäkerheten ofta legat hos drifttekniker, som dessutom haft det som en tillikauppgift och heller inte har fått rätt utbildning eller förutsättningar för att veta hur de ska agera om en attack faktiskt sker, hur incidentrapporteringen ska gå till osv.
[6]
Det har också visat sig vara svårt att ställa rätt krav och att veta vad som är rätt krav vid upphandlingar. Idag finns i Sveriges regioner flera kritiska system, livsviktiga system, som drivs av operativsystemet Windows XP. Problemet är att Windows XP inte längre uppdateras och dessutom innehåller flera kända sårbarheter. Samtidigt sätter juridiken stopp för att sjukhusen/regionerna uppdaterar programmen själva. Det betyder att svensk sjukvård sitter på extremt sårbara och osäkra system som de inte har råd att byta ut samtidigt som de inte får uppdatera dem själva. Livslängden på sjukvårds
systemet är längre än på operativsystemet. Idag saknas i Sverige också best practices för hur man i framtiden undviker att liknande situationer uppstår. Här menar vi att det nyinrättade cybersäkerhetscentret bör kunna göra mer för att sprida information om detta och stödja regioner och andra aktörer.
Att det i stort saknas krav på säkerhet och robusthet gör det också svårt för enskilda företag att veta vilken säkerhetsnivå de själva ska lägga sig på. Å andra sidan, om staten skulle ställa alltför specifika, hårda krav på säkerhet som inte återfinns på EU-nivå, så kommer svenska företag att drabbas av konkurrensnackdelar. Det är viktigt att utforma statliga krav på säkerhet i ett helhetsperspektiv och att liknande regler gäller i andra länder och också beakta andra perspektiv, såsom integritet och tillgänglighet, som vi skriver ovan.
Stärkt kompetens kring cybersäkerhet
Det saknas idag kompetens och förståelse för den digitala hotbilden mot Sverige, både i det politiska systemet, i näringslivet och på bredden i samhället. Kompetensbrist och långsiktig kompetensförsörjning är utmaningar som lyfts tidigt av i princip alla som vi pratat med i framtagandet av den här rapporten. Problemen beskrivs som skriande och akuta. USA:s Department of Defence har kallat avsaknaden av kompetens för ett nationellt säkerhetsproblem.
[7]
Problemet är inte mindre i Sverige.
Det saknas kompetens både på bredden och spetsen i samhället för att kunna minska det ständigt vidgade glapp som finns mellan en accelererande digitalisering och en god cybersäkerhet. Både det politiska systemet, den offentliga sektorn och allmänheten i övrigt ligger i mångt och mycket efter i förståelse för den faktiska hotbilden, och åtgärderna och skyddet har inte heller dimensionerats för den hotbild vi ser. Sverige ligger idag långt ner på internationella rankningar när det gäller cybersäkerhet.
Att samhället lider av kompetensbrist inom området är också någonting som uppmärksammats av ett stort antal myndigheter under många år. Faktiskt också av regeringen i den nationella informations- och cybersäkerhetsstrategin, men ytterst lite konkret har hänt därefter. Upphandlingar av digitala tjänster sker till exempel fortfarande ofta utan adekvata säkerhetskrav. Framträdande exempel inkluderar Transportstyrelsen, Stockholms skolplattform och 1177, där säkerhetsbrister i alla tillfällen har lett till att integritetskänsliga data har blivit eller har kunnat bli tillgängliga för parter som inte har rätt att se dem.
Många offentliga och privata organisationer inser värdet av en hög nivå på sin digitala säkerhet först när de redan har fått stora problem. Efter att världens största shippingföretag, Maersk, förlorade över 300
miljarder kronor på NotPetya-attacken deklarerade vd:n att de först då insåg hur viktigt det är med en solid säkerhet i de digitala systemen. Det är en händelsekedja som går igen i många verksamheter, offentliga som privata.
Att stärka kompetensen inom cybersäkerhet handlar således inte enbart om att få fram fler specialister på it-säkerhet. Cybersäkerhet är mycket mer än en it-fråga, det är en kulturfråga. Det handlar om att var och en i vårt land behöver känna till hur de kan skydda sig mot cyberhot inkl. cyberbedrägerier som idag drabbar många människor. Ett phishingmejl där någon utger sig för att vara din vd eller ditt barnbarn kan fortfarande få många att avslöja hemligheter, ladda ner komprometterande filer eller värre. Det finns exempel där phishingmejl har lett till överföringar av hundratals miljoner kronor från företag till bedragare. Phishing, social engineering och liknande tekniker fungerar för att vi som människor vill lita på folk och vara effektiva. Det är enkelt att utnyttja om vi inte alla är medvetna om riskerna för att bli utnyttjade.
Precis som alla nu under covid-19 vet att det är viktigt att tvätta händerna ofta för att förebygga smitta ska alla i vårt land veta vad de ska göra för att kunna skydda sig exempelvis mot phishing eller hur de kan formulera ett säkert lösenord. De ska också veta varför det är viktigt. Det behövs kompetensstrategier för bredden och spetsen i samhället, som höjer kunskapen hos enskilda medborgare, bredden i offentlig sektor och näringsliv såväl som hos beslutsfattare inkl. den politiska nivån.
Inom näringslivet och den offentliga sektorn är en utmaning inte sällan att det saknas förståelse för och insikt om att cybersäkerhet inte endast är en säkerhets- eller it
‑
fråga utan en strategisk ledningsfråga som behöver hanteras som det också. För ett framgångsrikt cybersäkerhetsarbete krävs förståelse för frågan i en organisations alla funktioner; inte minst på ledningsnivå men också bland jurister, analytiker, ekonomer, upphandlingsexpertis, registratur m.fl. behöver alla ha kunskap om och kunna förhålla sig till vad som är skyddsvärd information. Idag saknas som sagt ofta cyberkompetens på ledningsnivå, men därtill i de fall förståelse finns, förmår eller har mellancheferna inte rätt förutsättningar att omsätta övergripande inriktningar i resten av organisationen. Ett generellt kunskapslyft om informationssäkerhet och cybersäkerhet behövs inom de flesta organisationer. Finns det ingen förståelse för vikten av systematiskt informations- och cybersäkerhetsarbete hos allt från en organisations registratur och vaktmästeri till högsta ledning så ökar risken för brister och att vi utsätter verksamheten för risker och samtidigt ökar våra egna sårbarheter.
Inom området nationell säkerhet finns det idag förvisso kompetens om både hot och sårbarheter och det är också här som satsningar har gjorts de senaste åren i form av inrättandet av ett antal cybersoldater inom Försvarsmakten och etablerandet av ett nationellt cybersäkerhetscentrum. Men på sikt är kompetensförsörjningen en stor utmaning också här.
Detsamma gäller inom polisen där polisutbildningarna idag inte inkluderar cyberbrott. Det gäller både de grundläggande polisutbildningarna och i stort även vidareutbildning inom polisen. Trots att det redan är en stor del av polisens arbete och dessutom starkt växande. Det bör ändras.
Centerpartiet anser sedan länge att det finns en kraft med stor spridning i folk
rörelserna, inte minst studieförbunden, och vi tror att de kan ha en viktig roll i att höja kompetensen på bredden. Därtill lägger Centerpartiet också värde i YH-utbildningar och vi ser en potential i att de också utvecklar och breddar sitt erbjudande inom cyber
säkerhetsområdet Vi tror också på och uppmuntrar initiativ för att fånga upp och sprida intresse för cybersäkerhetsfrågorna hos ungdomar. Här skulle exempelvis Försvars
högskolan kunna få ett uppdrag att genomföra nationella tävlingar för både universitetsstudenter och gymnasiestudenter där prestige byggs genom priserna, exempelvis stipendier eller att representera Sverige i internationella tävlingar.
För spetskompetens kring frågorna kan mycket mer också göras i vårt land, inte minst inom högre utbildning, så att jurister, ekonomer, civilingenjörer, statsvetare m.fl. får en tydlig inriktning och möjlighet till fördjupning och expertkompetens på området. Obligatoriska utbildningar för beslutsfattare kan vara en väg framåt. Vi måste bort från synen att cybersäkerhet är en it-fråga. Här kan vi jämföra vårt land med flera andra länder som kommit längre. Vi behöver även i Sverige göra mer som nation i gränslandet forskning, innovation och utbildning. För att göra det hade exempelvis ett cybercampus kunnat etableras så att frågorna kunde utvecklas i en helhet. Cybercampus existerar redan idag i Norge, Tyskland och Schweiz, och alla dessa länder satsar kraftigt på forskning och utveckling kring cybersäkerhet. Sverige borde inte vara sämre.
Niels Paarup-Petersen (C)
Mikael Larsson (C)
Kerstin Lundgren (C)
Ulrika Liljeberg (C)
Malin Björk (C)
Catarina Deremar (C)
Anna Lasses (C)
Elisabeth Thand Ringqvist (C)
Rickard Nordin (C)
Helena Vilhelmsson (C)
Christofer Bergenblock (C)
[1]
Frivärld (2020). https://frivarld.se/rapporter/den-ryska-cyberattacken-mot-stortinget/.
[2]
https://www.sophos.com/en-us/medialibrary/Gated-Assets/white-papers/sophos-the-state-of-ransomware-2020-wp.pdf.
[3]
https://www.pwc.se/sv/cyber-security/cyberbrottslighet.html.
[4]
https://www.pwc.se/sv/cyber-security/cyberbrottslighet.html.
[5]
https://www.industrinyheter.se/20210324/31459/intel-bygger-tva-nya-halvledarfabriker-20-miljarder-dollar.
[6]
David Lindahl, FOI, på Folk och Försvars Rikskonferens 2021.
[7]
https://media.defense.gov/2018/Oct/05/2002048904/-1/-1/1/ASSESSING-AND-STRENGTHENING-THE-MANUFACTURING-AND-DEFENSE-INDUSTRIAL-BASE-AND-SUPPLY-CHAIN-RESILIENCY.PDF.
Motion B
Motion till riksdagen
2023/24:2455
av Niels Paarup-Petersen m.fl. (C)
Digitalisering för hela Sverige
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att staten ska ta en ledarroll i arbetet för standarder och skapandet av strukturerade data och API:er i svensk offentlig sektor och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en gemensam virtuell infrastruktur och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att offentliga tjänster ska kunna hanteras digitalt och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utgångspunkten för offentliga data ska vara att de är öppna, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att den enskilda medborgaren bör ha ägarskap över sina data i offentliga system och veta hur och när de har använts och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att medborgaren enbart ska behöva lämna specifik information en gång till det offentliga och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en översyn av skatter, avgifter och avdrag bör göras för att säkra en konkurrensneutral och tidsenlig lagstiftning i den digitala sektorn och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om digitalt id och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om digitala betalningar och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bilder på offentlig konst bör kunna delas online utan restriktioner och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att säkra tillgången till offline-betalningar i digitala betalningssystem som t.ex. Swish och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skapa en öppen infrastruktur för digitala betalningar för att öka transparens och konkurrens samt redundans i det digitala betalningssystemet och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Samhället är idag avsevärt mer digitaliserat än för bara ett par år sedan. Närmast över en natt tog Sverige ett historiskt digitaliseringskliv i och med coronapandemin. En stor del av befolkningen, om än långt ifrån alla, behövde snabbt ställa om till ett helt digitalt arbetsliv. Nästan över en natt skickades hundratusentals människor hem från jobbet,
skolan och universitetet. Denna situation innebar för vissa individer en mindre förändring
i vardagen. För andra innebar det en plötslig isolering. Grundläggande infrastruktur
tjänster avstannade eller begränsades kraftigt, som exempelvis kollektivtrafik i större städer. Digitala arbetssätt bidrog till att bära upp samhället, företagandet och jobben under tiden som pandemin hanterades.
Näringslivet, föreningslivet, vardagen och välfärden blir allt mer digitalt. Därför är det också nödvändigt att alla människor i vårt land ska kunna vara uppkopplade och få möjlighet att nyttja digitaliseringens möjligheter. Coronapandemin visade att Sverige behöver stärka grundläggande förutsättningar för arbete, undervisning och möten på distans.
Distansundervisning i skolor har i praktiken visat sig fungera men det behövs tydligare former. Att arbeta på distans fungerar för de allra flesta som har möjlighet till det men bredband i hela landet är en grundläggande förutsättning. Välfärdens möjlig
heter kan stärkas genom ökad kapacitet och tillit till nätläkare liksom med kraftiga satsningar på AI och ”remote sensing” i sjukvården. VR-utrustning och annan teknik som tillgång till videosamtal på äldreboenden kan göra vardagen mer dräglig för äldre när de inte kan ta emot besök. När kulturevenemang digitaliserades blev de tillgängliga för många fler, exempelvis för människor i glesbygd, äldre och människor med funktionsvariationer.
Ökade satsningar på självkörande eller halvautonoma bussar, tåg och tunnelbanor kan säkerställa att kollektivtrafik går utan att personalen utsätts för risker. Drönare och drönarteknik kan främjas för att förenkla transporter av lättare varor till människor som bor eller befinner sig avlägset eller i glesbygd. Digitaliseringens möjligheter och utmaningar har nu blivit spridda brett i befolkningen. Det gäller att ta vara på det och samtidigt garantera en säker, robust och tillgänglig digital infrastruktur i hela Sverige. Stora delar av den digitalisering som ägde rum i expressfart är positiv och bidrar på olika sätt till ett mer hållbart samhälle. Effekterna behöver nu gå från tillfälliga till permanenta, säkra och robusta lösningar. När vi lyckas med det får vi ett starkare Sverige.
Sveriges it-utveckling är i grunden något att vara stolt över. I internationella
mätningar hamnar Sverige regelbundet i topp. Det visar att vår it- och telekomutveckling
verkligen går åt rätt håll. Det visar också att den it-politik som Centerpartiet ledde i alliansregeringen visade vägen framåt för Sverige. Samtidigt sker digitalisering genom att vi lägger till datorer och it till existerande processer. Vi förändrar inte samhället på det sätt som vi skulle kunna tack vare datorer och it. Därmed får vi inte alla de vinster som vi skulle kunna få. I många fall blir användandet av datorer och digitala tjänster i stället en ansträngning. Lyckad digitalisering är verksamhetsförändring. Därför måste Sverige ta ytterligare steg framåt för att även ligga i framkant i nästa digitaliseringsfas.
Sverige och svenskt näringsliv har en stark position i den nya digitaliserade ekonomin
som måste vårdas och utvecklas. Samtidigt finns det en överhängande risk för att byrå
krati och regler bromsar digitaliseringens möjligheter för nya tjänster, nya idéer och
arbetstillfällen. Dessutom har digitaliseringen kommit olika långt i den offentliga sektorn,
vilket påverkar möjligheterna till bättre service för medborgarna. Det offentliga Sverige behöver gå före och inte, som hittills, ligga åratal efter.
En ny svensk digital modell måste grundas på bejakande av individen och dess behov
och på att garantera svenska medborgares säkerhet och integritet. Likaså är kvalitén på den grundläggande möjligheten till digital kommunikation förhållandevis låg och utvecklas inte i den takt som digitaliseringen kräver.
Hållbar digitalisering
Digitaliseringen kan bidra till ett mer hållbart samhälle. När möten och event digitaliseras
bidrar det till minskat resande. Mångdubbelt fler kan delta via digitala kanaler, vilket rätt nyttjat ökar demokratin. När kulturen digitaliseras blir den tillgänglig för människor som annars har begränsad tillgång till den. Samtidigt kan de nya digitala hjälpmedlen, om de är fel utformade, bidra till ökad ohälsa. För att förhindra att detta sker behöver vi bland annat se ett närmare samarbete mellan verksamma inom beteendevetenskap och teknologin.
Uppdaterade regler och lagar för en digital ekonomi
Existerande regler bör kontinuerligt anpassas till den nya digitala verkligheten. Skriv
ningar som kräver kontakt via analoga kanaler som brev eller fax bör ändras. Det måste vara möjligt för allmänhet och företag liksom offentlig sektor att föreslå anpassningar och ändring av tillämpningen av existerande regelverk som påverkar och påverkas av digitaliseringen. Ett exempel är ett breddat regelråd som också bör ha möjlighet att ta initiativ till anpassningar. Ny lagstiftning bör vara digitaliseringsredo och därmed vara enkel och tydlig. Lagstiftningen behöver använda begrepp som går på tvären mellan sakområden och utformas med inriktning på automatisering av handläggning och processer. Speciellt inom offentlig sektor, mellan olika offentliga verksamheter, måste utbytet bli helt digitaliserat.
Digitaliseringen av samhället förstärker en trend mot både globala nätverk och stora globala företag men också decentraliserade strukturer där växande småföretag blir allt mer avgörande för konkurrenskraften. Nya jobb skapas när startups växer och blir större, varför politiken måste fokusera på att underlätta denna internationella resa för nya företag. Det digitaliserade samhället går också mer och mer mot decentralisering, med små företag och egenföretagare i nätverk.
För att sänka tröskeln till småskaligt företagande inom bl.a. delningsekonomin krävs
förenklade regler för mikroföretag, där exempelvis skatten tas ut som en enkel schablon
skatt
på omsättningen. Skatteverket måste också kunna erbjuda möjligheten att via digitala plattformar betala in skatten kontinuerligt och i realtid få information om ersättningar i trygghetssystemen uppdaterad och redovisad. Idag ser vi att många startups lämnar Sverige eller köps upp. Det är viktigt för utvecklingen av den svenska digitala ekonomin att se över hur vi kan säkra att fler av de mest innovativa verksam
heterna stannar kvar i Sverige, t.ex. genom bättre möjligheter till investeringar. Det gynnar både ekonomin och den teknologiska kunskapsutvecklingen i Sverige.
Framtidens arbetsmarknad
Idag kan människa och maskin komplettera varandra och arbeta tillsammans för att uppnå bättre resultat och lösa problem som vi tidigare trodde var omöjliga. Denna revolution innebär också att arbetsmarknaden förändras snabbt och människor måste ges möjlighet att möta de nya kraven och förutsättningarna. Då krävs omskolning och kompetensutveckling. Ingen vet i vilken omfattning eller i vilken takt arbetsuppgifter kommer att påverkas av ny teknik. Men en sak är helt säker, vi kommer alla att påverkas i en snabbare takt än vi kan föreställa oss. Så har det historiskt inte sett ut när stora strukturella förändringar skett. Erfarenheten visar att vissa grupper kan påverkas kraftigt av en strukturomvandling, exempelvis varvskrisen, samtidigt som andra inte påverkas alls. Omfattningen och hastigheten är det signifikanta för denna omdaning. Om arbets
kraften är förberedd på att ta vara på digitaliseringens möjligheter så kan det inte bara skapa fler jobb, det kan också bli en komparativ fördel för landet. Coronapandemin visade att det är viktigt med en infrastruktur för vidareutbildning och kompetens
utveckling som är digital både i sitt innehåll och i sin form.
Statens roll i den digitala eran
Den digitala världen bygger på utbyte av data via strukturerad kommunikation. Vägar kommunicerar med bilar. Data skickas mellan vårdcentraler och sjukhus, mellan skolor och statliga myndigheter och mellan företag och kunder. Men inom många områden finns det ingen struktur för offentliga data samtidigt som det saknas struktur för den statliga it-infrastrukturen. Ingen tydlig differentiering av säkerhetsnivå för olika data. Ingen tydlig standard. Inga API:er som gör att det blir lätt att koppla ihop system. Det gör kommunikation mellan system långsam, ökar risken för felrapportering och gör att system byggs på nytt till varje region och kommun i stället för att byggas på standarder som ger effektivare kommunikation och billigare system genom återanvändning av redan utvecklade moduler. Om det konservativa europeiska bankväsendet har lycktas enas om kommunikation genom API:er, för att göra det enklare för människor att byta bank, så borde API:er mellan svenska vårdnivåer och regioner inte vara omöjligt.
Staten måste ta en ledarroll i arbetet för standarder och skapandet av strukturerade data och API:er i svensk offentlig sektor i samarbete med SKR. Utgångspunkten måste vara samma modell som t.ex. Estland och Finland har valt, där en katalog beskriver vilken information som finns och hur den får användas enligt TOOP, där informationen enbart finns hos en myndighet och andra får hämta den därifrån vid behov. Staten bör således etablera en gemensam virtuell infrastruktur där data kan lagras säkert och decentraliserat med möjlighet till access från andra myndigheter efter behov.
Utgångspunkten för alla offentliga tjänster ska vara att de kan hanteras digitalt. Det öppnar även för nya lösningar som ökar medborgarnas insyn och möjlighet att inter
agera med offentliga myndigheter. Nya tjänster behöver utvecklas myndighetsöver
gripande med medborgaren i fokus. Denne ska inte behöva ta reda på vilken offentlig instans som sköter vilken fråga, något som idag ofta krävs för att man ska kunna välja rätt tjänst. Det finns redan lösningar som kan hantera detta och det är därför dags att göra visionen om ”En väg in” till det offentliga Sverige till verklighet. Individen ska inte behöva skjutsas runt mellan myndigheter.
Kommuner och regioner som stoppar in sin information i slutna system i stället för enhetliga system på nationell nivå gör att viktiga data inte kommer att kunna användas och det kommer att både bli dyrare för samhället som helhet och leda till ineffektivitet. Den framtida utvecklingen stavas AI och då är det viktigt med stora mängder tillgäng
liga data för att tekniken ska nå sin fulla potential.
Offentliga myndigheter bör ha digital meddelandehantering, och inte fysisk post, som standard och det primära sättet att kommunicera med medborgarna och varandra. Utgångspunkten bör vara att alla medborgare ska kunna få sin post digitalt.
Den enskilda medborgaren bör ha ägarskap över sina data i offentliga system och veta hur och när de har använts. Undantag kan göras för särskilda specificerade tillfällen relaterade till exempelvis brottsutredningar eller nationella säkerhetsintressen.
Medborgare ska enbart behöva lämna en specifik information en gång till det offentliga. Varje specifik information ska bara samlas in en gång och för en specifik anledning, vilket skall katalogiseras. Efter denna insamling ska det offentliga säkra att informationen är tillgänglig för de instanser som behöver den enligt överenskommen anledning, en så kallad ”once only principle”.
I Sverige finns en exceptionell tillgång till stora offentliga dataserier. Här finns också stor kunskap i både offentlig verksamhet och det privata näringslivet om hur sådana data kan användas för att förbättra och förfina tjänster. Inom ramen för ett stärkt integritetsskydd bör möjligheten att enkelt, snabbt och billigt få tillgång till stora offent
liga datasätt förbättras, inte minst för att säkra konkurrensneutraliteten mellan små och stora företag. Ett tydligt exempel på detta är Lantmäteriet. Öppna data ska vara utgångs
punkten. Mindre företag ska kunna utmana de stora digitala jättarna. Samtliga myndig
heter ska arbeta konsekvent med publicering av öppna data. Så skapar vi fler företag och jobb och samhällsvinster i miljardklassen, enligt flera rapporter och erfarenheter från andra länder.
Liksom offentliga data bör ha öppenhet som grund bör även den kod som betalas av det offentliga bli öppen källkod. Så kan vi minska risken för beroende av andra länder och minska kostnaden för utveckling när myndigheter kan använda samma kod. Myndigheten för digital förvaltnings (Digg) och Arbetsförmedlingens rekommenda
tioner på området bör följas av fler myndigheter.
Staten bör även utveckla sin kompetens i fråga om analys och användning av data. Säker lagring av data är viktigt, men att skapa nytta av data är minst lika viktigt för att skapa en bättre välfärd. Upphandling av tjänster inom machine learning och AI lyser idag med sin frånvaro i offentlig upphandling. Det är viktigt att myndigheter per regleringsbrev uppmanas att analysera och arbeta med hur AI kan förenkla det egna arbetet.
Subventioner och avgifter inom den digitala sektorn slår idag snett. Globala plattformsföretag får tillgång till avgiftsfri energi till sina servrar medan svenska bolag får betala vanlig taxa. Elektronik beläggs med kraftiga avgifter utifrån en förlegad syn på hur elektroniskt minne används. En översyn av skatter, avgifter och avdrag bör göras för att säkra en konkurrensneutral och tidsenlig lagstiftning. Särskilt angelägen i en sådan översyn är den så kallade kassettavgiften. Avdraget för forskning och utveckling är ett viktigt instrument för att stärka tillväxten och företagens konkurrenskraft, och det är viktigt att digital utveckling kan utgöra grund för avdrag.
Bank-id har idag de facto-monopol på digital identifiering i Sverige. Detta monopol måste utmanas då s.k. monokulturer måste elimineras på grund av de konsekvens
monopol som de leder till när de har problem. När betaltjänster inte fungerar i ett sådant system måste ansvarig myndighet, i detta fall Finansinspektionen, kräva av bankerna att deras tjänster alltid går att använda. Dessutom ska inte identifiering i välfärdssystem och andra lägen vara beroende av banker eftersom det bl.a. drabbar de som inte kan vara kunder till banker eller som väljer en bank som inte är en del av Bank-id-monopolet men måste kommunicera med det offentliga. Det finns idag alternativ till Bank-id, och denna mångfald som börjar etablera sig måste erkännas av offentlig sektor. Valfrihet leder bl.a. till en förenkling för personer utan bank att få ett digitalt id. En statlig e
‑
legitimation kan med fördel utvecklas som ett av flera alternativ på marknaden och som grund för andra att bygga på.
Bank-id och e-legitimation är smidigt för många. Smidigt är det dock inte för gode män och förvaltare som hjälper andra med ekonomi och myndighetskontakter. Ärenden som förr kunde lösas via telefon eller blankett kräver idag antingen e-legitimation eller Bank-id och dessa är strängt personliga. Det går idag inte att ta över en persons Bank
‑
id, något som givetvis är en rimlig utgångspunkt. Dock finns det anledning att se över om det är möjligt att skapa en smidig lösning för gruppen gode män och förvaltare i fråga om användandet av digital identifiering. Inom välfärds- och familjerättsområdet bidrar digitaliseringen inte bara till en smidigare hantering. Ofta bidrar den till ökad trygghet och säkerhet för alla parter. Personuppgiftshantering vid vigsel är ett typiskt exempel där digitalisering kan bidra – ett område som idag är styrt av blanketter och vid tillfällen har visat sig leda till såväl felaktig som försenad handläggning.
Vi kan inte digitalisera samhället utan att få med alla; därför är det viktigt att säkra att digitala identifikationer kan användas även om man inte har bankkonto eller har funktionshinder. Funktionen Mina ombud skulle kunna utvecklas och implementeras som ett krav för digitala id-leverantörer som vill leverera till offentliga digitala tjänster. Med allt fler digitala betalningar och ett allt större beroende av den digitala infra
struk
turen för betalningar bör staten säkra att betalningar kan ske genom flera digitala lösningar. Finansinspektionen bör i nära samarbete med Post- och telestyrelsen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap säkra att robustheten i de digitala system
som används för betalningar ökar och når den nivå som samhället behöver. Utvecklingen
av en e-krona ska fortsätta att drivas aktivt av berörda myndigheter.
Ett antal megatrender påverkar det säkerhetsarbete som just nu pågår, varav några är att det samlade värdet på digitala system ökar och en allt större brist på kompetens och kunskap för att hantera interna risker. En annan central megatrend är att de digitala
systemen grundas på allt färre tjänster som tillhandahålls av ett mindre antal producenter.
Två konkreta exempel på detta är Swish och Bank-id. Skulle dessa två system sluta att fungera blir konsekvenserna inte bara omedelbara utan närmast oöverblickbara. Med Swish ur funktion skulle ett centralt betalningsmedel förloras, vilket även skulle vara fallet med Bank-id. Vad gäller Bank-id skulle det även uppstå oerhörda problem med att sköta myndighetskontakter. En monopolaktör som Bank-id förstör dynamiken och utvecklingen, vilket både försvårar och i vissa fall omöjliggör för andra leverantörer på området. Samtidigt hamnar hela risken i en tjänst.
År 2008 lanserades bitcoin, den första blockkedjan, med den bakomliggande driv
kraften att skapa en möjlighet för människor att på ett oberoende sätt utföra värde
överföringar utan inblandning av stater, banker och liknande institut som mellanhänder. Det finns inget centrum eller styrande rättssubjekt bakom systemet, och kryptografiska lösningar i bitcoin medger säker autentisering mot systemet utan krav på koppling till användarens verkliga identitet. En bärande tanke bakom systemet är att vår integritet ska vara lika enkel att skydda i den digitala miljön som i den fysiska.
I Sverige finns det varken en specifik reglering avseende marknadsföring av krypto
valuta eller krav på hur kryptovaluta ska nyttjas eller utvecklas. Det innebär dock inte att ansvaret är helt oreglerat, utan hänsyn måste tas till särskilda legala krav som kan bli aktuella i det enskilda fallet. Under en längre tid har det funnits en debatt kring vilka banker som accepterar kryptotransaktioner och vilka som inte gör det. Vissa banker har också tydligt deklarerat sin restriktivitet kring transaktioner med kryptovalutor i syfte att förhindra bland annat penningtvätt. Flera företag som erbjuder pengaöverföringar till andra länder har fått sina banktjänster uppsagda med hänvisning till att det är en bransch med hög risk för penningtvätt och finansiering av terrorism.
Kraven på bankerna att upptäcka och rapportera misstänkta transaktioner har ökat, och i grunden handlar det om att de måste känna kunden och kunna säkerställa till vem och varför pengarna förs från en part till en annan. I flera länder, liksom inom ramen för EU-samarbetet, pågår arbete med att utreda de juridiska baserna för hanteringen av kryptovalutor. Bland annat har ett stort antal länder gett ut vägledning kring hur kryptovalutor ska beskattas. Nu är det hög tid att se över regelverk för att underlätta hanteringen av kryptovalutor ur ett konsumentperspektiv.
Jämställd digitalisering
Att en mångfald av personer med olika bakgrund, oavsett exempelvis kön, ålder och etnicitet, deltar fullt ut i samhällets digitalisering innebär att allas bakgrund, expertis och erfarenhet tas tillvara. Det är både en rättvise- och en kvalitetsfråga. Detta gäller inte minst i fråga om AI eftersom det är en helt igenom samhällsomdanande teknik. Utan mångfald riskerar exempelvis gamla fördomar att programmeras in och perma
nentas i AI-systemens algoritmer. Utbildning, forskning, ledningsgrupper i olika organisationer, liksom forskning och olika nätverk är några av de arenor som behöver en mångfald av deltagare.
Vi kan konstatera att könsbalansen på utbildningar inom digital teknik och matematik
är skev och att kompetensförsörjningen därmed blir koncentrerad till män i majoritet. Det är viktigt att beakta detta i politiska beslut även om politikens roll inte är att styra människors val, utan snarare att uppmuntra till en bredd som i slutändan gynnar digitaliseringen i allmänhet och samhället i synnerhet. Kvinnors digitala kompetens bidrar till att minska könsskillnaderna på arbetsmarknaden. Förmågan att nyttja digitala verktyg för kompetensutveckling, nätverkande och ökad effektivitet spelar en avgörande roll när det kommer till att öka jämställdheten mellan könen.
Svensk digital säkerhet och suveränitet
När allt mer information om medborgarna finns digitalt är det också viktigt att säkra att obehöriga förvägras tillgång till, eller obehörig användning av, dessa data. Det gäller både i förhållande till enskilda obehöriga intrång och i relation till exempelvis andra stater samt vid utbyte av data mellan organisationer. Den svenska offentlighets- och sekretesslagstiftningen ska vara en garant för individens integritet men man måste samtidigt ta höjd för vad data får användas till. Åtkomst måste begränsas inte bara gällande vem som kommer åt dem utan även vad de ska användas till.
Samtidigt finns offentliga data om svenska medborgare i stor utsträckning placerade på servrar som andra länders regeringar enligt lag har tillgång till. Ett sådant exempel är amerikanska Cloud Act som kan ge USA:s regering och myndigheter tillgång till data på servrar ägda av amerikanska bolag eller dotterbolag till desamma.
Sverige ska säkra att känslig information om landets medborgare inte kan tillgås av andra länder samtidigt som handel med och fri rörlighet för data mellan länderna upp
rätthålls. Tillgång till molntjänster måste säkras för myndigheter och andra offentliga verksamheter. Digg, Imy eller en särskild utredare behöver klargöra vilka krav som ska efterlevas. Regeringen behöver informera riksdagen om hur medborgarnas integritet kan säkras.
Sårbarheten i den digitala infrastrukturen är uppenbar med återkommande lagbrott, läckor och avbrott. För att förbättra säkerheten bör det inom den verksamhet som grundlagts genom bl.a. implementering av NIS-direktivet, nya säkerhetsskyddslagen och GDPR skapas en ”it-haverikommission”. Förslagsvis som en vidareutveckling av
CERT-SE i samband med utvecklingen av cybersäkerhetscentret. It
‑
haverikommissionen
ska ansvara för att analysera incidenter, skapa rekommendationer och sprida råd, rikt
linjer och information om nödvändiga förbättringar i system såväl i hela den offentliga sektorn som inom kritiska privata sektorer. It-haverikommissionen bör kunna utfärda tvingande åtgärder.
Förutom sårbarheten i sig är Sveriges internet också delvis föråldrat. En huvudsaklig anledning till detta är att svenskt internet är en blandning av nätverk och infrastruktur
som är alldeles för centraliserad till Stockholm och därmed mycket känslig för störningar.
I grunden behöver varje verksamhet som tillför något till internets funktion i Sverige se över sin verksamhet för att få en decentraliserad robusthet. I princip hänger systemet idag på att Stockholm fungerar. En decentraliserad infrastruktur är helt nödvändig. Minimisäkerhetsstandarder bör införas för att system och hårdvara ska kopplas på offentliga nätverk. Data från offentlig sektor under den ”once only principle” som tidigare nämnts bör finnas på ett flertal datacenter placerade runt om i landet för att minska risken för nedsläckning vid attacker eller andra incidenter.
Ansvaret för den grundläggande digitala infrastruktur som är krav för utbyte av information i Sverige är idag oklart. Post- och telestyrelsen (PTS) bör få ett tydligt övergripande ansvar för att den digitala kommunikationen fungerar i hela Sverige. Ett sådant uppdrag inkluderar att säkra att infrastrukturen är robust och att beroendet av ett fåtal noder i Stockholm försvinner. Dessutom kan detta ge riktlinjer för hur alla som bygger nät enligt internetarkitekturen ska bedriva sin verksamhet. Slutsatserna från Särimnerprojektet som utförts av Sunet och Netnod bör utvärderas och implementeras. Grundläggande funktioner i samhället måste vara tillgängliga för alla i samhället på lika villkor även när dessa är i digital form. Möjligheten att tillgängliggöra spårbar tid och frekvens till alla aktörer i samhället, och inte bara till de som hör till sektorn elektronisk kommunikation, har efterfrågats av PTS och bör utredas. Kunskapen om och insatser mot deep fakes och andra teknologiska möjligheter med samhällsstörande konsekvenser bör stärkas inom säkerhetsapparaten.
En digital välfärd
Människor förtjänar och förväntar sig att få offentlig service bättre anpassad till sina behov och sin livssituation, vilket kräver en mer effektiv och digitaliserad offentlig sektor. Men idag släpar digitaliseringen inom offentlig sektor efter; det är ofta lättare att boka en jordenruntresa än en läkartid på nätet. Offentlig sektor måste bli bättre på att utnyttja digitaliseringens möjligheter. Grundläggande för detta är ”once only principle”, vilket inkluderar såväl en katalog över API:er och data som möjlighet att utbyta information mellan olika delar av den offentliga sektorn.
Ersättningssystem inom valfrihetssystemen bör anpassas på ett rationellt sätt, så att privata, offentliga och ideella utförare kan skapa nya digitala tjänster. Exemplet med digitala läkarbesök visar hur innovationer annars kan upplevas som ett ekonomiskt hot för regioner. Även i det fall där staten öronmärker medel inom välfärdssystemen bör de premiera digital innovation, i synnerhet sådan som kan kompensera för fysiska avstånd. Det finns ett starkt behov av att hitta en nationell lösning för att säkra patientens tillgänglighet till digitala vårdtjänster i hela landet.
En upphovsrätt för den digitala eran
Den upphovsrätt vi har i dag är gammaldags och en uppdatering är helt nödvändig. Ett nytt system behöver både garantera att upphovsrättsinnehavarna får ersättning för sina verk och kunna accepteras av allmänheten. Människor som gör film, skriver böcker eller programmerar dataspel måste kunna få betalt för sitt arbete. Den översyn som gjorts av EU i upphovsrättsdirektivet har varit efterlängtad.
För Centerpartiet är det avgörande att den enskildes rätt att yttra sig fritt bevaras. Internet och plattformar har inneburit en revolution för människors möjligheter till fritt skapande och yttrande. Det måste försvaras. Därför har vi varit tydliga med att friheten att yttra sig måste försvaras och stärkas i samband med att EU-direktivet blir svensk lag.
EU-domstolen har förtydligat att hindrande av lagliga uttryck under inga omständig
heter är tillåtet. Det innebär att de filter som är en nödvändighet för att leva upp till lagen inte kan hindra lagligt innehåll. Det har varit en avgörande fråga för Centerpartiet. För att säkra en bättre och mer tidsenlig upphovsrätt bör regeringen vid kommande översyn av upphovsrätten säkra att skrivningar blir mer teknikneutrala och framtids
säkrade och tydligare visar ramarna för aktörer som ska efterleva reglerna. Att till exempel begränsa trogen återgivning av fotografier är inte framtidssäkrat.
Svenska forskare måste också få samma möjligheter att dela forskningsresultat baserat på text- och datautvinning som forskare i andra europeiska länder samtidigt som
utbildningsinstitutioners rätt till användning av upphovsrättsskyddade verk måste stärkas.
Slutligen måste regeringen vid en framtida översyn säkra en fri rätt att dela bilder på offentlig konst, den så kallade panoramafriheten, utan att betala till upphovs
personen.
Hela landet ska kunna vara digitalt
Digitaliseringen har bara börjat, och tillgången till modern teknik och infrastruktur är av avgörande betydelse för Sveriges landsbygder. Bredbandsutbyggnaden måste fortsätta. Och inom ramen för de statliga satsningarna på bredband bör större hänsyn tas till gleshet. Staten behöver också säkerställa tillgången till bredband för de hushåll och företag som står utan uppkoppling i samband med avvecklingen av kopparnäten. Innan andra alternativ är på plats bör det inte vara tillåtet att avveckla befintliga kopparnät. I ett digitaliserat samhälle kan tillgången till internet och digitala tjänster vara såväl verksamhets- som livskritisk. Tillgång till robusta uppkopplingar bör därför ses som en del av den svenska beredskapen. Investeringar som görs i infrastruktur som fiber och master måste vara tillgängliga för alla parter oavsett vem som äger fibern. Idag hindrar fiberägare ofta andra än sig själva att hyra fiber. Detta har påpekats av OECD 2019. PTS måste så som ansvarig för kommunikation i Sverige komma med förslag om hur en
vidare utbyggnad av fiber i Sverige ska kunna ske på ett så samhällsekonomiskt effektivt
sätt som möjligt, speciellt givet de in-, fast- och utelåsningseffekter som kan finnas på marknaden. Utbyggnaden kan med fördel ske i samarbete mellan blåljusmyndigheter, kommersiella aktörer och andra.
Sveriges medborgare ska kunna lita på att de har tillgång till den digitala världens möjligheter på ett säkert och hållbart sätt och att deras rättigheter och trygghet garan
teras. Det oavsett var i landet de bor eller väljer, vill, behöver eller råkar befinna sig.
Niels Paarup-Petersen (C)
Elisabeth Thand Ringqvist (C)
Rickard Nordin (C)
Anders Ådahl (C)
Martin Ådahl (C)
Alireza Akhondi (C)
Ulrika Heie (C)
Stina Larsson (C)
Helena Lindahl (C)
Daniel Bäckström (C)
Anders Karlsson (C)
Helena Vilhelmsson (C)