Jämför sakliga förslag

Motion till riksdagen 2023/24:2746 av Annika Hirvonen m.fl. (MP) med anledning av prop. 2023/24:18 Vissa skärpta villkor för anhöriginvandring och begränsade möjligheter till uppehållstillstånd av humanitära skäl Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår propositionen. Motivering Miljöpartiet är mycket kritiskt till de föreslagna försämringarna av möjligheten till anhöriginvandring och uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl. Konsekvenserna av förslagen kommer att bli svåra, särskilt för barn. Vår bedömning delas av en lång rad myndigheter och organisationer som avstyrkt förslagen i sina remissvar. Regeringen använder genomgående målet om att Sverige inte ska ha ”mer generösa” regler än vad EU-rätten eller internationella konventioner tillåter som skäl till att genom ­ föra försämring efter försämring för asylsökande, flyktingar och migranter. Samtidigt avfärdas skarp kritik från internationella organ och svenska myndigheter som har man ­ dat att övervaka Sveriges efterlevnad av svenska konventionsåtaganden, exempelvis UNHCR, Unicef, FN:s barnrättskommitté, Barnombudsmannen och Institutet för mänskliga rättigheter. Vid sin senaste granskning av Sverige uttryckte FN:s barnrätts ­ kommitté exempelvis att kommittén är djupt oroad över de 33 reformer som presen ­ terades i Tidöavtalet som ytterligare begränsar rättigheterna för barn som är asylsökande , flyktingar och migranter [1] . Deras kritik bör tas på allvar. FN:s barnkonvention gäller sedan den 1 januari 2020 som svensk lag. Som reger ­ ingen framhöll i proposition 2017/18:186 bör barnkonventionen ges större betydelse i lagstiftningsprocessen och även påverka utformningen av ny lagstiftning mer direkt än hittills. Det är svårt att se att inkorporeringen har haft något som helst genomslag vad avser de aktuella förslagen. Regeringen går tvärtom i motsatt riktning och inskränker barns rättigheter ytterligare. Remisstiden var dessutom osedvanligt kort, något som flera remissinstanser reagerat på. Förslaget remitterades den 24 februari 2023 och svaren skulle ha inkommit den 31 mars 2023 [2] . Regeringen har inte heller framfört några skäl till den korta remisstiden. Det är anmärkningsvärt, särskilt med tanke på hur pass stora konsekvenser förslagen kommer att få. Vi noterar också att vissa remissinstanser har ifrågasatt om berednings ­ kravet enligt regeringsformen därför kan anses uppfyllt. Miljöpartiet anser att propositionen bör avslås i sin helhet. 4.1 Ändrat krav för att vara anknytningsperson med tidsbegränsat uppehållstillstånd Regeringens förslag gäller den som har tidsbegränsat uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande samt på grund av synnerligen ömmande omständlig ­ heter eller verkställighetshinder och vill återförenas med sin familj i Sverige. För att kunna vara anknytningsperson ska det krävas välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd, i stället för som i dag välgrundade utsikter att beviljas uppehålls ­ tillstånd under en längre tid. Flera remissinstanser avstyrker förslaget, inklusive Asylrättscentrum, Unicef Sverige och Rädda Barnen. Barnombudsmannen och Länsstyrelsen i Stockholms län anser att förslaget kan leda till att familjeåterförening fördröjs och ifrågasätter om för ­ slaget därmed är förenligt med FN:s barnkonvention. Flera remissinstanser ställer sig också frågande till syftet med förslaget. I propositionen anges som syfte att upprätthålla en restriktiv migrationspolitik och att det är viktigt att det svenska regelverket inte är mer generöst än vad som krävs enligt EU-rätten och internationella konventioner. Miljöpartiet anser att det inte är ett legitimt skäl att förlänga tiden som barn hålls åtskilda från sina föräldrar. I stället bör Sverige följa uppmaningarna från internationella organ som FN:s barnrättskommitté och Sveriges egen barnrättsmyndighet och inte försvåra för barn och föräldrar att leva tillsammans. Regeringen säger sig vilja stärka integrationen men kan inte motivera hur det stärker människors möjligheter till inte ­ gration att fördröja deras återförening med sin familj. Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag. 4.2 Höjd åldersgräns för att vägra uppehållstillstånd på grund av anknytning Regeringen föreslår att uppehållstillstånd på grund av anknytning ska få vägras om någon av makarna eller samborna är under 21 år. I dag gäller denna gräns vid 18 år. Regeringens argument är att höjningen främjar en bättre integration och förhindrar tvångsäktenskap. Flera remissinstanser avstyrker även detta förslag och framför bl.a. att åldersgränsen för att ingå äktenskap i Sverige är 18 år, t.ex. Sveriges advokatsamfund som anser att förslaget av den anledningen strider mot likabehandlingsprincipen och Lunds universitet som framför att förslaget i ljuset av den svenska äktenskapsåldern framstår som diskri ­ minerande. Unicef Sverige påpekar konsekvenserna av förslaget för barn: ”För barn till personer mellan 18 och 21 år blir konsekvensen upp till 3 års längre väntetid för att få återförenas med sina föräldrar. Den faktiska väntetiden innan denna ofta ganska kompli ­ cerade process är klar kommer i många fall troligtvis att vara längre.” Organisationen påminner också om att de skadliga effekterna för barn av att vara separerade från sina föräldrar är ett beforskat faktum. Likt flera remissinstanser anser Miljöpartiet att förslagets konsekvenser, särskilt för barn, är orimliga i förhållande till syftet. Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag. 4.3 Begränsade möjligheter till undantag från försörjningskravet vid anhöriginvandring för vissa skyddsbehövande Regeringens förslag innebär att anknytningspersoner som har uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande inte längre ska omfattas av möjligheten till undantag från försörjningskravet. Denna möjlighet finns i dag både för flyktingar och för alternativt skyddsbehövande i de fall då ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning har gjorts inom tre månader efter att en person har beviljats uppehållstillstånd. Bestämmelsen om att tremånadersfristen för kvotflyktingar ska räknas från inresan ska dessutom tas bort. Regeringens förslag kommer att försena och i många fall omöjliggöra familjeåterförening för många som sökt skydd bl.a. från krig och konflikter. Dessutom är denna skyddsstatus avsedd för personer som exempelvis riskerar dödsstraff och tortyr vid ett återvändande till hemlandet. Förslaget har mött mycket stark kritik från internatio ­ nella organ som UNHCR, svenska myndigheter som Institutet för mänskliga rättigheter och väletablerade expertorganisationer som Rädda Barnen, Asylrättscentrum och Svenska Röda Korset. Vid sin senaste granskning uppmanade FN:s barnrättskommitté Sverige att bl.a. underlätta återförening av barn med deras föräldrar, inklusive att avskaffa försörjningskravet och tidsgränsen på tre månader för ingivande av ansökan [3] . Regeringens förslag går alltså i motsatt riktning – i stället för att avskaffa försörjnings ­ kravet helt enligt kommitténs rekommendationer, vill regeringen ta bort möjligheten till undantag för en hel kategori skyddsbehövande. Som flera remissinstanser påtalar tar det ofta flera år för nyanlända att genomgå etableringsprocessen och få arbetsrelaterad inkomst och en rimlig bostad. Förslaget riskerar också att slå hårt mot utsatta grupper som har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden, t.ex. kvinnor och personer med funktionsnedsättning. Myndigheten för delaktighet påtalar t.ex. att bostadskravet kan vara särskilt svårt att uppfylla för personer med funktionsnedsättning. Miljöpartiet instämmer i dessa synpunkter. Det är orimligt att rätten att få leva med sin familj ska bli än mer beroende av storleken på plånboken, om man är analfabet eller har en funktionsnedsättning. Likt flera remissinstanser, som Asylrättscentrum, Rädda Barnen och Institutet för mänskliga rättigheter, ifrågasätter Miljöpartiet om förslaget är förenligt med svenska konventionsåtaganden, i synnerhet Europakonventionen och barnkonventionen. Svenska Röda Korset och UNHCR:s representation för de nordiska och baltiska länderna är negativa till att det görs en åtskillnad mellan flyktingar och alternativt skyddsbehövande. Sveriges advokatsamfund anser att åtskillnaden kan utgöra en sådan särbehandling av grupper i likartad situation som riskerar att stå i strid med Sveriges internationella åtaganden vad gäller icke-diskriminering. Miljöpartiet instämmer även i dessa ställningstaganden. Det finns ingenting som talar för att personer med alternativ skyddsstatus skulle ha mindre behov av skydd än personer som fått flyktingstatus. Det finns inte heller några rimliga skäl för att de ska omfattas av sämre rättigheter till familjeåterförening eller undantag från försörjningskrav. En majoritet av remissinstanserna är kritiska till att tremånadersfristen för kvot ­ flyktingar inte längre ska räknas från kvotflyktingens inresa i Sverige. Flera remiss ­ instanser påtalar att det kan ta tid innan kvotflyktingen anländer till Sverige, bl.a. Migrationsverket och Sveriges ambassad i Addis Abeba, som anför att kvotflyktingar i mycket få fall hinner överföras till Sverige inom tre månader och ambassaden påpekar vidare att detta ofta beror på omständigheter utanför kvotflyktingens kontroll. Som flera remissinstanser framför kan det finnas många praktiska svårigheter för kvotflyktingar att genomföra ansökan före inresan till Sverige. Miljöpartiet anser att det är uppenbart att kvotflyktingar kommer att hamna i ett betydligt sämre läge jämfört med övriga flyktingar. Syftet med särregleringen för kvot ­ flyktingar var att ge dessa samma praktiska möjligheter att nyttja tidsfristen som en flykting eller alternativt skyddsbehövande som redan befinner sig i Sverige. Skälen för detta kvarstår fortsatt. Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag. 5 Begränsade möjligheter att bevilja uppehållstillstånd av humanitära skäl Regeringen föreslår att möjligheten att bevilja barn och vissa vuxna uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter ska tas bort. För barn ska i stället gälla att de, i likhet med vad som gäller för vuxna, ska få beviljas uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter med den skillnaden att det inte ska krävas att de omständigheter som kommer fram har samma allvar och tyngd som krävs för att till ­ stånd ska beviljas vuxna personer. Miljöpartiet är kritiskt till förslaget, likt bl.a. Barnombudsmannen, Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen och Unicef Sverige. Som flera remissinstanser framför handlar det om en påtaglig försämring för barn, samtidigt som det saknas en fullgod barnkonsekvensanalys. Regeringen vill genomföra förslaget för att genom en restriktiv migrationspolitik förbättra integrationen och minska utanförskapet. Resone ­ manget bygger på den påstådda kopplingen mellan försämrade möjligheter till uppehålls ­ tillstånd för en mindre grupp barn och lyckad integration för det större flertalet ny ­ anlända. Regeringen framför att den ökade risken för stress och oro hos vissa barn, som kan påverka deras hälsa och utveckling negativt, är godtagbar i syfte att vända utveck ­ lingen med bristande integration och utanförskap. Att Sveriges förmåga att integrera nyanlända skulle främjas genom förslaget saknar dock vetenskapligt stöd. Samtidigt blir konsekvenserna svåra för de som drabbas. Barn som rotat sig i Sverige och har en stark anknytning till landet eller lider av svåra sjukdomar kommer att nekas uppehållstillstånd i större utsträckning än i dag. Miljöpartiet vill dessutom understryka FN:s barnrättskommittés uttalande om att argument som rör allmän migrationskontroll inte bör ges företräde framför hänsyn till barnets bästa [4] . Bestämmelsen om särskilt ömmande omständigheter för barn infördes 2014 i syfte att lyfta fram barnrättsperspektivet och framhålla principen om barnets bästa samt därmed göra att fler barn ska kunna beviljas uppehållstillstånd (prop. 2013/14:216). Ett viktigt skäl till införandet av bestämmelsen var att det förekom mycket ömmande fall som föll utanför den tidigare bestämmelsens tillämpningsområde. De skäl som låg bakom lagändringen gäller fortsatt, som har påtalats av bl.a. Barnombudsmannen och Svenska Röda Korset. Det är dessutom viktigt att notera att bestämmelsen om särskilt ömmande omständigheter är en undantagsbestämmelse och att relativt få redan i dag beviljas uppehållstillstånd med stöd av den. Att rekvisitet är ”särskilt ömmande” och inte ”synnerligen ömmande” för barn handlar om att markera en gradskillnad – det ska inte krävas lika allvarliga omständigheter för barn som för vuxna. I propositionen föreslås visserligen att barn ska få beviljas uppehållstillstånd även om de omständlig ­ heter som kommer fram inte har samma allvar och tyngd som krävs för att tillstånd ska beviljas vuxna personer. Trots detta kommer sannolikt betydligt färre barn att få uppehållstillstånd om propositionen röstas igenom. Detta är ju själva syftet med regeringens förslag. I propositionen anges inte vilka typfall av ärenden som tidigare skulle ha uppnått kraven för att beviljas uppehållstillstånd men som nu inte längre ska göra det – detta trots att en sådan kartläggning vore ett nödvändigt underlag, som Asylrättscentrum påtalar. Regeringen föreslår alltså en påtaglig förändring av möjligheten att beviljas uppehållstillstånd för barn och vissa vuxna utan att ens på ett generellt plan redogöra för vilka grupper det är avsett att påverka. Det är av samma skäl anmärkningsvärt att regeringen samtidigt hävdar att den föreslagna ändringen inte påverkar Sveriges konventionsåtaganden. Som Asylrättscentrum påtalar finns också en risk att barn som tidigare ansetts ha tillräckliga skäl att få uppehållstillstånd kan komma att få avslag vid en förlängningsansökan, något som kan skapa en stor oro och osäkerhet. Detta påverkar inte bara individen negativt utan även integrationen i stort. År 2021 fick även vissa vuxna en möjlighet till uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter, exempelvis personer som vistats i Sverige med uppehållstillstånd och som under den tiden fått en särskild anknytning till Sverige. Det kan t.ex. handla om unga som vuxit upp här och som annars skulle utvisas på 18-års ­ dagen. Det skäl som bl.a. anfördes var att det inte var rimligt att i de fall en person vistats en längre tid i Sverige med tidsbegränsat uppehållstillstånd och under den tiden rotar sig i landet ställa samma höga krav på restriktivitet gällande bedömningen av frågan om det föreligger skäl att låta personen stanna i Sverige, som för en person som inte har haft uppehållstillstånd (prop. 2020/21:191 s. 114–117). Att regeringen nu vill ta bort den nyligen införda möjligheten är mycket beklagligt. Många personer i den här målgruppen har vistats i Sverige under lång tid och hunnit få en stark anknytning till Sverige. Många har också lidit av psykisk ohälsa och upplevt stress och oro under många år. Som Sveriges advokatsamfund framför riskerar förslaget att skapa en oförutsägbarhet för personer som hunnit rota sig i landet som inte är godtagbar. Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag. Annika Hirvonen (MP) Rasmus Ling (MP) Camilla Hansén (MP) Amanda Lind (MP) Jan Riise (MP) Ulrika Westerlund (MP) [1] Concluding observations on the combined sixth and seventh periodic reports of Sweden, 6 February 2023, CRC/C/SWE/CO/6-7, punkt 42. [2] Justitiedepartementet: Remittering av utkast till lagrådsremiss. 2023-02-24. [3] Concluding observations on the combined sixth and seventh periodic reports of Sweden (CRC/C/SWE/CO/6-7), punkt 43 e). [4] FN:s barnrättskommitté, allmän kommentar nr 6.

Motion till riksdagen 2025/26:4174 av Annika Hirvonen m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:262 Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:262 Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen snarast ska återkomma med ett förslag på genomförande av EU:s migrations- och asylpakt som lever upp till asylrätten, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering Regeringens proposition innebär långtgående försämringar av asylrätten i Sverige, rättssäkerheten i asylprövningen, barns rättigheter och möjligheten för människor med skyddsbehov att bygga en trygg framtid här. Framför allt bygger den på en uttalad ambition om att svensk rätt ska anpassas efter EU:s miniminivå, i stället för att förutsättningslöst ta fram en hållbar, human och rättssäker lagstiftning. Beredningen av ärendet är dessutom så bristfällig att det finns goda skäl att ifrågasätta om berednings ­ kravet i regeringsformen kan anses uppfyllt. Miljöpartiet har varit mycket kritiskt till EU:s migrations- och asylpakt. Pakten förstärker i stora delar de brister som redan i dag präglar EU:s gemensamma asylsystem – otillräcklig solidaritet mellan medlemsstaterna, ökad externalisering av asylprocessen, större fokus på kontroll än skydd och en risk för att människor fastnar i rättsosäkra gränsförfaranden. Till skillnad från regeringen, driver Miljöpartiet på för en migrations ­ politik där medlemsländerna tar gemensamt ansvar för flyktingmottagandet, där lagliga vägar till EU byggs ut och där EU:s kapacitet att rädda liv till havs stärks. När pakten nu har antagits måste Sveriges genomförande ske med respekt för mänskliga rättigheter. Implementeringen måste använda det handlingsutrymme som pakten medger för att i svensk lagstiftning säkerställa att asylrätten värnas och att rättssäkerheten i asylprocessen garanteras. Enligt Miljöpartiet borde det bl.a. innebära att barn aldrig placeras i förvar, att asylsökande inte avlägsnas innan deras ärende har prövats rättssäkert, att särskilt sårbara personer identifieras tidigt och att rätten till juridiskt biträde, information och effektiva rättsmedel garanteras. Tyvärr kan vi konstatera att regeringen går i motsatt riktning. Lagrådets kritik mot regeringens förslag är ovanligt skarp. Lagrådet konstaterar att materien är svåröverblickbar och att konsekvenserna och nödvändigheten med förslagen är otillräckligt genomlysta. Lagrådet menar att beredningen har allvarliga brister och framhåller att detta viktiga rättsområde förtjänar en grundligare och mer demokratiskt förankrad översyn. För Miljöpartiet väger dessa synpunkter mycket tungt. Lagrådet ifrågasätter också regeringens inriktning i implementeringen av pakten. Det uttalade målet med regeringens förslag har varit att reducera det internationella skyddet till EU:s miniminivå, snarare än att göra förutsättningslös och kunskapsbaserad analys av hur lagstiftningen bäst implementeras i svensk rätt. Regeringen menar att syftet med att anta lägsta möjliga nivå på flyktingmottagandet är att främja integrationen och minska utanförskapet – men Lagrådet ifrågasätter starkt att en låg invandring får de effekterna. Lagrådet pekar dessutom på något allvarligt – att risken är påtaglig för att det föreslagna minimisystemet riskerar att stänga ute även personer som faktiskt har rätt till internationellt skydd inte berörs på ett tillräckligt sätt. Detta är kärnan i Miljöpartiets invändning. Vi kan inte acceptera lagstiftning som riskerar att leda till att asylrätten inte respekteras. Regeringen hänvisar till att implementeringstiden löper ut i sommar och försöker därmed framställa det som att riksdagen måste anta propositionen trots dess allvarliga brister. Miljöpartiet accepterar inte den falska motsättningen. Det är regeringen som ansvarar för att lagstiftningen har beretts för sent, för snävt och utan tillräcklig förankring och konsekvensanalys. Regeringen har haft tid att agera tidigare, men har slarvat bort värdefull tid och i stället prioriterat andra migrationspolitiska projekt, såsom förslag om vandel och angiverilag. Att regeringen försatt riksdagen i ett läge där valet sägs stå mellan att rösta igenom en undermålig och hårt kritiserad lagstiftning eller riskera en försenad implementering, kan inte frånta riksdagen ansvaret att värna grundläggande rättigheter. Om valet står mellan att anta lagstiftning som riskerar att bryta mot asylrätten och att Sverige blir försenad med delar av implementeringen, är det Miljöpartiets uppfattning att asylrätten måste väga tyngst. Det är också allvarligt att beredningsprocessen av förslaget varit så undermålig. Utredningen var mycket omfattande, över 1 500 sidor, och remisstiden var kort och dessutom förlagd över jul- och nyårshelgerna. Flera remissinstanser, däribland Domstols ­ verket, Institutet för mänskliga rättigheter och Uppsala universitet (juridiska fakulteten), framhåller att de inte haft möjlighet att fullt ut analysera förslagen och dess konsekvenser. Detta gäller ett stort och viktigt lagstiftningsärende som berör grundläggande fri- och rättigheter, barns rättigheter, skydd mot tortyr och förföljelse, rörelsefrihet, personlig integritet och tillgången till rättslig prövning. I sådana ärenden måste regeringen kunna krävas på en lång, gedigen och rättssäker beredning. Det har regeringen misslyckats med i detta fall. Kritiken från remissinstanserna är omfattande. Diskrimineringsombudsmannen har varnat för betydande risker för diskriminering. Institutet för mänskliga rättigheter har pekat på bristande konsekvensanalyser i förhållande till Sveriges internationella åtaganden och på särskilda risker för barn, personer med funktionsnedsättning, hbtqi-personer och andra sårbara grupper. Rädda Barnen har varnat för att barns rättigheter riskerar att inskränkas och kränkas, särskilt genom screeningförfarandet, gränsför ­ farandet och det nya mottagandesystemet. Advokatsamfundet, Asylrättscentrum, Migrations ­ verket, JO och Uppsala universitet har på olika sätt pekat på brister i beredning, rätts ­ säkerhet, överblick och praktisk genomförbarhet. De sammantagna bristerna med regeringens förslag och hur de tagits fram, gör att Miljöpartiet inte kan stå bakom propositionen. Den är inte tillräckligt genomlyst, rättssäker och regeringen använder inte det nationella handlingsutrymme som finns för att värna mänskliga rättigheter. Den utmönstrar möjligheten till permanenta uppehålls ­ tillstånd och urholkar därmed människors möjlighet till integration och känsla av trygghet. Regeringen bör återkomma med ett nytt, samlat och rättssäkert förslag till genomförande av migrations- och asylpakten, där asylrätten värnas, beredningskravet respekteras och Sveriges internationella människorättsåtaganden sätts i centrum. En annan väg är möjlig i implementeringen av EU:s asyl- och migrationspakt Regeringen beskriver propositionen som en teknisk anpassning till EU:s asyl- och migrationspakt. Det är missvisande. I praktiken använder regeringen pakten som hävstång för att genomföra en långt mer restriktiv migrationspolitik än vad EU-rätten kräver. Det framgår både av regeringens egen beskrivning av Ds 2025:30, av proposi ­ tionens huvudbudskap och av Lagrådets skarpa kritik mot att beredningsprocessen har styrts mot EU-rättens miniminivå snarare än byggt på en förutsättningslös, kunskaps ­ baserad utredning av vad som är en rättssäker och hållbar ordning för svensk asyl- och migrationsrätt. Med det sagt lämnar asyl- och migrationspakten utrymme för bl.a. mer rimliga mottagningsvillkor, för kompletterande nationella rättssäkerhetsgarantier och för ett tydligare barnrätts- och människorättsperspektiv, än vad regeringen föreslår. Miljö ­ partiet föreslår därför en annan väg för implementeringen av asyl- och migrationspakten i svensk rätt. Nedan presenterar vi våra alternativa förslag för hur pakten skulle kunna implementeras på ett mer rättssäkert, humant och ändamålsenligt sätt, inom ramen för EU-rätten. Miljöpartiet ser att ett gemensamt europeiskt asylsystem behövs. Det är rimligt att EU-länder har gemensamma regler, att ansökningar hanteras effektivt och att ansvaret för människor på flykt delas mer solidariskt. Samtidigt får ett gemensamt system inte innebära att rätten att söka asyl urholkas, att barns rättigheter försvagas eller att män ­ niskor riskerar att avvisas utan en verklig individuell prövning. Sveriges genomförande måste därför utgå från rättsstatens principer, barnkonventionen, non-refoulement och respekt för mänskliga rättigheter – inte från regeringens politiska ambition att göra Sverige så avskräckande som möjligt. Asylprövningen måste vara rättssäker Asylprocedurförordningen reglerar hur ansökningar om internationellt skydd ska prövas, inklusive rätten att stanna kvar under prövningen, gränsförfaranden, snabb ­ förfaranden, överklaganden och processuella garantier. I stället för att värna den individuella prövningen och säkerställa att människor med skyddsskäl inte skickas tillbaka till förföljelse, krig eller tortyr, väljer regeringen att bygga ett system där påskyndade processer och kontroll ges företräde framför rätts ­ säkerhet. Miljöpartiet motsätter sig att gränsförfaranden används i fler situationer än vad EU-rätten kräver. Gränsförfarandet ska genomföras inom mycket korta tidsramar. Det skapar uppenbara risker för att avgörande omständigheter inte hinner komma fram, att personer med traumatiska erfarenheter inte får möjlighet att berätta och att beslut fattas på bristfälligt underlag. När detta kombineras med begränsad rätt till offentligt biträde, kortare överklagandefrister och inskränkt suspensiv verkan ökar risken för felaktiga beslut med långtgående konsekvenser för enskilda. Regeringen föreslår dessutom undantag från huvudregeln att den som söker asyl har rätt att stanna kvar under prövningen, vilket är särskilt allvarligt. Miljöpartiet anser att Sverige ska avstå från att tillämpa gränsförfarandet i fler fall än de obligatoriska. Vi vill att barn, barnfamiljer och andra särskilt sårbara grupper ska undantas från gräns ­ förfarandet så långt som EU-rätten tillåter, att dagens undantagsregler från möjligheten att avvisa en ansökan bibehålls, att rätten till offentligt biträde stärks, att kriterier och rutiner för att kunna identifiera sårbara personer i gränsförfarandet tydliggörs i lag samt säkerställa att överklaganden ges automatisk suspensiv verkan så långt EU-rätten tillåter. Sverige bör också avstå från möjligheten till avtal med tredjeländer, för att bibehålla rättssäkerheten i asylsystemet och minska risken för att avvisningar sker i strid med principen om non-refoulement. För att säkerställa rätten till en individuell asylprövning bör Sverige inte heller tillämpa systemet med nationella listor och koncepten om säkra ursprungs- och tredjeländer. Miljöpartiet uppmanar regeringen att på europeisk nivå verka för att processen för att fastställa listor över säkra ursprungs- och tredjeländer på EU-nivå ses över och att dessa listor tas fram av en tillförordnad expertmyndighet och inte genom politiska beslut. Till sist är Miljöpartiet kritiskt till att regeringen inom ramen för lagstiftningsärendet inte behandlar frågan om en nationell mekanism för övervakning av grundläggande rättigheter i samband med de screening- och gränsförfaranden som pakten introducerar. Varje medlemsstat är enligt asylprocedurförordningen och screeningförordningen skyldiga att utse ett sådant tillsynsorgan. Samma tidsfrist gäller naturligtvis för medlems ­ länderna att uppfylla denna skyldighet som för övriga skyldigheter som fastställs i pakten. Sverige bör därför skyndsamt utse en lämplig myndighet eller annat oberoende organ till tillsynsorgan ansvarigt för att säkerställa efterlevnaden av grundläggande rättigheter under screeningprocessen och gränsförfarandet. Det är mycket allvarligt att regeringen inte lägger fram ett sådant förslag inom ramen för lagstiftningsärendet, trots att Institutet för mänskliga rättigheter har tydliggjort att myndigheten är villig att åta sig uppdraget. Frågan behandlas dessutom inom ramen för utredningen, som också presenterat ett förslag i detta hänseende. En övervakningsmekanism för grundläggande rättigheter måste ha ett tydligt mandat, tillräckliga resurser för att fullfölja uppdraget och verklig kompetens om mänskliga rättigheter, barnrätt och diskriminering. Värna permanenta tillstånd och familjesammanhållning Skyddsgrundsförordningen reglerar vem som ska erkännas som flykting eller alternativt skyddsbehövande och vilka rättigheter som följer av internationellt skydd, bl.a. uppe ­ hålls ­ tillstånd och familjesammanhållning. I stället för att använda skyddsgrundsförordningen för att skapa trygghet, etablering och familjesammanhållning använder regeringen den för att ytterligare försvaga ställningen för människor som redan har bedömts ha rätt till skydd. Regeringens linje att tidsbegränsade uppehållstillstånd ska vara huvudregel riskerar att allvarligt försämra integrationen. Människor som har flytt från krig, förföljelse eller tortyr behöver stabilitet för att kunna lära sig svenska, arbeta, utbilda sig och bygga ett nytt liv. Barn behöver trygghet för att kunna utvecklas, gå i skolan och känna framtids ­ tro. Vad gäller personer som beviljats internationellt skydd genom vidarebosättning föreslår regeringen att samma giltighetstider för uppehållstillstånd som personer som beviljats skydd enligt skyddsgrundsförordningen. Det innebär att regeringen föreslår att särregleringen om uppehållstillstånd för vidarebosatta ska tas bort. Det har inte före ­ slagits av utredningen, och förslaget går länge än vad EU-rätten kräver. Miljöpartiet anser att Sverige fortsatt bör bevilja permanenta uppehållstillstånd till vidarebosatta och deras familjemedlemmar. Sverige bör inte införa en ordning där uppehållstillstånd automatiskt återkallas om en enskilds skyddsstatus upphör. Regeringen väljer också att inte använda det utrymme som finns för bredare familje ­ sammanhållning. Det riskerar att drabba barn, syskon, äldre och personer med funk ­ tions ­ nedsättning särskilt hårt. Miljöpartiet anser att Sverige bör utnyttja möjligheten att tillämpa skyddsgrundsförordningens bestämmelser om familjesammanhållning på andra nära släktingar än de som anges i förordningen, särskilt avseende syskon och vuxna personer i beroendeställning. Sverige bör också vidta åtgärder för att säkerställa att tillämpningen av reglerna inte otillbörligt drabbar eller leder till diskriminering av icke-heteronormativa par, personer med funktionsnedsättning eller andra särskilt utsatta grupper. Ett tryggt och säkert mottagande Mottagandedirektivet fastställer vilka förhållanden som ska gälla för personer under asylprocessen, inklusive deras rättigheter, skyldigheter, boende, materiella mottagnings ­ villkor och möjligheter till begränsningar av rörelsefriheten. Direktivet ger medlems ­ staterna ett visst handlingsutrymme, men det innebär inte att Sverige måste välja den mest restriktiva tolkningen. Regeringen gör ändå just detta. Enligt artikel 9 i mottagandedirektivet ska medlemsstaterna som allmän regel kräva att en sökande vistas vid eller i närheten av den yttre gränsen, i ett transitområde eller på andra anvisade områden. Direktivet öppnar också för att en sökande vid behov kan anvisas en bestämd plats att bo på, bl.a. med hänsyn till allmän ordning eller för att effektivt hindra att personen avviker. Men en sådan inskränkning i rörelsefriheten är ett ingripande beslut. Det måste därför omgärdas av rättssäkerhetsgarantier. Miljöpartiet är starkt kritiskt till att regeringen föreslår att beslut om boende på en bestämd plats under gränsförfarandet inte ska kunna överklagas, trots att den möjlig ­ heten finns enligt EU-rätten. Sverige bör också införa en reglering där bedömningar och beslut om särskilda mottagandebehov följer ett tydligt administrativt förfarande och därmed kan prövas rättsligt. Regeringen föreslår även att fler omständigheter ska beaktas vid bedömningen av om det finns risk för att en person avviker. Flera remissinstanser har invänt mot detta, och Förvaltningsrätten i Göteborg har påpekat att utvidgningen är otillräckligt motiverad, särskilt mot bakgrund av de nya reglerna om boendeskyldighet och rörelsebegränsning. Miljöpartiet delar den kritiken. Risken är uppenbar att förvar eller förvarsliknande boendesituationer går från att vara en sista utväg efter individuell bedömning till att bli en normal ordning för människor i gränsförfarande. Miljöpartiet anser att Sverige ska minimera användningen av förvar och förvars ­ liknande miljöer. Barn ska aldrig placeras i förvar. Särskild restriktivitet måste också gälla för barnfamiljer, traumatiserade personer, personer med psykisk ohälsa och personer med funktionsnedsättning. Ett av villkoren som kan dras in enligt mottagandedirektivet är rätten till dag ­ ersätt ­ ning. Regeringen föreslår att dagersättningen ska kunna sättas ned om en person inte deltar i obligatorisk samhällsintroduktion. Institutet för mänskliga rättigheter har avstyrkt detta som oproportionerligt, och Rädda Barnen har varnat för att regleringen inte tillgodoser barns rätt till skälig levnadsstandard enligt barnkonventionen. Miljö ­ partiet delar den oron. Dagersättningen är redan i dag mycket låg. Att använda den som påtryckningsmedel riskerar att drabba barn och familjer hårt och kan innebära att grundläggande behov inte tillgodoses. Sverige bör därför säkerställa att nedsättning av dagersättning aldrig beslutas när det skulle strida mot barnkonventionen eller vara ett oproportionerligt ingripande i förhållande till den aktuella underlåtelsen. Mottagandet av människor som söker skydd ska bygga på rättssäkerhet, värdighet och barnets bästa – inte på misstänk ­ lig ­ görande, inlåsning och ekonomiska sanktioner. Skydda barn från tvång och biometrisk registrering Eurodacförordningen reglerar insamling och lagring av biometriska uppgifter inom EU:s asyl- och migrationssystem. Den nya förordningen ger inte medlemsländerna särskilt stort utrymme att införa rimligare regler, och innebär bl.a. att biometriska uppgifter ska samlas in från sex års ålder, till skillnad från den tidigare åldersgränsen på 14 år. Miljöpartiet motsätter sig att åldersgränsen för fingeravtryck sänks till sex år. Eftersom sänkningen av åldersgränsen ändå genomförs, anser Miljöpartiet att Sverige bör anta en mycket restriktiv hållning till biometrisk registrering av barn. Om biometriska uppgifter alls ska tas måste det ske med tydliga rättssäkerhetsgarantier, barnanpassad information, utbildad personal och ett uttryckligt skydd mot tvångsmetoder som skadar barn. Dessutom är det angeläget att Sverige inför ett uttryckligt förbud mot tvångsåtgärder vid upptagning av fingeravtryck och fotografering av barn. Våld eller tvång mot barn för att samla in biometriska uppgifter bör inte förekomma. Våld mot en förälder i ett barns närvaro kan också vara djupt skadligt och undergräva barnets tillit till myndigheter. Stärk rättssäkerheten för ensamkommande barn Migrations- och asylpakten innehåller flera bestämmelser om ensamkommande barn, bl.a. om god man, rättsligt stöd, intervjuer och åldersbedömningar. Ensamkommande barn befinner sig i en extremt utsatt situation. De saknar sina föräldrar, befinner sig i ett nytt land och ska navigera en juridiskt komplicerad process där beslutet kan avgöra hela deras framtid. Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att regeringen inte föreslår någon särreglering för ensamkommande barn när det gäller rätten till offentligt biträde. Det innebär att rätten till biträde för ensamkommande barn utmönstras under den administrativa fasen, precis som för andra grupper. Miljöpartiet anser att ensamkommande barn ska ha verklig tillgång till kvalificerat juridiskt biträde och en företrädare som har tid, kompetens och förutsättningar att tillvarata barnets rättigheter. Permanenta uppehållstillstånd ska vara huvudregel Miljöpartiet är starkt kritisk till regeringens förslag om utmönstringen av permanenta uppehållstillstånd. Den som har skyddsskäl och etablerar sig i Sverige ska kunna få en långsiktig och trygg tillvaro. Det är humant och stärker dessutom integrationen. Vi anser att Sverige bör återgå till en ordning där permanenta uppehållstillstånd utgör huvudregeln. Detta är särskilt viktigt för barn. En ordning med permanenta uppehålls ­ tillstånd som grund förebygger på det mest effektiva sättet familjesplittring genom t.ex. tonårsutvisningar. Det förhindrar även många andra orimliga utvisningar av människor som etablerat sig i Sverige. Permanenta uppehållstillstånd är ett viktigt löfte om trygghet till människor som fått skydd i Sverige och börjat bygga sina liv här. Regeringens linje att utmönstra permanenta uppehållstillstånd riskerar att skapa ökad otrygghet, försämrad integration och sämre psykisk hälsa, särskilt för barn och andra utsatta grupper. Att regeringen dessutom öppnat upp för, och håller kvar i hotet om, att redan beviljade permanenta uppehålls ­ tillstånd ska kunna rivas upp är ett mycket långtgående ingrepp i människors liv och i strid med svensk rättstradition. Människor som fått ett gynnande myndighetsbeslut måste kunna lita på att staten inte ändrar spelreglerna till deras nackdel. Miljöpartiet kommer aldrig att medverka till att redan beviljade permanenta uppehållstillstånd återkallas retroaktivt och vi kommer fortsatt driva att Sverige återgår till en ordning där permanenta uppehållstillstånd utgör huvudregel. Sverige behöver en migrationspolitik som ger människor goda möjlighet att etablera sig, arbeta, studera och bli en del av samhället – inte en politik som rycker undan tryggheten och framtiden för människor som ser Sverige som sitt hem. Annika Hirvonen (MP) Mats Berglund (MP) Camilla Hansén (MP) Jan Riise (MP) Nils Seye Larsen (MP) Ulrika Westerlund (MP)