Motion till riksdagen 2022/23:788 av Emma Ahlström Köster m.fl. (M) Stranderosion Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att se över möjligheterna att göra stranderosion orsakad av havet till en statlig angelägenhet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga en översyn av regelverken för strandfodring i syfte att minska antalet involverade instanser och renodla hanteringen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga en översyn av statens krav på ersättning från kommuner som återför sand från havet till sina erosionsdrabbade stränder genom strandfodring, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering Kusten är området mellan hav eller en sjö och land. Utmed kusten finns ofta stränder, hamnar och ibland fjordar och utgör en viktig del av våra kommuner. En stor del av befolkningen bor nära havs- eller insjökuster därför att vatten tidigare har möjliggjort transporter, som har drivit på handel och därmed eftertraktade stads- och bostads ­ områden. Också den fysiska miljön i närheten av vatten har varit och fortsätter att vara en attraktiv och viktig livsmiljö för såväl människor som många växt- och djurarter. Men stigande havsnivåer på grund av klimatförändringar innebär en allt större risk för översvämningar och erosion vid kusten. Erosion är vanligt över hela världen och har till stor del naturliga förklaringar. Kustlinjen förändras ständigt och när havet bryter ner och för bort sanden från stranden krymper den och kustlinjen förskjuts inåt land. Men vi får inte blunda för att mänskliga aktiviteter kan rubba jämvikten mellan naturliga processer. På så vis bidrar människan till att erosionsskadorna blir större än de annars skulle ha varit. Stranderosionen orsakar översvämningar som i sin tur kan orsaka förlust av land, byggnader och infrastruktur. Det innebär enorma kostnader både för samhället som helhet och för drabbade privatpersoner. Stora unika naturvärden riskerar att förstöras och den för kustkommunerna viktiga turistnäringen hotas. De skånska stränderna vid bl.a. Skanör–Falsterbo, Lomma–Bjärred, Ystad–Löderup, Åhus–Yngsjö, Abbekås, Böste, Ribersborg, Sandhammaren, Viken och Klitterhus är mest utsatta, men proble ­ men återfinns även i kommuner i Blekinge, Småland och Halland. Stranderosion är således inte endast en kommunal fråga utan snarare en regional och i förlängningen en nationell fråga. Av denna anledning har t.ex. Region Skåne engagerat sig ytterligare i denna för regionen så viktiga fråga. I syfte att motverka stranderosion kan åtskilliga olika åtgärder vidtas. Man kan bygga s.k. hövder eller vågbrytare i vattnet utanför stranden. Man kan lägga ut betong ­ madrasser, platsgjutna betongplattor eller sten för att förhindra sandens flykt. Ingreppen blir stora såväl i havet som på stränderna. I vissa fall innebär erosionsskydden att stranden inte längre kan användas av allmänheten för bad och rekreation och i andra fall att problemet enbart flyttas till en annan plats längs samma kustlinje. Ingen av de nämnda lösningarna är därför långsiktigt hållbar. I de senaste försöken att stävja stranderosion prövas även att plantera in s.k. ålgräs vars syfte är att binda upp sanden så att den inte kan eroderas bort. Det finns även möjlighet att återföra sand som erosionen tagit med sig från stränd ­ erna ut till havs. Metoden kallas strandfodring och används flitigt i övriga Europa och Nordamerika. Metoden innebär att man på en eroderad kuststräcka lägger ut sand som hämtas i havet. Sand som sugits ut till havs återbördas därmed och erosionsomloppet kan därmed fortsätta utan att medföra större skada eller andra efterverkningar. Man skulle kunna benämna denna process som den mest miljövänliga erosionsskydds ­ metoden och den bör också ses som självklar i Sverige. Regelverket för strandfodring är komplicerat och svårtytt. Framför allt är det den dubbla miljöprövning som sker både mot miljöbalken och mot lagen (1966:314) om kontinentalsockeln som i praktiken omöjliggör eller starkt försvårar lämpliga åtgärder. Lagstiftningen är utformad på ett sådant sätt att olika myndigheter och departement handhar olika delar av en ansökan om strandfodring, men tyvärr saknas ett övergripande samordningsansvar. Det går inte heller att hitta en röd tråd i olika myndigheters be ­ döm ­ ningar. Exempelvis kan miljödomstolen liksom SGU, SGI och länsstyrelsen ge sina respektive medgivanden medan Naturvårdsverket och Fiskeriverket går på tvärs. Om samtliga myndigheter skulle vara överens och miljödomstolen ger sitt tillstånd skall ändå regeringen i slutändan pröva hela projektet mot lagen om kontinentalsockeln. Regeringen överprövar således miljödomstolens beslut. Vid åtskilliga tillfällen har flertalet ansökningar avslagits, trots att samtliga myndigheter varit överens. Detta för ­ hållande är ohållbart. Nuvarande regering har möjligheten att initiera en översyn för att säkerställa att antalet involverade instanser minskas och att hanteringen renodlas. Regeringen har sedan tidigare fattat ett beslut om att tillåta återföring av sand från Sandhammars bank till kuststräckan vid Löderups strandbad i Ystad. Tyvärr har kommunen fått stå för hela kostnaden och ålagts att betala ersättning till staten för den sand som har tagits från havets botten. Möjligheten till statligt stöd mot naturolyckor som uppkommer av ras, skred eller just erosion finns idag via Myndigheten för samhälls ­ skydd och beredskap (MSB). Dock undantas stöd för erosionsskador som orsakats av havet. Här bör övervägas en förändring så att även stranderosion orsakad av havet faller inom ramen för statligt ansvar. Stranderosion drabbar många kommuner i Sverige. Oftast får kommunerna själva bära bördan och ansvaret för att skydda sina stränder. Sand från havets botten är enligt lagen om kontinentalsockeln en statlig naturresurs och staten har därför rätt till ersätt ­ ning för den sand som återförs. Det innebär stora kostnader för de drabbade kommuner ­ na. Det bör också uppmärksammas att sanden som sugs upp och återförs till stränderna ingår i ett kretslopp där samma sand gång på gång sköljs ut till havs för att sedan tas tillbaka regelbundet. Att betala ersättning för sanden varje gång är orimligt. Det bör därför övervägas en översyn av statens rätt att kräva ersättning för sand av kommuner som genomför strandfodring från statens havsbotten. Under 2015 tillsattes en utredning för att stärka klimatanpassningen i Sverige. Bakgrunden är att det finns ett stort behov av att identifiera risker och sårbarheter och vidta förebyggande åtgärder för att undvika framtida skadekostnader och störningar i samhället. I ett svenskt perspektiv kan det t.ex. handla om åtgärder som syftar till att förhindra eller minska konsekvenserna av skred, ras, erosion, översvämning, havsnivå ­ höjning, värmeböljor, smittspridning och markförorening. Ett viktigt område som behöver anpassas är samhällets fysiska planering, men även många andra sektorer på ­ verkas. Utredningen redovisades 2017 under namnet Klimatanpassningsutredningen. Utredningen resulterade i proposition 2017/18:163 En nationell strategi för klimat ­ anpass ­ ning. En stor brist i förslaget är att fokus fortfarande ligger på forskning och utveckling hos SGI eller nya regler till Boverket vid framtida bostadsbyggande. Problematiken med tillstånd för strandfodring, överlappande och ibland motsägelsefulla regelverk samt hur kommunerna ska handskas med befintlig bebyggelse berörs föga. Stranderosion drabbar idag, varje dag, flertalet kommuner längs Sveriges kuster. Åtgärder måste vidtas snarast, och staten måste ta ett större ansvar och hjälpa de kommuner vars kustlinje drabbats hårt av stranderosion. Emma Ahlström Köster (M) Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) Ulrika Heindorff (M) Noria Manouchi (M) Louise Meijer (M) Lars Johnsson (M) Hans Wallmark (M) Boriana Åberg (M)

Motion till riksdagen 2023/24:2280 av Emma Ahlström Köster m.fl. (M) Stranderosion Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att se över möjligheterna att göra stranderosion orsakad av havet till en statlig angelägenhet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga en översyn av regelverken för strandfodring i syfte att minska antalet involverade instanser och renodla hanteringen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga en översyn av statens krav på ersättning från kommuner som återför sand från havet till sina erosionsdrabbade stränder genom strandfodring, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering Kusten är området mellan hav eller en sjö och land. Utmed kusten finns ofta stränder, hamnar och ibland fjordar och de utgör en viktig del av våra kommuner. En stor del av befolkningen bor nära havs- eller insjökuster därför att vatten tidigare har möjliggjort transporter, som har drivit på handel och därmed eftertraktade stads- och bostads ­ områden. Också den fysiska miljön i närheten av vatten har varit och fortsätter vara en attraktiv och viktig livsmiljö för såväl människor som många växt- och djurarter. Men stigande havsnivåer på grund av klimatförändringar innebär en allt större risk för översvämningar och erosion vid kusten. Erosion är vanligt över hela världen och har till stor del naturliga förklaringar. Kustlinjen förändras ständigt och när havet bryter ner och för bort sanden från stranden krymper den och kustlinjen förskjuts inåt land. Men vi får inte blunda för att mänskliga aktiviteter kan rubba jämvikten mellan naturliga processer. På så vis bidrar människan till att erosionsskadorna blir större än de annars skulle ha varit. Stranderosionen orsakar översvämningar som i sin tur kan orsaka förlust av land, byggnader och infrastruktur. Det innebär enorma kostnader både för samhället som helhet och för drabbade privatpersoner. Stora unika naturvärden riskerar att förstöras och den för kustkommunerna viktiga turistnäringen hotas. De skånska stränderna vid bl.a. Skanör–Falsterbo, Lomma–Bjärred, Ystad–Löderup, Åhus–Yngsjö, Abbekås, Böste, Ribersborg, Sandhammaren, Viken och Klitterhus är mest utsatta, men problemen återfinns även hos kommuner i Blekinge, Småland och Halland. Stranderosion är således inte endast en kommunal fråga utan snarare en regional och i förlängningen en nationell fråga. Av denna anledning har t.ex. Region Skåne engagerat sig ytterligare i denna för regionen så viktiga fråga. I syfte att motverka stranderosion kan åtskilliga olika åtgärder vidtas. Man kan bygga s.k. hövder eller vågbrytare i vattnet utanför stranden. Man kan lägga ut betong ­ madrasser, platsgjutna betongplattor eller sten för att förhindra sandens flykt. Ingreppen blir stora såväl i havet som på stränderna. I vissa fall innebär erosionsskydden att stranden inte längre kan användas av allmänheten för bad och rekreation och i andra fall att problemet enbart flyttas till en annan plats längs samma kustlinje. Ingen av de nämnda lösningarna är därför långsiktigt hållbar. I de senaste försöken att stävja stranderosion prövas även att plantera in s.k. ålgräs vars syfte är att binda upp sanden så att den inte kan eroderas bort. Det finns även möjlighet att återföra sand som erosionen tagit med sig från stränd ­ erna ut till havs. Metoden kallas strandfodring och används flitigt i övriga Europa och Nordamerika. Metoden innebär att man på en eroderad kuststräcka lägger ut sand som hämtas i havet. Sand som sugits ut till havs återbördas därmed och erosionsomloppet kan därmed fortsätta utan att medföra större skada eller andra efterverkningar. Man skulle kunna benämna denna process som den mest miljövänliga erosionsskydds ­ metoden och den bör också ses som självklar i Sverige. Regelverket för strandfodring är komplicerat och svårtytt. Framför allt är det den dubbla miljöprövning som sker mot både miljöbalken och mot lagen (1966:314) om kontinentalsockeln som i praktiken omöjliggör eller starkt försvårar lämpliga åtgärder. Lagstiftningen är utformad på ett sådant sätt att olika myndigheter och departement handhar olika delar av en ansökan om strandfodring, men tyvärr saknas ett övergripande samordningsansvar. Det går inte heller att hitta en röd tråd i olika myndigheters bedöm ­ ningar. Exempelvis kan miljödomstolen liksom SGU, SGI och länsstyrelsen ge sina respektive medgivanden medan Naturvårdsverket och Fiskeriverket går på tvärs. Om samtliga myndigheter skulle vara överens och miljödomstolen ger sitt tillstånd skall ändå regeringen i slutändan pröva hela projektet mot lagen om kontinentalsockeln. Regeringen överprövar således miljödomstolens beslut. Vid åtskilliga tillfällen har flertalet ansökningar avslagits, trots att samtliga myndigheter varit överens. Detta förhållande är ohållbart. Nuvarande regering har möjligheten att initiera en översyn för att säkerställa att antalet involverade instanser minskas och att hanteringen renodlas. Regeringen har sedan tidigare fattat ett beslut om att tillåta återföring av sand från Sandhammar bank till kuststräckan vid Löderups strandbad i Ystad. Tyvärr har kommunen fått stå för hela kostnaden och ålagts att betala ersättning till staten för den sand som har tagits från havets botten. Möjligheten till statligt stöd mot naturolyckor som uppkommer av ras, skred eller av just erosion finns idag via Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Dock undantas stöd för erosionsskador som orsakats av havet. Här bör övervägas en förändring så att även stranderosion orsakad av havet faller inom ramen för statligt ansvar. Stranderosion drabbar många kommuner i Sverige. Oftast får kommunerna själva bära bördan och ansvaret för att skydda sina stränder. Sand från havets botten är enligt lagen om kontinentalsockeln en statlig naturresurs och staten har därför rätt till ersättning för den sand som återförs. Det innebär stora kostnader för de drabbade kommunerna. Det bör också uppmärksammas att sanden som sugs upp och återförs till stränderna ingår i ett kretslopp där samma sand gång på gång sköljs ut till havs för att sedan tas tillbaka regelbundet. Att betala ersättning för sanden varje gång är orimligt. Det bör därför övervägas en översyn av statens rätt att kräva ersättning för sand av kommuner som genomför strandfodring från statens havsbotten. Under 2015 tillsattes en utredning för att stärka klimatanpassningen i Sverige. Bakgrunden är att det finns ett stort behov av att identifiera risker och sårbarheter och vidta förebyggande åtgärder för att undvika framtida skadekostnader och störningar i samhället. I ett svenskt perspektiv kan det t.ex. handla om åtgärder som syftar till att förhindra eller minska konsekvenserna av skred, ras, erosion, översvämning, havs ­ nivå ­ höjning, värmeböljor, smittspridning och markförorening. Ett viktigt område som behöver anpassas är samhällets fysiska planering, men även många andra sektorer påverkas. Utredningen redovisades 2017 under namnet Klimatanpassningsutredningen. Utredningen resulterade i proposition 2017/18:163 En nationell strategi för klimat ­ anpass ­ ning. En stor brist i förslaget är att fokus fortfarande ligger på forskning och utveckling hos SGI eller nya regler till Boverket vid framtida bostadsbyggande. Problematiken med tillstånd för strandfodring, överlappande och ibland motsägelsefulla regelverk samt hur kommunerna ska handskas med befintlig bebyggelse berörs föga. Stranderosion drabbar idag, varje dag, flertalet kommuner längs Sveriges kuster. Åtgärder måste vidtas snarast, och från statligt håll måste man ta ett större ansvar och hjälpa de kommuner vars kustlinje drabbats hårt av stranderosion. Emma Ahlström Köster (M) Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) Ulrika Heindorff (M) Louise Meijer (M) Noria Manouchi (M) Lars Johnsson (M) Hans Wallmark (M) Boriana Åberg (M)

Motion till riksdagen 2024/25:1824 av Emma Ahlström Köster m.fl. (M) Stöd för att motverka stranderosion Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att se över möjligheterna att göra stranderosion orsakad av havet till en statlig angelägenhet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga en översyn av regelverken för strandfodring i syfte att minska antalet involverade instanser och renodla hanteringen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga en översyn av statens krav på ersättning från kommuner som återför sand från havet till sina erosionsdrabbade stränder genom strandfodring och tillkännager detta för regeringen. Motivering Kusten är området mellan hav eller en sjö och land. Utmed kusten finns ofta stränder, hamnar och ibland fjordar och utgör en viktig del av våra kommuner. En stor del av befolkningen bor nära havs- eller insjökuster därför att vatten tidigare har möjliggjort transporter, som har drivit på handel och därmed eftertraktade stads- och bostads ­ områden. Också den fysiska miljön i närheten av vatten har varit och fortsätter att vara en attraktiv och viktig livsmiljö för såväl människor som många växt- och djurarter. Stigande havsnivåer på grund av klimatförändringar innebär en allt större risk för översvämningar och erosion vid kusten befaras bli värre, varför erosionslösningar behöver utformas långsiktigt. Erosion är vanligt över hela världen och har till stor del naturliga förklaringar. Kust ­ linjen förändras ständigt och när havet bryter ner och för bort sanden från stranden krymper den och kustlinjen förskjuts inåt land. Men vi får inte blunda för att mänskliga aktiviteter kan rubba jämvikten mellan naturliga processer. På så vis bidrar människan till att erosionsskadorna blir större än de annars skulle ha varit. Stranderosionen orsakar översvämningar som i sin tur kan orsaka förlust av land, byggnader och infrastruktur. Det innebär enorma kostnader för drabbade kommuner. Stora unika naturvärden riskerar att förstöras och den för kustkommunerna viktiga turistnäringen hotas. De skånska stränderna vid bl.a. Skanör–Falsterbo, Lomma–Bjärred, Ystad–Löderup, Åhus–Yngsjö, Abbekås, Böste, Ribersborg, Sandhammaren, Viken och Klitterhus är mest utsatta, men problemen återfinns även i kommuner i Blekinge, Småland och Halland. Stranderosion är således inte endast en kommunal fråga utan snarare en regional och i förlängningen en nationell fråga. Av denna anledning har t.ex. Region Skåne engagerat sig ytterligare i denna för regionen så viktiga fråga. I syfte att motverka stranderosion kan åtskilliga olika åtgärder vidtas. Runt om i världen ses många kreativa, tekniska och innovativa installationer som syftar till att vattnet inte sliter med sig kusterna med vattenströmmarna. Dessa kan anläggas av många olika typer av material och se väldigt olika ut. I många fall finns ett naturligt skydd i form av till exempel dyner/klitter eller växter, som ibland kan behöva för ­ stärkas. Traditionellt har man delat upp erosionsskydden i mjuka och hårda skydd. Mjuka erosionsskydd är byggda av naturmaterial såsom rötter, levande växter eller sand. Hårda erosionsskydd är konstruerade av sten, betong eller liknande. Några exempel är s.k. hövder eller vågbrytare i vattnet utanför stranden. Man kan exempelvis lägga ut betongmadrasser, platsgjutna betongplattor eller sten för att för ­ hindra sandens flykt. Ingreppen blir stora såväl i havet som på stränderna. I vissa fall innebär erosionsskydden att stranden inte längre kan användas av allmänheten för bad och rekreation och i andra fall att problemet enbart flyttas till en annan plats längs samma kustlinje. Ingen av de nämnda lösningarna är därför långsiktigt hållbar. I de senaste försöken att stävja stranderosion prövas även att plantera in s.k. ålgräs vars syfte är att binda upp sanden så att den inte kan eroderas bort. Det finns även möjlighet att återföra sand som erosionen tagit med sig från stränderna ut till havs. Metoden kallas strandfodring och används flitigt i övriga Europa och Nordamerika. Metoden innebär att man på en eroderad kuststräcka lägger ut sand som hämtas i havet. Sand som sugits ut till havs återbördas därmed och erosions ­ omloppet kan därmed fortsätta utan att medföra större skada eller andra efterverkningar. Man skulle kunna benämna denna process som den mest miljövänliga erosionsskydds ­ metoden och den bör också ses som självklar i Sverige. Regelverket för strandfodring är komplicerat och svårtytt. Framför allt är det den dubbla miljöprövning som sker både mot miljöbalken och mot lagen (1966:314) om kontinentalsockeln som i praktiken omöjliggör eller starkt försvårar lämpliga åtgärder. Lagstiftningen är utformad på ett sådant sätt att olika myndigheter och departement handhar olika delar av en ansökan om strandfodring, men tyvärr saknas ett övergripande samordningsansvar. Det går inte heller att hitta en röd tråd i olika myndigheters bedömningar. Exempelvis kan miljödomstolen liksom SGU, SGI och länsstyrelsen ge sina respektive medgivanden medan Naturvårdsverket och Fiskeriverket går på tvärs. Om samtliga myndigheter skulle vara överens och miljödomstolen ger sitt tillstånd skall ändå regeringen i slutändan pröva hela projektet mot lagen om kontinentalsockeln. Regeringen överprövar således miljödomstolens beslut. Vid åtskilliga tillfällen har flertalet ansökningar avslagits, trots att samtliga myndigheter varit överens. Detta förhållande är ohållbart. Nuvarande regering har möjligheten att initiera en översyn för att säkerställa att antalet involverade instanser minskas och att hanteringen renodlas. Regeringen har sedan tidigare fattat ett beslut om att tillåta återföring av sand från Sandhammars bank till kuststräckan vid Löderups strandbad i Ystad. Tyvärr har kommunen fått stå för hela kostnaden och ålagts att betala ersättning till staten för den sand som har tagits från havets botten. Möjligheten till statligt stöd mot naturolyckor som uppkommer av ras, skred eller just erosion finns idag via Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Dock undantas stöd för erosionsskador som orsakats av havet. Här bör övervägas en förändring så att även stranderosion orsakad av havet faller inom ramen för statligt ansvar. Stranderosion drabbar många kommuner i Sverige. Oftast får kommunerna själva bära bördan och ansvaret för att skydda sina stränder. Sand från havets botten är enligt lagen om kontinentalsockeln en statlig naturresurs och staten har därför rätt till ersättning för den sand som återförs. Det innebär stora kostnader för de drabbade kommunerna. Det bör också uppmärksammas att sanden som sugs upp och återförs till stränderna ingår i ett kretslopp där samma sand gång på gång sköljs ut till havs för att sedan tas tillbaka regelbundet. Att betala ersättning för sanden varje gång är orimligt. Det bör därför övervägas en översyn av statens rätt att kräva ersättning för sand av kommuner som genomför strandfodring från statens havsbotten. Under 2015 tillsattes en utredning för att stärka klimatanpassningen i Sverige. Bakgrunden är att det finns ett stort behov av att identifiera risker och sårbarheter och vidta förebyggande åtgärder för att undvika framtida skadekostnader och störningar i samhället. I ett svenskt perspektiv kan det t.ex. handla om åtgärder som syftar till att förhindra eller minska konsekvenserna av skred, ras, erosion, översvämning, havsnivå ­ höjning, värmeböljor, smittspridning och markförorening. Ett viktigt område som behöver anpassas är samhällets fysiska planering, men även många andra sektorer påverkas. Utredningen redovisades 2017 under namnet Klimatanpassningsutredningen. Utredningen resulterade i proposition 2017/18:163 En nationell strategi för klimat ­ anpassning. En stor brist i förslaget är att fokus fortfarande ligger på forskning och utveckling hos SGI eller nya regler till Boverket vid framtida bostadsbyggande. Problematiken med tillstånd för strandfodring, överlappande och ibland motsägelsefulla regelverk samt hur kommunerna ska handskas med befintlig bebyggelse berörs föga. Stranderosion drabbar idag, varje dag, flertalet kommuner längs Sveriges kuster. Möjligheten till åtgärder bör ses över för att hjälpa de kommuner vars kustlinje drabbats hårt av stranderosion. Emma Ahlström Köster (M) Peter Ollén (M) Louise Meijer (M) Ludvig Ceimertz (M) Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) Noria Manouchi (M) Lars Johnsson (M) Boriana Åberg (M) Mats Sander (M)

Motion till riksdagen 2025/26:1661 av Emma Ahlström Köster m.fl. (M) Nationell strategi mot stranderosion Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stranderosion orsakad av havet bör omfattas av det statliga ansvaret för naturolyckor och om att se över om stöd från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) därför bör utvidgas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att ta fram förslag till förenklat och samordnat regelverk för strandfodring, med en tydligt huvudansvarig myndighet, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över om skyldigheten för kommuner att betala för sand från statens havsbotten som återförs till erosionsdrabbade stränder bör tas bort eller kraftigt reduceras och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att ta fram en särskild nationell handlingsplan mot stranderosion, där Skåne pekas ut som pilotregion, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att inleda pilotprojekt med naturbaserade lösningar som ålgräsplantering, kombinerat med tekniska skyddsåtgärder, för att pröva och utvärdera olika metoder i samverkan med forskningsinstitut och berörda kommuner och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka kommunernas arbete genom att integrera lokala kustzonsprogram och riskkartläggningar, som de i Vellinge och Lomma, i den nationella klimatanpassningsstrategin och tillkännager detta för regeringen. Motivering Kusten är området mellan hav eller sjö och land. Stränder, hamnar och kustsamhällen har i alla tider varit attraktiva för handel, transporter, boende och rekreation. Men stigande havsnivåer till följd av klimatförändringar innebär allt större risk för över ­ svämning och erosion. Kustlinjen förändras naturligt, men mänskliga ingrepp har ofta förvärrat erosionen. När stränder krymper och mark försvinner hotas både bostäder, infrastruktur, natur ­ värden och turistnäring. Kostnaderna blir mycket stora, men i dag bär kustkommunerna nästan hela bördan själva. De skånska stränderna vid Skanör–Falsterbo, Lomma–Bjärred, Ystad–Löderup, Åhus–Yngsjö, Abbekås, Böste, Ribersborg, Sandhammaren och delar av Kullahalvön såsom Viken, Nyhamnsläge och Jonstorp är fortsatt bland de mest utsatta. Stormen Babet (oktober 2023) och efterföljande skador har fått långtgående effekter. Vid Knäbäckshusen på Österlen har erosionen accelererat så kraftigt att delar av stranden försvunnit. Under 2025 tvingades kommunen att stänga av området för allmänheten av säkerhets ­ skäl, då marken och trappor mot stranden rasat och träd fallit. Förstudie Kustzon (2025) från Region Skåne visar att klimatrisker som stranderosion redan har märkbara konsekvenser och att kortsiktiga åtgärder är nödvändiga. Rapporten konstaterar också att nuvarande praxis ofta lutar mot hårda konstruktioner, medan naturbaserade lösningar och reträtt från riskzoner ännu inte används i tillräcklig omfattning. Vellinge kommun fortsatte under 2024–2025 arbetet med nya samrådsunderlag för vattenverksamheter som omfattar kustskydd i bland annat Kämpinge strandbad. Där framgår tydligt att kommunens egna resurser inte räcker utan långsiktig statlig finansiering. Lomma kommun har infört krav på att nybyggnation ska ha en lägsta bygghöjd på 3 meter över havets medelvattenstånd. Man arbetar med att förnya och förstärka kommunens skydd mot översvämningar genom att skapa fler ytor för att hålla kvar vatten (t.ex. dammar och vegeterade ytor) och genom dagvattenhantering. Vallarna byggs och dimensioneras för att klara framtida regulatoriska klimat- och havsnivå ­ scenarier och har utformats så att de bevarar natur- och rekreationsvärden i landskapet. Ärendepolicyn för stranderosion i Skåne (2023) används nu i skarpt läge av kommu ­ nerna för att hantera tillståndsfrågor 2024–2025. Den visar på behovet av förenklade processer och tydligare ansvarsfördelning mellan stat, länsstyrelse och kommun. Dessa exempel visar att erosionen i Skåne inte bara är ett framtidsscenario utan redan påtagligt påverkar samhällen, infrastruktur och kulturmiljöer. Kommunerna agerar, men utan statlig samverkan, långsiktig finansiering och ett tydligare regelverk riskerar åtgärderna att bli både dyra och otillräckliga. Brister i nuvarande system I dag finns vissa möjligheter till statligt stöd via MSB, men erosion orsakad av havet undantas. Kommunerna tvingas dessutom att betala för den sand som de återför till stränderna genom strandfodring, trots att samma sand ingår i ett naturligt kretslopp. Detta är orimligt. Regelverket för strandfodring är både dubbelt och motsägelsefullt: miljöbalken och kontinentalsockellagen överlappar, olika myndigheter gör olika bedömningar och regeringen kan överpröva även domstolsbeslut. Detta leder till utdragna processer och ibland avslag trots att alla fackmyndigheter är överens. Den nationella klimatanpassningsstrategin (prop. 2017/18:163) pekar ut behovet av åtgärder mot erosion men lämnar i praktiken frågan åt forskning och utveckling. Problemet för kommunerna – hur de ska hantera befintlig bebyggelse och skydda invånarnas hem, företag och infrastruktur – riskerar att lämnas orört. För att möta hotet från stranderosion krävs att staten tar ett större ansvar. Kommunernas befintliga program och riskkartläggningar, som i Vellinge och Lomma, måste integreras i den nationella planeringen. Pilotprojekt med naturbaserade lösningar, som ålgräsplantering i kombination med skyddsvallar, bör finansieras av staten och utvärderas vetenskapligt. En nationell handlingsplan måste tas fram, med Skåne som pilotregion. Endast så kan vi säkerställa att svenska kustområden även i framtiden är attraktiva, trygga och hållbara miljöer för människor, företag och natur. Det är hög tid att staten tar ett tydligt ansvar för att skydda våra kuster. Sverige har inte råd att vänta. Emma Ahlström Köster (M) Boriana Åberg (M) Lars-Ingvar Ljungman (M) Ludvig Ceimertz (M) Noria Manouchi (M) Lars Johnsson (M) Peter Ollén (M) Ulrika Heindorff (M) Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)