Motion till riksdagen 2023/24:2075 av Carina Ståhl Herrstedt m.fl. (SD) Socialtjänsten Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att arbetsgivarna bör utveckla och samordna riskbedömningar inför besök och hotfulla situationer och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att arbetsgivaren ska arbeta för en ökad kontinuitet och att bibehålla erfarenhet inom socialförvaltningen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör se över socialsekreterares möjligheter till karriärtjänst med större ansvar och högre lön och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att arbetsgivarna ska stärka mentorskapet så att erfarenhet och rutin bibehålls och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga en nationell specialistutbildning på avancerad nivå för socialsekreterare inom den sociala barn- och ungdomsvården och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör höja kompetenskraven för socialtjänstens personal och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör se över möjligheten att införa legitimationskrav på myndighetsutövande medarbetare i socialt arbete och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att införa socialtjänstassistenter för att avlasta socialsekreterare och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör se över möjligheten att även registrera anmälningar som inte leder till åtgärd och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillsynen av socialtjänsten bör stärkas och att allvarliga brister och upprepade försummelser bör leda till tydliga följdåtgärder och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör arbeta för möjligheten att ge placerade barn i familjehem eller på institution enligt SOL eller LVU ett barnombud och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör se över möjligheten att ge barnombudet insyn och skyldighet att rapportera missförhållanden gällande omkostnadsbidraget och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om barns rätt och stöd i tvister mellan vårdnadshavare och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga ett nationellt stöd till kommunerna att införa digitala verktyg för ökad tillgänglighet och förebyggande insatser och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om stärkt kompetens om utsatta barns behov hos all personal som arbetar med barn, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga en översyn av och förslag på stödåtgärder vid vårdnadsöverflyttning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör se över hur en mer kvalitetssäker finansiering av adoptionsverksamheterna kan se ut och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga en handlings- och åtgärdsplan för uppföljning av tidigare placerade barn och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att förtydliga Ivos uppdrag så att placerade barn och unga i högre utsträckning än i dag skyddas och deras tillvaro och situation alltid följs upp, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör verka för att barn och vuxna som farit illa under sin placering i högre grad erbjuds stöd och eftervård och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda möjligheten att i lag utveckla och förtydliga eftervårdsstöd och hjälp till samhällsvårdade ungas övergång till vuxenlivet, även efter fyllda 18–21 år, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om förlängd familjehemsplacering vid studier och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör överväga att ge Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (Vårdanalys) tillsammans med Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) i uppdrag att samverka för att förebygga att barn avviker från boenden, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör överväga möjligheten att socialtjänsten ska erbjuda en kontaktperson till den som lyckas bryta sig loss från våld och förtryck, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör uppmuntra och utveckla stödverksamhet, utbildningar och diskussionsforum gällande föräldraskap med bakgrund i hederskulturer och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen i sitt arbete bör se över möjligheten att ändra socialtjänstlagen så att kommuner vid behov ska kunna göra regelbundna oanmälda hembesök hos den som har försörjningsstöd, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering Socialtjänsten spelar en viktig roll för Välfärdssverige. Att vi nu i regeringen har en socialtjänstminister med särskilt ansvar för de viktiga frågor som rör socialtjänsten är för oss i Sverigedemokraterna mycket välkommet och något som vi sedan länge arbetat för. Ett väl fungerande skyddsnät är grundläggande för den individuella och gemen ­ samma tryggheten, och socialtjänstens funktion är helt avgörande för en fungerande tillvaro för individer i behov av stöd och sociala insatser. Socialtjänstens främsta mål är att främja människans ekonomiska och sociala trygghet och jämlika levnadsvillkor och att säkerställa ett aktivt deltagande i samhällslivet. Vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa alltid beaktas. Att väl avvägda insatser, hjälp och stöd sätts in för att ge utsatta barn en trygg och säker uppväxt är kanske ett av socialtjänstens allra viktigaste uppdrag. Arbetet med att förebygga en ogynnsam utveck ­ ling och minska risken för omfattande social problematik bland barn, unga och familjer och för att stärka förmågan och möjligheten till social delaktighet för människor i ekono ­ miskt och socialt utsatta situationer, samt att stärka skyddet för utsatta barn, unga och vuxna är av oerhörd vikt. Målet är att alla barn ska få växa upp under trygga förhåll ­ anden, att främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden, motverka kriminalitet, miss ­ bruk och utanförskap och upptäcka och skydda utsatta för våld och hedersrelaterat våld och förtryck. Socialtjänsten är idag satt under hård press och personalen inom socialtjänstens olika verksamheter uttrycker oro över att inte räcka till. Med en hög arbetsbelastning ökar stress, oro och press, och viktiga livsavgörande beslut tas under dessa förhållanden. Risken att utsättas för hot och våld har ökat och socialtjänstens medarbetare är efter en allvarlig desinformationskampanj extra utsatta och risker finns därför att nödvändiga beslut avvaktas med eller i värsta fall uteblir. Socialtjänsten behöver ges de redskap som krävs för att kunna ta rätt beslut, så att vi kan säkerställa att kvalitet och rättssäkerhet håller en hög nivå, att personalomsättningen minskar och att en kontinuitet i verksam ­ heten bibehålls. Det är därför också ytterst viktigt att genom stöd och handledning samt möjlighet till specialist- och vidareutbildning stärka kompetensen hos personalen i den sociala barn- och ungdomsvården. Barnkonventionen FN:s barnkonvention antogs den 20 november 1989. Sverige var ett av de första länderna som skrev under konventionen. Den 1 januari 2020 blev FN:s konvention om barnets rättigheter, eller barnkonventionen som den också kallas, svensk lag. Den innehåller bestämmelser om barns mänskliga rättigheter. Sverigedemokraterna ställde sig då tveksamma till att låta konventionen bli svensk lag och såg istället fördelen med att fortsätta transformera svensk lag efter konventionen. Vi ville också se en parlamen ­ tarisk kommitté som skulle arbeta med att utreda det fortsatta arbetet med att införliva barnkonventionen i svensk rätt och hur det skulle göras på bästa sätt. Det centrala för Sverigedemokraterna är att barnets bästa alltid ska sättas i främsta rummet och att vi fortsätter att arbeta med att stärka barns rättigheter. I november 2020 lämnade Barnkonventionsutredningen över sitt betänkande till regeringen. Utredningen hade som syfte att ge stöd i det fortsatta arbetet kring på vilket sätt och till vilka delar konventionen ska tillämpas. Sedan har tyvärr inte mycket hänt. Flertalet kommuner har rapporterat om svårigheter att anpassa sin verksamhet till barnkonventionen, och endast en av tre kommuner uppgav i november 2020 att de helt eller till stor del har tillämpat barnkonventionen i sin verksamhet. Hela 41 procent av kommunerna uppgav att de saknar en strategi för det arbetet, enligt en undersökning från Bris, och senaste rapporten för 2022 visar fortsatt på stora brister. För att barn ska få ett bättre skydd och rättigheterna enligt konventionen verkligen ska implementeras i all offentlig verksamhet, är det viktigt att regeringen aktivt arbetar med frågan. Sverige ­ demokraterna ser det därför som oerhört viktigt att regeringen i sitt arbete strävar efter att intentionerna med barnkonventionen efterlevs i det fortsatta arbetet med att stärka barns skydd och rättigheter. Den viktiga socialsekreterarens roll Bibehållen erfarenhet inom socialförvaltningen och utvecklad samordning inför besök. Idag ställs det stora krav på socialsekreterare när det gäller yrkesskicklighet och erfaren ­ het. De står ofta inför viktiga beslut som påverkar människors liv, och då inte sällan barns. När ett barn hamnar i en utsatt situation, till exempel när det handlar om brister i omsorg, kränkande behandling, hot eller någon form av våld, har kommunernas social ­ tjänst det yttersta ansvaret för att se till att barn som far illa får skydd och stöd. Det är socialtjänsten och socialsekreteraren som har en avgörande roll för utsatta barn. I deras arbetsuppgifter ingår att fatta svåra och ingripande beslut som kan vara livsavgörande för barnet. Erfarenhet, kontinuitet och förtroende är viktiga förutsättningar för arbetet. Idag är tyvärr personalomsättningen hög bland socialarbetare och ofta tvingas man ta in hyrpersonal. Många socialsekreterare funderar på att sluta och en del sjukskriver sig. En av fyra socialsekreterare lider av psykiska påfrestningar, såsom sömnbesvär (18 procent) samt oro och ångest (14 procent) enligt rapporten Arbetsorsakade besvär 2016. Samtidigt hade antalet anmälningar om arbetssjukdomar inom yrket ökat med 123 procent mellan 2014 och 2015, enligt Arbetsmiljöverkets arbetsskadestatistik. Samma studie från 2018 visar att personer som jobbar inom sociala tjänster och offentlig förvalt ­ ning ligger över snittet vad gäller arbetsrelaterade besvär, och bland social ­ sekreterare är det så många som 34 procent som har upplevt besvär de senaste tolv månaderna. Arbetsmiljö ­ verkets granskning från 2017 visar att trycket på socialsekreterarna är extremt och att personal flyr från yrket. Socialsekreterarna anser att de har en för tung arbetsbelastning. Det brister i introduktion för nyutbildade och de nyutexaminerade socialsekreterarna får komplexa ärenden utan adekvat förberedelse. Många som examineras från socionomutbildningen och kommer ut i arbetslivet har inte den kunskap som krävs för att klara av arbetet. Ett av de områden där det tydligt saknas kunskap är hur man arbetar med unga kriminella. Vi är därför glada över att vi i Sverigedemokraterna tillsammans med övriga regeringspartier i Tidöavtalet kommit överens om att socionomutbildningen ska reformeras för att göra kriminalitet bland ungdomar till ett obligatoriskt utbildningsmoment och att möjlighet till specialisering på ungdomsbrott också införs i utbildningen. Arbetsgivarna behöver vidare skapa medvetenhet om, och åtgärder mot, hotfulla och våldsamma situationer. Mer än var tredje person inom yrket uppger att de blivit utsatta för sådan behandling enligt Arbetsmiljöverkets granskning, men benägenheten att anmäla hot och våld är liten. Socialsekreterarna måste få stöd och hjälp i att anmäla mer och att känna sig trygga i detta. Det behöver utvecklas och samordnas en riskbedömning inför besök och hotfulla situationer på ett helt annat sätt än man gör i dag. För att kunna rekrytera och behålla socialsekreterare behöver socialtjänsten vara en attraktiv arbetsgivare som erbjuder konkurrenskraftiga villkor. Karriärstege och legitimationskrav Redan 2009 föreslog Barnskyddsutredningen en specialistutbildning på avancerad nivå för socialsekreterare inom den sociala barn- och ungdomsvården. De flesta remiss ­ instanser såg positivt på detta men förslaget förverkligades aldrig. Genom att införa specialistsocionomer, med barn och unga som inriktning, ökar kompetensen hos social ­ sekreterarna och det ger redan erfarna socialsekreterare en karriärväg där kvalificerade socialsekreterare får större ansvar och därmed en stärkt lönebild. Regeringen bör även överväga en nationell specialistutbildning för landets social ­ sekreterare som arbetar med barn och unga, i syfte att verka för rättssäkra utredningar och bedömningar. Sverigedemokraterna ser också ett behov av att avlasta social ­ sekreterare genom att det införs socialtjänstassistenter som kan ta över och avlasta en del av socialsekreterarens arbetsuppgifter och vi anser att regeringen bör se över om det ska ställas samma legitimationskrav på myndighetsutövande medarbetare i socialt arbete som det idag finns inom till exempel medicinska yrken eller bland lärare. Lika viktigt som att kompetensnivån bland socialtjänstens personal höjs är det att personalen kontinuerligt granskas och formellt prövas i lämplighet. Ett legitimations ­ krav för socialsekreterare skulle öka både status, kompetenskrav och lämplighets ­ granskning som slutligen mynnar ut i rättssäkra myndighetsbeslut. Detta kräver att utbildning, kompetens och förutsättningar ses över, utvecklas och stärks. Utöver dessa åtgärder ser vi en stor vinning i att arbetsgivarna verkar för att stärka mentorskapet, så att erfarenhet och rutin från de med lång och god erfarenhet bibehålls inom avdelningar och att överlämning av utredningar sker på ett korrekt och säkert sätt. Stärk det förebyggande arbetet inom socialtjänsten Stärkt tillsyn och sanktioner Ivo har vid flera tillfällen funnit att det förekommer allvarliga brister i socialtjänstens handläggning av ärenden som rör barn och unga. I rapporten S2019/01922 framgår att det finns brister i dokumentation, barns delaktighet och handläggning av ärenden för barn och unga inom hela kedjan, från hantering av orosanmälningar till uppföljning av insatser och egenkontroll. Flera av bristerna är återkommande och kända sedan tidigare. Bristerna innebär att barn och unga riskerar att inte få sina behov av stöd, skydd och hjälp utredda och tillgodosedda. I värsta fall kan det bidra till att barn skadas eller till och med avlider. Tillsynen av socialtjänsten måste därför stärkas och det måste genom ­ föras tydliga följdåtgärder vid allvarliga brister och upprepade försummelser. Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) har till uppgift att se över att uppdragen fullföljs på ett tillfredsställande sätt och Ivo bör särskilt beakta de rättigheter som följer av FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Vid upprepade brister inom landets socialtjänster måste tillsynen och sanktionerna vara tydliga. Trygga placeringar med barnets bästa i fokus Barnombud Barnens rätt i samhället måste stärkas. Barn som är placerade i hem enligt socialtjänst ­ lagen eller placerade enligt LVU på institutioner känner ofta att ingen lyssnar på dem. Att vara exkluderad utan att på något sätt kunna påverka sin egen situation ger en känsla av vanmakt och kan resultera i revolt, självskadebeteende, annat destruktivt beteende eller att ett redan destruktivt beteende eskalerar. Redan utsatta barn och unga som befinner sig under samhällets vård för att skyddas och vårdas har vittnat om hur de utsatts för övergrepp, men inte blivit trodda eller lyssnade på. Vi måste säkerställa att deras röster blir hörda, att missförhållanden upp ­ dagas för att kunna säkerställa ett tryggt och säkert omhändertagande och att placer ­ ingarna fyller sitt syfte. Därför bör barn ges ett barnombud som är oberoende av social ­ tjänsten och andra myndigheter. Barnombudet ska finnas som stöd för den unge, mellan familjehem, institution och socialtjänst. De ska också ges möjlighet till insyn i hur det omkostnadsbidrag som ges för att stärka barnets ekonomiska rätt används för familje ­ hems ­ placerade. Ifall barnombudet upptäcker oegentligheter och missförhållanden skall denne ha anmälningsplikt. Barns rätt och stöd i tvister mellan vårdnadshavare Utgångspunkten vid vårdnadstvister är att dessa bör lösas via medling och inte bli fall för domstolen att avgöra. Det är slitsamt och destruktivt för framför allt barnet, men även för vårdnadshavarna och alla inblandade, då familjeangelägenheter och vårdnads ­ frågor blir domstolsmål. Av denna anledning är det av extra stor vikt att barnet ges stöd genom särskild stödperson genom processen. Barnet behöver ges relevant information och rätt att komma till tals i olika instanser som hanterar vårdnadstvister, även i de fall då samtycke saknas från en vårdnadshavare. Barn har rätt till sina föräldrar, inte tvärtom. Fokus ska ligga på barnen vid vårdnadstvist i domstol. Barn blir tryggare och mår bättre av att ha kontakt med båda sina föräldrar, under förutsättning att båda vårdnadshavarna bedöms lämpliga och kan ge barnet den omsorg det behöver. Om medling mellan föräldrarna misslyckas och en domstol avgör ärendet, är det barnets bästa som ska vara styrande. Så länge det saknas skäl som rör barnets välmående, att ta ifrån någon förälder vårdnaden, ska därför gemensam vårdnad vara norm. Vid vårdnadstvist ska stor hänsyn tas till föräldrarnas förmåga att tillgodose barnets behov av den andra föräldern. Idag dömer rättsväsendet mycket ofta till moderns favör i vårdnadstvister, och det är problematiskt att så många barn mister rätten till sin pappa. I det enskilda fallet kan det givetvis finnas skäl till att den ena föräldern anses så olämplig att det inte längre är bra för barnet att ha denna som vårdnadshavare, men med gemen ­ sam vårdnad som norm blir den naturliga följden att domstolarna dömer till gemensam vårdnad i de fall där inte någon förälder är direkt olämplig som vårdnadshavare. Trots att vårdnadstvister i allra högsta grad handlar om barnen, är det inte sällan just de som råkar mest illa ut och kan hamna i kläm när föräldrarna inte är överens. För att säkerställa att barnets bästa alltid beaktas bör barnet få stöd i vårdnadsprocessen genom en särskild stödperson som är med genom hela processen men som inte deltar vid domstolsförhandlingar. Personen kan med fördel utses av socialförvaltningen och är då barnets kontaktperson och stöd under och efter en vårdnadstvist. Det är av största vikt att domare och alla de som verkar i domstolen ska se till barnets bästa, i sina hänsyns ­ taganden och bedömningar i vårdnadstvister. Målet är dock att vårdnadstvister avgörs genom medling hos familjerätten i kommunen och inte hamnar som fall i domstol. Digitala verktyg för förebyggande insatser För att kunna erbjuda förebyggande insatser för att hjälpa föräldrar och deras barn att hantera den livskris som en separation eller skilsmässa ofta innebär kan användandet av digitala verktyg göra att fler får hjälp och stöd. Det digitala verktyget SES (samarbejde efter skilsmesse) är en utvärderad, evidensbaserad och förebyggande insats som ger kunskap om hur separation påverkar och redskap att hantera ilska och konflikter. Ett nationellt stöd för att möjliggöra för kommuner att genom digitala verktyg öka tillgängligheten till socialtjänsten och för att stärka det förebyggande arbetet så att fler kan få stöd i att hantera sin livskris på ett bättre sätt bör tas fram. Det skulle innebära en vinst inte bara för föräldrarna, utan även för barnen och för samhället. Kompetens om utsatta barns behov hos all personal som arbetar med barn All personal som arbetar med barn, personal inom förskola och skola, med flera verksamheter, behöver ha kompetens som möjliggör att de uppmärksammar barn och signaler hos barn som far illa på olika sätt. Det kan exempelvis gälla barn som är utsatta för övergrepp, utnyttjande eller vanvård. Det behöver ingå i utbildningar för förskole- och skolpersonal, det behöver finnas handlingsplaner i förskolor och skolor och det behöver förtydligas i berörda tjänster. Personal har anmälningsplikt, vilket är bra och nödvändigt. Trots detta missas uppmärksammandet av barn som far illa i hemmet, i skolan eller på annan plats i livet. Det är ofta svårt att veta hur ett barn har det, men det förekommer också att barn saknar uppmärksamma vuxna för stöd. Kompetensen hos vuxna som arbetar i miljöer med barn behöver säkras och stöd ­ möjlig ­ heter till barn behöver utökas. Detsamma gäller information om vikten av att vuxna ska verka stödjande. Samhället ska ge stöd till barn i behov av hjälp och insatser av olika slag. Vid sidan av det kan i vissa fall barn själva söka viss hjälp av de barnrättsorganisationer som har verksamhet riktad till barn och ungdomar, eller att en vuxen hjälper barnet att hitta kontakten till en sådan organisation. Önskvärt vore att alla barn har en så god och trygg tillvaro att det inte skulle behövas stöd på grund av problem. Tyvärr är det inte alltid så. Den verksamhet som innebär direkt stöd till barn och ungdomar i besvärliga situationer och som barnrättsorganisationerna bedriver, är ovärderlig. Organisationerna har verksamhet i Sverige och i övriga världen. Flera större organisationer arbetar i andra länder än Sverige, men även från Sverige för utsatta barn internationellt. En organisa ­ tion som även har verksamhet för barn i Sverige är Barnens Rätt i Samhället (Bris). De bedriver bred verksamhet såsom direktstöd, exempelvis i form av hjälplinjer dit barn kan ringa in och prata med en kurator, projekt för att bryta psykisk ohälsa, skydd och stöd vid upplevt våld med mera. Även påverkansarbete bedrivs, för att barns röster och rättigheter ska lyftas fram. Ecpat arbetar för att motverka sexuell exploatering av barn, exempelvis genom en anmälningsfunktion och samverkan med polis och internet ­ leverantörer. Organisationen Maskrosbarn vänder sig till barn och ungdomar som växer upp med föräldrar som har missbruk eller psykisk ohälsa och/eller utsätter barnet för våld. Stödet innebär bland annat samtalsstöd, stöd i gruppform med andra ungdomar samt olika stärkande och avlastande aktiviteter. Det finns flera organisationer och föreningar som verkar för barns bästa. För flera av organisationerna bygger verksamheten på intäkter i form av gåvor från företag och privatpersoner, medel från fonder och bidrag. Möjligheten till ökat nationellt stöd riktat till projekt och stödverksamhet för utsatta barn i Sverige behöver ses över. Direkt stöd till barn i Sverige, som på olika sätt har det svårt, är bra och nödvändigt. Sådant stöd ska gälla situationer som inte knyts till migration, eftersom det finns större grupper av barn och andra behov än migrationsrelaterade sådana. Ett sådant behov är exempelvis stöd till skydd för barn från sexuell exploatering och stöd till barn som bevittnar eller blir utsatta för våld. Utred adoption av placerade barn I Sverige är nationella adoptioner ovanliga i jämförelse med både vårdnadsöverflyttning och långa placeringar i familjehem. Forskningsstudier visar på att adoption i många fall är gynnsammare för barnet, där den fysiska, kognitiva, sociala, känslomässiga och beteendemässiga utvecklingen gynnas jämfört med långa placeringar i familjehem, med ständiga överväganden som i någon mening kan skapa en ökad oro för barnet. Det bör ses över om det bör finnas en regel om att adoption ska kunna övervägas efter det att ett barn varit placerad i ett och samma hem under en viss tid, och i synnerhet då barnet varit placerad sedan mycket unga år och där en flytt till de biologiska föräldrarna är att anses som inaktuell. Vidare bör det även ses över om adoption skulle kunna vara möjlig i vissa undantags ­ fall, till exempel vid synnerligen allvarligt våld i hemmet eller då biologiska föräldrar lider av total avsaknad av föräldraförmåga, och att en adoption då ska kunna genom ­ föras utan dessa föräldrars samtycke. En eventuell adoption ska utgå från barnets bästa i syfte att skapa de bästa levnadsförhållandena och förutsättningar för ett gott liv. Det ska dock poängteras att huvudprincipen ska vara att adoption ska ske med de biologiska föräldrarnas samtycke. Antal barn som placeras i familjehem Dagens gällande regelverk säger att en kommun har skyldighet att rapportera till Ivo om fler än tre barn är placerade i ett familjehem, men det finns ingen övre gräns för hur många barn som faktiskt får placeras i ett familjehem samtidigt. Om flera kommuner placerar i samma hem kan ansvaret gentemot Ivo missas. En kommun behöver heller inte inledningsvis få eller ha vetskap om att fler barn är eller blir placerade i samma boende. Här finns helt enkelt luckor som kan riskera barnets bästa. Det har noterats att bland annat ett familjehem i Skåne haft tio barn placerade samtidigt. Flera kommuners socialnämnder hade helt enkelt valt att placera i samma hem. När stat och kommun omhändertar barn är det för att barnet ska få en bättre tillvaro, bli sett, få omsorg, stöd och hjälp och få vara en del av en familj. Det kan säkerligen finnas hem som kan hantera ett större antal barn, och de bör då bli certifierade för detta. Det är dock ytterst tveksamt om detta, och dagens regelverk, har barnets bästa för ögonen. Det behöver tas fram ett regelverk som är mer kvalitetssäkrat, för att säkerställa statistik och registrering av hur många barn ett familjehem har placerat hos sig. En kvalitetssäker finansiering av adoptionsverksamheterna Att adoptera är en fantastisk möjlighet att bli förälder, bilda familj och välkomna en ny medlem till familjen. Det är också en möjlighet och en ljusglimt för de barn som saknar familj, och som erbjuder dem en möjlighet att få en trygg och familjär uppväxt. Samtidigt är det viktigt att varje adoption alltid utgår från barnets bästa. Adoption är reglerat i lag och konventioner, och att ha säkra internationella adoptioner är viktigt. De adoptioner från Chile som ägde rum mellan 1970 och 1990, där barn tagits från sina föräldrar och adopterats bort mot deras vilja och kännedom, får inte upprepas. Staten måste så långt som möjligt garantera att varje adoption sker på ett lagligt och etiskt sätt. Det adoptionsbidrag som kan sökas hos Försäkringskassan vid internationella adop ­ tioner har varit oförändrat sedan 2001. Då bidraget infördes var det för att även hushåll med svag ekonomi skulle ha möjlighet att adoptera. Kostnaden för adoptioner har stigit markant de senaste åren och bidraget har inte följt med i samma utsträckning. Detta försämrar förutsättningarna för främst resurssvaga hushåll att adoptera, vilket blir tydligt i ISF-rapporten ”Att adoptera, en ekonomisk fråga” (2016:9), som visar på att det är de med hög inkomst som i huvudsak adopterar. Ett stärkt bidrag har en omfördelande effekt som gör att även hushåll med medelinkomst eller låg inkomst får en större möjlighet att adoptera. Under de senaste åren har antalet adoptioner sjunkit markant. Mellan åren 2008 och 2018 har antalet internationella adoptioner minskat med ca 70 procent. Från 610 till 190 stycken, enligt statistik från Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF). Minskningen av antalet förmedlade barn påverkar den ekonomiska situationen för de auktoriserade organisationer som arbetar med adoption. Detta riskerar att leda till att barnets bästa blir sekundärt för dessa organisationer, då beroendet av intäkter tar ett stort fokus för organisationens överlevnad, samt för att kunna behålla den kompetens som behövs. Sverigedemokraterna anser därför att regeringen bör se över hur en mer kvalitetssäker finansiering av adoptionsverksamheterna kan se ut. Uppföljning av placerade barn En rad studier har visat att placerade barn har höga överrisker, jämfört med jämnåriga, för att få allvarliga hälsoproblem även i vuxen ålder. Det kan vara såväl fysiska problem som psykiska hälsoproblem. Detsamma gäller för tidig död i vuxen ålder, inklusive självmord, även efter justeringar för socioekonomiska bakgrundsfaktorer. I en svensk nationell registerstudie handlade det om fyrfaldiga överrisker för suicid i ung vuxen ålder. Ofta beror placerade barns skolmisslyckanden på den utsatthet de levt med, men även på luckor i skolgången och stress i kombination med låga förväntningar. Något som dock givit lovande resultat för dessa barn är de modeller för ett strukturerat samarbete mellan skola och socialtjänst kring placerade barns skolgång som utvecklats i vissa kommuner och där man systematiskt följt upp barnens kunskapsnivå. Det finns forskning som visar att godkända skolresultat har en stor skyddande verkan för dessa barn. Regeringen bör därför överväga att inrätta en handlingsplan för att bättre kunna stödja och följa upp placerade barns skolresultat. Vidare bör regeringen överväga att ta fram en sådan handlings- och åtgärdsplan för uppföljning av tidigare placerade barn. Stöd och hjälp måste finnas även efter placeringens upphörande. För barn och unga som är eller har varit placerade i samhällsvård är det av stor vikt att de får vuxenstöd både under och efter avslutad placering. Tryggheten och känslan av att ha någon att vända sig till för att få råd och stöd i vardagen både skyddar och före ­ bygger risker. Barn och unga som någon gång varit placerade har ofta sämre förutsätt ­ ningar att lyckas väl i vuxenlivet, både vad gäller arbete, bostad och att få en god hälsa och välmående. Barn och ungas rättigheter behöver förändras och förtydligas. Unga som ska ta steget in i vuxenvärlden kan behöva fortsatt stöd efter avslutad placering. Förlängd familjehemsplacering vid studier I dag har vårdnadshavare i en ”vanlig” familj försörjningsplikt till dess att barnet fyller 18 år, men om ungdomen studerar på gymnasienivå eller motsvarande kvarstår försörj ­ ningsplikten upp till 21-årsdagen. Unga som är familjehemsplacerade förlorar däremot ofta sitt familjehem vid fyllda 18 år, eftersom de då blir myndiga. För en del av dessa unga vuxna fungerar övergången bra, medan andra har mycket svårare att hantera separationen och förändringen när de ofrivilligt tvingas flytta från sitt ”hem”. Det är inte sällan unga som har en tuff barndom bakom sig, med separationer och trauman, och de har inte alltid ett eget skyddsnät att falla tillbaka på. Parallellt med eventuella studier på gymnasiet så ska de söka bostad och klara sig själva. Vi menar att unga som före 18 ‑ års ­ dagen har varit familjehems ­ placerade ska få vara kvar i familjen efter myndighets ­ dagen om de själva önskar det, och till dess att de har slutfört sin gymnasie ­ utbildning alternativt fyllt 21 år. Reformering av LVU – mål och struktur Det är nu mer än fem år sedan LVU-utredningen (SOU 2015:71) föreslog en ny lag om tvångsvård för barn och unga. De förslag som utredningen lämnade skulle stärka barn ­ rättsperspektivet och ge en ökad rättssäkerhet för barn och unga, där barnets bästa stärks särskilt för dem som är i behov av samhällets vård eller tvångsvård. Regeringen bör se över möjligheten att reformera lagen om vård av unga där det särskilt betonas och kompletteras med bestämmelser om att vården ska vara ändamålsenlig, trygg och säker. Det ska också förtydligas att vården ska präglas av kontinuitet, med tydliga mål och struktur. Vården bör också bedrivas i samverkan med andra berörda samhällsorgan. Landets samhällsvårdsinstanser har länge uppmärksammats på missförhållanden och vanvård, vilket motiverar att ytterligare tillsyn bör tillämpas för barns, föräldrars och hela samhällets skull, samt för att motverka att missförhållanden fortsätter att före ­ komma i framtiden. Inspektioner bör inte bara göras då indikationer om problem i en verksamhet finns, utan som en åtgärd för att föregripa olägenheter i framtiden. Antalet inspektioner av HVB ‑ , Sis-hem och LSS-boenden bör öka ytterligare. Barn som avviker från boenden Ibland försvinner barn från boenden och det finns många orsaker till att det sker. Det kan bero på missförhållanden såsom hot, kränkningar, våld och övergrepp. Det kan också bero på psykisk ohälsa eller att barnet saknar sin familj och sina vänner. Enligt studier har det visat sig att ju fler omplaceringar ett barn varit med om, desto större risk finns att barnet avviker från sin familjehemsplacering. Många förstår inte att de hamnar i en än värre situation när de lämnar sitt familjehem. Barn som varit försvunna vittnar om boende på gatan, sexuellt utnyttjande, våld och narkotika, och när de återfinns har de allt som oftast ett mycket stort vårdbehov. Det är viktigt att samhället förebygger så att barn inte avviker från sin placering. Regeringen bör överväga att uppdra åt Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, tillsammans med Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) att samverka för att förebygga att barn avviker, men också för att dessa barn får stöd, skydd och den vård de behöver när de kommer tillbaka. Våld i nära relation – ett stort samhälls- och folkhälsoproblem och ett brott mot mänskliga rättigheter Proaktivt arbete Det bästa sättet att undvika våld är att stävja det innan det utövas. Det proaktiva arbetet behöver lyftas in i alla samhällsinstanser så att arbetet med att förhindra våld ständigt pågår men också med att förhindra att våldet upprepas. Således behöver arbetet fokuseras på både förövare och offer och ha som syfte och mål att våld inte ska utövas. De lagändringar som genomförts kan till viss del förebygga att våld upprepas, men det är tveksamt om det träffar målet om att verkligen förebygga våld fullt ut. Det behövs tidiga insatser i det förebyggande arbetet om det ska ge de resultat vi avser att uppnå. Även Folkhälsomyndigheten delar bedömningen att dagens insatser i mångt och mycket är sekundärpreventiva, d.v.s. förebygger upprepning av redan inträffat våld. Folkhälso ­ myndigheten framhåller också, likt Sverigedemokraterna, att primärpreventiva insatser för att förebygga våld är viktiga. Sverigedemokraterna har dessutom under lång tid lyft problematiken kring såväl hedersrelaterat våld som kvinnors allt större utsatthet i stort. Enligt Brottsförebyggande rådets statistik polisanmäldes 23 200 fall av misshandel av kvinnor över 18 år under 2020. I 80 procent av fallen var kvinnan bekant med förövaren. Dessutom anmäldes 1 530 fall av grov kvinnofridskränkning. Mörkertalet är dock stort eftersom en stor andel våldsutsatta aldrig anmäler de övergrepp som de utsätts för i den nära relationen. En uppskattning är att runt en fjärdedel av våldet i nära relationer polisanmäls. Trots att Sverige toppar listorna över världens mest jämställda länder är mäns våld mot kvinnor fortsatt ett faktum. Varje år dödas flera kvinnor av män som de har eller har haft en parrelation med, och allt fler barn bevittnar våld i hemmet, vilket inte minst påverkar barnets psykiska välmående och positiva utveckling. Sverigedemokraterna menar att det proaktiva arbetet och de primärpreventiva åtgärderna måste intensifieras. Handlingsplan för de som utsätts för våld i nära relation Det är tydligt att samhällets skyddsnät kring den som utsätts för våld i nära relation saknar struktur, och det är ofta en lång kamp för den som väljer att bryta sig loss från ett destruktivt förhållande, kantat av såväl psykiskt som fysiskt våld. Många kvinnor vittnar om en tuff resa och samhällets skyddsnät har många brister. För den utsatta är det en livslång resa och kamp för att nå en vardag i frihet. Samhället i stort behöver få en ökad förståelse och en ökad kunskap om våld i nära relationer, så att rätt stöd och hjälp finns att tillgå. Ingen ska mötas av att ”det var väl inte så farligt”. Det är därför av stor vikt dels att Sverige har ett aktivt arbete för att nå en nollvision, dels att det ska finnas en handlingsplan för de som utsätts för våld i nära relationer. Det bör finnas en tydlighet om ansvarsfördelning, styrning och samordning mellan socialtjänst, psykiatri, vård och eventuella ideella organisationer. Det behövs ett gediget nät som fångar upp den utsatta, så att ingen faller tillbaks i en destruktiv relation på grund av att samhället brister med att närvara och stötta den utsatta. Då den utsatta väljer att kontakta ansvarig myndighet bör en handlingsplan tas fram och den berörde ska få en kontaktperson till stöd och hjälp. Inte sällan finns det barn i relationen och det ska fästas särskild vikt och hänsyn vid barnet och barnets bästa. Insatser för våldsutövare och brottsoffer De som utsätter närstående för våld är en heterogen grupp. Det finns de med missbruks ­ problem och andra som behöver kvalificerad psykiatrisk vård. En del är, förutom sitt våldsutövande, väl fungerande personer i samhället, och andra utövar våld mot såväl andra som närstående. Utbudet av insatser mot den som utövar våld behöver därför vara mycket brett – alltifrån omhändertagande av Kriminalvården, rättspsykiatrin eller andra myndigheter till någon form av kvalificerad vård- och behandlingsinsats. Ibland kan enklare samtalsstöd och andra insatser av mindre ingripande karaktär vara tillräckligt. De modeller som används i Sverige i dag är ofta hämtade från andra länder eftersom forskning som rör insatser för våldsutövare görs i väldigt liten omfattning i Sverige. Socialstyrelsen har dock genomfört några analyser där resultat tyder på att flera av dessa program visar på försiktigt positivt resultat, även om svårigheter med hur man ska mäta effekterna av insatserna påpekas bl.a. i SOU 2015:55. Detta betyder att vi i dagsläget inte har en helhetsbild av hur behandlingen ser ut och fungerar och det finns olika idéer om vad som är verksamt i form av behandling. Hanteringen av våldsutövare i Sverige har tidigare haft sin tyngdpunkt kring våld som ett brott, och har kretsat kring kriminal ­ vård (SOU 2015:55). Därför är det angeläget att forskning genomförs och att det stöd och den vård som socialtjänsten ålagts bygger på evidensbaserade metoder. Det finns även en risk för att behovet av kompetensutveckling underskattas. Bland de som arbetar med målgruppen våldsutövare ute i landet finns en stor efterfrågan på metodstöd och kunskapsutveckling. Arbetet ute i landet har till stora delar utvecklats genom engagerad personal som via kortare utbildningar, tillsammans med sina kommuner, på egen hand utvecklat metoder och arbetssätt. En samhällsfunktion som prioriterar, utvecklar och samordnar arbetet med insatser för våldsutövare är starkt efterfrågad. Det behövs därför en gemensam plattform för hur arbetet framöver ska kunna bedrivas på ett effektivare sätt än vad som görs i dag, i synnerhet om man på riktigt vill nå goda resultat. Även om vi har ett flertal organisationer och verksamheter som framgångsrikt arbetar med frågorna, så finns det fortsatt ett behov av en samordnad enhet. Det handlar inte bara om behandlingsmetoder, utan gäller även olika arbetssätt för att upptäcka våldet och tillvägagångssätt för att hantera ärenden där våld före ­ kommer eller misstänks förekomma, och som behöver utredas och dokumenteras. Med de lagändringar som ålagts socialtjänsten att följa ökar ansvaret i arbetet för att få personer som utsätter eller har utsatt någon annan för våld att ändra sitt beteende. Det är därför prioriterat och viktigt att personal ges rätt redskap och metoder och den kompetensutveckling som krävs för att på ett adekvat sätt kunna hantera komplexa och oroliga situationer. För att ett kunskapslyft bland personalen ska kunna tillgodoses, men också för att det ska bli en likvärdig tillgång till olika metoder, utvecklade riktlinjer, vägledning och andra beskrivningar av hur socialtjänst och hälso- och sjukvård kan och bör arbeta med dessa frågor, anser vi att regeringen bör se över möjligheterna att inrätta ett nationellt kompetenscentrum med fokus på såväl våldsutövare som brottsoffret. Hedersrelaterat våld och förtryck De senaste decennierna har hedersrelaterat våld och förtryck etablerat sig som fenomen i Sverige. Dessvärre har det hedersrelaterade våldet ofta kommit att kategoriseras som ett generellt uttryck för kvinnoförtryck och vad som brukar kallas för mäns våld mot kvinnor. Att det hedersrelaterade våldet bara är en följd av redan rådande patriarkala strukturer är direkt felaktigt. Det som särskiljer hedersvåld från annat kvinnovåld är att det inte enbart rör sig om en make eller annan enskild person som står bakom våldet. Vid hedersvåld agerar ofta ett helt kollektiv av landsmän, släkt m.fl. för att upprätt ­ hålla förtrycket tillsammans. De som lyckas bryta sig loss från hederskulturernas förtryck hamnar i en särskilt utsatt situation, då de ofta tvingas bryta med hela sitt tidigare liv. Det är därför viktigt att samhället kan erbjuda en noggrann uppföljning även efter att den första akuta fasen är avslutad. Socialtjänsten ska erbjuda en kontakt ­ person till den utsatta, som kan ge stöd och vägledning i uppbyggandet av ett nytt liv. För att motverka ytterligare utbredning av det hedersrelaterade våldet och förtrycket behövs många åtgärder. Att de individer som kommer till vårt land har god kännedom om våra demokratiska grundläggande rättigheter är avgörande. Information ska vid inflyttning tillhandahållas så att inga tveksamheter råder om att våld och förtryck i hederns namn är olagligt i Sverige. Det är viktigt att individen introduceras i vår strävan efter ett jämställt samhälle och att samhällsstrukturer som förtrycker kvinnor inte accep ­ teras. Det bör således vara en självklarhet att samtliga som väljer att bosätta sig i vårt land följer rådande lagar och regler. Vidare behöver arbetet intensifieras med att nå ut med information till de individer som i dag lever i de parallella samhällen som präglas av hederskultur. Både till de som utsätts, eller riskerar att utsättas, och till de som utför handlingarna. Personer som genom sin yrkesutövning kommer i kontakt med hederskultur ska inneha goda kunskaper om dess bakgrund och vilken roll den spelar i den aktuella kulturen. De måste känna till vad som särskiljer hedersnormer från de normer som utgör fundamentet för västvärldens samhällen och hur de kan identifieras. Dessa kunskaper är grundläggande för att på ett säkert sätt kunna hjälpa hederskulturens offer. Rätten att besluta om utreseförbud Socialstyrelsens rapport från mars 2020 visar att antalet kvinnor och flickor som har varit utsatta för könsstympning, sökt vård och fått en diagnoskod kopplad till köns ­ stymp ­ ning inom öppen respektive sluten specialist- eller förlossningsvård har ökat stadigt mellan 2012 och 2018. Sammantaget handlar det om runt 5 000 kvinnor. Kvinnlig könsstympning är ett allvarligt hälsoproblem för flickor och kvinnor på grund av de medicinska riskerna med ingreppet. Könsstympning medför ofta svåra förlossningar, med stora risker för både modern och barnet. Risken för att personer som är bosatta i Sverige ska utsättas för hedersrelaterat för ­ tryck utomlands är särskilt stor för barn och unga. Vissa barn kan skickas till ett annat land för s.k. uppfostringsresor, och andra sänds utomlands för att könsstympas, bli bort ­ gifta eller i extrema fall mördas. Det pågår arbete på många olika håll för att stävja förekomsten av könsstympning, tvångsäktenskap och andra fysiska och psykiska övergrepp. Regeringen bör se över förslaget om att socialnämnden ges rätt att besluta om utreseförbud om det är nödvändigt för att skydda ett barn från könsstympning, tvångsäktenskap eller liknande övergrepp i utlandet. Oanmälda hembesök Socialtjänstlagen bör ändras så att kommuner vid behov ska kunna göra regelbundna, oanmälda hembesök hos den som mottar försörjningsstöd. Detta är viktigt, inte bara för att upptäcka eventuellt bidragsfusk eller felaktiga utbetalningar utan också för att på ett tidigt stadium fånga upp barn som riskerar att fara illa. Det är också förhållandevis vanligt förekommande att flera personer vistas och bor på samma adress men är folk ­ bokförda på en annan för att kringgå lagen. Sådant skulle också uppdagas om oanmälda hembesök genomfördes. Carina Ståhl Herrstedt (SD) Carita Boulwén (SD) Angelica Lundberg (SD) Mona Olin (SD) Leonid Yurkovskiy (SD) Linda Lindberg (SD)

Motion till riksdagen 2024/25:1366 av Carina Ståhl Herrstedt m.fl. (SD) Socialtjänsten Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att fortsätta arbetet med vägledning om barnkonventionen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att förbättra socialtjänsternas arbetsmiljö och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om bättre utbildning och specialisering för socionomer och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att införa socialtjänstassistenter och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om stärkt tillsyn över socialtjänsten och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa en nationell socialtjänstdatabas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om åtgärder för att stödja kommunerna med digitala verktyg för förebyggande insatser och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om tydligare bestämmelser kring oanmälda hembesök och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att bekämpa korruption och infiltration från gängkriminella och klaner och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om nationell uppföljning av antalet barn som placeras ett och samma familjehem och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att fler placerade barn ska klara skolan och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om uppföljning av barn som farit illa under placering, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om förlängd familjehemsplacering vid studier och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om möjligheten att införa barnombud för placerade barn och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om möjligheten att införa ett stöd för barn i tvister mellan vårdnadshavare och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om kompetens om utsatta barns behov hos all personal som arbetar med barn, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten till ökat stöd till barnrättsorganisationer och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör se över hur en mer kvalitetssäker finansiering av adoptionsverksamheterna kan se ut och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om möjligheten att stärka adoptionsstödet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utvidga bestämmelserna om orosanmälan till att också omfatta vuxna som utsätts för våld inom en relation, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att hedersförtryck av alla slag ska föranleda orosanmälan och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om mer forskning kring våldsutövare och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ställa krav på aktiva rehabiliterande åtgärder för att erhålla försörjningsstöd och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stoppa försörjningsstödet till illegala migranter och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att begränsa möjligheterna att missbruka försörjningsstödet och tillkännager detta för regeringen. Motivering Socialtjänsten är det svenska samhällets yttersta skyddsnät. Den finns till för att hjälpa människor i nöd, ge dem en grundläggande trygghet och bistå dem att återigen bli en aktiv del av vårt samhälle. Den finns också till för att förebygga missförhållanden, stödja särskilt familjer och skydda barn och andra grupper i behov av stöd. Ett väl fungerande skyddsnät är grundläggande för den individuella och gemensamma trygg ­ heten, och socialtjänstens funktion är helt avgörande för en fungerande tillvaro för individer i behov av stöd och sociala insatser. Vid åtgärder som rör barn ska barnets bästa alltid beaktas. Att väl avvägda insatser, hjälp och stöd sätts in för att ge utsatta barn en trygg och säker uppväxt är kanske ett av socialtjänstens allra viktigaste uppdrag. Arbetet med att förebygga en ogynnsam utveckling och minska risken för omfattande social problematik bland barn, unga och familjer och för att stärka förmågan och möjligheten till social delaktighet för människor i ekonomiskt och socialt utsatta situationer samt att stärka skyddet för utsatta barn, unga och vuxna är av oerhörd vikt. Målet är att alla barn ska få växa upp under trygga förhållanden, att främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden, motverka kriminalitet, missbruk och utanförskap och upptäcka och skydda utsatta för våld och hedersrelaterat våld och förtryck. Socialtjänsten är i dag satt under hård press och personalen inom socialtjänstens olika verksamheter uttrycker oro över att inte räcka till. Med en hög arbetsbelastning ökar stress, oro och press, och viktiga livsavgörande beslut tas under dessa förhållanden. Risken att utsättas för hot och våld har ökat, och socialtjänstens medarbetare är efter en allvarlig desinformationskampanj extra utsatta. Det finns en fara att nödvändiga beslut dröjer eller i värsta fall uteblir på grund av rädsla. De centrala statsmakterna måste arbeta för att socialtjänsten ges de redskap som krävs för att kunna fungera. Därför har Sverige ­ demokraterna lyft vikten av stöd och handledning samt möjligheten till specialist- och vidareutbildning för att stärka kompetensen hos personalen. Barnkonventionen FN:s barnkonvention antogs den 20 november 1989. Konventionen innehåller bestämmelser om barns mänskliga rättigheter. Sverige var ett av de första länderna som skrev under konventionen, redan 1990. Sedan dess har statsmakterna kontinuerligt arbetat för att införa konventionens innehåll till svensk lag genom lagändringar och beslut, så kallad transformation. En särskild parlamentarisk kommitté, Barnkommittén, utredde också frågan närmare, och diskuterade särskilt ifall konventionen skulle över ­ föras till svensk lag i sin helhet, ord för ord, så kallad inkorporering. Man kom dock fram till att nackdelarna med en sådan metod övervägde fördelarna. Den förra regeringen beslutade dock att göra det ändå år 2020. Sverigedemokraterna ställde sig vid det tillfället tveksamma till tillvägagångssättet och såg istället fördelen med att fortsätta transformera svensk lag efter konventionen. Det är så den svenska demokratin arbetat med internationella konventioner i alla tider och garanterar att konventionen genomförs på rätt sätt. Konventioner är skrivna för att gälla mellan stater i enlighet med internationell rätt, och inte mellan enskilda individer, varför språket inte är lika precist, och processen att skriva konventioner är helt annorlunda. Det enda undantaget från denna regel är generellt sett Europakonventionen, som inkorporerades 1994, efter mer än fyra decennier av kontinuerlig transformering. Den är också relativt unik bland konventioner i det att det finns en särskild domstol, Europadomstolen, som kontinuerligt tolkar och utvecklar betydelsen av konventionen. Under tiden regeringen föreslog att barnkonventionen skulle bli svensk lag pågick dessutom redan ett omfattande utredningsarbete för att identifiera kvarvarande skillnader mellan svenska lagar och konventionens bestämmelser, genom Barnkonven ­ tionsutredningen. Att konventionen mitt i utredningsarbetet blev lag förändrade inte utredningens arbete alls. Sverigedemokraterna ansåg också att en ny parlamentarisk kommitté skulle utreda det fortsatta arbetet med att införliva barnkonventionen i svensk rätt och hur det skulle göras på bästa sätt. Oavsett vilken juridisk form barnkonventionen har i svensk rätt är det centrala för Sverigedemokraterna alltid att barnets bästa ska sättas i främsta rummet, och att vi måste fortsätta arbeta med att stärka barns rättigheter, precis som vi gjort i vårt land i generationer. Flertalet kommuner har rapporterat om svårigheter att anpassa sin verksamhet till barnkonventionen, vilket visar på fortsatt stora brister i den förra regeringens tillvägagångssätt. Sverigedemokraterna ser därför det som nödvändigt att fortsatt kartlägga och analysera behoven av eventuell fortsatt vägledning med tolkning och tillämpning. Socialtjänstens arbete Förbättra socialsekreterarnas arbetsmiljö Socialtjänsten har det yttersta ansvaret för människors ekonomiska och sociala trygghet. De står ofta inför viktiga beslut som påverkar människors liv, och då inte sällan barns. Erfarenhet, kontinuitet och förtroende är viktiga förutsättningar för arbetet. Tyvärr är personalomsättningen hög bland socialarbetare och ofta tvingas man ta in hyrpersonal. Anledningen är ofta arbetsmiljön. Psykiska påfrestningar, såsom sömn ­ besvär, oro och ångest är vanligt. Flera studier från Arbetsmiljöverket visar att personer som jobbar inom sociala tjänster och offentlig förvaltning ligger över snittet vad gäller arbetsrelaterade besvär, och bland socialsekreterare var det i en studie så många som 34 procent som upplevt arbetsrelaterade besvär de senaste tolv månaderna. Arbetsmiljö ­ verkets granskning från 2018 visar på ”uppseendeväckande hög personalomsättning med tydligt tecken på flykt från arbetsplatsen och till viss del från yrket”. [1] Fackföreningen Vision visade i en rapport år 2022 att hälften av deras medlemmar inom socialt arbete överväger att lämna yrket. Det är uppenbart att socialarbetarnas arbets ­ miljö brister. Utöver detta är det också fråga om hotfulla och våldsamma situationer. Mer än var tredje person inom yrket uppger att de blivit utsatta för sådan behandling enligt Arbetsmiljöverkets granskning, men benägenheten att anmäla hot och våld är liten. Socialsekreterarna måste få stöd och hjälp i att anmäla mer och att känna sig trygga i detta. Ett viktigt steg har redan tagits, i och med de förslag som Utredningen om åtgärder för att minska offentliganställdas utsatthet presenterade i betänkandet Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier (SOU 2024:1). Frågan måste dock följas noga, så att hot och våld mot socialtjänsten inte normaliseras. Socialtjänsten är främst kommunernas ansvar. Att problemet är nationellt, och att arbetsmiljölagstiftning liksom socialtjänstlagstiftningen i stort är nationell, innebär dock att även statsmakterna har ett ansvar. Regeringen måste se till att socialtjänsten fungerar i hela landet och att kommunerna tar sitt ansvar. Bättre utbildning och mer specialisering för socionomer Grunden för socialtjänstens arbete är dess personal och den kompetens de besitter. Det finns tecken på att nyexaminerade socionomer lider av bristande kunskap kring hur man arbetar med unga kriminella. Vi är därför glada över att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna kunnat ta initiativ till en utredning om reformer i socionom ­ utbildningen. Utredningen (U 2023:04) skall senast i december 2024 lägga fram förslag kring bland annat att socionomstudenter skall få den kunskap och förmåga som krävs för att dels förebygga att barn och unga börjar begå brott, dels bryta en brottslig utveckling och förebygga återfall i brott. Även möjligheten till specialisering kring ungdomsbrottslighet och socialt arbete skall ses över. Sverigedemokraterna ser fram emot resultatet av utredningen och förutsätter att regeringen genomför de åtgärder som behövs för att ge socialtjänstens framtida anställde de förutsättningar som behövs för att förebygga brott och ta itu med vår tids samhällsutmaningar. Inför socialtjänstassistenter Som tidigare nämnts är socialtjänstens arbete påfrestande, och det finns problem med kompetensbrist, som ställs mot ökade personalbehov. Samtidigt finns dock en stor bredd i socialtjänstens arbete och en variation i vilka krav som ställs på personalen beroende på ärendetyper. I andra liknande yrken, såsom undersköterskor, sjuksköterskor och läkare inom sjukvården, eller assistenter, handläggare och beslutsfattare på flera statliga myndig ­ heter, gör man en uppdelning beroende på utbildning och arbetsuppgifter. Det är rimligt att enklare uppgifter går till personal med kortare utbildning och mindre erfarenhet och svårare uppgifter till personal med längre utbildning och mer erfarenhet. Det torde finnas goda möjligheter att på liknande sätt avlasta socialsekreterare genom att införa socialtjänstassistenter som kan ta över vissa arbetsuppgifter. Regeringen bör låta utreda frågan. Stärkt tillsyn och sanktioner Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) granskar den svenska vården och omsorgen utifrån lagar och regler. Ivo har vid flera tillfällen funnit att det förekommer allvarliga brister i socialtjänstens handläggning av ärenden som rör barn och unga. I Ivos slutredovisning av ett uppdrag att analysera socialtjänsternas arbete med barn- och ungdomsvård (S2019/01922) framgick till exempel att det fanns brister i dokumentation, barns delaktighet och handläggning av ärenden för barn och unga inom hela kedjan, från hantering av orosanmälningar till uppföljning av insatser och egenkontroll. Flera av bristerna var återkommande och kända sedan tidigare. Bristerna innebar att barn och unga riskerade att inte få sina behov av stöd, skydd och hjälp utredda och tillgodosedda. I värsta fall kunde det bidra till att barn skadades eller till och med avled. Socialtjänsten är samhällets yttersta skyddsmekanism, särskilt för barn som far illa. Det är inte acceptabelt att kommunernas socialtjänster återkommande misslyckas med sina kärnuppgifter. Tillsynen av socialtjänsten måste därför stärkas och det måste genomföras tydliga följdåtgärder vid allvarliga brister och upprepade försummelser. Vid upprepade brister inom landets socialtjänster måste tillsynen och sanktionerna vara tydliga. Det är därför glädjande att Utredningen om en effektivare tillsyn över socialtjänsten lagt fram sitt slutbetänkande En mer effektiv tillsyn över socialtjänsten (SOU 2024:25), med flera förslag om hur Ivos förmåga att utöva tillsyn och följa upp ärenden kan förbättras. Regeringen bör skyndsamt omsätta förslagen i konkret lagstiftning. Inför en nationell socialtjänstdatabas Socialtjänstens arbete utgår från de 290 kommunerna, och var och en av dessa har stor frihet i att på eget vis organisera socialtjänstens arbete. Detta gäller även användandet av digitala tjänster och verktyg, inklusive databaser och register. Sekretessbestämmel ­ serna är många och starka, vilket fått till följd att socialtjänsterna i olika kommuner har svårigheter att kommunicera med varandra, inte bara på grund av skillnader i system, men också rädsla för att göra fel i förhållande till sekretesslagstiftningen. Samtidigt är människor rörliga, reser och flyttar, varför det är vanligt att samma individ kan förekomma i olika kommuners socialtjänsters system. Problemet är välkänt och har varit föremål för utredningsarbeten i flera år. År 2019 skrev exempelvis Socialstyrelsen om behovet av att se över regelverket kring gallring och sökbarhet av orosanmälningar ( Att göra anmälningar som gäller barn sökbara ), medan Brottsförebyggande rådet (Brå) år 2021 skrev rapporten Informationsdelning mellan socialtjänst och polis . Den förra regeringen lät utreda frågan närmare, vilket efter tilläggsdirektiv från den nuvarande regeringen utmynnade i en departements ­ promemoria i maj 2023, Fler verktyg i socialtjänsternas arbete för att förebygga brott och stärka skyddet för barn (Ds 2023:15), i vilken bland annat föreslogs lättnader kring sekretessen, särskilt mellan socialtjänster. I samtliga fall är det dock tal om kommuners egna databaser och ärendesystem, som förblir avskilda från övriga myndigheter. Ingenstans har frågan om en nationell databas för socialtjänsten tagits upp. En sådan databas skulle dels befria kommunerna från ansvaret att skapa egna databaser, dels drastiskt öka möjligheterna till samverkan mellan kommunerna. Samtidigt skulle Socialstyrelsens och andra myndigheters möjlighet att utöva tillsyn förbättras. Det skulle också minska risken att enskilda i behov av social ­ tjänstens stöd faller mellan stolarna och inte får det stöd från samhället de har rätt till. En sådan reform skulle slutligen gå i linje med trenden inom välfärden, mot mer gemensam infrastruktur och förenade system, och färre stuprör och vattentäta skott mellan verksamheter, såsom när det gäller journalsystemen inom sjukvården. Frågan bör utredas närmare. Digitala verktyg för förebyggande insatser En av socialtjänstens mest centrala uppgifter är att trygga människors sociala trygghet. Detta innebär ofta insatser för människor i kris, men även förebyggande arbete så att en kris inte uppstår senare. Ett exempel är arbetet kring separationer och skilsmässor. För de flesta föräldrar och deras barn utgör en separation eller skilsmässa en livskris, som kan få svåra följder på sikt när det gäller stress, ångest och depression. Det ligger i samhällets intresse att dessa kriser mildras, så att eventuella följdverkningar förebyggs. Av det skälet har man i Danmark tagit fram ett särskilt digitalt verktyg, samarbejde efter skilsmesse , som framgångsrikt använts i flera svenska kommuner. Att använda sig av digitala lösningar innebär att många människor kan nås på kort tid för en mycket liten kostnad, vilket gör programmet till ett synnerligen effektivt sätt att förbättra människors sociala trygghet. Även om detta program, och andra liknande digitala verktyg för socialtjänsten, fått viss spridning, har kommunerna emellanåt svårigheter att på egen hand använda sig av digitala lösningar. Myndigheten för digital förvaltning (Digg), E-hälsomyndigheten, och Socialstyrelsen gör redan nu vissa insatser i dessa frågor. Till exempel gav regeringen de tre nämnda myndigheterna i uppdrag att stödja kommunerna i hur de på ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt kan använda artificiell intelligens (AI) inom socialtjänsten, ett uppdrag som slutrapporterades i januari 2024. [2] Sveriges kommuner och regioner (SKR) kom i sin tur med en rapport i april 2024 om vad det skulle kosta kommunerna att investera i digitala lösningar för socialtjänsten. [3] Det är tydligt att det behövs vidare insatser från nationellt håll för att få till stånd effektiva digitala lösningar och verktyg i detta område. Vanliga människor bör kunna få stöd via socialtjänstens verktyg utan att i sig kontakta socialtjänsten. I längden skulle sådana investeringar innebära en besparing, särskilt sett till de skador som kan före ­ byggas. Det skulle innebära en vinst inte bara för den enskilde och för familjerna, men också för samhället i stort. Regeringen bör vidtaga åtgärder för att stödja kommunerna i detta arbete. Oanmälda hembesök Socialtjänstens uppgifter är många och sträcker sig från att vaka över barns trygghet till att betala ut försörjningsstöd till personer som inte kan försörja sig själva. Det är självklart att ett visst mått av tillsyn och kontroll måste ingå för att säkerställa att barn inte far illa eller att det fuskas med försörjningsstödet. Socialtjänsten har därtill ett generellt förvaltningsrättsligt ansvar att utreda ärenden ordentligt och motverka fusk och missförhållanden. Även om socialtjänsten har flera olika verktyg för att kunna följa upp och kontrollera ärenden vid behov, saknas i princip en möjlighet att göra hembesök hos den enskilde, exempelvis för att kontrollera barns levnadsvillkor eller huruvida villkoren för försörjningsstöd är uppfyllda. Det är förstås rimligt att den enskilde gentemot det allmänna är skyddad mot husrannsakan och liknande intrång. Barns väl och ve är dock av sådan vikt att det måste finnas en tydlig möjlighet för socialtjänsten att likväl göra oanmälda hembesök om det kan gagna barnets bästa. Arbetet med att bekämpa välfärdsbrottslighet och bidragsfusk är också avgörande för samhället i stort, och inte minst den enskilda kommunen, varför det bör anses naturligt att en mottagare av försörjningsstöd tar emot oanmälda hembesök från socialtjänsten. Frågan har länge diskuterats i kommunerna, och Justitieombudsmannen har vid ett flertal tillfällen uttalat sig kritiskt om kommuner som genomfört oanmälda hembesök. Det är tydligt att frågan behöver regleras ordentligt i lag, för att färre människor skall fara illa, och för att bekämpa bidragsfusket. Bekämpa korruption och infiltration från gängkriminella och klaner Massinvandringen till Sverige har fått svåra konsekvenser för hela samhället, i allt från bostadsbrist till massarbetslöshet, fattigdom och bidragsberoende, kriminalitet och otrygghet. Invandringen från vissa kulturer har dessutom medfört att en för Sverige sedan många århundraden främmande företeelse fått allt större spridning, nämligen klaner och klanvälde. Dessa släktbaserade nätverk existerar bortom staten och dess normala institutioner och utgör i själva verket ett alternativ till staten, med egna trygghetssystem och rättskipningsanstalter, som i flera fall är djupt oförenliga, rentav fientliga, till grundläggande svenska värderingar och lagar. Dessa släktbaserade nätverk har ofta en stark koppling till regelrätta kriminella organisationer, gäng och ligor. Exempelvis kan en kärna i ett kriminellt nätverk vara släktbaserat. Dessa klaner och nätverk har fått en sådan stor spridning i samhället att det numera föreligger en allvarlig risk att de skall infiltrera samhällsorgan och myndigheter. Det har i media och i rapporter beskrivits hur anställda på flera myndigheter sagts upp efter att det framkommit att de spridit hemligstämplad information till sådana nätverk eller fattat oriktiga beslut för att gynna dem. Eftersom socialtjänsten även arbetar med personer med skyddad identitet är detta särskilt farligt för exempelvis våldsutsatta kvinnor. Statsmakterna bör därför särskilt vinnlägga sig om att socialtjänsten får det stöd och det regelverk som behövs för att effektivt skydda sig från infiltration från släktbaserade och kriminella nätverk. Detta måste omfatta såväl sekretesslagstiftning som bestämmelser kring anställningsförfaranden, frågor om kommunala verksamheters skyddsklassning, och ett närmare samarbete med Polismyndigheten, liksom andra myndigheter. Trygga placeringar med barnets bästa i fokus Antal barn som placeras i familjehem Barn som behöver samhällets vård kan bland annat få denna genom att placeras i ett jour- eller familjehem. Sådana hem utgörs av familjer som är villiga att ta in behövande barn för att bo med dem, antingen under en kort tid, som jourhem, eller för en längre tid, som familjehem. Jour- och familjehem utses av kommunernas socialtjänster. Socialtjänsten skall enligt lag anmäla till Ivo om fler än tre barn kommer placeras i ett och samma jour- eller familjehem. Det finns dock egentligen ingen övre gräns för hur många barn som faktiskt får placeras i ett familjehem samtidigt. Om flera kommuner placerar i samma hem kan ansvaret gentemot Ivo dessutom missas. En kommuns socialtjänst behöver heller inte inledningsvis få eller ha vetskap om att fler barn är eller blir placerade i samma boende. Risken finns att socialtjänsten inte förmår säkerställa att placeringen är lämplig för barnet. Det finns alltså uppenbarligen luckor i regelverket, något som kan riskera barns bästa. Det har i media framkommit uppgifter om att bland annat ett familjehem i Skåne haft tio barn placerade hos sig samtidigt. När stat och kommun omhändertar barn är det för att barnet ska få en bättre tillvaro, bli sett, få omsorg, stöd och hjälp och få vara en del av en familj. Det kan säkerligen finnas hem som kan hantera ett större antal barn, och de bör då på något sätt certifieras för detta. Det är dock ytterst tveksamt om dagens regelverk har barnets bästa för ögonen. Det behövs regelverk som är mer kvalitetssäkrat, för att säkerställa statistik och registrering av hur många barn ett familjehem har placerat hos sig. Sverigedemokraterna noterar därvidlag att Utredningen om barn och unga i samhällets vård (S 2021:06) i november 2023 presenterade betänkandet För barn och unga i samhällsvård (SOU 2023:66), i vilket bland annat föreslås att Ivo skall upprätt ­ hålla ett register över familjehem. Vi välkomnar detta som ett första steg mot en bättre fungerande ordning för denna viktiga omvårdnadsanstalt och emotser kommande lagförslag som tryggar utsatta barns rättigheter. Fler placerade barn skall klara skolan Barn som placerats i samhällets vård har det ofta svårt i skolan. Av Socialstyrelsens rapport Individ- och familjeomsorg Lägesrapport 2024, framgår att knappt hälften av de barn som placerats i samhällets vård var behöriga till gymnasiet vid 17 års ålder, mot 85 procent av icke-placerade. Bland icke-placerade hade över 80 procent en treårig gymnasieutbildning vid 20 års ålder, men bland placerade var det närmare 45 procent. Resultaten har varit i princip oförändrade i flera år. Ofta beror placerade barns skolmisslyckanden på den utsatthet de levt med, men även på luckor i skolgången och stress i kombination med låga förväntningar. Något som dock givit lovande resultat för dessa barn är de modeller för ett strukturerat samarbete mellan skola och socialtjänst kring placerade barns skolgång som utvecklats i vissa kommuner och där man systematiskt följt upp barnens kunskapsnivå. Här kan särskilt SkolFam – skolsatsning för barn i familjehem nämnas. Det finns forskning som visar att godkända skolresultat har en stor skyddande verkan för dessa barn och att det går att vända resultaten. Socialstyrelsen har också, tillsammans med Specialpedagogiska skolmyndigheten och Skolverket, tagit fram ett särskilt stöd för socialtjänsten för att placerade barn och unga ska få en kontinuerlig skolgång när placeringen innebär skolbyte. Regeringen bör därför agera för att barn som placerats i samhällets vård skall få det stöd och den hjälp som krävs för att klara skolan och få goda förutsättningar inför vuxenlivet. Uppföljning av barn som farit illa under placering Oavsett hur hårt samhället arbetar finns alltid en risk att barn i samhällets vård far illa som en följd av sin placering. Det kan exempelvis röra sig om olämpliga familje ­ hems ­ föräldrar, olämplig personal i ett hem för vård och boende (HVB-hem), eller andra barn i statliga Sis-boenden. Över tid har flera fall uppdagats då barn som farit illa sedan lämnats vind för våg utan någon särskild uppföljning som kan tänkas påkallad efter exempelvis trauman. Behovet av eftervård är stort och därför skall sådan erbjudas i högre grad än i dag. Lagstiftningen har i viss mån rört sig i denna riktning på senare tid. År 2022 infördes den så kallade lex Lilla Hjärtat , om uppföljning av situationen för tidigare placerade barn. Lagändringen kom till med anledning av det ökända fallet med flickan som kallats Lilla Hjärtat, som efter en långvarig familjehemsplacering tvingades flytta hem till sina biologiska föräldrar, som snart efteråt orsakade flickans brutala död. Fallet fäste uppmärksamheten på vikten av att följa upp socialtjänstens placeringar och att det allmännas ansvar inte slutar efter en placering. Detta blir än viktigare när det rör sig om barn som farit illa under placeringen. Det allmänna måste därför säkerställa att korrekt och rimlig behandling i högre utsträckning än i dag erbjuds barn som varit placerade och farit illa. Det måste ske individanpassat och målmedvetet, så att barn som redan är i en utsatt situation kan få det stöd de behöver, och hjälp att i framtiden leva ett bättre och mer självständigt liv. Regeringen bör låta utreda frågan vidare. Förlängd familjehemsplacering vid studier Föräldrar är underhållsskyldiga gentemot sina barn till dess att de fyller 18 år. Går barnet i skolan efter denna tidpunkt kvarstår underhållsskyldigheten till dess att barnet fyller 21 år. Detta innebär i praktiken en rätt enligt lag att få bo kvar med sin familj. Detta gäller dock inte unga som är familjehemsplacerade. Det finns inget krav i lag att erbjuda dessa ungdomar fortsatt placering, och de förlorar därför ofta sitt familjehem när de fyller 18 år. För en del av dessa unga vuxna fungerar övergången till ett eget liv med egen bostad bra, medan andra har mycket svårare att hantera separationen och förändringen när de ofrivilligt tvingas flytta från sitt ”hem”. Det är inte sällan unga som har en tuff barndom bakom sig, med separationer och trauman, och de har inte alltid ett eget skyddsnät att falla tillbaka på. Parallellt med eventuella studier på gymnasiet skall de söka bostad och klara sig själva. Vi menar att unga som före 18 årsdagen har varit familjehemsplacerade ska få vara kvar i familjen efter myndighetsdagen om de själva önskar det, och till dess att de har slutfört sin gymnasieutbildning alternativt fyllt 21 år. Vi ser därför med glädje på att Utredningen om barn och unga i samhällets vård i sitt betänkande För barn och unga i samhällsvård (SOU 2023:66), i enlighet med riksdagens uppmaning, har föreslagit just reformer i denna riktning. Vi förutsätter att regeringen skyndsamt implementerar denna reform, som kommer ge fler unga människor i behov av stöd en ärlig chans att växa upp och bli en del av samhället. Reformering av tvångsvården av barn Det är nu mer än åtta år sedan Utredningen om tvångsvård för barn och unga lade fram sitt slutbetänkande Barns och ungas rätt vid tvångsvård – Förslag till ny LVU (SOU 2015:71). De förslag som utredningen lämnade skulle stärka barnrättsperspektivet och ge ökad rättssäkerhet för barn och unga, där barnets bästa stärks särskilt för dem som är i behov av samhällets vård eller tvångsvård. Dessvärre finns alltjämt stora brister. Sveriges tvångsvård av barn och ungdomar har istället länge omgärdats av ständig rapportering om missförhållanden och vanvård, inte minst när det gäller de boenden som Statens institutionsstyrelse, Sis, ansvarar för. Det har förekommit öppen drog ­ användning, personal som själva engagerats i brottslighet, våld och övergrepp mellan barn, och stark närvaro av kriminella organisationer. Det är uppenbart att samhället misslyckats när det gäller att vårda de barn som behöver allra mest stöd och hjälp. Inte bara regelverket för omhändertagande av barn, men också former och systemet för detta, måste förändras. Sverigedemokraterna har därför tillsammans med regeringen beslutat Utredningen om en reform av den statliga barn- och ungdomsvården för en trygg och kvalitativ vård (S 2024:01), som senast den 25 april 2025 skall se över den statliga barn- och ungdomsvårdens uppdrag och organisation, och föreslå åtgärder för att stärka barnrätts- och rättssäkerhetsperspektivet inom den statliga barn- och ungdomsvården. Vi förutsätter att regeringen gör sitt yttersta för att komma till rätta med bristerna, och fortsätter följa denna viktiga fråga. Barns rätt till hjälp och stöd i samhället Barnombud Barn som är placerade i hem enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller placerade enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) på institutioner känner ofta att ingen lyssnar på dem. Redan utsatta barn och unga som befinner sig under samhällets vård för att skyddas och vårdas har vittnat om hur de utsatts för övergrepp, men inte blivit trodda eller lyssnade på. Att befinna sig i en sådan utsatt situation utan att på något sätt kunna påverka sin egen situation ger en känsla av vanmakt och kan resultera i revolt, självskadebeteende eller annat destruktivt beteende. Barnens rätt i samhället måste stärkas. Vi måste säkerställa att deras röster blir hörda, att missförhållanden uppdagas för att kunna säkerställa ett tryggt och säkert omhändertagande och att placeringarna fyller sitt syfte. Utredningen om barns möjligheter att utkräva sina rättigheter, föreslog i sitt betänkande Förbättrade möjligheter för barn att utkräva sina rättigheter enligt barnkonventionen (SOU 2023:40), från augusti 2023, en försöksverksamhet med statsbidrag till barnrättsbyråer som bedriver verksamhet med barnombud. Frågan bereds i detta nu av regeringen, och Sverigedemokraterna följer frågan med stort intresse. På samma sätt föreslog Utredningen om barn och unga i samhällets vård i betänkandet För barn och unga i samhällsvård (SOU 2023:66) att barn och unga i samhällsvård ska få en särskilt utsedd barn- och ungdomshandläggare som på olika sätt skall ansvara för att barnet får den vård som beslutats, på rätt sätt. I detta förslag är dock handläggaren alltjämt en tjänsteman hos socialtjänsten, vilket framstår som otillfredsställande ifall barnets rättigheter också mot socialtjänsten skall tillvaratas. Sverigedemokraterna föreslår därför införandet av barnombud, som är oberoende av socialtjänsten och andra myndigheter. Barnombudet ska finnas som stöd för den unge, mellan familjehem, institution och socialtjänst. De ska ges möjlighet till insyn i barnets förhållanden, boendemiljö och övriga omständigheter av vikt, såsom hur det omkost ­ nads ­ bidrag som ges för att stärka barnets ekonomiska rätt används för familjehems ­ placerade. Regeringen bör låta utreda frågan vidare. Barns rätt och stöd i tvister mellan vårdnadshavare Vårdnadstvister är svåra, inte minst när det går så långt att frågan måste avgöras i domstol. Det är särskilt slitsamt och destruktivt för barnen. Trots att vårdnadstvister i allra högsta grad handlar om barnen, är det inte sällan just de som råkar mest illa ut och kan hamna i kläm när föräldrarna inte är överens. Av denna anledning är det av extra stor vikt att barnet ges ett ordentligt stöd genom processen. Barnet behöver ges relevant information och rätt att komma till tals i olika instanser som hanterar vårdnadstvister, även i de fall då samtycke saknas från en förälder. Barn har rätt till sina föräldrar, inte tvärtom. Fokus ska ligga på barnen vid vårdnadstvist i domstol. För att säkerställa att barnets bästa alltid beaktas bör barnet få stöd i vårdnads ­ processen genom en särskild stödperson som är med genom hela processen. Personen kan med fördel utses av socialförvaltningen och är då barnets stöd under och efter en vårdnadstvist. Frågan bör utredas närmare. Kompetens om utsatta barns behov hos all personal som arbetar med barn All personal som arbetar med barn, såsom personal inom förskola och skola, behöver ha kompetens för att kunna uppmärksamma signaler hos barn som far illa. Det kan exempelvis gälla barn som är utsatta för övergrepp, utnyttjande eller vanvård. Denna kompetens behöver ingå i utbildningar för förskole- och skolpersonal, det behöver finnas handlingsplaner i förskolor och skolor och det behöver förtydligas i berörda tjänster. Personalen har anmälningsplikt sedan mycket länge, vilket är bra och nödvändigt. Vi noterar också att en utökad anmälningsplikt utreds, för att exempelvis kunna rädda barn som tvingas leva illegalt i Sverige som en del av skuggsamhället. Trots detta missas uppmärksammandet av barn som far illa i hemmet, i skolan eller på annan plats i livet. Det är ofta svårt att veta hur ett barn har det, men det förekommer också att barn saknar uppmärksamma vuxna för stöd. Regeringen bör därför säkerställa att det på alla nivåer och instanser finns rätt kompetens kring dessa frågor, bland personer som arbetar med barn. Ökat stöd till barnrättsorganisationer Det offentliga, med stat, region och kommun, har det yttersta ansvaret för att barn inte far illa i samhället. Det är dock inte alltid det offentliga räcker till, av flera olika anledningar. Det kan också finnas tillfällen då andra parter kan göra ett bättre jobb, exempelvis olika organisationer och föreningar. Det finns flera organisationer och föreningar som verkar för barns bästa. Deras verksamhet, som innebär direkt stöd till barn och ungdomar i besvärliga situationer, är ovärderlig. En sådan organisation är Barnens Rätt i Samhället (Bris). De bedriver bred verksamhet, exempelvis i form av hjälplinjer dit barn kan ringa in och prata med en kurator, projekt för att bryta psykisk ohälsa, skydd och stöd vid upplevt våld med mera. Även påverkansarbete bedrivs, för att barns röster och rättigheter ska lyftas fram. En annan organisation är Ecpat, som arbetar för att motverka sexuell exploatering av barn, exempelvis genom en anmälningsfunktion och samverkan med polis och internet ­ leverantörer. Organisationen Maskrosbarn vänder sig till barn och ungdomar som växer upp med föräldrar som har missbruk eller psykisk ohälsa och/eller utsätter barnet för våld. Stödet innebär bland annat samtalsstöd, stöd i gruppform med andra ungdomar samt olika stärkande och avlastande aktiviteter. För flera av organisationerna bygger verksamheten på olika former av gåvor från företag och privatpersoner eller från medel från fonder samt bidrag. Mot bakgrund av det angelägna arbete som organisationerna bedriver bör möjligheten till ökat nationellt stöd riktat till projekt och stödverksamhet för utsatta barn i Sverige ses över. En kvalitetssäker finansiering av adoptionsverksamheterna Att adoptera är en fantastisk möjlighet att bli förälder, bilda familj och välkomna en ny medlem till familjen. Det är också en möjlighet och en ljusglimt för de barn som saknar familj och som erbjuder dem en möjlighet att få en trygg och familjär uppväxt. Samtidigt är det viktigt att varje adoption alltid utgår från barnets bästa. Adoption är reglerat i såväl svensk lag som mellanfolkliga konventioner, och det är viktigt att internationella adoptioner är säkra och sköts på rätt sätt. De adoptioner från Chile som ägde rum mellan 1970 och 1990, då barn togs från sina föräldrar och adopterades bort mot deras vilja och kännedom, får inte upprepas. Staten måste så långt som möjligt garantera att var internationell adoption sker på ett lagligt och etiskt sätt. Av det skälet är huvudregeln i Sverige att internationella adoptioner skall göras genom särskilt auktoriserade adoptionsorganisationer. Endast i undantagsfall tillåts så kallad enskild adoption , som vid släktskap. Under de senaste åren har dock antalet adoptioner sjunkit markant. I början av 00 ‑ talet skedde över 1 000 internationella adoptioner om året, mot färre än 150 de senaste åren, en minskning mer än närmare 90 procent. Trenden är densamma i hela västvärlden. Minskningen av antalet förmedlade barn påverkar den ekonomiska situationen för de auktoriserade organisationer som arbetar med adoption. Detta riskerar att leda till att barnets bästa blir sekundärt för dessa organisationer. Sverigedemokraterna anser därför att regeringen bör se över hur en mer kvalitetssäker och långsiktig finansiering av adoptionsverksamheterna kan se ut. Ett stärkt adoptionsstöd Vid internationella adoptioner kan adoptanter, alltså de som vill adoptera ett barn, ansöka om ett adoptionsbidrag hos Försäkringskassan. Bidraget uppgår till 75 000 kr. Då bidraget infördes var det för att även hushåll med svag ekonomi skulle ha möjlighet att adoptera, till gagn för både barnet och samhället. Kostnaden för adoptioner har dock stigit markant de senaste åren medan bidraget har varit oförändrat sedan 2001. Detta försämrar förutsättningarna för främst resurssvaga hushåll att adoptera, vilket påtalades i Inspektionen för socialförsäkringens rapport Att adoptera, en ekonomisk fråga (ISF Rapport 2016:9). Av rapporten framgick bland annat följande: Adoptionsbidraget utgörs av ett fast belopp som har varit nominellt oförändrat sedan år 2001. I reala termer har bidraget därför sjunkit. Samtidigt har kostnaderna för adoption ökat kraftigt, mycket snabbare än konsumentpriserna och den genomsnittliga lönenivån, under samma period. Idag täcker adoptionsbidraget cirka 20 procent av den genomsnittliga kostnaden för adoption. [4] Inspektionen nådde slutsatsen att adoptionsbidraget ökar benägenheten att adoptera, främst för familjer med lägre inkomster. Ett stärkt bidrag har en omfördelande effekt som gör att även hushåll med medelinkomst eller låg inkomst får en större möjlighet att adoptera. Inspektionen rekommenderade att adoptionsbidraget skulle höjas, uppräknas löpande mot exempelvis konsumentprisindex, och att en behovsprövning borde utredas. Sverigedemokraterna ansluter sig till fullo till inspektionens rekommendationer och anser att frågorna bör utredas så att möjligheten till adoption inte blir en klassfråga, utan öppen för alla, och att alla barn kan få ett kärleksfullt hem. Våld i nära relation – ett stort samhälls- och folkhälsoproblem och ett brott mot mänskliga rättigheter Förebyggande arbete – orosanmälan för våld i relationer Våld i nära relationer har varit ett gissel i alla tider, men på senare tid har det uppmärk ­ sammats mer och mer inom såväl medierapportering som forskning. Enligt Brotts ­ före ­ byggande rådets statistik polisanmäldes 30 600 fall av misshandel av kvinnor över 18 år under 2023. I 80 procent av fallen var kvinnan bekant med förövaren. Dessutom anmäldes 1 137 fall av grov kvinnofridskränkning. Mörkertalet är dock stort eftersom en stor andel våldsutsatta aldrig anmäler de övergrepp som de utsätts för i den nära rela ­ tio ­ nen. En uppskattning är att runt en fjärdedel av våldet i nära relationer polisanmäls. Samtidigt finns stora brister i samhällets förmåga att hantera relationsvåldet. I en nylig rapport om kommuners och regioners arbete med olika former av relationsvåld konstaterade Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, mycket omfattande brister i stora delar av landet. [5] Det är uppenbart att det är svårt att bekämpa våldet, i synnerhet om det råder brist på information och om missförhållanden kommer i dagen först när våldet är ett faktum. Det behövs ordentliga åtgärder för att öka tillgången till information om missförhållanden och förebygga våldet. Samhället har över tid rört sig mer och mer mot att just förebygga olika former av missförhållanden och asocialt beteende, snarare än att endast svara på det när det väl är för handen. Ett exempel är Utredningen Framtidens socialtjänsts betänkande Hållbar socialtjänst En ny socialtjänstlag (SOU 2020:47), som föreslagit att socialtjänsten i större utsträckning skall arbeta förebyggande. Betänkandet bereds för närvarande i Regeringskansliet, och vi ser fram emot att den omsätts i lagstiftning så snart som möjligt. Ett grundläggande problem är dock att socialtjänsten saknar information om sådana missförhållanden som faller inom ramen för våld i nära relationer. Det finns visserligen ett sedan åtminstone år 1918 lagstadgat krav på alla offentliganställda att utan dröjsmål anmäla oro att barn far illa, en så kallad orosanmälan. Detta gäller dock endast barn. När en 17-åring fyller 18 finns alltså ingen skyldighet att orosanmäla, och i princip inte heller om det är modern i familjen som blir utsatt för våld, snarare än barnet. Detta är förstås orimligt, och innebär ett tydligt hinder i arbetet att förebygga våld i relationer. Lagkravet att orosanmäla bör således utvidgas till att inte endast gälla föräldrars våld och bristande omvårdnad av sina barn, utan även vuxna i en relation, oavsett om det finns barn i relationen. Detta skulle innebära att det offentliga kunde få vetskap om missförhållanden och risker, samt sätta in åtgärder, innan ett barn kommit till världen. Det skulle också innebära att samhället på allvar kunde arbeta preventivt med våld inom relationer. Kravet att orosanmäla gäller som sagt endast offentliganställda, men sedan åtminstone 70-talet uppmanas var och en att orosanmäla. När detta för första gången föreslogs, av barnavårdskommitténs utredningsbetänkande år 1957, förkastades förslaget, bland annat när flera remissinstanser uttryckte stark kritik om att förslaget var ”främmande för svensk rättsordning, saknar praktisk betydelse och torde vara ägnad att ge upphov till ett angiveri av icke önskvärd karaktär”. [6] Likväl infördes en sådan bestämmelse om ”angiveri”, och torde i dag vara fullständigt självklar i samhället. Rimligtvis bör det förhålla sig på ett likartat sätt när det gäller orosanmälan om våld i relationer mellan vuxna: alla människor bör uppmanas att meddela socialtjänsten ifall de befarar våld eller liknande missförhållanden i en relation. Vad gäller vilka specifika förhållanden som skall föranleda en orosanmälan av detta slag bör saken bli föremål för en särskild utredning. Det torde dock vara självklart att bedömningen bör vara lika bred som när den gäller orosanmälan gentemot ett barn. I valet mellan att orosanmäla eller inte, kräver omtanken om människors väl och ve att man anmäler. Hedersförtryck skall föranleda orosanmälan Orosanmälningar bygger på socialtjänstlagens skrivning om att anmäla till social ­ tjänsten vid misstanke eller oro att ”barn far illa”. Uttrycket ”far illa” är relativt brett definierat, och kan omfatta mycket. Socialstyrelsen skriver i sin handbok (2022): Det kan exempelvis handla om barn och ungdomar som i hemmet utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar, fysisk eller psykisk försummelse eller familjer där det förekommer allvarliga relationsproblem mellan barnet och övriga familjen. Denna breda definition kan vara till fördel för att så många former av missförhållanden som möjligt skall uppmärksammas. Den kan dock även bidra till ett bristande djup, med följden att viktiga faktorer inte tas på tillräckligt stort allvar. Socialstyrelsen har exempelvis givit ut broschyren Att möta barn som kan vara utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck , som är riktad mot anställda inom hälso- och sjukvården. I broschyren beskrivs hur hälso- och sjukvården i vid misstänkta fall av hedersförtryck skall ”överväga” att orosanmäla, snarare än att utgå från att man alltid skall orosanmäla i sådana fall. Detta blir än mer stötande när man beaktar att de konkreta passagerna handlar om barn som utsatts för brutal könsstympning eller där föräldrarna vill att sjukvården anställer en oskuldskontroll. I sådana fall måste det anses otänkbart att inte omedelbart orosanmäla. För att samhället skall stå bättre rustat att bekämpa denna typ av nya, osvenska värderingar och former av förtryck, bör statsmakterna tillse att ansvariga myndigheter tar olika former av hedersförtryck eller annat våld på större allvar. Det kan ske dels genom ett förtydligande i socialtjänstlagen, dels genom att Socialstyrelsen eller annan lämplig myndighet får i uppdrag att genom föreskrifter inskärpa allvaret i heders ­ förtrycket. Mer forskning kring våldsutövare De som utsätter närstående för våld är en heterogen grupp. Det finns de med missbruks-problem och andra som behöver kvalificerad psykiatrisk vård. En del är, förutom sitt våldsutövande, väl fungerande personer i samhället, och andra utövar våld mot såväl andra som närstående. Utbudet av insatser mot den som utövar våld behöver därför vara mycket brett – alltifrån omhändertagande av Kriminalvården, rättspsykiatrin eller andra myndigheter till någon form av kvalificerad vård- och behandlingsinsats, eller insatser från socialtjänsten. Ibland kan enklare samtalsstöd och andra insatser av mindre ingripande karaktär vara tillräckligt. Hanteringen av våldsutövare i Sverige har tidigare haft sin tyngdpunkt kring våld som ett brott och har kretsat kring kriminalvård (SOU 2015:55). Därför är det angeläget att forskning genomförs och att det stöd och den vård som socialtjänsten ålagts bygger på evidensbaserade metoder. De modeller som används i Sverige i dag är ofta hämtade från andra länder eftersom forskning som rör insatser för våldsutövare görs i väldigt liten omfattning i Sverige. Socialstyrelsen har dock genomfört några analyser där resultat tyder på att flera av dessa program visar på försiktigt positivt resultat. Det är dock uppenbart att det råder en kunskapsbrist och att mer forskning behövs för att kunna förstå hur personer som kan begå våld i relationer kan identifieras, deras gärningar förebyggas och de själva rehabiliteras. Försörjningsstödet Ställ krav på aktivt deltagande i behandling för att erhålla försörjningsstöd Försörjningsstödet är ett viktigt skyddsnät för att människor som hamnat snett i livet skall få möjlighet att ta sig upp igen. Med försörjningsstöd kan individer få tillfällig hjälp med livets nödtorft, såsom pengar till hyra, mat, kläder, hygienartiklar och liknande. Samtidigt måste försörjningsstödet skyddas från missbruk, och därmed omgärdas av skyddsmekanismer så det inte används på fel sätt. En självklarhet i alla tider har exempelvis varit att individen ställer sig till arbets ­ marknadens förfogande för att kunna erhålla försörjningsstöd. Med tiden har detta rekvisit utvidgats på ett föredömligt vis, exempelvis genom att invandrare skall lära sig svenska, något som infördes så sent som år 2021, med stöd av Sverigedemokraterna. Det finns dock andra grupper vars rätt till försörjningsstöd bör villkoras av särskilda krav, till gagn för både individen och samhället. Det ställs i dagsläget inga tydliga lagstadgade krav på exempelvis missbrukare att delta i missbruksvård, olika program eller motiverande insatser. I vissa kommuner förekommer exempelvis utandningskontroller så att bistånd inte lämnas i händerna på uppenbart berusade personer, som kan förväntas använda pengarna i fel syfte. Även när det gäller personer som uppvisar tecken på psykiska problem är socialtjänsten principiellt förhindrad att villkora försörjningsstödet med att individen tar kontakt med sjukvården för att få hjälp med sina besvär. Resultatet blir att socialtjänsten istället möjliggör för människor att permanentas i ett utanförskap som gör dem än mer sjuka. Socialtjänsten bör alltså få större möjligheter att ställa krav på att personer i behov av stöd också själva tar ansvar för sin vandel, så att individen och det offentliga arbetar tillsammans för en ökad självständighet och trygghet. Begränsa överföringar av skattemedel till illegala migranter Socialtjänsten är det yttersta skyddsnätet i vårt land, ett arv från tiden då socknarna skulle ta hand om sina egna fattiga. Detta är en väl fungerande ordning, och bör fortsätta. Den är dock inte alltid anpassad till vår tids utmaningar, vilket blir särskilt tydligt när det gäller migration. Det är en självklarhet att vi kollektivt skall ta hand om vårt eget folk, våra grannar och även de invandrare som tagit sig tid och möda och invandrat till Sverige i enlighet med lagar och regler. Det är en annan sak ifall man rest hit utan tillstånd, eller rentav går under jorden och ansluter sig till skuggsamhället. En sådan person bryter aktivt mot svensk lag och kan per definition inte livnära sig på ett ärligt vis, utan bidrar medvetet eller omedvetet till kriminalitet. Detta kan inte accepteras. Den nya regeringen har med stöd från Sverigedemokraterna tagit krafttag för att bekämpa skuggsamhället och stärka rättsstaten. Då är det orimligt att vissa kommuner väljer att stödja illegal migration och hjälpa illegala migranter att hålla sig undan från rättvisan. Det måste upphöra. Socialtjänsten skall alltså inte kunna ge stöd till illegala migranter överhuvudtaget annat än i yttersta nödfall. Förbättra försörjningsstödet så att det inte bekostar missbruk Missbruket av försörjningsstödet måste beivras även i andra fall än vad som ovan diskuterats. Det kan till exempel inte vara rimligt att försörjningsstödet går till att bekosta olika former av missbruk såsom av droger, tobak eller alkohol. Det kan inte heller vara meningen att en person som lever på försörjningsstöd skall använda pengarna till att bekosta rena semesterresor utomlands. Likaså vore det orimligt om pengarna gick till överföringar till släktingar i utlandet, något som snarast kan vara en täckmantel för stöd till odemokratiska eller till och med terrorrelaterade organisationer. Det finns redan i dag vissa möjligheter för kommunerna att anpassa biståndet ifall det befaras att det kommer missbrukas. Regelverket är dock krångligt, och kommun ­ er ­ nas handlingsutrymme är mycket begränsat. Detta i ett läge då kommunernas ekonomier är ansträngda och mer resurser krävs för andra ändamål. Möjligheterna för kommunerna att exempelvis ge försörjningsstöd med hjälp av matkuponger eller så kallad rekvisition är starkt begränsad. Av Socialstyrelsens handbok för ekonomiskt bistånd framgår till exempel att det ”bör endast användas i yttersta undantagsfall, om mycket speciella omständigheter föreligger”. [7] Bestämmelserna kring försörjningsstöd bör följaktligen ändras så att skattebetalarnas pengar inte kan gå till sådant missbruk. Förslagsvis kan det delas upp så att mottagaren får mindre möjlighet att fritt disponera pengarna, som istället knyts till vissa ändamål, eller beviljas genom exempelvis matkuponger eller motsvarande så kallade rekvisition. Carina Ståhl Herrstedt (SD) Carita Boulwén (SD) Mona Olin (SD) Leonid Yurkovskiy (SD) Christian Lindefjärd (SD) [1] Arbetsmiljöverket 2015/051465, s. 16. [2] Diggs ärendenummer: 2023–3313, Regeringskansliets ärende Fi2023/02301. [3] https://skr.se/skr/integrationsocialomsorg/socialomsorg/digitaliseringinomsocialtjansten/verktygochutvecklingsarbeten/kostnaderdigitaliseringsocialtjansten.32340.html. [4] ISF Rapport 2016:9 s. 5. Det bör betonas att adoptionsbidraget vid den tiden uppgick till 40 000 kr, men höjdes år 2017 till 75 000 kr, vilket då skulle motsvara ca 33 procent av adoptionskostnaden (prop. 2016/17:1 Utgiftsområde 12, s. 34). På grund av kostnadsutvecklingen täcks en mycket mindre del av kostnaden i dag av bidraget, varför kärnproblemet kvarstår i princip oförändrat. [5] Ivo: Slutredovisning av regeringsuppdrag A2021/01714. [6] Prop. 1960:10, s. 383. [7] Socialstyrelsen, Ekonomiskt bistånd Handbok för socialtjänsten, art. nr. 2021-5-7389, s. 97.