Dispositiv lagstiftning om lönegolv för arbetskraftsinvandring

Motion till riksdagen 2025/26:781 av Helén Pettersson och Åsa Karlsson (båda S) Dispositiv lagstiftning om lönegolv för arbetskraftsinvandring Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att göra lagstiftningen om lönegolv för arbetskraftsinvandrare dispositiv och tillkännager detta för regeringen. Motivering Dagens regler för arbetskraftsinvandring har gällt sedan 2008 när den då moderatledda regeringen införde dem. Dessa regler byggde helt och hållet på arbetsgivarnas villkor och öppnade upp för fusk, fiffel och exploatering av människor. Reglerna har också sned ­ vridit konkurrensen och därigenom skadat näringslivet. Före 2008 hade Sverige ett system med arbetsmarknadsprövning, för att säkerställa att arbetskraftsinvandring skedde i yrken med faktiska behov av det. Med nuvarande regler är det ensidigt arbetsgivaren som avgör vilka som får komma till Sverige och arbeta. Detta oaktat hur arbetsmarknaden ser ut. Den grundregel som funnits sedan Moderaternas avreglering är att den som har arbetskraftsinvandrat ska ha en inkomst på minst 13 000 kronor per månad. 2023 höjdes den gränsen till 27 360 per månad. 2024 kom besked om att medianlönen i Sverige ökat, vilket fick till följd att golvet höjs till 28 480 kronor. Regeringen har också aviserat att man vill höja golvet till 100 % av medianlönen, iställetför dagens 80 %. Det skulle innebära ett lönegolv på minst 35 600 kronor. Det finns anledning att vara kritisk mot detta, vilket också många är. Många områden i vårt land lider av stor brist på arbets ­ kraft, samtidigt som vi inte vill se att människor kommer till Sverige och utnyttjas av oseriösa arbetsgivare. En lagstiftning om en summa för lönegolv skulle kunna vara dis ­ positiv, det vill säga förhandlingsbar. Det finns många exempel på lagar inom arbets ­ marknadsområdet som är dispositiva, och detta borde vara en av dem. Om en arbetsgivare, offentlig eller privat, vill anställa arbetskraftsinvandrare ska förhandlingar ske mellan parterna på arbetsmarknaden, det vill säga fack och arbetsgivare. Gör man det, och kommer överens, så kan avtal skrivas om att den anställde får heltidsanställning och lön minst enligt kollektivavtal. Därmed sker en nödvändig partsprövning av huruvida det föreligger brist på arbets ­ kraft och ett säkerställande av rätt kompetenser och kvalifikationer. Om arbetsgivaren inte vill förhandla så får arbetsgivaren betala det av riksdagen beslutade lönekravet. Detta vore en pragmatisk lösning på ett stort problem på svensk arbetsmarknad. Helén Pettersson (S) Åsa Karlsson (S)