Motion till riksdagen 2024/25:1095 av Marléne Lund Kopparklint och Jan Ericson (båda M) Riktlinjer för specialistvård och behandling för sexualbrottsutsatta Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över förutsättningarna för att ta fram riktlinjer för specialistvård och behandling för personer som utsatts för sexualbrott, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering Sverige har ratificerat både Istanbulkonventionen och Lanzarotekonventionen, vilka innehåller bestämmelser om att det ska finnas tillgång till traumastöd och specialiserade stödtjänster för sexualbrottsutsatta över hela landet. I januari 2019 mottog Sverige kraftig kritik från Europarådets expertgrupp Grevio på grund av bristande tillgång till specialiserad traumabehandling för denna grupp. År 2020 publicerade Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) en rapport som bekräftade vårdens oförmåga att möta dessa patienters behov. Det femte jämställdhetspolitiska delmålet är jämställd hälsa, vilket innebär att kvinnor och män samt flickor och pojkar ska ha samma förutsättningar för god hälsa och erbjudas vård och omsorg på lika villkor. Detta mål kan inte uppnås utan att lättillgänglig sjukvård av hög kvalitet görs tillgänglig för sexualbrottsutsatta över hela landet. Idag är situationen akut för denna patientgrupp i Sverige. Det saknas samman ­ hängande vårdkedjor och en nationell strategi för att etablera dem. Sveriges regioner saknar verktyg för att hantera frågan på ett patientsäkert sätt. Ett tecken på detta är att över 1 000 personer som utsatts för sexualbrott står i kö för att få adekvat vård och behandling enbart i Stockholm. Det saknas även krav på typ av utbildning för att höja kunskapsnivån inom vården. Ett exempel är Region Västerbotten, som beslutade att lägga ner Astateamet i Umeå, en av få specialistmottagningar i landet för sexualbrottsutsatta. Istället har regionen anlitat en konsult för kunskapshöjning som har generell traumakompetens men inte specialistkunskap om sexuella övergrepp. Sverige har idag endast en specialist ­ mottag ­ ning för vuxna som utsatts för sexuella övergrepp i barndomen. Denna mottagning, som drivs av stiftelsen Wonsa (World of No Sexual Abuse), tar emot personer som har utsatts för våldtäkt, incest eller andra sexuella övergrepp. Det kan också handla om personer som har blivit utsatta för människohandel eller exploatering. Wonsa finns i Region Stockholm men finansieras genom gåvor, bidrag samt avtal med enskilda vårdcentraler. Detta beror på att Region Stockholm har valt att inte finansiera specialistvård för sexualbrottsutsatta, trots rekommendationer från Europarådets expertgrupp. Det övergripande målet för Socialstyrelsens nationella handlingsplan för ökad patient ­ säkerhet i hälso- och sjukvården 2020–2024 är att ingen patient ska behöva drabbas av vårdskada. Med vårdskada avses lidande, kroppslig eller psykisk skada eller sjukdom samt dödsfall som hade kunnat undvikas om adekvata åtgärder hade vidtagits vid patientens kontakt med hälso- och sjukvården (patientsäkerhetslagen [2010:659]). Situationen är akut ur både patient- och människorättsperspektiv. Sjukvården ska enligt lag vara jämlik och jämställd samt fördelas efter behov. Sexualbrottsutsatta riskerar onödigt lidande och ytterligare hälsorisker om de inte får adekvat vård och behandling i tid. Detta måste tillgodoses av svensk sjukvård och därför bör riktlinjer för specialist ­ vård och behandling för sexualbrottsutsatta tas fram. Jag har tidigare motionerat i frågan riksmötet 2021/22 men tyvärr är frågan fortfarande aktuell. Marléne Lund Kopparklint (M) Jan Ericson (M)

Motion till riksdagen 2025/26:2945 av Marléne Lund Kopparklint och Jan Ericson (båda M) Nationella riktlinjer för specialistvård till sexualbrottsutsatta Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över förutsättningarna för att ta fram nationella riktlinjer för specialistvård och traumabehandling för sexualbrottsutsatta och tillkännager detta för regeringen. Motivering Trots att Sverige har ratificerat både Istanbulkonventionen och Lanzarotekonventionen saknar landet idag en fungerande vårdkedja för sexualbrottsutsatta. Resultatet är att tusentals människor lämnas utan den vård de behöver, vilket leder till fördjupat lidande, vårdskador och i värsta fall förlorade liv. Sverige måste ta fram nationella riktlinjer för specialistvård och traumabehandling för sexualbrottsutsatta. Sverige har genom att ratificera Istanbul- och Lanzarotekonventionerna förbundit sig att erbjuda sexual ­ brotts ­ utsatta tillgång till traumastöd och specialiserade stödtjänster. Trots detta fick Sverige redan 2019 skarp kritik från Europarådets expertgrupp Grevio för bristande tillgång till adekvat vård. År 2020 bekräftade Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) i en rapport att vården inte klarar att möta denna patientgrupps behov. Situationen är akut: Enbart i Region Stockholm står över 1 000 personer som utsatts för sexualbrott i kö för vård. Region Västerbotten lade ner Astateamet i Umeå, en av få specialistmottagningar, och ersatte den med en konsult utan specialistkompetens inom sexuella övergrepp. Sverige har i dag endast en enda specialistmottagning i sitt slag för vuxna som utsatts för sexuella övergrepp i barndomen, Wonsa i Stockholm – och den finansieras inte av regionen utan genom privata bidrag och avtal med enskilda vårdcentraler. Det femte jämställdhetspolitiska delmålet – jämställd hälsa – innebär att kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma förutsättningar för god hälsa. Detta mål kan inte nås utan att sexualbrottsutsatta får jämlik och tillgänglig vård. Att neka dem specialist ­ behandling sker både i strid med jämställdhetsmålen och med patientsäkerhetslagen, som kräver att undvikbara vårdskador ska förhindras. Sexualbrott orsakar långvariga trauman som ofta leder till PTSD, depression, självskadebeteende och suicid. Utan adekvat vård riskerar offren livslånga hälsoproblem och samhället stora kostnader. Det är inte bara en fråga om vård, utan om mänskliga rättigheter. Sverige behöver: Nationella riktlinjer för specialistvård och traumabehandling för sexualbrottsutsatta. En nationell strategi för vårdkedjor som garanterar tillgång i hela landet. Tydliga krav på kompetenshöjning inom vården med fokus på sexuella övergrepp. Långsiktig finansiering av specialistmottagningar, så att inte enskilda regioner eller privata donationer avgör tillgången. Så länge sexualbrottsutsatta saknar tillgång till adekvat vård kränks deras rättigheter varje dag. Det är hög tid att Sverige lever upp till sina internationella åtaganden och ger denna patientgrupp det stöd de behöver och förtjänar. Jag har tidigare motionerat i frågan riksmötet 2021/22 och 2024/25, men tyvärr är frågan fortfarande aktuell. Marléne Lund Kopparklint (M) Jan Ericson (M)

Motion till riksdagen 2025/26:2954 av Marléne Lund Kopparklint och Jan Ericson (båda M) Obligatoriska specialistmottagningar för sexualbrottsutsatta i varje region Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över förutsättningarna för att säkerställa att varje region har en specialistmottagning för sexualbrottsutsatta, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering I dag finns endast en enda specialistmottagning i hela Sverige för vuxna som utsatts för sexuella övergrepp i barndomen. Den drivs av stiftelsen Wonsa i Stockholm och är beroende av privata bidrag. Detta är fullständigt otillräckligt. Alla som utsatts för sexualbrott ska ha rätt till specialiserad vård, oavsett var i landet de bor. Sexualbrott orsakar långvariga och ofta livshotande trauman. Konsekvenserna kan inkludera post ­ traumatiskt stressyndrom (PTSD), depression, missbruk, självskadebeteende och suicid. Utan tillgång till adekvat vård riskerar offren livslång psykisk ohälsa. Flera regioner har lagt ner sina specialistteam, exempelvis Astateamet i Västerbotten. Enligt uppgifter står över 1 000 personer i Region Stockholm i kö för trauma ­ behandling. Detta innebär att de flesta sexualbrottsutsatta i Sverige saknar tillgång till specialiserad vård. Resultatet är vårdskador i form av förvärrad psykisk ohälsa, ökade självmords ­ risker och högre samhällskostnader. För att garantera jämlik vård och uppfylla både patientsäkerhetslagen och inter ­ nationella konventioner måste staten säkerställa att varje region har minst en specialist ­ mottagning för sexualbrottsutsatta. Om regionerna inte tar ansvar bör staten överväga att skjuta till riktade medel. Att överlåta denna fråga till välgörenhet och enskilda aktörer är ovärdigt en rättsstat. Offren för sexualbrott har rätt till trygg, tillgänglig och vetenskapligt baserad vård – oavsett var de bor i landet. Marléne Lund Kopparklint (M) Jan Ericson (M)