Jämför sakliga förslag

Motion till riksdagen 2023/24:2833 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) med anledning av prop. 2023/24:84 Säkerhetszoner Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår regeringens förslag. Motivering Förslaget handlar om ändringar i polislagen som innebär att visitationszoner (s.k. säkerhetszoner) kan inrättas inom ett visst område under en tvåveckorsperiod (som kan förlängas utan begränsning). Inom zonen får enskilda polismän befogenheter att ingripa mot enskilda för att kroppsvisitera dem och genomsöka fordon, för att söka efter vapen eller andra farliga föremål. Omfattande integritetsintrång kommer att utföras på skönsmässiga grunder på enskilda – även barn – som inte har något med kriminella gäng att göra. Detta kommer dessutom i stor utsträckning att ske i bostadsområden, där det finns särskilda krav på respekt för den personliga integriteten. Med anledning av redogörelsen nedan anser Centerpartiet att riksdagen måste avslå regeringens förslag. Beredningen Bristfälliga utredningsdirektiv Beredningsförfarandet har fått omfattande och allvarlig kritik från remissinstanserna för såväl sitt innehåll som de former under vilka lagstiftningen tagits fram. Inledningsvis kan konstateras att förslaget berör frågor om grundläggande rättigheter till privatliv och integritet. Förslaget hanterar också frågor kring gränserna för den statliga maktutövningen , om rättsstatens kärna. Av direktiven framgår att utredningens uppdrag var att ta fram ett förslag på hur ett system med visitationszoner kan införas. Huruvida förslaget över huvud taget kan anses vara en effektiv lösning på det problem det ska lösa har alltså legat utanför utredningens uppdrag. Så som juridiska fakulteten vid Stockholms universitet konstaterar i sitt remissvar finns det en uppenbar risk att utredningsuppdrag med en på förhand angiven lösning, där utredningen reduceras till lagtekniska frågor, leder till att samhällsproblemet och den lagstiftning som denna är tänkt att resultera i blir bristfälligt belyst och analyserat. Såväl Riksdagens ombudsmän (JO) som juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Svea hovrätt m.fl. konstaterar också att utredningen inte visar att visitationszoner bör införas i den form som föreslås. Remisstiden Remisstiden för betänkandet var fem veckor, delvis förlagda över jul och nyår. En lång rad remissinstanser såsom Lagrådet, JO, juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Svea hovrätt, Justitiekanslern (JK) och Institutet för mänskliga rättigheter har ifrågasatt att remisstiden varit tillräcklig för att tillgodose det grundlagsstadgade beredningskravet – detta särskilt med tanke på lagförslagets komplexa natur och eftersom det rör grundläg ­ gande fri- och rättigheter. Enligt konstitutionsutskottet (KU) ska remisstiden som huvud ­ regel vara tre månader. I vissa fall kan det t.o.m. finnas skäl för en längre remisstid, t.ex. när kommuner eller regioner finns med på remisslistan (vilket är fallet här) eller det rör grundläggande fri- och rättigheter (så som här). Det ska också beaktas om remisstiden sammanfaller med större helger och semesterperioder (jfr 2022/23:KU20 s. 100). Bered ­ ningen ska garantera en allsidig belysning och konsekvensanalys av lagförslagen, men i vissa allvarliga och brådskande fall finns visst utrymme att frångå huvudregeln så som t.ex. hände vid några tillfällen under coronapandemin (se s. 102–104). Förslaget om visitationszoner aktualiserar komplexa frågor kring grundläggande fri- och rättigheter och rättssäkerhet, samtidigt som regleringens effekter är uttalat oförut ­ sebara. Flera remissinstanser, tillsammans med Lagrådet, ifrågasätter att förslaget är så brådskande att ett normalt remissförfarande inte ska ha varit möjligt. Här kan också noteras att den grundlagsstadgade lagstiftningsprocess vi har i Sverige främst har två syften, dels att säkerställa kvalitativ och rättssäker lagstiftning, dels att säkerställa en allsidig och upplyst debatt av de lagförslag som regeringen presenterar. Såväl allmänhet och medier som opposition måste ha möjlighet till god insyn i hur och varför en lagstiftning föreslås, och de konsekvenser den väntas få. Om regeringen från ­ går den grundlagsstadgade processen kan inte den offentliga debatten föras på rättvisande grunder. Allmänheten riskerar då att bli förd bakom ljuset kring både syftena bakom förslagen och deras konsekvenser. Särskilt avgörande är detta när det gäller förslag som rör allas våra fri- och rättigheter, och rättsstatens kärna. Förslaget är bristfälligt Det saknas stöd för att visitationszoner är effektiva eller att de skulle ha förebyggande effekt En mycket stor andel av remissinstanserna är kritiska till bristen på underlag och forsk ­ ning som visar på förslagets effektivitet i att förebygga skjutningar och sprängningar, vilket uppges vara dess syfte. Det framgår tydligt av regeringens proposition, och den bakomliggande utredningen, att visitationszoner inte kommer att vara särskilt effektiva i den meningen att de kommer att medföra att skjutningar och sprängningar kan förhindras i någon egentlig omfattning. Vidare konstaterar också regeringen att det saknas utvärder ­ ingar av visitationszonernas effekt på gängbrottsligheten i Danmark, och att det heller inte finns någon forskning på området. Samtidigt som det inte finns underlag för att visita ­ tionszoner fungerar, finns det tydliga risker och negativa konsekvenser med förslaget. Personer helt utan koppling till gängkriminalitet – även barn – kommer att bli föremål för tvångsåtgärder, och ingripanden på barn riskerar att stå i konflikt med barnkonven ­ tionen. JO är tydlig i sin slutsats om att eventuella vinster med visitationszoner inte kan väga upp de negativa konsekvenser som redan nu kan konstateras följa av förslaget. Eftersom det står klart att den föreslagna lagen förväntas sakna effekt på sprängningar och skjutningar, är det uppenbarligen inte en effektiv åtgärd för att lösa problemet som föranlett förslaget. Lagen kommer med stor sannolikhet dessutom att leda till att fler helt oskyldiga personer visiteras, något som knappast är ett effektivt utnyttjande av polisiära resurser. Proportionalitet Kroppsvisitation och husrannsakan utgör intrång i den personliga integriteten. Enligt 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen (RF) är var och en gentemot det allmänna skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång. Skyddet mot kropps ­ visitation och husrannsakan får enligt 2 kap. 20 och 21 §§ RF begränsas endast genom lag, och bara för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den (proportionalitetsprincipen). Syftet med förslaget om visitations ­ zoner är att förhindra fler skjutningar och sprängningar. Detta är ett ändamål som är god ­ tagbart i ett demokratiskt samhälle, och inte i sig kontroversiellt. Så som tydligt framgår av såväl utredningen och propositionen som otaliga remiss ­ yttranden kommer emellertid inte visitationszoner att vara effektiva i att förhindra skjutningar och sprängningar. Vidare påpekar också JO, bl.a., att vid den typsituation när de föreslagna visitationszonerna kan bli aktuella finns det också förutsättningar att använda redan existerande lagstiftning för visitationer (som är långtgående i sig). Reger ­ ingen har inte kunnat visa varför de bestämmelserna inte räcker. Utöver detta saknas motivering till varför andra, mindre långtgående, lagstiftningsåtgärder inte är tillräckliga (se JO m.fl.). En begränsning av skyddet mot kroppsvisitation och husrannsakan får, som ovan redo ­ gjorts för , aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Eftersom förslaget saknar effekt, redan existerande lagstiftning är tillämpbar på samma situationer som förslaget är avsett att reglera och regeringen inte har visat att mindre långtgående åtgärder inte är tillräckliga kan inte begränsningen anses vara nöd ­ vändig för att uppnå ändamålet med den. Förslaget om visitationszoner uppfyller därmed inte proportionalitetskravet i regeringsformen, en slutsats som delas av JO, Justitiekanslern (JK), Svea hovrätt, Institutet för mänskliga rättigheter, Barnens Rätt i Samhället (Bris), Advokatsamfundet bl.a. Regeringens proposition utgör alltså inte en godtagbar begräns ­ ning av det grundlagsfästa skyddet mot kroppsvisitation och husrannsakan enligt regeringsformen, och riksdagen måste därför redan på den grunden avslå regeringens förslag. Polisens och kommunernas förtroendeskapande arbete riskeras Det finns en stor risk för att regeringens förslag leder till ökad stigmatisering av vissa områden och ökat misstroende mot polisen, något en rad remissinstanser också särskilt lyfter fram. I detta allvarliga läge, när polis och övriga samhället måste jobba förtroende ­ skapande för att komma åt den grova brottsligheten, är det sista vi behöver att alla de unga som vi vill ska hålla sig borta från gängen vänder sig emot samhället för att polisen använder rättsosäkra metoder. Särskilt viktigt är detta i socioekonomiskt svagare områden . Så som Svea hovrätt också framhåller är de positiva effekter som regeringen lyfter fram mindre kopplade till visitationszoner än till en ökad polisiär närvaro i områden där det finns en hög risk för skjutningar och sprängningar. Centerpartiet har länge förespråkat en ökad lokal polisnärvaro, något som – tillsammans med en stark lokal närvaro av både det offentliga och civilsamhället – faktiskt har bevisad effekt på kriminalitet, våld och otrygghet. För att på lång sikt bli av med den grova organiserade brottsligheten måste vi använda metoder som har bevisad effekt, i stället för snabba enkla lösningar som brister i ändamålsenlighet och rättssäkerhet. Ökad diskriminering Det finns en överhängande risk för att regeringens förslag kommer att användas på ett sätt som upplevs som diskriminerande och stigmatiserande inom de områden som berörs. I förlängningen kommer detta att leda till oönskade konsekvenser i ett större samhälleligt perspektiv, något som påtalas av bl.a. Diskrimineringsombudsmannen (DO), Bris, Advokatsamfundet och JO. Av både utredningen och propositionen framgår det att poli ­ sens ingripanden inom visitationszoner sannolikt kommer att drabba personer som tillhör etniska minoriteter i större utsträckning än andra. Så som DO påtalar i sitt remissvar är visitationszonerna problematiska ur ett vidare likabehandlingsperspektiv, i förhållande till allas lika möjligheter att röra sig fritt i samhället utan stora ingrepp i den personliga integriteten oavsett etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning. DO framhåller att riskerna för att polisen helt eller delvis kommer att tillämpa sådan etnisk profilering som inte är sakligt motiverad, och därför utgör diskriminerande etnisk profilering, är så höga att det i sig talar emot förslaget. Det saknas rättssäkerhetsgarantier Regeringen framhåller att förslaget tar hänsyn till rättssäkerhetsaspekter genom kontroll ­ mekanismer som skulle kunna minska risken för godtycke. Dessa kontrollmekanismer består i en möjlighet att överklaga beslut om att inrätta en visitationszon till domstol, och en skyldighet att dokumentera varje ingripande i zonen. Några kontrollmekanismer värda namnet innehållet dock inte förslaget, vilket såväl Lagrådet som Centrum för rättvisa och förvaltningsrätterna i Stockholm och Göteborg har påtalat; konstruktionen av överklagandemekanismen lider av omfattande brister, brister som inte kan läkas av de små justeringar regeringen gjort i propositionen. Dessa justeringar är blotta ändringar i marginalen, som inte kommer till rätta med problemet att förslaget i stort sett saknar rättssäkerhetsgarantier. Sammanfattningsvis kan konstateras att regeringens förslag har mött kritik i sällan skådad omfattning vad gäller syfte, effekt, skyddet av grundlagsskyddade fri- och rättig ­ heter, proportionalitet, risk för diskriminering och avsaknad av rättssäkerhetsgarantier. Dessutom har beredningen varit undermålig och stressats igenom utan att regeringen har kunnat motivera varför. Mot bakgrund av det ovan anförda finns inget annat alternativ för riksdagen än att avslå regeringens förslag. Ulrika Liljeberg (C) Malin Björk (C) Helena Vilhelmsson (C)

Motion till riksdagen 2025/26:4228 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) med anledning av prop. 2025/26:293 Skärpta regler för unga lagöverträdare Sammanfattning Centerpartiet kan inte ställa sig bakom förslagen i denna proposition som rör en sänkt straffbarhetsålder till 14 år, ändrat straffmaximum för barn under 18 år, avskaffandet av ungdomsvård för unga myndiga samt införandet av domar i mål om bevistalan i belastningsregistret. Samtidigt som vi ser ett behov av träffsäker och effektiv lagstiftning på enskilda områden som berörs i propositionen ser vi allvarligt på dess övergripande innehåll. Nedmonteringen av straffrättsliga principer, rättssäkerhet och förutsebarhet som skett genom den kaskad av lagstiftningsärenden som lagts fram av den nuvarande regeringen ska nu även drabba barn. För Centerpartiet är det oacceptabelt. Vi ställer oss inte bakom en ordning där barn som drabbats av en otrygg uppväxt, en otillräcklig skolgång eller bristfällig hjälp för psykiska besvär än en gång måste ta ansvar för det vuxna samhällets misslyckanden. 14-åringar som begår brott behöver ingripande insatser – men inte fängelse. Endast så kan det goda samhället lyckas rekrytera barnen, så att de inte kan rekryteras till ett liv i kriminalitet. Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår regeringens förslag i de delar det avser en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år. Riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i brottsbalken i de delar det avser 29 kap. 7 § andra stycket. Riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i brottsbalken i de delar det avser 32 kap. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag om eventuella följdändringar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning av ett nationellt register för domar i mål om bevistalan enligt lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och tillkännager detta för regeringen. Motivering Centerpartiets syn på rättspolitiken är tydlig – det går att vara både tuff och smart mot brottslighet. Det är med stolthet och målmedvetenhet vi driver en rättspolitik som fokuserar på att effektivt bekämpa brottslighet. Centerpartiet vill bidra till långsiktiga överenskommelser som skapar framtidstro – för att Sverige kan mer. I vårt rättspolitiska arbete har vi fokus på att förebygga och förhindra att brott begås, att stärka statens förmåga att utreda och lagföra brott samt att ha tro på att en positiv förändring är möjlig. I detta ser vi behovet av såväl kort- som långsiktiga reformer, särskilt i det förebyggande arbetet där vi vill se ett paradigmskifte för att vända den negativa utvecklingen. Vi anser vidare att hårda tag mot brottslighet inte behöver ske på bekostnad av rättssäkerheten. Centerpartiet ser att det är möjligt att bedriva en smart rättspolitik och samtidigt värna rättsstatens principer. Det är viktigt att stå emot frestelsen att landa i de mest rubriksättande, men många gånger ineffektiva, förslagen. Med utgångspunkt i vår ambition att arbeta resultatinriktat, rättssäkert och kunskapsbaserat vill vi därmed anföra följande. Om ärendets beredning Centerpartiet noterar att beredningen av denna proposition – i likhet med många andra – har fått omfattande kritik. I Lagrådets yttrande från den 12 mars 2026 konstateras att förslaget inte kan anses förenligt med 2 kap. 8, 20 och 21 §§ regeringsformen. Där framgår att en begränsning av det skydd mot frihetsberövande som stadgas i Regerings ­ formen inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett begränsningen. Centerpartiet ser ytterst allvarligt på denna kritik. Vi ser därtill med oro på att nuvarande regering gjort det till en regel, snarare än ett undantag, att bortse från såväl Sveriges grundlag som kunskapsbaserat underlag. Om sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott Centerpartiet vill driva ett perspektivskifte i Sverige för att komma åt den grova brottslighet som gör att barn och unga begår fruktansvärda handlingar. Det finns väl kända skyddsfaktorer mot att barn dras in i kriminalitet, och de måste få styra insatserna. Rättsväsen, akademi, myndigheter, barnrättsorganisationer och civil ­ samhällets organisationer är alla tydliga med att sänkt straffbarhetsålder inte är en effektiv åtgärd för att förhindra att barn begår brott. Att låsa in barn som precis börjat på högstadiet framstår vid en samlad bedömning inte ändamålsenligt. Centerpartiet har tidigare sagt nej till en sänkning av straffbarhetsåldern till 13 år till förmån för att ha kvar 15 år som gräns; vi vidhåller detta även när nu förslaget är att straffbarhetsåldern ska vara 14 år. Vi anser att det är en stor skillnad generellt på utveckling och konsekvenstänk på en 14-åring och en 15-åring som fortsatt behöver beaktas. Trots dessa aspekter saknar regeringens proposition någon form av analys av vilka orsaker som kan finnas bakom utvecklingen av den allvarliga ungdomsbrottsligheten. För Centerpartiet är det obegripligt att ett så illa berett lagstiftningsärende – som får så pass stora konsekvenser – kan läggas fram inför riksdagen. Trots att den nya regleringen föreslås vara tidsbegränsad måste samma höga krav ställas på beredning, underlag och analys som för permanent lagstiftning. Ytterligare en problematisk aspekt av förslaget är dess förhållande till andra lagförslag på rättsområdet. Centerpartiet vill här påtala vikten av att utvärdera lagstiftning för att säkerställa att Sveriges straffrättsliga system är rättssäkert, förutsebart och överblickbart. När det gäller denna proposition konstaterar vi, i likhet med Lagrådet, att de nya lagregleringarna med anledning av proposition 2025/26:218 Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor samt om det straffrättsliga påföljds ­ systemet har en direkt påverkan för påföljdsbestämningen för barn från 14 år. Detta innebär att varken remissinstanserna eller vi i Centerpartiet har kunnat överblicka konsekvenserna av respektive förslag, hur förslagen samspelar med varandra eller vad de slutgiltiga resultaten kan antas bli för Sveriges straffrättsliga system. Att bedriva parallella lagstiftningsprojekt som förändrar grunderna för svensk straffrätt på det förevarande sättet medför stora risker avseende förutsebarheten och rättssäkerheten. Om regleringen av bevistalan Centerpartiet har sagt ja till införandet av bevistalan när barn under 15 år begår grova brott samt till möjligheten att använda hemliga tvångsmedel mot barn för att utreda brott och få fast de som rekryterar dem – detta för att brottsoffren ska ges klarhet i skuldfrågor och för att förhindra fortsatt brottslighet. Vi står därför bakom att sänka gränsen för när åklagaren ska väcka en bevistalan enligt presumtionsregeln till fängelse i fyra år. Vi kan emellertid inte ställa oss bakom att en dom i vilken domstolen funnit det utrett att barnet har begått brottet ska registreras i belastningsregistret. I likhet med Civil Rights Defenders anser Centerpartiet att en registrering i belastningsregistret har mycket negativa konsekvenser för individen och allvarligt kan hämma återanpassningen till samhället, bl.a. genom att begränsa möjligheterna till utbildning och arbete. I syfte att samordna sociala insatser, exempelvis mellan kommuner, vill vi dock se ett nationellt register för domar i mål om bevistalan enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Ett sådant register skulle kunna möjliggöra adekvat stöd från samhället. Det bör utredas vilken myndighet som lämpligast har ansvar för det nya bevistalansregistret. Förslagen om minskad ungdomsreduktion och höjt straffmaximum Centerpartiet ser att det är svårt att överblicka vad förslagen om förändrad ungdoms ­ reduktion sett tillsammans med andra straffrättsliga reformer ger för konsekvenser. Det sagda gäller såväl för förslagets konsekvenser på barn från 15 års ålder som – om regeringen skulle gå vidare med förslaget om sänkt straffbarhet – från 14 års ålder. Det saknas underlag som bedömer i vilken utsträckning förslagen, särskilt tillsammans med förslaget på dubbla straff och den kommande översynen av straffskalor, kommer att leda till att omyndiga döms till fängelse. Det finns inte heller någon analys av vilka ökade längder på fängelsestraff som det kan bli fråga om. Regeringens oskickliga beredning till trots ser Centerpartiet dock ett behov av att se över regleringen om ungdomsreduktion mot bakgrund av den allvarliga brottsutveck ­ lingen i samhället. Vi ställer oss därför bakom en minskning av ungdomsreduktionen för barn mellan 15 och 18 år och en avskaffning av ungdomsreduktionen för de över 18 år. Vi avslår däremot delarna av propositionen som berör en höjning av straffmaximum till fängelse i 18 år för barn under 18 år. Det finns, redan i dag, utrymme att döma ut stränga straff upp till 14 år för allvarliga brott. Ungdomsvård för unga myndiga Centerpartiet anser att det är fel att ta bort ungdomsvård för unga myndiga samt att avskaffa möjligheten att förena ungdomsvård med ungdomstjänst eller böter. I likhet med Åklagarmyndigheten ser vi ett behov av att påföljdssystemet ger utrymme för att välja påföljder som är väl avvägda i förhållande till den enskildes behov, inte minst i syfte att förhindra återfall i brottslighet. Att det är möjligt att besluta om vård enligt LVU för den som har fyllt 18 år men inte 20 år, och att sådan vård kan användas som grund för påföljden ungdomsvård, talar därtill för att behålla möjligheten att använda denna påföljd. Vi ser även att social ­ tjänsten har ansvar för unga personer fram till dess att de fyller 21 år. En person som begår brott efter det att denne har fyllt 18 år, men innan denne har fyllt 21 år, kan därmed ha behov av en samlad vårdinsats i återfalls ­ förebyggande syfte. Ulrika Liljeberg (C) Malin Björk (C) Daniel Bäckström (C) Muharrem Demirok (C) Mikael Larsson (C) Anna Lasses (C) Kerstin Lundgren (C) Helena Vilhelmsson (C)