Motion till riksdagen 2024/25:1974 av Ann-Sofie Alm (M) Lex Rebecka – en psykiatrivård som räddar liv Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att svensk sjukvård bör stärka den psykiska hälsan och minska antalet suicidfall genom att anta ett mer salutogent synsätt och tillkännager detta för regeringen. Motivering Sedan den här motionen skrevs har Rebeckas familj fått rätt till ersättning för felmedici ­ nering och utebliven/bristande vård . Rebecka hade inte behövt ta sitt liv. Den vård hon lade sitt liv i händerna på, den vård som vi alla betalar till för att den ska vara trygg och säker, misslyckades. Ersättningsbeskedet kom hem till familjen i ett oansenligt brev på posten. En ersätt ­ ning som aldrig kan ersätta Rebecka. Brevet blev ett slag i ansiktet på en redan av sorg lamslagen familj. Det är inte tillräckligt med en ekonomisk ersättning, det bör även följa ett löfte om att samhället har tagit lex Rebecka till sig och nu ska göra allt i sin makt för att det inte ska hända igen. En förbättrad psykiatri Den svenska vården har mycket att vinna på ett mer salutogent förhållningssätt till psy ­ kisk ohälsa. Detta är ett samlingsbegrepp som innefattar alltifrån sorg och utmattning till trauma och allvarlig sjukdom. Att inte minst unga människor med riskbeteende för att skada sig själva får hjälp i tid och effekterna avseende medicinering följs upp är en sär ­ skilt viktig del. Läkemedel bör inte alltid vara förstahandsvalet vid psykisk ohälsa vid den första kon ­ takten med vårdcentralen; exempelvis samtalsstöd, fysisk aktivitet, yoga och meditation, kultur på recept, friluftsliv och sociala aktiviteter, en översyn brett – både avseende läke ­ medelstillskrivning och bemötande av unga människor med suicidal problematik – bör övervägas. I Sverige ökar utskrivningen av läkemedel för nedstämdhet; denna ökning bör man ta på allvar. Precis som sjukvården gjorde när den tog ansvar för den ökning som skedde av antibiotikaförskrivning bör denna ökning undersökas för att se om det verkligen är nödvändigt för patientens hälsa med läkemedlet och även vem som får förskriva psyko ­ farmaka såsom antidepressiva, antipsykotiska, adhd-läkemedel, benzodiazepiner och liknande sedativa läkemedel och demensläkemedel vid psykisk ohälsa; ibland kan det kanske vara nödvändigt med specialistsjukvård som utskrivare. Vi behöver kontinuerligt se över förskrivningen av dessa läkemedel. De hjälper många människor men givet den stora ökning vi just nu ser bör vi vara så säkra som möjligt på att det inte förekommer överförskrivning som riskerar att skada människor på sikt. Vårdgarantin bör ses över Vårdgarantin inom den psykiatriska vården behöver ses över. Det borde fungera så som det gör inom den somatiska vården, att om patienten inte får vård i tid ska man bli hän ­ visad dit det finns vård att få och vårdvalet att välja även en privat vårdgivare ska finnas. Det är 1 200 personer som konstaterat tar livet av sig varje år. Och det finns ca 300 döds ­ fall därutöver som inte helt kan säkerställas är suicid. Och köerna till psykiatrin är långa. När det otänkbara inträffar bör man som anhörig ha rätt att ta ett anständigt farväl av sin älskade. Denna värdighetsrättighet, en värdighetsgaranti, bör bli en självklar del av vården. Rebecka Rebecka var ung, hade framtidsplaner och studerade bara några timmars bilväg från sin familj som hon älskade och som älskade henne högt. Rebecka hade god kontakt med sin familj. Det står i alla journaler, det syns i alla sms, det syns i varje vrå och det hörs i varje mening. Men när man fyller 18 upphör vårdens ansvar att informera familjen. Rebecka hade vänner och pojkvän, hade planer för sommaren med dem och med familjen, men sökte vård på sin vårdcentral för att hon trots det åter började må dåligt. Hon skulle få en samtalstid med en psykiatriker, men den tiden låg ett år fram i tiden. Under tiden fick hon en ny medicin som skulle hjälpa henne. Rebeckas familj fick inte reda på att medicineringen ändrats, visste inte att den nya medicinen hade biverkningar som innebar att patienten kunde fastna i ett stadie av melankoli, apati och suicidtankar. Hennes mamma är sjuksköterska och väl förtrogen med mediciners inverkan och påverkan . Ingen inom vården runt Rebecka tog ansvar för att följa upp den nya medicinens effekter på Rebecka. Familjen talade och sms:ade med Rebecka i telefon varje dag. När hon en dag inte svarade kastade sig familjen i bilen för att åka till henne. Men innan de hann fram fick de ett samtal som ingen någonsin vill få. Rebecka hade tagit sitt liv. Familjen fick inte se Rebecka förrän långt efteråt, de fick inte krama om hennes kropp , kyssa hennes panna, inte ta avsked av sin älskade dotter och syster på ett värdigt sätt. Det är en chock, det är en kamp, det är svårt att fortsätta leva. Men familjen gör det ändå, för varandra. Våga leva När en människa tar sitt liv bör det upprättas en haverikommission. Det har regeringen slagit fast och en välkommen utredning kommer att presenteras i oktober 2024. Händelsen , förloppet och insatserna bör dokumenteras och utredas utan att de anhöriga ska behöva be om det. Och det bör finnas lättillgänglig information om hur efterlevande kan få juridisk och ekonomisk hjälp när och om de behöver det. Varje människa som tar sitt liv har en berättelse att berätta, varje familj runt personen har en berättelse och varje journal har lärdomar som kan ge kunskap om vad som behövs för att fler ska kunna stå starkare och välja att inte ta sitt liv. Det finns en uttalad vision om en nollvision för suicid, och regeringens utredning om haverikommission vid suicid kan ge visionen de verktyg som behövs. Den här motionen är framtagen i djup sorg men av medmänsklighet för att antalet självmord ska bli noll. Familjen har i Grebbestad tillsammans med Tanums kommun skapat en minnesplats vid havet, en plats som utsmyckats med ett konstverk, en plats där vågorna evigt och alltid slår mot klipporna, en plats som har givits namnet Våga leva. Det är en plats för alla att söka finna ro, mening och hopp. Många är vi som behöver hjälp att orka våga leva. Där kan familj och vänner sitta och minnas alla vackra minnen av Rebecka. Det är en plats för familjen att återvända till för att sakta våga leva igen. Ingenting kan ge familjen deras älskade Rebecka tillbaka. Men vi kan hjälpas åt att förändra och göra skillnad för andra familjer; vi kan rädda liv genom vårdens salutogena synsätt för att kunna skapa psykisk hälsa, välmående och en ökad livskvalité. Ann-Sofie Alm (M)

Motion till riksdagen 2025/26:2470 av Ann-Sofie Alm (M) Lex Rebecka 2 – en röst för förändring Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behovet av en möjlig utredning i syfte att stärka den psykiatriska vårdens kvalitet och ansvarstagande och tillkännager detta för regeringen. Motivering I ett samhälle där psykisk ohälsa växer, särskilt bland unga, måste vi ha en psykiatrivård som är trygg, värdig och bygger på ett helhetsperspektiv. Dagens vårdmodell är ofta alltför reaktiv och medicinfokuserad. Den svenska vården har därför mycket att vinna på ett mer salutogent förhållningssätt, det vill säga ett synsätt som fokuserar på att stärka människors psykiska hälsa snarare än att enbart behandla deras sjukdom. Regeringens strategi för psykisk hälsa och suicidprevention är mycket välkommen. Vården måste bli bättre på att ge alternativa behandlingsinsatser redan vid första kontakten, inte minst för unga med begynnande psykisk ohälsa eller suicidala tankar. Det innebär att vården i större utsträckning bör erbjuda exempelvis samtalsstöd, fysisk aktivitet, friluftsliv, kultur på recept, sociala insatser och annan evidensbaserad icke-medicinsk behandling innan man går vidare med läkemedel. Vi ser i dag en kraftig ökning i förskrivningen av psykofarmaka såsom anti ­ depressiva, adhd-läkemedel och lugnande medel. Även om dessa läkemedel är livräddande för många, bör den ökade användningen granskas, precis som man tidigare gjort vid över ­ användning av antibiotika. Det bör utredas vem som ska få förskriva denna typ av läkemedel. Det är rimligt att vissa preparat, som har kraftiga biverkningar eller risker, endast får förskrivas av specialister i psykiatri. En kontinuerlig översyn bör säkerställa att rätt behandling ges till rätt patient, i rätt tid, och att riskerna för överförskrivning minimeras. Och det måste säkerställas att ingen ska lämnas ensam. Det som hände Rebecka var fel och det ska aldrig hända igen. Psykiatrin måste likställas med somatisk vård vad gäller vårdgarantin. Om patienten inte får vård i tid inom sin region, ska det finnas möjlighet att välja en annan vårdgivare, även privat, där tid finns tillgänglig. Det handlar om liv. Bokstavligt talat. Varje år tar omkring 1 200 personer sina liv i Sverige. Ytterligare hundratals dödsfall misstänks vara suicid. När det värsta inträffar behöver vården och samhället finnas där, inte bara för att stötta, utan för att ge de anhöriga en värdig möjlighet att ta farväl. Det ska vara en självklar del av vården, en värdighetsgaranti. Lex Rebecka – en röst för förändring Rebecka var ung, hade framtidsplaner och studerade bara några timmars bilväg från sin familj som hon älskade och som älskade henne högt. Rebecka hade god kontakt med sin familj. Det står i alla journaler, det syns i alla sms, det syns i varje vrå och det hörs i varje mening. Men när man fyller 18 upphör vårdens ansvar att informera familjen. Rebecka hade vänner och pojkvän och hade planer för sommaren med dem och med familjen men sökte vård på sin vårdcentral för att hon trots det åter började må dåligt. Hon skulle få en samtalstid med en psykiatriker, men den tiden låg ett år fram i tiden. Under tiden fick hon en ny medicin som skulle hjälpa henne. Rebeckas familj fick inte reda på att medicineringen ändrats och visste inte att den nya medicinen hade biverk ­ ningar som innebar att patienten kunde fastna i ett stadie av melankoli, apati och suicid ­ tankar. Hennes mamma är sjuksköterska och väl förtrogen med mediciners inverkan och påverkan. Ingen inom vården runt Rebecka tog ansvar för att följa upp den nya medicinens effekter på Rebecka. Familjen talade och sms:ade med Rebecka i telefon varje dag. När hon en dag inte svarade kastade sig familjen i bilen för att åka till henne. Men innan de hann fram fick de ett samtal som ingen någonsin vill få. Rebecka hade tagit sitt liv. Familjen fick inte se Rebecka förrän långt efteråt, de fick inte krama om hennes kropp, kyssa hennes panna, inte ta avsked av sin älskade dotter och syster på ett värdigt sätt. Det är en chock, det är en kamp, det är svårt att fortsätta leva. Men familjen gör det ändå, för varandra. Rebeckas öde visar med all tydlighet varför förändring är nödvändig. Trots god kontakt med sin familj och vilja att må bättre fick hon vänta ett år på samtalsstöd och sattes ensam in på en ny medicin med svåra biverkningar – utan att familjen informerades, trots att mamman är sjuksköterska. Vården borde ha följt upp den nya medicinering som Rebecka fick. Det gjorde de inte och konsekvensen blev katastrofal. Rebecka tog sitt liv. Familjen fick aldrig chansen att kunna hjälpa Rebecka. Ingen ska behöva gå igenom det. Motionen är framtagen i djupaste sorg, det spelar ingen roll hur lång tid som går, men också i viljan att rädda liv. Den utgår från familjens erfarenhet och deras engage ­ mang för att förhindra att fler liv går förlorade. Våga leva, från ord till handling I Grebbestad finns i dag ett minnesmonument kallat ”Våga leva”, rest vid havet till Rebeckas minne – och som en påminnelse till samhället om vikten av att alla människor får den hjälp de behöver i tid. Du är välkommen dit. Ann-Sofie Alm (M)