Motion till riksdagen 2022/23:2051 av Mikael Oscarsson (KD) En utredning om den officiella svenska hanteringen av Raoul Wallenbergs öde Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en ny oberoende utredning om den officiella hanteringen av Raoul Wallenbergs öde och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda om hanteringen av det s.k. miljardlånet påverkade regeringens hantering av Raoul Wallenberg och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör ställa frågor om huruvida Ryssland har information som stöder uppgifterna om att Josef Stalin lät kidnappa Raoul Wallenberg för att säkerställa miljardlånet från Sverige och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda om det framgår av UD:s dokumentation att Sveriges sändebud i Moskva minst tre gånger 1945 och 1946 bad höga sovjetiska tjänstemän att bekräfta att Raoul Wallenberg inte längre var vid liv och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda uppgifterna om att den svenska ambassadören agerade utifrån en medveten politik sanktionerad av Sverige gällande Raoul Wallenberg och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tydliggöra vilka konsultationer Sverige haft med Ryssland i fallet Raoul Wallenberg och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att UD bör insistera på att Ryssland delar med sig av all ytterligare information om fånge nr 7 och tillkännager detta för regeringen. Motivering Det är nu 77 år sedan Raoul Wallenberg blev tillfångatagen den 17 januari av ryska myndigheter efter att ha räddat tiotusentals ungerska judar från en säker död hos nazisterna. Raoul Wallenbergs familj saknar fortfarande svar på vad som hände deras släkting. Sverige saknar fortfarande svar på vad som hände en man som i allt väsentligt kan kallas för nationalhjälte. Raoul, som gav sitt yttersta i kampen mot nazismen och för att rädda judar, kom sedan att falla offer för den andra förfärliga ideologin – kommunismen. Han tillfångatogs av Röda armén i östra Ungern, och ännu vet ingen exakt vad som hände den svenske diplomaten. Raoul Wallenberg är en förebild. Vi har instiftat Raoul Wallenbergs dag, något jag motionerade om i flera år, på hans namnsdag i augusti. Han är en människa som inte bara fick information utan också gjorde någonting med den. Vi har fortfarande en skyldighet att lära oss exakt vad som hände med Sveriges kanske mest berömde medborgare. Det är uppenbart att sovjetiska och ryska regeringar avsiktligen undanhållit viktig information om Raoul Wallenbergs försvinnande och den officiella versionen om hans död i ett sovjetiskt fängelse den 17 juli 1947. Den före detta biträdande chefen för FSB:s registrerings- och arkivdirektorat, överste Vladimir Vinogradov, informerade år 2011 en svensk diplomat i Moskva att Raoul Wallenberg faktiskt förhörts efter det officiella dödsdatumet 17 juli 1947. Det är den tydligaste bekräftelsen på att den officiella sovjetiska versionen av Raoul Wallenbergs är en lögn , men istället för att bringa klarhet i fallet valde UD att hemlighålla uppgifterna. När FSB-tjänstemän har förvägrat Raoul Wallenbergs familjemedlemmar och svenska diplomater tillgång till nyckeldokument om fånge nr 7 har det skett utan kraftfulla protester från det svenska Utrikesdepartementet. I den slutliga rapporten om den officiella översynen av Wallenbergfallet som genomfördes av svenska UD i slutet av 2012 valde man dessutom att vilseleda genom att påstå att FSB sedan 2009 ”ned ­ tonat” sina påståenden om att Raoul Wallenberg och fånge nr 7 var identiska. UD:s tjänstemän nämnde inte att man bakom kulisserna fått höra det motsatta. I en ny studie hävdar forskarna Susanne Berger och Vadim Birstein att den svenska regeringens passivitet i fallet Raoul Wallenberg kan ha varit ett medvetet beslut av en grupp svenska tjänstemän som placerade det nationella ekonomiska och politiska intres ­ set framför behovet av att klargöra vad som hände en av deras diplomatkollegor. I en debattartikel i Jerusalem Post den 18 april 2021 skriver Susanne Berger och Vadim Birstein att det finns historiska dokument som antyder att den svenska reger ­ ingen var väl medveten om att en handelskredit med Sovjetunionen var oförenlig med ett aktivt arbete för att få loss Raoul Wallenberg. Forskarna lyfter fram att Sveriges sändebud i Moskva, Staffan Söderblom, minst tre gånger 1945 och 1946 bad höga sovjetiska tjänstemän att bekräfta att Raoul Wallenberg inte längre var vid liv. Den svenska regeringen fastslog i en utredning 2003 att diskussionerna om handels ­ avtalet kan ha ”spelat en indirekt roll för handläggningen av Raoul Wallenbergfallet”. Under tiden direkt efter kriget insisterade även flera andra svenska tjänstemän vid UD upprepade gånger i såväl privat som offentlig kommunikation att Wallenberg antingen var död eller inte kunde räddas. De gjorde det även när de fick relativt starka indikationer på att Wallenberg möjligen levde, vilket exempelvis hände i slutet av augusti 1945, och framför allt i mars 1946, bara sex veckor före Staffan Söderbloms kommentarer till Stalin. Forskarna lyfter fram historikern Peter Axelssons forskning om att det svenska agerandet sannolikt skedde medvetet för att säkra avtalet, kallat ”rysskrediten”, om att Sovjetunionen under en femårsperiod skulle köpa svenska varor på kredit för 200 mil ­ joner kronor om året. Staffan Söderbloms begäran att få en bekräftelse på att Raoul Wallenberg var död blev därför i praktiken en dödsdom. Susanne Berger och Vadim Birstein skriver vidare i Frivärld den 20 april: Enligt forskaren Peter Axelsson hade viktiga detaljer i det planerade svensk-sovjetiska kredit- och handelsavtalet i huvudsak varit hemligt fram till mitten av maj 1946. Faktum är att hela kreditavtalets omfattning – på 1 miljard kronor – inte avslöjades förrän den 17 juni 1946 – två dagar efter att Söderblom träffat Stalin. Som ett resultat hävdar historikern Peter Axelsson att svenska tjänstemän stod inför ett allvarligt dilemma: Om det hade blivit känt att den svenska regeringen beviljade en enorm kredit till Sovjetunionen medan en av regeringens egna diplomater hölls fånge eller omkommit i Sovjetunionen, kunde detta ha bidragit till de redan allvarliga offent ­ liga protesterna mot avtalet och äventyrat hela affären. Kort sagt visar Axelssons analys att svenska tjänstemän fattade ett medvetet beslut att prioritera Sveriges nationella ekonomiska och politiska intressen, som de definierade det, framför behovet av att klargöra ödet för en av sina diplomater. Även när det svensk-sovjetiska handelsavtalet hade ingåtts på rekordtid i oktober 1946, brydde sig inte svenska företrädare, inklusive Östen Undén, om att ta upp Raoul Wallenbergärendet med sina sovjetiska motsvarigheter. Raoul Wallenberg rapporterades senare ha dött den 17 juli 1947 i ett fängelse i Moskva. Nu står det dock klart att det har bekräftats att Raoul Wallenberg förhördes sex dagar efter sitt officiella dödsdatum i juli 1947. Raoul Wallenbergs mor, Maj von Dardel, fördömde vid upprepade tillfällen bristen på entusiasm från svenska tjänstemän och hänvisade till hanteringen av sin sons ärende som ”kallsinnig”. Som den tidigare svenska diplomaten Jan Lundvik sammanfattade saken kortfattat för några år sedan: ”De ville inte ha honom tillbaka.” Regeringen får gärna ta varje tillfälle i akt att hylla Raoul Wallenberg som den svenska hjälte och symbol för civilkurage han faktiskt var, men nu är det hög tid att öka trycket mot Ryssland om det ska gå att klara upp fallet och ge Raoul Wallenberg upp ­ rättelse. Det finns fortfarande flera frågor som den svenska regeringen själv måste besvara. Raoul Wallenbergs öde är fortfarande viktigt, både för familjen och för det svenska folket. Samtliga frågor om Raoul Wallenbergs försvinnande måste få svar. Mikael Oscarsson (KD)

Motion till riksdagen 2023/24:733 av Mikael Oscarsson (KD) En utredning om den officiella svenska hanteringen av Raoul Wallenbergs öde Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en ny oberoende utredning om den officiella hanteringen av Raoul Wallenbergs öde och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda om hanteringen av det s.k. miljardlånet påverkade regeringens hantering av Raoul Wallenberg och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör ställa frågor om huruvida Ryssland har information som stöder uppgifterna om att Josef Stalin lät kidnappa Raoul Wallenberg för att säkerställa miljardlånet från Sverige och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda om det framgår av UD:s dokumentation att Sveriges sändebud i Moskva minst tre gånger 1945 och 1946 bad högt uppsatta sovjetiska tjänstemän att bekräfta att Raoul Wallenberg inte längre var vid liv och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda uppgifterna om att den svenska ambassadören agerade utifrån en medveten politik sanktionerad av Sverige gällande Raoul Wallenberg och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tydliggöra vilka konsultationer Sverige haft med Ryssland i fallet Raoul Wallenberg och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att UD bör insistera på att Ryssland delar med sig av all ytterligare information om fånge nummer 7 och tillkännager detta för regeringen. Motivering Raoul Wallenbergs familj saknar fortfarande svar på vad som hände deras släkting. Sverige saknar fortfarande svar på vad som hände en man som i allt väsentligt kan kallas för nationalhjälte. Raoul, som gav sitt yttersta i kampen mot nazismen och för att rädda judar, kom sedan att falla offer för den andra förfärliga ideologin – kommunismen. Han tillfångatogs av Röda armén i östra Ungern, och ännu vet ingen exakt vad som hände den svenske diplomaten. Det är nu 78 år sedan Raoul Wallenberg blev tillfångatagen den 17 januari 1945 av ryska myndigheter efter att ha räddat tiotusentals ungerska judar från en säker död hos nazisterna. Låt oss ta historien om Raoul Wallenberg gärning lite kortfattat. Under 1944 börjar världen sakta inse vidden av den tyska utrotningspolitiken. Den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt skapar organisationen The War Refugee Board, WRB, för att rädda de judar som finns kvar i de ockuperade delarna av Europa. The War Refugee Board vänder sig till Sverige för att få hjälp och genom Koloman Lauer, som är inflytelserik i den judiska församlingen i Stockholm, får Wallenberg uppdraget som särskild attaché vid den svenska legationen i Budapest. Raoul Wallberg reser till Ungern med siktet inställt på att göra vad som än krävs för att rädda så många judar som möjligt undan nazisternas förintelse. Med diplomatisk immunitet kan han röra sig fritt och han har amerikanska pengar som ska täcka kostnader för hyror, mat åt tusentals människor och mutor. När Wallenberg anländer till Budapest den 9 juli 1944 närmar sig Röda armén från öster. Tyskland vacklar men i samarbete med pilkorsrörelsen – ungerska nazister och antisemiter – intensifierar tyskarna deporteringen och mördandet av judar. Det är en kapplöpning på liv och död. För att ha en chans mot nazisternas effekti ­ vitet utökar Raoul Wallenberg legationen från 40 till 400 medarbetare. Många är judar som slipper bära den obligatoriska gula stjärnan. Den svenska legationen delar ut skyddspass till judar så att de får ett provisoriskt medborgarskap i neutrala Sverige. Genom att muta och utpressa ungerska tjänstemän lyckas Wallenberg få tillstånd att tillverka fler och fler. Köerna av desperata judar ringlar långa utanför de neutrala legationerna. Wallenberg skaffar fastigheter som han kallar ”svenskhus” runt om i Budapest där judar kan söka tillflykt. Husen förklaras vara svenskt territorium och utgör ett bräckligt men tillfälligt fungerande skydd. Hela tiden arrangerar Wallenberg möten med politiker och inflytelserika personer som på något sätt kan vara till hjälp. Han är väl bekant med tyskarnas byråkrati och använder det mycket skickligt för att manipulera systemet. Efter att tyskarna genomfört en statskupp i oktober 1944 kommer pilkorsarna till makten och Eichmann återvänder för att återuppta sitt uppdrag och tvingar nu folk att gå till fots till förintelselägren. Tusentals dör i dessa så kallade dödsmarscher och gång på gång ger sig Raoul Wallenberg och hans medarbetare ut på vägarna för att dela ut mat och rädda dem de kan. Pilkorsarna har ingen respekt för skyddspass eller diplomatisk immunitet och en våldsvåg sköljer över Budapest. Pilkorsare bryter sig in i svenskhusen, plundrar och mördar de judar som befinner sig där, släpar ut judiska patienter från sjukhus och avrättar dem på gatan. Raoul Wallenberg tar sig till tågstationer och andra uppsamlingsplatser och beordrar officerare att släppa de judar som står med på hans listor. Listorna är ofta påhittade eller utökas på plats, allt i syfte att rädda så många judar som möjligt från att deporteras. Det berättas att han fortsatte att sätta svenska skyddspass i händerna på de som deporteras med tåg, trots att han hotas av beväpnade pilkorsare. Vid ett tillfälle följer Raoul tåget ända till gränsen där han lyckas få alla passagerare under svenskt beskydd släppta. I januari 1945 är den nazistiska terrorn över. För Sovjetunionen är Ungern ett fiendeland, där ingen lever säkert. Raoul Wallenbergs uppdrag i Budapest är över men han vill snarast komma i kontakt med sovjetiska myndigheter för att planera organisationen av återföreningar av judiska familjer och återuppbyggnaden av samhället. Den 17 januari 1945 ger sig Raoul Wallenberg av till det sovjetiska högkvarteret i ungerska Debrecen, eskorterad av den sovjetiska hemliga polisen. Han återvänder aldrig. Raoul Wallenberg är endast 32 år gammal och får aldrig återse sin familj i Sverige. Raoul Wallenberg är en förebild. Vi har instiftat Raoul Wallenbergs dag, något jag motionerade om i flera år, på hans namnsdag i augusti. Vi har fortfarande en skyldighet att ta reda på vad som hände med Sveriges kanske mest berömde medborgare. Det är uppenbart att sovjetiska och ryska regeringar avsiktligen undanhållit viktig information om Raoul Wallenbergs försvinnande och den officiella versionen om hans död i ett sovjetiskt fängelse den 17 juli 1947. Den före detta biträdande chefen för FSB:s registrerings- och arkivdirektorat, överste Vladimir Vinogradov, informerade år 2011 en svensk diplomat i Moskva att Raoul Wallenberg faktiskt förhörts efter det officiella dödsdatumet 17 juli 1947. Det är den tydligaste bekräftelsen på att den officiella sovjetiska versionen av Raoul Wallenbergs är en lögn, men istället för att bringa klarhet i fallet valde UD att hemlighålla uppgifterna. När FSB-tjänstemän har förvägrat Raoul Wallenbergs familjemedlemmar och svenska diplomater tillgång till nyckeldokument om fånge nr 7 har det skett utan kraft ­ fulla protester från det svenska Utrikesdepartementet. I den slutliga rapporten om den officiella översynen av Wallenbergfallet som genomfördes av svenska UD i slutet av 2012 valde man dessutom att vilseleda genom att påstå att FSB sedan 2009 ”nedtonat” sina påståenden om att Raoul Wallenberg och fånge nr 7 var identiska. UD:s tjänstemän nämnde inte att man bakom kulisserna fått höra det motsatta. I en ny studie hävdar forskarna Susanne Berger och Vadim Birstein att den svenska regeringens passivitet i fallet Raoul Wallenberg kan ha varit ett medvetet beslut av en grupp svenska tjänstemän som placerade det nationella ekonomiska och politiska intresset framför behovet av att klargöra vad som hände en av deras diplomatkollegor. I en debattartikel i Jerusalem Post den 18 april 2021 skriver Susanne Berger och Vadim Birstein att det finns historiska dokument som antyder att den svenska regeringen var väl medveten om att en handelskredit med Sovjetunionen var oförenlig med ett aktivt arbete för att få loss Raoul Wallenberg. Forskarna lyfter fram att Sveriges sändebud i Moskva, Staffan Söderblom, minst tre gånger 1945 och 1946 bad höga sovjetiska tjänstemän att bekräfta att Raoul Wallenberg inte längre var vid liv. Den svenska regeringen fastslog i en utredning 2003 att diskussionerna om handels ­ avtalet kan ha ”spelat en indirekt roll för handläggningen av Raoul Wallenbergfallet”. Under tiden direkt efter kriget insisterade även flera andra svenska tjänstemän vid UD upprepade gånger i såväl privat som offentlig kommunikation att Wallenberg antingen var död eller inte kunde räddas. De gjorde det även när de fick relativt starka indikationer på att Wallenberg möjligen levde, vilket exempelvis hände i slutet av augusti 1945, och framför allt i mars 1946, bara sex veckor före Staffan Söderbloms kommentarer till Stalin. Forskarna lyfter fram historikern Peter Axelssons forskning om att det svenska agerandet sannolikt skedde medvetet för att säkra avtalet, kallat ”rysskrediten”, om att Sovjetunionen under en femårsperiod skulle köpa svenska varor på kredit för 200 miljoner kronor om året. Staffan Söderbloms begäran att få en bekräftelse på att Raoul Wallenberg var död blev därför i praktiken en dödsdom. Susanne Berger och Vadim Birstein skriver vidare i Frivärld den 20 april: Enligt forskaren Peter Axelsson hade viktiga detaljer i det planerade svensk-sovjetiska kredit- och handelsavtalet i huvudsak varit hemligt fram till mitten av maj 1946. Faktum är att hela kreditavtalets omfattning – på 1 miljard kronor – inte avslöjades förrän den 17 juni 1946 – två dagar efter att Söderblom träffat Stalin. Som ett resultat hävdar historikern Peter Axelsson att svenska tjänstemän stod inför ett allvarligt dilemma: Om det hade blivit känt att den svenska regeringen beviljade en enorm kredit till Sovjetunionen medan en av regeringens egna diplomater hölls fånge eller omkommit i Sovjetunionen, kunde detta ha bidragit till de redan allvarliga offentliga protesterna mot avtalet och äventyrat hela affären. Kort sagt visar Axelssons analys att svenska tjänstemän fattade ett medvetet beslut att prioritera Sveriges nationella ekonomiska och politiska intressen, som de definierade det, framför behovet av att klargöra ödet för en av sina diplomater. Även när det svensk-sovjetiska handelsavtalet hade ingåtts på rekordtid i oktober 1946, brydde sig inte svenska företrädare, inklusive Östen Undén, om att ta upp Raoul Wallenbergärendet med sina sovjetiska motsvarigheter. Raoul Wallenberg rapporterades senare ha dött den 17 juli 1947 i ett fängelse i Moskva. Nu står det dock klart att det har bekräftats att Raoul Wallenberg förhördes sex dagar efter sitt officiella dödsdatum i juli 1947. Raoul Wallenbergs mor, Maj von Dardel, fördömde vid upprepade tillfällen bristen på entusiasm från svenska tjänstemän och hänvisade till hanteringen av sin sons ärende som ”kallsinnig”. Som den tidigare svenska diplomaten Jan Lundvik sammanfattade saken kortfattat för några år sedan: ”De ville inte ha honom tillbaka.” Låt oss hylla Raoul Wallenberg som den svenska hjälte och symbol för civilkurage han faktiskt var. Men vi måste också öka trycket mot Ryssland om det ska gå att klara upp fallet och ge Raoul Wallenberg upprättelse. Det finns fortfarande alltför många obesvarade frågor. Raoul Wallenbergs öde är fortfarande viktigt, både för familjen och för det svenska folket. Samtliga frågor om Raoul Wallenbergs försvinnande måste få svar. Mikael Oscarsson (KD)

Motion till riksdagen 2024/25:1732 av Mikael Oscarsson (KD) Ny utredning om Raoul Wallenbergs öde Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en ny oberoende utredning om den officiella hanteringen av Raoul Wallenbergs öde och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda om hanteringen av det s.k. miljardlånet påverkade regeringens hantering av Raoul Wallenberg och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör framföra frågor gällande huruvida Ryssland har information som stöder uppgifterna om att Josef Stalin lät kidnappa Raoul Wallenberg för att säkerställa miljardlånet från Sverige och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen, inom ramen för en nytillsatt utredning, bör utreda om det framgår av UD:s dokumentation att Sveriges sändebud i Moskva minst tre gånger 1945 och 1946 bad högt uppsatta sovjetiska tjänstemän att bekräfta att Raoul Wallenberg inte längre var vid liv och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda uppgifterna om att den svenska ambassadören agerade utifrån en medveten politik sanktionerad av Sveriges politiska ledning gällande Raoul Wallenberg och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tydliggöra vilka konsultationer Sverige haft med Ryssland i fallet Raoul Wallenberg och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Utrikesdepartementet bör insistera på att Ryssland delar med sig av all ytterligare information om fånge nummer 7 och tillkännager detta för regeringen. Motivering Raoul Wallenbergs familj saknar fortfarande svar på vad som hände deras släkting. Sverige saknar fortfarande svar på vad som hände en man som i allt väsentligt kan kallas för nationalhjälte. Wallenberg som gav sitt yttersta i kampen mot nazismen och för att rädda judar kom sedan att falla offer för den andra förfärliga ideologin – kommunismen. Han tillfångatogs av Röda armén i östra Ungern, och ännu vet ingen exakt vad som hände den svenske diplomaten. Det är nu över 79 år sedan Raoul Wallenberg blev tillfångatagen den 17 januari 1945 av ryska myndigheter efter att ha räddat tiotusentals ungerska judar från en säker död hos nazisterna. Låt oss ta historien om Raoul Wallenbergs gärning lite kortfattat. Under 1944 börjar världen sakta inse vidden av den tyska utrotningspolitiken. Den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt skapar organisationen The War Refugee Board, WRB, för att rädda de judar som finns kvar i de ockuperade delarna av Europa. The War Refugee Board vänder sig till Sverige för att få hjälp och genom Koloman Lauer, som är inflytelserik i den judiska församlingen i Stockholm, får Wallenberg uppdraget som särskild attaché vid den svenska legationen i Budapest. Raoul Wallberg reser till Ungern med siktet inställt på att göra vad som än krävs för att rädda så många judar som möjligt undan nazisternas förintelse. Med diplomatisk immunitet kan han röra sig fritt och han har amerikanska pengar som ska täcka kostnader för hyror, mat åt tusentals människor och mutor. När Wallenberg anländer till Budapest den 9 juli 1944 närmar sig Röda armén från öster. Tyskland vacklar men i samarbete med pilkorsrörelsen – ungerska nazister och antisemiter – intensifierar tyskarna deporteringen och mördandet av judar. Det är en kapplöpning på liv och död. För att ha en chans mot nazisternas effektivitet utökar Raoul Wallenberg legationen från 40 till 400 medarbetare. Många är judar som slipper bära den obligatoriska gula stjärnan. Den svenska legationen delar ut skyddspass till judar så att de får ett provisoriskt medborgarskap i neutrala Sverige. Genom att muta och utpressa ungerska tjänstemän lyckas Wallenberg få tillstånd att tillverka fler och fler. Köerna av desperata judar ringlar långa utanför de neutrala legationerna. Wallenberg skaffar fastigheter som han kallar svenskhus runt om i Budapest där judar kan söka tillflykt. Husen förklaras vara svenskt territorium och utgör ett bräckligt men tillfälligt fungerande skydd. Hela tiden arrangerar Wallenberg möten med politiker och inflytelserika personer som på något sätt kan vara till hjälp. Han är väl bekant med tyskarnas byråkrati och använder det mycket skickligt för att manipulera systemet. Efter att tyskarna genomfört en statskupp i oktober 1944 kommer pilkorsarna till makten och Eichmann återvänder för att återuppta sitt uppdrag och tvingar nu folk att gå till fots till förintelselägren. Tusentals dör i dessa så kallade dödsmarscher och gång på gång ger sig Raoul Wallenberg och hans medarbetare ut på vägarna för att dela ut mat och rädda dem de kan. Pilkorsarna har ingen respekt för skyddspass eller diplomatisk immunitet och en våldsvåg sköljer över Budapest. Pilkorsare bryter sig in i svenskhusen och plundrar och mördar de judar som befinner sig där, och de släpar ut judiska patienter från sjukhus och avrättar dem på gatan. Raoul Wallenberg tar sig till tågstationer och andra uppsamlingsplatser och beordrar officerare att släppa de judar som står med på hans listor. Listorna är ofta påhittade eller utökas på plats, allt i syfte att rädda så många judar som möjligt från att deporteras. Det berättas att han fortsatte att sätta svenska skyddspass i händerna på de som deporterades med tåg, trots att han hotades av beväpnade pilkorsare. Vid ett tillfälle följde Wallenberg tåget ända till gränsen där han lyckades få alla passagerare under svenskt beskydd släppta. I januari 1945 är den nazistiska terrorn över. För Sovjetunionen är Ungern ett fiendeland, där ingen lever säkert. Raoul Wallenbergs uppdrag i Budapest är över men han vill snarast komma i kontakt med sovjetiska myndigheter för att planera organisationen av återföreningar av judiska familjer och återuppbyggnaden av samhället. Den 17 januari 1945 ger sig Raoul Wallenberg av till det sovjetiska högkvarteret i ungerska Debrecen, eskorterad av den sovjetiska hemliga polisen. Han återvänder aldrig. Raoul Wallenberg är endast 32 år gammal och får aldrig återse sin familj i Sverige. Raoul Wallenberg är en förebild. Vi har instiftat Raoul Wallenbergs dag, något jag motionerade om i flera år, på hans namnsdag i augusti. Vi har fortfarande en skyldighet att ta reda på vad som hände med Sveriges kanske mest berömde medborgare. Det är uppenbart att sovjetiska och ryska regeringar avsiktligen undanhållit viktig information om Raoul Wallenbergs försvinnande i den officiella versionen, som stipulerar att han dog i ett sovjetiskt fängelse den 17 juli 1947. Den före detta biträdande chefen för FSB:s registrerings- och arkivdirektorat, överste Vladimir Vinogradov, informerade år 2011 en svensk diplomat i Moskva att Raoul Wallenberg faktiskt förhörts efter det officiella dödsdatumet den 17 juli 1947. Det är den tydligaste bekräftelsen på att den officiella sovjetiska versionen om Raoul Wallenbergs död är en lögn. I stället för att bringa klarhet i fallet valde UD dock att hemlighålla uppgifterna. När FSB-tjänstemän har förvägrat Raoul Wallenbergs familjemedlemmar och svenska diplomater tillgång till nyckeldokument om fånge nr 7 har det skett utan kraftfulla protester från det svenska Utrikesdepartementet. I den slutliga rapporten om den officiella översyn av Wallenbergfallet som genomfördes av svenska UD i slutet av 2012 valde man dessutom att vilseleda genom att påstå att FSB sedan 2009 nedtonat sina påståenden om att Raoul Wallenberg och fånge nr 7 var identiska. UD:s tjänstemän nämnde inte att man bakom kulisserna fått höra det motsatta. I en ny studie hävdar forskarna Susanne Berger och Vadim Birstein att den svenska regeringens passivitet i fallet Raoul Wallenberg kan ha varit ett medvetet beslut av en grupp svenska tjänstemän som placerade det nationella ekonomiska och politiska intresset framför behovet av att klargöra vad som hände en av deras diplomatkollegor. I en debattartikel i Jerusalem Post den 18 april 2021 skriver Susanne Berger och Vadim Birstein att det finns historiska dokument som antyder att den svenska regeringen var väl medveten om att en handelskredit med Sovjetunionen var oförenlig med ett aktivt arbete för att få loss Raoul Wallenberg. Forskarna lyfter fram att Sveriges sändebud i Moskva, Staffan Söderblom, minst tre gånger 1945 och 1946 bad höga sovjetiska tjänstemän att bekräfta att Raoul Wallenberg inte längre var vid liv. Den svenska regeringen fastslog i en utredning 2003 att diskussionerna om handelsavtalet kan ha spelat en indirekt roll för handläggningen av Raoul Wallenberg ­ fallet. Under tiden direkt efter kriget insisterade även flera andra svenska tjänstemän vid UD upprepade gånger i såväl privat som offentlig kommunikation att Wallenberg antingen var död eller inte kunde räddas. De gjorde det även när de fick relativt starka indikationer på att Wallenberg möjligen levde, vilket exempelvis hände i slutet av augusti 1945, och framför allt i mars 1946, bara sex veckor före Staffan Söderbloms kommentarer till Stalin. Forskarna lyfter fram historikern Peter Axelssons forskning om att det svenska agerandet sannolikt skedde medvetet för att säkra avtalet, kallat ”rysskrediten”, om att Sovjetunionen under en femårsperiod skulle köpa svenska varor på kredit för 200 miljoner kronor om året. Staffan Söderbloms begäran om att få en bekräftelse på att Raoul Wallenberg var död blev därför i praktiken en dödsdom. Susanne Berger och Vadim Birstein skriver vidare i Frivärld den 20 april: ”Enligt forskaren Peter Axelsson hade viktiga detaljer i det planerade svensk-sovjetiska kredit- och handelsavtalet i huvudsak varit hemligt fram till mitten av maj 1946. Faktum är att hela kreditavtalets omfattning – på 1 miljard kronor – inte avslöjades förrän den 17 juni 1946 – två dagar efter att Söderblom träffat Stalin.” Som ett resultat hävdar historikern Peter Axelsson att svenska tjänstemän stod inför ett allvarligt dilemma: Om det hade blivit känt att den svenska regeringen beviljade en enorm kredit till Sovjetunionen medan en av regeringens egna diplomater hölls fånge eller hade omkommit i Sovjetunionen, kunde detta ha bidragit till de redan allvarliga offentliga protesterna mot avtalet och äventyrat hela affären. Kort sagt visar Axelssons analys att svenska tjänstemän fattade ett medvetet beslut att prioritera Sveriges nationella ekonomiska och politiska intressen, som de definierade det, framför behovet av att klargöra ödet för en av sina diplomater. Även när det svensk-sovjetiska handelsavtalet hade ingåtts på rekordtid i oktober 1946 brydde sig inte svenska företrädare, inklusive Östen Undén, om att ta upp Raoul Wallenbergärendet med sina sovjetiska motsvarigheter. Raoul Wallenberg rapporterades senare ha dött den 17 juli 1947 i ett fängelse i Moskva. Nu står det dock klart att det har bekräftats att Raoul Wallenberg förhördes sex dagar efter sitt officiella dödsdatum i juli 1947. Raoul Wallenbergs mor, Maj von Dardel, fördömde vid upprepade tillfällen bristen på entusiasm från svenska tjänstemän och hänvisade till hanteringen av sin sons ärende som kallsinnig. Som den tidigare svenska diplomaten Jan Lundvik sammanfattade saken kortfattat för några år sedan: ”De ville inte ha honom tillbaka.” Låt oss hylla Raoul Wallenberg som den svenske hjälte och symbol för civilkurage som han faktiskt var. Men vi måste också öka trycket mot Ryssland om det ska gå att klara upp fallet och ge Raoul Wallenberg upprättelse. Det finns fortfarande alltför många obesvarade frågor. Raoul Wallenbergs öde är fortfarande viktigt, både för familjen och för det svenska folket. Samtliga frågor om Raoul Wallenbergs försvinnande måste få svar. Mikael Oscarsson (KD)

Motion till riksdagen 2025/26:751 av Mikael Oscarsson och Magnus Oscarsson (båda KD) Ny utredning om Raoul Wallenbergs öde Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillsätta en ny och oberoende utredning kring Raoul Wallenbergs öde och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige ska verka för ökad tillgång till ryska arkiv och internationellt samarbete för att klarlägga sanningen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka det svenska minnesarbetet kring Raoul Wallenberg och hans gärning och tillkännager detta för regeringen. Motivering Raoul Wallenberg är en av de mest betydelsefulla svenskarna i modern tid. Under andra världskriget räddade han genom sin personliga närvaro tiotusentals ungerska judar undan Förintelsen. Detta genom att bland annat utfärda skyddspass och inrätta skyddade hus. Hans insats är ett av de mest lysande exemplen på civilkurage i mänsklighetens historia. Försvinnandet Den 17 januari 1945 försvann Raoul Wallenberg efter att ha tagits till fånga av den sovjetiska armén i Budapest. Sedan dess har hans öde varit höljt i dunkel. Officiella sovjetiska och senare ryska förklaringar har varit motsägelsefulla. Enligt en version ska han ha dött i fängelset Lubjanka i Moskva 1947, men det finns inga entydiga bevis för detta. Sveriges agerande Sveriges hantering av Raoul Wallenbergs fall har länge kritiserats. Under kalla kriget var man försiktig i kontakterna med Sovjetunionen, vilket ledde till att frågan inte drevs med den kraft som hade varit motiverad. Först långt senare erkände svenska regeringar att man inte hade gjort tillräckligt för att försöka rädda en av sina egna diplomater. Nya forskningsrön Under de senaste decennierna har nya uppgifter tillkommit som kastar ytterligare ljus över fallet. Forskare och journalister har pekat på dokument i ryska arkiv som tyder på att Raoul Wallenberg kan ha levt längre än vad som tidigare hävdats. Det finns vittnes ­ mål från medfångar och fragment av dokumentation som antyder att han kan ha varit vid liv långt in på 1950-talet. Men än i dag saknas ett slutgiltigt och trovärdigt svar. Behovet av en ny utredning För att hedra Raoul Wallenbergs minne och för att ge svar åt hans familj och efter ­ världen måste Sverige fortsätta att söka efter sanningen. En ny, oberoende utredning bör tillsättas med uppdrag att granska allt tillgängligt material, inklusive sådant som ännu kan vara hemligstämplat i svenska arkiv. Regeringen bör också intensifiera sina diplomatiska ansträngningar för att få tillgång till relevanta ryska arkiv, även om dagens politiska läge och bilaterala relationer försvårar detta. Minnesarbetet Raoul Wallenbergs gärning måste också fortsätta att hållas levande i Sverige och internationellt. Hans mod och handlingskraft visar att en enskild människa kan göra enorm skillnad i kampen mot förtryck och ondska. Genom utbildning, minnesplatser och internationellt samarbete kan vi se till att hans insats aldrig glöms och att den inspirerar kommande generationer. Att klarlägga Raoul Wallenbergs öde är en fråga om historisk rättvisa, men också om Sveriges trovärdighet. Vårt land måste visa att vi står upp för dem som riskerat allt i mänsklighetens tjänst. Mikael Oscarsson (KD) Magnus Oscarsson (KD)