Jämför sakliga förslag

Motion till riksdagen 2022/23:1102 av Ann-Sofie Alm (M) Lex Rebecka Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över förutsättningarna för psykiatrivården i syfte att säkerställa suicidprevention och tillkännager detta för regeringen. Motivering Fyra människor tar sitt liv varje dag; fyra människors familjer får varje dag ett chock ­ erande, förlamande dödsbesked. I hälso- och sjukvårdslagen finns ett särskilt ansvar för att stödja ett barn som förlorat en närstående i självmord, men det saknas liknande skrivningar för att stödja vuxna. Det behöver utredas hur ett sådant stöd även för vuxna skulle kunna se ut. Det stöd som ändå finns varierar väldigt mycket från kommun till kommun. Vissa kommuner har utarbetade rutiner för akut krisomhändertagande av efterlevande efter suicid, men i de allra flesta kommuner saknas kompetensen eller så saknas en sam ­ ordning mellan olika organisationer såsom region, kommun, polis och ideella organisationer som kan ge sitt professionella och medmänskliga stöd. Det behöver utredas hur ett nationellt likvärdigt stöd skulle kunna utformas så att vård av och hjälp till efterlevande inte är beroende av var de bor någonstans. Det är stora resurser som ställs till förfogande efter att en människa tagit sitt liv. Där efterlevandestödet fungerar väl liknas tiden närmast dödsfallet som om bostaden blir till ett getingbo – det är alltid någon på plats för att hjälpa de efterlevande i var ­ dagen, åtminstone den första tiden efter självmordet när krisen är akut och sorgen är som mest chockerande. Men det är tomt på resurser och svar före dödsfallet. Att som efterlevande uppleva att alla dessa resurser kommer dem till godo efter att deras kära tagit sitt liv kan upplevas upprörande då många av dem förgäves kämpade för att få hjälp medan deras nära fortfarande var i liv. Det behöver utredas hur dessa efterlevanderesurser kan bli likvärdiga över landet och hur dessa resurser skulle kunna omvandlas till att bli förebyggande, salutogena resurser för att förhindra att fler självmord sker. Det behövs en ändring av psykiatrisk behandling inom svensk vård och det behövs därför en grundlig utredning så att vi kan förhindra att fler människor väljer att avsluta sitt liv. Vid läkemedelsinsättning eller ändring av läkemedelsbehandling vid suicidtankar och vid depression bör ingen patient vara ensam utan att familj/anhöriga kontaktas även om patienten är över 18 år och därmed myndig. Det bör utredas om fler liv kan räddas genom att anhöriga till självmordsbenägna får kännedom om ändringar i medicinering som kan påverka måendet hos de självmords ­ benägna. Utredningen bör undersöka möjligheten till upprättande av något slags dokument som patienten själv måste signera innan ny medicinering sätts in och som medger att anhöriga får kontaktas för stöd. Om man lever i en familjerelation som inte är stödjande bör man istället få en kontaktperson som kan kontaktas och följa upp medicinering och mående. Det bör utredas hur information kan överföras till anhöriga oavsett om den själv ­ mordsbenägna patienten är över 18 år och därmed myndig, och oavsett var man bor. Jag vill här citera direkt ur Fass: Suicidrisk Egentlig depression och generaliserat ångestsyndrom: Vid depressionstillstånd föreligger en ökad risk för självmordstankar, självdestruktivt beteende och självmord (självmordsrelaterade händelser). Denna risk kvarstår tills signifikant remission uppnåtts. Eftersom det kan ta flera veckor innan förbättring uppnås bör patienterna följas upp noggrant fram till dess förbättring sker. Klinisk erfarenhet är att självmordsrisken kan vara förhöjd i det tidiga skedet av förbättringen. Andra psykiatriska åkommor som Duloxetine Accord kan förskrivas för kan också förknippas med en ökad risk för suicidrelaterade händelser. Dessutom kan dessa åkommor vara komorbida med egentlig depression. Samma försiktighets ­ åtgärder som man vidtar när man behandlar patienter med egentlig depression bör vidtas när man behandlar patienter med andra psykiatriska åkommor. Patienter med suicidrelaterade händelser i anamnesen eller de som visar påtagliga självmordstankar före behandling har högre risk för självmordstankar eller självmordsbeteende och bör noggrant övervakas under behandlingen. En metaanalys av placebokontrollerade kliniska studier med antidepressiva läkemedel för psykiat ­ riska sjukdomar visade att en ökad risk för självmordsbeteende förelåg med antidepressiva läkemedel jämfört med placebo hos patienter under 25 år. Fall av självmordstankar och självmordsbeteende har rapporterats under eller kort efter avslutad duloxetinbehandling (se avsnitt Biverkningar). Patienterna, framförallt högriskpatienter, bör noggrant övervakas under behand ­ lingen, särskilt under det tidiga skedet av behandlingen och efter dosändringar. Patienter (och deras vårdgivare) bör uppmanas vara observanta på om någon klinisk försämring, självmordsbeteende, självmordstankar eller onormala förändringar i beteendet inträffar och att omedelbart söka medicinsk hjälp om sådana symtom uppkommer. Jag önskar betona att vid insättning av antidepressiva läkemedel finns det stor risk för biverkningar framförallt under de första veckorna. Bieffekter finns som kan leda till att man mår psykisk ännu sämre och risken för suicid ökar därmed. En nära anhörig eller en kontaktperson kan observera förändringar hos patienten och därmed uppmärksamma vården på patientens mående. Motionen har rubriken Lex Rebecka. Rebecka var en ung kvinna som på grund av studier på annan ort flyttat 2,5 timmes resa ifrån sin familj som hon stod nära. Rebecka sökte hjälp på studieorten för depression, ångest och suicida tankar, hon fick medicinering direkt och erbjudande om samtalsstöd 1 år fram i tid. I journalen upprepas det att mamma är sjuksköterska och att mor och dotter har en god relation. I journalen beskrivs det att hon är ensamstående i student ­ bostad och att hon bor 2,5 timme från sin familj. Rebecka bedöms av läkare som en person med ”måttlig risk för suicid”. Rebecka tog sitt eget liv. I anmälan till IVO skriver hennes mamma om anledningen till att hon skriver klagomålet: Avliden, Min dotter tog sitt liv 2022-06-21. En patient som uttrycker suicid risk, eller måttlig suicid risk, bör ej lämnas utan uppföljning, och aldrig utan att en närstående/annan stödperson får kännedom om detta. Rebecka startade medicinering någon gång i april/maj och fick tid för uppföljning i augusti. Hon blev informerad om att det var 1 års väntetid för samtalsstöd. Självmord är nästan alltid resultatet av ett outhärdligt psykiskt lidande. Psykiatri ­ vården är utsatt för hård press då det psykiska lidandet bland unga fortsätter att öka. Men svårigheterna får aldrig gå ut över patienterna. Det får aldrig ske att medicinering skrivs ut och tillgängliggörs patienten för den tiden som är kvar till nästa kontakt med psykiatrivården om nästa kontakt ligger långt fram i tiden. Det behövs en utredning som tar fram ändringar av psykiatrivårdens och primär ­ vårdens läkemedelsinsättning och läkemedelsförskrivning i syfte att förhindra att självmordsbenägna människor får för stora läkemedelsmängder utskrivna eller får läkemedel utskrivet som kan förvärra måendet för patienten utan att patienten står under uppsikt. Det är önskvärt att vården är likvärdig oavsett var man bor, vilket inte är fallet idag. Därför bör förutsättningarna för psykiatrivården i syfte att säkerställa suicid ­ prevention ses över. Hur det kan bli möjligt med ett standardiserat vårdförlopp gällande depression, ångest, farmakologi samt suicidbedömningar och neuropsykiatriska bedömningar inom primärvården och inom psykiatrivården samt i deras samverkan. Ann-Sofie Alm (M)

Motion till riksdagen 2025/26:2470 av Ann-Sofie Alm (M) Lex Rebecka 2 – en röst för förändring Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behovet av en möjlig utredning i syfte att stärka den psykiatriska vårdens kvalitet och ansvarstagande och tillkännager detta för regeringen. Motivering I ett samhälle där psykisk ohälsa växer, särskilt bland unga, måste vi ha en psykiatrivård som är trygg, värdig och bygger på ett helhetsperspektiv. Dagens vårdmodell är ofta alltför reaktiv och medicinfokuserad. Den svenska vården har därför mycket att vinna på ett mer salutogent förhållningssätt, det vill säga ett synsätt som fokuserar på att stärka människors psykiska hälsa snarare än att enbart behandla deras sjukdom. Regeringens strategi för psykisk hälsa och suicidprevention är mycket välkommen. Vården måste bli bättre på att ge alternativa behandlingsinsatser redan vid första kontakten, inte minst för unga med begynnande psykisk ohälsa eller suicidala tankar. Det innebär att vården i större utsträckning bör erbjuda exempelvis samtalsstöd, fysisk aktivitet, friluftsliv, kultur på recept, sociala insatser och annan evidensbaserad icke-medicinsk behandling innan man går vidare med läkemedel. Vi ser i dag en kraftig ökning i förskrivningen av psykofarmaka såsom anti ­ depressiva, adhd-läkemedel och lugnande medel. Även om dessa läkemedel är livräddande för många, bör den ökade användningen granskas, precis som man tidigare gjort vid över ­ användning av antibiotika. Det bör utredas vem som ska få förskriva denna typ av läkemedel. Det är rimligt att vissa preparat, som har kraftiga biverkningar eller risker, endast får förskrivas av specialister i psykiatri. En kontinuerlig översyn bör säkerställa att rätt behandling ges till rätt patient, i rätt tid, och att riskerna för överförskrivning minimeras. Och det måste säkerställas att ingen ska lämnas ensam. Det som hände Rebecka var fel och det ska aldrig hända igen. Psykiatrin måste likställas med somatisk vård vad gäller vårdgarantin. Om patienten inte får vård i tid inom sin region, ska det finnas möjlighet att välja en annan vårdgivare, även privat, där tid finns tillgänglig. Det handlar om liv. Bokstavligt talat. Varje år tar omkring 1 200 personer sina liv i Sverige. Ytterligare hundratals dödsfall misstänks vara suicid. När det värsta inträffar behöver vården och samhället finnas där, inte bara för att stötta, utan för att ge de anhöriga en värdig möjlighet att ta farväl. Det ska vara en självklar del av vården, en värdighetsgaranti. Lex Rebecka – en röst för förändring Rebecka var ung, hade framtidsplaner och studerade bara några timmars bilväg från sin familj som hon älskade och som älskade henne högt. Rebecka hade god kontakt med sin familj. Det står i alla journaler, det syns i alla sms, det syns i varje vrå och det hörs i varje mening. Men när man fyller 18 upphör vårdens ansvar att informera familjen. Rebecka hade vänner och pojkvän och hade planer för sommaren med dem och med familjen men sökte vård på sin vårdcentral för att hon trots det åter började må dåligt. Hon skulle få en samtalstid med en psykiatriker, men den tiden låg ett år fram i tiden. Under tiden fick hon en ny medicin som skulle hjälpa henne. Rebeckas familj fick inte reda på att medicineringen ändrats och visste inte att den nya medicinen hade biverk ­ ningar som innebar att patienten kunde fastna i ett stadie av melankoli, apati och suicid ­ tankar. Hennes mamma är sjuksköterska och väl förtrogen med mediciners inverkan och påverkan. Ingen inom vården runt Rebecka tog ansvar för att följa upp den nya medicinens effekter på Rebecka. Familjen talade och sms:ade med Rebecka i telefon varje dag. När hon en dag inte svarade kastade sig familjen i bilen för att åka till henne. Men innan de hann fram fick de ett samtal som ingen någonsin vill få. Rebecka hade tagit sitt liv. Familjen fick inte se Rebecka förrän långt efteråt, de fick inte krama om hennes kropp, kyssa hennes panna, inte ta avsked av sin älskade dotter och syster på ett värdigt sätt. Det är en chock, det är en kamp, det är svårt att fortsätta leva. Men familjen gör det ändå, för varandra. Rebeckas öde visar med all tydlighet varför förändring är nödvändig. Trots god kontakt med sin familj och vilja att må bättre fick hon vänta ett år på samtalsstöd och sattes ensam in på en ny medicin med svåra biverkningar – utan att familjen informerades, trots att mamman är sjuksköterska. Vården borde ha följt upp den nya medicinering som Rebecka fick. Det gjorde de inte och konsekvensen blev katastrofal. Rebecka tog sitt liv. Familjen fick aldrig chansen att kunna hjälpa Rebecka. Ingen ska behöva gå igenom det. Motionen är framtagen i djupaste sorg, det spelar ingen roll hur lång tid som går, men också i viljan att rädda liv. Den utgår från familjens erfarenhet och deras engage ­ mang för att förhindra att fler liv går förlorade. Våga leva, från ord till handling I Grebbestad finns i dag ett minnesmonument kallat ”Våga leva”, rest vid havet till Rebeckas minne – och som en påminnelse till samhället om vikten av att alla människor får den hjälp de behöver i tid. Du är välkommen dit. Ann-Sofie Alm (M)