Lex Botkyrka – skarpare lag angående deponering av avfall

Motion till riksdagen 2022/23:60 av Robert Stenkvist (SD) Lex Botkyrka – skarpare lag angående deponering av avfall Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skärpa tillståndsplikten för verksamhet med yrkesmässig deponering av avfall och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en skärpning av villkorsbrott vid avfallshantering och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skärpa kraven för markägare som upplåter sin mark för avfallshantering, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att näringsförbud avseende deponi och avfallsförvaring ska kunna ges till markägare som missköter sig, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att näringsmässig avfallsdeponering inte bör få läggas i vattenskyddsområden och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att alla avfallsupplägg som ligger på samma plats längre än tre år ska räknas som deponi och tillkännager detta för regeringen. Motivering När vi bygger upp vårt samhälle produceras ofrånkomligen avfall . Lika ofrånkomligt är det att detta avfall skall omhändertas och deponeras på olika sätt. Hur samhället hanterar detta avfall definierar i viss m å n ett civiliserat samhälle från ett ociviliserat dito, det definierar ett rättssamhälle som månar om sina medborgare, från en skurkstat där kriminella element gör ekonomisk vinst på samhällets avfall. Sverige har historiskt inte hamnat i botten på denna gradskala, långt därifrån. Dock visar exemplen från Botkyrka kommun att vi tyvärr halkat ner på skalan där vissa andra länder ligger, länder som låter maffian hantera avfall. I Botkyrka kommun har ett flertal omfattande avfallsbränder uppstått under kort tid och där bolaget som fått tillstånd enligt all tillgänglig information grovt brutit mot de regler som stipuleras i miljöbalkens 9 kapitel och a vfallsf örord ­ ning en . Kommunledningen i Botkyrka skyller på markägaren, Miljööverdomstolen och l änsstyrelsen. Andra skyller miljökatastrofen på kommunen. Oavsett detta så behöver lagstiftningen skärpas så att ansvarsfrågan blir tydlig och så att oseriösa företag inte ges möjlighet att bedriva verksamhet. En nödvändig författningsändring är att tillståndsplikt en skärps för verksamhet som avser avfallshantering hos länsstyrelsen , där anmälningsplikt råder idag. Branschtillstånd bör krävas för all yrkesmässig avfallshantering, p recis som för till exempel den som vill ägna sig åt att skrota bilar. Att hantera stora mängder byggavfall och annat farlig are avfall måste kunna likställas med att skrota bilar i dagens samhälle. Möjligheterna för myndigheter att ingripa mot verksamheter som misstänks bryta mot regler eller avtalsvillkor måste öka . Enligt uppgifter har l änsstyrelsen i Kagghamrafallet beslutat att verksamheten får fortsätta, trots lagbrott. Miljöbalkens regler om avfall bör kompletteras för att omedelbart kunna stoppa verksamheter även vid vagare misstankar om oegentligheter. Äganderätten är stark i Sverige och skall så förbli. Det är en viktig princip att människor förfogar över sin egendom efter eget gottfinnande. När en markägare upplåter sin mark till yrkesmässig avfallshantering kan dock detta jämställas med vilken annan näringsverksamhet som helst, och dessutom med betydande miljörisker. Markägarens ansvar för återställande av mark samt åtgärder vid miljöincidenter måste tydliggöras i både m iljöbalken och andra lagar. Inträffar en brand eller utlakning av gifter i en deponi eller vid ett upplag avse tt för kortare förvaring skall markägaren vara solidariskt betalningsansvar ig tillsammans med marknyttjaren . Vite eller ansvar för miljöbrott ska i högre grad kunna riktas mot markägare som underlåte r att ta ansvar för konsekvenserna av incidenter . M arkägaren skall ges ett ökat ansvar att tillse att avtal om deponering följs, som t.ex. mängd och typ av avfall. För detta har även kommunen ett tillsynsansvar. Men att en markägare bara kan stå och titta på när avtal och lagar bryts är inte rimligt. Markägare som missköter sitt ansvar vid avfallsförvaring och deponi skall kunna ges näringsförbud och i övrigt förbjudas att upplåta mark för avfallshantering. Vid allvarligare åsidosättanden skall markägaren alltid ges näringsförbud och förlora sitt tillstånd för avfallshantering. Näringsmässig avfallsdeponering skall självklart ej få läggas på vattenskyddsområden. Grundvattnet kan ta skada vid både förväntad och oförväntad ut lakning. Att lägga avfallsdeponier på vattenskyddsområden är att spela roulett med våra dricksvattenreserver och är ett långt större hot mot våra vattenreserver än en förväntad havsnivåhöjning. Detta bör stipuleras tydligt i m iljöbalken. Det skall inte gå att kringgå deponilagstiftningen genom att utnyttja bestämmelser om att avfall kan deponeras i tre år på ett avfallsupplag som är en tillfällig förvaring i väntan på återvinning utan att avfallsupplaget klassas som deponi. Denna reg el missbrukas och efterlevandet är svår t att kontrollera med rimliga resurser . Till exempel kan företag ihop med oseriösa markägare flytta runt avfall och undvika deponilagen. Är det helt eller delvis samma sopor som flyttas runt eller uppenbart på annat sätt att verksamheten går ut på att flytta avfallet skall det i sig betraktas som ett lagbrott. Följden bör vara att f öretaget som ägnat sig åt detta skall förlora sitt tillstånd samt att markägaren inte längre får upplåta sin mark för näringsmässig avfallshantering. Robert Stenkvist (SD)