Jämförelse 1880168471668030b3524fd3
Underlagets kontrollsumma: 71a1f30208b80ac8d659c9008f8fab5a989e2edf748a3c83c30b1e450bb8c090

Bedöm om motionerna framför samma sakliga förslag. Läs båda fulltexterna, inklusive villkor och motiveringar. Redovisa matchande, ändrade och saknade yrkanden med citat och dokument-ID. Skilj samma förslag, delvis samma, olika och oklart. Textlikhet bevisar inte saklig likvärdighet. Om hela underlaget inte ryms ska det anges; trunkera inte tyst.

=== HC023332: med anledning av prop. 2024/25:92 Preskription av avlägsnandebeslut och vissa frågor om återreseförbud ===
Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/hc023332

Motion till riksdagen
2024/25:3332
av Annika Hirvonen m.fl. (MP)
med anledning av prop. 2024/25:92 Preskription av avlägsnandebeslut och vissa frågor om återreseförbud
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen avslår proposition 2024/25:92 Preskription av avlägsnandebeslut och vissa frågor om återreseförbud.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att reformera systemet för verkställighetshinder och ny prövning och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att de nya reglerna för återreseförbud måste säkerställa att bedömningen av varje enskilt fall verkligen blir individuell och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bevara möjligheten till spårbyte och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att förhindra missbruk av systemet med spårbyte och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa övergångsbestämmelser och tillkännager detta för regeringen.
Regeringens förslag bör inte genomföras
Det centrala i asylrätten är att säkerställa att alla människor får ett skydd när de har en välgrundad fruktan för förföljelse eller för att drabbas av urskillningslöst våld i krig. I dag har asylsökande möjlighet att få sina asylskäl fullständigt prövade genom en grund
­
prövning. De som inte kan göra sina asylskäl sannolika vid denna första grundprövning kan ansöka på nytt fyra år efter att deras beslut vunnit laga kraft. Vid denna andra prövning är det inte ett obetydligt antal människor som faktiskt beviljas uppehålls
­
tillstånd. Av utredningen framgår att mellan åren 2017 och 2022 beviljades 14–19 procent uppehållstillstånd på grund av skyddsskäl efter preskription och totalt 22–29 procent beviljades någon form av uppehållstillstånd efter preskription.
[1]
Det står därmed klart att det inte handlar om ”ett begränsat antal” av de nya ansökningarna som beviljas, som regeringen försöker göra gällande i proposition 2024/25:92.
[2]
Regeringens förslag om att preskriptionstiden för avlägsnandebeslut ska börja löpa först efter att asylsökande lämnat landet innebär i praktiken att personer som av olika skäl inte kan lämna Sverige aldrig kommer att få chans till en ny grundprövning. Regeringen menar att förslaget kan bidra till att fler personer återvänder till sitt hemland men kan inte visa några konkreta uppskattningar på hur många avlägsnandebeslut som faktiskt kan verkställas i och med de förändrade preskriptionsreglerna. Utredningen gör heller ingen analys av vad som är grundorsakerna till att personer inte kan utvisas eller inte medverkar till verkställighet av sina avlägsnandebeslut.
[3]
Vi är kritiska till att regeringen trots detta går vidare med förslaget.
Miljöpartiet kan konstatera att en välfungerande återvändandeprocess är komplex och påverkas av flera faktorer, såsom förändringar i säkerhetsläget i mottagarlandet och andra rent praktiska förutsättningar för återvändande. Samtidigt är gruppen som berörs av avlägsnandebeslut inte homogen, varpå orsakerna till att någon inte kan återvända är mycket varierande.
[4]
I och med att regeringen inte föreslår åtgärder för att hantera grund
­
orsakerna till att personer inte medverkar till verkställighet av sina avlägsnande
­
beslut och samtidigt utesluter möjligheten till ny grundprövning, är risken överhängande att
fler personer kommer att bryta kontakten med myndigheter och att skuggsamhället växer.
Regeringens förslag kan därför inte beskrivas som något annat än kontraproduktivt. Flera remissinstanser, bl.a. Asylrättscentrum som besitter betydande kunskap och erfarenhet på området, betvivlar att personer som av olika anledningar anser att de inte kan återvända kommer att lämna Sverige även om preskriptionstiden förlängs.
[5]
Även Svenska Röda Korset och Sveriges advokatsamfund vittnar om att de inte sällan möter människor som upplever att situationen i hemlandet är så farlig för dem att ett liv i Sverige, även om det är utan uppehållstillstånd, anses vara det enda alternativet.
[6]
Regeringen anför att personer som får avslag på sin asylansökan även fortsatt ska kunna ansöka om verkställighetshinder eller ny prövning. Det har dock visat sig att
Migrationsverket ställer högre krav på den sökandes skyddsstatus vid dessa ansökningar.
Det som inte bedöms vara tillräckligt för att utgöra ett verkställighetshinder eller ge rätt till en ny prövning kan anses vara tillräckligt för tillstånd vid en ny grundprövning. Med andra ord har möjligheten till en ny grundprövning visat sig vara en viktig förutsättning för att den sökandes skyddsskäl ska bedömas på ett rättvist sätt.
[7]
Återvändandet ska genomföras på ett humant sätt och med fullständig respekt för mänskliga rättigheter, vilket också framhålls i EU:s återvändandedirektiv. Det förut
­
sätter att det på det migrationsrättsliga området ställs höga krav på proportionalitet, förutsebarhet och transparens, att rättsstatens principer bibehålls och att de folkrättsliga förpliktelserna upprätthålls. Regeringens förslag på nya bestämmelser lever inte upp till dessa krav.
[8]
Om regeringen vill öka acceptansen för avlägsnandebeslut är det i stället åtgärder för att stärka rättssäkerheten som behövs, vilket även framhålls av Asylrättscentrum, FARR och Svenska Röda Korset. Det är i sammanhanget helt avgörande att den enskilde får tydlig information på ett språk den förstår om hur asylprocessen fungerar och vad avslag på asylansökan innebär i ett mycket tidigt skede. En viktig förutsättning för ett självmant återvändande är att asylsökande har förtroende för myndigheterna och upplever att de kan lita på asylprocessen. För att skapa dessa förutsättningar behöver rättssäkerheten i asylprocessen stärkas, vilket innefattar kompetenshöjande insatser hos Migrationsverket och migrationsdomstolarna, en kvalitetssäkrad tolkverksamhet och kortade handläggningstider.
[9]
Stärk rättssäkerheten i asylprocessen
Alla som söker asyl i Sverige ska vara säkra på att deras individuella asylskäl prövas och beaktas i enlighet med gällande rätt. Trots detta har påtagliga rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen uppmärksammats av flera insatser, däribland UNHCR, FN:s
kommitté för mänskliga rättigheter och RFSL. Kritiken handlar bl.a. om långa handläggningstider, bristande kompetens hos handläggare, tolkar och juridiska ombud, orimliga krav på den asylsökandes berättelser när det gäller särskilt hbtqi- och konvertit
­
ärenden, bristande efterlevnad av barnkonventionen samt undermålig hantering av traumatiserade personer. Dessutom kunde Statskontorets översyn av Migrationsverket visa på att enhetligheten inom asylprövningen brister. Enhetlighet, att lika fall behandlas och bedöms lika, är en central aspekt av rättssäkerheten.
Sverige har även fått kritik från både Europadomstolen i 3
fall och av FN:s granskningskommittéer i asylärenden i totalt 17 fall under bara de senaste tio åren. Kritiken har bl.a. handlat om att Sverige utvisat konvertiter och funktionsnedsatta och därför brutit mot rätten till liv samt förbudet mot tortyr och omänsklig behandling.
[10]
Den yttersta konsekvensen av dessa brister är att människor med skyddsskäl utvisas till länder där de riskerar livet.
Ett led i att stärka rättssäkerheten är att ge Migrationsverket och migrationsdomstol
­
arna utökade resurser, så att de bättre kan utföra sitt uppdrag. Därför föreslog vi i vår budget att myndigheterna ska få utökade resurser. Vi vill också utbilda samtlig operativ personal löpande i utredning, prövning och bedömning av asylärenden, bl.a. med fokus på hur traumatiserade personer, hbtqi-personer och konvertiter kan framställa sina skyddsbehov. Vi vill också genomföra kunskapshöjande insatser för rättsliga biträden och säkerställa bättre förutsättningar att avsätta tillräckligt med tid till sina ärenden; detta gäller inte minst asylärenden som rör barn.
Det är uppenbart för oss att regeringen inte har samma ambition som Miljöpartiet vad gäller vikten av att upprätthålla rättssäkerheten i asylprocessen. Tvärtom kan de förslag som presenteras i propositionen leda till såväl minskad rättssäkerhet som att fler människor som inte kan återvända tvingas in i papperslöshet – vilket skulle medföra svåra konsekvenser för samhället och enskilda, särskilt för barn. Dessa konsekvenser hanteras inte i regeringens förslag. Mest anmärkningsvärt är det att systemet med verkställighetshinder och möjligheten att beviljas ny prövning inte anpassas utifrån ändringarna i regelverket om preskription.
Dagens system för prövning av verkställighetshinder brister
Om regeringens förslag genomförs vad gäller preskriptionsreglerna för avlägsnande
­
beslut, måste reglerna för verkställighetshinder och rätten till ny prövning av frågan om verkställighetshinder förändras. Redan i dag lever många människor i vårt land i limbo där de inte kan utvisas men inte heller får uppehållstillstånd i Sverige. Skälet är dagens regler om verkställighetshinder.
Alla utvisningsbeslut kan inte genomföras. Det kan bero på allt från allvarlig sjukdom
till att hemlandet inte tar emot personen eller att det har framkommit nya skäl för uppe
­
hållstillstånd. Nya skäl kan t.ex. vara ett försämrat säkerhetsläge eller att personen i fråga är ett barn som saknar ordnat mottagande i hemlandet. Alltför många människor hamnar redan i dag i en situation där de inte kan utvisas men inte heller påbörja ett nytt liv i Sverige. Med regeringens förslag kommer än fler att riskera att hamna i ett permanent limbo med utvisningsbeslut som inte är möjliga att verkställa.
För att undvika orimliga konsekvenser bör regeringen omgående uppdatera regel
­
verket så att det i högre grad än i dag går att få en ny prövning, så att det verkligen utgör en garanti för att enskilda får sin rätt till uppehållstillstånd och behov av skydd prövat i enlighet med internationella förpliktelser.
Regeringen behöver även säkerställa att verkställighetshinder beaktas redan vid den
första asylprövningen. Frågan om förekomsten av verkställighetshinder ska vara föremål
för en omfattande prövning redan vid första asylansökan. En möjlighet att beakta verkställighetshinder redan i första beslutet och att besluta om permanent uppehålls
­
tillstånd leder till mer human hantering, minskad byråkrati och ökad effektivitet. Det föreslås även i den statliga utredning som presenterades 2017.
[11]
Bedömningen av varje enskilt fall måste vara individuell
När det gäller de föreslagna ändringarna av reglerna om återreseförbud, vill Miljöpartiet påpeka vikten av att den bedömning som ska göras i varje enskilt fall verkligen blir individuell. Särskilt barns särskilda skäl och situation måste beaktas. Oavsett typen av ärende, finns det nästan alltid en risk att enhetligheten brister när bestämmelser tillåter att en stor hänsyn tas till individuella omständigheter. Visserligen utvecklas ofta praxis med tiden som till viss grad leder till att liknande fall bedöms lika, samtidigt som det i sin tur riskerar att leda till att den individuella bedömningen återigen snävas in. En grundläggande del av en rättssäker tillämpning är att liknande fall behandlas lika och att det finns en viss förutsebarhet i rättstillämpningen.
[12]
Bevara möjligheten till spårbyte
Möjligheten till spårbyte för asyl- och arbetskraftsinvandring infördes 2008 av den dåvarande alliansregeringen och Miljöpartiet, i syfte att göra det lättare att rekrytera arbetskraft från tredjeland. Reformen har varit viktig för Sverige av många skäl. Tack vare möjligheten till spårbyte har människor motiverats att snabbt komma in på arbetsmarknaden, vilket har underlättat integrationen. Sverige som land har också stärkt sin kompetensförsörjning, inte minst inom välfärden. Framför allt har spårbyte inneburit en viktig möjlighet för människor som bott och arbetat i Sverige men fått avslag på sin asylansökan att bo kvar och bidra till det svenska samhället. Ofta har asylprocessen pågått i flera år och den asylsökande har hunnit påbörja sin etablering i Sverige.
Spårbyte beviljas inte utan krav – tvärtom krävs t.ex. att den sökande har styrkt sin identitet och varit anställd hos samma arbetsgivare de senaste fyra månaderna och att anställningen ska fortsätta i minst tolv månader framåt. Anställningsvillkor ska dessutom vara på minst samma nivå som enligt svenska kollektivavtal eller vad som är brukligt inom branschen eller yrket i Sverige.
De problem som bl.a. Riksrevisionen påvisat i rapporten Spårbyte i migrations
­
processen – kontroller och uppföljning (2022) visar att problemen med att oseriösa företag missbrukar systemet måste åtgärdas. Vi i Miljöpartiet vill att regeringen går vidare med de rekommendationer som Riksrevisionen föreslog för att komma åt de oseriösa aktörerna.
Regeringens förslag är olyckligt av många skäl. Dels är spårbyte ett nödvändigt alternativ för att människor som knutits till Sverige genom familj, vänner och arbete ska kunna fortsätta sin etablering och bidra aktivt till samhället, dels har Sverige fortsatt mycket stora behov av att stärka kompetensen inom en rad bristyrken. Genom spårbytet tar vi till vara de insatser som gjorts från både samhället och den enskilde för att stärka sina språkkunskaper, utbilda sig och lära sig ett nytt yrke eller utvecklas i sitt yrke. Alternativet är minst sagt dåligt. Avskaffat spårbyte skulle innebära att människor som har anställning i Sverige och försörjer sig och bidrar till Sveriges välstånd först måste lämna Sverige för att ansöka om att få fortsätta sina arbeten från utlandet och vänta på besked i flera månader. Det är ett slöseri med resurser som inte gagnar vare sig individen eller samhället. För vissa kategorier av sökande kan det till och med dröja i över ett år. Vi, tillsammans med flera av remissinstanserna, ser också risker för integrationen i framtida asylprocesser. Som bl.a. Företagarna, Advokatsamfundet och Migrationsverket själva framhåller kan möjligheten till spårbyte vara en starkt motiverande faktor till att tidigt få en försörjning och bli en del av det svenska samhället. Migrationsverket lyfter att systemet med spårbyte skapar incitament för den sökande att klargöra sin identitet, eftersom det är en förutsättning för att få jobba under asyltiden, vilket även regeringen måste hålla med om är viktigt.
Den kanske allvarligaste konsekvensen av regeringens förslag om att avskaffa spårbyte är att den grupp människor som i dag har tillfälligt arbetstillstånd genom spårbyte kommer att tvingas lämna Sverige. Statistik från Migrationsverket visar att i augusti 2023 hade 1
294 personer giltiga uppehållstillstånd med grund i spårbyte. Till detta kan tilläggas att utredningen inte redovisar hur många som har giltigt uppehålls
­
tillstånd med anknytning till en spårbytare. Det kan däremot antas att även denna grupp står för en inte obetydlig andel personer som arbetar och betalar skatt. Undantaget från huvudregeln i 5
kap. 18
§ som nämns i propositionen tillämpas i dag väldigt restriktivt och kommer inte att räcka för att hantera dessa förlängningssituationer. Sammantaget är risken överhängande att konsekvenserna för enskilda och kompetensförsörjningen i Sverige, inte minst inom bristyrken, blir större än vad regeringen ger sken av.
Miljöpartiet vill att möjligheten till spårbyte bibehålls, samtidigt som åtgärder vidtas för att motverka att lagstiftningen för asyl- och arbetskraftsinvandring kringgås. Det är viktigt för individerna som berörs, men också Sverige som helhet.
Avsaknad av övergångsbestämmelser leder till att lika fall behandlas olika
Lagrådet är kritiskt till frånvaron av övergångsbestämmelser. Det innebär att det avgörande för om en ansökan om spårbyte ska kunna bifallas enligt den nuvarande bestämmelsen inte är vid vilken tidpunkt ansökan lämnas in utan när Migrationsverket prövar ansökan. Det innebär att två ansökningar om spårbyte som har kommit in till Migrationsverket före den 1 april 2025 kan komma att behandlas olika om Migrations
­
verket hinner fatta beslut i det ena ärendet före ikraftträdandet men inte i det andra ärendet. I denna del ifrågasätter Lagrådet, utifrån ett likabehandlingsperspektiv, lämpligheten av att låta en myndighets handläggningstider, som för tillfället dessutom är konstaterat långa, bli avgörande för om en ansökan ska behandlas enligt den nya eller den äldre lydelsen av lagen.
Miljöpartiet instämmer i att de föreslagna lagändringarna måste innefatta övergångs
­
bestämmelser. Regeringens förslag kommer att innebära så pass många och påtagliga rättsförluster för den enskilde, särskilt eftersom de i vissa fall får en retroaktiv verkan, att övergångsbestämmelser måste införas utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Det är viktigt för rättssäkerheten att lagen är förutsägbar och att den person som har meddelats ett beslut kan utgå från vad som gällde vid tidpunkten för det meddelade beslutet.
Annika Hirvonen (MP)
Mats Berglund (MP)
Camilla Hansén (MP)
Rasmus Ling (MP)
Jan Riise (MP)
Ulrika Westerlund (MP)
[1]
SOU 2024:10 s. 59.
[2]
Prop. 2024/25:92 Preskription av avlägsnandebeslut och vissa frågor om återreseförbud s.
16.
[3]
SOU 2024:10 Preskription av avlägsnandebeslut och vissa frågor om återreseförbud s.
132.
[4]
Ju2024/00241 Remissvar Sveriges advokatsamfund, s.
3.
[5]
Ju2024/00241 Remissvar Asylrättscentrum, s. 5.
[6]
Ju2024/00241 Remissvar Sveriges advokatsamfund, s.
3; Ju2024/00241 Remissvar Svenska Röda Korset, s.
5.
[7]
Ju2024/00241 Remissvar Sveriges advokatsamfund, s.
7.
[8]
Ju2024/00241 Remissvar Sveriges advokatsamfund, s.
2.
[9]
Ju2024/00241 Remissvar Svenska Röda Korset, s. 8
[10]
Dnr 2024:1353 Rapport från utredningstjänsten, Internationell granskning av asylärenden, 24-11-29
[11]
SOU 2017:84 Uppehållstillstånd på grund av praktiska verkställighetshinder och preskription s.
20.
[12]
Ju2024/00241 Remissvar Asylrättscentrum, s.
2.

=== HD024174: med anledning av prop. 2025/26:262 Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt ===
Källa: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/motion/hd024174

Motion till riksdagen
2025/26:4174
av Annika Hirvonen m.fl. (MP)
med anledning av prop. 2025/26:262 Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen avslår proposition 2025/26:262 Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen snarast ska återkomma med ett förslag på genomförande av EU:s migrations- och asylpakt som lever upp till asylrätten, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Motivering
Regeringens proposition innebär långtgående försämringar av asylrätten i Sverige, rättssäkerheten i asylprövningen, barns rättigheter och möjligheten för människor med skyddsbehov att bygga en trygg framtid här. Framför allt bygger den på en uttalad ambition om att svensk rätt ska anpassas efter EU:s miniminivå, i stället för att förutsättningslöst ta fram en hållbar, human och rättssäker lagstiftning. Beredningen av ärendet är dessutom så bristfällig att det finns goda skäl att ifrågasätta om berednings
­
kravet i regeringsformen kan anses uppfyllt.
Miljöpartiet har varit mycket kritiskt till EU:s migrations- och asylpakt. Pakten förstärker i stora delar de brister som redan i dag präglar EU:s gemensamma asylsystem – otillräcklig solidaritet mellan medlemsstaterna, ökad externalisering av asylprocessen, större fokus på kontroll än skydd och en risk för att människor fastnar i rättsosäkra gränsförfaranden. Till skillnad från regeringen, driver Miljöpartiet på för en migrations
­
politik där medlemsländerna tar gemensamt ansvar för flyktingmottagandet, där lagliga vägar till EU byggs ut och där EU:s kapacitet att rädda liv till havs stärks.
När pakten nu har antagits måste Sveriges genomförande ske med respekt för mänskliga rättigheter. Implementeringen måste använda det handlingsutrymme som pakten medger för att i svensk lagstiftning säkerställa att asylrätten värnas och att rättssäkerheten i asylprocessen garanteras. Enligt Miljöpartiet borde det bl.a. innebära att barn aldrig placeras i förvar, att asylsökande inte avlägsnas innan deras ärende har prövats rättssäkert, att särskilt sårbara personer identifieras tidigt och att rätten till juridiskt biträde, information och effektiva rättsmedel garanteras. Tyvärr kan vi konstatera att regeringen går i motsatt riktning.
Lagrådets kritik mot regeringens förslag är ovanligt skarp. Lagrådet konstaterar att materien är svåröverblickbar och att konsekvenserna och nödvändigheten med förslagen är otillräckligt genomlysta. Lagrådet menar att beredningen har allvarliga brister och framhåller att detta viktiga rättsområde förtjänar en grundligare och mer demokratiskt förankrad översyn. För Miljöpartiet väger dessa synpunkter mycket tungt.
Lagrådet ifrågasätter också regeringens inriktning i implementeringen av pakten. Det uttalade målet med regeringens förslag har varit att reducera det internationella skyddet till EU:s miniminivå, snarare än att göra förutsättningslös och kunskapsbaserad analys av hur lagstiftningen bäst implementeras i svensk rätt. Regeringen menar att syftet med att anta lägsta möjliga nivå på flyktingmottagandet är att främja integrationen och minska utanförskapet – men Lagrådet ifrågasätter starkt att en låg invandring får de effekterna. Lagrådet pekar dessutom på något allvarligt – att risken är påtaglig för att det föreslagna minimisystemet riskerar att stänga ute även personer som faktiskt har rätt till internationellt skydd inte berörs på ett tillräckligt sätt. Detta är kärnan i Miljöpartiets invändning. Vi kan inte acceptera lagstiftning som riskerar att leda till att asylrätten inte respekteras.
Regeringen hänvisar till att implementeringstiden löper ut i sommar och försöker därmed framställa det som att riksdagen måste anta propositionen trots dess allvarliga brister. Miljöpartiet accepterar inte den falska motsättningen. Det är regeringen som ansvarar för att lagstiftningen har beretts för sent, för snävt och utan tillräcklig förankring och konsekvensanalys. Regeringen har haft tid att agera tidigare, men har slarvat bort värdefull tid och i stället prioriterat andra migrationspolitiska projekt, såsom förslag om vandel och angiverilag.
Att regeringen försatt riksdagen i ett läge där valet sägs stå mellan att rösta igenom en undermålig och hårt kritiserad lagstiftning eller riskera en försenad implementering, kan inte frånta riksdagen ansvaret att värna grundläggande rättigheter. Om valet står mellan att anta lagstiftning som riskerar att bryta mot asylrätten och att Sverige blir försenad med delar av implementeringen, är det Miljöpartiets uppfattning att asylrätten måste väga tyngst.
Det är också allvarligt att beredningsprocessen av förslaget varit så undermålig.
Utredningen var mycket omfattande, över 1
500 sidor, och remisstiden var kort och dessutom förlagd över jul- och nyårshelgerna. Flera remissinstanser, däribland Domstols
­
verket,
Institutet för mänskliga rättigheter och Uppsala universitet (juridiska fakulteten),
framhåller att de inte haft möjlighet att fullt ut analysera förslagen och dess konsekvenser.
Detta gäller ett stort och viktigt lagstiftningsärende som berör grundläggande fri- och rättigheter, barns rättigheter, skydd mot tortyr och förföljelse, rörelsefrihet, personlig integritet och tillgången till rättslig prövning. I sådana ärenden måste regeringen kunna krävas på en lång, gedigen och rättssäker beredning. Det har regeringen misslyckats med i detta fall.
Kritiken från remissinstanserna är omfattande. Diskrimineringsombudsmannen har varnat för betydande risker för diskriminering. Institutet för mänskliga rättigheter har pekat på bristande konsekvensanalyser i förhållande till Sveriges internationella åtaganden och på särskilda risker för barn, personer med funktionsnedsättning, hbtqi-personer och andra sårbara grupper. Rädda Barnen har varnat för att barns rättigheter
riskerar att inskränkas och kränkas, särskilt genom screeningförfarandet, gränsför
­
farandet
och det nya mottagandesystemet. Advokatsamfundet, Asylrättscentrum, Migrations
­
verket, JO och Uppsala universitet har på olika sätt pekat på brister i beredning, rätts
­
säkerhet, överblick och praktisk genomförbarhet.
De sammantagna bristerna med regeringens förslag och hur de tagits fram, gör att Miljöpartiet inte kan stå bakom propositionen. Den är inte tillräckligt genomlyst, rättssäker och regeringen använder inte det nationella handlingsutrymme som finns för att värna mänskliga rättigheter. Den utmönstrar möjligheten till permanenta uppehålls
­
tillstånd och urholkar därmed människors möjlighet till integration och känsla av trygghet. Regeringen bör återkomma med ett nytt, samlat och rättssäkert förslag till genomförande av migrations- och asylpakten, där asylrätten värnas, beredningskravet respekteras och Sveriges internationella människorättsåtaganden sätts i centrum.
En annan väg är möjlig i implementeringen av EU:s asyl- och migrationspakt
Regeringen beskriver propositionen som en teknisk anpassning till EU:s asyl- och migrationspakt. Det är missvisande. I praktiken använder regeringen pakten som hävstång för att genomföra en långt mer restriktiv migrationspolitik än vad EU-rätten kräver. Det framgår både av regeringens egen beskrivning av Ds 2025:30, av proposi
­
tionens huvudbudskap och av Lagrådets skarpa kritik mot att beredningsprocessen har styrts mot EU-rättens miniminivå snarare än byggt på en förutsättningslös, kunskaps
­
baserad utredning av vad som är en rättssäker och hållbar ordning för svensk asyl- och migrationsrätt. Med det sagt lämnar asyl- och migrationspakten utrymme för bl.a. mer rimliga mottagningsvillkor, för kompletterande nationella rättssäkerhetsgarantier och för ett tydligare barnrätts- och människorättsperspektiv, än vad regeringen föreslår. Miljö
­
partiet föreslår därför en annan väg för implementeringen av asyl- och migrationspakten i svensk rätt. Nedan presenterar vi våra alternativa förslag för hur pakten skulle kunna implementeras på ett mer rättssäkert, humant och ändamålsenligt sätt, inom ramen för EU-rätten.
Miljöpartiet ser att ett gemensamt europeiskt asylsystem behövs. Det är rimligt att EU-länder har gemensamma regler, att ansökningar hanteras effektivt och att ansvaret för människor på flykt delas mer solidariskt. Samtidigt får ett gemensamt system inte innebära att rätten att söka asyl urholkas, att barns rättigheter försvagas eller att män
­
niskor riskerar att avvisas utan en verklig individuell prövning. Sveriges genomförande måste därför utgå från rättsstatens principer, barnkonventionen, non-refoulement och respekt för mänskliga rättigheter – inte från regeringens politiska ambition att göra Sverige så avskräckande som möjligt.
Asylprövningen måste vara rättssäker
Asylprocedurförordningen reglerar hur ansökningar om internationellt skydd ska prövas, inklusive rätten att stanna kvar under prövningen, gränsförfaranden, snabb
­
förfaranden, överklaganden och processuella garantier.
I stället för att värna den individuella prövningen och säkerställa att människor med skyddsskäl inte skickas tillbaka till förföljelse, krig eller tortyr, väljer regeringen att bygga ett system där påskyndade processer och kontroll ges företräde framför rätts
­
säkerhet.
Miljöpartiet motsätter sig att gränsförfaranden används i fler situationer än vad EU-rätten kräver. Gränsförfarandet ska genomföras inom mycket korta tidsramar. Det skapar uppenbara risker för att avgörande omständigheter inte hinner komma fram, att personer med traumatiska erfarenheter inte får möjlighet att berätta och att beslut fattas på bristfälligt underlag. När detta kombineras med begränsad rätt till offentligt biträde, kortare överklagandefrister och inskränkt suspensiv verkan ökar risken för felaktiga beslut med långtgående konsekvenser för enskilda.
Regeringen föreslår dessutom undantag från huvudregeln att den som söker asyl har rätt att stanna kvar under prövningen, vilket är särskilt allvarligt. Miljöpartiet anser att Sverige ska avstå från att tillämpa gränsförfarandet i fler fall än de obligatoriska. Vi vill
att barn, barnfamiljer och andra särskilt sårbara grupper ska undantas från gräns
­
förfarandet
så långt som EU-rätten tillåter, att dagens undantagsregler från möjligheten att avvisa en ansökan bibehålls, att rätten till offentligt biträde stärks, att kriterier och rutiner för att kunna identifiera sårbara personer i gränsförfarandet tydliggörs i lag samt säkerställa att överklaganden ges automatisk suspensiv verkan så långt EU-rätten tillåter.
Sverige bör också avstå från möjligheten till avtal med tredjeländer, för att bibehålla rättssäkerheten i asylsystemet och minska risken för att avvisningar sker i strid med principen om non-refoulement. För att säkerställa rätten till en individuell asylprövning bör Sverige inte heller tillämpa systemet med nationella listor och koncepten om säkra ursprungs- och tredjeländer. Miljöpartiet uppmanar regeringen att på europeisk nivå verka för att processen för att fastställa listor över säkra ursprungs- och tredjeländer på EU-nivå ses över och att dessa listor tas fram av en tillförordnad expertmyndighet och inte genom politiska beslut.
Till sist är Miljöpartiet kritiskt till att regeringen inom ramen för lagstiftningsärendet inte behandlar frågan om en nationell mekanism för övervakning av grundläggande rättigheter i samband med de screening- och gränsförfaranden som pakten introducerar. Varje medlemsstat är enligt asylprocedurförordningen och screeningförordningen
skyldiga att utse ett sådant tillsynsorgan. Samma tidsfrist gäller naturligtvis för medlems
­
länderna
att uppfylla denna skyldighet som för övriga skyldigheter som fastställs i pakten. Sverige bör därför skyndsamt utse en lämplig myndighet eller annat oberoende organ till tillsynsorgan ansvarigt för att säkerställa efterlevnaden av grundläggande rättigheter under screeningprocessen och gränsförfarandet. Det är mycket allvarligt att regeringen inte lägger fram ett sådant förslag inom ramen för lagstiftningsärendet, trots att Institutet för mänskliga rättigheter har tydliggjort att myndigheten är villig att åta sig uppdraget. Frågan behandlas dessutom inom ramen för utredningen, som också presenterat ett förslag i detta hänseende. En övervakningsmekanism för grundläggande rättigheter måste ha ett tydligt mandat, tillräckliga resurser för att fullfölja uppdraget och verklig kompetens om mänskliga rättigheter, barnrätt och diskriminering.
Värna permanenta tillstånd och familjesammanhållning
Skyddsgrundsförordningen reglerar vem som ska erkännas som flykting eller alternativt
skyddsbehövande och vilka rättigheter som följer av internationellt skydd, bl.a. uppe
­
hålls
­
tillstånd
och familjesammanhållning.
I stället för att använda skyddsgrundsförordningen för att skapa trygghet, etablering och familjesammanhållning använder regeringen den för att ytterligare försvaga ställningen för människor som redan har bedömts ha rätt till skydd.
Regeringens linje att tidsbegränsade uppehållstillstånd ska vara huvudregel riskerar att allvarligt försämra integrationen. Människor som har flytt från krig, förföljelse eller tortyr behöver stabilitet för att kunna lära sig svenska, arbeta, utbilda sig och bygga ett nytt liv. Barn behöver trygghet för att kunna utvecklas, gå i skolan och känna framtids
­
tro.
Vad gäller personer som beviljats internationellt skydd genom vidarebosättning föreslår regeringen att samma giltighetstider för uppehållstillstånd som personer som beviljats skydd enligt skyddsgrundsförordningen. Det innebär att regeringen föreslår att särregleringen om uppehållstillstånd för vidarebosatta ska tas bort. Det har inte före
­
slagits av utredningen, och förslaget går länge än vad EU-rätten kräver. Miljöpartiet anser att Sverige fortsatt bör bevilja permanenta uppehållstillstånd till vidarebosatta och deras familjemedlemmar. Sverige bör inte införa en ordning där uppehållstillstånd automatiskt återkallas om en enskilds skyddsstatus upphör.
Regeringen väljer också att inte använda det utrymme som finns för bredare familje
­
sammanhållning. Det riskerar att drabba barn, syskon, äldre och personer med funk
­
tions
­
nedsättning särskilt hårt. Miljöpartiet anser att Sverige bör utnyttja möjligheten att tillämpa skyddsgrundsförordningens bestämmelser om familjesammanhållning på andra nära släktingar än de som anges i förordningen, särskilt avseende syskon och vuxna personer i beroendeställning. Sverige bör också vidta åtgärder för att säkerställa att tillämpningen av reglerna inte otillbörligt drabbar eller leder till diskriminering av icke-heteronormativa par, personer med funktionsnedsättning eller andra särskilt utsatta grupper.
Ett tryggt och säkert mottagande
Mottagandedirektivet fastställer vilka förhållanden som ska gälla för personer under asylprocessen, inklusive deras rättigheter, skyldigheter, boende, materiella mottagnings
­
villkor och möjligheter till begränsningar av rörelsefriheten. Direktivet ger medlems
­
staterna ett visst handlingsutrymme, men det innebär inte att Sverige måste välja den mest restriktiva tolkningen. Regeringen gör ändå just detta.
Enligt artikel 9 i mottagandedirektivet ska medlemsstaterna som allmän regel kräva att en sökande vistas vid eller i närheten av den yttre gränsen, i ett transitområde eller på andra anvisade områden. Direktivet öppnar också för att en sökande vid behov kan anvisas en bestämd plats att bo på, bl.a. med hänsyn till allmän ordning eller för att effektivt hindra att personen avviker. Men en sådan inskränkning i rörelsefriheten är ett ingripande beslut. Det måste därför omgärdas av rättssäkerhetsgarantier.
Miljöpartiet är starkt kritiskt till att regeringen föreslår att beslut om boende på en bestämd plats under gränsförfarandet inte ska kunna överklagas, trots att den möjlig
­
heten finns enligt EU-rätten. Sverige bör också införa en reglering där bedömningar och beslut om särskilda mottagandebehov följer ett tydligt administrativt förfarande och därmed kan prövas rättsligt.
Regeringen föreslår även att fler omständigheter ska beaktas vid bedömningen av om det finns risk för att en person avviker. Flera remissinstanser har invänt mot detta, och Förvaltningsrätten i Göteborg har påpekat att utvidgningen är otillräckligt motiverad, särskilt mot bakgrund av de nya reglerna om boendeskyldighet och rörelsebegränsning. Miljöpartiet delar den kritiken. Risken är uppenbar att förvar eller förvarsliknande boendesituationer går från att vara en sista utväg efter individuell bedömning till att bli en normal ordning för människor i gränsförfarande.
Miljöpartiet anser att Sverige ska minimera användningen av förvar och förvars
­
liknande miljöer. Barn ska aldrig placeras i förvar. Särskild restriktivitet måste också gälla för barnfamiljer, traumatiserade personer, personer med psykisk ohälsa och personer med funktionsnedsättning.
Ett av villkoren som kan dras in enligt mottagandedirektivet är rätten till dag
­
ersätt
­
ning. Regeringen föreslår att dagersättningen ska kunna sättas ned om en person inte deltar i obligatorisk samhällsintroduktion. Institutet för mänskliga rättigheter har avstyrkt detta som oproportionerligt, och Rädda Barnen har varnat för att regleringen inte tillgodoser barns rätt till skälig levnadsstandard enligt barnkonventionen. Miljö
­
partiet delar den oron.
Dagersättningen är redan i dag mycket låg. Att använda den som påtryckningsmedel riskerar att drabba barn och familjer hårt och kan innebära att grundläggande behov inte tillgodoses. Sverige bör därför säkerställa att nedsättning av dagersättning aldrig beslutas när det skulle strida mot barnkonventionen eller vara ett oproportionerligt ingripande i förhållande till den aktuella underlåtelsen. Mottagandet av människor som söker skydd ska bygga på rättssäkerhet, värdighet och barnets bästa – inte på misstänk
­
lig
­
görande, inlåsning och ekonomiska sanktioner.
Skydda barn från tvång och biometrisk registrering
Eurodacförordningen reglerar insamling och lagring av biometriska uppgifter inom EU:s asyl- och migrationssystem. Den nya förordningen ger inte medlemsländerna särskilt stort utrymme att införa rimligare regler, och innebär bl.a. att biometriska uppgifter ska samlas in från sex års ålder, till skillnad från den tidigare åldersgränsen på 14 år.
Miljöpartiet motsätter sig att åldersgränsen för fingeravtryck sänks till sex år. Eftersom
sänkningen av åldersgränsen ändå genomförs, anser Miljöpartiet att Sverige
bör anta en
mycket restriktiv hållning till biometrisk registrering av barn. Om biometriska
uppgifter alls ska tas måste det ske med tydliga rättssäkerhetsgarantier, barnanpassad information, utbildad personal och ett uttryckligt skydd mot tvångsmetoder som skadar barn.
Dessutom är det angeläget att Sverige inför ett uttryckligt förbud mot tvångsåtgärder vid upptagning av fingeravtryck och fotografering av barn. Våld eller tvång mot barn för att samla in biometriska uppgifter bör inte förekomma. Våld mot en förälder i ett
barns närvaro kan också vara djupt skadligt och undergräva barnets tillit till myndigheter.
Stärk rättssäkerheten för ensamkommande barn
Migrations- och asylpakten innehåller flera bestämmelser om ensamkommande barn, bl.a. om god man, rättsligt stöd, intervjuer och åldersbedömningar.
Ensamkommande barn befinner sig i en extremt utsatt situation. De saknar sina föräldrar, befinner sig i ett nytt land och ska navigera en juridiskt komplicerad process där beslutet kan avgöra hela deras framtid. Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att regeringen inte föreslår någon särreglering för ensamkommande barn när det gäller rätten till offentligt biträde. Det innebär att rätten till biträde för ensamkommande barn utmönstras under den administrativa fasen, precis som för andra grupper. Miljöpartiet anser att ensamkommande barn ska ha verklig tillgång till kvalificerat juridiskt biträde och en företrädare som har tid, kompetens och förutsättningar att tillvarata barnets rättigheter.
Permanenta uppehållstillstånd ska vara huvudregel
Miljöpartiet är starkt kritisk till regeringens förslag om utmönstringen av permanenta uppehållstillstånd. Den som har skyddsskäl och etablerar sig i Sverige ska kunna få en långsiktig och trygg tillvaro. Det är humant och stärker dessutom integrationen. Vi anser att Sverige bör återgå till en ordning där permanenta uppehållstillstånd utgör huvudregeln. Detta är särskilt viktigt för barn. En ordning med permanenta uppehålls
­
tillstånd som grund förebygger på det mest effektiva sättet familjesplittring genom t.ex. tonårsutvisningar. Det förhindrar även många andra orimliga utvisningar av människor som etablerat sig i Sverige.
Permanenta uppehållstillstånd är ett viktigt löfte om trygghet till människor som fått
skydd i Sverige och börjat bygga sina liv här. Regeringens linje att utmönstra permanenta
uppehållstillstånd riskerar att skapa ökad otrygghet, försämrad integration och sämre psykisk hälsa, särskilt för barn och andra utsatta grupper. Att regeringen dessutom öppnat upp för, och håller kvar i hotet om, att redan beviljade permanenta uppehålls
­
tillstånd ska kunna rivas upp är ett mycket långtgående ingrepp i människors liv och i strid med svensk rättstradition.
Människor som fått ett gynnande myndighetsbeslut måste kunna lita på att staten inte ändrar spelreglerna till deras nackdel. Miljöpartiet kommer aldrig att medverka till att redan beviljade permanenta uppehållstillstånd återkallas retroaktivt och vi kommer fortsatt driva att Sverige återgår till en ordning där permanenta uppehållstillstånd utgör huvudregel. Sverige behöver en migrationspolitik som ger människor goda möjlighet att etablera sig, arbeta, studera och bli en del av samhället – inte en politik som rycker undan tryggheten och framtiden för människor som ser Sverige som sitt hem.
Annika Hirvonen (MP)
Mats Berglund (MP)
Camilla Hansén (MP)
Jan Riise (MP)
Nils Seye Larsen (MP)
Ulrika Westerlund (MP)