Jämför sakliga förslag
A · En bättre digital säkerhet – stärkt cybersäkerhet för nutid och framtid
2022/23 · HA02848 · Niels Paarup-Petersen (C); Mikael Larsson (C); Kerstin Lundgren (C); Ulrika Liljeberg (C); Malin Björk (C); Catarina Deremar (C); Anna Lasses (C); Elisabeth Thand Ringqvist (C); Rickard Nordin (C); Helena Vilhelmsson (C); Christofer Bergenblock (C)
Original hos RiksdagenB · Digitalisering för hela Sverige
2025/26 · HD022832 · Niels Paarup-Petersen (C); Ulrika Heie (C); Anders Karlsson (C); Mona Smedman (C); Elisabeth Thand Ringqvist (C); Stina Larsson (C); Helena Lindahl (C); Rickard Nordin (C); Martin Ådahl (C)
Original hos RiksdagenVarför paret visas: Semantisk dokumentlikhet.
Ordlikhet 0.003 · ämneslikhet 0.757. Poängen är stöd för granskning, inte ett beslut om samma sakliga förslag.
Vad föreslår motionerna?
0 möjliga matchningar · 40 yrkanden i A · 20 i B.
Yrkanden har avgränsats automatiskt och parats ihop efter textlikhet, en motsvarighet per yrkande. Matchningen behöver granskas mot fulltexternas villkor och motiveringar. Utfallet avser kammarens beslut; ett saknat beslut betyder inte avslag.
- Yrkanden saknar motsvarighet
40 yrkanden i A utan säker motsvarighet
A1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att statsunderstödda cyberattacker bör omfattas av den solidariska säkerhetspolitiken och tillkännager detta för regeringen.
A2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige tydligare än i dag när vi blir utsatta för omfattande cyberangrepp bör uttala vilket land som står bakom när attribuering är möjlig, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska driva på för att länderna i Norden och inom EU alltid bör uttala stöd för och sluta upp bakom varandra vid cyberattacker och när det utsatta landet uttalar vem som är den skyldige statsaktören, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A4. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör utveckla en tydlig politik för hur man vill se den internationella rättsordningen utvecklas inom cyberområdet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A5. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör driva på för att en digital Genèvekonvention skapas med tydliga normer för lagliga och olagliga aktiviteter och adekvat respons och tillkännager detta för regeringen.
A6. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om förtroendeskapande åtgärder inom cyberområdet och tillkännager detta för regeringen.
A7. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att EU bör få en större roll i frågor som rör standarder kring cybersäkerhet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A8. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en EU-koordineringsmekanism vid storskaliga cyberattacker och tillkännager detta för regeringen.
A9. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ett digitalt katastrofteam och tillkännager detta för regeringen.
A10. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om cybervärn och tillkännager detta för regeringen.
A11. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om cybervärnpliktiga och tillkännager detta för regeringen.
A12. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om utveckling av Försvarsmaktens förmåga till både defensiva och offensiva cyberoperationer och tillkännager detta för regeringen.
A13. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utveckla kopplingen mellan cyberförsvar och psykologiskt försvar och tillkännager detta för regeringen.
A14. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillsätta en utredning om behovet av förfogandelagstiftning inom cyberområdet som träder i kraft vid höjd beredskap eller krig och tillkännager detta för regeringen.
A15. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillsätta en utredning för att se över ett eventuellt behov av att göra cyberförsvar till en egen försvarsgren och tillkännager detta för regeringen.
A16. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tydliggöra att PTS övergripande ansvar för kommunikation också innefattar digital kommunikation och tillkännager detta för regeringen.
A17. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att förenkla anmälningar av cyberbrottslighet till e-anmälningar som möjliggör en nationell lägesbild och hantering, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A18. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en översyn av resurserna till it-brottscentrum och tillkännager detta för regeringen.
A19. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bankerna ska införa kontrollsystem för utlandsbetalningar som avviker från det normala för att försvåra phishingbrott, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A20. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en it-haverikommission och tillkännager detta för regeringen.
A21. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa garantier för säkerhetsuppdateringar i digitala konsumentprodukter och tillkännager detta för regeringen.
A22. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tydligare krav gällande funktionalitet och säkerhet behöver ställas vid upphandlingar och tillkännager detta för regeringen.
A23. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att oberoende säkerhetsgenomgångar bör bli ett krav vid större upphandlingar och tillkännager detta för regeringen.
A24. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att civilsamhället bör inkluderas i utvecklingen av policyer som påverkar medborgarnas digitala rättigheter och tillkännager detta för regeringen.
A25. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ny lagstiftning måste ta hänsyn till svensk konkurrenskraft och att begränsningar helst bör tas fram inom EU-samarbetet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A26. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att uppdra åt PTS att genomföra en utredning om sårbarheterna i fibernät och noder för att få en nationell lägesbild och tillkännager detta för regeringen.
A27. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ta fram minimistandarder och funktionskrav för samhällsviktig verksamhet och tillkännager detta för regeringen.
A28. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att MSB:s/Säpos rekommendationer och best practices bör utvecklas, förtydligas, anpassas och spridas så att flera olika typer av organisationer har förutsättningar att följa rekommendationerna, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
A29. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om löpande sårbarhetstestning av kritisk infrastruktur och tillkännager detta för regeringen.
A30. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att monopol och ”single point of failure” i den digitala infrastrukturen ska undvikas och tillkännager detta för regeringen.
Kammarens beslut
Ingen säker koppling till officiellt yrkande. Se beslutsunderlaget
A31. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bredda kompetensen i samhället om cybersäkerhet, hot och risker via civilsamhället och tillkännager detta för regeringen.
A32. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av CSN-berättigade yrkesutbildningar, exempelvis YH-utbildningar, inom cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
A33. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om cybercampus för att stärka forskning, utbildning och innovation kring cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
A34. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om kompetensstrategier för att säkerställa en miniminivå av kunskap inom cybersäkerhet i offentlig sektor samt fördjupade och obligatoriska utbildningar för beslutsfattare och tillkännager detta för regeringen.
A35. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av masterutbildningar inom cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
A36. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om traineesystem inom cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
A37. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Upphandlingsmyndigheten bör få i uppdrag att skapa ett digitalt stödverktyg till användning vid upphandlingar för att förenkla upphandling av säkra digitala tjänster och tillkännager detta för regeringen.
A38. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av att utreda om arbete med vissa tjänster ska förutsätta certifiering av kompetens inom cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
A39. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av att stödja olika initiativ för att sprida information och medvetenhet om cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
A40. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av att kunskap kring cyberbrottslighet förs in i polisutbildningar på alla nivåer och tillkännager detta för regeringen.
20 yrkanden i B utan säker motsvarighet
B1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utbyggnaden av fiber och bredband behöver underlättas och tillkännager detta för regeringen.
B2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stötta lantbruket och mindre företag på landsbygden i den kommande övergången från 2G och 3G till 5G-nätet och tillkännager detta för regeringen.
B3. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utbyggnaden av 5G behöver underlättas och det internationella samarbetet kring framtidens telekommunikation behöver utvecklas och tillkännager detta för regeringen.
B4. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utgångspunkten för offentliga data ska vara att de är öppna, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B5. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att staten ska ta ledarrollen i arbetet för standarder och skapandet av strukturerade data och API:er i svensk offentlig sektor och tillkännager detta för regeringen.
B6. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över GDPR-implementeringen i svensk lag i syfte att främja AI-utvecklingen och tillkännager detta för regeringen.
B7. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en översyn av skatter, avgifter och avdrag bör göras för att säkra en konkurrensneutral och tidsenlig lagstiftning i den digitala sektorn och tillkännager detta för regeringen.
B8. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en gemensam virtuell infrastruktur och tillkännager detta för regeringen.
B9. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att offentliga tjänster ska kunna hanteras digitalt och tillkännager detta för regeringen.
B10. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att den enskilda medborgaren bör ha ägarskap över sina data i offentliga system och veta hur och när de har använts, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B11. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att medborgaren enbart ska behöva lämna specifik information en gång till det offentliga och tillkännager detta för regeringen.
B12. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att staten behöver tillgodose digitalt id som är funktionellt och tillgängligt men som inte konkurrerar ut privata aktörer, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
B13. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om tillgängliga och robusta digitala finansiella tjänster och tillkännager detta för regeringen.
B14. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att säkra tillgången till offlinebetalningar i digitala betalningssystem som t.ex. Swish och tillkännager detta för regeringen.
B15. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skapa en öppen infrastruktur för digitala betalningar för att öka transparens och konkurrens samt redundans i det digitala betalningssystemet och tillkännager detta för regeringen.
B16. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bilder på offentlig konst bör kunna delas online utan restriktioner och tillkännager detta för regeringen.
B17. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om statliga initiativ för att främja utvecklingen av artificiell intelligens och tillkännager detta för regeringen.
B18. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ett nationellt kunskapslyft om användningen av artificiell intelligens och tillkännager detta för regeringen.
B19. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att inrätta en nationell strategi för High-Performance Computing i Sverige och tillkännager detta för regeringen.
B20. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa en kompetenspool för etiska hackare och en s.k. safe harbour-policy hos alla myndigheter som en del av det svenska cyberförsvaret och tillkännager detta för regeringen.
Hela texten jämförs: A 8440 ord · B 3537 ord. Borttaget i A / Tillagt i B.
Motion A
Motion till riksdagen
2022/23:848
av Niels Paarup-Petersen m.fl. (C)
En bättre digital säkerhet – stärkt cybersäkerhet för nutid och framtid
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att statsunderstödda cyberattacker bör omfattas av den solidariska säkerhetspolitiken och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige tydligare än i dag när vi blir utsatta för omfattande cyberangrepp bör uttala vilket land som står bakom när attribuering är möjlig, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska driva på för att länderna i Norden och inom EU alltid bör uttala stöd för och sluta upp bakom varandra vid cyberattacker och när det utsatta landet uttalar vem som är den skyldige statsaktören, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör utveckla en tydlig politik för hur man vill se den internationella rättsordningen utvecklas inom cyberområdet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör driva på för att en digital Genèvekonvention skapas med tydliga normer för lagliga och olagliga aktiviteter och adekvat respons och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om förtroendeskapande åtgärder inom cyberområdet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att EU bör få en större roll i frågor som rör standarder kring cybersäkerhet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en EU-koordineringsmekanism vid storskaliga cyberattacker och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ett digitalt katastrofteam och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om cybervärn och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om cybervärnpliktiga och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om utveckling av Försvarsmaktens förmåga till både defensiva och offensiva cyberoperationer och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utveckla kopplingen mellan cyberförsvar och psykologiskt försvar och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillsätta en utredning om behovet av förfogandelagstiftning inom cyberområdet som träder i kraft vid höjd beredskap eller krig och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillsätta en utredning för att se över ett eventuellt behov av att göra cyberförsvar till en egen försvarsgren och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tydliggöra att PTS övergripande ansvar för kommunikation också innefattar digital kommunikation och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att förenkla anmälningar av cyberbrottslighet till e-anmälningar som möjliggör en nationell lägesbild och hantering, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en översyn av resurserna till it-brottscentrum och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bankerna ska införa kontrollsystem för utlandsbetalningar som avviker från det normala för att försvåra phishingbrott, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en it-haverikommission och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa garantier för säkerhetsuppdateringar i digitala konsumentprodukter och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tydligare krav gällande funktionalitet och säkerhet behöver ställas vid upphandlingar och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att oberoende säkerhetsgenomgångar bör bli ett krav vid större upphandlingar och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att civilsamhället bör inkluderas i utvecklingen av policyer som påverkar medborgarnas digitala rättigheter och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ny lagstiftning måste ta hänsyn till svensk konkurrenskraft och att begränsningar helst bör tas fram inom EU-samarbetet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att uppdra åt PTS att genomföra en utredning om sårbarheterna i fibernät och noder för att få en nationell lägesbild och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ta fram minimistandarder och funktionskrav för samhällsviktig verksamhet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att MSB:s/Säpos rekommendationer och best practices bör utvecklas, förtydligas, anpassas och spridas så att flera olika typer av organisationer har förutsättningar att följa rekommendationerna, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om löpande sårbarhetstestning av kritisk infrastruktur och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att monopol och ”single point of failure” i den digitala infrastrukturen ska undvikas och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bredda kompetensen i samhället om cybersäkerhet, hot och risker via civilsamhället och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av CSN-berättigade yrkesutbildningar, exempelvis YH-utbildningar, inom cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om cybercampus för att stärka forskning, utbildning och innovation kring cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om kompetensstrategier för att säkerställa en miniminivå av kunskap inom cybersäkerhet i offentlig sektor samt fördjupade och obligatoriska utbildningar för beslutsfattare och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av masterutbildningar inom cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om traineesystem inom cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Upphandlingsmyndigheten bör få i uppdrag att skapa ett digitalt stödverktyg till användning vid upphandlingar för att förenkla upphandling av säkra digitala tjänster och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av att utreda om arbete med vissa tjänster ska förutsätta certifiering av kompetens inom cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av att stödja olika initiativ för att sprida information och medvetenhet om cybersäkerhet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behov av att kunskap kring cyberbrottslighet förs in i polisutbildningar på alla nivåer och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Internets roll som en arena för aktörer som utmanar svensk säkerhet bortom fredstid har blivit allt viktigare. Flera av de omedelbara hoten mot svenska intressen är digitala. Det påverkar såväl svenska företags konkurrenskraft som samhällets funktionalitet och sammanhållning. Samtidigt blir den kriminella ekonomin allt mer digital. Phishing och identitetsstölder drabbar allt fler. Försäljning av droger sker inte i mörka gathörn utan på darknet. På nätet blir det också allt svårare att veta vem som ligger bakom de säkerhetshotande aktiviteterna när oheliga allianser med gemensamma intressen växer fram mellan främmande makts underrättelsetjänster, kriminella nätverk och extremister.
Utvecklingen har pågått i flera år, men den politiska nivån i Sverige har inte svarat upp mot utvecklingen. Sverige ska enligt regeringens strategi vara det land i världen som är bäst på att nyttja digitaliseringens möjligheter. Det är bra. Men det innebär som utgångspunkt också att vi blir det land som blir mest utsatt för digitaliseringens risker. Det ger politiken ett stort ansvar att skapa förutsättningar för en säker digitalisering av myndigheter, företag och medborgare.
Medvetenhet kring frågans aktualitet, komplexitet och potentiella konsekvenser saknas på högsta politiska nivå i kommuner och regioner men också inom Regerings
kansliet. Det kan ifrågasättas om en statsminister som säger att han aldrig har handlat på nätet kan utgöra det ledarskap som behövs för att frågan ska komma högre upp inom Regeringskansliet. Cybersäkerhet är en fråga som hanteras på ett stort antal departement där en bristande helhetsbild leder till konkurrens om resurser och mandat mellan myndigheter snarare än fokus på hur samhällsproblem ska lösas.
Sveriges geopolitiska läge och starka innovationskraft gör oss till ett utsatt land. Till de stora underrättelsehoten brukar Ryssland, Kina och Iran pekas ut av Säkerhets
polisen. Men oavsett om det är en stat eller en kriminell gruppering som ligger bakom en attack är det lätt för individer, företag och myndigheter att bli drabbade direkt eller indirekt.
I händelse av en större cyberkonflikt, antingen som en del av en större konventionell konflikt eller begränsad till den digitala domänen, kommer alla att bli drabbade med potentiellt mycket stora konsekvenser för vårt samhälles funktionalitet, vårt lands handlingsfrihet och enskilda individers integritet.
I ett digitalt samhälle är vi beroende av digitala tjänster för välfärd och vardag. När de facto monopol som Bank-id inte fungerar kan du inte längre göra digitala betalningar, boka vård eller legitimera dig digitalt. Ju mer digitala vi blir, desto mer sårbara blir vi samtidigt. Därför måste kraven på de samhällskritiska funktionerna öka, liksom säkerhetshotande monopol måste undvikas. Kan du legitimera dig med flera tjänster är konsekvensen av en attack mot en enskild tjänst mindre.
Det svåra med it-säkerhet är inte säkerheten, utan hur den kombineras med att ha fungerande, enkla, öppna tjänster som kontinuerligt är uppkopplade till ett överkomligt pris. Sverige måste digitaliseras för att inte förlora konkurrenskraft och innovation. Men det måste ske säkert. Här har Sverige halkat efter.
Det är i gränslandet mellan säkerhet och samhällsutveckling som politiska förslag kring cybersäkerhet måste balansera. Det är med den inställningen som våra förslag har tagits fram.
Sverige måste fortsätta att vara en spjutspets för öppen handel, individuella friheter och digitala tjänster. Skyddet för vårt samhällets säkerhet, att värna befolkningens liv och hälsa, samhällets funktionalitet och grundläggande värden såsom demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter tar sin början på den digitala arenan. Och för att klara det behövs en sköld som skyddar mot dem som vill skada eller utnyttja våra friheter och vår öppenhet.
En god cybersäkerhet är också en konkurrensfördel i en global digital ekonomi. Den som har en robust verksamhet som klarar att leverera även under cyberattacker vinner över den som står still. Den som kan skydda sina hemligheter behåller sina konkurrens
fördelar.
Centerpartiet vill att Sverige ska ligga i framkant i den digitaliserade utvecklingen, och den upptrappning som vi ser på den internationella arenan påverkar alla delar av det svenska samhället. För att Sverige ska kunna möta de komplexa hoten har Center
partiets internationella kommitté tillsammans med ansvariga riksdagsledamöter gjort ett stort insamlingsarbete och samtalat med en lång rad av Sverige mest kunniga personer inom cyber- och informationssäkerhet från myndigheter, fristående experter och näringsliv men också internationella organisationer inom cybersäkerhet. Det har resulterat i en rapport som sedan omvandlats till denna kommittémotion utifrån de förutsättningar som gäller för motioner. Rapporten bygger på ett stort antal samtal med experter på området, liksom en genomgång av litteratur kring cybersäkerhet. Det är genom dessa samtal och kunskapsinhämtning som förslagen i rapporten har arbetats fram. Därtill har vi läst och tagit till oss olika rapporter på området och satt oss in i olika fallbeskrivningar.
Vår förhoppning är att våra förslag kan bidra till att göra Sverige säkrare och inleda en politisk debatt som sätter cybersäkerhet så högt på agendan som den behöver vara. Cybersäkerhet brukar ofta hanteras som en försvarsfråga; det är den också, men rapporten och förslagen tar en bredare ansats och inkluderar behov av åtgärder i hela samhället.
Sveriges tillväxt och säkerhet förutsätter att Sveriges förmågor att hantera digitala hot ökar.
Vi är redan under attack. Vi behöver ett starkare digitalt försvar.
Sårbarheter och hot från främmande makt
FRA, Säpo och Försvarsberedningen konstaterar att det är cyberattacker som utförs av statsunderstödda aktörer eller statliga aktörer som utgör de största cyberhoten mot vårt land. Systematisk kartläggning, underrättelser, överbelastningsattacker och cyberintrång för att få skyddsvärd information om företag, samhällsviktig verksamhet eller individer är metoder som används.
Syftet är att stänga ner samhällsviktig verksamhet, göra oss rädda och minska vår handlingsfrihet. Och alla drabbas: enskilda individer, små företag, stora företag, kommuner och regioner, samhällsviktig verksamhet och statlig verksamhet. Sveriges cybersäkerhet måste förbättras med ett öppet och hållbart samhälle som grund. Ett cybersäkerhetscenter bestående av ett antal statliga myndigheter och cybersoldater hos Försvarsmakten räcker inte. Fler måste göra mer och tänka längre, som Säkerhets
polisens chef Klas Friberg uttryckte det när Säpo presenterade sin årsrapport för 2020.
Gapet mellan digitaliseringshastigheten och utvecklingen av cybersäkerhet i Sverige behöver minska. En person med god kunskap sa under ett av våra samtal:
”Den stora oron idag är att vi inte gör tillräckligt kvalificerat jobb på bredden i samhället.”
Här finns stor anledning till oro men också möjlighet till bättring, om samhället kraftsamlar.
Det är många länder som har förmåga att utföra cyberangrepp, ofta med hög uthållighet och samordningsförmåga. Både Ryssland och Kina genomför koordinerade antagonistiska handlingar mot Sverige och kan använda sig av stora resurser för att nå sina målsättningar. Den som har tid, kompetens och resurser kan ta sig in i alla delar av internet. Och de som gör det är andra länders säkerhetstjänster, underrättelsetjänster och försvarsmakter. Ingen skillnad görs mellan civilt och militärt, offentligt och privat. Ingen är fredad. Det betyder att alla är potentiella måltavlor. Storskaligheten i attackerna kan vara svåra att stå emot också för den bästa. För andra är attackerna helt omöjliga att ens upptäcka förrän det är för sent. De aktörer som utför dessa aktiviteter har utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska samt ekonomiska syften med sin verksamhet och vill gynna sitt lands intressen.
Försvarsberedningen skriver att konsekvenserna av ett cyberangrepp kan bli lika stora för samhällsviktig verksamhet och kritisk infrastruktur som ett konventionellt militärt angrepp. En skillnad är dock att det kan göras på distans. Genom cyberangrepp kan länderna uppnå sina syften på ett sätt som ofta är både anonymt och förnekbart. Det är en utmaning för Sverige och andra länder att hantera eftersom det riskerar att leda till att länderna kommer undan med sina attacker.
Det ökande antalet cyberattacker kan sägas vara symptom på de globala geopolitiska utmaningarna. Det är en del i den hybridkrigföring som pågår. Andra medel är påverkansoperationer, desinformation och sabotage. Det är medel som i sig får både större spridning och effekt i en digitaliserad värld.
Angripande länder försöker öka det egna landets handlingsfrihet genom att angripa andra länders sårbarheter, försöka påverka förtroendet mellan ett lands ledning och dess befolkning, tillförskaffa sig information man annars inte hade haft och slå split mellan allierade länder. Komplexa beroenden gör att konsekvenserna av cyberangrepp är mycket svåröverblickbara och därmed svårhanterliga för den som blir utsatt.
Den starkes rätt, maktpolitik, har blivit viktigare på bekostnad av den nu utmanade multilaterala, regelbaserade världsordningen. Sverige, ett litet export- och import
beroende demokratiskt land baserat på en kunskapsekonomi, riskerar att bli en av de stora förlorarna om den regelbaserade ordningen går förlorad.
Vårt lands sårbarheter och beroenden kan mycket väl redan vara kartlagda av främmande makt redan idag. Kanske har de till och med en bättre samlad uppfattning om dessa än vad våra egna myndigheter har eftersom någon samlad översyn inte gjorts av svenska myndigheter. Vi utgår som samhälle ifrån att främmande makt inte redan har ett informationsövertag i fråga om våra samlade it- och cybersårbarheter
.
Men det kan man på inget sätt räkna med.
Men det är inte bara utländsk makt som ägnar sig åt aggressiv och subversiv verksamhet; kriminella ligor agerar allt oftare i cyberdomänen och kostar stort lidande för enskilda utsatta.
För att förbättra samhällets motståndskraft mot cyberhot på bredden i samhället vill Centerpartiet:
se en solidarisk cybersäkerhet i en orolig värld
stärka Sveriges försvar mot cyberattacker
se en cybersäkerhet för hela samhället där näringsliv och det offentliga arbetar tillsammans
skydda den digitala infrastrukturen
bygga kompetens på bredden i samhället genom kraftsamling och specialiserade utbildningar både inom studieförbund och universitet och högskolor.
En solidarisk cybersäkerhet i en orolig omvärld
Som vi beskrivit ovan utsätts Sverige och andra länder för statsunderstödda cyber
attacker med geopolitiska, ekonomiska och försvarsmässiga syften. De är ofta både anonyma och förnekbara. Det finns en uppenbar risk att länder riskerar att komma undan om de vare sig avslöjas eller straffas för sina antagonistiska handlingar. Ett sätt för länder att ändå få kunskap om och kunna veta vem som ligger bakom sådana statsunderstödda cyberattacker är genom underrättelsearbete och samarbete mellan underrättelsetjänster. Men information som fås genom underrättelsearbete kan inte alltid avslöjas, vilket bidrar till att det är svårt att peka ut ansvariga även om underrättelse
tjänsten vet vem som står bakom. Det finns också ett politiskt pris för den som pekar ut andra länder som skyldiga.
Det finns dock exempel på länder som har gått ut och avslöjat vilket land som ligger bakom en cyberattack; nämnas kan Norge när Stortinget utsattes för en stor cyberattack där både anställdas och stortingsledamöters e-postadresser utsattes för dataintrång och stora mängder information stals. Syftet var att tillförskaffa sig information om och från norska politiker. En cyberattack som alltså riktades mot demokratins kärna, vilket i sig inte är något ovanligt – också Demokraterna i USA har drabbats såväl som Macron i Frankrike. Ryssland nekade inte
bara till anklagelserna utan kom också med motanklagelser och skyllde på Norge för att försämra de bilaterala relationerna, och dagen därpå genomfördes också en rysk flygning med strategiskt bombflyg med nukleär kapacitet i norska havet. Inga EU-länder, inte heller de nordiska länderna, ställde upp bakom Norge då de pekade ut Ryssland som ansvarigt, vilket lämnade landet ensamt i fråga om att stå upp mot rysk aggressivitet.
[1]
Stortinget utsattes för ytterligare ett dataintrång i mars 2021.
Samtidigt saknas ett internationellt regelverk, en digital Genèvekonvention, som tydliggör vad som är acceptabla handlingar i cyberdomänen, men också vad som är en adekvat respons. Tallinnmanualen ger en indikation av nuläget men ett större grepp behöver tas. När det saknas tydlighet riskerar en outtalad och icke överenskommen praxis att utvecklas som inte gynnar små länders säkerhet. När internationella regler och standarder saknas blir också samarbete mellan länder svårare, både förebyggande, kapacitetsbyggande och responsivt. Mer behöver göras och allt fler länder har en uttalad syn på hur man vill att det internationella samarbetet utvecklas och vilka normer och standarder som vi vill se i ett internationellt regelverk kring cybersäkerhet. Dock inte Sverige. Här måste vidare steg tas, också för att Sverige ska kunna påverka och driva utvecklingen på den internationella arenan.
Det saknas också förtroendeskapande mekanismer vad gäller internationellt cybersäkerhetssamarbete. Länge och tidigare har det funnits många sådana, exempelvis inom nedrustningsområdet. På samma sätt som Sverige var aktivt i det arbetet skulle vi kunna bidra aktivt till att det skapas sådana mekanismer vad gäller cybersäkerhet. Kostnaden för aggressiva statsunderstödda cyberaktiviteter mot Sverige måste höjas, och det rejält. Det är en del av vårt lands motståndskraft att kunna agera när vi och våra demokratiska grannländer utsätts, i fred, krig och allt däremellan. Den solidariska säkerhetspolitiken bör, som vi ser det, omfatta också cyberdomänen och hot och attacker som länder utsätts för på den arenan.
Inte heller Sverige har en historia av att avslöja vilka länder som ligger bakom cyberattacker mot vårt land. Ett undantag värt att notera är våren 2021, när Säkerhets
polisen pekade ut Ryssland och GRU (ryska militära underrättelsetjänsten) för att ligga bakom cyberdataintrånget mot Svenska Riksidrottsförbundet 2017–2018 där syftet var att svartmåla svenska idrottare som fuskare och på så sätt sätta sig själv och sina egna dopade idrottare i bättre dager. Eftersom det psykologiska försvaret av Sverige börjar i avslöjandet så är det viktigt att också från politiskt håll vara tydlig med att Sverige utsätts för andra staters cyberangrepp, och att vi har en hotbild mot oss så att medborgarna kan agera utifrån kända fakta. Därtill bör det övervägas om ytterligare åtgärder, såsom sanktioner och diplomatiska utvisningar, behövs i varje enskilt fall. Hade det funnits ett internationellt regelverk och internationella normer hade sådana beslut underlättats. Sverige bör med likasinnade inom Norden, inom EU och i det transatlantiska samarbetet arbeta för en gemensam ordning så länge som ett globalt regelsystem saknas.
Därtill kan man tänka sig att EU på samma sätt som för exempelvis skogsbränder får till uppgift att koordinera enskilda medlemsländers expertresurser inom cyberområdet i det fall ett land utsätts för en omfattande cyberattack som det inte kan klara av självt, och landets myndigheter ber om stöd. Precis som i räddningstjänstsamarbetet inom EU (civilskyddssamarbetet) ska det vara frivilligt att både anmäla in nationella resurser och att vid varje enskilt tillfälle kunna välja om man vill bidra med dem eller inte. På samma sätt som inom civilskyddssamarbetet hade EU också kunnat ha medfinansierings
resurser för att bygga upp sådana nationella kompetenser som EU samlat saknar. Sverige skulle vid behov kunna bidra till en sådan solidarisk cyberpolitik genom att både självständigt och inom ramen för EU:s civila krishanteringsmekanism bygga upp ett världsledande digitalt katastrofteam som kan tillhanda kommunikativ infrastruktur i kriser, naturliga kriser såväl som sådana som skapats av cyberangrepp eller krig.
Stärkt försvar mot cyberattacker
När statsminister Thorbjörn Fälldin beordrade ÖB att Försvarsmakten skulle hålla gränsen under ubåtskrisen med grundstötningen av U137 i Karlskrona skärgård så hade Sverige förmågan att göra så. Någon riktig gräns går inte att hålla i cyberrymden, men en svensk statsminister måste ha medlen att på ett aktivt sätt kunna skydda kritiska svenska intressen också på den digitala arenan. Kopplingarna mellan infrastruktur, psykologiskt försvar och samhällets totala försvarsförmåga är digitala och avgörs på en digital arena där frågorna hänger ihop. Sverige attackeras varje dag digitalt; det är på tiden att vi får förmågor som motsvarar hotet.
Sverige behöver ha en aktiv försvarsförmåga för att snabbt kunna skydda viktiga tillgångar, spåra angripare, störa angripare och slå tillbaka mot angripare. Försvars
makten har idag ansvaret för detta när en statsaktör attackerar och kan genomföra både defensiva och offensiva operationer. De defensiva operationerna syftar till ett försvar av informationssystem för att förneka motståndaren tillgång till att påverka svenska nätverk. Offensiva operationer handlar om att förhindra motståndaren från att genomföra angreppen, bland annat genom att attackera motståndarens system eller genomföra andra aktiviteter som får motståndaren att avbryta attacken. Förmågan till bägge behöver utvecklas.
Sedan 2020 utbildar Försvarsmakten värnpliktiga cybersoldater i samarbete med KTH där värnplikten beskrivs så här: ”Kärnan i arbetet med att förstärka cyber
försvarsförmågan är utökad kapacitet till defensiva och offensiva cyberoperationer mot kvalificerade motståndare i cyberdomänen. Cyberoperationer är en lika självklar del i modern krigföring som mark-, sjö- och luftoperationer och är därmed en naturlig del av det nationella försvaret av Sverige och svenska intressen.” Det är angeläget att cybersoldaterna på sikt blir fler. Den kompetens som de individerna då utvecklar kan sedan, förutom att stärka Försvarsmaktens egen kompetens och cyberförmåga, också stärka cyberkompetensen i samhället i stort, exempelvis inom andra totalförsvars
myndigheter men också inom näringsliv eller kommuner och regioner. Som vi ska se nedan är bristen på kompetens inom detta område skriande.
Som vi ska se nedan är det också vanligt att strategisk kompetens kring cybersäkerhet ofta saknas i olika organisationers ledningar. Det hanteras som en it
‑
fråga, vilket inte är tillräckligt. För att belysa ett eventuellt behov av att stärka cyberfrågornas vikt i Försvarsmakten vill Centerpartiet utreda om det finns ett behov av att införa ytterligare en cyberförsvarsgren jämte armén, flygvapnet och marinen.
Under höjd beredskap och krig har staten stora befogenheter att beslagta och förfoga över Sveriges privatägda industri, privatpersoners fordon och andra resurser som fysiskt kan behövas i en krigssituation. Syftet med förfogandelagstiftningen är att stärka Sveriges förmåga att hantera och motstå krig utan att staten själv måste äga all materiel. Var och en är en del av totalförsvaret i Sverige. Förfogandelagstiftningen är baserad på fysiska enheter i en materiell värld. Men i och med att krigsarenan har utvecklats till att också omfatta en digital värld är inte bara fysiska utan även digitala resurser avgörande för statens förmågor idag. Lagen om elektronisk kommunikation ger vissa möjligheter kopplade till själva näten, men det är oklart om dessa skrivningar räcker i dagens läge. Vi vill därför se över om förfogandelagstiftningen behöver uppdateras för att också inkludera digitala resurser för krigföring i cyberdomänen.
De frivilliga försvarsorganisationerna ligger sedan länge Centerpartiet varmt om hjärtat. Alla i Sverige ska kunna bidra till totalförsvaret, också om ens intresse och kompetens i huvudsak inte finns inom det traditionellt militära området, dvs. armén, flygvapnet och marinen. Samhällets förmåga att stå emot och återhämta sig från cyberattacker måste bli bättre. Vi vill därför att det övervägs att skapa ett cybervärn som står på två ben. Ett ben för att bidra till att stärka samhällets förmåga att hantera stora cyberattacker och ett ben för att stå emot otillbörlig informationspåverkan under höjd beredskap och ytterst krig, dvs. cybervärnet ska också ha uppgifter inom det psykologiska försvaret. På så sätt kan vi också tydliggöra sambandet mellan cyber och psykologiskt försvar. Cybervärnet ska utgöra en aktiv del av totalförsvaret med kompetens som kan nyttjas av olika aktörer som själva saknar tillräcklig kompetens. Det blir en förstärkningsresurs på samma sätt som vissa andra kritiska resurser som frivilliga redan gör inom ramen för de frivilliga försvarsorganisationernas arbete.
En nyckelaktör i Sveriges cyberförsvar är FRA som idag skyddar de mest skyddsvärda verksamheterna. FRA identifierar och följer angripare från utlandet i syfte att skydda Sveriges digitala integritet. Även om FRA har fått utökade anslag de senaste åren är utmaningarna som ska mötas fortsatt så stora att ytterligare förstärkningar på sikt kommer att behövas.
Cybersäkerhet för hela samhället
Det offentliga är bara en liten del av det svenska samhället. Ska Sverige ha ett bättre skydd är det alltså inte bara det offentliga Sverige som behöver ett bättre skydd. Det är också näringslivet, civilsamhället och inte minst den enskilda medborgaren. Civilsamhällets aktörer måste med in i utvecklingen av de policyer som ska säkra medborgarnas rättigheter i den digitala vardagen.
För den enskilda medborgaren är den avgörande insatsen en ökad säkerhetsmed
vetenhet. Det krävs kompetenssatsningar brett i samhället. Vi skriver mer om detta i kommande kapitel. Samtidigt måste såklart produkter, såsom exempelvis en mobil etc., som köps in hålla en viss säkerhetsnivå. Idag går det att i handeln köpa smartphones som inte kommer att säkerhetsuppdateras efter att de lämnar butiken. Det innebär i praktiken att de säljs med öppna säkerhetshål från dag ett, vilket försvårar, om inte omöjliggör, för en enskild individ att kunna skydda sig och sin information. Detsamma gäller andra typer av hårdvara, också sådan som köps in av offentliga aktörer. Samhället ställer krav på konsumentsäkerhet på en lång rad områden men inte på säkerhets
området. Det är dags att ändra på det och i konsumentlagstiftningen och vid offentlig upphandling kräva uppdateringsgarantier på tre år eller produktens levnadstid, om denna är kortare.
Näringslivet och civilsamhället är avgörande delar av samhällets funktion och även av samhällets beredskap. Utan fabriker som producerar varor och tjänster och utan organisationer som hjälper till i vardagen och stödjer det offentliga blir utmaningar till kriser. Som vi sett det under den pågående pandemin. Därför är näringslivets och civilsamhällets cybersäkerhet också ett nationellt intresse – men ansvar för varje organisation som inte riktigt vet vad som är en tillräckligt bra nivå. Statens viktigaste roll är att skapa bättre förutsättningar för dessa organisationer och företag att vara motståndskraftiga samtidigt som förmågan att skapa, utveckla och uppfinna behålls.
Ett exempel på dagens utmaningar är EU-domstolens beslut i Schrems II-domen. Alla svenska organisationer som använder molntjänster famlar inför hur de ska agera. Kan man fortsätta att använda molntjänster som ägs av företag med sin bas utanför EU? Ska vi avsluta alla digitala utvecklingsprojekt där molntjänster ingår? Hela vårt CRM
‑
system ligger i molnet, måste vi avsluta det? Det är frågor som ställs över hela Sverige. Men från staten kommer inga riktlinjer. Ska vi ha en fungerande digitalisering där företag och civilsamhället får möjlighet att agera baserat på krav och hot måste staten, i detta tillfälle genom Integritetsmyndigheten, vara mer konsekvent och snabb i att ge rekommendationer kring aktuella informationssäkerhetsutmaningar.
Vi måste också konstatera att en del av problemet med dagens digitalisering av samhället ligger i samarbetet mellan företag och offentliga organisationer. Antalet havererade it- och digitaliseringsprojekt är för omfattande för att nämna. Och det kostar miljarder av skattekronor och det kostar på säkerhetssidan. Stockholms skolplattform är ett i skrivande stund aktuellt exempel där återkommande allvarliga säkerhetshål har negligerats eller hanterats allt annat än skyndsamt. Personer som uppmärksammat säkerhetshålen har uppfattats som motståndare och inte medspelare. Det är en kultur som motverkar säkerheten i systemen.
En orsak till problemen kring skolplattformen och liknande stora system kan vara att samma aktörer som bygger systemen ansvarar för att avgöra om de är säkra. Vid stora och samhällsviktiga it- och digitaliseringsupphandlingar måste såväl köpare som leverantör ha kompetens att kravställa respektive leverera säkra system. Och dessa krav bör kontrolleras och dokumenteras av en oberoende granskare. På så sätt kan samhället undvika en lång rad allvarliga digitala säkerhetsbrister och stärka it-konsulternas fokus på säkerhet. Ett uppdrag ska även ges till relevanta myndigheter, t.ex. Statens haverikommission och CERT-SE, att utreda stora it-relaterade incidenter. Myndigheter som redan idag tar emot incidentrapporter, t.ex. baserat på NIS-direktivet, MSB/Säpo ska ges i uppdrag att offentliggöra rapporter om det som inträffat för att möjliggöra lärande även utanför den drabbade organisationen.
Näringslivet och civilsamhället besitter både kompetenser och förmågor som det offentliga Sverige inte besitter. Men enligt våra samtal är det tydligt att samarbete och förtroende saknas för varandras kompetens mellan det offentliga och det privata näringslivet.
Civilsamhällets förtroende för staten som garant för frihet och öppenhet är också utmanat. Och särskilt när det kommer till cybersäkerhet är det avgörande att säkra att staten arbetar för att försvara medborgarnas rättigheter – inte utarma dem. Därför måste civilsamhällets aktörer vara aktiva parter i framtagandet av en policy på cybersäkerhets
området.
Det är en utmaning för näringslivet att det inte finns EN ansvarig aktör; man vet inte vart man ska vända sig eller så måste man vända sig till många olika aktörer som i värsta fall säger olika saker. Oklar ansvarsfördelning gör att frågor riskerar att hamna mellan departement, budgetposter och ansvarsutkrävande. Vi har under våra samtal fått höra exempel från stora näringslivsaktörer, relevanta branschorganisationer, att de ser ett stort mervärde i att samarbeta med det nya cybersäkerhetscentret och att de har skrivit och föreslagit det men mötts av tystnad. Det är synd för kopplingen mellan centret och det privata näringslivet är essentiell, inte minst för att företag äger samhällsviktig infrastruktur. Det kan möjligtvis ha att göra med att flera av de myndigheter som utgör cybersäkerhetscentret är underrättelsemyndigheter och att det eventuellt präglar deras kultur. Men cybersäkerhetsfrågorna i samhället blir inte bättre av isolering och brist på samverkan. Kopplingen mellan offentlig och privat sektor är oerhört viktig men det offentliga tycks vara så oerhört rädda för att sitta ner och samverka eller ens samtala. Detta trots att det finns bra exempel på bra samverkan som lett till stor nytta, exempelvis Lindholmen science park. Det riskerar ytterst att få konsekvenser både för hur lagförslag utformas och för svensk konkurrenskraft, om svenska krav blir högre än inom resten av EU. Staten och det offentliga kan inte lösa allt självt. Näringslivet är avgörande för en hög cybersäkerhet och näringslivets säkerhet är en del av samhällets säkerhet.
I och med att det saknas säkerhetskrav på digitala produkter som enskilda använder, eller kanske till och med mer eller mindre tvingas att använda – såsom Bank-id, så blir det ännu viktigare att de håller en hög säkerhetsnivå. Att en stor mängd produkter utvecklas utan krav på säkerhet möjliggör en ny typ av brottslighet. Och som samhälle har vi accepterat det. Här skulle fler kunna göra mer. Det gäller inte minst bankernas interna flaggningssystem. Kanske behöver bankerna ha en intern kontrollmekanism eller fördröjningsprocesser när Agda 90 som aldrig förr gjort en utlandsbetalning helt plötsligt vill föra över en miljon kronor till Nigeria. Wishingbrott riktade mot främst äldre för ca
40
miljoner kronor av privatpersoners besparingar ut ur landet varje månad. Lägg därtill kontokortsbedrägerier där 99,7
% av brotten inte lagförs och kanske aldrig ens anmäls. I de fall då någon döms är straffen låga. I princip innebär det att samhället har avkriminaliserat denna typ av kriminellt beteende. Och det är inte bara enskilda individer som utsätts; också småföretagare som utsätts för cyberangrepp såsom ransomware och intrång är oerhört utsatta.
Brott kopplade till digitalisering är en stor del av dagens brottslighet. Runt 90
procent av alla polisärenden innehåller digitala bevis, och med utökningen av IoT kommer den andelen att öka. Men de som utsätts för cyberbrott är hänvisade till den lokala polismyndigheten som inte sällan lägger ner ärendet och som sällan har kompetens att värdera innebörden av cyberbrottslighet. Det gör det också svårt att få en nationell lägesbild över omfattningen och konsekvenserna. Anmälningsprocessen för cyberbrott måste digitaliseras och anmälningarna gå direkt till it-brottscentrum under NOA. Idag skrivs det mesta av direkt och många anmäler inte då det är för krångligt.
Sverige är det kanske mest digitaliserade landet i världen. Det gör också att svenska bolag är särskilt utsatta för cyberkriminalitet. Sverige ligger till exempel klart i topp när det kommer till kostnaden för ransomwareincidenter men är bland de sämsta när det kommer till att stoppa attackerna innan data krypteras.
[2]
Det kan också förklara varför svenska företag i mycket större omfattning än företag i andra länder betalar lösen
summor för att få tillbaka sina data, vilket i sin tur ökar incitamenten att attackera Sverige.
Svenska försäkringsbolag betalar generellt inte ut ersättning för lösensummor och cyberförsäkringar är ännu i sin linda. Det kan alltså få oerhört stora konsekvenser för de företag som drabbas. Ett intrång kostar typiskt tiotals miljoner kronor och kan pågå länge innan det upptäcks. Därför är det också en utmaning att bara 1 av 7 svenska informationssäkerhetschefer rapporterar direkt till en vd eller styrelse.
[3]
Att ge Sveriges företag bättre förutsättningar för att skydda sig mot cyberattacker är en avgörande fråga för svensk konkurrenskraft. Samtidigt kan kraven på företagen inte hindra svensk konkurrenskraft så att konsekvensen av regleringar blir ett fattigare Sverige istället för ett säkrare Sverige.
Det finns idag ett regeringsuppdrag till polisen (it-brottscentrum) att höja förmågan inom organisationen kring cyberbrottslighet. Men regeringsuppdraget följdes inte av några pengar och internt inom polisen har heller inga resurser avsatts för uppdraget. Det innebär att kunskapshöjande insatser uteblir, att utredningar läggs ner och att brottslingar går fria. Bättre förutsättningar behövs. För Sveriges medborgare och företag är det it-brottscentrumet, och inte cybersäkerhetscentret, som är den viktigaste aktören för att få hjälp mot cyberkriminalitet. Därför kan inte cybersäkerhetscentret ses som den enda spjutspetsen i kampen mot cyberhot.
Skydda den digitala infrastrukturen
Även om samhället snabbdigitaliserats under pandemin så hamnar Sverige långt ner på OECD:s digitaliseringsrankningslista och långt efter OECD-snittet när det kommer till digitalisering av den offentliga sektorn,
[4]
och vi ligger på plats 52 i National Cyber Security Index. Både Sverige och EU är dessutom extremt beroende av andra länder för att få tag på hårdvara och eftersom leveranserna sker ”just-in-time” finns heller inga lager att använda vid stoppade leveranser. I princip ingen produktion finns inom EU. Vi noterar att amerikanska it-jätten Intel nu ska investera 20
miljarder dollar i utökad produktion av halvledare – dvs. mikrochips, i USA. Det är den globala bristen som gör att produktionen nu plockas hem till USA. Bristen påverkar inte minst bilindustrin.
[5]
En mycket stor andel av all hårdvara som används inom EU kommer från Taiwan. Taiwan som Kina länge har hotat med militärt våld. Det är inte omöjligt att föreställa sig att Kina skulle lägga exportrestriktioner på Taiwan i händelse av ett väpnat angrepp. Det återstår att se hur Sverige och EU skulle hantera en sådan situation, inte minst om cyberattacker samtidigt slår ut viktig infrastruktur eller applikationer i våra egna länder. Vår förmåga att hantera en sådan situation ter sig i dagsläget som mycket liten. Vi saknar beredskap för det.
På nationell nivå finns det i Sverige idag ingen samlad kunskap om hur säkra våra digitala nät och vår digitala infrastruktur är. De stora operatörerna har koll på sina respektive nät men ingen aktör har koll på knutpunkterna eller vad som sker om dessa släcks ned, vilka kaskadeffekter som då kan uppstå eller hur vi ska komma till rätta med dem. Det kan uppenbart vara så redan idag att främmande makt har koll på dessa men att Sverige som land saknar det helt enkelt för att ingen aktör, myndighet eller organisation har ett utpekat ansvar för att ha en sådan lägesbild. Alla de små enskilda problem som kan finnas blir ett främmande-makt-problem för oss om de idag sitter och kartlägger var dessa brister finns.
Vi vet att utländsk makt bedriver kartläggningsverksamhet mot Sverige och att de på olika sätt testar våra system inklusive sårbarheter i vår infrastruktur. Vi måste därför utgå från att informationen redan finns hos främmande makt. Att någon annan kan sitta på en samlad information om sårbarheter och svagheter i vår digitala infrastruktur men inte vi som land är en stor försvars- och säkerhetspolitisk utmaning för oss. Uppenbart riskerar det att kraftigt begränsa vårt lands handlingsfrihet vid en stor cyberattack som påverkar samhällsviktig verksamhet. Vi ser behov av att PTS får i uppdrag att genomföra en nationell kartläggning av risker och sårbarheter i fibernäten och noder samt att i en sådan ta ett helhetsgrepp om beroenden och vad som behöver göras för att fibernäten tillsammans ska ge en ökad förmåga för alla de aktörer som utnyttjar dem. En sådan kartläggning behöver göras tillsammans med näringslivet som äger mycket av infrastrukturen.
Vattenrening, elförsörjning och andra helt grundläggande delar av samhällets infrastruktur är idag digitaliserade och därmed sårbara för attacker. Men sårbarheterna testas inte på ett strukturerat sätt och en överblick över sårbarheterna saknas. Den kritiska infrastrukturen måste sårbarhetstestas löpande så att vi själva känner till bristerna. Våra motståndare testar den redan.
Idag finns det tydliga säkerhetskrav på att sjukhus måste ha reservkraft eller att offentliga aktörer ska ha ett brandskydd m.m., men det finns inga krav på robusthet i digital infrastruktur. Digital infrastruktur är ett vitalt samhällsintresse och måste beaktas som det. Digitalisering utan krav på säkerhet och robusthet kan få stora konsekvenser för människors integritet och ökar risken för att utländska statsaktörer såväl som kriminella ligor kan få tillgång till information de inte ska ha och ger dem möjlighet att utnyttja säkerhetsluckor för att stänga ner samhällsviktig verksamhet och tjänster vi gjort oss beroende av i vardagen. Människors möjligheter att arbeta effektivt hemifrån påverkas vid störningar. Experter vi pratat med har bedömt att det främst är de underliggande näten, som utgör en svag punkt, en sårbarhet. Det påverkar inte minst människors möjligheter att jobba hemma på ett effektivt och hanterbart sätt när kommunikationen avbryts titt som tätt. Dessutom kostar avbrott både företag och medborgare tid och pengar.
Att det saknas krav på digital säkerhet gör det svårt för bl.a. kommuner och regioner att ställa krav på säkerhet i sin egen digitaliseringsresa; man har inte kunskapen själv inom sina organisationer och olika kommuner ställer olika krav, vilket i sin tur gör det svårt för företag att utveckla produkter och delta med ”standardsäkerhetsprodukter” i upphandlingar. Branschorganisationer vi pratat med efterfrågar standarder eftersom det då också blir lättare att utveckla produkter som är användbara för fler, vilket de kan tjäna pengar på och spara tid på i en upphandlingsprocess. Centerpartiet har länge, inom ramen för Försvarsberedningen, drivit att funktionskrav för samhällsviktig verksamhet ska tas fram. Att det skulle omfatta också den digitala infrastrukturen känns viktigt och nödvändigt.
Samhället digitaliseras också i mångt och mycket utan att hänsyn tas till vare sig hotbild eller förståelse för säkerhetsbehov, inte minst inom offentlig sektor. Snarare är det vanligt att nya system utvecklas och när det är färdigt så tänker man på säkerhet, men då är det ofta för dyrt eller komplext för att göra någonting åt det. Istället vill man få ut sin nya produkt, exempelvis en app. En expert vi pratat med beskrev det som att många incidenter är onödiga, både systemmässigt och kompetensmässigt. Vi bygger helt enkelt för dåliga it-system där inställningen ofta är följande:
”Snälla, vi har precis fått systemet att fungera – ställ nu inga säkerhetskrav på oss.”
Teknologiutvecklingen går framåt, och sen lägger vi i bästa fall på säkerhetsperspektivet efteråt. Inte undra på att gapet mellan digitalisering och cybersäkerhet ökar. Fler aktörer måste på bredden se den vardagliga nyttan för medborgaren med ett integrerat cybersäkerhetsperspektiv i det fortsatta digitaliseringsarbetet. Det är de minsta, men viktiga, aktörerna som inte har kraft att komma ikapp och minska det gap som ständigt vidgas. Här borde staten kunna stödja i större utsträckning än idag, inte minst i arbetet med att formulera grundläggande funktions- och säkerhetskrav. Det hade underlättat också för kommuner och regioner när de utvecklar nya it-system och produkter i takt med att samhället digitaliseras. Hade sådana funnits hade det också varit lättare för näringslivet att utveckla produkter att använda sig av i utvecklingen av nya tjänster och produkter.
En del i ett robust samhällssystem är att ha redundanta system. Idag har Sverige ett monopolberoende på flera områden. Ett tydligt sådant exempel är Swish som har de facto monopol på digitala mobila betalningar idag. I vissa länder finns det ett flertal tjänster att välja bland, vilket minskar risken för att inte kunna betala. Bank-id har också nästan monopol och Försäkringskassan godkänner till exempel enbart identifiering via Bank-id. Möjligheten att hantera välfärden ligger i händerna på en monopoltjänst från bankerna som dessutom inte accepterar alla som behöver interagera med den offentliga sektorn som kunder. Digitala betalningar och offentliga tjänster måste vara tillgängliga för alla och via mer än en enskild digital identitetslösning. Staten bör även ha en egen identifiering utöver att det ska vara öppet för andra aktörer.
De senaste åren har cyberattacker mot sjukvården runt om i världen stängt ner kliniker, ambulanssystem och hela sjukhus. Det har kostat liv och miljarder och gett kriminella aktörer möjlighet att tjäna stora pengar genom att pressa ut både sjukhus
ledningar och enskilda patienter genom att antingen ta kontroll över systemen eller genom att hota med att läcka personlig och integritetskänslig information som de stulit. En vanlig metod är att skicka mejl som verkar vara helt legitima men som när de öppnas försätter vitala sjukvårdssystem i ett känsligt läge, stänger ner journalsystem eller stjäl information om patienter eller för politiska syften. Man har också sett att cyber
attackerna allt mer riktar in sig på vitala styrsystem i sjukvården, exempelvis olika livsuppehållande apparater. En angripare som kommer åt en hjärt- och lungmaskin har direkt påverkan på en människas liv och död. Samtidigt ser vi att säkerheten inom vårdsektorn inte följt med digitaliseringen. Samtidigt som ansvaret för cybersäkerheten ofta legat hos drifttekniker, som dessutom haft det som en tillikauppgift och heller inte har fått rätt utbildning eller förutsättningar för att veta hur de ska agera om en attack faktiskt sker, hur incidentrapporteringen ska gå till osv.
[6]
Det har också visat sig vara svårt att ställa rätt krav och att veta vad som är rätt krav vid upphandlingar. Idag finns i Sveriges regioner flera kritiska system, livsviktiga system, som drivs av operativsystemet Windows XP. Problemet är att Windows XP inte längre uppdateras och dessutom innehåller flera kända sårbarheter. Samtidigt sätter juridiken stopp för att sjukhusen/regionerna uppdaterar programmen själva. Det betyder att svensk sjukvård sitter på extremt sårbara och osäkra system som de inte har råd att byta ut samtidigt som de inte får uppdatera dem själva. Livslängden på sjukvårds
systemet är längre än på operativsystemet. Idag saknas i Sverige också best practices för hur man i framtiden undviker att liknande situationer uppstår. Här menar vi att det nyinrättade cybersäkerhetscentret bör kunna göra mer för att sprida information om detta och stödja regioner och andra aktörer.
Att det i stort saknas krav på säkerhet och robusthet gör det också svårt för enskilda företag att veta vilken säkerhetsnivå de själva ska lägga sig på. Å andra sidan, om staten skulle ställa alltför specifika, hårda krav på säkerhet som inte återfinns på EU-nivå, så kommer svenska företag att drabbas av konkurrensnackdelar. Det är viktigt att utforma statliga krav på säkerhet i ett helhetsperspektiv och att liknande regler gäller i andra länder och också beakta andra perspektiv, såsom integritet och tillgänglighet, som vi skriver ovan.
Stärkt kompetens kring cybersäkerhet
Det saknas idag kompetens och förståelse för den digitala hotbilden mot Sverige, både i det politiska systemet, i näringslivet och på bredden i samhället. Kompetensbrist och långsiktig kompetensförsörjning är utmaningar som lyfts tidigt av i princip alla som vi pratat med i framtagandet av den här rapporten. Problemen beskrivs som skriande och akuta. USA:s Department of Defence har kallat avsaknaden av kompetens för ett nationellt säkerhetsproblem.
[7]
Problemet är inte mindre i Sverige.
Det saknas kompetens både på bredden och spetsen i samhället för att kunna minska det ständigt vidgade glapp som finns mellan en accelererande digitalisering och en god cybersäkerhet. Både det politiska systemet, den offentliga sektorn och allmänheten i övrigt ligger i mångt och mycket efter i förståelse för den faktiska hotbilden, och åtgärderna och skyddet har inte heller dimensionerats för den hotbild vi ser. Sverige ligger idag långt ner på internationella rankningar när det gäller cybersäkerhet.
Att samhället lider av kompetensbrist inom området är också någonting som uppmärksammats av ett stort antal myndigheter under många år. Faktiskt också av regeringen i den nationella informations- och cybersäkerhetsstrategin, men ytterst lite konkret har hänt därefter. Upphandlingar av digitala tjänster sker till exempel fortfarande ofta utan adekvata säkerhetskrav. Framträdande exempel inkluderar Transportstyrelsen, Stockholms skolplattform och 1177, där säkerhetsbrister i alla tillfällen har lett till att integritetskänsliga data har blivit eller har kunnat bli tillgängliga för parter som inte har rätt att se dem.
Många offentliga och privata organisationer inser värdet av en hög nivå på sin digitala säkerhet först när de redan har fått stora problem. Efter att världens största shippingföretag, Maersk, förlorade över 300
miljarder kronor på NotPetya-attacken deklarerade vd:n att de först då insåg hur viktigt det är med en solid säkerhet i de digitala systemen. Det är en händelsekedja som går igen i många verksamheter, offentliga som privata.
Att stärka kompetensen inom cybersäkerhet handlar således inte enbart om att få fram fler specialister på it-säkerhet. Cybersäkerhet är mycket mer än en it-fråga, det är en kulturfråga. Det handlar om att var och en i vårt land behöver känna till hur de kan skydda sig mot cyberhot inkl. cyberbedrägerier som idag drabbar många människor. Ett phishingmejl där någon utger sig för att vara din vd eller ditt barnbarn kan fortfarande få många att avslöja hemligheter, ladda ner komprometterande filer eller värre. Det finns exempel där phishingmejl har lett till överföringar av hundratals miljoner kronor från företag till bedragare. Phishing, social engineering och liknande tekniker fungerar för att vi som människor vill lita på folk och vara effektiva. Det är enkelt att utnyttja om vi inte alla är medvetna om riskerna för att bli utnyttjade.
Precis som alla nu under covid-19 vet att det är viktigt att tvätta händerna ofta för att förebygga smitta ska alla i vårt land veta vad de ska göra för att kunna skydda sig exempelvis mot phishing eller hur de kan formulera ett säkert lösenord. De ska också veta varför det är viktigt. Det behövs kompetensstrategier för bredden och spetsen i samhället, som höjer kunskapen hos enskilda medborgare, bredden i offentlig sektor och näringsliv såväl som hos beslutsfattare inkl. den politiska nivån.
Inom näringslivet och den offentliga sektorn är en utmaning inte sällan att det saknas förståelse för och insikt om att cybersäkerhet inte endast är en säkerhets- eller it
‑
fråga utan en strategisk ledningsfråga som behöver hanteras som det också. För ett framgångsrikt cybersäkerhetsarbete krävs förståelse för frågan i en organisations alla funktioner; inte minst på ledningsnivå men också bland jurister, analytiker, ekonomer, upphandlingsexpertis, registratur m.fl. behöver alla ha kunskap om och kunna förhålla sig till vad som är skyddsvärd information. Idag saknas som sagt ofta cyberkompetens på ledningsnivå, men därtill i de fall förståelse finns, förmår eller har mellancheferna inte rätt förutsättningar att omsätta övergripande inriktningar i resten av organisationen. Ett generellt kunskapslyft om informationssäkerhet och cybersäkerhet behövs inom de flesta organisationer. Finns det ingen förståelse för vikten av systematiskt informations- och cybersäkerhetsarbete hos allt från en organisations registratur och vaktmästeri till högsta ledning så ökar risken för brister och att vi utsätter verksamheten för risker och samtidigt ökar våra egna sårbarheter.
Inom området nationell säkerhet finns det idag förvisso kompetens om både hot och sårbarheter och det är också här som satsningar har gjorts de senaste åren i form av inrättandet av ett antal cybersoldater inom Försvarsmakten och etablerandet av ett nationellt cybersäkerhetscentrum. Men på sikt är kompetensförsörjningen en stor utmaning också här.
Detsamma gäller inom polisen där polisutbildningarna idag inte inkluderar cyberbrott. Det gäller både de grundläggande polisutbildningarna och i stort även vidareutbildning inom polisen. Trots att det redan är en stor del av polisens arbete och dessutom starkt växande. Det bör ändras.
Centerpartiet anser sedan länge att det finns en kraft med stor spridning i folk
rörelserna, inte minst studieförbunden, och vi tror att de kan ha en viktig roll i att höja kompetensen på bredden. Därtill lägger Centerpartiet också värde i YH-utbildningar och vi ser en potential i att de också utvecklar och breddar sitt erbjudande inom cyber
säkerhetsområdet Vi tror också på och uppmuntrar initiativ för att fånga upp och sprida intresse för cybersäkerhetsfrågorna hos ungdomar. Här skulle exempelvis Försvars
högskolan kunna få ett uppdrag att genomföra nationella tävlingar för både universitetsstudenter och gymnasiestudenter där prestige byggs genom priserna, exempelvis stipendier eller att representera Sverige i internationella tävlingar.
För spetskompetens kring frågorna kan mycket mer också göras i vårt land, inte minst inom högre utbildning, så att jurister, ekonomer, civilingenjörer, statsvetare m.fl. får en tydlig inriktning och möjlighet till fördjupning och expertkompetens på området. Obligatoriska utbildningar för beslutsfattare kan vara en väg framåt. Vi måste bort från synen att cybersäkerhet är en it-fråga. Här kan vi jämföra vårt land med flera andra länder som kommit längre. Vi behöver även i Sverige göra mer som nation i gränslandet forskning, innovation och utbildning. För att göra det hade exempelvis ett cybercampus kunnat etableras så att frågorna kunde utvecklas i en helhet. Cybercampus existerar redan idag i Norge, Tyskland och Schweiz, och alla dessa länder satsar kraftigt på forskning och utveckling kring cybersäkerhet. Sverige borde inte vara sämre.
Niels Paarup-Petersen (C)
Mikael Larsson (C)
Kerstin Lundgren (C)
Ulrika Liljeberg (C)
Malin Björk (C)
Catarina Deremar (C)
Anna Lasses (C)
Elisabeth Thand Ringqvist (C)
Rickard Nordin (C)
Helena Vilhelmsson (C)
Christofer Bergenblock (C)
[1]
Frivärld (2020). https://frivarld.se/rapporter/den-ryska-cyberattacken-mot-stortinget/.
[2]
https://www.sophos.com/en-us/medialibrary/Gated-Assets/white-papers/sophos-the-state-of-ransomware-2020-wp.pdf.
[3]
https://www.pwc.se/sv/cyber-security/cyberbrottslighet.html.
[4]
https://www.pwc.se/sv/cyber-security/cyberbrottslighet.html.
[5]
https://www.industrinyheter.se/20210324/31459/intel-bygger-tva-nya-halvledarfabriker-20-miljarder-dollar.
[6]
David Lindahl, FOI, på Folk och Försvars Rikskonferens 2021.
[7]
https://media.defense.gov/2018/Oct/05/2002048904/-1/-1/1/ASSESSING-AND-STRENGTHENING-THE-MANUFACTURING-AND-DEFENSE-INDUSTRIAL-BASE-AND-SUPPLY-CHAIN-RESILIENCY.PDF.
Motion B
Motion till riksdagen
2025/26:2832
av Niels Paarup-Petersen m.fl. (C)
Digitalisering för hela Sverige
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utbyggnaden av fiber och bredband behöver underlättas och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stötta lantbruket och mindre företag på landsbygden i den kommande övergången från 2G och 3G till 5G-nätet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utbyggnaden av 5G behöver underlättas och det internationella samarbetet kring framtidens telekommunikation behöver utvecklas och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utgångspunkten för offentliga data ska vara att de är öppna, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att staten ska ta ledarrollen i arbetet för standarder och skapandet av strukturerade data och API:er i svensk offentlig sektor och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över GDPR-implementeringen i svensk lag i syfte att främja AI-utvecklingen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en översyn av skatter, avgifter och avdrag bör göras för att säkra en konkurrensneutral och tidsenlig lagstiftning i den digitala sektorn och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en gemensam virtuell infrastruktur och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att offentliga tjänster ska kunna hanteras digitalt och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att den enskilda medborgaren bör ha ägarskap över sina data i offentliga system och veta hur och när de har använts, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att medborgaren enbart ska behöva lämna specifik information en gång till det offentliga och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att staten behöver tillgodose digitalt id som är funktionellt och tillgängligt men som inte konkurrerar ut privata aktörer, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om tillgängliga och robusta digitala finansiella tjänster och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att säkra tillgången till offlinebetalningar i digitala betalningssystem som t.ex. Swish och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skapa en öppen infrastruktur för digitala betalningar för att öka transparens och konkurrens samt redundans i det digitala betalningssystemet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bilder på offentlig konst bör kunna delas online utan restriktioner och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om statliga initiativ för att främja utvecklingen av artificiell intelligens och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om ett nationellt kunskapslyft om användningen av artificiell intelligens och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att inrätta en nationell strategi för High-Performance Computing i Sverige och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa en kompetenspool för etiska hackare och en s.k. safe harbour-policy hos alla myndigheter som en del av det svenska cyberförsvaret och tillkännager detta för regeringen.
Digital infrastruktur
Bredband och 5G
För Centerpartiet är fiber och snabb internetuppkoppling ett eget transportslag, precis som järnväg, sjöfart, bilar och flyg. Digitaliseringen har bara börjat, och tillgången till modern teknik och infrastruktur är av avgörande betydelse för Sveriges landsbygder, städer och förorter. Bredbandsutbyggnaden måste fortsätta och inom ramen för de statliga satsningarna på bredband bör större hänsyn tas till gleshet. Staten behöver också säkerställa tillgången till bredband för de hushåll och företag som står utan uppkoppling i samband med avvecklingen av kopparnäten. Innan andra alternativ är på plats bör det inte vara tillåtet att avveckla befintliga kopparnät. I ett digitaliserat samhälle kan tillgången till internet och digitala tjänster vara såväl verksamhets- som livskritisk. Media har det senaste rapporterat om att lantbruket fortfarande är beroende av 2-
och 3G-nätet och det är av vikt att lantbruket stöttas i övergången till 4G och på sikt 5G. Utbyggnaden av 5G behöver dock ta fart på allvar i Sverige. Som det ser ut nu går utbyggnaden långsamt och Sverige riskerar att hamna på efterkälken jämfört med andra jämförbara länder. En snabbare utbyggnad kommer även att behövas för att kunna leva
upp till EU:s förordning om gigabitinfrastruktur och Sverige behöver söka internationellt
samarbete för att utveckla sina egna strukturer för framtidens telekommunikation.
Data
Data är grunden för den digitala utvecklingen och genom att dela data kan bättre tjänster för företag och konsumenter skapas. Flera EU-initiativ, bland annat datalagen (data act), har de senaste åren syftat till att öppna upp data och ge privatpersoner och företag större ägandeskap över sina data. Idag är det fortfarande problem med att dela data. Det kan gälla ditt amorteringsunderlag som du vill dela med en annan bank för att få bättre ränta eller dina sjukvårdsdata som du vill dela med en annan region. Grundprincipen är öppna data och genom att öppna offentliga data som idag inte är digitaliserade eller som saknar gränssnitt för att kunna delas skulle hela samhället kunna dra nytta av de data som finns. De skulle kunna användas för forskning eller utbildningssammanhang och för entrepre
nörer att skapa nya produkter och tjänster.
Tillgång till data är även centralt för utvecklingen av artificiell intelligens och nästa generations generativ AI. Dessvärre står ibland dataskyddsförordningen i vägen för
datadelning och förhindrar företagens möjlighet att implementera AI i sina verksamheter.
En översyn av GDPR ur det perspektivet skulle därför behöva göras. Detta är även något som AI-kommissionen pekar på i sin slutrapport från början av 2025.
Regler och lagar för den digitala ekonomin
Existerande regler bör kontinuerligt anpassas till den nya digitala verkligheten. Det måste vara möjligt för allmänhet och företag liksom offentlig sektor att föreslå anpassningar och ändring av tillämpningen av existerande regelverk som påverkar och påverkas av digitaliseringen. Ett exempel som Centerpartiet driver är ett breddat regel
råd som också bör ha möjlighet att ta initiativ till anpassningar av regler och lagar.
Digitaliseringen av samhället förstärker en trend mot både globala nätverk och stora globala företag men också decentraliserade strukturer där växande småföretag blir allt mer avgörande för konkurrenskraften. Nya jobb skapas när startups växer och blir större, varför politiken måste fokusera på att underlätta den internationella expansionen
för nya företag. Det digitaliserade samhället går också mer och mer mot decentralisering,
med små företag och egenföretagare i nätverk. För att sänka trösklarna till småskaligt företagande inom bl.a. delningsekonomin krävs förenklade regler för mikroföretag, där exempelvis skatten tas ut som en enkel schablonskatt på omsättningen. Skatteverket måste också kunna erbjuda möjligheten att via digitala plattformar betala in skatten
kontinuerligt och i realtid få information om ersättningar i trygghetssystemen upp
daterad
och redovisad. Idag ser vi att startups lämnar Sverige, köps upp av större bolag eller går i konkurs, något som ökat de senaste åren till följd av en tuffare kapital
marknad. Det är viktigt för utvecklingen av den svenska techbranschen att se över hur vi kan säkra att fler av de mest innovativa verksamheterna klarar av tuffare ekonomiska tider och att det finns incitament att stanna kvar i Sverige. Det kan ske genom bättre möjligheter till investeringar, både att Sverige som land lockar till oss internationella investerare och att det finns en miljö för stöd för startups genom exempelvis Vinnova. Det gynnar både ekonomin och den teknologiska kunskapsutvecklingen i Sverige.
Subventioner och avgifter inom den digitala sektorn slår idag många gånger snett. Globala plattformsföretag får tillgång till avgiftsfri energi till sina servrar medan svenska bolag får betala vanlig taxa. Elektronik beläggs med kraftiga avgifter utifrån en förlegad syn på hur elektroniskt minne används. En översyn av skatter, avgifter och avdrag bör göras för att säkra en konkurrensneutral och tidsenlig lagstiftning. Särskilt angelägen i en sådan översyn är den så kallade kassettavgiften. Avdraget för forskning
och utveckling är ett viktigt instrument för att stärka tillväxten och företagens konkurrens
kraft,
och det är viktigt att digital utveckling kan utgöra grund för avdrag.
Det offentliga och digitalisering
Människor förtjänar och förväntar sig att få offentlig service bättre anpassad till sina behov och sin livssituation, vilket kräver en mer effektiv och digitaliserad offentlig sektor. Men idag släpar digitaliseringen inom offentlig sektor efter. Staten måste ta en ledarroll i arbetet för standarder och skapandet av strukturerade data och API:er i svensk offentlig sektor i samarbete med SKR. Utgångspunkten måste vara samma modell som till exempel Estland och Finland har valt, där en katalog beskriver vilken information som finns och hur den får användas enligt TOOP, där informationen enbart finns hos en myndighet och andra får hämta den därifrån vid behov. Staten bör således etablera en gemensam virtuell infrastruktur där data kan lagras säkert och decentraliserat med möjlighet till tillgång till data från andra myndigheter efter behov. Utgångspunkten för alla offentliga tjänster ska vara att de kan hanteras digitalt. Det öppnar även för nya lösningar som ökar medborgarnas insyn och möjlighet att interagera med offentliga
myndigheter. Nya tjänster behöver utvecklas myndighetsövergripande med medborg
arna
i fokus. Hen ska inte behöva ta reda på vilken offentlig instans som sköter vilken fråga, något som idag ofta krävs för att man ska kunna välja rätt tjänst. Det finns redan lösningar som kan hantera detta och det är därför dags att göra visionen om ”En väg in” till det offentliga Sverige till verklighet. Individen ska inte behöva hänvisas runt mellan myndigheter. Kommuner och regioner som stoppar in sin information i slutna system i stället för enhetliga system på nationell nivå gör att viktiga data inte kommer att kunna användas och det kommer att både bli dyrare för samhället som helhet och leda till ineffektivitet.
Den enskilda medborgaren bör ha ägarskap över sina data i offentliga system och veta hur och när de har använts. Undantag kan göras för särskilda specifika tillfällen relaterade till exempelvis brottsutredningar eller nationella säkerhetsintressen. Medborgare ska enbart behöva lämna in specifik information en gång till det offentliga. Varje enskild information ska bara samlas in en gång och av en specifik anledning, vilket skall katalogiseras. Efter denna insamling ska det offentliga säkra att informa
tionen är tillgänglig för de instanser som behöver den enligt överenskommen anledning, en så kallad once only principle. I Sverige finns en exceptionell tillgång till stora offentliga dataserier. Här finns också stor kunskap i både offentlig verksamhet och det privata näringslivet om hur sådana data kan användas för att förbättra och förfina tjänster. Inom ramen för ett stärkt integritetsskydd bör möjligheten att enkelt, snabbt och billigt få tillgång till stora offentliga dataset förbättras, inte minst för att säkra konkurrensneutraliteten mellan små och stora företag. Ett tydligt exempel på detta är Lantmäteriet. Öppna data ska vara utgångspunkten. Mindre företag ska kunna utmana de stora digitala jättarna. Samtliga myndigheter ska arbeta konsekvent med publicering av öppna data. Så skapar vi fler företag och jobb och samhällsvinster i miljardklassen, enligt flera rapporter och erfarenheter från andra länder.
Liksom offentliga data bör ha öppenhet som grund bör även den kod som betalas av det offentliga bli öppen källkod. Så kan vi minska risken för beroende av andra länder och minska kostnaden för utveckling när myndigheter kan använda samma kod. Myndigheten för digital förvaltnings (Digg) och Arbetsförmedlingens
rekommenda
tioner på området bör följas av fler myndigheter. Staten bör även utveckla sin kompetens
i fråga om analys och användning av data. Säker lagring av data är viktigt, men att skapa nytta av data är minst lika viktigt för att skapa en bättre välfärd.
Digitala finansiella tjänster och identifiering
Digital identifiering
Att kunna identifiera sig som medborgare bör vara en av statens grundläggande uppgifter. Detta har fungerat väl under den tid då vi använt oss av pass eller andra fysiska id-kort. Men medan digitaliseringen har utvecklats har även sättet vi identifierar oss på gjort det och det sker till största del med Bank-id, 93 procent av befolkningen använder idag digital e
‑
legitimation. Bank-id har idag en monopolliknande ställning på marknaden för digitala identifieringsmetoder och ägs av storbankerna, vilket gör att de kan använda sin ställning gentemot företag som behöver använda deras tjänst och tjäna stora summor på detta. Dessutom måste du vara bankkund för att få ta del av Bank-id, vilket är problematiskt ur ett inkluderingsperspektiv. Förutom det lever de privata alternativ som finns idag inte upp till den högsta säkerhetsklassningen som EU ställer på identifieringstjänster och med anledning av detta tillsattes 2022 en utredning om en statlig e
‑
legitimation. I mars 2025 gav regeringen i uppdrag till Polismyndigheten tillsammans med Digg – Myndigheten för digital förvaltning – att utforma och utfärda
en digital e
‑
legitimation av högsta säkerhetsklass. En statlig e
‑
legitimation måste förutom
att nå högsta säkerhetsklass, vara inkluderande för att kunna användas av personer med funktionshinder och/eller personer med nedsatt kognitiv förmåga. Den måste även vara enkel att använda samtidigt som privata alternativ kan fortsätta vara ett komplement på marknaden och stå för fortsatt innovation. Regeringsuppdraget ska inte redovisas förrän i november 2026 vilket innebär att det tagit 23 år för staten att skapa en statlig e
‑
legitimation efter att Bank-id utfärdade sin första e
‑
legitimation 2003.
Digitala betalningar
99 av 100 kronor i Sverige idag är digitala och med allt fler digitala betalningar och ett allt större beroende av den digitala infrastrukturen för betalningar bör staten säkra att betalningar kan ske genom flera digitala lösningar. Finansinspektionen bör i nära samarbete med Post- och telestyrelsen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap säkra att robustheten i de digitala system som används för betalningar ökar och når den nivå som samhället behöver. Utvecklingen av en e
‑
krona har pausats med anledning av EU:s arbete med en digital euro enligt rekommendationer från utredningen Staten och betalningarna (SOU 2023:16). Utvecklingen av en digital euro är ett arbete som Sverige borde följa noga för att förbereda för hur en eventuell digital euro skulle kunna kopplas ihop med en svensk e
‑
krona och för att digitala betalningar med central
bankspengar ska kunna ske sömlöst inom unionen. För att en potentiell e
‑
krona ska vara användbar behöver den vara enkel att använda samt fungera för offlinebetalningar, för att kunna användas i händelse av kris eller krig.
Kryptovalutor är något som fler använder i Sverige. Enligt en undersökning av banken SEB äger sex procent av svenskarna kryptotillgångar. Krypto kan vara ett komplement till det traditionella finansiella systemet i händelse av kris eller krig. I Ukraina tillsattes en statlig kryptofond i samband med Rysslands invasion i Ukraina 2022 för att privat
personer och företag skulle kunna stötta landet ekonomiskt. Under 2023 antogs Mica-förordningen av EU-institutionerna som är ett regelverk för kryptotillgångar i EU. Med detta regelverk är förhoppningen att användningen av krypto ska kunna bli mer säker och konsumentskyddet ska öka samtidigt som den finansiella stabiliteten ska bevaras och oseriösa aktörer ska kunna stoppas. Det är viktigt även för att komma till bukt med problematiken att vissa banker vägrar att ta emot kunder som gör kryptotransaktioner, något som borde kunna förbättras nu när marknaden blir reglerad och mer legitim.
Robusta finansiella system
Med ökad digitalisering skapas också risker för cyberattacker eller nedstängningar av finansiella system. Detta måste samhället vara förberett på och Finansinspektionen bör i nära samarbete med Post- och telestyrelsen och MSB säkra att robustheten i de digitala system som används för betalningar ökar och når den nivå som samhället behöver. Vi behöver också ställa högre krav på redundans i de digitala systemen då det i händelse av kris eller krig där en betalningsmetod kan ligga nere finns flera andra alternativ att använda sig av. Därav kan en potentiell e
‑
krona spela en viktig roll men även andra digitala betalningsmedel och kontanter. Det är därför viktigt att staten ser över de lagar och regler som finns för bankväsendet för att möjliggöra digitala betalningar under kris och krig. Digitala betalsätt som kan användas även vid längre strömavbrott i händelse
av krig eller kris och stärka den digitala infrastrukturen liksom den fysiska infrastrukturen.
En upphovsrätt för den digitala eran
Den upphovsrätt vi har i dag är gammaldags, och en mer modern upphovsrätt är nödvändig. Under våren 2024 presenterades den statliga utredningen Inskränkningarna i upphovsrätten (SOU 2024:4) om upphovsrätten, bland annat om panoramafriheten, vilket innebär möjligheten att dela bilder på offentlig konst utan att betala upphovs
personen. Regeringen måste nu ta vidare förslagen från utredningen och se till att vi får en framtidssäkrad upphovsrätt.
Artificiell intelligens
Utvecklingen av AI har haft en exponentiell ökning och boomade under 2023. Då blev AI den hetaste trenden bland techbolag och investerare flockades kring AI-bolagen. Under 2024 har världens första AI-lag – AI-förordningen (AI Act) – beslutats om av EU-institutionerna och nu börjar implementeringsfasen. I Sverige pågår ett arbete med AI-kommissionen som tillsattes av regeringen i december 2022 och presenterade sitt resultat under hösten 2024. AI-kommissionens färdplan för Sverige bestod av 75 förslag inom områden som beräkningskraft, spetsforskning, kompetenslyft och innovation, entreprenörskap och riskkapital. AI-kommissionens färdplan skulle ligga till grund för en nationell AI-strategi som vore nästa steg och som är något som statsministern lovade under våren 2025. Slutsatserna av AI-kommissionen är att det inte finns tid att vänta, utan nu måste regeringen agera. Dessvärre ser vi få initiativ från regeringen som skulle få Sveriges AI-utveckling att blomstra.
Centerpartiet ser att det behövs ett helhetsgrepp kring AI och ser att det finns behov av en AI-general som kan samordna utvecklingen av AI mellan departement, myndig
heter och olika politiska nivåer. Det behövs också medel för att Sverige ska kunna skala upp utvecklingen inom AI och initiativ för att främja AI-utvecklingen i Sverige. Det är ett steg i rätt riktning att EU-kommissionen valt att lägga en av de sju ”AI-fabrikerna” vid Linköpings universitet i Sverige och kommer kunna vara värd för ledande AI-forskning och fungera som ett tekniknav i Europa.
Grunden för AI-utvecklingen är tillgången till strukturerade och kvalitativa data, som vi skriver om ovan. Utbildning och bildning om AI är av stor vikt och det är
betydelse
fullt att skolan på alla nivåer anpassar sig efter verkligheten och att eleverna får förståelse
för hur AI kan användas och påverka deras skolgång och senare i livet. Vi ser även att bildningen kring AI kommer behöva utvecklas, genom kommunala bibliotek och studie
förbund, för att alla ska följa med i utvecklingen och kunna utnyttja de möjligheter som AI kommer kunna innebära. Centerpartiet vill därför se ett nationellt kunskapslyft om AI, inte bara för skolelever utan för människor i alla åldrar.
I det offentliga är det viktigt att myndigheter per regleringsbrev uppmanas att analysera
och arbeta med hur AI kan förenkla det egna arbetet men även att alla institutioner och myndigheter har riktlinjer för hur AI ska få användas för att känsliga data inte ska hamna i fel händer.
High performance computing
Superdatorer för forskning och utveckling
HPC är en viktig del i EU:s strategi för att digitalisera det europeiska näringslivet och kunna konkurrera med länder som Kina och USA. Detta är därför något som stöttas under Horizon 2020-programmet. Superdatorer och högpresterande datorer fyller en viktig funktion i forskning och utveckling genom att kunna göra miljarder beräkningar i sekunden, vilket gör att forskare kan lösa stora beräknings- och big data-problem som de annars inte kunnat hantera själva. I Sverige finns hittills bara två superdatorer, en vid KTH och en vid Linköpings universitet, som kommit att bli centret för HPC i Sverige. Men trots det riskerar vi som land att halka efter jämfört med andra europeiska länder som kommit längre. För att fortsätta vara en viktig forskningsnation i världen är det därför viktigt att regeringen systematiskt arbetar för att främja användandet av super
datorer och att en strategi för dessa tas fram och hur de ska kunna användas i såväl forskning som näringslivet.
Cybersäkerhet och ”safe harbour”-policy för etiska hackare
Alla beredskapsmyndigheter borde ha en så kallad safe harbour-policy för etiska hackare
som vill rapportera sårbarheter samt enkla kommunikationsvägar till it
‑
säkerhets
avdelningen. Policyn ska ange hur en etisk hackare kan testa myndigheters system utan skapa risk för myndigheten eller att individen blir polisanmäld. I längden bör detta utvidgas med en budget för att betala ut så kallade bug bounties, dvs belöningar, till de etiska hackare som lyckas. Detta är något som Iva – Kungliga Ingenjörsvetenskaps
akademien – förordar i sin rapport om cybersäkerhet från 2021.
Behovet av detta visade sig tydligt när Folkhälsomyndigheten polisanmälde den person som ansvarsfullt rapporterade ett säkerhetshål i Sminet. Att bestraffa de som försöker
hjälpa till är väldigt kontraproduktivt för cybersäkerheten, och den svenska förvaltningen
ligger kulturellt långt bakom de ledande i privata sektorn eller t.ex. det amerikanska försvaret som betalar hackare som lyckas ta sig in i militära system. Det behöver även skapas en kompetenspool som kan bistå i extraordinära situationer till följd av cyberangrepp.
Niels Paarup-Petersen (C)
Ulrika Heie (C)
Anders Karlsson (C)
Mona Smedman (C)
Elisabeth Thand Ringqvist (C)
Stina Larsson (C)
Helena Lindahl (C)
Rickard Nordin (C)
Martin Ådahl (C)