Jämför sakliga förslag

Motion till riksdagen 2022/23:2333 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) med anledning av prop. 2022/23:53 Skärpta straff för brott i kriminella nätverk 1 Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2022/23:53. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag till lagstiftning i syfte att införa nya kvalifikationsgrunder som innebär att det vid bedömningen av om brottet allmänfarlig ödeläggelse är grovt särskilt ska beaktas om gärningen inneburit fara för flera människor eller för egendom av särskild betydelse eller annars varit av särskilt farlig eller allvarlig art samt ge brottet benämningen grov allmänfarlig ödeläggelse, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag till lagstiftning i syfte att tydliggöra att användandet av skjutvapen och sprängämnen på allmän plats särskilt ska beaktas som en försvårande omständighet enligt straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag till lagstiftning i syfte att tydliggöra att utnyttjande av ett numerärt överläge särskilt ska beaktas som en försvårande omständighet enligt straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § 3 brottsbalken och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett förslag till lagstiftning i syfte att utvidga straffbestämmelsen om människoexploatering i 4 kap. 1 b § brottsbalken så att den även omfattar exploatering i brottslig verksamhet och tillkännager detta för regeringen. 2 Inledning Trots de senaste årens stora resurstillskott till polisen, höjningar av flera straff och ökad användning av hemliga tvångsmedel så har gängrelaterade brott och skjutningar inte minskat. Polisens uppklaring av mord och skjutningar i gängmiljö har samtidigt sjunkit. Det visar att det är andra åtgärder som behövs. Sedan december 2022 har situationen i framför allt Stockholm blivit akut. Regeringen måste omgående ta ett helhetsgrepp på problematiken med utgångspunkt i forskning och beprövad erfarenhet. Dessvärre låter högerpartierna ofta känslor och rent tyckande ligga till grund för rättspolitiska åtgärder. Men för att verkligen minska den grova kriminaliteten och stärka människors trygghet i utsatta områden krävs, i stället för politikers prat om längre och hårdare straff, visitationszoner och avlyssning utan brotts ­ misstanke, en gemensam politisk vilja för att minska klassklyftorna i samhället. För att få ne d den grova brottsligheten går det inte bara att vara hård mot de kriminella – det gäller att vara smartare än de kriminella. Vissa straff kan behöva höjas , men mycket mer fokus måste riktas mot att förhindra rekryteringen av barn till gäng ­ kriminalitet. Det brottsförebyggande arbetet börjar med en väl utbyggd välfärd för alla, även i eftersatta s.k. socialt utsatta områden. Om skolan, fritidsaktiviteter och samhället i övrigt fungerar väl så minskar möjligheterna att rekrytera barn och ungdomar in i kriminalitet. Skola och fritidsverksamheter behöver få bättre resurser, likaså social ­ tjänsten. Barn och ungdomar måste få möjligheter till kommunalt stödda fritids ­ aktiviteter, skolan måste få bättre resurser för att stödja elever som behöver det för att klara betygen och socialtjänsten behöver förstärkas med tillräckliga resurser och kunskap för att arbeta både förebyggande och med barnskydd. Det handlar även om insatser på kort sikt, som att sprida S luta skjut-projektet till hela landet och att inrätta sociala insatsgrupper i områden som särskilt drabbats av grov kriminalitet. Vi har också sedan flera år tillbaka föreslagit en nationell haveri ­ kommission mot skjutningarna och en nationell avhopparverksamhet för kriminella. I nsmugglingen av narkotika och illegala vapen måste stoppas redan vid landets gränser för att underminera gängens svarta ekonomi. För vidare läsning om åtgärder mot våldet, se vår motion Åtgärder med syfte att stoppa våldskulturen (mot. 2022/23: 1217 ). 3 Regeringens förslag Regeringens proposition innehåller åtgärder i syfte att markera allvaret i brott som begås i kriminella nätverk och vid kriminella uppgörelser och för att ge rättsväsendet ut ­ vidgade möjligheter att bekämpa sådan kriminalitet. Regeringen föreslår bl.a. att straffen för grovt olaga tvång, olaga hot, grovt olaga hot, rån, utpressning och grov utpressning skärps. Vidare föreslås en ny typ av straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på våldsamma uppgörelser bland krim i nella och en ny straffbestämmelse som gör det straffbart att involvera personer som är under 18 år i brott eller brottslig verksamhet. Straffet för narkotikabrott som tar sikte på försäljning föreslås skärpas och beställning av narkotika för eget bruk kriminaliseras som försöksbrott. Vidare föreslår regeringen att presumtionen för häktning ska skärpas och ska gälla vid misstanke om brott med ett minimistraff om fängelse i ett år och sex månader eller mer. Regeringens lagrådsremiss innehöll även ett förslag om att återfall i brott ska beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen i fler fall. Detta förslag finns dock inte med i den nu aktuella propositionen då regeringen bedömer att Lagrådets synpunkter väcker frågor som medför att förslaget i denna del behöver beredas ytterligare. Vänster ­ partiet kommer att bevaka ev entuella kommande förslag från regeringen om att skärpa regleringen av återfall i brott. Regeringen avisera r också att de n har för avsikt att med utgångspunkt i Tidöavtalet återkomma med förslag till ytterligare förändringar av strafflagstiftningen. Det kan enligt regeringen bl.a. innebära förändringar i straffskalorna för vissa brott och för ­ ändringar av reglerna för straffmätning och påföljdsval (s. 75 prop. 2022/23:53). Vänsterpartiet kommer noga att följa regeringens arbete även i dessa frågor. 4 Vänsterpartiets ställningstagande Vänsterpartiet är inte för generella straffskärpningar. Dock kan vi se att det finns om ­ råden där straffen kan behöva skärpas. Men förslag som innebär nykriminalisering eller straffskärpningar ska alltid vara väl underbyggda och ha analyserats utifrån nödvändig ­ het, effektivitet och proportionalitet. Dessvärre anser vi att regeringens proposition brister i dessa delar. Straffrättssystemet måste också hänga ihop. Det är inte en fram ­ gångsrik metod att höja straffen för olika brott i en rad snabba lagstiftningsärenden. I flera fall har regeringen presenterat förslag till straffskärpningar som antagits av riks ­ dagens majoritet utan att tidigare höjningar av straffen ens hunnit utvärderas. Straff ­ rättssystemet blir på så vis oöverskådligt och onödigt komplicerat och risken för oönskade effekter ökar. Straffrättssystemets främsta syfte kan enligt vår mening inte vara att fungera som ett signalsystem för regeringens påstådda handlingskraft mot kriminalitet. Lagrådet skriver i sitt utlåtande att de skärpningar som föreslås av regeringen i många delar kommer att träffa brett och alltså inte bara de brott som begås inom ramen för s.k. kriminella nätverk. Lagrådet konstaterar även att tillvägagångssättet att gång på gång höja straffskalorna för olika brott och motivera åtgärden i det enskilda fallet i praktiken innebär att regeringen aldrig kommer in på den mer övergripande frågan om hur olika brottstyper ska placeras ut på skalan från bötesminimum till det strängast möjliga fängelsestraffet och därmed inte heller på frågan om var den allmänna repressionsnivån ska ligga. I stället leder regeringens åtgärder till att graden av straff ­ rättslig repression växer fram genom succes s iva och i vissa fall återkommande straff ­ höjningar för enskilda brott. Ju längre denna utveckling pågår utan att regeringen tar ett helhetsgrepp över den viktiga frågan om på vilken nivå frihetsberövande na p å grund av brott ska ligga, desto mer finns det anledning att ifrågasätta om straffsystemet bygger på en genomtänkt syn och om de straff som föreskrivs för de olika brotten i brottsbalken och i specialstraffrätten verkligen står i rätt proportion till varandra. Lagrådet noterar även att de skäl som åberopas för straffskärpningarna inte i alla delar låter sig förenas med de grundtankar om proportionalitet och ekvivalens som påföljdssystemet vilar på. Lagrådet lyfter i detta sammanhang särskilt fram att det förekommer formuleringar av typen att straffskalan för något brott bör höjas för att det finns ett behov av att ”komma åt” eller ”bekämpa” brottsligheten och att den straffrättsliga regleringen ska bli mer ”effektiv” för att bemöta kriminella nätverk. Justitieombudsmannen (JO) påpekar i sitt remissvar på utredningen ( SOU 2021:68 ) att det straffrättsliga regelverket har utformats för att svara mot högt ställda krav på rättssäkerhet i form av förutsebarhet, proportionalitet och likabehandling. Dessa krav förutsätter att systemet är tydligt och överblickbart. JO lyfter även risken för att samma försvårande omständigheter kan komma att beaktas flera gånger enligt olika bestämmelser om förslaget genomförs , d etta vid såväl gradindelning som straffvärde ­ bedömning och straffmätning , vilket inte är acceptabelt. Dessutom riskerar den straffrättsliga regleringen att bli både svårare att överblicka och mindre förutsebar, vilket inte är godtagbart ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Regeringen bedömer att kostnadsökningarna för Kriminalvården kan beräknas till sammanlagt ca 800 miljoner kronor per år. I sammanhanget bör även beaktas att Kriminalvården redan är i kris beroende på bl.a. överbeläggning. Vänsterpartiet anser sammanfattnings vis att r iksdagen bör avslå regeringens förslag förutom på några punkter där vi delvis har andra förslag till lagändringar än regeringen. Här nedan redogör vi för vår inställning till de viktigaste förslagen i propositionen. 4.1 Straffen för grovt olaga tvång, olaga hot, grovt olaga hot, rån, utpressning och grov utpressning skärps Vänsterpartiet ser inte behovet av de höjningar av vare sig minimistraff eller i före ­ kommande fall högsta straff som regeringen föreslår. Straffen för ett flertal brott har redan skärpts i olika omgångar. Dessutom kommer de höjda straffen att träffa fler personer än enbart de som är aktiva i någon form av kriminellt nätverk. Detta innebär att ändamålet med regeringens förslag inte är uppfyllt. Som JO lyfter i sitt remissvar har ett stort antal lagstiftningsåtgärder genomförts de senaste åren i syfte att särskilt motverka brottslighet som är kopplad till kriminella nätverk eller annan allvarlig brottslighet. Det handlar om nykriminaliseringar, ut ­ vidgningar av befintliga straffbestämmelser, skärpta straffskalor och nya kvalifikations ­ grunder. Därutöver har ytterligare straffskärpningsgrunder införts. Enligt JO blir det allt svårare att få grepp om den sammantagna effekten av olika åtgärder. När ändringar sker med täta mellanrum hinner dessutom inte tidigare lagändringar utvärderas. Därmed är det oklart om reformerna fått avsedd effekt i rättstillämpningen och ytterligare åtgärder verkligen är nödvändiga. Även Advokatsamfundet anser att straffskärpningar inte bör genomföras i alltför drastisk takt. En straffskärpning bör inte genomföras utan att det finns möjligheter att utvärdera vilka effekter redan genomförda åtgärder haft i praktiken. Advokatsamfundet konstaterar att det genomförts ett stort antal straffskärpningar under senare tid, bl.a. 2017 då minimistraffen för bl.a. grov misshandel, synnerligen grov misshandel, grovt olaga tvång, grovt olaga hot, grovt rån och grov utpressning höjdes (prop . 2016/17:108). Vidare slopades straffrabatten för unga myndiga i januari 2022. Tillsammans med de föreslagna straffskärpningarna innebär detta en mycket kraftigt höjd repressionsnivå , särskilt för unga vuxna i åldern 18 – 21 år. Sammantaget anser Advokatsamfundet att utredningen inte redovisat tillräckligt starka skäl för de föreslagna straffskärpningarna. Vänsterpartiet instämmer i den bedömningen och yrkar därmed avslag i den delen. 4.2 Straffansvaret för rån utvidgas till att omfatta även betalningsverktyg Regeringen föreslår att straffansvaret för rån utvidgas till att även gälla den som olovligen tar eller tvingar till sig ett betalningsverktyg med användande av s.k. råntvång samt den som sedan han eller hon tagit ett betalningsverktyg och anträffats på bar gärning sätter sig till motvärn på motsvarande sätt mot den som vill återta det tillgripna. För ansvar förutsätts att gärningsmannen har avsikt att använda betalningsverktyget för att bereda sig själv eller någon annan vinning. Människor bär i dag i mindre utsträckning kontanter med sig och allt fler butiker är kontantlösa i den meningen att man inte längre accepterar sedlar och mynt som betal ­ ningsmedel. Detta har medfört förändringar av rånbrotten, som i ökad utsträckning kommit att inriktas på att komma över andra betalningsmedel än kontanter. Rån ­ bestämmelsen omfattar dock enligt gällande rätt inte alltid dessa situationer. Bankkort och andra s.k. betalningsverktyg anses formellt sakna förmögenhetsvärde och kan därför i strikt mening inte omfattas av stöldfallet av rån. Vänsterpartiet anser att det är rimligt att även andra former av betalningsverktyg än kontanter omfattas av rånbestämmelsen. Vi står därför bakom regeringens förslag i den delen. 4.3 Nya kvalifikationsgrunder för grov allmänfarlig ödeläggelse Regeringen föreslår att nya kvalifikationsgrunder införs som innebär att det vid bedömningen av om brottet allmänfarlig ödeläggelse är grovt särskilt ska beaktas om gärningen inneburit fara för flera människor eller för egendom av särskild betydelse eller annars varit av särskilt farlig eller allvarlig art. Dessutom ges den grova svårhets ­ graden av allmänfarlig ödeläggelse en egen brottsbeteckning, grov allmänfarlig öde ­ läggelse. Vänsterpartiet står bakom förslaget eftersom vi anser att de sprängningar som sker i bl.a. människors bostadsområden med stor fara för många liv är extremt allvarliga. Detta bör avspegla sig i lagstiftningen. 4.4 En ny typ av straffskärpningsbestämmelse som tar sikte på våldsamma uppgörelser bland kriminella införs Regeringen föreslår en ny typ av straffskärpningsbestämmelse vars syfte är att ta sikte på våldsamma uppgörelser bland kriminella. I högerregering en s retorik är det detta förslag som kallas ”dubbla straff för gängkriminella”. Som synnerligen försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet föreslås det, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, beaktas om brottet inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person och innefattat användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne och begåtts på allmän plats eller på en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats eller haft bakgrund i eller varit ägnat att framkalla en konflikt mellan grupper av personer i vilken skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne används. Om någon omständighet som avses i den aktuella straffskärpningsgrunden har beaktats vid straffvärdebedömningen, ska det , enligt förslaget, för brottet få dömas till fängelse på viss tid som överstiger det högsta straff som kan följa på brottet. Regeringens förslag är problematiskt på flera sätt. Redan i dag kan dock användning av skjutvapen eller sprängämne beaktas som försvårande omständigheter inom ramen för den befintliga straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap . 2 § b rottsbalken . Vi föreslår därför att d en första punkten i regeringens förslag ska arbetas in i den befintliga bestämmelsen 29 kap . 2 § BrB , f örslagsvis i p unkten 6 där det anges att det som för ­ svårande omständigheter särskilt ska beaktas om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering. Vi anser att det kan fylla en viktig funktion att tydliggöra i lagstiftningen att användning av skjutvapen och sprängmedel på allmän plats särskilt ska beaktas som försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet. Genom att göra en egen paragraf om synnerligen försvårande omständigheter i stället för vad som i dag stadgas som försvårande omständigheter , vill regeringen visa att straffskärpningen kan leda till ett straff högre än maxstraffet på respektive straff ­ skala, s.k. dubbla straff. Punkt 2 i den föreslagna paragrafen är dock behäftad med för stora osäkerheter för att vi ska kunna acceptera den. Advokatsamfundet avstyrker punkt 2 med hänvisning till att ”det inte ur legalitetssynpunkt är godtagbart att genomföra en straffskärpningsgrund utifrån de svåra avgränsningsproblem som förslaget innebär”. Som vi tolkar Advokatsamfundet är det särskilt rekvisitet framkalla en konflikt mellan grupper av personer som kommer att innebära problem vid tillämp ­ ningen , då detta ska bevisas. Vidare har även utredningen funnit att den föreslagna bestämmelsen kan bli svårare att tillämpa än andra straffskärpningsgrunder. Regeringens förslag om att lägga till nya punkter till bestämmelserna om straff ­ mätning och bryta ut dem som synnerligen försvårande leder även till att systematiken blir svåröverskådlig och reglerna svårtillämpade. JO skriver i sitt remissvar att det är bekymmersamt att regleringen i 29 kap . BrB går i en riktning mot att bli alltmer detaljerad och att kapitlet används för att åstadkomma straffskärpningar för specifika brottstyper och företeelser, något som det inte är avsett för. Varje ny straffskärpnings ­ grund som införs kan även minska betydelsen av den allmänna straffskärpningsregeln i 29 kap . 1 § andra stycket BrB . Vi yrkar därför avslag på den andra punkten i regeringens förslag till ny 29 kap . 2 a § BrB . Vi yrkar även avslag på förslaget om att det ska vara möjligt att döma till ett straff som överstiger straffmaximum om en omständighet i 29 kap . 2 a § har beaktats vid straffvärdebedömningen . Det räcker enligt vår mening med att tydliggöra att användandet av skjutvapen och sprängämne på allmän plats i den föreslagna punkten 1 särskilt ska beaktas som försvårande omständighet er enligt 29 kap . 2 § 6 BrB . 4.5 Ett numerärt överläge ska betraktas som en försvårande omständighet vid straffmätningen Regeringen föreslår att den befintliga b estämmelsen 29 kap . 2 § 3 BrB om att det sär ­ skilt ska beaktas som en försvårande omständighet om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig utvidgas , så att det även särskilt ska beaktas om den tilltalade utnyttjat ett numerärt överläge. Förvisso beaktas numerära överlägen vid brott mot person regelmässigt som försvårande omständigheter redan med nuvarande reglering, vilket bl.a. Hovrätten över Skåne och Blekinge och Lunds tingsrätt påpekar. Den föreslagna lagändringen innebär därmed enbart ett förtydligande. Vänsterpartiet ser ändå ett värde i att tydliggöra att numerära överlägen redan i dag ska beaktas som försvårande omständighet och står därför bakom förslaget i den delen. 4.6 En ny straffbestämmelse införs som gör det straffbart att involvera personer under 18 år i brott eller brottslig verksamhet Regeringen föreslår att en ny straffbestämmelse införs i 16 kap. BrB . Den som för brott eller brottslig verksamhet anlitar, betalar, instruerar eller överlämnar egendom till någon som inte har fyllt 18 år och därigenom, eller på annat liknande sätt, involverar honom eller henne i brottet eller den brottsliga verksamheten, ska dömas för involverande av en underårig i brottslighet till fängelse i högst 4 år. Detta ska gälla även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den unge inte fyllt 18 år. Om involverandet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder eller utveckling mellan den som har begått gärningen och den andra personen eller annars är uppenbart mindre allvarligt, ska inte dömas till ansvar. Vänsterpartiet anser att åtgärder som syftar till att minska nyrekryteringen av barn och unga människor in i kriminalitet är av avgörande betydelse för att komma till rätta med dagens akuta situation. Därför är vi beredda att ställa oss bakom ett förslag om att straffa den som exploaterar barn under 18 år i kriminalitet. Utredningen SOU 2021:68 har, förutom ett motsvarande brott som det regeringen föreslår i 16 kap. BrB, föreslagit att utvidga straffbestämmelsen om människo ­ exploatering i 4 kap . 1 b § BrB så att den även omfattar exploatering i brottslig verksamhet. Vi anser ett detta förslag är bättre än det som regeringen nu lägger fram . Människoexploateringsbrottet innefattar i dag bl.a. exploatering av en person i tvångsarbete, arbete under uppenbart orimliga villkor eller tiggeri. Vi menar att exploatering i brottslig verksamhet passar väl in i den kontexten. Regeringens bärande skäl till att inte gå på utredningens linje om att även utvidga människoexploateringsbrottet är att den unge i vissa fall skulle bli både målsägande och tilltalad. Men enligt vår uppfattning kan det inträffa även med den brottskonstruktion som regeringen föreslår. Enligt utredningen kan sådana situationer redan uppstå i samband med människohandel som avser brottslig verksamhet. Också i andra sammanhang kan en person vara både målsägande och tilltalad i samma rättegång. När det gäller en utvidgning av människoexploateringsbrottet får man, enligt utredningen, skilja på den gärning som exploateringen inneburit och den gärning som den unge begått. Att tillförsäkra att den som exploaterats när han eller hon själv begått brott får sina intressen tillvaratagna, både som målsägande och som misstänkt eller tilltalad, bör inte möta några större praktiska hinder. Dessutom har regeringens förslag ett annat skyddsintresse genom placeringen i 16 kap . (brott mot allmän ordning) i stället för 4 kap. (brott mot frihet och frid). Vi anser att skyddsintresset primärt är den unges frihet och frid, inte allmän ordning. Vi instämmer även i utredningens bedömning att också vuxna bör omfattas av bestämmelsen om exploatering i brottslig verksamhet. 4.7 Straffet skärps för narkotikabrott som tar sikte på försäljning, och beställning av narkotika för eget bruk kriminaliseras som försöksbrott Regeringen föreslår att en särskild straffskala införs för narkotikabrott av normalgraden som innebär att gärningsmannen säljer narkotika eller annars befattar sig med narkotika som är avsedd att säljas eller bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel. Straffskalan ska vara fängelse i lägst sex månader och högst tre år. Narkotikabrott som omfattas av den särskilda straffskalan bör enligt regeringen inte kunna bedömas som ringa narkotikabrott. Regeringen s förslag innebär att den befintliga 1 § första stycket 5 i narkotikastrafflagen bryts ut och blir till ett särskilt stycke med en förhöjd straffskala. I punkt 5 anges att den som bjuder ut narkotika till försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel , döms för narkotikabrott till fängelse i högst tre år. Enligt 2 § narkotikastrafflagen döms dock för ringa narkotikabrott till böter eller fängelse i högst sex månader om brottet med hänsyn till arten och mängden narkotika samt övriga omständigheter är att anse som ringa. Vänsterpartiet anser att tillverkning, försäljning och innehav av narkotika, precis som i dag, ska vara olagligt. Däremot anser vi inte att det ska vara kriminellt att vara påverkad av narkotika. I dag stämplas narkotikaberoende personer som brottslingar och straffas i stället för att få adekvat vård. Det är svårt att få vård och stöd vid missbruks ­ problem. Hundratals människor dör av överdoser varje år. Vi anser att narkotika ­ politiken måste bli mer evidensbaserad och grundas på vetenskapliga studier. Det är narkotikan som ska vara olaglig, inte de beroende. Därför är det Vänsterpartiets hållning att narkotika ska vara fortsatt illegalt men att det bör avkriminaliseras att vara påverkad av narkotika. Folkhälsomyndigheten och Stockholms universitet ( k riminologiska institutionen) ifrågasätter regeringens förslag och menar att det saknas empiriskt stöd för att strängare straff leder till minskad brottslighet samt att straffskärpningar inte löser det långsiktiga problemet med narkotikabrott. Lagrådet har i sitt utlåtande lyft fram att utredningen inte föreslagit att den särskilda straffskalan ska tillämpas på de förfaranden som avses i 1 § första stycket 5 narkotika ­ strafflagen. Därigenom ifrågasätter Lagrådet om beredningskravet verkligen är uppfyllt då remissinstanserna saknat möjlighet att förhålla sig till förslaget. Lagrådet skriver även att ändringen kan få konsekvenser som är svåra att överblicka och att alla förfaranden som faller in under punkten kanske inte bör omfattas av det förhöjda minimistraffet . Vänsterpartiet anser att det är mycket problematiskt att den föreslagna strängare straffskalan kommer att omfatta även fall där personer som själva missbrukar narkotika säljer mindre doser för att finansiera sitt eget missbruk. Regeringen skriver uttryckligen att det inte ska anses förmildrande att gärningspersonen säljer narkotika för att finansiera eget missbruk (s. 106 prop . 2022/23:53). Vi ser allvarligt på försäljning av narkotika. Men de personer som är fast i missbruk behöver primärt få vård, inte straff, oavsett om de brukat, inneha f t eller sålt narkotika. Vi kan därför inte stå bakom regeringens förslag i denna del, så som det nu är utformat. Vidare föreslår regeringen att försök, förberedelse och stämpling till narkotikabrott av normalgraden och försök och förberedelse till ringa narkotikabrott kriminaliseras vad avser innehav och annan befattning med narkotika enligt 1 § första stycket 6 narkotika ­ strafflagen. Regeringen gör dock bedömningen att försök och förberedelse till narkotikabrott som avser eget bruk även i fortsättningen bör lämnas utanför det kriminaliserade området. Inte heller bör stämpling till ringa brott kriminaliseras. Folkhälsomyndigheten har tidigare lyft behovet av en utvärdering av narkotika ­ strafflagen inklusive kriminaliseringen av eget bruk. Myndigheten gör fortsatt bedömningen att det saknas kunskap för att kunna ta ställning till förslaget om att kriminalisera försök till innehav och annan befattning med narkotika som är avsedd för eget bruk. Regeringens förslag innebär att beställning av narkotika på internet avsedd för eget bruk kriminaliseras som försöksbrott. En person som gör en beställning av narkotika t.ex. över internet eller sociala medier, men sedan inte får narkotikan i sin besittning på grund av att beställningen har avslöjats eller av annat liknande skäl, kan i dag inte dömas för brott om beställningen syftat till innehav eller annan befattning som avses i 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen. Om den beställda narkotikan inte har nått beställaren har något brott alltså inte begåtts. Folkhälsomyndigheten invänder att även om försök till eget bruk inte kriminaliseras, så kriminaliseras försök till innehav , t.ex. beställning, vilket innebär en straffskärpning gentemot personer som använder narkotika. Flera remissinstanser , bl.a. Attunda tingsrätt, Brottsförebyggande rådet (Brå), Södertälje tingsrätt och Åklagarmyndigheten, menar att förslaget innebär en bred kriminalisering som till övervägande del kommer att träffa även andra situationer än köp av narkotika över internet. Södertälje tingsrätt och Botkyrka kommun gör bedömningen att förändringarna kommer att ha en begränsad betydelse för brott som begås inom kriminella nätverk. Advokatsamfundet avslår förslaget bl.a. eftersom det sannolikt inte kommer att träffa beställningar på nätet där säljaren förblir okänd, t.ex. på d arknet. Advokatsamfundet menar att en kriminalisering av försök att beställa narkotika via nätet går för långt om det inte faktiskt går att fast ­ ställa att narkotikan funnits till försäljning. Enligt Advokatsamfundet går det inte att lagföra en person för försök till köp av narkotika om försöket inte hade kunnat full ­ bordas vid tidpunkten för beställningen. Vänsterpartiet instämmer i remissinstansernas kritik mot förslaget. V i anser att narkotikastrafflagen behöver ses över för att utvärdera hur lagen på ­ verkar narkotikaanvändningen samt de sociala och medicinska skadeverkningarna. Vi är inte beredda att stå bakom dylika förslag om ändringar i narkotikastrafflagen innan en sådan övergripande översyn av hela narkotikapolitiken gjorts. Regeringens förslag om skärpningar i narkotikastrafflagen går dessutom tvär t emot S amsjuklighetsutredningens förslag (SOU 2023:5) som tydligt visar att missbruk ska mötas med vård och inte repressiva åtgärder. 4.8 En presumtion för häktning ska gälla vid misstanke om brott med ett minimistraff om fängelse i ett år och sex månader eller mer Regeringen föreslår att den befintliga presumtionen för häktning utvidgas. Om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse ett år och sex månader ska häkt ­ ning ske om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas. Vänsterpartiet kan inte stå bakom förslag et . Sverige har sedan 1991 regelbundet blivit kritiserat av FN:s och Europarådets tortyrkommittéer för långa häktningstider och isolering av misstänkta genom restriktioner. Kritiken mot Sverige har inte bara upp ­ repats under många år utan dessutom varit mycket omfattande, då de intagnas situation bl.a. har beskrivits som inhuman och förnedrande, främst på grund av omfattningen av restriktionerna som innebär långa tider av isolering. I syfte att minska häktningstiderna och isoleringen beslutade riksdagen 2021 bl.a. att en vuxen person som huvudregel ska få sitta häktad i max nio månader (prop. 2019/20:129, bet. 2020/21:JuU43). Gränsen för s.k. obligatorisk häktning är i dag ett straff på fängelse i två år. Regeringens förslag om att sänka gränsen till fängelse i ett år och sex månader innebär att betydligt fler personer kommer att häktas. Förslaget verkar därmed i motsatt riktning mot tidigare åtgärder för att försöka minska häktningstiderna . Häktena liksom anstalt ­ erna är dessutom redan överbelagda och människor sitter kvar långa tider i häkte i väntan på anstaltsplacering. Advokatsamfundet skriver i sitt remissyttrand e att presumtionen för häktning kräver starka skäl för att brytas . I praktiken innebär förslaget alltså att fler personer kommer att häktas och att fler brott som inte nödvändigtvis har koppling till organiserad brottslighet eller s.k. kriminella nätverk kommer att omfattas av presumtionsregeln. Bl and annat kommer krogslagsmål och motvärnsfall av rån (t . ex . då en snattare i butik utövar våld för att behålla en produkt) att omfattas av häktningspresumtionen. Advokatsamfundet avstyrker därmed förslaget. Vänsterpartiet instämmer i denna bedömning. Riksdagen bör sammanfattningsvis avslå proposition 2022/23:53. Detta bör riks ­ dagen besluta. Regeringen bör återkomma med förslag till lagstiftning i syfte att införa nya kvalifikationsgrunder som innebär att det vid bedömningen av om brottet allmänfarlig ödeläggelse är grovt särskilt ska beaktas om gärningen inneburit fara för flera människor eller för egendom av särskild betydelse eller annars varit av särskilt farlig eller allvarlig art samt ge brottet benämningen grov allmänfarlig ödeläggelse. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Regeringen bör återkomma med förslag till lagstiftning i syfte att tydliggöra att användandet av skjutvapen och sprängämne på allmän plats särskilt ska beaktas som en försvårande omständighet enligt straffskärpningsbestämmelsen 29 kap . 2 § 6 BrB. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna . Regeringen bör återkomma med fö rslag till lagstiftning i syfte att tydliggöra att ut ­ nyttjande av ett numerärt överläge särskilt ska beaktas som en försvårande omständighet enligt straffskärpningsbestämmelsen 29 kap . 2 § 3 BrB. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Regeringen bör återkomma med förslag till lagstiftning i syfte att utvidga straff ­ bestämmelsen om människoexploatering i 4 kap . 1 b § BrB så att den även omfattar exploatering i brottslig verksamhet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Gudrun Nordborg (V) Nadja Awad (V) Frida Tånghag (V) Jessica Wetterling (V)

Motion till riksdagen 2024/25:3444 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) med anledning av prop. 2024/25:175 Hemliga och preventiva tvångsmedel när barn under 15 år begår brott 1 Innehållsförteckning 2 Förslag till riksdagsbeslut 3 Regeringens förslag 4 Vänsterpartiets ställningstagande 4.1 Vissa typer av hemliga tvångsmedel bör få användas mot barn under 15 år vid vissa allvarliga brott 4.2 Preventiva tvångsmedel bör inte användas mot barn under 15 år 4.3 Barns skyldighet att kvarstanna för förhör 4.4 Kvarhållande av barn för överlämning till t.ex. föräldrar eller socialtjänst 4.5 Ingen placering av barn i polisarrester 2 Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2024/25:175. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett tidsbegränsat förslag om att vissa typer av hemliga tvångsmedel ska få användas mot barn under 15 år vid misstanke om vissa allvarliga brott och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen om att barns kommunikation med föräldrar ska omfattas av förbud mot hemlig avlyssning och övervakning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen som innebär att det ska krävas synnerliga skäl för att polisen ska kunna kvarhålla ett barn under 15 år under högst sex timmar för att kunna överlämna barnet till t.ex. föräldrar eller socialtjänst och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag till lagändring som innebär att barn under 18 år aldrig ska placeras i polisarrester, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. 3 Regeringens förslag Regeringen föreslår i sin proposition att hemliga tvångsmedel ska få användas för att utreda vissa allvarliga brott där den skäligen misstänkte är under 15 år och att preventiva tvångsmedel ska få användas mot barn under 15 år för att förebygga, förhindra och upptäcka viss särskilt allvarlig brottslighet. Vidare föreslår regeringen att barn ska kunna hållas kvar i fler fall och under något längre tid än i dag för förhör eller i syfte att överlämnas till exempelvis föräldrar eller socialtjänst. Syftet är att stärka de brotts ­ bekämpande myndigheternas förutsättningar att bekämpa allvarlig brottslighet som begås av barn. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 oktober 2025. 4 Vänsterpartiets ställningstagande Vänsterpartiet instämmer i regeringens bedömning av den ytterst allvarliga situationen med skjutningar och sprängningar i den organiserade kriminella miljön. Trots att en nedgång av antalet skjutningar har noterats är det fortsatt fråga om ett stort antal skjutningar och avlidna i skjutningar årligen. Antalet sprängningar har också ökat markant under senare år. Detta våld drabbar helt oskyldiga människor på ett oacceptabelt sätt. Att barn och unga används av de kriminella gängen vid utförandet av brottsligheten är extra allvarligt. De kriminella nätverken är uppbyggda i hierarkiska åldersskikt där barn till stor del finns i utförarledet. De brottsbekämpande myndigheterna har även sett exempel på att barn ger andra barn i uppdrag att begå brott. På så sätt reduceras riskerna för de äldre aktörerna som finns högre upp i hierarkin. Barnen kan även ansvara för olika delmoment i ett större brottsupplägg, t.ex. att skaffa fram vapen eller sprängmedel eller ta hand om kläder och vapen efter en skjutning. Det är även vanligt att barn rekryteras enbart för att utföra en viss skjutning eller sprängning. Sådana morduppdrag lämnas inte sällan mot betalning, men det finns också exempel på barn som tar på sig ett sådant uppdrag för att stärka sin ställning i det kriminella nätverket. Ibland saknas helt en känd koppling mellan barnet och den som anstiftar brottet (Brottsförebyggande rådets rapport Barn och unga i kriminella nätverk 2023:13). Barn under 15 år är i Sverige inte straffmyndiga och kan därför inte dömas för brott. När ett barn under 15 år misstänks för brott får därför inte en förundersökning inledas. I vissa fall finns det dock möjlighet för polisen att utreda brott där den misstänkte inte är straffmyndig, en s.k. § 31-utredning (31 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, LUL). Det centrala syftet med en § 31-utredning är att klarlägga barnets behov av sociala insatser. Vidare finns det en möjlighet att pröva ett barns straffrättsliga skuld i domstol genom en s.k. bevistalan (38 § LUL). Vi har tidigare föreslagit och stått bakom regeringens förslag att utöka möjligheten till s.k. bevistalan, dvs. att allvarliga brott som begåtts av barn under 15 år ska kunna prövas i domstol i fler fall (mot. 2022/23:2359). När unga under 15 år begår brott är brottsoffret ofta ett annat barn. Det är i sådana fall extra viktigt att brott utreds, inte minst för att bringa klarhet i vad som skett för brottsoffrets skull men även för att unga personer som begått brott ska få nöd ­ vändig hjälp att inte fastna i kriminellt beteende. Påföljdssystemets åldersgränser och särregleringen av straffmätning och påföljdsval ser ut som de gör av mycket goda skäl. Vi vill särskilt understryka vikten av att den särställning barn har och ska ha inom det straffrättsliga systemet inte får urvattnas. Påföljdssystemet för unga lagöverträdare är utformat utifrån att barn och ungdomar som har begått brott i första hand ska hållas utanför kriminalvården och i stället bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Enligt Vänsterpartiet är straffmyndighetsåldern väl avvägd och barn som är under 18 år ska absolut inte hanteras inom kriminalvården. Vi ser däremot behov av nya ungdomspåföljder för barn över 15 år och är inte främmande för att det införs fler sådana som kan komplettera de redan befintliga. Förutsättningen är givetvis att de påföljder som införs är rättssäkra, särskilt anpassade för barn och unga och har ett tydligt behandlingsinriktat innehåll. Vi anser även att det återfalls ­ förebyggande arbetet gentemot unga lagöverträdare bör förstärkas. När det gäller barn under 15 år måste arbetet framför allt inriktas på att minska nyrekryteringen in i kriminalitet. Det brottsförebyggande arbetet börjar med en väl utbyggd välfärd för alla, även i socialt eftersatta områden. Om skolan, fritidsaktiviteter och samhället i övrigt fungerar väl så minskar möjligheterna att rekrytera barn och ungdomar in i kriminalitet. Skola och fritidsverksamheter behöver få bättre resurser, likaså socialtjänsten. Barn och ungdomar måste få möjligheter till kommunalt stödda fritidsaktiviteter, skolan måste få bättre resurser för att stödja elever som behöver det för att klara betygen och socialtjänsten behöver förstärkas med tillräckliga resurser och kunskap för att arbeta både förebyggande och med barnskydd. Samtidigt kan vissa straffrättsliga bestämmelser behöva ändras. Vänsterpartiet föreslog i samband med regeringens förslag om att göra det straffbart att involvera personer under 18 år i brott eller brottslig verksamhet att i stället utvidga straffbestämmelsen om människo ­ exploatering i 4 kap. 1 b § BrB så att den även omfattar exploatering i brottslig verksamhet. Detta för att tydliggöra att barn ofta är både brottsoffer och misstänkta för brott samtidigt (mot. 2022/23:2333). I vissa delar står vi bakom den nu aktuella propositionen. Här nedan redogör vi för vår inställning till de viktigaste delarna av regeringens förslag. 4.1 Vissa typer av hemliga tvångsmedel bör få användas mot barn under 15 år vid vissa allvarliga brott Regeringen föreslår i sin proposition att hemliga tvångsmedel, dvs. hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig rumsavlyssning, hemlig dataavläsning och post ­ kontroll, ska få användas för att utreda brott som begås av barn som inte uppnått straffbar ålder. Enligt förslaget ska hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig dataavläsning som inte gäller rumsavlyssningsuppgifter få användas i en utredning mot någon som är skäligen misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, grov utpressning, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage samt vissa andra allmänfarliga brott som innefattar sabotage, grovt övergrepp i rättssak, grovt narkotikabrott eller grov narkotikasmuggling, vissa brott enligt terroristbrottslagen, försök, förberedelse eller stämpling till dessa brott, eller ett annat brott, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fyra år. Regeringen föreslår även att hemlig rumsavlyssning och hemlig dataavläsning som gäller rumsavlyssningsuppgifter ska få användas i en utredning mot någon som är skäligen misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fem år, människorov, grovt vapenbrott eller grov vapensmuggling, grovt brott mot tillståndsplikten för explosiva varor enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor eller grov smuggling av explosiv vara, terrorist ­ brott, försök, förberedelse eller stämpling till dessa brott, eller ett annat brott, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fem år. Den mycket allvarliga situationen där även barn under 15 år utnyttjas för att utföra bl.a. skjutningar och sprängningar gör att vi inser att de brottsbekämpande myndig ­ heterna behöver kunna använda tvångsmedel vid utredning av brotten. Vi vill dock att möjligheterna ska begränsas jämfört med regeringens förslag så att detta blir mer proportionerligt och uppfyller kraven på barns särskilda rättigheter. Vi föreslår därför att vissa typer av hemliga tvångsmedel mot barn under 15 år ska få användas vid vissa särskilt allvarliga brott . Hemlig rumsavlyssning och motsvarande hemlig dataavläsning anser vi inte över huvud taget ska kunna användas mot barn under 15 år eftersom hemlig rumsavlyssning är ett så pass integritetskränkande tvångsmedel. Vi föreslår att regeringen ska återkomma med en tydligare specificerad och mer begränsad brottskatalog (förslagsvis mord, försök till mord, grov misshandel, människo ­ rov, grova vapen- och narkotikabrott och andra brott som på ett tydligt sätt är kopplade till gängkriminalitet och sprängningar och skjutningar). Vidare vill vi inte heller ha någon s.k. straffvärdesventil, dvs. att de hemliga tvångsmedlen ska kunna användas om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i fyra år. Integritetsskyddsmyndigheten har i sitt remissvar framfört liknande synpunkter. Myndigheten ser en risk med att tillämpningsområdet för de hemliga tvångsmedlen kan komma att utökas till följd av den översyn av straffskalorna som pågår och att det bör övervägas att använda särskilda brottskataloger för att avgränsa tillämpningsområdet. Enligt myndigheten skulle en sådan lösning skapa en förutsägbarhet och tydlighet samt minska integritetsriskerna eftersom varje brott skulle behöva bedömas vart för sig. Även Stockholms universitet (juridiska fakultetsnämnden) anser att förslaget är känsligt för pågående och kommande påföljdsreformer och anger att det är en lagtekniskt inkoherent lösning att använda straffvärdet som måttstock för tvångsmedelsanvändning mot barn som inte uppnått straffbar ålder. Vidare föreslår utredning SOU 2024:93 ingen straffvärdesventil utan ett mer begränsat tillämpningsområde som omfattar brott med ett minimistraff på fyra års fängelse, vissa brott enligt terroristbrottslagen samt försök, förberedelse och stämpling till sådana brott. Att Polismyndigheten framfört önskemål om en straffvärdesventil är enligt vår mening inte tillräckligt tungt vägande skäl för att införa en sådan. Stockholms tingsrätt saknar överväganden om en begränsning av avlyssning av samtal och annan kommunikation mellan barnet och barnets föräldrar. Enligt tingsrätten framstår det ur ett barnperspektiv som mer sannolikt att barnet vänder sig till sina föräldrar i förtroende än till en präst, advokat eller liknande samtidigt som närstående är särreglerade vad avser vittnesplikten. Trots att närstående särregleras när det gäller vittnesplikten finns det i dag inget avlyssnings- eller övervakningsförbud som gäller vid användning av hemliga tvångs ­ medel som tar sikte på kommunikation mellan närstående. Det tidigare förbudet mot att beslagta meddelanden mellan en misstänkt och en närstående avskaffades 2022. Vänsterpartiet stod bakom regeringens förslag i den delen (mot. 2021/22:4407, prop. 2021/22:119). Vi anser dock att det nu aktuella förslaget om att använda hemliga tvångs ­ medel mot barn under 15 år gör att en särskild regel som värnar barns kommunikation med föräldrar måste införas. Regeringens förslag är tidsbegränsat till fem år, vilket är positivt. Noterbart är att det även pågår en utvärdering av regleringen av hemliga och preventiva tvångsmedel (dir. 2025:12, Ju 2025:04), vilket Vänsterpartiet krävt sedan länge (se t.ex. mot. 2021/22:462). Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 29 maj 2026, alltså innan det tidsbegränsade förslaget ska utvärderas. Det är av yttersta vikt att den tidsbegränsade möjligheten att använda vissa tvångsmedel mot barn vid allvarliga brott inte förlängs längre än absolut nödvändigt. Riksdagen bör avslå proposition 2024/25:175. Detta bör riksdagen besluta. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett tidsbegränsat förslag om att vissa typer av hemliga tvångsmedel ska få användas mot barn under 15 år vid misstanke om vissa allvarliga brott. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen om att barns kommunikation med föräldrar ska omfattas av förbud mot hemlig avlyssning och övervakning. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 4.2 Preventiva tvångsmedel bör inte användas mot barn under 15 år Regeringen föreslår även att preventiva tvångsmedel ska få användas mot barn som inte uppnått straffbar ålder för att förebygga, förhindra eller upptäcka allvarliga brott. Utredningen föreslår dock endast en möjlighet för Säkerhetspolisen att använda preventiva tvångsmedel enligt preventivlagen och hemlig dataavläsning i preventiv ­ lagsfallen mot barn under 15 år. Ett antal remissinstanser, bl.a. Fryshuset, Stiftelsen för Internetinfrastruktur (Internetstiftelsen), Stockholms universitet (kriminologiska institutionen), Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund, avstyrker utredningens förslag. Huvudinvändningarna är att behovet inte är tillräckligt utrett och att det är tveksamt vilken nytta förslaget kommer att medföra. JO avstyrker förslaget i fråga om inhämtningslagen av mot ­ svarande skäl. Internetstiftelsen instämmer i utredningens bedömning att Polismyndig ­ heten inte bör ges möjlighet att använda preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år. Linköpings universitet (Barnafrid – Nationellt kunskapscentrum) anför att förslaget om hemliga tvångsmedel mot barn i brottsutredningar bör utvärderas innan förslaget om preventiva tvångsmedel kan bli aktuellt. I dag finns det stora möjligheter för de brottsbekämpande myndigheterna att använda såväl tvångsmedel som hemliga tvångsmedel både vid utredning av brott och i före ­ byggande, preventivt syfte då personer är över 15 år. Möjligheterna att använda preventiva tvångsmedel regleras i den s.k. preventivlagen, den s.k. inhämtningslagen och lagen om hemlig dataavläsning (de s.k. preventivlagsfallen respektive inhämtnings ­ lagsfallen). I inhämtningslagsfallen görs det möjligt att hämta in uppgifter om meddelanden som överförs eller har överförts i ett elektroniskt kommunikationsnät och lokaliseringsuppgifter för elektronisk kommunikationsutrustning. I inhämtningslagen uppställs inte något krav på misstanke om brott, utan uppgifter får hämtas in om åtgärden är av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verk ­ samhet som innefattar vissa särskilt angivna brott. Lagregleringen på tvångsmedels ­ området har utökats i snabb takt, vilket har medfört att den är mycket komplicerad och svåröverskådlig. När det gäller de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet anger varken inhämtningslagen, preventivlagen eller lagen om hemlig dataavläsning uttryckligen att tvångsmedlen får eller inte får användas mot barn under 15 år. I tidigare förarbeten finns det inte några överväganden om huruvida preventiva tvångsmedel får användas mot barn under 15 år. LUL är inte tillämplig i de brottsbekämpande myndig ­ heternas underrättelseverksamhet. Utredningen gör därför bedömningen att det krävs uttryckligt lagstöd för att preventiva tvångsmedel ska få användas mot barn under 15 år. Vänsterpartiet avstyrker förslaget om att använda preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år, dvs. i förebyggande syfte utan krav på misstanke om brott. Brottsmisstanke bör enligt vår mening som huvudregel krävas för att använda hemliga tvångsmedel, i synnerhet mot barn under 15 år som inte är straffmyndiga. 4.3 Barns skyldighet att kvarstanna för förhör Regeringen föreslår i sin proposition att den som är under 15 år och kan misstänkas för brott är skyldig att, utöver inledande tre timmar, stanna kvar för förhör ytterligare sex timmar om det är av synnerlig vikt för utredningen. Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen, Linköpings universitet (Barnafrid – Nationellt kunskapscentrum), Stockholms universitet (kriminologiska institutionen), Ecpat Sverige, Fryshuset och Unicef Sverige avstyrker förslaget. Flera av remissinstanserna framför att den tidsfrist som finns i dag bör kunna hållas med utökade resurser. Även Barnombudsmannen är tveksam till förslaget och framhåller att det är samhällets ansvar att säkerställa en organisation som möjliggör att t.ex. socialtjänst och juridiska biträden kan inställa sig till förhöret med kort varsel och att brister i detta hänseende inte bör drabba barnet. Sveriges advokat ­ samfund understryker vikten av att brottsutredande myndigheter hanterar ärendena mycket skyndsamt. Institutet för mänskliga rättigheter påpekar att tidsfristerna för barn och vuxna genom förslaget blir väldigt lika. Stiftelsen Allmänna Barnhuset anser att förslaget riskerar att skapa en struktur där alla barn får stanna kvar för förhör under en längre tid, och att nio timmar är en mycket lång tid för ett barn. Vänsterpartiet instämmer i remissinstansernas kritik. Svårigheter att få fram personal från t.ex. socialtjänsten ska inte drabba det enskilda barnet. Vi avstyrker därför förslaget. 4.4 Kvarhållande av barn för överlämning till t.ex. föräldrar eller socialtjänst Regeringen föreslår att Polismyndigheten ska få hålla kvar ett barn som är skäligen misstänkt för brott för att skyndsamt kunna överlämna hen till föräldrarna, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person även i de fall när barnet följt med, hämtats eller frivilligt inställt sig till förhör. För samma ändamål ska Polismyndigheten få hålla kvar den som inte har fyllt 18 år och som friges efter att ha varit anhållen eller häktad, om personen är skäligen misstänkt för brott. Den tid Polismyndigheten som längst får hålla kvar ett brottsmisstänkt barn för att skyndsamt kunna överlämna barnet till föräldrarna, annan vårdnadshavare, en tjänste ­ man inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person förlängs till högst sex timmar. Enligt särskilda bestämmelser i LUL har Polismyndigheten möjlighet att hålla kvar barn som misstänks för brott i syfte att skyndsamt överlämna barnet till föräldrarna, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person. För barn som uppnått straffbarhetsåldern men inte har fyllt 18 år kan ett sådant kvarhållande ske när barnet gripits men åklagaren har beslutat att inte anhålla den unge, eller när barnet tagits med till förhör. En förutsättning är att barnet är skäligen misstänkt för brott. När det gäller barn som inte uppnått straffbar ålder får kvarhållande ske om barnet har begått ett brott som hade kunnat ge fängelse och barnet grips på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen. Det får också ske när ett brottsmisstänkt barn tagits med till förhör. Tre timmar gäller som en yttre tidsgräns för kvarhållandet i båda åldersgrupperna. Några remissinstanser är positiva till att förutsättningarna för kvarhållande utökas i enlighet med förslaget, t.ex. Institutet för mänskliga rättigheter, Ecpat Sverige och Sveriges advokatsamfund, men motsätter sig däremot att tiden för sådant kvarhållande förlängs från tre till sex timmar. Ecpat Sverige menar att det i stället för att förlänga tiden måste finnas tillräcklig beredskap hos landets kommuner för att möta upp barnet på polisstationen. Kammarrätten i Sundsvall bedömer att utredningens argumentation inte ger tillräckligt stöd för åtgärderna och avstyrker förslaget. Även Civil Rights Defenders avstyrker förslaget och anser att det väcker allvarliga frågor om proportionalitet och rättssäkerhet, samt ser en risk för att barnet uppfattar socialtjänstens insatser som en förlängning av polisingripandet snarare än en stödåtgärd. Sveriges advokatsamfund anser att det bör övervägas om tiden för förlängt kvarhållande i stället kan utökas i vissa fall om det finns synnerliga skäl. Vi står bakom förslaget om större möjligheter för polisen att hålla kvar barn för överlämning till t.ex. föräldrar eller socialtjänst. Vi föreslår dock en begränsning av regeringens förslag genom att det ska krävas synnerliga skäl att förlänga tiden från de tre timmar som gäller i dag till sex timmar när det gäller barn under 15 år. Regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen som innebär att det ska krävas synnerliga skäl för att polisen ska kunna kvarhålla barn under 15 år för överlämning till t.ex. föräldrar eller socialtjänst under högst sex timmar. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 4.5 Ingen placering av barn i polisarrester Regeringen föreslår att den som inte har fyllt 18 år och som hålls kvar enligt 14 § LUL eller är skyldig att stanna kvar för förhör enligt 23 kap. 9 § rättegångsbalken får hållas i förvar i polisarrest endast om det är absolut nödvändigt. Den 1 juli 2021 infördes en bestämmelse om att den som inte har fyllt 18 år och som är gripen eller anhållen med stöd av rättegångsbalkens regler får hållas i förvar i polis ­ arrest endast om det är absolut nödvändigt. Regleringen tillkom bl.a. mot bakgrund av att barnkonventionen fått ställning som svensk lag. Som skäl för att införa bestämmelsen anges bl.a. att polisarresten inte är anpassad efter de särskilda behov som barn har och en placering även tillfälligtvis bör undvikas eftersom det inte är en lämplig miljö för barn att vistas i. Samtidigt konstaterades att det i undantagsfall kan finnas behov av att hålla barn i förvar i polisarrest (prop. 2019/20:129 s. 46). Syftet med det nu aktuella förslaget är att tydliggöra i lag att särskild restriktivitet är påkallad när det gäller placering av barn i polisarrest. Vänsterpartiet har tidigare upprepade gånger krävt att inga barn under 18 år ska placeras i polisarrester (se t.ex. mot. 2020/21:90 och mot. 2024/25:1929), detta med anledning av bl.a. de skäl som anges ovan. Den som är under 18 år och anhålls bör i stället placeras under bevakning i ett förhörsrum eller liknande utrymme. Om detta inte är möjligt bör hen placeras på ett särskilt ungdomshem i stället för i en arrest. Regeringen bör återkomma med förslag till lagändring som innebär att barn under 18 år aldrig ska placeras i polisarrester. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Gudrun Nordborg (V) Hanna Gunnarsson (V) Tony Haddou (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Maj Karlsson (V) Karin Rågsjö (V) Håkan Svenneling (V) Jessica Wetterling (V)